den 12 november

Interpellation 2003/04:101 av Luciano Astudillo (s) till statsrådet Lena Hallengren om ungdomsarbetslöshet

De största klyftorna och orättvisorna i samhället går mellan de som har och de som saknar jobb. Ungdomar som inte kommer in på arbetsmarknaden är särskilt sårbara. Många ungdomar får inte ens chansen att komma in på arbetsmarknaden och går därför miste om viktig arbetslivserfarenhet. Utan arbetslivserfarenhet krymper chansen att få arbete. En ond cirkel skapas, fylld av bristande motivation, försämrad självkänsla och mindre hopp om framtiden @ en känsla av att inte vara behövd och bli över.

Situationen ser olika ut i olika delar av landet. Handläggare i till exempel Malmö som jobbar med dessa frågor rapporterar att flertalet av de ungdomar som de har kontakt med saknar tillräcklig arbetslivserfarenhet, behöver kompletterande utbildning och möjligheter att prova på ett nytt yrkesområde. Vidare har man noterat att de ungdomar som i dag är aktuella för arbetsstödjande åtgärder inte har "lika mycket på fötterna" som tidigare och att deras problematik är större. Många är yrkesrådvilla och det finns i större utsträckning en social, missbruks- och/eller psykiatrisk problematik än tidigare. Samtidigt har man märkt att det i dag inte är lika enkelt att få ungdomar i anställning eftersom arbetsgivarna är mer försiktiga.

I Malmö till exempel ser vi att toppen vad gäller arbetslösa och bidragsberoende ungdomar är högre under detta år än tidigare. För hela riket kan vi konstatera att antalet öppet arbetslösa ungdomar nu är tillbaka på den nivå som gällde under 1998 och 1999. Vi kan också se en dramatisk ökning när det gäller gruppen långtidsarbetslösa ungdomar som nu befinner sig i paritet med 1998 års nivå. Mycket talar därför för att ungdomar är arbetslösa under längre perioder än tidigare.

Många av de ungdomar som hamnar utanför systemet i tidig ålder @ till exempel genom avbruten skolgång, följt av svårigheter att komma in på arbetsmarknaden @ har svårt att komma tillbaka. När det gäller ungdomar handlar det om att bryta den onda cirkeln i tid. I dagens samhälle behöver ungdomar gymnasieskola för att kunna få en anställning. Dessutom behövs ofta även annan utbildning.

En studie gjord av AMS visar till exempel att elever som avbryter sin gymnasieutbildning har påtagligt sämre utsikter att lyckas på arbetsmarknaden än de som fullföljt sin utbildning. De som hoppar av gymnasiet drabbas av högre arbetslöshet och lägre inkomster än de som fullföljer sin utbildning. Det finns också ett tydligt samband mellan föräldrarnas socioekonomiska situation och studieavhoppen.

Enligt AMS är sysselsättningsgraden för de elever som inte genomfört en fullständig gymnasieutbildning ca 20 procentenheter lägre än för de elever som fullföljt gymnasiet. Inskrivningstiderna vid arbetsförmedlingen är ca 60 % längre och löneinkomsterna 30@40 % lägre. Undersökningen visar också att de elever som avbrutit gymnasiet i högre utsträckning får tillfälliga jobb.

Enligt studien kostar den lägre sysselsättningsgraden för dem som saknar gymnasieutbildning samhället ca 2 miljarder i produktionsbortfall varje år @ enbart för en årskull.

På flera håll har dock de lokala insatserna för att bryta ungdomars utanförskap varit lyckade. I Fosie stadsförvaltning i Malmö, erbjöds ett antal ungdomar som inte fått jobb under sommaren möjlighet att delta i två veckors jobbsökaraktivitet. Satsningen fick bra respons, men man tvingades lägga ned den på grund av ett ökande antal ärenden. I Malmö har man också jobbat för att ordna praktikplatser för ungdomar, både i den privata och den kommunala sektorn, för att ge ungdomar möjlighet att skaffa sig arbetslivserfarenhet.

Självklart är det viktigt att anpassa insatserna efter lokala förhållanden, men det behövs också ett helhetsgrepp och en samlad insats, så att ungdomar kan bryta den onda cirkeln och ta klivet ut på arbetsmarknaden.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att ungdomar, som avbryter sina studier, får stöd att skaffa sig en utbildning som leder till att de får ett arbete?

2. Avser statsrådet att verka för att lokala insatser görs så att de ungdomar som är i behov av särskilt stöd kan utbilda sig för att få ett arbete?