den 14 november

Interpellation 2003/04:107 av Gunnar Andrén (fp) till finansminister Bosse Ringholm om avskaffande av reklamskatten

I flera år har riksdagen efter det att frågan beretts av skatteutskottet uttalat att regeringen bör lägga fram förslag till reklamskattens avskaffande. Också i budgetpropositionen för 2004 har regeringen behandlat frågan men kommit till den bedömningen att ekonomiskt utrymme saknas för att uppfylla riksdagens begäran.

När riksdagens skatteutskott den 28 oktober 2003 justerade sitt yttrande över 2004 års skatter till finansutskottet kom utskottet till samma bedömning som regeringen, att ekonomiskt utrymme för avskaffandet av reklamskatten saknas.

Eftersom jag inte delar denna uppfattning, men i praktiken ju styrs av de ekonomiska ramar för skattepolitiken som regeringen förelagt riksdagen, vill jag fråga finansministern vilka åtgärder han avser att vidtaga för att regeringen ska efterkomma riksdagens mångåriga beslut.

Jag vill teckna denna bakgrund för min fråga till finansministern, men därtill också ta upp frågan om underlåtenheten från regeringen att efterkomma riksdagens beslut i själva verket innebär att regeringen @ möjligen utan att inse detta själv @ uppmuntrar medieföretag att syssla med en i grunden extremt sidoordnad verksamhet, nämligen skatteplanering.

De tre bärande argumenten mot reklamskatten kan sammanfattas sålunda:

1. En punktskatt på annonser i allmänna nyhetstidningar strider mot tryckfrihetslagstiftningens anda.

2. Reklamskatten är inte konkurrensneutral då den belastar vissa medier såsom dagstidningar och tidskrifter men inte andra som reklamradio, TV, Internet och direktreklam.

3. Reklamskatten är rättsosäker, svårttillämpad och svårförutsägbar.

Därtill kommer att det presspolitiska motiv som en gång motiverade skattens införande, kopplingen till det selektiva presstödet, sedan länge är borta.

Den kraftiga nedgången av annonser i dagspressen under de senaste åren @ och som lett till personalminskningar och ofrånkomlig sänkning av dagstidningars journalistiska bevakningsambitioner och möjligheter att publicera insändare och debattartiklar i de allmänna nyhetstidningarna @ gör det utomordentligt angeläget att reducera, för att sedan helt ta bort, reklamskatten.

Det är från allmänna informationsspridningssynpunkter särskilt viktigt att den konkurrenssnedvridande del av reklamskatten som drabbar allmänna nyhetstidningar, "dagspressen", och därmed direkt den arena för det offentliga samtalet som våra 1@7-dagars allmänna nyhetstidningar utgör för nyhetsförmedling och åsiktsjournalistik.

Men också tidskrifter av skilda slag och intresseinriktning utgör en viktig del av det offentliga samtalet. Det gäller allt från medlems- och föreningstidningar till intresse-, fack- och fackförbundstidningar. Upplagorna må ofta vara små eller begränsade, men betydelsen för informationsspridningen och debatten kan inte bara mätas i sådana siffror. Tidningarna är ofta i själva verket den enda kanalen mellan läsaren och utgivaren, den senare må vara ett parti, förening, förbund eller samfund.

Riksdagen beslutade 1971 att skatt på annonser skulle införas för att finansiera ökat statligt stöd till dagspressen. Folkpartiet motsatte sig annonsskattens införande av flera skäl men på principiella grunder särskilt därför att en punktskatt @ i motsats till mervärdesskatt @ riktar sig direkt mot yttrandefriheten och, om ofärdstider skulle inträffa, skulle kunna användas för att kväsa obehagliga åsikter.

Denna konstitutionella invändning kvarstår och är enligt min mening den allra tyngst vägande invändningen mot reklamskatten. I en demokrati ska inte statsmakten på annat sätt än via brottslagstiftning kunna inskränka den meddelarfrihet och åsiktsfrihet som förutsätter tryckfrihet.

År 1972 föreslog majoriteten i 1967 års reklamutredning (K 1967:43) att en allmän reklambeskattning skulle införas (SOU 1972:6 och 7). Riksdagens beslut blev att en skatt på annonser och reklam skulle införas från den 1 november 1972.

