Riksdagens protokoll

2003/04:71

Onsdagen den 18 februari

Kl. 09:00 - 18:12

1 § Aktuell debatt: Migrationspolitiken

Anf. 1 LARS LEIJONBORG (fp):

Herr talman! Alltfler ställer frågan: Vad håller Socialdemokraterna på med i migrationspolitiken? Varför lägger man till exempel fram en proposition om asylpolitiken så utformad att alla andra partier kommer att rösta emot den i befintligt skick? Varför sviker man sina utfästelser till de nya EU-länderna när det gäller att de som vill komma hit och jobba ska ha rätt att göra det? Och varför inträffar det gång på gång, trots den mycket utdragna asylprocessen, att man kommer fram till fel beslut, alltså kastar ut människor från landet som med en rimlig och human tolkning av lagarna borde fått stanna? Varför har man inte under de år man haft på sig gjort någonting åt de problem man förutser med EU:s fria rörlighet? Och varför står man fortfarande, när bara två och en halv månader återstår till den 1 maj, helt handfallna? Varför talar man om att stänga Malmö för nya invandrare? 

Det spekuleras om motiven. Själv tror jag inte att svensk socialdemokrati har blivit främlingsfientlig. Jag tror att alla de här frågorna och de här problemen som tornar upp sig kokar ned till en gemensam förklaring: misslyckandet i integrationspolitiken. 

Om de nya svenskarna kom i jobb i stället för att fastna i bidragsberoende skulle alla de här problemen vara mycket lättare att hantera. Det är integrationsmisslyckandet som tvingar fram de panikåtgärder vi nu ser. 

Frågorna är många. Svaren har hittills varit få. Jag hoppas att den här debatten kommer att räta ut några av frågetecknen. 

Anf. 2 Statsrådet BARBRO HOLMBERG (s):

Herr talman! Först och främst vill jag tacka Lars Leijonborg och Folkpartiet för att de har tagit initiativ till den här debatten, så att vi får möjlighet att diskutera aktuella asyl- och migrationsfrågor som nu står på dagordningen. 

Det är viktigt att komma ihåg att grunderna för asyl- och migrationspolitiken är någonting som regering och riksdag gemensamt slagit fast.  

Den viktigaste uppgiften för migrationspolitiken är att värna asylrätten. Det är en mänsklig rättighet att söka asyl. Det är också en mänsklig rättighet att få asyl om man är förföljd. Det följer av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och av flyktingkonventionen. Att ha möjlighet att söka asyl och få asyl är alltså inte en fråga om en mer eller mindre generös flyktingpolitik, utan det är en fråga om rättigheter. Människor som flyr undan förföljelse ska ha rätt till en fristad här.  

Men det räcker inte med lagstiftning, utan asylrätten måste bäras upp av en fungerande asylprocess som väldigt kort innebär att den som kommer till vårt land som asylsökande ska få ett bra mottagande. Man ska få sin sak prövad på ett rättssäkert sätt, och man ska få ett tydligt besked inom rimlig tid. De som saknar asylskäl ska återvända till sina hemländer. Detta är grunden. 

Frågan är om rätten till asyl är hotad i dag. Jag menar att den är det just därför att vi har problem i asylprocessen i dag. Och det är problem som vi gemensamt måste lösa. 

Vi ser till exempel hur internationella brottssyndikat som, vid sidan av narkotikahandel och vapensmuggling, tjänar stora pengar på att smuggla människor. Det är utsatta människor som luras att sälja allt de äger och har för att kunna köpa smugglarens biljett till ett annat land. 

Ett annat problem är att närmare 90 % av de som söker asyl saknar pass och andra resehandlingar. Den här ökande dokumentlösheten är på sikt ett hot mot asylrätten. Det är också någonting som djupt oroar FN:s flyktingkommissarie. 

Ytterligare ett hot mot asylrätten är otydligheten och de orimligt långa handläggningstiderna i vår asylprocess. I dag kan en asylsökande lämna in hur många nya ansökningar som helst efter ett överklagande och ett slutligt avslagsbeslut. Det leder till att människor blir kvar i landet år ut och år in, eftersom möjligheten att lämna in nya ansökningar i sig invaggar människor i falska förhoppningar om att man kanske till sist ändå får ett positivt beslut. Så ser verkligheten ut. 

När asylprocessen inte fungerar äventyras asylrätten. Därför har regeringen lagt ett antal förslag på riksdagens bord, förslag som syftar till att förbättra och effektivisera asylprocessen. 

Vi vidtar åtgärder mot dokumentlösheten. Vem man är och varifrån man kommer är de viktigaste frågorna att få svar på i en asylutredning. Att närmare 90 % saknar handlingar slår knut på hela systemet. Därför måste åtgärder vidtas. 

Vi föreslår att straffen för människosmuggling höjs. Handeln med människor är i dag den mest lönsamma och minst riskabla delen av den organiserade brottslighetens verksamhet, därför att straffsatserna är betydligt lägre än för motsvarande brott. Därför föreslår vi att straffsatserna höjs. 

Vi föreslår också att möjligheten till ny ansökan avskaffas. Möjligheten för asylsökande att lämna in hur många nya ansökningar som helst står, enligt min mening, för en missriktad humanism som i själva verket leder till en mycket inhuman behandling av människor. 

Herr talman! Samtidigt som vi gör allt detta måste vi också förbättra och reformera asylprocessen så att den blir mer öppen och så att människor känner att deras skäl har beaktats. I dag finns det en misstro mot hela systemet därför att människor ibland inte riktigt förstår vad besluten grundar sig på. Därför har regeringen vidtagit en rad åtgärder för att förbättra och öka rättssäkerheten i asylprocessen. 

För det första ska asylutredningarna förbättras så att ombuden kommer in tidigare i processen. Närvaron av beslutsfattare vid den muntliga handläggningen ska öka. 

För det andra ska utredningarna av barns egna asylskäl förbättras. Migrationsverket ska se till att barn kommer till tals och att deras utsagor och situation redovisas i ärendet. 

För det tredje ska den landinformation som myndigheterna baserar sina bedömningar på göras allmänt tillgänglig. 

För det fjärde ska kvaliteten på tolkar och översättare säkerställas. Migrationsverket ska utveckla kontrollsystem, och den interna utbildningen ska förbättras. 

Slutligen ska Utlänningsnämnden läggas ned. En ny instans- och processordning ska ta dess plats. Det har alla riksdagens partier kommit överens om. Det återstår en rad problem att lösa här. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med en reform av asylprocessens andra instans. 

Ytterligare ett reformområde handlar om mottagandet av asylsökande. Här vill jag särskilt nämna arbetet med att förbättra mottagandet av de ensamkommande asylsökande barnen. Deras asylansökningar ska behandlas inom högst tre månader. Dit har vi ännu inte nått, men dit måste vi nå. 

Vi ser också över stödet till kommunerna, för det är i kommunerna som flyktingmottagandet får sitt egentliga innehåll. Det är kommunerna som erbjuder de asylsökande bostäder, hälsoundersökningar, praktikplatser, aktiviteter och skola för barnen. Det är några kommuner som har tagit ett mycket stort ansvar. Det är Södertälje, Malmö, Hultsfred och Göteborg för att nämna några. Regeringen har beslutat att se över de ersättningar som ges till kommunerna bland annat gällande asylsökande barns skolgång. 

Slutligen, vad gäller mottagandet av asylsökande, vet vi att systemet med eget boende har skapat problem för de asylsökande själva och deras barn men också för flyktingmottagandet i kommunerna och för Migrationsverkets möjligheter att planera asylutredningar och beslut. Det finns anledning att se över systemet med eget boende för asylsökande. 

Herr talman! Invandring är mer än flyktingpolitik. Globaliseringen innebär inte bara snabba kapitalflöden och teknikutveckling utan också att människor rör sig mer över gränserna. 175 miljoner människor lever i dag i ett annat land än det de föddes i. Ungefär 20 miljoner av dem är flyktingar. Resten, alltså 155 miljoner, ger sig ut i världen av andra skäl. Det kan vara för att studera, arbeta eller bilda familj. I dag finns det inget internationellt fungerande regelverk för dessa drygt 155 miljoner migranter som inte är asylsökande. Därför har bland annat Sverige tagit initiativ till en internationell kommission om migration som till exempel ska lägga fram förslag för att stärka migrerande arbetares rättigheter. 

Utvidgningen av EU kommer att öka arbetskraftsinvandringen till Sverige. Därför måste vi försäkra oss om att de som väljer att komma hit för att arbeta kan göra det med avtalsenlig lön och under anständiga villkor. För att åstadkomma detta och göra integrationen av de nya medlemsstaterna smidig gör regeringen bedömningen att vi i likhet med de flesta andra nuvarande EU-stater behöver en infasningsperiod. Framtiden kommer dock att kräva mer, inte mindre, öppenhet och rörlighet över gränserna. Därför kommer regeringen att tillsätta en utredning som har till uppgift att kartlägga det framtida behovet av arbetskraft och hur vi ska möta detta.  

Så formar vi en modern migrationspolitik. 

(Applåder) 

Anf. 3 LARS LEIJONBORG (fp):

Herr talman! Statsrådet talar engagerat om en reformering av asylprocessen. Men sanningen är ju att misstroendet mot regeringens asylpolitik är så djupt att riksdagens majoritet hotar med att avslå den del som man nu har gått till riksdagen med beroende på att vi hittills har sett mycket lite av den reformvilja som statsrådet här talar om. 

Det handlar om oförmågan att skapa en tidsmässig koppling mellan ett avskaffande av det här systemet, som givit ett missbruk av nya ansökningar, och en nedläggning av Utlänningsnämnden. Det är just den oförmågan att skapa en tidsmässig samordning som har gjort att reformprocessen har gått i stå. Det är min mycket stora förhoppning att vi under riksdagsbehandlingen ska förmå ta oss ur den låsning som har skapats.  

Tragedierna i den nuvarande asylprocessen är väldigt många. Människor gör självmordsförsök. En del lyckas tyvärr. Ännu fler människor kommer in i djupa psykoser för att de vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år tvingas vänta på ett livsavgörande beslut. Även de som till sist får stanna har i många fall förstörts under processen. Det som förtryckande diktaturregimer inte lyckats med förmår ibland den svenska asylbyråkratin, nämligen att krossa människor. Där måste vi få en förändring, och det är en stor utmaning för riksdag och regering att nu verkligen komma till ett samlat beslut om en reformerad asylprocess. 

Häromdagen kom det siffror från OECD om integrationen i OECD-länderna. Sverige kom allra sist på en lista över hur man har lyckats med integrationen. Vad beror det på? Jag menar att det beror på att vi här i landet har haft en politik som i mycket hög grad har styrts av LO. Skatter, lagar och regler har utformats för dem som redan har arbete. Murarna för dem som vill ta sig in på den svenska arbetsmarknaden har blivit mycket höga.  

I går kom det en ny utredning från LO som verkligen i blixtbelysning säger vad det handlar om. ”Avskaffa låglönejobben” stod det i rubriken i en tidning om den där rapporten. Jag tror inte att man kan göra det. Vår politik är fler höglönejobb och fler låglönejobb. LO:s politik är fler höglönejobb och inga låglönejobb. Vår politik är fler jobb över huvud taget. Den arbetsmarknad som man ser framför sig i LO:s utredning är ju en arbetsmarknad för bara de högproduktiva, där de som inte förmår klara de mest krävande och kvalificerade jobben är dömda till utanförskap. Jag tror att det skapar ett mycket hårt samhälle, ett samhälle med mycket djupare klyftor än dem vi redan har.  

Vi vill se ett samhälle där alla har någonting att bidra med. För alla kan inte leva på bidrag. Det är ett sådant samhälle vi nu är på väg mot, där fler och fler tvingas leva på bidrag. Det är det här klimatet, det här samhället som människor ser, som skapar ett politiskt tryck på regeringen att genomföra de panikåtgärder som man nu gör. Det kan vara att stänga Malmö, att vägra ta det samlade greppet på asylpolitiken eller att skicka beskedet till de nya medlemsländerna i EU att vi inte kan ta emot deras arbetskraft, inte kan ta emot dem som vill komma och jobba. 

Det här är väldigt konstigt, för Sverige behöver ju människor som jobbar. Jag tycker att principen skulle vara väldigt enkel: Ja till flyktingar. Ja till arbetskraft. Nej till dem som vi leva på våra bidrag. Nej till dem som vill komma hit och begå brott. Om vi höll oss till den enkla principen skulle det här bli mycket lättare.  

Tjeckiens regering meddelade i förrgår att den tänker dra Sverige inför EG-domstolen för löftesbrott. Vi har lovat att vi ska stå för EU:s fria rörlighet. Nu kommer vi att gå ifrån det löftet.  

Jag måste ställa frågan: Varför har månader och år fått gå utan att man har tagit itu med de problem som man nu säger sig se med EU:s fria rörlighet? Varför har man till exempel inte gjort någonting för att ändra EU:s så kallade tiotimmarsregel? Ett utskott i EU-parlamentet ska rösta om den i morgon. Det är fortfarande oklart hur de svenska socialdemokraterna kommer att rösta. 

Invandring är inte ett problem. Invandring kan vara en stor möjlighet. Men Socialdemokraternas politik har gjort det här till ett problem, och det är det problemet vi nu måste lösa. 

(Applåder) 

Anf. 4 Förste vice talman PER WESTERBERG (m):

Herr talman! Citatet ”Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser” kommer från en engelsk författare på 1700-talet. Det kunde lika gärna beskriva den svenska invandrings- och integrationspolitiken. 

Tesen stämmer väl. Av humanism, välvilja och snällhet har det blivit en grym, ofta långsam och bitvis godtycklig asylprocess. Av integrationen har blivit bidragsberoende långtidsarbetslöshet, segregation och utanförskap. Av öppenhetens och toleransens samhälle har skapats spänningar, oförstående och motsättningar bland människor.  

Vi har misslyckats med den svenska invandrings- och integrationspolitiken. Jag vågar säga att alla vi som sitter här i dag i större eller mindre utsträckning har del av ansvaret för detta. Självfallet faller det stora ansvaret på den sittande regeringen som har suttit vid makten i tio år. 

Jag vågar också säga att vi egentligen inte har någon riktigt regeringsduglig regering på detta område. Det saknas majoritet för de förslag som läggs. Förslagen blir lösryckta, ofta dåligt underbyggda och kanske framför allt sämre förankrade här bland kammarens ledamöter och därmed svåra att genomföra. 

Vi upplever en obstruktion från Socialdemokraterna i regeringsställning att ta fram det som riksdagen har beslutat om en ny mer rättssäker asylprocess. Vi upplever också en obstruktion från Socialdemokraterna att efterleva riksdagens begäran om ett förslag och en utredning om en mer ordnad arbetskraftsinvandring till Sverige. 

Socialdemokraterna verkar vända kappan efter vinden och aviserar nya mer eller mindre diskriminerande regler för invånarnas rörlighet i en del av de nya medlemsstaterna i EU. Där inbegrips bland annat våra närmaste grannländer Estland, Lettland, Litauen och Polen. 

Man sviker därmed stödet för Östeuropas integration i Västeuropa. Vi ska komma ihåg att arbetskraftsinvandringen har en historia i Sverige. En arbetskraftsinvandring med valloner, med brittisk ingenjörskonst, med många invandrade yrkesmän från när och fjärran med kompetens och erfarenhet har bidragit utomordentligt starkt till byggandet av det svenska välfärdssamhället. 

Det är egentligen med de senaste årens misslyckanden som problemen har skapats. Våra invandrare har blivit västvärldens sämst integrerade i samhället. Dessutom har de den relativt sett högsta arbetslöshetsgraden bland invandrare i västvärldens länder. 

Det visar att vi har stora ekonomiska belastningar i samhället när många människor inte kan komma i arbete tillräckligt tidigt. Det handlar om något som även hotar ekonomin – allt enligt en OECD-studie som även Lars Leijonborg hänvisade till och som publicerades nyligen. 

Det är inte människorna det är fel på utan politiken. Välståndet skapas genom arbete och företagande. Genom att avskaffa onödiga regleringar och genom att öppna gränser kan man skapa möjlighet till handel och utbyte som i sin tur lägger grunden för tillväxt och välstånd.  

Det är viktigt att slå vakt om rätten för medborgarna i EU-kretsen att bosätta sig och arbeta var de vill. 

Statsministern, som aldrig lyckats upptäcka bidragsfusk här hemma i Sverige, vädrar nu hjärnspöken när det gäller förmodade drivkrafter hos människor med annan nationalitet än svensk. Hans ordval om social turism är kanske det öppnaste uttryck för en flört med främlingsfientliga intressen som gjorts av en ledande politiker i Sverige. 

Vi moderater har som utgångspunkt för vår syn på invandring och integration att vi säger ja till en ordnad invandring till arbete och företagande med egen försörjning. Vi säger ja till en snabb, human och rättssäker asylprocess. Det bör gå fort att få fram den. Det bör gå snabbt att pröva asylen för att den ska bli human och rättssäker. 

Vi säger nej till bidragsinvandring. Vi säger nej till missbruk av bidragssystem oavsett nationalitet, vare sig man är svensk eller invandrare till Sverige. 

(Applåder) 

Anf. 5 SVEN BRUS (kd):

Herr talman! Vem vill inte reformera asylprocessen? Vi kristdemokrater vill det definitivt. Frågan är hur och i vilken ordning. Regeringen ger just nu sken av hög ambitionsnivå på migrationspolitikens område. 

Propositionerna till riksdagen duggar tätt. Bakom förslagen döljer sig en brist på fokusering av problem och åtgärder, till och med brist på respekt för riksdagen. 

Regeringen lappar och lagar på en trasig politik och förslagen kommer i fel ordning. Rättare sagt: Det viktigaste förslaget ser inte ut att komma alls. 

När det gäller en ny instans- och processordning svävar regeringen fortsatt på målet. För ett par veckor sedan frågade jag statsrådet Barbro Holmberg om hon kunde ange datum för Utlänningsnämndens sista beslut. Svaret blev: Nej, det går inte att ange.  

Vidare tillstod statsrådet uppriktigt att den utlovade organisationskommittén för övergång till en ny instans- och processordning inte ens är tillsatt. Detta fem år efter ett enigt utredningsförslag och tre år efter ett lika enigt riksdagsbeslut. Har verkligen det ansvariga statsrådet inte ens en idé om tidsplanen? 

Barbro Holmberg säger i dag att regeringen avser att återkomma med ett förslag. När? 

Lagrådets kritik har föranlett en utredning kring de så kallade humanitära skälen i utlänningslagen och nu pågår det arbetet, låt vara efter en förhalning även av detta. Men vad har regeringen gjort ytterligare? Tydligen mycket lite. 

Nu duggar i stället halvmesyrerna tätt. Det är förslag som inte löser grundproblemet i svensk migrationspolitik och förslag som avvisas av instanser med kunskap och engagemang på området. Förslaget om stopp för ny ansökan avvisas av JO, Advokatsamfundet, RFSL, FARR, Röda Korset, Amnesty, Caritas, Sveriges Kristna Råd med flera. Vilka lyssnar regeringen egentligen på? 

Barnombudsmannen varnar för en nedsättning av dagersättningen till barnfamiljer. SAS vill inte ta på sig myndighetsansvar som asylprövare vid flygplatsernas incheckningsdiskar.  

Det är svårt att hitta stöd för något enda av regeringens förslag. Flera remissinstanser efterlyser, precis som vi i riksdagen, det viktiga förslaget om en ny instans- och processordning. 

Herr talman! FN:s barnkonvention har ratificerats av Sverige. I portalparagrafen sägs att man i alla beslut ska beakta barnets bästa. I den lagöversyn vi nu gör måste de humanitära skälen i alla ärenden där barn förekommer ges en särskild tyngd.  

Barn måste höras om sina egna skyddsskäl och de ska självklart tas på stort allvar. För barn och barnfamiljer måste ribban sänkas vid tillståndsprövningen. Det finns en berättigad upprördhet i dag över inhumana beslut och verkställigheter, inte minst när dessa drabbar oskyldiga barn.  

Det finns ytterst få undantagsfall där det är bra för barnet att skiljas från sina föräldrar. Familjesplittring förekommer trots detta alltför ofta och det är oacceptabelt menar vi kristdemokrater. Hanteringen av de ensamkommande barnens utsatta situation har efter åratals manglande i olika instanser ännu inte fått en rimlig lösning. 

Herr talman! I maj 2001 – för tre år sedan – ville regeringen framställa Sverige som det land som värnar öppna gränser och ett solidariskt Europa. Sverige avstod då från möjligheten att införa övergångsregler i samband med EU-utvidgningen. Ett föredöme för andra, tyckte flera av kandidatländerna då. Nu kan man undra vad detta föredöme var värt i ljuset av regeringens kovändning. Nu talas inte längre om solidaritet och öppenhet. Nu talas det om social välfärdsturism och skydd mot missbruk, i varje fall från vissa människors sida. Nu gäller det att stoppa bidragssnyltarna. 

Vad har fått regeringen att ändra uppfattning sedan 2001? Är det frustrerade kommunpolitiker som vill ha skärpta regler som skulle råda bot på den verklighet som man ser där hemma, verkligheten att så många sitter fast i ett mångårigt bidragsberoende?  

Enligt Integrationsverkets rapport för 2002 är 21 % av de utlandsfödda beroende av socialbidrag år efter år. Det är då inte underligt att lokala politiker slår larm om en misslyckad politik. Men lösningen ligger inte i att fälla gränsbommar. Här krävs det först ett reformerat mottagande och sedan en integrationspolitik som öppnar arbetsmarknaden och hela samhället för nya svenskar. Dessa människor är inte ett hot mot vår välfärd utan en förutsättning för den. Vi behöver ny arbetskraft för att klara dagens och inte minst morgondagens välfärd och trygghet. Om detta har en riksdagsmajoritet begärt en utredning. Även den är dragen i den så kallade långbänken.  

Nu tänker regeringen avge en skrivelse till riksdagen kring sin kovändning om övergångsregler. Den får vi visserligen anledning att debattera men inte besluta om. Det som vi snarast förväntar oss är att regeringen tar initiativ till den översyn av hela socialbidragssystemet som till och med statsministern här i kammaren förra hösten kunde se ett behov av. Kanske Barbro Holmberg kan påminna statsministern om den frågan.  

(Applåder) 

Anf. 6 KALLE LARSSON (v):

Herr talman! Sällan har väl uttrycket ”att tala i tungor” så väl passat in som i dag. Om man lyssnar på vad migrationsministern här presenterar är det en fager framställan. Men själva problemformuleringen bakom tycks vara att det största hotet mot asylprocessen i dag är de asylsökande själva. Och den bilden delas nog trots allt av rätt få i den här salen. Det konststycket kan väl möjligen slås av Lars Leijonborg som tycks se LO som det största hotet mot i stort sett allting och drömmer sig bort till en annan kontinent, till ett av klassklyftor och etnisk segregation fullständigt sönderslitet amerikanskt samhälle.  

Vad vi alldeles nyss hörde Barbro Holmberg säga var att det är en mänsklig rättighet att få asyl om man är förföljd. Men det är bara på det sättet, Barbro Holmberg, att verkligheten i Sverige i dag talar ett helt annat språk. Låt mig ge ett exempel.  

En iransk kvinna som lämnat sin man tvingades – som Migrationsverket självt uttryckte det – att gå till andra män för att försörja sig. Hon dömdes till döden via stening, men först skulle hon piskas med 100 piskrapp. Trots att hon hade en kopia av domen med sig som hade översatts kräver Utlänningsnämnden att hon ska skaffa fram originalhandlingar. Man tycker alltså att hon ska åka tillbaka till Teheran, gå till revolutionsdomstolen som dömt henne till döden och begära att få originaldomen för att få en chans att få stanna i Sverige. Det är verklighetens flyktingpolitik. 

Ett efter ett dimper nu förslagen från regeringen ned om att ytterligare försämra flyktingpolitiken och införa hårdare tag mot flyktingar, allt medan man med mycket stor fantasi och en frikostig räknedosa lyckas förhala Utlänningsnämndens nedläggning.  

Herr talman! På 90 sekunder förväntas resebolagens personal avgöra det som tar Migrationsverket flera år. Det är vad det utökade transportörsansvaret egentligen handlar om. Den researrangör som släpper igenom människor utan asylskäl drabbas av hårda ekonomiska sanktioner. Och det medför med största säkerhet att man kommer att införa rasprofilering av sina resenärer. Det måste vara ett svårslaget rekord i hyckleri och skenhelighet när regeringen vill genomföra regler som kommer att få rasistiska konsekvenser, samtidigt som den högstämt talar om kamp mot rasism, antisemitism och diskriminering. Med vilken rätt tar migrationsministern orden om human flyktingpolitik i sin mun? 

Herr talman! Möjligheten till ny ansökan fungerar för närvarande som en helt oumbärlig säkerhetsventil. Och innan de svåra rättssäkerhetsbristerna i asylprocessen rättats till är det därför enligt vår mening otänkbart att ens överväga att inskränka den möjligheten.  

Nej, Barbro Holmberg, det största problemet är inte att de asylsökande inte förstår beslutsunderlagen. Problemet är snarare att migrationsmyndigheterna konsekvent bryter mot utlänningslagen och mot internationella konventioner och vägrar att ge asyl till dem som har rätt till det, vilket syns bland annat i att bara 1,3 % av dem som söker asyl i Sverige får flyktingstatus enligt Genèvekonventionen. Jämför det med statistiken från andra länder och konstatera sedan att Sverige i dag inte uppfyller Genèvekonventionen. 

Jag ska ta ett annat exempel. Sverige har faktiskt ett föga smickrande världsrekord i antalet fällningar för avvisningsbeslut i strid mot FN:s tortyrkonvention. Det handlar om att människor på flykt för sina liv nekas asyl efter långa väntetider, ibland bryter ihop och möjligen beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl. Med dagens undermåliga asylprocess skulle regeringens förslag i verkligheten innebära väsentligt fler verkställda avvisningar med helt oacceptabla konsekvenser som fullbordade självmord eller att fler människor sänds tillbaka till tortyr och förföljelse. Är Barbro Holmberg verkligen beredd att ta konsekvenserna av regeringens förslag? Det egna ungdomsförbundet formulerade det på följande sätt: Kan man verkligen lita på Folkpartiet? 

Herr talman! Det är nu tio år sedan Ny demokrati lämnade Sveriges riksdag, saknat av mycket få. Men många av de idéer som partiet företrädde har dessvärre fått fotfäste i Regeringskansliet och genomförts av en riksdagsmajoritet. En stor kartläggning i tidningen Göteborgs-Posten visade redan 1997 följande: 

”En sak är säker – det har blivit svårare att komma in i Sverige. Och svenska riksdagen har i stort sett klubbat igenom hela ny demokratis flyktingprogram.” 

Därefter har ytterligare försämringar av humanitet och rättssäkerhet kommit slag i slag. Barbro Holmberg måste nu bestämma sig för vilken tunga hon tänker använda. Är det den som talar fagert och lovar en del, men som i verkligheten snarare visar på en allt hårdare flyktingpolitik? Barbro Holmberg och regeringen måste välja. Ska man fortsätta att genomföra Ny demokratis flyktingpolitik, eller ska man nu, som vi menar, bryta utvecklingen? Vår uppfattning står klar: Muren runt ”Fästning Europa” och muren runt Sverige måste rivas. 

(Applåder) 

Anf. 7 BIRGITTA CARLSSON (c):

Herr talman! Det är mycket som jag skulle vilja tala om i dag men som inte hinns med i en debatt som samtidigt är så viktig och så kort. Jag tror att det viktigaste är att bringa klarhet i var de olika partierna egentligen står efter de gymnastiska övningar som olika partier har ägnat sig åt under den senaste tiden. 

Sverige är inte immunt mot rasism och främlingsfientlighet. Ändå har vi lyckats bevara ett stöd från en majoritet av medborgarna för en relativt generös flyktingpolitik. Det resultatet har vi uppnått genom att alla de etablerade partierna har bildat en gemensam front. 

Vi har tillsammans tillbakavisat lögnerna och fördomarna från extremister. Vi har tillsammans hävdat att den humanism som vi vill ska utmärka det svenska samhället inte kan stängas in bakom en hårdbevakad svensk eller europeisk gräns. 

Sedan valrörelsen 2002 har den gemensamma fronten visat tecken på sprickor. Och dessa tecken har mångfaldigats under de senaste månadernas debatt. 

Affischkampanjer från fackförbundet Byggnads med svartmuskiga gästarbetare har spelat på fördomen om att ”dom” tar våra jobb. Vår högst uppsatta politiker har talat om ”social turism” och därmed gett legitimitet åt fördomen att ”dom” är ute efter att leva på bidrag. 

Debatten om slöjförbud ger näring åt illusionen att vi kan ha ett mångkulturellt samhälle utan att det också kommer att märkas genom att människor väljer att leva på olika sätt. 

