den 18 november

Interpellation 2003/04:119 av Lotta N Hedström (mp) till statsrådet Barbro Holmberg om polisinstruktioner för hämtning av asylsökande och rutiner för avvisning

Den 23 oktober i år vid halvåttatiden på morgonen kommer en grupp om fem poliser från Sandviken in i en lägenhet. Där inne finns en ensam, syrisk, fembarnsmor. Hon är asylsökande analfabet och bor i Sverige sedan tre år.

Hon och hennes man, som varit politiskt aktiv på "fel sida" i sitt hemland, flydde till Sverige, efter att familjen trakasserats och misshandlats både av grannar och av syrisk polis. Ett långt fängelsestraff väntar honom där.

De har enligt uppgift fått avslag tre gånger på ansökan för att stanna i Sverige. Deras materiella tillgångar och status här är under alla vettiga nivåer; tills i våras bodde familjen i en rivningslägenhet nästan utan möbler. Kvinnan fick då ett psykiskt sammanbrott och barnen togs om hand. De har gått i skolan i Sandviken och har haft gott stöd av kamrater, lärare och rektor.

Vid det här tillfället i oktober är fyra av barnen på okänd ort, mamman vet inte var de är, men den minsta på fyra år, är omhändertagen av sociala myndigheterna i Sandviken. Inga vittnen finns, mer än kvinnan själv, till vad som skedde den här morgonen.

Efteråt kan lägenhetsinnehavaren emellertid konstatera att oordning råder i lägenheten, saker är nedvräkta och dörren till sovrummet uppsparkad. Det är också lätt att konstatera att poliserna har använt ett avsevärt våld mot denna ca 37-åriga, försvarslösa, fullständigt ofarliga, fredliga, men ytterst bedrövade, pressade, utsatta och livrädda medmänniska.

I dag, tre veckor senare, sitter hon fortfarande i rullstol, för knäna gick sönder då hon knuffades framåt. Hon har ryggsmärtor efter att i liggande ställning ha blivit knäad där. Hon har värk i handlederna efter att polisen brutit hennes handleder bakåt och värk i huvudet efter att de dunkade det i flera gånger mot golvet. Hon magrar nu påtagligt och kan inte äta.

Man ger henne lugnande medicin mot det livstrauma det innebär att bli misshandlad av myndigheterna i det land där man sökte tryggheten, att vara utan sina små barn sedan över ett halvt år, att inte veta var maken är samt att vänta på att transporteras tillbaka till det gamla helvetet så snart barnen hittas.

Denna kvinna känner jag som en mycket både oskyldig och till och med naiv person, som inte håller reda på politik, sina eller andras rättigheter, eller har kunskaper nog att försvara sig juridiskt. Hon har inte uppfostran eller mentalitet för att någonsin kunna komma på tanken att ta till våld själv.

Efter polisingripandet har hon skeppats runt mellan olika förläggningar, sjukhus och polisstationer på ett märkligt sätt. Polisen i Gävle försöker aktivt och högprioriterat att få bort hennes advokat Tryggve Elmstedt, och talar också om det för henne, vilket ytterligare spär på hennes otrygghet.

Det var efter att han anmält dem för misshandeln som polisen intervenerade. Man vill få honom misstänkliggjord och fälld för "urkundsförfalskning", men att poliser begär en advokat avförd förefaller ytterst märkligt.

Mina frågor är följande:

Är statsrådet beredd att allmänt skärpa efterlevnaden av instruktioner om "värdigt ingripande" vid polistillslag i asylärenden?

Har statsrådet gjort bedömningar att det finns anledning att skärpa rutiner för informationsöverföring om den avvisningshotades ålder, kynne och våldsbenägenhet, för att minska risken att poliser reflexmässigt utgår från att alla flyktingar är kriminella och våldsbenägna?

Är statsrådet beredd att införa förändringar i instruktioner, rutiner och föreskrifter för att stärka familjesammanhållning vid avvisningar?

Hur har statsrådet gjort bedömningar att barnkonventionen tillgodoses när fem små barn tillåts hållas åtskilda från sin mor i över ett halvår för att hon är avvisningsbeslutad?

Är statsrådet beredd att stärka möjligheten för Migrationsverket att aktivt arbeta med de sökande och utvisningshotades psykiska och fysiska hälsa?