Det ideologiska motiv som motiverade annonsskatten var att tillmötesgå den opinion som ansåg att reklam var fördummande och förledande @ men intet visste om förutsättningarna för det fria ordets fortbestånd och utveckling. Reklam kom i detta avseende att jämställas med information: att en vara finns tillgänglig, ett möte hålls, att något inträffat, utan sådan information skulle vår gemensamma kunskapsbas i samhället vara mycket mindre till allas förfång.

Ekonomiskt starka och av statsmakterna fristående medieföretag som erbjuder arenor där medborgarna gemensamt kan ta del av både nyhets- och åsiktsjournalistik samt kommersiellt grundade meddelanden @ alltså annonser @ är enligt min mening den bästa garanten för en allsidig och demokratisk nyhetsförmedling och opinionsbildning.

Sedan införandet 1972 har reklamskatten förorsakat tillämpningsproblem för både skattskyldiga och skatteadministrationen. Lagstiftningen har varit föremål för ett antal ändringar. Problemen har dock kvarstått, inte minst sedan nya annonsfinansierade @ och ofta utlandsbaserade @ medier etablerat sig i Sverige.

Skattens konkurrensneutralitet har därmed inte kunnat upprätthållas genom att reklamen i nya medier inte träffas av någon skatt.

Orättvisan har under senare år ökat och snedvrider nu allvarligt konkurrensvillkoren, till nackdel för just den nyhets- och opinionsbildande dagspress som presstödet en gång syftade till att särskilt stödja. Den en gång så goda avsikten har förvandlats till ett hot mot just det goda syfte som fanns och därför måste reklamskatten avskaffas.

Dagstidningarnas och tidskrifternas läsare och annonsörer är i dag missgynnade gentemot både annonsfinansierade etermedier och Internetannonsering. Detta missförhållande kräver omgående hantering eftersom denna punktskattediskriminering utgör ett hot mot hela den offentliga debattarena som dagstidningarna och tidskrifterna med sina nyheter och sitt åsiktsmaterial, inte minst från läsarnas sida, utgör.

År 1988 lade 1986 års reklamskatteutredning fram sina förslag (SOU 1988:17). Enligt direktiven skulle reklamskattelagen anpassas så att den inbegrep reklam i nya @ och kommande @ reklammedier samt reklammeddelanden som framställts genom ny teknik. 1986 års reklamskatteutredning, vars uppgift också var att förenkla beskattningen och skatteadministrationen, ledde inte till förslag från regeringen och därmed ej heller riksdagsbeslut.

År 1996 tillsattes en ny reklamskatteutredning. Dess förslag blev att reklamskatten borde avskaffas i sin helhet (SOU 1997:53). Skatten framstod, enligt utredningen, "genom sin konstruktion och genom omvärldsutvecklingen som omodern och orättvis".

Ett viktigt konstaterade från utredningen var att det saknas förutsättningar att uppnå konkurrensneutralitet genom utvidgad beskattning av TV- och radioannonsering. Som helt ogörligt ansågs vara att beskatta reklam i datakommunikationssystem.

Mot denna bakgrund beslutade 1997/98 års riksdag (prop. 1997/98:150, bet. 1997/98:FiU20) att från den 1 januari 1999 avskaffa reklamskatten på reklamtrycksaker. Motivet var att den var svår att tillämpa, likaså att kontrollera.

I sitt yttrande till finansutskottet påminde skatteutskottet (1997/98:SkU4y) om att enighet föreligger om att reklamskatten bör avskaffas. Utskottet anförde vidare att det delade regeringens mening att det vid just denna tidpunkt saknades ekonomiskt utrymme att helt avskaffa reklamskatten. Orättvisorna fick därför kvarstå.

Därefter har skatteutskottet vid fem tillfällen i rad (1998/99:SkU13, 1999/2000:SkU16, 2000/01:SkU17, 2001/02:SkU20 och 2002/03:SkU11) för regeringen klargjort en oförändrad åsikt @ reklamskatten bör avskaffas. Därtill kommer alltså ett sjätte, det ännu icke av riksdagen behandlande yttrandet till finansutskottet om 2004 års skatter.

Skatteutskottets uttalanden om reklamskatten börjar alltmer likna en följetong, men även följetonger mår bäst av att få ett slut.