Herr talman! När Sveriges statsminister ger legitimitet åt uppfattningen att invandringen är ett stort problem och när andra partiers företrädare svajar mellan ståndpunkter och budskap från dag till annan, då lyssnar många medborgare.  

De som är negativa till invandring kan plötsligt citera ledande politiker och samhällsdebattörer som stöd för sina grumliga åsikter. De som trott på oss politiker när vi med engagemang försvarat humanismen och försäkrat att invandringen huvudsakligen är positiv blir nu osäkra. 

Ett opinionsmässigt jordskred kan vara över oss fortare än vi anar. Medborgarnas uppslutning kring en solidarisk politik och ett öppet mångkulturellt samhälle kan snabbt försvagas. 

Vi behöver bara se oss omkring. Se på Danmark! Där var det de etablerade partierna som öppnade Pandoras ask när de tog upp ungefär samma teman som vi nu hör från våra svenska ministrar. Där står man i dag med ett främlingsfientligt populistiskt Dansk folkeparti med en stark representation i Folketinget. Och regeringen, ledd av ett parti som kallar sig liberalt, för en politik som är sådan att man hör till de mest restriktiva och kontroversiella i Europa. Om vi i Sverige inte ska slå in på den vägen krävs det tydliga besked från dem som är otydliga.  

För Centerpartiets del kan jag känna tillfredsställelse över att vi har hållit en rak linje och har hållit humanismens fana högt.  

Det gäller då frågan om medborgarna från de nya EU-länderna ska stängas ute i kylan. Där säger vi ett klart nej till diskriminerande övergångsregler. Oron för bidragsfusk är överdriven. Utsikterna att få ett tillskott till vår arbetsmarknad är en stor möjlighet – inte ett hot. Vi har inte tvekat att kritisera byggnadsfackets smaklösa kampanj eller statsministerns lika smaklösa uttalanden. 

Herr talman! Det gäller också frågan om hur asylsökande ska kunna få rättssäkerhet genom att Utlänningsnämnden läggs ned och ersätts med ett domstolsförfarande. Där har riksdagen sagt sitt! Nu handlar det om att få migrationsminister Barbro Holmberg att efterleva de beslut som fattats i Sveriges högsta beslutande församling, den folkvalda riksdagen. 

Regeringens förslag om att begränsa möjligheterna till förnyad prövning saknar inte skäl för sig. Men med en ny instansordning skulle denna begränsning automatiskt bli verklighet. Skillnaden är bara att vårt förslag skulle öka rättssäkerheten på ett sätt som gör fler möjligheter till omprövning onödigt. Enligt min uppfattning gör det parti som nu förhandlar med regeringen sig skyldigt till ett dubbelfel. 

För det första: Man riskerar att bli lurad på konfekten om regeringen inte håller sig till överenskommelsen. 

För det andra: Vad sänder det för signaler om riksdagens roll om man når en kompromiss? Ska vi behöva betala regeringen med eftergifter för att den ska verkställa av oss fattade beslut? Och hur ska en sådan kompromiss se ut? Vad är det Folkpartiet egentligen vill uppnå? Det förstår inte jag. Jag hoppas att Lars Leijonborg rätar ut de frågetecknen. 

Jag har föreslagit utskottet att avstyrka, ha ett slags bojkott av regeringens proposition inom det här området tills vi får trovärdiga försäkringar om att Utlänningsnämnden läggs ned. Vi kompromissar inte med regeringen om det som vi redan har beslutat, och vi sviker inte de asylsökandes rätt till en bra prövning. Om bara Folkpartiet bestämmer sig har vi kanske en majoritet som kan skriva lagen åt Barbro Holmberg. 

Kanske kommer den här debatten att bli hågkommen som vändpunkten då Sverige följde det exempel som många andra länder har visat när vi trötta sänkte humanismens fana. I så fall tvår jag så att säga mina och Centerpartiets händer.  

Vi har varnat för vart vi är på väg och har försökt skapa riksdagsmajoriteter för en fortsatt svensk solidaritet, för ett fortsatt öppet Sverige. Men det behöver inte bli så. Vi som sitter här, den folkvalda församlingen, har alla möjligheter att välja. Det är trots allt vi som bestämmer – inte byggnadsfacket och inte heller migrationsminister Barbro Holmberg! 

(Applåder) 

Anf. 8 MARIA WETTERSTRAND (mp):

Herr talman! 50 miljoner människor är på flykt i världen i dag – de flesta av dem i fattiga länder.  

Skälen till att människor flyr kan se olika ut. Men oftast handlar det om väpnade konflikter som har resulterat i kränkningar av mänskliga rättigheter riktade mot vissa minoritetsgrupper eller mot stora delar av befolkningen i ett land.  

Det kan också handla om tortyr, om förföljelse på grund av religion eller etnisk tillhörighet, om trakasserier, om diskriminering eller om hot om dödsstraff i ett land där staten står på förövarnas sida snarare än hjälper de utsatta människorna. 

I vissa länder är det förenat med dödsstraff att vara homosexuell. I Sverige ges homosexuella från sådana länder uppehållstillstånd bara om de har framträtt i medier med sin homosexualitet. Det är nämligen först då som man anser att det existerar ett sådant hot. 

I många länder ser myndigheterna mellan fingrarna när kvinnor förföljs och mördas på grund av påstådd otrohet efter att ha blivit våldtagna. Jag tror att vi knappt kan föreställa oss den maktlöshet som en kvinna i en sådan situation känner. Hon vet ju att hon lever i total rättslöshet, att ingen kommer att hjälpa henne och att det inte är någon idé att vända sig till polis eller åklagare eftersom det inte finns någon hjälp att få. 

Trots att det sedan år 1997 finns en lag i Sverige om att vi ska ge skydd till den som riskerar förföljelse på grund av sitt kön nekas i dag kvinnor rätten till asyl – detta alltså trots att de kan komma att mördas om de sänds tillbaka. 

Sverige har förbundit sig att ge dessa människor skydd. Det är vårt ansvar som ett av världens rikaste länder, och det är vårt ansvar som medmänniskor i en icke perfekt värld. 

För att kunna ta det ansvaret krävs först och främst att människor verkligen har möjlighet att komma hit och söka asyl. I dag tycks politiker i både Sverige och EU mest ägna sin tankeverksamhet åt att hindra asylsökande att komma hit.  

Visumregler och det så kallade transportörsansvaret tvingar skyddssökande flyktingar i händerna på hänsynslösa flyktingsmugglare. Flygbolaget SAS konstaterade härommånaden att de kommer att tvingas sköta invandringspolitiken åt myndigheterna eftersom de kan bötfällas om de låter en person resa in som inte har alla korrekta papper. Det är knappast en rättssäker situation för den som flyr att flygplatspersonalen ska avgöra hennes eller hans asylskäl. 

Sverige borde arbeta för att flyktingar ska ha rätt att resa in i EU för att söka asyl och få sina individuella asylskäl prövade. 

Miljöpartiet anser, liksom till exempel Amnesty International gör, att den svenska flykting- och asylpolitiken har hårdnat under 1990-talet. Det är egentligen inte vad som står i lagarna som är problemet, utan problemet är tillämpningen av lagarna. Amnestys bedömning är att den hårdnade flyktingpolitiken manifesterats genom till exempel en drastisk minskning av antalet asylsökande till följd av visumtvång och skärpt inresekontroll.  

Det gäller då en restriktivare tolkning av begreppet ”flykting”, en restriktivare tolkning av begreppet ”humanitära skäl”, en hårdare praxis gällande säkra tredje länder – länder där man anser att inget ont kan ske utan dit man alltid skickar tillbaka flyktingar utan att ens pröva deras individuella asylskäl – bristande bedömningar av situationen i de länder varifrån asylsökande flyr och orimligt stränga krav på trovärdighetsbedömningar i asylärenden.  

Tyvärr är det här en utveckling som fortsätter. Regeringen har på senare tid lagt fram ett antal förslag som ett steg vidare i utvecklingen mot en mer restriktiv hållning. En ny asylansökan är i dag ibland den enda möjligheten att få sitt fall rättssäkert prövat. 

När det gäller den attitydförändring som har skett och som successivt sker tycker jag att det ser ut på följande sätt. Från att ha sett flyktingar och asylsökande som människor med svåra problem och i behov av hjälp går vi i stället över till att se dem som ett problem för oss. Den trenden måste vändas. 

Miljöpartiet anser att Sverige har ett ansvar för att skapa en rättssäker asylprocess och för att ge alla människor möjlighet att komma hit och söka asyl. Riksdagen har krävt en nedläggning av Utlänningsnämnden och ett införande av ett domstolsförfarande. Det är positivt att höra att regeringen till slut tänker genomföra det som riksdagen har bestämt, även om det kanske – tycker jag – är i senaste laget. 

Jag diskuterar också gärna frågorna om integration, om ett multikulturellt samhälle, om diskriminering och om de misslyckanden som vi här har. Personligen tror jag att antidiskrimineringslagstiftningen är den enskilt viktigaste åtgärden för att ge människor med utländsk bakgrund samma möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. 

Det här är oerhört viktiga frågor, men vi får inte glömma att grunden för allt detta är asylrätten. 

Snart är det EU-parlamentsval, i juni. För Miljöpartiet kommer det att vara en prioriterad fråga i EU-parlamentet, precis som det är en för oss här i Sveriges riksdag, att jobba för att man ska värna asylrätten och motarbeta alla EU:s murbyggen mot flyktingar och invandrare. Vi hoppas att alla svenska partier komma att stå med oss i den kampen. 

(Applåder) 

Anf. 9 Statsrådet BARBRO HOLMBERG (s):

Herr talman! Jag har inte hört ett enda argument mot regeringens förslag att ta bort möjlighet till ny ansökan, inte ett enda argument i sak. Däremot har det framförts en rad argument i form, nämligen att vi skulle ha gjort någonting annat i stället, att förslagen kommer i fel ordning eller att regeringen inte har stöd för sitt förslag. Men regeringen har stöd för förslaget. Regeringen har stöd från människor som arbetar inom barnpsykiatrin, av barnpsykologer och barnpsykiatrer. Det finns stöd från människor som arbetar inom hälso- och sjukvården och från människor som arbetar inom skolan. Det finns stöd från alla de människor som arbetar med att ta emot flyktingar. Det är de som ser de här problemen i praktiken. Det finns ett stöd för det här förslaget. 

Det sägs också att vi i stället borde ha lagt ned Utlänningsnämnden och att vi ska titta på frågan om ny ansökan. Jag skulle vilja ta tillfället i akt och tala lite grann om Utlänningsnämnden. 

Jag upprepar vad jag sade inledningsvis, nämligen att Utlänningsnämnden ska läggas ned. Det är någonting som vi alla politiska partier har kommit överens om. Därför lade regeringen fram ett sådant förslag i juni 2002. Det var ett förslag som avstyrktes av Lagrådet. Eftersom det avstyrktes av Lagrådet måste regeringen fortsätta att bereda frågan, vilket också samtliga partier, med ett undantag, var överens om att man skulle göra. Det är svaret på frågan varför det har dröjt. 

Frågan är: Hur ser läget ut i dag? Ja, regeringen arbetar helt utifrån riksdagens intentioner och beslut och utifrån Lagrådets yttranden. Lagrådet har framfört flera olika synpunkter. Dels sade man att utlänningslagen måste ses över för att kunna anpassas till ett domstolsförfarande. Därför har det tillsatts en parlamentarisk kommitté där alla riksdagens partier medverkar. Dels menade Lagrådet att man måste se över asylprocessens första instans eftersom det är där som grunden för rättssäkerheten finns. 

Det arbetet har regeringen påbörjat. Jag nämnde inledningsvis vilka åtgärder som har vidtagits för att stärka asylprocessen, alltifrån att förbättra asylutredningarna till att göra landinformationen mera tillgänglig. 

Vidare var det så att NIPU, den utredning som låg till grund för förslaget om en ny instans- och processordning, inte hade utrett alla praktiska och kostnadsmässiga konsekvenser av reformen. Det arbetet sker nu inom Regeringskansliet bland annat med hjälp av Domstolsverket. Det är i det arbetet som vi ser en rad olika problem torna upp sig. Det är problem som vi måste hitta lösningar på. Det är problem som vi inte kan blunda för även om vi önskar att de inte fanns. Ett problem är att antalet asylsökande ser helt annorlunda ut i dag än vad det gjorde när utredningen lade fram sitt förslag. Det ser helt annorlunda ut i dag än vad det gjorde när riksdagen fattade sitt beslut 2001. 

Utredningen räknade med att reformen skulle kosta 25 miljoner. I dag ser vi att det handlar om 1 miljard i reformkostnader. Det behövs 100 nya domare, och dessa domare finns inte. Det behövs 100 nya domare i en situation där vi har domarbrist. I dag har vi tolkar på 10 språk. Vi behöver tolkar på 100 språk. Lokaler måste byggas om. 

Sist men inte minst handlar det om handläggningstider. En domstolsprocess tar betydligt längre tid är dagens förfarande. Vi riskerar att få oerhört mycket längre handläggningstider, och det i en situation då vi redan har långa handläggningstider. 

Anf. 10 LARS LEIJONBORG (fp):

Herr talman! Valrörelsen 2002 har nämnts, och den var viktig i ett par avseenden. För det första lyftes segregationen för första gången fram som en politisk huvudfråga. Jobb i stället för bidrag och en annan integrationsprocess där språkkrav för medborgarskap skulle kunna vara ett sätt att stimulera fler människor att verkligen satsa på att lära sig hygglig svenska. För det andra blev arbetskraftsinvandring en stor politisk fråga. 

Jag vet inte riktigt vad Birgitta Carlsson syftar på när hon säger att valrörelsen 2002 var ett problem. Jag antar att det var den kampanj som riktades framför allt från LO:s sida mot våra förslag om arbetskraftsinvandring. Där fanns det formuleringar som ”dom kommer hit och tar våra jobb”, som ju var rätt trista. Jag tror ändå att valrörelsen 2002 var viktig för att sätta dessa frågor på dagordningen. 

När det gäller asylprocessen har Barbro Holmberg rätt på en punkt, nämligen att det finns ett stöd för tanken att avskaffa systemet med nya ansökningar. Det finns stöd från praktiskt taget alla partier i riksdagen till exempel. Alla som kan någonting om denna verklighet vet att systemet har kommit att utnyttjas på ett sätt som aldrig var avsett och som dessutom faktiskt drabbar de berörda människorna väldigt hårt. 

För att använda Kalle Larssons metafor om säkerhetsventil – om man ska stänga den femte eller den sjätte ventilen i ett system måste man naturligtvis se till att själva huvudventilen fungerar. Sanningen är den – det har belysts väl i debatten – att huvudventilen inte fungerar i dag. Till och med Barbro Holmberg har gett ett antal exempel på varför huvudventilen inte fungerar på det sätt som den borde. Då måste alla som följer debatten fundera: Om utgångspunkterna är desamma, ska det verkligen vara omöjligt att få någonting gjort? Åren går ju. De människor som det först och främst handlar om mår väldigt dåligt och drabbas väldigt hårt när processen inte fungerar. Människor som borde få stanna kastas ut. Människor som borde få besked får aldrig något besked. 

För mig är det en samvetsfråga att riksdagen inte längre kan sitta på läktaren och åse hur åren går och ingenting händer. Vi måste ta ett aktivare ansvar än vad vi hittills har gjort. Efter att ha hört inläggen i denna debatt är det obegripligt varför inte den politiska låsning som skapats i asylpolitiken skulle kunna lösas upp. 

Kalle Larsson har uppfattat det rätt. Jag menade att det definitivt mer är LO:s fel än de asylsökandes fel att integrationspolitiken i Sverige inte fungerar. Vi har fått en lagstiftning som missgynnar nytillkommande på den svenska arbetsmarknaden. Det är säkert rätt som Maria Wetterstrand säger, att vi behöver en bättre diskrimineringslagstiftning. Men finns det inga jobb att få hjälper ingen antidiskrimineringslagstiftning i världen. Jag menar att det grundläggande är att få fram nya jobb och att se till att många invandrare kommer i de jobben. Löser vi integrationsproblemen kommer många av de andra problem som vi har diskuterat att bli mycket lättare att lösa. 

(Applåder) 

Anf. 11 Förste vice talman PER WESTERBERG (m):

Herr talman! Nej, statsrådet, rättssäkerheten är ingen formfråga. Det vi här i kammaren eftersträvar är exakt vad den kanadensiska konstitutionsdomstolen ålade den kanadensiska regeringen. Rättssäkerheten kräver tvåpartsförhållande och möjlighet till muntliga förhandlingar. Jag instämmer helt i den åsikten. Målet var att avgörandet skulle fällas inom sex månader. Det går att skapa snabba, rättssäkra asylprocesser. Det kan vi även här i Sverige. 

Den är inte särskilt smickrande att vi i Sverige – enligt OECD-studien – är sämst på integration av invandrare. Det är inte särskilt smickrande att när det gäller den svenska arbetslösheten har invandrare i Sverige den lägsta sysselsättningsgraden. Det är inhumant, grymt och det skapar spänningar. 

Genom att i stället öppna för arbetskraftsinvandring avlastar man asylprocessen. Jag talade i går kväll med en småföretagare i Mellerud. Han hade en libanesisk billackerare anställd, och det var en nyckelperson i företaget. För mig är det närmast obegripligt att denne billackerare inte får stanna. Han har ju arbete och bidrar till samhällets utveckling. Däremot lägger vi ned mycket energi på asylprocesser. 

Vi säger ja till en ordnad invandring, till arbete och företagande med egen försörjning, ja till en snabb och human invandringsprocess, nej till bidragsinvandring, nej till missbruk av bidragssystemen, oavsett vilken nationalitet det gäller. 

Anf. 12 SVEN BRUS (kd):

Herr talman! Statsrådet Barbro Holmberg räknar upp en rad ursäkter till varför det har gått så långsamt med den nya instans- och processordningen. Hon får det att framstå som att detta med domare och tolkar är oförutsedda praktiska problem som har dykt upp nu. Självfallet har vi alla varit medvetna om att det behövs domare och tolkar. 

NIPU har gjort en – möjligen något optimistisk – beräkning av kostnaderna. Om man multiplicerar den med ökningen av antalet asylsökande sedan NIPU kom 1999 innebär den kalkyl som regeringen nu presenterar en kostnadsökning med 1 000 %. Det finner jag inte rimligt, så det måste vi analysera. 

Herr talman! Ytterst få svenskar är i grunden främlingsfientliga. Till skillnad från vissa andra parlament i Europa är vi förskonade från ett främlingsfientligt parti i den här kammaren. Låt oss göra vad vi kan för att det ska förbli på det sättet. Här är de politiska signalerna viktiga. 

För oss kristdemokrater är målet en asylpolitik där varje människa, barn eller vuxen, ska bedömas individuellt, humant och rättssäkert. Vi ska inte ha fleråriga processer, och det ska inte dröja år att få en plats i samhället. Det är den signal vi vill ge inåt. Den signal vi vill ge utåt, till nya och gamla grannar i Europa, är bilden av ett Sverige som fortsatt och oreserverat står upp för ett enat och solidariskt Europa. Ett sådant Sverige är tryggt både för nya svenskar och för oss som har bott här lite längre. 

Anf. 13 KALLE LARSSON (v):

Herr talman! Först vill jag säga till Lars Leijonborg att det nog är riktigt att han har problem med LO. Men det är helt och hållet ömsesidigt, som väl är. Det är gott att en del har problem med den arbetsmarknadspolitik, den bakvända integrationspolitik och den segregationsökande icke-välfärdspolitik som Folkpartiet faktiskt företräder. 

Så till huvudfrågan för i dag. Låt oss börja med att slå hål på en del av mytbildningen. Skälet till att så många i dag i asylprocessen bryter ihop och efter en tid har humanitära skäl att få stanna i Sverige är inte i första handläggningstiderna, även om de ska kortas ned. När man inte beviljas asyl trots verkliga skyddsskäl fruktar man att sändas tillbaka till förföljelse och tortyr. Det är det verkliga skälet – ett argument i sak, Barbro Holmberg – för att vi kommer att behöva en säkerhetsventil, oavsett vilket system vi har. 

För det första måste nu myndigheterna se till att använda de lagar och de konventioner som finns. 

För det andra måste Utlänningsnämnden läggas ned i enlighet med riksdagens enhälliga beslut, och det är viktigt att detta sker snabbt.  

Verkligheten i dag är brutal för många människor. Vi vet att homosexuella sänds tillbaka till Iran med rådet att de ska dölja sin sexuella läggning. Är det detta som kallas inre flyktalternativ? Människor sänds tillbaka till Eritrea och försvinner på flygplatsen. Människor sänds tillbaka till land efter land och drabbas av förföljelse och försvinnande. Det är den verkligheten som vi nu måste förändra.  

Det är dags, Barbro Holmberg, att du tar tag i detta och inte ständigt återkommer med förhalning av nedläggningen av Utlänningsnämnden och förslag om hårdare tag mot de människor som söker sin tillflykt i vårt land. 

Anf. 14 BIRGITTA CARLSSON (c):

Herr talman! Först till Barbro Holmberg: I samband med att Utlänningsnämnden läggs ned och det blir ett rättssäkert förfarande kommer detta med automatik att begränsa möjligheterna till en ny prövning. Det finns ingen anledning att ta det steget som regeringen nu har föreslagit. 

Sverige och Europa behöver invandring både från de nya EU-länderna och från länder utanför EU. Det behövs fler människor i arbete för en livskraftig ekonomisk utveckling och för att försörja alltfler äldre. Vi behöver en arbetskraftsinvandring. 

Vi i Centerpartiet har en vision om Sverige som ett land där människor kan bygga sin framtid på sitt eget arbete. Det gäller infödda och nyinflyttade. Det är inte fult att komma till vårt land för att förbättra sin materiella situation genom eget arbete. 

Det är också omöjligt att skilja frågan om de nya EU-medborgarnas rättigheter från frågan om en generellt öppnare inställning till arbetskraftsinvandring. De farhågor om bidragsfusk som riktas mot invandrare från Baltikum kan på lika dåliga grunder riktas mot invandrare från andra länder. 

Vi vill ha ett öppnare samhälle som välkomnar människor att bygga sin framtid i vårt land. Då kan vi inte slå igen dörren i ansiktet på de nya medlemsstaterna. 

För Centerpartiets del är valet klart. Vi hoppas att det i denna fråga, trots en del skiljaktiga bud, fortfarande finns en enighet. Fortfarande vet jag inte exakt var Folkpartiet står med tanke på de senaste utspelen. 

Europa gör ett historiskt misstag om EU fortsätter på slutenhetens väg. Utan invandring kommer Europa att stagnera både kulturellt och ekonomiskt. Sverige måste kraftfullt motverka en sådan utveckling. I stället kan vi vara ett gott exempel och en väckarklocka. 

Anf. 15 MARIA WETTERSTRAND (mp):

Herr talman! Regeringen säger att man vill ha en snabbare asylprocess. Därför ska flyktingar förvägras möjligheten till ny ansökan som ofta är enda chansen till en rättssäker prövning. Samtidigt bidrar regeringen själv till de långa väntetiderna. 

För ett år sedan överlämnade Utlänningsnämnden ett asylärende till regeringen för vägledande prövning. Det gäller en familj från Tjetjenien, och beslutet ska användas som praxis för en mängd andra asylfall från samma land. Ännu efter ett år har inget beslut fattats. 

Nu har det här ärendet KU-anmälts. Det kan kanske leda till att det händer någonting. Jag tycker att regeringen ska sopa framför egen dörr innan de ger sig på de asylsökande. 

Miljöpartiet motsätter sig också ett införande av regler som inskränker den fria rörligheten för människor i vissa av EU:s medlemsstater. Vi samarbetar med LO – det du, Lars Leijonborg – för att hitta andra lösningar, i stället för diskriminerande regler, som kan hindra utnyttjande av arbetskraft i svartarbete och som kan hindra lönedumpning. Jag tycker att det borde vara viktigt för alla partier som vill ha öppna gränser. Tänk om regeringen kunde lyssna lite mer på LO i den här frågan. Det tycker jag vore alldeles utmärkt. 

Det har också viskats i mitt öra att om vi ska ha övergångsregler i Sverige behöver vi inte alls införa dessa regler redan nu i maj, som ibland påstås. Vi kan mycket väl testa andra lösningar först. Man kan fråga sig varför vi ska välja diskriminering när de flesta är överens om att farhågorna är kraftigt överdrivna. Vi behöver fler människor som vill komma till Sverige och arbeta. Vi behöver göra Sverige till ett attraktivt land för människor att komma till och arbeta i. Vi behöver se till att Sveriges asylprocess fungerar på ett rättssäkert sätt. Det är Miljöpartiets ståndpunkter. 

Anf. 16 Statsrådet BARBRO HOLMBERG (s):

Herr talman! När det gäller Utlänningsnämnden vill jag säga att vi inte kan sjösätta en reform utan att vara säkra på att den fungerar i praktiken. Vi kan inte sjösätta en reform som riskerar att haverera hela systemet. Vi måste se till att det är en hållbar reform. Att den dröjer något på grund av Lagrådets yttrande och på grund av den utredning som arbetar betyder inte att vi kan sitta med armarna i kors och inte göra någonting trots att vi ser en rad olika problem. 

Möjligheten att lämna in nya ansökningar skadar människor. Det vet vi. Möjligheten att lämna in nya ansökningar leder till att människor blir kvar i landet och till att många kommuner går på knäna. Strävandena att integrera människor i Sverige omintetgörs just därför att det blir en så oerhört lång och utdragen process. Jag menar att handläggningstiderna och vistelsetiderna måste minskas snarast. Det är ingenting som kan vänta. 

Låt mig sedan gå över till frågan om den fria rörligheten och EU:s utvidgning som många talare har varit inne på. Maria Wetterstrand menar att övergångsregler är en diskriminering. Vi talar ibland om ett A-lag och ett B-lag. Jag menar att vi riskerar att få ett A-lag och ett B-lag på arbetsmarknaden om vi inte gör någonting. Verkligheten ser ju ut så att de nya medlemsstaterna har en betydligt lägre levnadsstandard än vad de nuvarande EU-länderna har. Det betyder att arbetstagarna från de nya medlemsstaterna är mer utsatta och kan utnyttjas. Om vi inte gör någonting kan vi hamna i en situation där oseriösa arbetsgivare utnyttjar arbetstagare och lockar hit människor till låga löner med hjälp av det svenska bidragssystemet. 

Regeringens slutsats är att vi behöver tid för att se över de regler och de system vi har så att de blir robusta i förhållande till EU:s regler. Att införa övergångsregler handlar ju inte om att moralisera över de nya medlemsstaternas arbetstagare. Det handlar inte om att stänga ute. Det handlar om att se till att integrationen mellan de nya och de gamla medlemsstaterna blir så smidig som möjligt och att man inte skapar oro på arbetsmarknaden. 

Det har antytts här att regeringen fiskar i grumligt vatten, och det har till och med talats öppet om det. Det skulle nästan vara ren främlingsfientlighet att införa tillfälliga regler. Målet är naturligtvis att vi ska ha ett öppet Europa. Jag tycker uppriktigt sagt att det är sorgligt att tonläget är sådant i debatten om utvidgningen. Man skulle lika gärna kunna vända på hela resonemanget. 

Vi har ett flertal exempel i historien där just oro på arbetsmarknaden och ekonomiska spänningar i ett land har lett till att främlingsfientliga krafter vunnit mark och ställt grupper mot varandra. Vi såg det i vårt eget land i början av 90-talet då främlingsfientliga partier fick ökat stöd och till och med tog sig in i riksdagen. Det skedde i kölvattnet av oron i den svenska ekonomin och på den svenska arbetsmarknaden. 

Därför menar jag att vi måste ha ordning och reda i asylsystemet och på arbetsmarknaden för att kunna mota de främlingsfientliga krafterna. 

Anf. 17 LARS LEIJONBORG (fp):

Herr talman! Det är bra att Kalle Larsson slår fast att Vänsterpartiet stöder LO:s inställning i integrationsfrågor. Det slår ju fast Vänsterpartiets mycket stora medansvar för den situation vi har i Sverige med ett A-lag, ett B-lag och ett C-lag. Det är dagens hårda verklighet. 

Barbro Holmbergs bortförklaringar håller inte. Vi behöver tid, säger hon, både när det gäller EU:s fria rörlighet och när det gäller asylprocessen. Regeringen har haft lång tid på sig. Regeringen har suttit med armarna i kors. 

Jag väljer att ta fasta på en sak som Birgitta Carlsson har sagt, nämligen att riksdagen till sist har lagstiftningsmakten här i landet. Jag tycker att det är viktigt att påminna om det, och det är just vad vi har sagt när det gäller asylpolitiken. Låt oss se till att vi sätter en sådan press på regeringen att de reformer som är nödvändiga kommer. Det handlar om större rättssäkerhet, rätt att lägga fram sin sak som asylsökande muntligt inför dem som ska avgöra ens livsöde och stopp för det missbruk med nya ansökningar som nu förekommer. Man kan självfallet inte ta det ena utan att samtidigt ta det andra. Man kan inte stänga en säkerhetsventil så länge man inte är säker på att huvudventilen fungerar bättre. 

Jag hoppas att den här debatten har fokuserat på de absolut nödvändiga reformbehov som finns på flera områden. Vi behöver förändra den svenska arbetsmarknaden så att fler får jobb och färre måste leva på bidrag. Vi måste få en asylprocess som gör att människor som har flytt undan förföljelse och förtryck kan få en fristad i Sverige. De som inte får möjlighet att stanna här måste få det beskedet mycket snabbare. Det vore en skam om den politiska låsning som hittills har funnits i asylpolitiken fortsätter. Vi måste hitta en lösning. 

(Applåder) 

Anf. 18 Statsrådet BARBRO HOLMBERG (s):

Herr talman! Jag vill avsluta med det som jag började med, nämligen att påminna om att vi faktiskt ändå står på en gemensam grund i den här politiken. Vi är alla överens om att vi ska ha en öppen dörr för människor som flyr undan förföljelse. Vi är alla överens om att vi behöver en reglerad invandring. Hur reglerna ska se ut kan vi diskutera. Vi är alla överens om att vi måste mota främlingsfientligheten. 

För att kunna göra det tror jag att vi, precis som Lars Leijonborg också säger, måste kunna lösa de problem som vi har i asylsystemet. Vi måste se över, förändra och anpassa lagstiftningen och ta itu med de problem som vi har. Vi löser inte de långa handläggningstiderna genom att pumpa in pengar i systemet om vi inte samtidigt gör något åt systemfelen. 

Att människor som söker asyl inte talar om vilka de är är ett systemfel och ett allvarligt hot mot asylrätten. Är vi inte beredda att ta itu med de problemen riskerar vi att få problem som växer. 

Min ambition är att vi ska kunna ha en dialog, att vi ska kunna bryta upp de här låsningarna och att vi ska kunna hitta en lösning, för vi är ju överens om att Utlänningsnämnden ska avskaffas och att vi ska hitta ett annat system i stället. Jag ser alltså fram en nära dialog i de här frågorna. 

(Applåder) 

Överläggningen var härmed avslutad. 

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 12 februari. 

3 § Anmälan om fördröjda svar på interpellationer

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse: 

Interpellationerna 2003/04:236 och 260

Till riksdagen 

Interpellation 2003/04:236 om spelberoende från Rosita Runegrund (kd) 

Interpellation 2003/04:260 om skattereduktion för köp av hushållstjänster från Anne-Marie Pålsson (m) 

Interpellationerna kommer att besvaras den 19 februari 2004. 

Orsaken är resor samt andra externa engagemang. 

Stockholm den 13 februari 2004 
Finansdepartementet 
Bosse Ringholm

4 § Anmälan om inkomna faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen

Talmannen anmälde att följande faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen inkommit och överlämnats till utskott: 

2003/04:FPM63 Transporter av avfall KOM(2003)379 till miljö- och jordbruksutskottet 
2003/04:FPM64 Genomförande av ISM-koden KOM(2003)767 till trafikutskottet 

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades 

Framställning 2003/04:RB2 till finansutskottet 

Motioner  
2003/04:So10–So13 till socialutskottet 

6 § Frågor om trossamfund

Anf. 19 LISELOTT HAGBERG (fp):

Herr talman! I ett liberalt land råder religionsfrihet, vilken för övrigt utgör en av de medborgerliga fri- och rättigheterna. Varje människa har rätt att ansluta sig till eller helt stå utanför ett religiöst samfund. Den naturliga följden av religionsfriheten blir förstås att staten förhåller sig neutral i trosfrågor.  

Liberaler är för övrigt den politiska kraft som i vårt land mer än någon engagerat sig i kampen för just religionsfrihet. Folkpartister med vitt skilda uppfattningar i livsåskådningsfrågor har förenats i arbetet för likställighet mellan trossamfund. En väldigt viktig utgångspunkt för oss är därför att Svenska kyrkan inte ska vara föremål för en sådan särbehandling att den kan betraktas som bärare av en statsreligion. Särskilt viktigt är detta i ett samhälle som bygger på religionsfrihet. 

Frågan om att skilja kyrkan från staten är inte ny. Den väcktes redan under 1800-talet, men först på 1950-talet blev den föremål för den första utredningen. Därefter har följt en rad så kallade stat–kyrka-utredningar. Efter en lång och segdragen process togs år 1995 det viktiga principbeslutet om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Det är många som hänvisar till just det beslutet och som menar att den överenskommelsen borde ligga fast. Vi såg det beslutet som ett steg i rätt riktning, men vi såg det inte som en permanent lösning på frågan kyrka–stat. 

Visst fanns det hos oss en acceptans för en ny lag, där det skulle behöva finnas bestämmelser som reglerar särskilda relationer mellan staten och Svenska kyrkan, men en sådan reglering skulle enligt vår uppfattning ha inskränkt sig till det absolut nödvändiga. 

En gemensam lag gällande trossamfunden hade till exempel varit mycket bättre än det som vi ser i dag, nämligen två lagar, en för trossamfunden och en för Svenska kyrkan, där det i den här nämnda lagen till exempel bestäms vilken ideologisk-religiös inriktning och vilken organisatorisk uppbyggnad samfundet ska ha. Svenska kyrkan intar härmed en särskild ställning i vårt land.  

Folkpartiets utgångspunkt har varit och är att ett samhälle med många olika kulturer och etniska bakgrunder måste bygga på religionsfrihet, där olika samfund behandlas på ett likvärdigt sätt. I ett samhälle som kämpar mot segregation är det här särskilt angeläget.  

Det som vi ser i dag är en tämligen splittrad bild, där ett antal registrerade trossamfund får hjälp av staten med uppbörd av avgifter, medan andra saknar den möjligheten. Ytterst är det regeringen som bestämmer. 

Herr talman! Ingen människa är skyldig att tillhöra något samfund. Enligt lagen om trossamfund gäller inte ett avtal eller ett löfte som strider mot en sådan bestämmelse. Bestämmelsen innebär också att varje trossamfund måste ge den som vill det möjlighet att utträda ur samfundet. Men ibland händer det att det uppstår problem där enskilda människor betraktas som medlemmar och avgiftsskyldiga, trots att de själva inte anser sig vara det. I förarbetena till lagen om avgift till registrerat trossamfund kan man se att det fanns ett par olika förslag gällande den praktiska tillämpningen. 

Det ena förslaget handlar om att skattemyndigheten, som i dag heter Skatteverket, skulle ta samfundets uppgift om avgiftsskyldighet för god och därmed hänvisa en person till en rättslig process i domstol om han eller hon hade en annan uppfattning, och det är också den modellen som tillämpas i dag. 

Det andra förslaget handlade om att i stället för samhällets uppgift skulle den enskilda människans uppgift tas för god, och det är en sådan modell som vi förordar. Med en sådan ordning skulle nämligen ansvaret för att driva en eventuell rättslig process läggas på den part som kan betraktas som den starkare, det vill säga på trossamfundet. Min partikollega Allan Widman kommer att gå djupare in i den här problematiken senare i den här debatten. 

Jag vill avsluta med några ord om begravningslagen, som ju ger Svenska kyrkan en verklig särställning för hur man förfar med begravningsverksamheten. Det gäller här även begravningsplatser för andra trosinriktningar och för icke troende. 

Svenska kyrkan fortsätter att ordna avskilda begravningsplatser för människor som valt att helt stå utanför varje religiöst samfund. Av respekt för de människor som valt bort tillhörigheten till varje religiöst samfund är det rimligt att söka finna en annan lösning än att tvinga de här människorna att efter sin död administreras av Svenska kyrkan. Därför menar vi att regeringen bör ges i uppdrag att arbeta för en lösning där syftet är att finna en annan huvudman, utanför Svenska kyrkan. Vi menar att till exempel länsstyrelsen skulle kunna vara en lämplig huvudman. 

Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till reservationerna 1 och 4. I övrigt ställer jag mig bakom samtliga reservationer där Folkpartiet finns med. 

I detta anförande instämde Helena Bargholtz (fp). 

Anf. 20 MATS EINARSSON (v):

Herr talman! Den här debatten borde inte behövas. Skälet till att det här betänkandet över huvud taget ligger på kammarens bord och till att den här debatten trots allt ändå är nödvändig är att Svenska kyrkan inte skildes från staten år 2000. Skilsmässan blev ofullständig, och det är fortfarande så att man inte kan säga att den svenska staten är religiöst neutral eller sekulär. 

I det här betänkandet finns de tre viktigaste exemplen på denna ofullständighet i skilsmässan. Det är lagen om Svenska kyrkan, det är frågan om huvudmannaskapet för begravningsväsendet och frågan om uppbördshjälpen. På vart och ett av de här områdena har riksdagen arbete kvar att göra innan skilsmässan är genomförd. 

Jag tar först upp lagen om Svenska kyrkan. Det är svårt att tänka sig någon mer orimlig lag i ett modernt samhälle. Här är det ändå inte fråga om någon relikt från äldre tider, som till exempel var fallet med adelns privilegiebrev från 1700-talet, som vi avskaffade häromåret. Det här är en ny lag, som är stiftad 1998. I den här lagen beslutar Sveriges riksdag – 349 ledamöter med, antar jag, väldigt olika religiösa uppfattningar, i den mån vi har några över huvud taget – om vilken teologisk variant av kristendom som ett av våra trossamfund ska bekänna sig till. Vi beslutar nämligen här med lag att Svenska kyrkan ska vara evangelisk-luthersk, och dessutom beslutar vi om hur den ska organiseras. Får jag fråga: Vad händer om Svenska kyrkan och Svenska kyrkans medlemmar bryter mot lagen om Svenska kyrkan? Jag tror att bara det att ställa den frågan visar hur orimlig den här lagen är. 

Så till begravningsväsendet. Få saker är mer säkra än att vi alla, oavsett eventuell religiös tro, kommer att behöva ta den här tjänsten i anspråk. Men ansvaret för begravningsväsendet, för alla, har lagts på ett av de religiösa samfunden, nämligen Svenska kyrkan – med undantag för Stockholms och Tranås kommuner, där kommunen har huvudmannaskapet. Men i övrigt är det Svenska kyrkan, ett religiöst samfund bland väldigt många, som har detta huvudmannaskap. Det är naturligtvis orimligt. Så här kan vi inte ha det. Och det finns en naturlig lösning på det. Det är naturligtvis att kommunalisera begravningsväsendet. Den andra delen, frågan om religiösa ceremonier i samband med begravningar, är en annan fråga. Låt var och en sköta det själv och ta ansvar för det tillsammans med sitt religiösa samfund, om man tillhör något. Det är en annan sak. Men ansvaret för begravningsväsendet borde naturligtvis ligga i det allmännas händer.  

Till dess att vi har uppnått den lösningen är det ett särskilt problem – Folkpartiet tänker också på det – för just dem som inte är kristna. En möjlig dellösning är naturligtvis den att låta till exempel länsstyrelsen ta ansvar och ha huvudmannaskapet för dem som inte tillhör Svenska kyrkan eller vill låta sig begravas i Svenska kyrkans regi, så att säga. Vi stöder också den gemensamma reservationen från Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. 

Slutligen vill jag tala om uppbördshjälpen. Av alla olika typer av ideella organisationer som vi har i det här landet – det är ganska många; det finns till exempel partier, fackföreningar, kulturföreningar, miljöorganisationer, scouter, syföreningar, herrklubbar, frimurare, antifascister och feminister – är det en kategori som kan vända sig till staten för att driva in sina medlemsavgifter. Det är trossamfund. Är detta rimligt? Är detta logiskt? Nej, självfallet inte. Alltihop bygger på att Svenska kyrkan, som tidigare var en offentlig institution och drev in skatt, på något sätt skulle kunna klara av sina medlemsavgifter när man skildes från staten. Därför fick man den här uppbördshjälpen. För att det inte skulle bli diskriminering av andra religiösa samfund så fick de också möjlighet till uppbördshjälp. Men det här kan inte vara någonting annat än en övergångslösning. Vi kan inte ha det på det sättet i fortsättningen.  

Tills vidare har vi även här ett specialproblem som gäller just ett av de religiösa samfunden – då inte Svenska kyrkan utan Katolska kyrkan, som har en annan form för godkännande av att staten sköter den här indrivningen. Tiden tillåter inte att jag går in på djupet med det här, men problemet ligger i att man inte blir medlem i Katolska kyrkan genom ett medvetet val där man så att säga kan godkänna de stadgar som kyrkan har och som tillåter den här uppbördshjälpen. Man blir medlem genom giltigt dop. Det lär till och med vara så att tvångsdop, åtminstone i vissa avseenden, kan betraktas som giltigt dop inom Katolska kyrkan. Är man då inte överens om detta måste man, precis som Liselott Hagberg redan har varit inne på, som enskild begära rättelse av samfundet. Får man inte det så får man som enskild gå till domstol för att få rätt mot staten. Det är en omvänd ordning mot vad det borde vara. Man kan inte acceptera att människor oförskyllt hamnar i den här sitsen och sedan själva måste begära rättelse genom domstol. Det måste självfallet vara tvärtom, det vill säga att det är samfundet som måste bevisa att personen i fråga ska betala medlemsavgift och att staten har rätt att driva in den. Därför måste man alltså ändra på formen för godkännande även när det gäller detta, tills vi får en rimligare ordning där staten så att säga håller sig borta från det religiösa livet helt och hållet. 

Jag instämmer i de yrkanden som tidigare har gjorts, men jag yrkar dessutom bifall till reservation nr 5, som jag inte tror att Liselott yrkade på. 

Anf. 21 HELENE PETERSSON (s):

Herr talman! Vi debatterar i dag ett betänkande med förenklad behandling. Frågorna om trossamfund behandlades mer djupgående för ett år sedan. Betänkandet innehåller, nu som då, frågor rörande begravningsverksamhet, uppbörd av avgifter till trossamfund och statens förhållande till trossamfunden. 

En principöverenskommelse gjordes 1995 – det har påtalats av både Folkpartiet och Vänstern här. Förändringen trädde i kraft 2000. Det finns i dag inte nog starka skäl, enligt oss, att gå ifrån den överenskommelsen. Det är också för tidigt att göra någon större utvärdering eller annan större översyn. En så stor förändring med ett långt utrednings- och förhandlingsarbete bakom sig måste få fler år på sig. 

Denna gång har utskottet under arbetet med betänkandet valt att fokusera lite djupare på en av frågeställningarna, nämligen statlig hjälp med avgifter till trossamfund. Under utskottsbehandlingen har utfrågning hållits med företrädare för både skattemyndigheter och Katolska kyrkan. Kontakterna har visat att frågan är mycket viktig att följa, både från utskottets sida och från regeringens. Regeringen följer också denna fråga mycket noga på olika sätt. 

Ställningstagandet att staten ska biträda Svenska kyrkan och andra registrerade trossamfund med att ta in avgifter fanns också med vid principöverenskommelsen 1995. Utskottet har inte sedan införandet varit berett att gå ifrån det ställningstagandet och är det inte denna gång heller.  

Uppbördsfrågan är däremot inte problemfri. Det är fortfarande människor som inte är medlemmar i Katolska kyrkan som via skattebetalningssystemet blir debiterade en avgift, och det är inte acceptabelt. Ett uppbördssystem via Skatteverket måste vara rättssäkert för den enskilde. Men redovisningar och statistik avseende rättelser i Katolska kyrkans medlemsregister visar att registreringen är på väg åt rätt håll. Man har vidtagit en rad åtgärder för att komma till rätta med problemet. Det finns säkert mycket mer att göra, och utskottet understryker vikten av att medlemsförteckningar håller en hög kvalitet och att informationen till medlemmarna är både regelbunden och fullgod, men utskottet är inte berett att förorda att den statliga uppbördshjälpen tas bort och inte heller att föreslå en ny ordning för Skatteverkets hantering. Frågan måste dock även i fortsättningen följas nogsamt, både från utskottets sida och från regeringens. Systemet måste upplevas rättssäkert för den enskilde. 

Den andra frågan jag vill ta upp här i dag är huvudmannaskapet för begravningsväsendet. Under det här året har jag på olika sätt försökt sätta mig lite djupare in i frågan. Ingången från utskottets sida är densamma som i föregående fråga: Detta ingick i principbeslutet. Kyrkan hade sedan lång tid tillbaka haft ansvaret för i stort sett hela begravningsväsendet i Sverige, och riksdagen beslöt att inte göra någon förändring på det området när kyrka–stat-uppgörelsen trädde i kraft. 

Även denna fråga är det viktigt att följa mycket nogsamt. Det är inte självklart att ett samfund, som i detta fall Svenska kyrkan, i all framtid ska vara huvudman för all begravningsverksamhet i hela Sverige utom i de två fall där kommunen i dag har ansvaret. Men ser man till hur det fungerar märker man att även om huvudmannaskapet kan vara en principiell fråga har det förekommit mycket lite klagomål under de här åren. Verksamheten fungerar tillfredsställande, och det generella omdömet är att Svenska kyrkan gör ett bra jobb och i de flesta fall arbetar för att även de som i dag inte är medlemmar ska känna sig nöjda med den hantering, de kontakter och de ritualer som andra trosbekännelser fordrar när det gäller begravningsfrågor. 

Visst finns det andra lösningar på huvudmannaskapet, till exempel kommunerna. Vi har redan i dag Tranås och Stockholm som har ansvaret. Men det finns både en praktisk och en historisk orsak till att det är så i de kommunerna. Det är alltså ingen slump. 

Eftersom gränserna suddas ut mer och mer kanske vi ska ha länsstyrelser som huvudman eller regionförbund, om vi till och med suddar ut länsgränserna. Eller varför inte lägga ut det på en annan entreprenör? Vi får inte glömma att Svenska kyrkan är en entreprenör, vilket borde tilltala Folkpartiet i alla fall. 

Teoretiskt finns det många lösningar. Jag återvänder återigen till överenskommelsen och det förarbete som gjordes. På ett mycket noggrant sätt gick man igenom de uppgifter som ligger i huvudmannaskapet, de frågeställningar och problemställningar som fanns runt begravningsväsendet, och man kom överens. 

Det dyker upp nya problem. Det förekommer diskussioner. Konstigt vore det väl annars. Begravningsombuden har en viktig roll, och även länsstyrelsen, som har tillsynsansvaret. När det gäller begravningsavgiften för dem som inte är medlemmar i Svenska kyrkan har Kammarkollegiet uppdraget att fastställa den, visserligen efter rekommendation från församlingen men också efter godkännande från ombudet. 

Regeringen följer också denna fråga noga på olika sätt. Utskottet är alltså inte berett att redan nu förorda en utvärdering. Det bör gå några år innan man riktigt kan se resultatet av en nyordning. Vi ser trots allt att det finns en vilja från Svenska kyrkan att få verksamheten att fungera på ett bra sätt oavsett medlemskap och trosinriktning. Viljan finns att rätta till det som upplevs fel samt tillgodose de önskemål som finns från enskilda. 

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande nr 6 och avstyrker samtliga motioner. 

Anf. 22 LISELOTT HAGBERG (fp) replik:

Herr talman! Det är positivt att notera att Helene Petersson är öppen för ett annat huvudmannaskap. Helene nämnde också länsstyrelsen som huvudman för begravningsväsendet. Då vill jag fråga Helene Petersson hur hon i dagsläget vill verka för att de människor som har valt att helt stå utanför något trossamfund kan garanteras att få ligga i icke-vigd jord, om man uttrycker sig så, och slippa administreras av Svenska kyrkan efter sin död. 

Anf. 23 HELENE PETERSSON (s) replik:

Herr talman! ”Öppen för en förändring i dag” – så långt gick jag inte i mitt anförande. Jag säger att det inte är självklart på sikt att detta måste vara den lösning som håller i alla evigheters tider. 

Däremot finns det redan i dag en möjlighet. Begravningsavgiften administreras av Svenska kyrkan. Så har vi i lag stadgat. Om du vill ha någon annan form, exempelvis låta strö ut din aska någonstans, har länsstyrelsen möjlighet att bevilja det. Du behöver alltså inte ligga i vigd jord, utan länsstyrelsen kan bevilja att askan får strös ut över hav eller mark. Där har länsstyrelsen redan i dag en möjlighet. 

Anf. 24 LISELOTT HAGBERG (fp) replik:

Herr talman! Vi har en alldeles utmärkt reservation som Helene Petersson skulle kunna ställa sig bakom, som bygger på att ytterligare utvidga friheten för enskilda människor. 

Jag undrar om Helene Petersson tycker att det är en bra ordning som det är i dag, som jag tidigare hänvisade till, att människor som är icke-kristna och väljer att helt stå utanför ett trossamfund ändå administreras av Svenska kyrkan. 

Anf. 25 HELENE PETERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag är inte beredd att gå in och göra någon förändring i dag. I den uppgörelse man gjorde satte man både livremmar och hängslen på Svenska kyrkan. KU hade en stor del i det. Man sade bland annat att Kammarkollegiet skulle ha del i ansvaret när det gäller avgifterna. Kammarkollegiet skulle godkänna dem. Man får inte ta ut den avgift man vill utan att Kammarkollegiet har godkänt den. 

När det gäller övriga som inte är medlemmar i Svenska kyrkan har länsstyrelsen uppdraget och ansvaret, via sina begravningsombud, att se till att den biten fungerar. Här tror jag att man kan göra mer. Man kan utbilda begravningsombuden mer. Man kan se till att det blir fler träffar. Man kan se till att ha mer kontakter med dem. Men jag tror att det finns en god möjlighet för dem som icke är medlemmar i Svenska kyrkan att ändå bli tillgodosedda. 

Anf. 26 NILS FREDRIK AURELIUS (m):

Herr talman! Som har framgått här har detta betänkande genomgått så kallad förenklad behandling. Alla vi här ser att frågorna inte är precis nya. Vi har dock gjort en fördjupad undersökning i utskottet på en punkt, som jag snart ska återkomma till. I övrigt håller jag mig till några huvudpunkter. 

Rent allmänt sett är det helt orimligt att föreställa sig att man skulle riva upp väsentliga delar av eller hela den mycket omfattande och genomarbetade kompromiss, som det faktiskt är, som riksdagen beslutade om 1995 efter partiledaröverläggningar tidigare samma år. Jag vill också gärna säga att hela reformverksamheten har varit mycket framgångsrik. Det man höll på att utreda i kanske hundra år löste man faktiskt, till väsentliga delar. Sedan finns det inslag i kompromissen som inte är riktigt bra. Det fanns synpunkter från alla partier, tror jag. Men de inslagen kommer säkerligen att förändras efter hand. 

Personligen ser jag år 2009 som något av en brytpunkt. En del av den lagstiftning som finns nu klingar av då. Först 2009 kommer staten att leva upp till sitt åtagande om kulturhistoriska anslag för medeltida kyrkor, exempelvis, vilket anses vara ett allmänintresse och inte bara ett intresse för dem som betalar kyrkoavgift. Visst kommer det att hända saker framöver, men i grunden har det varit en framgångsrik reform. 

Frågan om huvudmannaskapet för begravningsväsendet diskuterades mycket under utredningarna. Åsikterna gick även här isär. Visst hade man kunnat tänka sig ett system där kommunerna hade varit huvudmän. Det är det som hade legat närmast till hands eftersom det redan fanns exempel på det, som har nämnts här. 

När nu kommunerna genom Kommunförbundet tackade nej är det kanske inte så mycket man kan göra. Därför fick det bli som det blev, det vill säga det är kyrkan som entreprenör, som har sagts här – inte som trossamfund, Liselott Hagberg – som agerar och administrerar begravningsväsendet. Men visst kan man tänka sig en förändring här framöver. Rent praktiskt är det så att kyrkan på många håll är markägare för begravningsplatser, men det kan inte vara någon trosfråga utan mer en praktisk fråga. Det nuvarande systemet fungerar bra, såväl i Stockholm där kommunen är huvudman som på andra håll där kommunen inte är huvudman. 

Uppbördshjälpen var, tror jag, central för att den här kompromissen över huvud taget skulle kunna äga rum. Den var helt avgörande för att Svenska kyrkan skulle våga sig på en så omfattande förändring. Sedan kan man i och för sig tycka att det är många saker i uppbördshjälpen som kan diskuteras. Varför ska till exempel kyrkoavgiften enbart beräknas på den till kommunal beskattning taxerade inkomsten? Det är relativt godtyckligt. 

Den historiska bakgrunden är den att kyrkoavgiften, som det nu heter, tidigare var en kommunalskatt och togs ut på samma sätt som andra kommunalskatter, alltså proportionellt i förhållande till den taxerade inkomsten men exempelvis inte på förmögenhet, kapitalinkomster eller annat. Det är en lite speciell konstruktion. Detsamma gäller begravningsavgiften. Så får det vara tills vidare. 

Personligen tycker jag att man skulle förändra systemet åtminstone såtillvida att man införde något slags tak för kyrkoavgiftens storlek, som har efterfrågats. Men det initiativet får kanske komma från Svenska kyrkan. Det finns väl ingen anledning att riksdagen ska börja lagstifta i detta ärende nu. 

Man måste inse att det är en helt orimlig tanke och ett brott mot överenskommelsen att inom några år ta bort uppbördshjälpen. Då tror jag många skulle tycka att de har blivit lurade eller svikna. På längre sikt får vi se hur det blir med saken. Jag tror att det kan komma förändringar. 

Jag lägger märke till att Folkpartiet på den här punkten inte yrkar bifall till sin egen kommittémotion, vilket är glädjande om än något ovanligt. 

Det har varit speciella problem med Katolska kyrkan. På s. 10 i betänkandet kan den intresserade läsa vilka åtgärder utskottet har vidtagit. Det får inte vara för många fel och oklarheter i registreringarna för att det hela ska vara rimligt och acceptabelt. Katolska kyrkan har dock i sin fulla rätt utnyttjat den lagstiftning som säger att man via stadgarna kan få uppbördshjälp att räkna in sina medlemmar – eller samtycke via stadgarna, som det kallas. 

När vi i vårt utskott hade utfrågning av företrädare för Katolska kyrkan ställde jag bland annat frågan om man inte för att undanröja problem kunde tänka sig att be om individuellt samtycke av alla som får betala avgift. Men svaret var, i varje fall som jag uppfattade det, ett rätt klart nej. Det stred, som det heter i teologiska sammanhang, mot kyrkans självsyn. 

För att förstå detta måste man alltså inse att Katolska kyrkan inte betraktar sig som en förening vilken som helst – och det gör inte Svenska kyrkan heller – där man tar in medlemsavgifter. Den är för övrigt världens kanske äldsta världsvida organisation, en stor organisation där medlemskap, om vi kan kalla det så, erhålls genom dopet. Det är också bakgrunden till den ordning som finns. Vi kan för övrigt notera att den är ganska lik den som finns i Svenska kyrkan. 

När det slutligen gäller lagen om Svenska kyrkan vållar den, precis som i fjol, en del teoretiskt intresse och föranleder inlägg. Praktiskt har lagen ingen större betydelse i dag och kommer kanske så småningom att kunna upphöra. Men den hade väldigt stor betydelse när reformen genomfördes, och den har fortfarande viss betydelse. Den innebär nämligen två saker, som jag vill peka på. I lagen står att Svenska kyrkan ska vara rikstäckande, vilket i och för sig också var kyrkans egen ambition. Men genom att detta står i lagen upplevde många, som var osäkra på hur det skulle gå med kyrkan i glesbygden, att den här förändringen var möjlig. Det var det ena. 

Det andra är att om man tänker sig att lagen inte hade funnits skulle Svenska kyrkan, den organisation som funnits i Sverige i tusen år, ha upphört år 2000. Sedan skulle man i och för sig ha kunnat nybilda den, men icke utan mycket stora problem. En sak som man fortfarande diskuterar inom kyrkan är exempelvis på vilken kyrklig nivå viss egendom ska ligga. Man hade kanske varit tvungen att lösa detta, vilket är mycket komplicerat eftersom det bland annat handlar om donationer från medeltiden. Jag tycker därför att det var en bra lösning. Det fanns, och finns fortfarande, ett syfte med lagen. Så småningom kanske den kan upphöra att gälla. 

Lagens tekniska utformare, som är ledamot i KU, använde ett modernt politiskt uttryck om denna lag när han sade att den var som en gångbro, en passerell, över till ett nytt system. Och som en sådan gångbro har den fortfarande en viss funktion. 

Anf. 27 LISELOTT HAGBERG (fp) replik:

Herr talman! Jag antar att Nils Fredrik Aurelius är positiv till entreprenörer och anser att Svenska kyrkan är en entreprenör. När det gäller begravningsväsendet skulle förutom Svenska kyrkan också en kommun kunna vara entreprenör. Därför vill jag fråga Nils Fredrik Aurelius om han kan tänka sig fler entreprenörer för det finns ju som bekant många olika samfund i vårt mångkulturella och religiöst mångfasetterade land. 