Det för skatteutskottet uttalandet målet, reklamskattens avskaffande, kombineras dock alltid av utskottsmajoriteten med den förstående inställningen att statsfinansiella skäl talar för att reklamskatten bör vara kvar i avbidan på bättre statsfinansiellt utrymme. Också inför 2004 avvisade regeringen och dess stödpartier riksdagens beställning att reklamskatten ska avskaffas med denna motivering, numera därtill försedd med brasklappen att avskaffandet varit prioriterat men att budgetutrymmet likväl saknats.

Med en sådan inställning från regeringen och dess stödpartier @ Vänsterpartiet och Miljöpartiet @ kommer reklamskatten förmodligen aldrig att tas bort så länge dessa partier har majoritet. Enligt regeringens beräkningar 2001 skulle reklamskatten inbringa 1 173 miljoner kronor år 2002, för 2003 beräknades motsvarande summa bli 827 miljoner kronor, för 2004 beräknas summan bli 886 miljoner kronor.

I verkligheten synes nedgången bli större än vad som förutspåtts, i huvudsak beroende på att reklamskatten i sig själv bidrar till att annonsvolymerna i dagspressen minskar, inte minst genom att reklamskatt ej belastar konkurrerande medier.

Men genom att konkurrensneutralitet numera saknas mellan olika medier @ och i praktiken bara drabbar de nyhets- och opinionsmedier som bygger på att förse alla delar av samhället med just nyheter och intressanta åsikter @ har många tidningsföretag funnit det nödvändigt att ägna sig åt en verksamhet som de minst av alla skulle vilja befatta sig med, skatteplanering.

Framväxten av nya annonsbolag och andra reklamföretag @ i det uppenbara och minst av allt dolda syftet att undgå att betala reklamskatt och därmed tvinga sina egna kunder att välja av statsmakten gynnade reklamskattebefriade medier @ är inget som tidningarna önskar men som i praktiken tvingas fram av statsmaktens oförmåga att inse konsekvenserna av sin egen skattepolitik.

Regeringen är ytterst ansvarig för denna ovälkomna men påtvingade skatteplanering. Det är ovärdigt den svenska demokratin och kampen för lika yttrandefrihet. Att tidningar och tidskrifter känner tveksamhet på gränsen till kval inför vad som nu inträffar behöver inte betvivlas. Om inte reklamskatten så uppenbart och grovt diskriminerat just allmänna nyhetstidningar och seriösa tidskrifter skulle all denna ovälkomna skatteplanering vara totalt obehövlig.

De summor som reklamskatten inbringar @ över 800 miljoner kronor @ är ostridigt mycket pengar. I detta fall måste dock intäkten från punktskatten vägas mot de insatser som samhället tvingas göra på andra delar av medieområdet när den bredaste arenan för det offentliga samtalet, den annonsberoende dagspressen, sviktar eller rentav tvingas minska den viktigaste delen av sitt uppdrag, samhällsinformationen, till förmån för mer underhållsinriktad men intäktsbringande journalistik.

Nedläggningen av tidningar, eller sammanslagningar inom dagspressen, har gjort att antalet titlar och arbetsplatser med rent journalistisk inriktning minskat betydligt under senare år. Följden, sett ur rent fiskal synpunkt, blir sjunkande inkomster för staten, landstingen och kommunerna.

Reklamskatten är därför enligt min mening också fiskalt kontraproduktiv, låt vara att detta argument för dess borttagande väger mindre tungt än både det konstitutionella eller konkurrenssnedvridande. En avveckling av reklamskatten bör påbörjas omedelbart, främst för att stärka det offentliga samtalets viktigaste plats, dagstidningarna.

Detta bör vara skäl nog att redan till den 1 januari 2004 vidta lättnader i reklambeskattningen för allmänna nyhetstidningar. Att denna skattereduktion måste sättas i relation till andra viktiga skattesänkningar och statsutgifter är jag fullt medveten om.

Jag anser dock att den försämrade konkurrenskraften för dagstidningarna @ och den allvarliga ekonomiska situation som många av dessa nu befinner sig i med risk för att nyhetsrapporteringens omfattning och kvalitet försämras liksom utrymmet i riks-, regional- och lokalpressen liksom viktiga tidskrifter som den kanske mest betydelsefulla delen av det offentliga samtalet som insändare och debattartiklar utgör @ är skäl nog för riksdagen att med ökad styrka kräva en tidsplan av regeringen för reklamskattens avskaffande.

Mot denna bakgrund vill jag fråga finansministern:

När avser finansministern att ta första steget mot att tillgodose riksdagens begäran att avskaffa reklamskatten?