Anf. 28 NILS FREDRIK AURELIUS (m) replik:

Herr talman! Jag har inga svårigheter att se att även andra kan vara entreprenörer, till exempel stiftelser och kanske andra samfund. Detta är mer en praktisk fråga. När det gäller begravningarna är det viktigt att än en gång påpeka att Svenska kyrkan administrerar själva begravningsväsendet, men den agerar inte som samfund. För att få del av Svenska kyrkans övriga tjänster vid begravningar måste man i princip vara med i kyrkan och ha betalat sin avgift. Det är ganska noggrant reglerat vad som ingår i den del av begravningen som man betalat via begravningsavgiften. 

Visst kan man tänka sig även andra entreprenörer än de två som finns i dag – eller tre om vi anser att det är fråga om två kommuner. Det kan inte vara den viktiga frågan. Däremot är det nog rätt praktiskt att kyrkan, som har många medlemmar och är markägare runtom i Sverige, administrerar detta. Det var väl en anledning till att det blev så här, även om jag för min del kunnat tänka mig att kommunerna hade varit huvudmän. 

Nu har väl kommunerna en del andra problem, herr talman, som de kanske också har att lösa, och de betackade sig för att få ytterligare problem med detta. Därför är det möjligt att det här är en bra arbetsfördelning. 

Anf. 29 TUVE SKÅNBERG (kd):

Herr talman! Debatten har bara börjat och ändå är allt som behöver sägas redan sagt. Här finns en överenskommelse sedan 1995. Alla utom Vänsterpartiet var med på den, och nu diskuterar vi några reservationer där man vill frångå överenskommelsen. 

Det är inte så att jag som kristdemokrat inte kan sympatisera med stora delar av reservationerna, till exempel kravet att inte staten genom lagstiftning ska föreskriva vilken religiös eller ideologisk inriktning ett visst samfund – i det här fallet Svenska kyrkan – ska ha. Den positionen och den ideologiska grunden kan jag visst ha i mitt eget tänkande, liksom mitt parti, men det vi nu diskuterar är den uppgörelse som det tog mer än 50 år att komma fram till. Den räknar sin början till 1800-talet. När vi nu skriver 2004, fyra år efter sekelskiftet, höjs redan röster om att frångå uppgörelsen. Det handlar visserligen om detaljer, men det finns ändå krav. 

I den här debatten hyser jag stor respekt för Mats Einarsson och den position han intar, för han är konsekvent. Det är en position som funnits ganska länge; den går tillbaka till 1917 och ännu längre. Han frångår den inte utan menar att skiljandet ska vara konsekvent och totalt. Jag delar inte den uppfattningen, men jag kan respektera den. 

Däremot har jag svårare att förstå Liselott Hagberg, som jag delar många åsikter med. Det gäller dock inte i fråga om uppgörelsen. Alla partier utom ett har kommit överens om en uppgörelse som det tagit decennier, jag höll på att säga ett sekel, att komma fram till. Frågan är hur lång varaktighet den ska ha. Om den här debatten ska bli någonting mer än en passerell borde den bli en principdiskussion om hur länge vi ska stå fast vid en överenskommelse. 

Anf. 30 LISELOTT HAGBERG (fp) replik:

Herr talman! När det gäller den överenskommelse som gjordes mellan partierna inför det stora principbeslutet 1995 om skiljandet av staten och Svenska kyrkan menar Tuve Skånberg att jag på något vis skulle hävda en linje som vi i Folkpartiet inte hävdat redan från början. Den stora överenskommelsen handlade ju om fortsatt hjälp för Svenska kyrkan med uppbörd av avgifter, och det fanns även andra delar i den överenskommelsen. 

Det som vi hävdade redan från början, och som jag också sade i mitt inledningsanförande, var att det här var ett steg i rätt riktning, men vi såg det inte som en slutlig lösning utan ville gå vidare. Jag anser därför inte att vi på något vis bryter en överenskommelse. Flera har i debatten hänvisat till att det här är en passerell, en gångbro, ett steg på vägen. Vi vill därför ha en fortsättning av skiljandet av Svenska kyrkan från staten, eftersom vi anser att den i dag är halvskild. 

Anf. 31 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:

Herr talman! Just den inställningen är problematisk. Detta är en fråga som berör nio av tio svenskar, som är medlemmar i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har en historia på tusen år, och förr eller senare – i livet eller döden – har den återverkningar på nästintill varje människas liv. Skulle överenskommelsen då inte hålla i fyra år? Jag tycker att det reser frågan om att över huvud taget göra överenskommelser. 

Som jag exemplifierade hade vi synpunkter och tankar i förhandlingen som vi inte fick igenom. Men om man går in i en förhandling och gör en överenskommelse och sedan, så fort bläcket på papperet torkat, tänker att nu tar jag ut det jag inte fick i överenskommelsen så går det inte att göra överenskommelser – i synnerhet inte om stora och viktiga frågor som har betydelse för nio av tio svenskar. Jag skulle, med förlov sagt, herr talman, vilja underkänna det resonemang som Liselott Hagberg ägnar sig åt. 

Anf. 32 LISELOTT HAGBERG (fp) replik:

Herr talman! Som jag tidigare sade i mitt huvudanförande är det här ingen ny fråga. Det är en lång kamp, och den har bedrivits ända sedan 1800-talet av liberaler. Den överenskommelse som gjordes 1995 gjordes just för att komma vidare i processen. Utvecklingen går vidare. 

Det är där demokratins spelregler kommer in. Det är väljarna som ytterst avgör om frågan ska få en fortsättning enligt vår uppfattning eller på något annat vis. Så är politikens spelregler. Vi jobbar alla för vår sak i en demokratisk ordning. Ytterst är det väljarna som avgör. 

Anf. 33 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:

Herr talman! Detta är ett orimligt sätt att se på en uppgörelse. Så fort det har kommit en ny riksdag är vi på tabula rasa, på nollställd nivå. Allting som dessförinnan har varit glöms inför de ambitioner man har i sin partipolitik och sitt partiprogram. 

Jag menar att vi inte kan göra överenskommelser om Folkpartiet fortsätter att ha den hållningen. Det är oerhört viktigt att om det har tagit 50 år för att göra en överenskommelse ska den väl i allsin dar åtminstone kunna hålla längre än fyra år och gärna 50 år till. 

Anf. 34 KERSTIN LUNDGREN (c):

Herr talman! Som flera har påpekat är det betänkande som nu ligger på riksdagens bord föremål för en förenklad motionsbehandling. Självklart är vår utgångspunkt religionsfrihet. Självklart har vi respekt, frihet och tolerans som grund för vårt arbete med de frågor som berörs i detta betänkande. Grundläggande för oss är den breda kompromiss som träffades mellan alla partier som då var representerade i riksdagen förutom Vänstern. 

Från Centerpartiets sida värnar vi den öppna rikstäckande folkkyrkan. Vi värnar överenskommelsen som ännu inte gällt mer än några år i praktiken. Vi tycker att avtal ska hållas. Vi måste visa respekt för alla parter genom att skapa bra grundläggande förutsättningar utifrån det som vi har varit överens om. 

Lagen om Svenska kyrkan stiftades inte i ett historisk vakuum, vilket man kan tro när man lyssnar till Mats Einarsson. Det var en lång historia som låg till grund för den lagstiftningen. Den lagen är och var en förutsättning för den överenskommelse som träffades, som Nils Fredrik Aurelius tidigare sade. Det finns från vår sida inget skäl att ändra detta. Jag har inte heller hört att andra parter utanför denna kammare, det vill säga Svenska kyrkan, skulle önska eller kräva en förändring. 

Begravningsväsendet är den andra frågan som finns med i diskussionen. Här har vi ett särskilt och starkt ansvar inte bara för nu levande utan också för tidigare generationer. Det är och var ett långsiktigt åtagande som vi beslöt skulle ligga kvar hos Svenska kyrkan och de kommuner som historiskt haft uppdraget att administrera begravningsplatser. 

Det har fungerat bra. Det finns en ekumenik på detta fält. Jag har inte hört krav vare sig från kommuner eller från andra att ändra den ordning som vi varit överens om. Det finns krav från Vänstern och från andra här i kammaren. Det är måhända ideologiska krav. Men för oss är det inte ett skäl att ändra en ordning som uppenbart fungerar väldigt bra. I sådant fall skulle andra grunder ha dykt upp. Det har inte kunnat redovisas vare sig i motioner eller i debatten. 

Ytterligare en fråga som finns med är uppbördshjälpen. Många har tidigare berört den frågan. Jag vill understryka att det också var en del av den stora uppgörelsen. Det är en uppgörelse som från vår sida ligger fast alltjämt. Även här kan det naturligtvis finnas skäl att ändra regelverk om det visar sig att de inte fungerar. Men man ska inte ändra bara för principens skull. 

Vi noterar att Vänstern ser trossamfund som en förening. Det gör inte vi. Vi har respekt för Romersk-katolska kyrkans hållning i frågan. Vi har självklart också respekt för de medborgare som anser att man inte har fått en riktig grund för en uppbörd som medlemmar i Romersk-katolska kyrkan. Självklart måste de då få rättelse. 

Här har vi från utskottets sida i år visat att vi tar frågan på allvar. Vi vill försöka komma vidare för att få en bra tingens ordning när det gäller register och underlag för uppbördshjälpen från Skatteverkets sida. Skulle det vara så att det efter ytterligare ett antal år alltjämt kvarstår stora problem eller att andra problem uppkommer får vi pröva dem och se hur vi även här kan hitta en lösning i ekumenisk anda. Jag tycker att vi har ett ansvar för att göra det i den här frågan. 

Anf. 35 MATS EINARSSON (v) replik:

Herr talman! Kerstin Lundgren sade att Centern inte ser kyrkor som föreningar. Det är självfallet så att olika typer av sammanslutningar får betrakta sig själva på vilket sätt de själva önskar. Det är inte vad jag ifrågasätter. 

Problemet är att det i den svenska lagstiftningen inte finns någon särskild associationsform för heliga allmänneliga kyrkor, som väl är innebörden i begreppet katolsk. Där finns bara ideella föreningar. Därför har vi instiftat den helt nya formen registrerat trossamfund som är en förening i denna mening. Det är där problemet uppkommer. Katolska kyrkan ser sig själv som någonting annat än vad den enligt lagstiftningen måste vara för att få uppbördshjälpen. 

Sedan till frågan om lagen om Svenska kyrkan. Är det bara när det gäller Svenska kyrkan som det är okej att riksdagen fattar beslut om vilken ideologisk eller teologisk inriktning en organisation ska ha? Skulle man kunna tänka sig sådana lagar även när det gäller andra organisationer, andra kyrkor, andra partier och vad vet jag? Om svaret på den frågan är nej, vilket jag tror att det är, varför går det då bra när det gäller en förening men inte när det gäller en annan? 

Jag vill än en gång fråga även Kerstin Lundgren: Vad händer om Svenska kyrkans medlemmar bryter mot lagen om Svenska kyrkan? 

Anf. 36 KERSTIN LUNDGREN (c) replik:

Herr talman! Mats Einarsson väljer att betrakta Romersk-katolska kyrkan som en förening vilken som helst. Det är inte vad vi har gjort här i riksdagen tidigare. Det är därför som lagstiftningen gäller och också därför som vi gör markeringen i vårt betänkande. Vi markerar att den ser sig som vilande på en annan grund. Det gäller det som Nils Fredrik Aurelius också berörde om den egna självsynen i frågan. Det är en respekt som vi måste ha för det synsättet. 

Det finns inget skäl, annat än möjligen ett principiellt vänsterskäl, att på något sätt ändra i detta förhållande utifrån att det har gått några år och att man har haft problem under övergången. Det är klart att varje övergång, hur liten gångbron än är, kan innebära bekymmer. Det viktiga är den tydliga signal som finns i det här fallet att man är beredd att rätta till det. Man jobbar intensivt för att förbättra situationen för dem som är verksamma i Romersk-katolska kyrkan och som är föremål för uppbördshjälp. Det är en viktig signal. Men det är bra och nödvändigt att man fortsätter att söka komma till rätta med det. 

Vi har också frågan om lagstiftningen. Lagen om Svenska kyrkan var en förutsättning för uppgörelsen. Det var en grund för att kunna skilja kyrkan från staten. Det är en grund som vilar på mångårig historia och inte existerar i ett vakuum, som Vänstern eller kommunisterna väljer att se det. 

Anf. 37 MATS EINARSSON (v) replik:

Herr talman! Jag har lite svårt för argumentet om vakuum. Jag förstår inte vad det går ut på. Det är mycket möjligt att lagen om Svenska kyrkan i någon mening var en förutsättning för principbeslutet, men det innebär inte att lagen blir mer rimlig i sig. Dessutom är det väl i dag så att riksdagen ensam, ansvarig inför väljarna, förfogar över lagstiftningen, inte Svenska kyrkan eller någon annan. Därför har vi också både möjligheten och skyldigheten att se till att vi har en lagstiftning som står i överensstämmelse med de demokratiska rättsstatliga principer som vi hävdar på alla andra områden. Pragmatismen får inte gå så långt att man kliver över den gränsen. Vilka garantier finns det då för att vi inte gör det i ett annat sammanhang också? 

Slutligen gällde det Katolska kyrkan. Vi instiftade formen registrerat trossamfund därför att vi måste finna en associationsrättslig grund för den här uppbördsgälden. Sedan hade katolikerna särskilda problem, och vi införde underligheten med godkännande genom stadgarna. Men resultatet är ju att en enskild individ kan bli betalningsansvarig via staten utan att ha godkänt att han eller hon är medlem i den förening som ska ha pengarna och i värsta fall måste driva sin sak i domstol mot staten, mot detta trossamfund, för att få sin rätt. Är det verkligen rimligt att vi ska ha det på det sättet? 

Anf. 38 KERSTIN LUNDGREN (c) replik:

Herr talman! Återigen tror jag inte att vi kommer längre. Det finns olika syn på frågan om en uppgörelse och hur länge en uppgörelse ska hålla. Den lagstiftning som tillkom för att skilja kyrkan från staten i mitten på 90-talet har trätt i kraft, och den verkar på de grunder som då gällde. Det går inte att bortse från detta. Det går inte att stifta lag utan hänsyn till den långa historien på detta område. 

En förutsättning för förändringar i den här delen under den tid som nu är skulle vara en framställan, till exempel från Svenska kyrkan, att man utifrån sina bedömningar ville göra förändringar. Någon sådan framställan har jag inte hört, däremot en ideologiskt betingad önskan från Vänsterns sida att kliva ifrån en uppgörelse som man aldrig har accepterat. Det må vara Mats Einarsson fritt att ha den uppfattningen. Vi har olika åsikter på den punkten. 

När det gäller Romersk-katolska kyrkan är det, som sagt var, viktigt att man söker hitta lösningar på de problem som har uppkommit. En del har varit – vilket visade sig när vi hade utfrågningen – av rent praktisk mänsklig karaktär. Andra frågor bygger på självförståelsen, att man som döpt har ett ansvar eller har ett åtagande för finansiering – en insikt som kanske inte alltid finns hos alla, av olika skäl, även om man är ansluten till Romersk-katolska kyrkan, Svenska kyrkan eller någon annan. 

Vår förhoppning är att man ska komma till rätta med de problem som föreligger. Men här finns ett tydligt underlag. Till skillnad från när vi pratar om begravningsväsendet eller lagen om Svenska kyrkan finns här ett underlag som visar att enskilda människor kommer i kläm. Den typen av problem måste vi bevaka och försöka komma till rätta med. Förhoppningsvis gör man det själv. Annars får vi väl återkomma i frågan när det har gått en tid. 

Anf. 39 LARS-IVAR ERICSON (c):

Herr talman! Filosofen Heidegger har talat om döden som das Man, något som vi skjuter ifrån oss – döden gäller inte oss utan drabbar någon annan. Men så är det inte. Vi vet alla att vi en gång ska lämna detta livet. 

Därför är det en viktig fråga som behandlas här i dag, begravningsverksamheten. Jag kände att jag ville delge utskottet några erfarenheter i detta ämne, erfarenheter som jag gjort under mer än 30 år som anställd i Svenska kyrkan. Avsikten är att styrka utskottets ställningstagande att Svenska kyrkan även i fortsättningen ska ha kvar ansvaret för begravningsverksamheten. 

Svenska kyrkan har med stort engagemang och hänsyn till olika religioner och icke-troende under många år skött denna verksamhet, och jag kan inte se några realistiska alternativ till detta åtagande. 

Genom begravningsombuden finns full insyn i verksamheten. Begravningsombudet i mitt hempastorat deltar i kyrkonämndens sammanträden två gånger per år. Han granskar budget och bokslut. Han tar kontakt med begravningsbyråerna och gör studiebesök på kyrkogårdarna. Han finns tillgänglig för allmänhetens frågor. Kyrkogårdsvaktmästare och kyrkogårdsarbetare får utbildning i att bemöta företrädare för olika religioner, och de blir ofta, enligt min erfarenhet, någon att tala med när anhöriga besöker graven. 

Jag ser framför mig den mångkulturella och mångreligiösa kyrkogården. Där har vi buddhisternas kvarter, där släkten ibland firar högtider med den döde. Genom en måltid binds generationerna samman. Jag ser muslimernas gravplatser orienterade mot Mecka. Jag ser minneslunden, kistgravarna och urngravarna där kristna, tvivlare och ateister är begravda, med träden, gräsmattorna, bänkarna och vattenfontänerna. Jag tycker att allt smälter samman i en respekt för varje enskild individ. För den som inte skulle vilja begravas finns det möjlighet att få tillstånd att få askan spridd från en båt eller till och med från ett flygplan. 

Herr talman! Vilken huvudman skulle kunna sköta begravningsplatserna bättre än Svenska kyrkan? Kan man tänka sig små minikyrkogårdar här och där? Och vem ska sköta dem? Jag vågar påstå att skulle det bli så skulle inte begravningsavgiften ha den blygsamma nivå som den har i dag. I dagens mångkulturella Sverige är kyrkogården något som förenar, och jag har inte träffat någon människa som inte har kunnat tänka sig att få sin sista viloplats på ortens kyrkogård. Ingen har heller haft något att invända mot Svenska kyrkans sätt att sköta huvudmannaskapet för begravningsverksamheten. 

Anf. 40 LEIF BJÖRNLOD (mp):

Herr talman! En av fördelarna med att komma sist i debatten är att väldigt mycket klokt redan har sagts. Då får man verkligen anstränga sig för att komma på någonting att tillägga i debatten. 

Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 2, men jag stöder givetvis alla övriga reservationer. 

Det här har varit en lång kamp, sade Liselott Hagberg. Då påminner jag om att det lär vara så att droppen ska urholka stenen, och jag känner mig närmast som en läckande vattenkran i den här frågan. Vi har pratat länge, och vi kommer att fortsätta att prata länge om det här. 

Kerstin Lundgren säger att avtal ska hållas. Det ska de, tills man sluter ett nytt avtal. Då har oppositionen möjligheter att försöka få fram det nya avtalet, och det är det vi gör i dag. 

Jag tänker hålla mig till endast begravningsavgifterna. Lars-Ivar Ericson talade om att det var en blygsam avgift. Jag delar inte den uppfattningen, av det enkla skälet att denna blygsamma avgift varierar synnerligen, från 9 öre här i storstadsområdet till över en krona i glesbygderna. Detta läggs då på kommunalskatten. Försök att komma hem till kommunstyrelsen med förslag om att man ska höja kommunalskatten med en krona! Då får ni se vilket liv det blir, för det handlar inte om några blygsamheter. Det gäller alltså personer som icke är medlemmar i Svenska kyrkan. Det är den rena begravningsavgiften. Den är vi nämligen skyldiga att betala allihop, oavsett om vi kommer att utnyttja någon kyrkogård eller inte. 

Det finns en bristande rimlighet i detta. Man kan då säga: Ja, men det är en solidarisk fråga. Men då borde man väl rent solidariskt betala samma begravningsavgift över hela Sverige. Då skulle genomsnittssumman bli 23 öre, och detta skulle då kunna administreras av staten som då skulle leverera in det till Svenska kyrkan eller till den som nu ombesörjer begravningen. 

Det är inte bara Svenska kyrkan som sköter begravningarna. Den mosaiska församlingen får varje år summor av dessa medel. Jag har inte lyckats få fram vilka summor det är, men den får i alla fall medel översända till sig. Det finns andra som vill arrangera och sköta begravningarna, och då tycker jag att de ska få göra det. Enligt det avtal som finns ska kyrkan överföra medel, och det gör man åtminstone när det gäller den mosaiska församlingen. De övriga har jag inte fått fram någonting om. 

Det finns ytterligare en fråga som jag skulle vilja lägga till. Vi säger att det är Svenska kyrkan som får pengarna. Helt nyligen har man börjat diskutera inom Svenska kyrkan att bilda bolag, bland annat för begravningsverksamheten. Då skaffar sig Svenska kyrkan en underleverantör. Jag tycker att man då har börjat röra sig mot de områden som handlar om att endera ska vi ta bort Svenska kyrkans begravningsmonopol eller ska vi försöka kommunalisera eller ordna det på något annat sätt. 

Det finns andra grupper här i samhället som har en helt annan inställning till döden och begravningen och hanteringen av kvarlevorna. Den islamiska föreningen i Malmö har till exempel högljutt haft synpunkter på just begravningsavgifter och begravningshanteringen. Den hinduiska föreningen eller svensk-indiska föreningen saknar på de flesta håll i landet en möjlighet att genomföra sina begravningsritualer som består i att man efter kremeringen sprider askan i ett vatten som leder till havet. Jag tycker inte att det finns skäl för dem att behöva betala in pengar till Svenska kyrkans kyrkogårdar. 

Vi har ytterligare en ganska stor grupp människor. De som inte tillhör något samfund alls har redan nämnts, men det finns en stor grupp människor som arbetar och lever i Sverige, som betalar avgifterna här i Sverige för att sedan på sin ålders höst komma hem till sitt eget hemland och begravas där. Då får dödsboet vara med och betala en gång till eftersom det inte har skett några transfereringar av begravningspengar till Norge eller Finland, till exempel. 

Det finns mängder av oklarheter här. Det är därför som jag skulle vilja att vi fick en möjlighet att börja titta på det här och då låta andra grupper komma till tals. Det handlar om olika religiösa grupperingar men också om människor med en helt sekulariserad syn på tillvaron. 

Men det har, som det är sagt, varit ett förenklat förfaringssätt när det gäller de här motionerna. Det lär det bli nästa år också, misstänker jag, men vi kommer att fortsätta med de här kraven och önskemålen tills vi åtminstone får fram en utredning som ser över problematiken i dess helhet. Hittills är det ett avtal som gäller mellan staten och Svenska kyrkan. Alla övriga parter är utelämnade. 

Anf. 41 ALLAN WIDMAN (fp):

Herr talman! Jag ska uppehålla mig kort kring detta med uppbördshjälp för trossamfund. Det är min erfarenhet sedan jag kom in i riksdagen att de flesta av våra avgöranden är svåra, att det finns goda argument både för och emot. På det här området, herr talman, vill jag hävda att verkligheten inte är lika komplicerad. 

Som uppbördshjälpen i dag är konstruerad utgör den något av ett unikum inom det svenska rättssystemet. Här finns dubbla fall av omvänd bevisbörda i ett enda regelverk. Du ska som enskild människa inte bara styrka att du inte är medlem i ett trossamfund. Det räcker att detta trossamfund gör ett påstående om att du har en skyldighet att erlägga avgift för att du också i domstol ska befinnas skyldig att göra detta. 

Att överklaga de beslut som skattemyndigheterna fattar om uppbörd till förvaltningsdomstolar har visat sig meningslöst. Förvaltningsdomstolarna, länsrätten och kammarrätten prövar inte medlemskap i trossamfund utan visar den frågeställningen ifrån sig. Slutsatsen är att enskilda människor i vårt land i dag tvingas slåss i allmänna domstolar för möjligheten att stå utanför trossamfunden. Detta innebär stora påfrestningar för den enskilde, personligt och också ekonomiskt – det finns en risk att man behöver erlägga omfattande rättegångskostnader. 

Nils Fredrik Aurelius har tidigare i debatten nämnt att han i samband med Riksskatteverkets redovisning i utskottet ställde frågan om man för enkelhetens skull inte kunde kräva ett uttryckligt samtycke från medlemmarna i det katolska trossamfundet. Han fick då som svar – det var ett svar som han tydligen godtog – att ett sådant krav på samtycke skulle vara främmande för kyrkans självsyn. Men, Nils Fredrik Aurelius, kan det påståendet rättfärdiga att människor i dag tvingas att slåss i domstolar för sin rätt att stå utanför religiösa samfund? Det är nämligen precis vad som sker i dag. 

I en rad fall har förvaltningsdomstolarna avgjort dessa mål till enskildas nackdel, och det är sannerligen inte någon akademisk fråga. Det är inte några enskilda fall som vi talar om. Fram till dags dato har, när det gäller den romersk-katolska kyrkan i Sverige, 12 761 fall av begäran om rättelser inkommit till Riksskatteverket. Jämför man med det medlemsantal som detta samfund hade våren 2001, och som rapporterades till Riksskatteverket, märker man att detta motsvarar mer än var femte medlem. Det är dags att ändra det här förhållandet. Det är orimligt att en politisk uppgörelse mellan Svenska kyrkan och flertalet av partierna i den här kammaren för snart tio år sedan ska rättfärdiga de stora brister som finns i fråga om rättssäkerhet i detta system. 

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4. 

Anf. 42 NILS FREDRIK AURELIUS (m) replik:

Herr talman! Jag blev direkt apostroferad – trots att vi ska ha en lite kortare handläggning här – så jag ska väl ändå svara något. 

Först och främst tycker jag att det framgick tydligt – det framgår också av betänkandet – när vi hade besök av Katolska kyrkan i vårt utskott att de verkligen har gjort stora åtgärder för att rätta till de brister som tveklöst har funnits. I grunden är det dock, som jag uppfattade deras åsikt, en principfråga. De menar alltså – och det är en 2 000 år gammal uppfattning – att man blir medlem i Katolska kyrkan genom dopet. Då är man medlem. Sedan kan man anmäla att man inte vill betala avgiften och utträda i den meningen. Det är inte något slags livstidsinskrivning i fråga om tvång att betala avgifter. Alla kan naturligtvis meddela att de inte tänker betala – det gäller Svenska kyrkan och också andra samfund. Det finns dock ett stoppdatum, men rätten att stå utanför finns. 

Detta kan möjligen vara lite teologiskt, och det går igen i den här speciella konstruktionen av begreppet trossamfund. I detta finns den gamla föreningskyrkliga traditionen, som man säger, hos en del samfund, men de som betraktar sig som traditionella kyrkor – och dit hör i hög grad Katolska kyrkan – har en lite annan syn på detta. 

Riksdagen, inklusive Folkpartiet, antog faktiskt den här lagen för fem eller sex år sedan, var det väl, som alltså innebär rätt till hjälp med avgiftsuppbörd. Sedan är det problem, men det är för tidigt att säga till regeringen att man bör dra in tillståndet för Katolska kyrkan. Det måste jag tycka. Det vore orimligt. 

Anf. 43 ALLAN WIDMAN (fp) replik:

Herr talman! Om Nils Fredrik Aurelius noga läser den reservation som Folkpartiet har i det här sammanhanget ser han att vi inte på något sätt vill avskaffa uppbördshjälpen för den katolska kyrkan. Däremot vill vi göra den mer rättssäker. Om en enskild person hävdar att han eller hon inte är medlem i detta trossamfund ska den uppgiften tas för god av skattemyndigheten. Så sker inom alla andra områden i vårt rättssystem i dag. Enligt min uppfattning ska det fungera på samma sätt även här. 

Det är riktigt att Folkpartiet också omfattades av överenskommelsen. Men man måste ställa sig frågan hur långtgående och detaljerad överenskommelsen var. Enligt den proposition som föregick den här lagen förutsatte både Nils Erik Aurelius parti och mitt parti att om samtycke till medlemskap enligt stadgarna skulle förekomma måste man vara väldigt tydlig i informationen till medlemmarna. Men, Nils Fredrik Aurelius, 12 000 människor som har blivit felhanterade i det här sammanhanget antyder att man inte har skött den uppgiften på ett önskvärt sätt. 

Anf. 44 NILS FREDRIK AURELIUS (m) replik:

Herr talman! Det har skett en stor förbättring. Allan Widman gör det lite lätt för sig genom att bara summera de rättelser som har skett under de år som har förevarit sedan 2001. Det har gjorts mycket stora ansträngningar från kyrkan. Det framgår, om Allan Widman behagar läsa, av s. 10 i betänkandet. Det är en mycket stor förbättring. Där framgår också att det finns möjligheter till dispens, till återbetalning och allt möjligt annat.  

Man kan visserligen ställa sig frågan om man inte ska ändra processordningen här. Jag har inte märkt något intresse för det, vare sig från Skatteverket, som det heter numera, eller Katolska kyrkan. Skatteverket hade väl i och för sig den uppfattningen att den typ av uppbördshjälp som man har nu krånglar till det, men det är ju inte Skatteverket som bestämmer vad vi ska stifta för lagar. 

När man kommer till kärnan är det ändå så att riksdagen har beslutat om ett system som tveklöst innebär rätt för ett samfund att begära hjälp med uppbörd med hänvisning till sina stadgar. Detta beslut fattades för fem eller sex år sedan av riksdagen i stor enighet. De problem som föreligger har Katolska kyrkan försökt komma till rätta med. Jag tycker att det är fullt rimligt att man avvaktar innan man gör någon vidare åtgärd. 

Anf. 45 ALLAN WIDMAN (fp) replik:

Herr talman! Av samma utskottsbetänkande som Nils Fredrik Aurelius hänvisar till framgår det också att Riksskatteverket i sin föredragning i utskottet efterlyste en mer rättssäker ordning för den här uppbörden. Vidare pekade Riksskatteverket på den risk som man kunde ana sig till, att fler samfund kommer att utan uttryckliga samtycken ansluta människor till sig på det sätt som Katolska kyrkan gör. Man uttryckte farhågor på den punkten.  

När det gäller rättelsetakten för Katolska kyrkan tycker jag att Nils Fredrik Aurelius drar för långtgående slutsatser. De sista sex månaderna har 1 500 nya fall tillkommit. Det är möjligt att det är något mindre än för två år sedan, men fortfarande är det alltför många. 

Anf. 46 HELENA BARGHOLTZ (fp):

Herr talman! Det här har varit en urintressant debatt om kyrkan och staten. Det är en fråga som engagerar inte bara oss riksdagsledamöter utan lika mycket på den andra sidan alla dem som är engagerade i kyrkliga sammanhang. 

Jag har ett par funderingar när det gäller kritiken mot Folkpartiet att vi är beredda att redan nu ompröva den överenskommelse som har slutits. Jag tycker personligen inte att det faktum att det tog 50 år att hitta en lösning och kompromiss för detta är ett argument för att det ska ta lika lång tid att ompröva överenskommelsen. Om det hade varit ett vanligt avtal hade man haft en klausul om när man anser att avtalet ska omprövas. Den vanliga klausulen brukar vara omkring tre år. Med tanke på hur lång tid det tar att diskutera de här sakerna är det nog ganska bra att ha framförhållning. 

Nils Fredrik Aurelius nämnde omprövningen 2009, om fem år alltså. Då handlar det om den kyrkoantikvariska ersättningen. Det är inte hela överenskommelsen som ska prövas då. 

Jag vill också ta upp det som Helene Petersson sade. Om man inte vill finnas på en kyrklig begravningsplats, som i allra flesta fall, så kan man få askan spridd efter tillstånd från länsstyrelsen. Om man inte tillhör den svenska kyrkan eller något samfund, om man är icke-religiös och ändå vill ha en jordbegravning, en plats för de anhöriga att gå till, måste man lösa det enligt de linjer som Folkpartiet har skisserat i sin reservation. 

Jag skulle vilja höra hur Helene Petersson ser på den möjlighet som jag vet finns i till exempel Frankrike. Där har jag en släkting som har förklarat att hennes urna ska placeras i en olivlund eller vingård. Kan vi tänka oss att man i Sverige också får placera resterna av avlidna i icke vigd jord? Det tycker jag vore en väldigt intressant möjlighet för dem som inte känner att de vill ha en religiös begravning av något slag.  

När det gäller frågan om inträde i och utträde ur Svenska kyrkan talade Nils Fredrik Aurelius om dopet som nu helt riktigt är det enda medlemsgrundande. Det är ganska knepigt att säga hur man ska utträda och, som jag har gjort, gå in i kyrkan igen. Då får man kanske döpas en gång till. Det är också en sak som jag tycker är ganska knepig att lösa.  

Jag hade en direkt fråga till Helene Petersson om möjligheterna att få sin kvarleva placerad i icke-vigd jord som man tydligen har i andra länder. 

Anf. 47 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:

Herr talman! Det är bra att Helena Bargholtz tar upp den kastade handsken om Folkpartiets trovärdighet ifråga om ingångna avtal. Det är nämligen ingen liten fråga vi diskuterar här. 50 års tid för att komma fram till ett avtal, eller som här ett nytt förhållande mellan kyrka och stat, vittnar om respekt. Här handlar det om långtgående förändringar, som jag sade, för nio av tio svenskar. 

Helena Bargholtz säger att det ska finnas ett ”bästföredatum” på tre år. Sedan kan ett avtal sägas upp. Ska vi förstå det som att Folkpartiet genom Helena Bargholtz, första namnet i konstitutionsutskottet för Folkpartiet liberalerna, i fortsättningen endast vill vara uppbunden tre år i större eller mindre avtal? Minns att det bara var Vänsterpartiet som reserverade sig mot det här avtalet! I så fall är det nyheter för förstasidan på många tidningar i morgon. 

Anf. 48 HELENA BARGHOLTZ (fp) replik:

Herr talman! Den nyheten vill jag inte ge här från talarstolen. Det har vi inte diskuterat i riksdagsgruppen. Vi har däremot diskuterat möjligheterna att komma fram till ett slutligt skiljande av stat och kyrka. Jag drog bara den parallellen och sade att det faktum att ett avtal har tagit lång tid att sluta inte ska påverka hur man diskuterar fortsättningen. Det var det som var min clue.  

Det är möjligt att man skulle ha utvidgat den klausul i överenskommelsen som talar om omprövning av kyrkoantikvariska ersättningar. Man skulle ha kunnat komma överens om att det skulle gälla hela överenskommelsen, inte bara ersättningsfrågan. Då handlar det om mer än tre år, vill jag påpeka. 

Det hade varit rimligt, sett i backspegeln, att man hade tagit en bestämmelse om när man anser att den här frågan skulle prövas igen. Såvitt jag förstår vill Tuve Skånberg inte alls pröva frågan igen. 

Anf. 49 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:

Herr talman! Helena Bargholtz säger att det hade varit rimligt att innan vi, bildligt talat, satte vår namnteckning på överenskommelsen skriva in en tid som avtalet skulle gälla. Men vi gjorde inte det. Vi reserverade oss inte. Vi löste den stora frågan, som har tusenåriga rötter, och vi gjorde det i mycket stor enighet, den största som var möjlig med tanke på Vänsterpartiets ideologi. 

Det är oroande när Helena Bargholtz börjar rucka på möjligheten, och de här tre reservationerna är mer än att rucka på möjligheten, att politiska avtal över huvud taget inte skulle gälla. Det må gälla kärnkraft, det kan handla om försvarsavtal eller det kan handla om monarkin, men en träffad överenskommelse skulle inte gälla. Egentligen ska man skriva in hur lång tid den gäller. Och om man inte har skrivit in det, som i detta fall, är man likväl fri att ompröva den närhelst man finner en möjlighet. Det är en ny politisk terräng som Helena Bargholtz och Folkpartiet rör sig i. 

Anf. 50 HELENA BARGHOLTZ (fp) replik:

Herr talman! Jag blir lite förvirrad när jag lyssnar på Tuve Skånberg. När jag hör honom verkar det som om han inte tycker att vi över huvud taget någonsin ska kunna ompröva några överenskommelser. Han nämnde monarkin. Vi har en successionsordning från 1809. Det har gjorts förändringar i successionsordningen från 1809, och det kanske kommer att göras i fortsättningen också. Det vet man ju inte. Vi kan inte säga att man ska vara bunden för tid och evighet utan man måste se på de faktiska förhållandena.  

Det finns också, herr talman, det måste man erkänna, tillfällen när kompromisser och överenskommelser efteråt visar sig inte vara den allra bästa lösningen. Då måste vi naturligtvis vara beredda att diskutera att ompröva detta. Det tycker jag inte att vi ska vara oroliga för. Tack och lov ser jag att det finns bra möjligheter i detta. 

Anf. 51 HELENE PETERSSON (s) replik:

Herr talman! Helena Bargholtz ställer en direkt fråga till mig om jag är villig att jobba för att man själv ska kunna gräva ned en urna. 

I begravningslagen står det att det i dag inte är tillåtet. Du får sprida askan efter tillstånd från länsstyrelsen. Varje länsstyrelse bestämmer själv villkoren för utströende. Det är alltså inte heller alltid tillåtet att sprida den över vare sig mark eller hav, framför allt inte att lägga den på isbelagt hav. Här finns en lagreglering. 

Jag har inte någon information om på vilka grunder man har denna rätt i Frankrike. Jag vet heller inte orsaken till att man inte får gräva ned aska i Sverige. Men jag anar att vi har en miljöbestämmelse. Det finns alltså miljökrav även runt begravningsväsendet. Vi har väldigt hårda krav när det gäller krematorier och vilka produkter vi samlar upp efter en kremering. Min tanke är att vi också har ett skäl till att vi inte får gräva ned urnor var som helst. 

Anf. 52 HELENA BARGHOLTZ (fp) replik:

Herr talman! Jag måste erkänna för Helene Petersson att detta är en ny tanke. Jag har inte fört fram den alls i konstitutionsutskottet. Det var efter att ha lyssnat på debatten jag kom att tänka på detta. 

Det här är någonting som jag tycker att vi ska fundera vidare på. Vi ska respektera att det finns personer som vill få sin urna i jord men som av olika skäl inte vill ha den i så kallad vigd jord. Jag vet ingenting om detta, men eftersom efterlevande får hantera urnan efter sina avlidna anhöriga själva kan man ju fundera ibland var en del urnor hamnar. 

Jag tycker att det här är en fråga vi får fortsätta att diskutera i konstitutionsutskottet.  

Anf. 53 HELENE PETERSSON (s) replik:

Herr talman! Vigd jord och att få gräva ned sin urna var som helst är egentligen två olika saker. Svenska kyrkan har i dag som entreprenör en skyldighet att hålla, som det står, särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund. Det arbetar man väldigt hårt med i de flesta församlingar. Jag vill inte säga alla, men näst intill alla har det alternativet i dag.  

Det andra däremot är en helt annan sak. Det Helena Bargholtz säger är ju att du i princip ska få begrava urnan var du vill, på ett torp eller någon annanstans som dina anhöriga känner en anknytning till. Det är två olika frågor. 

Anf. 54 HELENA BARGHOLTZ (fp) replik:

Herr talman! Jag är mycket medveten om att det är två helt olika frågor. Men jag tror att alltfler människor efterfrågar den senare möjligheten.  

Jag vill signalera att jag tycker att det här är en fråga som vi ska fundera över också i konstitutionsutskottet i vårt fortsatta arbete med de här frågorna. Uppenbarligen är vi inte färdiga med dem. Det tycker jag den här väldigt fina debatten i dag har gett intryck av. 

Föredrogs  

konstitutionsutskottets betänkande 2003/04:KU6 
Frågor om trossamfund. 

Överläggningen var härmed avslutad.  

(Beslut fattades under 19 §.) 

7 § Sekretess hos Riksdagens ombudsmän

Föredrogs  

konstitutionsutskottets betänkande 2003/04:KU8 
Sekretess hos Riksdagens ombudsmän (framst. 2003/04:JO2). 

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. 

(Beslut fattades under 19 §.) 

8 § Svenskt deltagande i Förenta nationernas mission i Liberia

Anf. 55 ESKIL ERLANDSSON (c):

Herr talman! Sverige kommer genom deltagandet i Förenta nationernas mission i Liberia att stärka förutsättningarna för en fredlig utveckling i denna del av världen. Tillsammans med andra länder har vi ett ansvar för att verka för bland annat demokrati och respekt i denna och andra delar av världen. 

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet föreslår alltså att riksdagen bifaller regeringens proposition om svenskt deltagande i FN:s mission i Liberia. Samtidigt föreslår vi att vi bemyndigar regeringen att eventuellt utvidga operationsområdet. 

Vi vill också bevilja regeringen att sända en väpnad styrka om högst 240 personer till det här området i världen och göra det under högst tolv månader. 

Vi kan inledningsvis konstatera att Liberia efter ett stort antal år av inbördeskrig och väpnad strid nu har upplevt några månader av relativ stabilitet. Det tecknades ett fredsavtal under hösten förra året, och det har hittills, enligt den information vi har, respekterats av såväl regeringen som andra stridande grupper, de så kallade rebellerna bland annat. 

Med installerandet av den nationella övergångsregeringen och övergångsparlamentet under senhösten förra året har landet tagit ytterligare några viktiga steg mot fred och demokrati. De senaste månadernas gynnsamma utveckling i landet innebär en unik möjlighet att bryta den spiral av våld som har kostat tusentals människor livet och drivit miljoner människor på flykt i denna del av världen. 

Det krävs emellertid ett fortsatt starkt internationellt engagemang enligt min och, vilket jag är glad över, utskottets mening. Det är nödvändigt med detta internationella engagemang för att föra den politiska processen framåt. Det krävs alltså att vi får till stånd en väl fungerande mission att sända till Liberia. Denna mission får emellertid ett tungt ansvar och kommer att axla en central roll när det gäller att utgöra en stabiliserande faktor i Liberia. Det är nödvändigt för att kunna åstadkomma en framgångsrik process bland annat för avväpning, demobilisering, integrering, återskapande och återanpassande av de väpnade förband som kommer att finnas i framtiden också. 

Utskottet och jag menar att det är nödvändigt att vi ställer våra resurser – de vi kan avvara – till den här missionens förfogande för att fredsoperationen ska kunna fungera på ett bra sätt. Vi ställer ett kvalificerat svenskt förband med god förmåga till fredsbevarande uppträdande till missionens förfogande. 

Vi i utskottet bedömer att insatsen är väl avvägd och svarar mot ett väsentligt behov inom missionen. Vi vill dock från utskottets sida starkt erinra om de risker som föreligger för den personal som ingår i vårt förband men också i andra förband. Förbandets uppgift att verka som en snabbrörlig insatsstyrka när behov föreligger medför att såväl operationsområdet som hotbilden kan komma att variera. Riskerna för stridigheter skiljer sig mellan olika delar av landet. De emanerar främst från irreguljära enheter utan en klar ledningsstruktur samt från beväpnade kriminella element. Risken att förbandet ska hamna i strid mot barnsoldater ska inte uteslutas. 

Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i föreliggande betänkande. 

Anf. 56 CARINA HÄGG (s):

Herr talman! Jag vill gärna inleda med att säga att från min horisont finns det ingenting som skiljer mina bedömningar om bakgrunden och om insatsens karaktär från det utskottets ordförande Eskil Erlandsson har föredragit. Jag vill också understryka hur viktigt det är att de som åker ut i en sådan svår operation känner att de har ett brett stöd i denna kammare och att vi har en god insikt i vad denna kammare kräver av dem. Mot den bakgrunden känns det bra att försvarsminister Leni Björklund är på plats och på så sätt tydligt visar att vi ser allvaret i situationen. 

Jag ska ge några kompletterande bilder till det Eskil redan har föredragit. 

År 1822 togs de första landområdena kring Kryddkusten i besittning med koloniala förtecken. Det var dit fartyget Elizabeth anlände från USA med den första lasten av frigivna slavar. William Tubman var den förste presidenten när Liberia föddes 1847. Huvudstaden namngavs till Monrovia efter den amerikanske presidenten James Monroe, och författningen var en kopia av den amerikanska. Men redan från början såddes ett frö till dagens problem, trots namnet Liberia – de befriades land. Sedan 1989 har kriget i Liberia pågått mer eller mindre oavbrutet. 

Även om det finns goda möjligheter att hantera konflikter under resans gång – om det finns en bred vilja – går det ofta att se tecken till konflikterna tidigt. Liberia har en lång kust mot Atlanten och gränsar till Guinea samt Elfenbenskusten. Det är länder med interna politiska problem. Denna republik har en liten befolkning, 2,9 miljoner invånare. Den senaste folkräkningen var 1999. Befolkningen är uppdelad på flera språkgrupper. 15 % talar det officiella språket engelska. Det visar informationsproblemet när inte fler talar det officiella språket i landet. Det finns också grupper med olika etnisk tillhörighet; kpelle, basa, gio, kru, grebo, krahn, mano, mandingo, americo-liberianerna med flera. Religionstillhörigheten beräknas vara fördelad på 45 % animister, 35 % kristna och 20 % muslimer.  

Det är ett land med vacker och varierad natur. Det finns berg, varav berget Nimba är det högsta, och floder, till exempel Cavally och Saint Paul. Landet är rikt på naturtillgångar som järnmalm, naturgummi, ädelträ, diamanter och guld. Landet har också kallats ”Gudarnas ägg”. Så långt låter allt gott och väl. 

Läget var också länge hoppfullt, men den bild vi under senare år har hunnit bekanta oss med är den hotfulla – det brutala våldets ansikte. Rubrikerna har varit följande: ”Våldsamma strider i Liberia”, ”Nya strider i Liberia”, ”UNHCR rapporterar om flyktingströmmar”, ”Ex-presidenten vill fortsätta att styra i kulisserna”. Senast i går såg jag rubriken ”Väpnade miliser terroriserar civila och hotar den sköra freden”. Beslutet i dag ska bidra till att vrida tillbaka bilden från den hotfulla bilden till den hoppfulla bilden. 

Herr talman! Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet har i sitt betänkande konstaterat att FN:s säkerhetsråd i resolution 1509 från den 19 september förra året har bemyndigat upprättandet av en multinationell styrka för att stödja genomförandet av de fredssamtal som överenskommits några månader tidigare mellan två rebellgrupper å ena sidan och Liberias regering å den andra sidan. Taylor gick i landsflykt. Genom FN:s resolution och uppgörelsen finns förutsättningar för att göra en insats från svensk sida. På biståndssidan har vi funnits länge i Liberia. Bland de mest uthålliga vill jag nämna PMU. Dagens beslut ska bidra till att göra vardagen säkrare för liberianerna, och med ökad säkerhet ges också förutsättningar för utvecklingssamarbete och seriös handel, vardagliga kontakter mellan människor, till exempel mellan Sverige och Liberia. I ett land där läskunnigheten enligt den senaste kända mätningen låg på 54 % för män och endast 22 % för kvinnor förstår man att säkerhet är en förutsättning för att barn ska kunna gå till skolan och för att Liberia ska kunna utvecklas. 

Liberias rikedomar har fött egoismen och styrt makten. Samuel Doe uppgavs ha stoppat undan 2 ½ miljarder dollar på ett konto i en brittisk bank. Krigsherrarna har avlöst varandra i Liberia, och gemensamt för dem är att de har tagit för sig av rikedomarna och låtit blodet flyta. 

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet om att bemyndiga regeringen att även med en eventuell utvidgning av operationsområdet som utskottet föreslår ställa en väpnad styrka om högst 240 personer till förfogande under högst tolv månader inom ramen för Förenta nationernas mission i Liberia. Jag vill härifrån påpeka att det naturligtvis är viktigt att riksdagen på lämpligt sätt får information om det är så att styrkan behöver gå över gränsen in i grannländerna. Vi bemyndigar detta, men vi vill ha information om det har upplevts som nödvändigt att så ska ske. 

Herr talman! Jag sade inledningsvis att vi ska vara medvetna om att det här är ett riskfyllt uppdrag. Sjukdomar, beväpnade grupper, barnsoldater och kriminalitet är några av de svårigheter som styrkan har att möta utöver de rent faktiska, det vill säga grundorsaken till att styrkan åker dit. Styrkan ska stödja genomförandet av avtalet om eldupphör, underlätta humanitär verksamhet och främjande av mänskliga rättigheter, stödja reformering av säkerhetssektorn samt stödja genomförandet av avtalet. 

Samtidigt är det en väl rustad och kompetent styrka som åker ned och som ska samarbeta med övriga som ingår i bataljonen. 

Herr talman! Jag vill avsluta med att poängtera vår stora tillfredsställelse över att genderfrågorna tas på allvar. Förbandet har fått två dagars utbildning i genderfrågor. Det ger förutsättningar för att kunna jobba med frågor specifikt knutna till kvinnor. Åtta kvinnor förväntas tjänstgöra i förbandet. 

Våldet och Liberias humanitära kris har drabbat kvinnorna särskilt hårt. Det är mot den bakgrunden som FN lägger särskild vikt vid de problemen. Jag välkomnar att vi i det svenska förbandet också kan svara upp i förberedelsearbetet till de förväntningar som FN har ställt på oss och som finns bland Liberias befolkning och de problem som förbandet kommer att möta. 

Jag upprepar än en gång mitt yrkande om bifall till förslaget i betänkandet. Jag vill än en gång understryka att det är ett viktigt uppdrag, och det innebär många risker. Men vi vet att vi har en kompetent styrka som kommer att genomföra detta på allra bästa sätt. 

Anf. 57 EWA BJÖRLING (m):

Herr talman! Till att börja med vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet. 

Det här är en mycket viktigt fråga eftersom det handlar om att Sverige ska vara med och bidra till den multinationella FN-styrka som ska stödja genomförandet av fredssamtalet som tidigare slutits mellan Liberias regering och två rebellgrupper. 

Nu är det oroligt och instabilt i ett större område än Liberia. Grannländerna Sierra Leone och Guinea befinner sig också i en skör situation. Risken finns att problemen delvis förflyttas till dessa två länder när man försöker att åstadkomma ett stabilt Liberia. Det är dessutom flytande gränser mellan länderna. 

För att i högre grad kunna lyckas med att uppnå stabilitet i hela regionen har utskottet föreslagit att riksdagen ska bemyndiga regeringen att vid eventuellt behov få utvidga operationsområdet. 

Herr talman! Det här är ett allvarligt beslut, då det handlar om att skicka ut unga människor på farliga uppdrag. Svenska truppen till Liberia är en väpnad styrka på högst 240 personer som ska samarbeta med främst Irland, och deltagandet gäller under högst tolv månader. Den totala UNMIL-styrkan på 15 000 personer ska ägna sig åt avväpning, demobilisering, integrering och återuppbyggnad i regionen. Det här är ett väldigt viktigt bidrag till FN från Sverige – ett stöd till konfliktlösning i Afrika. 

Sverige behöver öka kapaciteten för att i större utsträckning kunna delta i internationell krishantering, inte bara i Afrika utan också i andra delar av världen, både nära och fjärran. För att kunna åstadkomma svensk säkerhet krävs mer internationellt samarbete i dag. Det är grundläggande för att kunna avvärja framtida hot. 

Efterfrågan kommer sannolikt att öka. Då måste det ligga i svenskt intresse att kunna erbjuda både civila och militära resurser. Därför anser vi att vi behöver både nationell och internationell förmåga och att den ska utvecklas. Visserligen är kostnaderna för fredsfrämjande insatser höga, men det är ännu dyrare att inte ingripa. Människor i krisdrabbade länder betalar ett oöverstigligt pris, till exempel folket i Rwanda där FN vände sig bort och inte såg. 

Herr talman! Det finns ett väldigt starkt samband mellan fred, demokrati, fattigdomsminskning och utveckling. Själva förutsättningen för att skapa utveckling är att det existerar stabilitet och säkerhet i landet i fråga. Därför är det också viktigt att det är rätt strategi och rätt resurser som finns till förfogande just för internationella insatser, vilket vi från moderat håll också under flera år har föreslagit ska finnas som en särskild post inom biståndsverksamhet i utrikesområdets budget. 

Det svenska bidraget till insatsen i Liberia är ett mekaniserat skyttekompani. Från början fanns det flera alternativ förordade av Försvarsmakten, bland annat en marin enhet där ett av motiven var att denna skulle tillföra mer internationell erfarenhet för marina insatsförband. Slutligen föreslog man att skicka ett skyttekompani, till stor del för att Irland uttryckte att detta skulle passa in i den större irländska bataljonen. Utskottet har sedan bedömt att insatsen är väl avvägd och svarar mot efterfrågat behov. 

Det finns också en hel del icke oväsentliga risker för dessa människor som vi skickar ut till Liberia. Eftersom det är en snabbrörlig insatsstyrka kan både operationsområde och hotbild variera. Förutom de militära hoten finns det också risk för tropiska sjukdomar, besvärliga trafiksituationer och mycket kriminalitet. 

Slutligen skulle jag vilja påpeka hur viktigt det är med en bra uppföljning och ett bra omhändertagande av svensk personal efter genomförd insats i Liberia. Jag vet att de fått en bra utbildning före insatsen, men det är minst lika viktigt att efter slutförd insats också ha en kompetent uppföljning. 

Herr talman! Allt detta handlar om människor som ska göra en militär insats för fred och säkerhet. Det är det mest allvarliga beslut som vi fattar i riksdagen. Det är också orsaken till att vi anser att det är mycket viktigt att vi har en helt enig riksdag som står bakom ett betänkande av detta slag. 

Anf. 58 ALLAN WIDMAN (fp):

Herr talman! Det finns en olustiga kultur inom svensk försvarspolitik. Den går ut på att politisk enighet har ett egenvärde och att partier eller personer som ifrågasätter sakernas tillstånd möts med skepsis och ibland med högljudd irritation. Intrycket är att inte minst regeringspartiet anser att frågor rörande försvar och säkerhet ibland är alltför allvarliga för att vi ska ha råd med en öppen och förutsättningslös debatt som ibland leder till olika ståndpunkter. 

Folkpartiet liberalernas utgångspunkt är den rakt motsatta. De medel som skattebetalarna ställer till förfogande för Försvarsmakten är så omfattande att vi helt enkelt inte har råd att avstå från debatt och ifrågasättande. Det är vår skyldighet att här i riksdagen se till att dessa medel förvaltas på bästa sätt. Därför vill jag redan nu slå fast att vi inte kommer att falla undan för vare sig uppsträckningar eller påhopp. 

Folkpartiet liberalerna har i ett särskilt yttrande väckt frågan om insatsen i Liberia utformats på ett optimalt sätt med hänsyn till ändamålsenlighet och kostnadseffektivitet. Denna fråga har flera bottnar. En av dem gäller om skytteförband i sig utgör ett optimalt bidrag från svensk sida. De flesta länder förfogar över dessa förbandstyper, såväl mekaniserade som oskyddade. Ofta utgör de därför inte vad man brukar kalla för flaskhalsar vid uppbyggnaden av internationella insatser. Många gånger kan sådana förband också sättas upp av andra länder till väsentligt lägre kostnader än här i Sverige. 

Den svenska försvarsmakten har däremot en stor bredd, ännu innefattande de flesta förbandstyper. Genom idoga påtryckningar, inte minst av vår förutvarande riksdagsman Hans Lindblad, har våra förband numera också en hög och stundtals ledande teknisk nivå. Vi tror att det är på dessa områden som våra komparativa fördelar är störst i dessa sammanhang. 

I dag är det ingen hemlighet – det har redan nämnts – att Försvarsmakten själv ursprungligen förordade att styrkan i Liberia skulle bestå av amfibieenheten. Varför detta inte blev av kan man bara spekulera om. En anledning som Försvarsmakten nämnt för det sammansatta utskottet var att EU:s ordförandeland Irland ”uttryckt en önskan om ett svenskt bidrag som passar in i den irländska bataljonen”. Andra uppgifter som florerat gör gällande att det helt enkelt var IA 03:s tur att åka. 

Vi har även ifrågasatt valet av fordon för styrkan, nämligen de 29 ton tunga stridsfordon 90. Det är första gången som fordonet i fråga kommer att operera i Afrika. Hur väl det kommer att fungera som huvudfordon för snabbinsatsstyrkan när regnperioden börjar i april återstår ännu att se. Klart är emellertid att kostnaderna för reparation och underhåll torde bli betydande. En stor andel av den svenska styrkan kommer att behöva arbeta med dessa uppgifter. För säkerhets skull har vi därför också skickat med ett antal hjuldrivna pansarfordon. 

Herr talman! Tvivlen avseende val av förband och dess utformning är inte bara Folkpartiet liberalernas. Tvivel finns på flera håll inom Försvarsmakten och bland dess stödmyndigheter. Tvivel finns till och med inom regeringspartiet självt. Men möjligen är den kompakta tystnad som omger dessa tvivel mer intressant än tvivlen i sig. 

Sverige är i dag ett land väl utrustat med handlingsplaner, policydokument och verksamhetsstrategier för all offentlig verksamhet. Viljan att förutse och styra det egna handlandet är så stark att planen ibland framstår som mer central än själva verksamheten. 

Mot denna bakgrund är avsaknaden av en nationell strategi för de internationella insatserna minst sagt förvånande. Värdemässigt har omfattningen av våra internationella insatser flerdubblats bara på några år. För närvarande anslår vi ca 1,2 miljarder årligen för detta ändamål. 

Enligt vår uppfattning lider det politiska beslutsfattandet på området av ryckighet och bristande långsiktighet. Vi har ett ansvar för att de begränsade resurserna leder till att så många som möjligt får bästa tänkbara hjälp. Även om varje insats och bakomliggande politisk situation är unik, måste vi här göra klart för oss på vilket sätt och i vilka sammanhang vi gör störst nytta och på vilka områden vi i första hand bör koncentrera våra ansträngningar. Har antalet missioner och missionernas längd betydelse för kostnadseffektiviteten? Vilka av våra förband är mest efterfrågade och hur ska de sättas samman? 

När vi väljer, herr talman, att göra en insats påverkar detta våra möjligheter att delta på andra håll. Vilka avvägningar innebär detta? Och hur ökar vi i Sverige vår framförhållning? 

Bristen på en nationell strategi för internationella insatser är just nu tydlig och bilden av ryckighet och splittring av resurser påfallande. Vi är på väg in i Liberia. De två beslutade insatserna i Kongo förra året har båda på kort tid avvecklats, trots att behoven där fortfarande synes stora. Om en dryg vecka lämnar vi Afghanistan – för att kanske återkomma framåt sommaren. 

Herr talman! Folkpartiet liberalerna har tillstyrkt regeringens förslag. Den svenska styrkan kommer under alla förhållanden att göra nytta i Liberia. Med respekt för att det bästa aldrig får bli det godas fiende har vi ändå valt detta tillfälle att peka på något som vi tycker är en allvarlig brist i den internationella verksamheten. 

Anf. 59 ROSITA RUNEGRUND (kd):

Herr talman! Som sann Afrikavän med erfarenhet av att ha bott i ett land i Afrika som levde i konflikt känner jag stort allvar och djup respekt för den insats som vi i dag beslutar om. Kristdemokraterna stöder ett svenskt deltagande i Förenta nationernas mission i Liberia. Vi har full tilltro till försvarsledningens beslut om ett mekaniserat skyttekompani som det bästa bidraget till UNMIL och den irländska bataljonen. 

Den sköra stabilitet som nu råder innebär en unik möjlighet att bryta den våldsspiral som kostat tusentals människor livet. Enligt regeringens MR-rapport har två tredjedelar av landets befolkning under en tioårsperiod drivits på flykt. Vilka fruktansvärda sår och grymheter som människorna har tillfogats genom att samhällen har slagits sönder och familjemönster och sociala normer brutits upp kan vi inte ens föreställa oss i vår fantasi.  

Det internationella samfundet har tillsammans med Liberias övergångsregering ett oerhört ansvar för att avväpna före detta regeringssoldater och de rövarband som plundrar och begår övergrepp. Det är nästan uteslutande män som planerar och för krig medan kvinnorna är de som i regel är mest utsatta och hårdast drabbade av en konflikt. Under en konflikt deltar oftast männen i strider medan kvinnorna har ansvar för att få det vardagliga livet att fungera. De får därmed unika erfarenheter och upplevelser av vad som krävs för att skapa ett fredligt samhälle. Vi vet också att det efter ett krig oftast är kvinnorna som utgör en majoritet av befolkningen. 

Det har betydelse för det fortsatta arbetet i Liberia att FN:s mandat är brett. Vi kommer med intresse att följa upp arbetet med att stärka kvinnans ställning och se till att upprättandet av ett särskilt ministerium för genderfrågor blir en verklighet och inte bara en pappersprodukt. Fred, jämställdhet och utveckling är begrepp som hänger samman och är beroende av varandra. Kvinnor måste därför involveras i ett lands fredsprocess för att långsiktig fred och säkerhet ska kunna upprättas. 

Hållbar fred kan inte skapas utan att kvinnornas behov, prioriteringar och strategier för konfliktlösning tillvaratas i fredsförhandlingar. Det är därför också viktigt att allt konfliktförebyggande arbete innehåller ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Våra soldater som vi skickar ned har också ett ansvar om man ser det i EU-perspektiv. De har utbildning i genderperspektiv och kan dela med sig av sina erfarenheter. 

Herr talman! För att Liberias kvinnor ska få framtidstro är det viktigt att deras insatser för varaktig fred tillvaratas och att resolution 1325 blir det verktyg som det en gång var tänkt att bli.  

Det är också utmaningar av gigantiska mått man står inför när det gäller barnsoldaternas framtid. Utan jobb går det inte att rädda en tidigare barnsoldat. Risken är stor att många går vidare och blir legosoldater. Sådan är traditionen i området. Det är ett bekymmer i sig eftersom ingen regering då kan ställas till svars. 

Kristdemokraterna tycker att det är bra att utskottet understryker betydelsen av att FN-styrkans sjukvårdsresurser fungerar tillfredsställande. Jag utgår då också från att Försvarsmakten tar sitt ansvar när det gäller de officerare som ställer upp i fredsbevarande missioner. Jag tänker på försäkringsskydd, bättre stöd till hemmavarande familjer och bättre ekonomiska villkor och arbetsvillkor. 

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet om svenskt deltagande i Förenta nationernas mission i Liberia. 

Anf. 60 BERIT JÓHANNESSON (v):

Herr talman! Ledamöter! Försvarsministern! Det är väldigt roligt att också se försvarsministern här!  

Vänsterpartiet har ställt sig bakom beslutet att sända en svensk styrka till den FN-mission i Liberia som vi nu diskuterar. Det är en mycket svår verklighet man kommer att möta. De svenskar och andra som ingår i styrkan kommer att uppleva en mängd tunga och svåra situationer. Det är därför en styrka att man får enighet i riksdagen för denna insats. Vi tycker att det är väldigt viktigt att vi också visar denna enighet för de soldater som vi skickar ned. 

Den FN-resolution som reglerar insatsen i Liberia har ett brett mandat. Förutom den militära delen innefattar den säkerställandet av humanitärt stöd och mänskliga rättigheter. Att läka och ta hand om alla de civila, främst kvinnor och barn, som drabbats av detta krig är ett svårt och långsiktigt arbete, inte minst när många av kvinnorna har varit utsatta för sexuella övergrepp. Det finns också stora risker för spridning av bland annat aids genom de här övergreppen. 

Det är också viktigt med åtgärder för att återanpassa alla de barnsoldater som finns på båda sidor. Det finns en uppskattning att ungefär hälften av de soldater som finns är barn. Det är oerhört många sår som ska läkas. Det är oerhört mycket upplevelser som måste bearbetas för att man ska kunna skapa en fredlig utveckling. Att avväpna soldater och ge dem chansen till ett civilt liv för att undvika att konflikter uppstår är ju en grundläggande fråga. Att möjliggöra humanitära insatser och arbete för mänskliga rättigheter kommer att ta lång tid, och det kommer att vara svårt. 

Mina kolleger i utskottet har diskuterat och redovisat olika delar av det här ärendet. Jag vill lyfta fram en fråga som också Rosita tog upp som jag tycker är väldigt viktig. Det är faktiskt första gången som FN:s resolution 1325:2000, alltså om kvinnors deltagande i krishantering, har inkluderats i ett mandat. Det har inkluderats. Det finns inte bara bredvid. Det ger en ökad möjlighet och tyngd åt det viktiga arbetet att ta med kvinnorna i fredsarbetet för uppbyggnaden av landet. Man ska också, som har sagts här tidigare, tillsätta ett särskilt ministerium för genusfrågor. Det är unikt. Det är bra. 

Kvinnor måste få en chans att delta i och ta ansvar för utformandet av det framtida samhället. Tar vi inte med kvinnorna blir det ingen långsiktig och säker utveckling. Kvinnor har värdefulla kunskaper om de behov som finns under och efter en konflikt. Dessa kunskaper är grundade på deras erfarenheter. Man måste ta upp, och ta till vara, deras kunskaper i fredsbyggande för att få ett varaktigt och stabilt resultat.  

Men också männen måste utbildas för att se kvinnors verklighet, ta till vara deras kompetens och erkänna deras delaktighet i arbetet. Jag hoppas och tror att det här ministeriet ska kunna vara till stor hjälp och till stort stöd, att man tar till sig kvinnors organisationer och grupper och diskuterar med dem, lyssnar på dem och ser till att utveckla den här verksamheten. Jag hoppas också att man därifrån kan sprida kunskaper om genusfrågorna i framtiden. 

Men det är också viktigt att de personer som vi sänder ut har kunskaper om genusfrågor, att våra soldater och civila förstår vad som ligger bakom den situation kvinnor befinner sig i. Det är glädjande att våra soldater som skickas ut har två dagars utbildning i genusfrågor. För några år sedan fick de två timmar. Det är bra och utvecklande. Att det finns kvinnor med i gruppen tycker jag också är väsentligt.  

Medvetenheten om dessa frågor har ökat, men det är ännu oerhört lång väg att gå innan det blir naturligt att ta till vara kvinnors kunskap, innan det är naturligt att genusperspektivet finns med och att det finns kvinnor med i den trupp som skickas ut, även inom den civila delen. 

Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. 

Anf. 61 LARS ÅNGSTRÖM (mp):

Herr talman! Ärade ledamöter, försvarsministern, protokolläsare! Jag har sagt det tidigare, och det tål att upprepas: Varje gång vi här i Sveriges riksdag behöver fatta beslut om att delta i internationella fredsfrämjande insatser är det ett kvitto på ett misslyckande. Det är ett tecken på att världssamfundet och FN som organisation misslyckats att förebygga väpnade konflikter, krig och humanitära katastrofer. Varje misslyckande innebär att vi i efterhand måste göra städgummejobbet som FN nästan alltid har tvingats göra. 

Misslyckandet får inte tas till intäkt för att vi inte ska bidra när FN frågar efter Sveriges hjälp. Vi har tvärtom skyldighet att som ett av världens rikaste länder stå till FN:s förfogande i fredsfrämjande insatser. 

Bakgrunden till beslutet är att Liberia har lidit under ett långt inbördeskrig som har inneburit 150 000 civila dödsoffer, över en miljon flyktingar inom det krigshärjade Liberia, 50 000 barn som tvingats bli soldater – som tvingats till att mörda – och kvinnor och barn som i stor omfattning utsatts för systematiska sexuella övergrepp med traumatisering och spridning av aids som konsekvens. 

Det är en fruktansvärd situation. Den FN-insats som man har bett om från Liberias olika parter är bredare än vanligt. Det är positivt. Det handlar inte bara om avväpning, demobilisering, reintegrering och återanpassning av de väpnade förbanden. FN:s insatser handlar också om att säkerställa humanitärt stöd, att främja mänskliga rättigheter. Man gör särskilda insatser för barnsoldater. Man gör särskilda insatser för kvinnor och barn som fallit offer för sexuella övergrepp. 

Intressanta är också – som tidigare talare noterat – de metoder som sätts in för att stärka kvinnans ställning i det nya Liberia. Man upprättar ett särskilt ministerium för genderfrågor. 

Detta sker i enlighet med vad fredsrörelsen under många år pekat på och verkat för, nämligen vikten av att kvinnor långt mer aktivt får spela en roll i utarbetandet av fredsavtal och i situationen efter en konflikt. 

FN har nu i en resolution fattat beslut om kvinnors roll och betydelse i arbetet för fred och säkerhet i före detta konfliktområden. Det är i enlighet med den resolutionen som de här speciella insatserna görs i Liberia. 

Det är väldigt positivt. 

Det tråkiga med situationen i Liberia och FN-insatsen är den rika världens ointresse för det svarta Afrika. På FN-mandat finns nu insatser och styrkor från flera länder. Det är inte några rika länder. Det är människor från Benin, Gambia, Ghana, Guinea Bissau, Mali, Nigeria, Senegal och Togo som är där just nu. 

Det räcker inte på långa vägar. 

Nu kommer ytterligare insatser och bidrag från Bangladesh, Nepal, Pakistan, Filippinerna, Etiopien, Kina, Namibia, Jordanien och Ukraina. Det är stater som inte heller är kända för att ha ett överflöd av resurser. 

Det är nu som också Nederländerna, Irland och Sverige kommer in med sina bidrag. Tre länder från det rika Europa. Jag tycker att det är en skam att den rika världen inte ställer upp mer än den har gjort. 

Det är positivt att vi från svensk sida har försökt bryta den negativa trenden och ointresset från den rika världen gentemot Afrika. Sverige var faktiskt det första västland som ställde sig till förfogande för FN:s insats i Kongo. Vi går även här i bräschen, tillsammans med Irland och Nederländerna, för att ge ett bidrag till FN:s insats i Liberia. 

Det finns en liten negativ kommentar som man skulle kunna göra kring den svenska insatsen. Det gäller storleken. FN:s styrkor kommer att uppgå till 15 000 man, är förhoppningen. Sveriges bidrag är 240 personer. Det måste ändå betraktas som ett ganska blygsamt bidrag, inte minst mot bakgrund av det stora behovet. Det är litet märkligt att vi inte kan få ut mer av en försvarsbudget som omfattar över 40 miljarder. Över 100 miljoner kronor om dagen satsar vi skattebetalare, men vi kan ändå inte ställa upp med mer än 240 man i den här situationen. Det vittnar om behovet av en ominriktning av Försvarsmakten även i praktiken. 

Det är viktigt att Sverige ställer detta bidrag till förfogande för att garantera säkerheten och för att FN ska kunna fullfölja avväpningsprocessen. Det är en avväpningsprocess som så småningom kommer att bädda för val om två år. 

Miljöpartiet yrkar självklart bifall till förslagen i försvarsutskottets och utrikesutskottets gemensamma betänkande. 

Anf. 62 MICHAEL HAGBERG (s):

Herr talman! Ledamöter, åhörare, försvarsministern! Historiskt är Sveriges engagemang i det internationella samfundet stort. Vi har jobbat engagerat och intresserat genom åren. 

Själv har jag varit FN-delegat, så jag vet att väldigt mycket av det engagemang som rör det fredsbevarande och biståndsfrämjande och det som görs i utvecklingshänseende sker i sammanträdesrum. Allt sker inte på fält. 

Det är ett misslyckande att det har varit en krigssituation och en krigshärd i Liberia. Visst är det det, rent mänskligt. 

Vi har nu att besluta att skicka ca 240 svenska FN-soldater till Liberia. Jag vet att dessa soldater kommer att bli väl mottagna. När den svenska flaggan vajar på bilar och stridsvagnar inger det förtroende för befolkningen. Det har jag sett med egna ögon. 

Syftet är att stabilisera situationen i landet. Det 14-åriga – alltså väldigt långa – inbördeskriget och vanstyret i Liberia har bland annat orsakat upp mot 150 000 människors död, en miljon flyktingar, 50 000 barnsoldater. 

Det har varit en allmän oro i hela regionen. Under den här debatten har mycket sagts som jag vill understryka. 

Parterna har kommit överens om och kommit fram till ett fredsavtal. Det är viktigt. Det kommer att bana väg för en övergångsregering och allmänna val om två år. Det är det de svenska FN-soldaterna ska stödja. De är väl utbildade och ingår i en irländsk bataljon. Deras huvuduppgifter blir att agera förtrupp, skydda andra FN-förbands ankomst och hjälpa de andra FN-förbanden i strid samt patrullera runt i huvudstaden Monrovia. 

Med det här beslutet visar Sverige att vi menar allvar med våra ansträngningar när det gäller att nå fred och demokrati, i det här fallet i Liberia. 

I detta beslut anger vi tonen att våra framtida diskussioner och vårt framtida engagemang när det gäller fredsbevarande insatser i världen för människors trygghet kommer att öka. När det gäller den utvecklingen kommer Sverige att ställa upp.  

Vi vet att de FN-soldater som nu åker till Liberia är väl utbildade och att de i det hårda läget har en trygg situation. Jag har stort förtroende för att deras insatser kommer att vara ett starkt bidrag till fred, frihet och demokrati för människorna i Liberia. Demokrati är en förutsättning för att landet ska kunna utvecklas. Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.  

Anf. 63 Försvarsminister LENI BJÖRKLUND (s):

Herr talman! Jag vill allra först tacka riksdagen och utskotten för att ni har varit tillmötesgående med att behandla detta ärende skyndsamt.  

Att bidra med internationella insatser föregås av en mycket komplex process. Många internationella kontakter måste tas och underrättelser hämtas in innan insatsen kan preciseras och uppgiften kan klargöras. Samtidigt är det angeläget att insatsen kommer på plats så snabbt som möjligt. 

Jag är klar över att en skyndsam behandling förutsätter ett förtroendefullt förhållande mellan riksdagen och regeringen. Och jag lovar att jag ska göra vad jag kan för att det ska gälla framgent. 

Jag ska lämna ett par kommentarer kring själva missionen.  

I den proposition som riksdagen nu debatterar föreslås att Sverige för tredje gången på ett år ska skicka en väpnad fredsfrämjande styrka till Afrika. Vi har gjort en snabbinsats i Bunia i Kongo. Det var, som sagt, planerat som en snabbinsats. Det flygplatsförband som vi har i Kongo har hela tiden varit planerat att avslutas efter en rotation, det vill säga efter ett år. Så gör man med den typen av specialinsatser.  

Nu föreslår regeringen att Sverige ställer en väpnad styrka i form av ett mekaniserat skyttekompani till förfogande för deltagande inom ramen för Förenta nationernas mission i Liberia, UNMIL, under tolv månader.  

Det svenska kompaniet kommer att arbeta tillsammans med en irländsk bataljon. Valet av styrka beror på att irländarna har bett oss förstärka deras egen insats. Man har funnit att den här svenska förmågan finns. Det har man sett i det register som FN har dit Sverige har anmält sina styrkor. Och man anser att det är det som man behöver.  

Den svenska styrkan kommer tillsammans med irländarna att ingå i UNMIL:s styrkereserv. Det betyder, som flera har sagt, att svenskarna kommer att vara med och bana vägen för de mer stationära trupperna som kommer att etableras ute i landet. Förbandet kommer att vara placerat i Monrovia men förutsätts verka i hela missionsområdet under de olika faserna av UNMIL:s verksamhet. Vi tar också tacksamt emot bemyndigandet att kunna utsträcka området efter prövning.  

I styrkans uppgifter ingår även bevakning och skydd av FN:s och humanitära aktörers verksamhet samt skydd av civila.  

Dessutom kommer styrkan att svara för säkerhet i samband med det mycket viktiga arbetet med att avväpna och demobilisera de stridande fraktionerna, där en del utgörs av barnsoldater. Att kriget har kunnat fortsätta under flera år beror bland annat på att detta tidigare har misslyckats.  

Det pågår fortfarande diskussioner med FN om det logistikstöd och den sjukvård som behövs. Om inte dessa frågor löses på ett bra sätt kan det finnas risk för att insatsen försenas.  

Men vår inriktning är att camp-frågan kommer att lösas på ett tillfredsställande sätt och att samgruppering med irländarna kan ske. Och när det gäller sjukvården har FN lyssnat på våra synpunkter och meddelat att man avser att åtgärda dessa brister. Regeringen följer noga den utvecklingen. Men det kan innebära att det akuta arbetet kan komma att försenas beroende på hur snabbt sjukvårdsfrågan blir löst.  

Risken för att svensk trupp blir engagerad i direkta stridigheter varierar beroende bland annat på i vilken del som förbandet sätts in. Insatsen, inklusive strider, innebär risker för svensk personal, även om de största farorna är till exempel kriminalitet, hälsofaror och klimat. Men det är viktigt att vi tar de risker som finns på allvar.  

Jag har mött förbandet. Det är mammor och pappor, det är söner och döttrar som vi sänder ut för fredens skull. De måste känna att de har riksdagens stöd i sitt arbete. Och de måste känna att Sveriges riksdag har bedömt arbetet som så värdefullt att det är värt riskerna. Jag tolkar de uttalanden som har gjorts att de också har det stödet.  

Liberia behöver fred, och Liberias människor behöver frihet och trygghet. Sverige kan bidra till detta genom ett robust och säkert förband.  

Anf. 64 ALLAN WIDMAN (fp) replik:

Herr talman! Jag har ett par korta frågor till försvarsministern. Hon talade om skyndsam handläggning i riksdagen. Och det är ingen överdrift att påstå att det i samband med de internationella insatserna har varit en mycket skyndsam hantering från riksdagens sida.  

Av handlingarna i utskottet framgår det att planering och förberedelse har skett åtminstone sedan oktober månad förra året för den insats som riksdagen i dag ska fatta beslut om. Likväl har detta ärende som flera andra haft en handläggning i det sammansatta utskottet som har motsvarat ungefär en vecka.  

Min fråga är därför: Hur kan det komma sig att det blir så här gång efter annan?  

Jag har också en fråga beträffande flygbasförbandet i Kongo. Jag uppfattade att försvarsministern i talarstolen nyss sade att avsikten hela tiden har varit att detta förband skulle vara hemma inom tolv månader från den tidpunkt då det sändes ut. Min fråga är: Har försvarsministern i det sammanhanget förvissat sig om att den här informationen också har nått den försvarsgren som ansvarar för insatsen, nämligen flygvapnet? 

Slutligen: Folkpartiet har i det särskilda yttrandet väckt frågan om en nationell strategi för internationella insatser. Det vore bra om försvarsministern kunde ge en muntlig reaktion till hur hon ser på behovet av en sådan strategi.  

Anf. 65 Försvarsminister LENI BJÖRKLUND (s) replik:

Herr talman! Jag vill först säga att jag är tacksam för att riksdagen har behandlat detta snabbt. Jag tror att jag eller utrikesministern kommer att behöva använda oss av den möjligheten även framgent. Det kräver nämligen mycket av underhandskontakter, underrättelser och kunskap innan man kan se om Sverige har en reell möjlighet att bidra på ett konstruktivt sätt till krishanteringen. Det är också en hel del förhandlingar och formaliteter med bland annat internationella organisationer och andra som deltar i operationerna som måste klargöras så att själva rules of engagement finns klara för de trupper som vi sänder ut eftersom det är ett uppdrag som också innebär stora risker.  

Allt detta är komplicerade processer. Och det som jag har sett hittills är att det sällan är möjligt att forcera dessa förhandlingar, utan dessa pågår under ganska lång tid. Då går vi naturligtvis till riksdagen så fort det är så klart att vi tycker att vi också kan be riksdagen om ett bemyndigande.  

Men även i detta fall återstår ett par trådar för regeringen innan den slutliga propositionen med ett bemyndigande till Försvarsmakten kan lämnas.  

Om ni minns mig från utskottets hearing kring Kongostyrkan så nämnde jag faktiskt att det handlade om ett år. Det ingår i det beslutet. Eftersom Försvarsmaktens företrädare finns med i hela beredningen förutsätter jag faktiskt att man är väl förtrogen också med vad som gäller på den punkten.  

Allra sist: Jag har sagt att jag på alla sätt efter förmåga ska bidra till det goda förtroendet som innebär att vi också kan ha en snabb hantering.  

Anf. 66 ALLAN WIDMAN (fp) replik:

Herr talman! Jag väljer att tolka det sistnämnda som att även försvarsministern och regeringen anser att här finns det ett behov av en strategi. En sådan strategi måste vara ägnad att öka vår långsiktighet och att ge oss mer rådrum och även förutsättningar att bättre tänka igenom hur vi ska ha det med de internationella insatserna, inte bara i varje enskilt fall utan också när det gäller hur dessa ska förhålla sig till varandra. 

Jag får väl ta det, herr talman, som ett halvt löfte om att en sådan nationell strategi så småningom dyker upp. 

Föredrogs  

sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande 2003/04:UFöU1 
Svenskt deltagande i Förenta nationernas mission i Liberia (prop. 2003/04:61). 

Kammaren biföll utskottets förslag att ärendet fick avgöras efter endast en bordläggning. 

Överläggningen var härmed avslutad.  

(Beslut fattades under 19 §.) 

9 § En ny lag om investeringsfonder

Anf. 67 BO BERNHARDSSON (s):

Herr talman! I betänkandet behandlas regeringens proposition En ny lag om investeringsfonder. Meningen med denna lag är att den ska gynna en väl fungerande fondmarknad och garantera ett gott konsumentskydd. 

Bakom betänkandet står ett enigt utskott, så det kan tyckas som att jag talar i oträngt mål. Jag har ändå valt att använda lite tid till att säga något om ärendet och om bevekelsegrunderna för våra ställningstaganden, nämligen på det område där vi inte i alla delar följer propositionens förslag. Det handlar då om fondbolagens information till fondspararna. 

Först ska jag helt kort säga något om den allmänna bakgrunden.  

Snart sagt varje vuxen svensk, och en del som inte är vuxna, är på väg att bli, eller är, fondsparare. I dag finns det väl runt fem miljoner fondsparare. När PPM-systemet är utbyggt och i full funktion kommer det att finnas sju miljoner sparare bara där. Därtill kommer naturligtvis att folk sparar i andra former. 

Självklart är det angeläget att vi som fondsparare aktivt bevakar våra intressen både i den renodlade egenskapen av sparare och konsumenter av de här produkterna och, faktiskt, som nya viktiga ägare i näringslivet. Det senare är dock en annan fråga som inte berörts i utskottet men som det kanske blir anledning att återkomma till i andra sammanhang. Frågan är väl så intressant. 

Om vi håller oss till de aspekter på fondsparandet som berörs i det här betänkandet är det självklart oerhört viktigt att den information som går ut från fondbolagen är relevant och lättillgänglig liksom att informationsprocessen som sådan stimulerar intresset för att ta del av informationen. 

I dag gäller i Sverige ordningen att årsberättelser och halvårsredogörelser automatiskt skickas till alla fondsparare. Undersökningar har gjorts som indikerar att det kan vara så mycket som hälften av fondspararna som aldrig tittar i nämnda rapporter och något fler som i och för sig tittar i dem men som inte i någon större utsträckning tar del av dem. 

Till bilden och bakgrunden för vårt beslut hör dessutom att Värdepappersfondsutredningen menat att man borde välja en annan väg, en väg som skulle innebära att de här rapporterna enbart skickas till de fondsparare som begär det. Nära nog alla remissinstanserna – till dessa hörde Konsumentverket och Konkurrensverket – gick på utredningens linje. Aktiespararnas Riksförbund hade en annan uppfattning – nog så viktiga synpunkter som vi självklart vägde in i utskottets bedömning. 

Herr talman! Finansutskottet har alltså, och detta är vi rätt så övertygade om, noga prövat argumenten och valt att föreslå en ny ordning för informationen just när det gäller – detta är det viktigt att påpeka därför att det inte gäller all information – årsberättelser och halvårsredogörelser. 

Den nya ordningen innebär att varje fondsparare varje år i samband med att man får årsbeskedet tillfrågas om han eller hon, naturligtvis utan kostnad, vill ha årsberättelsen och halvårsredogörelsen. Det är förstås inte bara möjligt, vilket är viktigt att tillägga, utan också en god idé – tycker vi – att fondbolagen erbjuder alternativ där fondspararna kan göra en beställning som innebär att de i fortsättningen varje år vill ha de här rapporterna utan att behöva svara på den årliga förfrågan. Detta är en möjlighet som står till buds och som vi tror att fondbolagen kommer att använda sig av. 

Utskottet gör alltså bedömningen att den här nya ordningen kan verka aktiverande både vad gäller fondbolagen och vad gäller fondspararna. I betänkandet understryker vi att vi förutsätter att bolagen jobbar aktivt för att också förbättra och popularisera sin information till spararna just för att fler aktivt ska ta del av den. 

Målsättningen med det vi nu gör är just att fler ska engageras och informeras. Vår utgångspunkt är att bra information är information som når fram till den som den är avsedd för. Enbart det faktum att rapporter tas fram och distribueras till stora kostnader är naturligtvis inte tillfredsställande. 

Jag vill också säga, och detta är viktigt, att utskottet självklart kommer att följa utvecklingen framöver. Det gäller då hur fondbolagen hanterar lagen och vad de gör för att förbättra informationen i största allmänhet. Skulle resultatet, mot vår förmodan, bli att ännu färre än i dag söker och tar del av fondernas informationsmaterial kommer vi givetvis att pröva frågan på nytt. 

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet i alla dess olika delar. 

Anf. 68 ANNE-MARIE PÅLSSON (m):

Herr talman! I dag ska riksdagen ta ställning till en ny lag om investeringsfonder, men det är ingen bra lag som vi har att ta ställning till. Tvärtom står den på en rad punkter i direkt konflikt med de grundläggande målsättningar som regeringen i andra sammanhang gett uttryck för – så även i detta betänkande. 

Det slås fast att målsättningen med lagen är att tillgodose ett gott skydd för konsumenterna och att stärka konkurrensen på fondmarknaden. Ingen av dessa målsättningar infrias, tvärtom. I två avseenden har regeringen tillsammans med utskottet berövat andelsägarna självklara rättigheter. 

Den första rättigheten avser rätten till information. Detta kan tyckas som en fråga av mindre betydelse – ja, till och med som en bagatellartad fråga. Andelsägarna är väl ändå bara intresserade av hög avkastning, och ingen läser den information som tillsänds dem.  

Möjligen kan det vara så. Men frågan har också en stark principiell aspekt: helt enkelt hur fondbolagens och fondandelsägarnas rättigheter och skyldigheter ska fördelas. 

Med lagens föreslagna betydelse tar man faktiskt ännu ett steg bort från ett tillstånd med en balanserad fördelning av rättigheter och skyldigheter. För att förstå detta behövs det lite historik. 

Sverige fick sin första fondlag år 1974. Den hade föregåtts av en mycket insiktsfull utredning. I den utredningen var det speciellt två aspekter som utredarna kom att ägna sig åt. Den ena aspekten handlade om hur andelsägarna skulle ges en rimlig möjlighet att övervaka skötseln av det kapital som andelsägarna tillför fonden. Den andra aspekten handlade om hur de rättigheter som finns i det kapital som fonderna investerat i – till exempel rösträtten för aktier – ska användas och av vem. 

Frågorna var viktiga, och många sidor har ägnats åt dessa. Man får nog konstatera att det var ett uttryck för den framsynthet och klokskap som präglade tänkandet i utredningen, för notera att detta hände i slutet av 1960-talet, långt innan fondmarknaden hade fått det utbredda intresse som finns för den i dag. 

Den lösning man kom fram till och som senare också blev lag var att andelsägarna skulle ha en rätt att utse representanter i fondbolagens styrelser. På så sätt menade man att fondandelsägarna skulle ha möjlighet att övervaka skötseln av kapitalet och också att kontrollera hur rösträtterna skulle användas. 

Men från fondbolagen uppfattades denna ordning som relativt betungande. Man var tvungen att anordna andelsägarstämmor årligen för att dryfta gemensamma frågor och utse representanter i fondbolagens styrelser. Man kom därför att söka dispens ofta för att slippa undan dessa aktiviteter. Dåvarande Bankinspektionen kom också att tycka att det var en sällsynt tungrodd historia att bevilja dispenser för fondbolagen som inte ville anordna andelsägarstämmor. 

Tillsammans kom man då, får man förmoda, att lobba ganska intensivt. När lagen reviderades 1990 hade andelsägarnas lagenliga rätt att utse representant i andelsägarnas stämmor och på så sätt kunna kontrollera sitt eget kapital tagits bort. Jag kan tillägga här att det arbete som föregick lagen var ett sällsynt hafsigt arbete. Där konstaterar man att denna rättighet att kunna kontrollera sitt kapital inte var så viktig. Det enda som andelsägarna var intresserade av var hög avkastning på sitt kapital. 

Vad som hände var helt enkelt att man tog bort rätten att utse representanter till styrelser. Men som en kompensation slogs det fast att andelsägarna i stället skulle garanteras en god, heltäckande och utförlig information över fonderna.  

I dag, drygt 14 år senare, står riksdagen i beredskap att ta bort också denna, som jag tycker, självklara och berättigade rättighet för andelsägarna, rätten till information. 

Det är klart att man kan tycka att det är hårklyveri. Ska jag ha en rättighet till information, eller ska jag ha någon optionsliknande relation med fondbolaget på så vis att om jag ansöker om information ska jag få information? Själv menar jag att jag ska rätt till information om jag inte explicit har uttryckt en önskan att slippa information. 

Ni kan själva göra en jämförelse. Säg att ni vill investera era medel i ett investmentbolag. Vad tror ni skulle hända om investmentbolaget helt plötsligt ansökte om tillstånd att slippa att skicka ut årsrapporter och liknande till sina ägare? 

Argumentet för att ta bort den informationsrättigheten är att det är dyrt. Ja, det är klart att om man tycker att 15–20 kr om året är dyrt, då kanske man ska ta bort den rättigheten. Personligen anser jag att detta är en försumbar kostnad i synnerhet i relation till de kostnader som andelsägarna har för att få sitt kapital förvaltat. 

Man säger också att det inte är någon som läser dessa rapporter. Men den omständigheten att mer än hälften av andelsägarna tittar i rapporterna, bläddrar i dem eller läser dem tycker jag vittnar om ett ganska stort intresse.  

Nej, vad det handlar om är att man naturligtvis från branschens sida har hävdat att detta är dyrt, krångligt och onödigt; man vill helst slippa det. 

Vad är då nästa steg? Ja, man kan förmoda att nästa steg är att man tar bort över huvud taget informationen och menar på att andelsägarna lika gärna kan slå upp sidorna i Dagens industri och Svenska Dagbladet och direkt läsa noteringarna över andelens kurs. 

I det andra avseendet, där regeringen valde att bortse från andelsägarnas berättigade krav, handlade det om rätten till kontroll och övervakningen av hur förvaltningen såg ut. Här kan jag tillägga att utredningen föreslog att det institut som skulle kunna övervaka fondbolagen, förvaringsinstitutet, inte får finnas i samma koncern som fondbolaget bara för att garantera andelsägarnas skydd. Den idén försvann och finns inte med i det föreliggande förslaget till lag. 

Detta är synd, för just förvaringsinstitutet har i direktiven getts en mer framträdande roll att övervaka fondbolagens verksamhet. Intressant är också att konstatera att regeringen i andra sammanhang talar om vikten av konsumentskydd och att man undviker intressekonflikter. Så gör man till exempel i de instruktioner som Etik- och förtroendekommissionen har givits. Men när det kommer till att omsätta dessa ambitioner i praktisk handling visar man på ett ganska klent intresse för just de här frågorna. 

Herr talman! Betänkandet är enhälligt; det finns inga reservationer. Min uppmaning till riksdagen och till mina kolleger där kan därför bara bli följande. Som lagen nu ser ut har de svenska andelsägarna fått ett långt sämre skydd än vad andelsägarna fått i andra länder. Faktum är att mig veterligt har inget land så konsekvent och så systematiskt berövat andelsägarna deras rättigheter som Sverige. 

Det enda sättet för riksdagen att rätta till detta misstag – jag förmodar att det är ett misstag – är att stödja Moderaternas motion i denna fråga. Tyvärr kom denna motion att plockas bort från ärendet i sin helhet och hänföras till skatteutskottet för hantering. Där hävdar vi och kräver vi att andelsägarna ska kunna byta från en fond till en annan utan att det ska utlösa skattekonsekvenser. Det skulle vara ett sätt att ge andelsägarna några rättigheter som kompensation för dem man har tagit från dem. 

Det är andelsägarnas rätt att visa sitt missnöje genom att helt enkelt rösta. Det ger också fondbolagen möjlighet att faktiskt tjäna på att man bejakar andelsägarnas intresse för god skötsel och behov av information. De fondbolag som vill göra så kommer också att kunna attrahera flera andelsägare, och på så sätt stärks konkurrensen. 

När ärendet om skattebefrielse vid försäljning av fondandelar kommer upp till beslut i kammaren hoppas jag slutligen att kammaren kommer att stödja Moderaternas motion i detta avseende. 

Anf. 69 BO BERNHARDSSON (s) replik:

Herr talman! Jag har ett par kommentarer. 

Den första gäller informationen till fondandelsägarna. Det är inte så att vi tycker att den här frågan är hårklyveri. Jag vill betona att vi tycker att detta är en viktig diskussion. Vi har inte avfärdat några argument lättvindigt, utan vi har gjort en bedömning, även om aktiespararna tvistar om de argument som har framförts. 

I övrigt tycker jag att jag har argumenterat rätt utförligt för våra ståndpunkter i mitt huvudanförande, så jag går inte in på det. 

Det andra som Anne-Marie Pålsson tar upp gäller rösträtten för aktieägarna, vem som ska använda rösträtten, och möjligheten för andelsägarna att utse representanter till bolagsstämmorna. Det är ingenting som behandlas i det här betänkandet. Däremot kan jag säga att jag tycker att det är en oerhört intressant diskussion. Jag hoppas att vi får tillfälle att föra den diskussionen på annat sätt. 

Det tredje som Anne-Marie Pålsson tog upp gäller intressekonflikterna. När det gäller till exempel förvaltningen av medlen och förvaringsinstituten pågår det ett arbete på både Finansinspektionen och Regeringskansliet. Det kommer att hända saker på det området. 

Anf. 70 ANNE-MARIE PÅLSSON (m) replik:

Herr talman! Som ni förstår har jag en hel del att invända mot den här lagen. Jag skulle kanske ha deklarerat att jag satt som expert i utredningen, så jag har läst på lite grann tidigare i den här frågan – om ni skulle ha diskvalificerat mig för att agera i kammaren i dag. 

Det problematiska är synen på andelsägarnas position. Det är inte bara det att det finns många andelsägare i Sverige, utan det handlar också om ett mycket betydande kapital. Vi befinner oss i en situation med en globaliserad värld där det finns starka internationella finansiella aktörer och där vi också har ett alltmer utbrett och omfattande sparande. 

Då är det oerhört viktigt att man från lagstiftarnas sida är medveten om hur en lämplig fördelning av rättigheter ska göras för branschen för att vi ska få den sunda utveckling vi behöver, och som branschen också behöver. Min kritik är att man inte observerat detta. Man har inte noterat att andelsägarna behöver också vissa rättigheter.  

Man ska vara mycket noga med att garantera andelsägaren dessa rättigheter. De kan se ut på olika sätt. Det är inte säkert att rätten till en fullödig information är det bästa sättet att garantera detta på. Men man får inte glömma bort dessa aspekter. 

Anf. 71 BO BERNHARDSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vet inte vilken syn som Anne-Marie Pålsson försöker att pådyvla utskottet. Vår utgångspunkt i utskottet är att dagens ordning inte fungerar särskilt väl. Man lägger ned oerhört stora belopp på att skicka ut information som väldigt många inte tar del av. Vår ambition är att fler ska ta del av denna information från fonderna. Vi ställer ett ökat krav på fonderna att de ska jobba med informationen för att göra den tillgänglig och populär. Det är precis det som är vår målsättning. 

Utgångspunkten är att vi har en situation som inte heller Anne-Marie Pålsson kan vara nöjd med. Vår ambition är inte att undanhålla rättigheter eller information, utan den är den rakt motsatta. 

En annan stor och oerhört intressant fråga handlar om maktutövningen, men det är en annan fråga som vi inte behandlar i dag, så den ska jag be att få återkomma till. Det är verkligen en spännande materia att ge sig in i. 

Anf. 72 ANNE-MARIE PÅLSSON (m) replik:

Fru talman! Jag tror att vi är överens om flera olika saker. Jag kan inte här prata mig varm för en motion som inte ska behandlas här i dag. Men jag vill att man inte ska glömma bort den. Den är viktig i det här sammanhanget. 

Det är självklart att fondbolagen borde anstränga sig för att göra informationen läsvärd. Men då ska man skriva detta i texten och inte befria fondbolagen från deras skyldighet att förse andelsägaren med information. Man borde kanske till och med ha tillagt att fondbolagen har en skyldighet att förse andelsägaren med information och dessutom att den ska vara bra och pedagogisk.  

Med det sätt som man har valt här har man bara gått fondbolagen till mötes. De slipper nu någonting som de tycker har varit onödigt, krångligt och kostsamt för dem. 

Anf. 73 JÖRGEN JOHANSSON (c):

Fru talman! Debatten i medierna om utsändande av års- och halvårsberättelser har varit intressant.  

Jag har själv 30 års erfarenhet från landstingsvärlden och kommunvärlden. Där förs en diskussion i styrelser och nämnder mellan de politiska partierna. Man försöker att åstadkomma så breda lösningar som möjligt för att gagna befolkningen. Efter snart två år i riksdagen kan jag konstatera att det arbetssättet är mer undantag än regel. 

I det här fallet har olika åsikter diskuterats i utskottet. En konstruktiv debatt har lett fram till ett – som jag ser det – vettigt resultat av den diskussionen. Det är ett friskhetstecken att man kan föra den typen av målinriktade diskussioner. Om det sedan innebär att utskotten och riksdagen kör över regeringen kan också detta vara ett friskhetstecken. 

Grundsynen måste ändå vara att alla ska ha rätt till en bra information, och det uppfylls i det här förslaget. Jag tror till och med att fler kommer att läsa den övergripande skrift som redovisas i samband med årsbeskeden. Där har man också möjlighet att ta del av mer ingående information. Kanske kommer intresset att väckas hos fler människor att beställa denna redovisning för att bli mer insatta i de frågor som fonderna sysslar med. 

Men – precis som har sagts tidigare – låt oss följa utvecklingen. Om detta inte blir något bra förslag får man väl göra en omprövning. Men jag tycker att man har tagit till vara konsumentintresset. 

Från Centerpartiet kommer vi att fortsätta att tillvarata konsumentintresset. Det ska behandlas här i kammaren nästa månad när det gäller flytträtten och så vidare, så jag återkommer till den diskussionen. 

Jag yrkar bifall till utskottets förslag. 

Anf. 74 ANNE-MARIE PÅLSSON (m) replik:

Fru talman! Jag har en kort fråga. Det har varit ett enigt utskott som har nått ett samförstånd. Men jag vill fortfarande ha svar på frågan: Varför har andelsägarna i Sverige berövats fler rättigheter än sina kolleger i något annat västland? Är det att tillgodose konsumentintresset? 

Anf. 75 JÖRGEN JOHANSSON (c) replik:

Fru talman! Frågan är vilka det är som har berövats rättigheter. Man måste ändock se till hur många det är som tar till sig den information som har utsänts hittills. Jag tror att det är en del av de professionella spararna som har gjort det. Allmogen i övrigt har inte orkat tränga in i det omfattande materialet. 

Nu blir det en övergripande redovisning som jag tror att de flesta kan tränga in i. Därmed ökar också intresset att gå vidare. Jag tror att det är ett bra steg att bredda kunskapen i de här frågorna. Vi är nog överens om ambitionen. Men detta är ett sätt att gå ännu längre. 

Anf. 76 ANNE-MARIE PÅLSSON (m) replik:

Fru talman! Jag har oerhört svårt att se den saken, men det är ju bra att vi är överens. Jag skulle gärna se att man också i handling ser till att det blir en lag med en korrekt fördelning och som innehåller fler rättigheter för andelsägarna än vad de har i dag. 

Det är lite beklämmande att man i Sverige är så njugg mot andelsägarna. De framstår som väldigt ensamma i det här avseendet. Det handlar inte bara om information, utan det handlar om en sammantagen bedömning.  

Notera också att dessa frågor inte handlar om vad folk gör och inte gör, utan det handlar om vad lagen säger ska ske och vad fondbolagen ska ha för skyldigheter och vad andelsägarna ska ha för rättigheter. Där menar jag, fru talman, att det finns mycket mer att göra. 

Anf. 77 JÖRGEN JOHANSSON (c) replik:

Fru talman! Jag bedömer det inte som att vi har haft en njugg inställning till informationsflödet. Vi har snarare haft ett aktivt intresse av att bredda intresset för den här frågan hos de breda folklagren. 

Anf. 78 GUNNAR AXÉN (m):

Fru talman! När det gäller reglering av finansiella marknader handlar det alltid om att göra en avvägning mellan å ena sidan en effektivt fungerande konkurrens utan onödiga statliga ingripanden och å andra sidan de regleringar som är nödvändiga för att skapa ett grundläggande gott konsumentskydd.  

Som flera tidigare här har sagt har vi i konstruktiv anda fört diskussion, gjort överväganden och kommit fram till att det förslag som ligger på bordet i dag innebär en god avvägning mellan dessa olika intressen. 

Med det liggande förslaget kommer fondandelsägarna att kunna garanteras minst lika god information i framtiden som de har i dag. Men det är också viktigt i det här sammanhanget att understryka det personliga ansvar som en investerare eller en sparare har. Den som väljer att placera sina sparmedel i till exempel fonder har självfallet ett eget ansvar att informera sig om och följa de investeringar som man har gjort. 

Efterfrågan på information i form av till exempel hel- och delårsredovisningar kommer givetvis att vara vägledande för fondbolagen. Skulle efterfrågan bli stor kommer sannolikt fondbolagen att skicka ut hel- och delårsrapporter per automatik. Blir efterfrågan mindre kommer de att skickas till dem som vill ha den informationen. Samma mekanismer som fungerar på den övriga marknaden fungerar även på den här marknaden. Därför har vi med dagens förslag funnit en god balans mellan de olika intressen som finns i den här frågan. 

Avslutningsvis vill jag instämma i den plädering som Anne-Marie Pålsson höll till förmån för vårt moderata förslag om att skattebefria fondandelsbyten. 

Anf. 79 OLLE SANDAHL (kd):

Fru talman! Finansutskottet föreslår i enighet att riksdagen beslutar om vissa modifikationer när det gäller propositionen om fondbolagens information till andelsägare. Det gäller helårs- och delårsrapporterna. 

Bakgrunden är att dagens bestämmelser med fortlöpande oreflekterade och omfattande utskick genererar stora kostnader som sist och slutligen belastar andelsägarna. Kostnaden är inte försumbar. Det finns beräkningar som visar att enbart portokostnaden kan uppgå till flera hundra miljoner kronor per år. Vi har talat om att det finns undersökningar som visar att det är en mindre part av mottagarna som tar del av informationen. Den sänds dessutom regelmässigt ut i flera exemplar till samma familj om det nu skulle finnas fler andelsägare där. 

En begränsning av utskicken till dem som faktiskt vill ha dem leder alltså rimligen till en kraftfull besparing när det gäller förvaltningskostnaderna. Detta kommer direkt fondandelsägarna till del. 

Förslaget innebär inte att information ska hemlighållas eller begränsas. Den ska snarare utökas. I betänkandet talar vi om årliga faktablad och broschyrer som ska skickas ut. 

Fru talman! Den här reformen får inte på minsta sätt begränsa andelsägarens rätt till lätt tillgänglig och fullödig information. Detta är en fundamental princip. Det betyder att andelsägare årligen aktivt ska erbjudas kostnadsfri och snabb leverans av års- och halvårsrapporter. De ska också finnas tillgängliga via Internet, en teknik som väldigt många, enligt studier, också har tillgång till och använder vardagligen. 

Det är angeläget att informationen görs lätt och snabbt tillgänglig. Det avser också rapporternas utformning, som säkert kan utvecklas en hel del. Detta står också tydligt angivet i betänkandet som en förhoppning. Det är angeläget att följa utvecklingen av informationsflödet och tillgängligheten. Förändringen får inte innebära en begränsning, utan bara en förenkling och en besparing. Den får inte leda till ett minskat intresse för informationen. I så fall prövar vi detta på nytt och tar konsekvenserna av att reformen inte fick den effekt som avsågs. 

Vi hoppas tvärtom att frivilligheten blir en stimulans till en förbättring av informationen och att den leder till en strävan att öka intresset hos fondandelsägarna. För vem vill vara ansvarig för ett bolag som har sämst efterfrågan på sin information och sluta som Svarte Petter i den här processen? 

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till finansutskottets förslag. 

Anf. 80 GUNNAR NORDMARK (fp):

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottet förslag. Det har betonats från många håll att det är ett enigt utskott som har lagt fram det här förslaget. 

Utskottets utgångspunkt har varit att förbättra konsumentupplysningen och informationen för den som väljer att spara i fonder. Information om fonderna, deras placeringsregler, kostnader, hur högt risktagandet är och annan väsentlig information måste vara tydlig, enkel och lättförståelig. Om vi tittar bakåt kan vi se att den här informationen inte alltid har uppfyllt de kraven. 

Det måste stå klart för en fondsparare vad man väljer att spara i, vad det kostar och vilka risker som är förknippade med det. Inte heller där har fondbolagen hittills alltid varit lysande när det gäller att få fram denna information. 

Genom informationsbroschyrer och faktablad som fondbolagen måste upprätta varje år kommer en del av detta att uppfyllas, men det är inte tillräckligt. Det är viktigt att fondbolagen aktivt arbetar för att kunderna ska ta del av informationen om hur den egna fonden utvecklas. 

Vi i utskottet tror inte att den bästa lösningen på detta är ett slentrianmässigt obligatoriskt utskick av hel- och halvårsrapporter. En familj med två vuxna och tre barn där det yngsta är ett år klarar sig åtminstone utan fyra av fem rapporter om man väljer att spara i samma fondbolag. Alltför få läser rapporterna. De är alltsomoftast utformade på ett sådant sätt att många fondsparare varken har den kunskap eller den tid som krävs för att sätta sig in i det dokument som man fått i sin hand. 

Dessutom kostar de här utskicken pengar som ytterst betalas av fondspararna själva. Genom kravet på obligatoriska hel- och halvårsutskick kan fondbolagen på ett dyrt, slappt och ineffektivt sätt hävda att de fullgjort sin informationsplikt till fondspararna. 

Finansutskottet tycker att man bör ha högre mål än så. Betydligt fler än i dag ska ta del av fondbolagens information. Det är finansutskottets mål, och det bör även vara fondbolagens mål. Därför krävs det helt nya insatser av bolagen för att göra informationen mer tillgänglig och anpassad efter spararnas behov och krav. Det är en utmaning för bolagen att se till att alltfler tar del av denna information. Det är viktigt att bolagen svarar upp mot den här utmaningen på ett bra sätt. 

En utveckling som innebär status quo eller att färre tar del av bolagens löpande information om hur de egna fonderna utvecklas är inte något annat än ett misslyckande. Därför måste vi följa den här utvecklingen noga. Om det visar sig att vi får ett status quo eller att färre tar del av årsrapporterna har bolagen misslyckats, och då kommer vi att gå vidare med detta och se till att det blir en ändring av sakernas tillstånd. 

Det är utskottets vilja och förhoppning att en ny, bättre, mer lättillgänglig och lättläst information drivs fram genom dagens beslut. Det är i alla fall det som är meningen. Vi i utskottet är övertygade om att det kommer att bli effekten av detta också. 

Anf. 81 ANNE-MARIE PÅLSSON (m) replik:

Fru talman! En sådan här diskussion kan ju bli lite teknisk. När man pratar om den här typen av lagar måste man göra en sammantagen bedömning av lagen i dess helhet. Att då fastna vid enskilda paragrafer är inte alltid så effektivt. En paragrafs lydelse kan kompenseras av en annan paragrafs lydelse längre fram i texten. 

Nu har vi en fondlag som är ganska intressant. En andelsägare kan inte påverka förvaltningen av kapitalet. En andelsägare kan inte rösta för de aktier som fonden investerat i. I fondlagen finns inga mothållande krafter. Man har inte konstruerat ett system där det finns en balansering mellan fondbolagen och andra aktörer som kan påta sig de övervakningsfunktioner som andelsägarna inte har. Förvaringsinstitut, som jag nämnde tidigare, hade kunnat vara en sådan kraft. Om det hade funnits med i lagförslaget i dag hade min slutsats möjligen blivit en annan, men det finns inte heller med. Nu säger man dessutom att andelsägarna inte har någon rätt till information. 

Om du ser det i sin helhet ser du här en lag framför dig där man luggat andelsägarna eller plockat andelsägarna på sina rättigheter ungefär som man plockar en gammal höna. Det är detta som är allvarligt, och kanske inte informationen som sådan. Det måste ses i sitt sammanhang. Det är det jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på. 

Anf. 82 GUNNAR NORDMARK (fp) replik:

Fru talman! Jag tycker att Anne-Marie Pålsson på ett förtjänstfullt sätt har fäst kammarens uppmärksamhet på detta. Hon är dessutom mycket tydlig. Jag tycker att det är viktigt att framhålla att vårt syfte och vår strävan inte är att det ska bli mindre information utan mer information som är mer lättillgänglig. Vi kommer att följa detta och se hur fondbolagen lever upp till det här ansvaret. Jag är övertygad om Anne-Marie Pålsson också kommer att följa det och påminna oss på ett kraftfull sätt om vi inte skulle märka det på samma sätt som Anne-Marie Pålsson. 

Anf. 83 LENNART HEDQUIST (m):

Fru talman! Under debattens gång har det framgått att en viktig del i anslutning till det här betänkandet har remitterats till skatteutskottet, nämligen frågan om flyttskatt och eventuell ändring av de nuvarande reglerna där. Som Anne-Marie Pålsson redan har framhållit hänger de här frågorna väldigt nära samman. 

I det ögonblick som riksdagen nu fattar beslut om att begränsa informationen till andelsägarna blir det egentligen ännu viktigare att ge andelsägarna möjlighet att rösta med fötterna, som har sagts här. 

I dag är ju skattebestämmelserna sådana att andelsägarna i mångt och mycket är direkt fastlåsta vid att ha sina pengar kvar i den fond som man ursprungligen har valt eftersom ett uttag ur fonden får en ofta ganska kraftig skatteeffekt, som gör att sparkapitalet minskar. Jag menar att det är fel att man nu har särskilt de här två frågorna från varandra, för de hör ihop. 

Det kunde möjligen vara intressant att få höra hur utskottets olika ledamöter ser på ett avskaffande av flyttskatten. Det är ju den kvarvarande möjligheten för andelsägarna att reagera mot till exempel dålig information eller dålig förvaltning. 

Fru talman! Jag har själv en viss anknytning till fondbolag, och jag vet att fondbolagen är väldigt nöjda med de insatser som man har gjort gentemot finansutskottet när man har fått till stånd den här förändringen. Jag tror dock att finansutskottets ledamöter borde ha funderat lite mer på hur fondandelsägarna skulle se på den här situationen.  

Nu säger man att det är så många som inte läser den här informationen, och man undrar varför alla då ska få den. Man har ju i dag möjligheter – och det har fondbolagen kanske underlåtit att informera om – att frånsäga sig informationen, till exempel när många familjemedlemmar har anknytning till ett och samma fondbolag och det skulle räcka med ett enda utskick. Detta har man alltså varit dålig på, men nu vill man ha en rättighet att över huvud taget inte skicka in någon information, samtidigt som fondbolagens information över Internet om hur man har placerat pengarna som regel är utomordentligt dålig. 

Jag skulle vilja fråga dem som nu säger att det är så bra att man slipper de här kostnaderna för onödigt utskick: Tillämpar ni det resonemanget till exempel nu inför EU-valet? Då kommer samtliga svenska medborgare att få en fyllig information från den svenska staten, trots att vi vet att det förmodligen blir en mycket begränsad del av svenskarna, kanske ca 40–50 %, som ens kommer att rösta i det valet. Man ser det ändå som en självklarhet att man ska ge en fullödig information till alla.  

Jag tycker att det är viktigt att man har den ambitionen att oavsett om det gäller information till andelsägare eller information till medborgarna få ett intresse hos dem som berörs genom en lättillgänglig information. Jag tycker att det har varit svagt av det eniga finansutskottet att här så tydligt gå fondbolagen till mötes på fondandelsägarnas bekostnad samtidigt som man inte har åstadkommit någon förändring i den mycket viktiga frågan om flyttskatten. 

Anf. 84 BO BERNHARDSSON (s) replik:

Fru talman! Jag tror väl i och för sig inte att det hjälper att göra det här inlägget. Lennart Hedquist framhärdar dock i sitt påstående att avsikten med det som vi gör är att försämra informationen för fondspararna. Jag tycker att både jag och andra som har deltagit i debatten på ett rätt klart sätt har gett uttryck för vad det egentligen handlar om. Vi har inte den här avsikten utan den är att få till stånd information som är bättre utformad och som fler tar del av samt att få en bättre dialog mellan fondspararna och fondbolagen.  

Detta är meningen, och jag kan upprepa att vi har sagt att om det inte blir så, kommer vi att pröva frågan på nytt. 

Vad gäller kostnadsdiskussionen ska man visst vara beredd att ta på sig kostnader för bra information och för att information kommer ut, men det är i det här sammanhanget ett problem att det är väldigt stora kostnader och mycket lågt intresse för att få del av informationen. Vi har sagt att vi inte kan slå oss till ro med detta utan måste jobba för att få en bättre fungerande informationsprocess – men det hjälper förmodligen inte att jag upprepar det. 

Skattefrågan kommer att behandlas i särskild ordning av skatteutskottet och sedan i kammaren. Vi får vänta med debatten om den tills det är dags. 

Anf. 85 LENNART HEDQUIST (m) replik:

Fru talman! Ja, men skattefrågan är samtidigt oerhört viktig eftersom det är fondandelsägarens kvarvarande verktyg att reagera om man är missnöjd med fondbolagets förvaltning och sätt att sköta den investering som man har gjort. Jag tror inte på det sättet att reagera mot att alltför få läser informationen att man begränsar den ytterligare. I stället borde det ha framhållits att det är viktigt för fondandelsägarna att få en lättillgänglig information. 

Sanningen är ju den att det i dag inte går att söka till exempel på bankernas fonder för att se vilka omplaceringar de har gjort under den nu pågående börsuppgången. Det får man möjligen se om man beställer någon delårsrapport eller en halvårsrapport som kommer i juli eller sedan i årsrapporten. 

Jag tycker att finansutskottet mer borde ha ägnat sig åt att tillförsäkra fondandelsägarna en god information till exempel via Internet. Den borde ges till alla fondandelsägare som inte direkt avsäger sig informationen.  

Då har man gått den andra vägen. Jag tycker att det skulle se väldigt egendomligt ut om till exempel staten skulle börja ge ut samhällsinformation enbart till dem som efterfrågar den. Jag tror inte att Bo Bernhardsson skulle rösta för ett sådant förslag.  

Anf. 86 BO BERNHARDSSON (s) replik:

Fru talman! Det är inte så att information kommer att ges ut bara till dem som efterfrågar den, men man kommer att bli tillfrågad om man vill ha just den information som vi nu diskuterar och som handlar om årsrapporter och halvårsrapporter. 

Vi skriver i betänkandet att vi förutsätter att fondbolagen rent allmänt jobbar med att popularisera informationen och göra den mer lättillgänglig. Däri inbegriper vi naturligtvis information via moderna medier som Internet. Självklart inbegrips det i denna avsikt. 

Det är vidare ett problem att Lennart Hedquist i sin diskussion om skatterna och om att rösta med fötterna utgår från att vi har velat begränsa informationen och att skattefrågan eller möjligheten att – som han uttrycker det – rösta med fötterna då kommer att bli desto viktigare. Men det är inte så att vi vill begränsa informationen. Jag tror inte heller att det blir så. Om informationen kommer att begränsas ska finansutskottet pröva frågan på nytt. 

Anf. 87 LENNART HEDQUIST (m) replik:

Fru talman! Ta som ett exempel min granne som har drivit upp en fond som heter Didner & Gerge! Den har för närvarande 18 % uppgång i år. De normala bankfonderna ligger på ca 7–8 % uppgång. Det är väldigt svårt för en fondandelsägare att i dag direkt kunna utläsa vad det är som har åstadkommit att den ena Sverigefonden har mer än dubbelt så snabb avkastning som en annan. Jag tror att den informationen är viktig för alla fondandelsägare.  

Jag hoppas att den debatt som vi har haft i kammaren i dag nu kommer att leda till att fondbolagen förbättrar sin information till fondandelsägarna så att de kan välja fonder utifrån en relevant information. Har den lett till att finansutskottet har begränsat informationen men samtidigt åstadkommit att fondbolagen börjar skärpa sig, har det här varit av godo. Vi får väl se om det blir så. 

Föredrogs  

finansutskottets betänkande 2003/04:FiU14 
En ny lag om investeringsfonder (prop. 2002/03:150). 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 19 §.) 

10 § Möjlighet till förenklat tullförfarande

Föredrogs  

skatteutskottets betänkande 2003/04:SkU19 
Möjlighet till förenklat tullförfarande (prop. 2003/04:41). 

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. 

(Beslut fattades under 19 §.) 

11 § Hemlig teleavlyssning, m.m.

Anf. 88 SUSANNE EBERSTEIN (s):

Fru talman! I det ärende som vi nu ska debattera behandlar utskottet regeringens skrivelse Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål under 2002, två följdmotioner och ett motionsyrkande från den allmänna motionstiden 2003. 

I ärendet finns två reservationer, en av Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern och en från Folkpartiet. Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till handlingarna och avstyrker motionsyrkandena. 

I enlighet med riksdagens önskemål redovisar regeringen varje år hur bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt bestämmelserna i lagen om hemlig kameraövervakning har tillämpats under föregående år. Redovisningen i årets skrivelse avser alltså användningen av dessa så kallade hemliga tvångsmedel under år 2002. Redovisningen bygger i huvudsak på uppgifter som Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har lämnat till regeringen. I skrivelsen redovisas bland annat  

hur många tillstånd som har lämnats till hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning,  
vad det är för brott som har föranlett användningen av dessa så kallade hemliga tvångsmedel,  
den genomsnittliga teleavlyssnings- och teleövervakningstiden och 
i hur stor omfattning åtgärden har haft betydelse för förundersökningen beträffande den misstänkte. 

Av redovisningen framgår att användningen av hemlig teleavlyssning och teleövervakning har ökat, främst när det gäller den grova brottsligheten som inte är narkotikarelaterad. I viss mån kan ökningen förklaras med att polisen under 2002 fått bättre tekniska möjligheter till avlyssning och kan avlyssna nya typer av telefoner. 

Antalet tillstånd till hemlig kameraövervakning ligger även i år på en i förhållande till hemlig teleavlyssning och teleövervakning låg nivå. 

I skrivelsen konstaterar regeringen att dessa tvångsmedel har visat sig vara värdefulla hjälpmedel i kampen mot den grova organiserade brottsligheten. 

Som nämndes i förra årets skrivelse har regeringen inlett en dialog med Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen för att undersöka om redovisningen kan förbättras för att skapa bättre förutsättningar för den parlamentariska kontrollen. Arbetet med att ytterligare förbättra redovisningen fortsätter. 

Fru talman! Med denna korta redovisning av ärendet överlämnar jag det nu till debattörerna. 

Anf. 89 BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Regeringens avrapportering av i vilken utsträckning hemlig teleavlyssning och annat används kommer varje år. Det är väldigt bra. Mindre bra är att vi samtidigt skulle kunna återanvända protokollet, för det är inte mycket som händer i frågorna från regeringens sida år för år. Det gör också att jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2. 

Vi är helt överens, tror jag, om att hemliga tvångsmedel måste kunna användas i brottsbekämpningen utifrån givna regler och när det är motiverat. I den skrivelse vi nu behandlar ser vi att antalet beviljade tillstånd fortsätter att öka, och av redovisningen framgår att detta främst används vid misstanke om organiserad och omfattande handel med narkotika. I ungefär hälften av fallen har avlyssningen och så vidare haft betydelse för förundersökningen. 

Men motiven och våra argument för den här verksamheten kan ju inte skyla att hemliga tvångsmedel också är en fråga om människors rätt till ett privatliv – till integritet. Det är därför vi också får redovisningen här i riksdagen, och det är därför vi diskuterar dess innehåll. 

När riksdagen förra året diskuterade de här frågorna pratade vi bland annat om regeringens löfte att tillsätta en utredning med uppgift att kartlägga, analysera och utvärdera sådan lagstiftning som berör den enskildes integritet. Margareta Sandgren, som då liksom i dag företrädde majoriteten i debatten, sade då att man i Regeringskansliet arbetade med direktiven för en sådan utredning. Man får ju förmoda att det blir väldigt omfattande direktiv som vi kommer att presentera så småningom, för än har de inte kommit. Man har hållit på i mer än ett år! Det ska bli väldigt spännande, tycker jag, att läsa vad de kan tänkas innehålla, eftersom man måste lägga ned ett sådant våldsamt arbete på dem.  

Lite skämt åsido kan jag säga att det är både tröttsamt och irriterande att majoriteten i fråga efter fråga, ärende efter ärende, står här i kammaren och upprepar löften om än det ena, än det andra, utan att leverera. Så är det när det gäller den här integritetsutredningen och en del annat, och jag tycker att det börjar bli dags att faktiskt göra något. Det är också därför självklart för mig att vi måste göra ett tillkännagivande och säga ifrån.  

Utvecklingen när det gäller tekniska möjligheter att använda och dra nytta av hemliga tvångsmedel går väldigt snabbt framåt liksom annat som rör den enskildes integritet. Därför tycker jag att det ointresse för problemen som Socialdemokraterna manifesterar genom detta att ingenting händer är synnerligen allvarligt. Jag vågar faktiskt inte tro på vare sig direktiv eller utredning, även om det står om dem i skrivelser och betänkanden, förrän de ligger på riksdagens bord, med de erfarenheter som jag har i dag. Det är också därför som vi har den här reservationen. 

I det här betänkandet finns det också en reservation från Folkpartiet som rör bättre rapportering till riksdagen. Även här utlovas att väldigt mycket är på gång, men jag ska erkänna att vi moderater känner väldigt stor sympati för Folkpartiets reservation, inte minst när vi läst vad Margareta Sandgren sade i debatten förra året. Då utlovades att årets redovisning till sitt innehåll skulle bli mer omfattande, mer djuplodande och mer analyserande. Hon berättade också att regeringen i sin skrivelse då uppgivit att redovisningen för i år skulle bli tydligare och mer lättförståelig. Fantastiskt! Men vad bidde det? Ingenting! Det blev några små justeringar, vilket naturligtvis är bra, men långt ifrån vad som förväntades. Däremot kan vi av ärendet nu se att man inte har kommit längre än att regeringen har inlett en dialog med Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen för att undersöka om redovisningen kan förbättras. Det hade man faktiskt börjat med redan förra året.  

Det här duger inte i en viktig och allvarlig fråga. I en fråga som är så seriös att man varje år måste rapportera hur lagstiftningen hanteras till oss i Sveriges riksdag duger det inte med att inte se till att redovisningen förbättras om det efterfrågas, och det duger inte med att komma med undanflykter om att man petar i direktiv som liksom aldrig tycks landa. 

Vi moderater kommer att väldigt noga följa fortsättningen. Det är inte acceptabelt att varje år behöva stå här utan att ha fått levererat det som har sagts. Jag hoppas verkligen att man nu menar allvar med det som sägs och skrivs, att man också från regeringens sida har förmåga att se till att vi får en fylligare och mer intressant redovisning och att man ser till att en utredning kring den personliga integriteten också sätts i sjön. Står vi här om ett år, lika tomhänta, är det ju uppenbart att regeringen och de partier som stöder regeringen inte är intresserade av den betydelse som finns i de här frågorna. 

Anf. 90 PETER ALTHIN (kd):

Fru talman! Ärade ledamöter – framför allt de närvarande, men också de frånvarande! Jag höll på att också säga ”Herr justitieminister!” men upptäcker att han inte har haft tid att komma hit. 

Jag yrkar bifall till reservation nr 2. 

Av redovisningen i regeringens skrivelse framgår att antalet tillstånd som meddelas när det gäller hemlig teleavlyssning respektive teleövervakning har ökat under år 2002. De här tvångsmedlen användes i första hand i likhet med tidigare när det gällde förundersökning där det fanns misstanke om organiserad eller annan grov handel med narkotika. 

Huvudsyftet var att avslöja den mer omfattande narkotikasmugglingen till Sverige och försäljningen av narkotika inom landet. Så har ju regeringen, som alla som har läst det här betänkandet vet, konstaterat sammanfattningsvis att de här angivna tvångsmedlen har visat sig vara värdefulla hjälpmedel i kampen mot den grova och många gånger organiserade brottsligheten. 

Det där tycker Kristdemokraterna i och för sig är hyggligt och tycker att det är bra att polisen har fått utökade befogenheter på de områdena. Men Kristdemokraterna inser också risken för att lagen kan missbrukas. 

Varje avlyssning och varje övervakning innebär också ett allvarligt ingrepp beträffande personers integritet. Detta – det är viktigt – måste hela tiden vägas mot den nytta som ingreppet gör eller kan förväntas göra. Avlyssning och övervakning får aldrig komma att användas slentrianmässigt utan måste – det är oerhört viktigt – övervägas vid varje enskilt tillfälle. Det ska vara mycket tydligt var gränsen går mellan integritetsskydd och brottsbekämpning. 

En rättsstat fungerar bara så länge medborgarna är av den övertygelsen att endast de som har begått brott fälls till ansvar och också straffas. 

Jag har sagt det tidigare från den här talarstolen, och jag kommer att säga det så länge jag kan kliva upp här: Allmänhetens tilltro till domstolarna är viktig för rättssäkerheten, ja, i sin förlängning faktiskt för hela demokratin. Allmänheten måste tro att domstolarna i varje fall oftast kommer att göra rätt. Det innebär också att lagarna ska vara klara och tydliga så att man, i varje fall med en rimlig grad av säkerhet, kan förutse vad som blir resultatet när de tillämpas. 

Rättsstatens möjlighet att använda sig av integritetskränkande medel måste vara definierad i lag. Det måste vara klart när man får använda dem. Brottsbekämpningen måste å ena sidan intensifieras men det får aldrig bli ett alltför stort intrång i den enskildes integritet. En eventuell liten vinst för brottsbekämpningen uppväger inte alltid det intrång som kan uppstå i den enskildes integritet. Det är rättsstatens och rättssamhällets fundament, och det måste vi ha kontroll över. 

Nu har regeringen bett att få återkomma gång efter gång, vad jag kan förstå. Det har också sagts här tidigare. Nu skriver man att man ”inom kort” kommer att tillsätta en parlamentariskt sammansatt kommitté, för att bland annat utvärdera lagstiftningen som berör den enskildes integritet – ”inom kort”. Det ska ha bäring på lagstiftningen rörande bland annat de hemliga tvångsmedlen. Det låter någonting! Jag var här förra året och hörde samma sak, även om man kanske inte uttryckte sig så noggrant som ”inom kort”. 

Fru talman! ”Inom kort” är inte tillräckligt. Regeringen agerar faktiskt som kejsar Augustus vars stående talesätt var festina lente, skynda långsamt. 

Nej, tillsättandet av den här kommittén måste ske omgående. Regeringen måste få i uppdrag att påskynda tillsättningen av kommittén så att den blir verklighet nu. Därför säger jag med eftertryck: Skynda, inte långsamt, utan nu! Därför, ytterligare en gång, bifall till reservation 2. 

Anf. 91 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Även jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2, En samlad integritetsutredning. 

Som lagstiftare måste vi alltid fundera på om en tvångslag är så väl motiverad att den kränkning av personlig integritet som sker är nödvändig. Vid all tvångsmedelsanvändning måste en avvägning ske mellan vilken nytta denna kan föra med sig och graden av intrång i den enskildes personliga integritet. 

Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning är de hemliga tvångsmedel som polisen i Sverige kan använda för att avslöja grova brott. Oftast har dessa tvångsmedel använts i kampen mot den organiserade brottsligheten och framför allt för att avslöja omfattande narkotikasmuggling till Sverige. 

För mig är det ingen tvekan om att det finns mycket goda skäl till att kränka vissa människors personliga integritet genom användning av hemliga tvångsmedel för att kunna få tag i grova brottslingar. Polisen behöver dessa tvångsmedel och skulle behöva ännu mer sofistikerade tvångsmedel såsom hemlig rumsavlyssning, det vill säga buggning. 

Buggning har vi debatterat åtskilliga gånger i denna kammare, och det enda jag tänker säga i frågan i dag är: Vi väntar fortfarande! 

Fru talman! Samma sak skulle vi kunna säga vad gäller reglering av överskottsinformation: Vi väntar fortfarande. 

Även om jag och Centerpartiet och många av mina borgerliga kolleger vill att polisen ska få använda relevanta metoder för att åtminstone ha en chans i kapplöpningen mot den organiserade brottsligheten, så vill vi ändå värna om rättssäkerheten för alla människor. Vi vill ha effektivare metoder, som säkert kan uppfattas som ”hårdare tag”, men vi vill inte tumma på rättssäkerheten. 

Därför har vi reserverat oss för att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att utan ytterligare fördröjning tillsätta en kommitté för att kartlägga och analysera lagstiftning som berör den enskildes integritet. Det kan tyckas kinkigt att vilja ge regeringen detta uppdrag när en sådan kommitté redan är aviserad. Men jag vet hur det har gått med buggningen och jag vet hur det har gått med överskottsinformationen. Jag vill inte stå här i kammaren och ytterligare en gång behöva säga: Vi väntar fortfarande! 

Anf. 92 MARGARETA SANDGREN (s):

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. 

Som framgått inledningsvis behandlar vi en skrivelse från regeringen med redovisning av hur bestämmelserna om hemliga tvångsmedel tillämpats under 2002. Redovisningen visar, som framgår av skrivelsen, att antalet tillstånd har ökat, såsom påtalats tidigare här. Antalet fall där åtgärderna har haft betydelse för förundersökning har ökat något när det gäller hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. En ganska markant ökning redovisas när det gäller hemlig kameraövervakning. 

Regeringen konstaterar, med den redovisning som gjorts, att användningen av hemliga tvångsmedel är ett värdefullt hjälpmedel i kampen mot den grova organiserade brottsligheten. 

Krav från riksdagen har framförts på att redovisningen bör kunna göras mer förfinad och vara tydligare vad avser effekten av användningen av de hemliga tvångsmedlen. Utformningen av redovisningen är viktig för den parlamentariska granskningen. Vi har ingen annan uppfattning än övriga partier i den frågan. Det har inte heller regeringen, och den skrivelse som vi nu behandlar är till viss del förbättrad. 

Så långt jag kan blicka tillbaka har redovisningen förbättrats år från år. Nu pågår en dialog. Det sade jag också vid föregående tillfälle, att det har pågått en dialog tidigare och den pågår nu. Jag kan inte göra någonting annat än att redovisa den information jag får från regeringen, att det faktiskt pågår en dialog och att man kommer att förbättra redovisningen, vilket också regeringen tycker är viktigt. Man anför bland annat vikten av att man så långt som möjligt redovisar effekterna av de olika åtgärderna var för sig. Det är viktigt att kunna avläsa huruvida principerna om ändamål, behov och proportionalitet har uppfyllts eller ej. 

Jag hoppas och tror att vi kan se fram emot att nästkommande redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel är mer detaljerad och uppfyller de krav som kan ställas på en sådan redovisning. Det jag nu har sagt får vara ett svar på den första reservationen. 

I reservation nr 2, En samlad integritetsutredning, yrkas på att regeringen omgående tillsätter denna utredning. Inte heller här råder det några delade meningar om behovet av en samlad integritetsutredning. Varför det dröjt med tillsättandet av utredningen ligger faktiskt utanför min kunskap. Det viktiga är väl att regeringen nu aviserar att utredningen tillsätts under våren, det vill säga att det är nära förestående. 

Under hösten behandlade vi regeringens proposition om offentliga ombud i tillståndsprocessen och en viss utvidgning av hemliga tvångsmedels användning. Även då var frågan om tillsättande av en integritetsutredning aktuell. 

Med aviseringen att en utredning nu tillsätts under våren torde det yrkandet vara tillgodosett. Man kan bara nära en förhoppning om att den utredningen också ges tid att arbeta sig igenom denna något komplicerade fråga. 

Frågor som rör hemliga tvångsmedel är angelägna att diskutera, inte minst ur integritetssynpunkt. Vi vet också att ytterligare förslag kommer som rör hemliga tvångsmedel och som, när de förslagen lagts fram, kommer att debatteras här i kammaren. 

Det är väldigt viktigt, som flera talare tidigare sagt, att man tittar på ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprincipen så att en enskilds integritet inte kränks. Skälet till att vi fattade beslut om offentliga ombud var just att kunna följa den processen. 

Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. 

Anf. 93 BEATRICE ASK (m) replik:

Fru talman! Margareta Sandgren säger att hon bara kan redovisa vad regeringen berättat eller skrivit dels när det gäller utredningen, dels när det gäller att förbättra redovisningen. Det där är inte sant. Det är inte så att Socialdemokraterna eller majoriteten i kammaren eller Margareta Sandgren bara kan redovisa vad regeringen säger. Man får faktiskt ha en egen uppfattning. 

Jag tror inte att Socialdemokraterna i gemen år ut och år in sitter i kammaren som något slags transportkompani som bara kan redovisa vad regeringen sagt utan att ens bli irriterad över att de lovar att göra något och det sedan inte kommer någonting. Margareta Sandgren kan ha en uppfattning om det är rimligt eller inte att det tar mer än ett år att formulera ett enkelt kommittédirektiv. Frågorna är visserligen komplicerade, men så svårt kan det kan ju inte vara att få fram ett direktiv. 

Om det är så att Socialdemokraterna, majoriteten i riksdagen och regeringen är helt överens med oss som reserverat oss måste de väl någon gång bli irriterade över att ingenting händer och kanske kräva ett besked – eller byta ut regeringen, vad vet jag. Men det kanske är för mycket att begära i ett sådant här ärende. 

Det är alltså inte sant att man bara kan redovisa vad regeringen säger. Man kan faktiskt ha en uppfattning. Man kan och bör bli irriterad när regeringen inte klarar av att utföra sina uppgifter som de lovat. Det är nämligen vad den diskussion som jag tog upp handlar om. 

Anf. 94 MARGARETA SANDGREN (s) replik:

Fru talman! Jag kan redovisa det man från departementet säger i de enskilda frågorna, antingen det handlar om utredningar eller om att förbättra redovisningen. Jag kan försäkra Beatrice Ask att vi framför våra synpunkter när vi tycker att regeringen bör påskynda hanteringen. Sedan kan vi naturligtvis inte gå in ytterligare.  

Vi framför givetvis våra synpunkter och ibland också vår irritation över att besked inte kommer fram tillräckligt snabbt. Vi ställer oss även bakom kritiken om vi anser att det ska finnas en bättre redovisning. Dessutom tycker vi att utredningen ska tillsättas. Det finns alltså inget ointresse från Socialdemokraterna i kammaren i de här frågorna, det vill jag försäkra Beatrice Ask. Men man når inte alltid ända fram även om man skulle vilja det. 

Anf. 95 BEATRICE ASK (m) replik:

Fru talman! Det var härligt att höra att det i alla fall bakom lyckta dörrar är möjligt för Socialdemokraterna att ha synpunkter när regeringen inte sköter sitt jobb. Jag är glad över att också kammaren får ta del av att så sker. Dock tycker jag att det skulle vara hedervärt av ledamöterna att i debatter och annat, inte minst i utskottet, och i fråga om tillkännagivanden ibland sätta blåslampa på regeringen. 

Jag har själv suttit i en regering och vet att det är ganska nyttigt när ledamöter, till och med från ens eget parti, som inte är helt nöjda vågar lufta den uppfattningen. Då brukar det hända något. 

Vi har alla ett ansvar att se till att frågorna drivs framåt. Här har man stått och stampat alldeles för länge i en fråga som så tydligt berör enskilda människor och som det är viktigt att vi klarar av att hantera med tanke på den utveckling som samhället har. 

Anf. 96 MARGARETA SANDGREN (s) replik:

Fru talman! Jag kan försäkra att vi för fram detta även om det sker bakom lyckta dörrar. Jag är inte så säker på att blåslamporna på Beatrice Ask heller användes inför offentligheten, utan det skedde kanske via riksdagen eller de riksdagsledamöter som tillhörde hennes eget parti. 

Vi kommer att följa detta och trycka på regeringen för att frågorna ska komma upp på bordet. Det vill jag lova. 

Anf. 97 ALLAN WIDMAN (fp):

Fru talman! Pliktskyldig – så kan man sammanfatta den redovisning som regeringen gjort till riksdagen beträffande hemlig teleavlyssning och andra hemliga tvångsmedel. I allt väsentligt bygger bakgrund, sammanställningar och slutsatser på föregående års redovisning, och den i sin tur är nästan ordagrant densamma som året dessförinnan. Det som redovisas är i hur många fall tvångsmedel tillämpas, i hur många fall detta bedöms ha haft betydelse för förundersökningen samt uppgift om förundersökningsledarnas bedömning av brottsrubriceringen. 

Fru talman! Möjligheten för medborgarna att enskilt föra samtal eller utbyta skriftliga meddelanden är en hörnsten i ett öppet och demokratiskt samhälle. Denna rättighet åtnjuter regeringsformens allra starkaste skydd. Varje avsteg från detta måste därför kringgärdas av tydliga regler såvitt gäller ändamål, former och tillämpning. 

Det är mot denna bakgrund som riksdagens granskningsuppgift och regeringens årliga redovisning ska värderas. Det är också därför Folkpartiet liberalerna under flera år efterlyst en förbättrad redovisning av tvångsmedelstillämpningen. Det finns till exempel i fråga om tvångsmedlens brottsuppklarande effekt en tydlig diskrepans mellan de kriterier som uppställs i rättegångsbalken och de mått som tillämpas i redovisningen. För tillstånd krävs generellt att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. I förhållande till denna formulering förefaller det inte helt relevant att redovisa i hur många fall polis och åklagare anser att denna ”haft betydelse för förundersökningen beträffande den misstänkte”. 

Lika angeläget är det naturligtvis att undersöka hur tillämpningen förhåller sig till de allmänt uppställda principerna om behov, ändamål och proportionalitet. Inte heller här ger redovisningen i dag någon närmare ledning. 

Andra viktiga upplysningar, som i hur många fall berörda förundersökningar leder till fällande domar och i vilken mån brottsrubriceringen vid tillståndsgivning å ena sidan och dom å andra sidan överensstämmer, saknas också. I sammanhanget är det värt att notera att utskottet fått försäkringar från regeringen och från inblandade myndigheter att redovisningen framgent ska bli bättre och tydligare. 

Det låter bra. Det låter nästan lika bra som när samma ambitioner uttalades i samband med förra årets redovisning och, fru talman, i redovisningen året dessförinnan. Det vi emellertid efterlyser är en mer djuplodande och omfattande redovisning som bättre belyser tillämpning och resultat. 

Inom kort ska riksdagen ta ställning bland annat till en förlängning av lagen om hemlig kameraövervakning. Den gäller längst till och med utgången av 2004. Folkpartiet liberalerna menar dock att den redovisning som regeringen gjort, i det skick den nu föreligger, inte kan tjäna som ett fullgott underlag för ett sådant ställningstagande. 

De hemliga tvångsmedlen är ett nytt och mångfasetterat område i svensk rätt. Deras framväxt har skett snabbt och som en växelverkan mellan å ena sidan den tekniska utvecklingen och å andra sidan främst den grova brottsligheten – narkotikabrottsligheten. Rättsreglerna har tillkommit vid olika tidpunkter, och flera av dem är tidsbegränsade. Detta har bland annat lett till att lagstiftarna haft få tillfällen att samlat bedöma dessa ur integritetssynpunkt. 

Nu aviserar regeringen på nytt att en sådan utredning förbereds. Som jag tidigare antytt har regeringen hittills inte visat någon överdriven brådska när det gäller att förbättra innehållet i dessa redovisningar. Sak samma gäller också frågan om överskottsinformation och den nu äntligen beslutade frågan om de offentliga ombuden. 

Mot denna bakgrund anser Folkpartiet att en tydlig beställning från riksdagens sida avseende en övergripande integritetsutredning är på sin plats. Jag yrkar bifall till reservation 1. 

Föredrogs  

justitieutskottets betänkande 2003/04:JuU12 
Hemlig teleavlyssning, m.m. (skr. 2003/04:36). 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 19 §.) 

12 § Särskild utlänningskontroll

Föredrogs  

justitieutskottets betänkande 2003/04:JuU13 
Särskild utlänningskontroll (skr. 2003/04:46). 

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. 

(Beslut fattades under 19 §.) 

13 § Försäkringsrättsliga frågor

Anf. 98 ANNELI SÄRNBLAD STOORS (s):

Fru talman! Vi ska nu behandla lagutskottets betänkande nr 9. I betänkandet behandlar utskottet 24 motionsyrkanden från allmänna motionstiden 2003. Motionerna handlar om olika försäkringsrättsliga frågor. 

Fru talman! De frågor som motionerna tar upp är rätten att teckna privata försäkringar och försäkringsbolagens tillgång till journaler. Man belyser även företagares försäkringsskydd. Det finns också andra områden där försäkringsrättsliga frågor berörs. Det gäller könsneutrala pensionsförsäkringar, ett utvidgat ansvar för trafikförsäkringen, trafikskadeersättningen, handläggning av trafikskadeärenden och patientskadelagen. 

Fru talman! I betänkandet finns sex reservationer och ett särskilt yttrande. Utskottet föreslår riksdagen att avslå samtliga motionsyrkanden i huvudsak med hänvisning till pågående utrednings- och beredningsarbete. 

Fru talman! Jag lämnar nu ordet till dem som i dag ska debattera detta betänkande. 

Anf. 99 BERTIL KJELLBERG (m):

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 4 under punkten 5 och reservation 5 under punkten 6 i betänkandet. 

Detta betänkande handlar som vi nyss hörde om en rad försäkringsrättsliga frågor. Större delen av försäkringsrätten ligger i stöpsleven. Vi väntar med både viss nyfikenhet och en viss bävan på propositionen om en ny försäkringsavtalslag. Propositionen kommer att innebära ett stort arbete för riksdagen. Vi moderater har valt att i huvuddelen av de frågor som betänkandet berör avvakta med våra ställningstaganden tills vi behandlar propositionen om en ny försäkringsavtalslag. 

Det är dock två frågor som vi vill lyfta fram i denna debatt. Dels vill vi bifalla en motion där man vill utöka ansvaret för trafikförsäkringen för de personskador som trafiken förorsakar, dels vill vi bifalla en motion där man vill öppna för att jämka skadeersättning till bilförare som kört rattfulla. 

Det första motionsyrkandet jag tänkte ta upp strävar efter att trafikförsäkringen ska ta ett större ekonomiskt ansvar för de personskador som trafiken förorsakar. Vi anser det vara en rimlig tanke med hänsyn till att trafiken förorsakar betydande kostnader för det offentliga försäkringssystemet. Genom att bryta ut kostnader för sjukskrivningar och arbetsskador som förorsakats av trafiken och låta dessa täckas av trafikförsäkringen får vi ökade resurser till det offentliga sjukförsäkringssystemet. 

Med denna ordning skulle vi också få en klarare bild av vilka kostnader trafiken förorsakar vad gäller personskador. Försäkringsbolagen och försäkringstagaren skulle dessutom få ett gemensamt intresse av att medverka till att skadorna blir färre. Ett exempel skulle kunna vara att den som låter sätta in alkolås i sin bil skulle få reducerad försäkringspremie. 

Detta resonemang skulle även kunna tillämpas när försäkringstagaren väljer en bil med hög trafiksäkerhet och väljer att utrusta sin bil med säkerhetshöjande tillbehör. Försäkringsbolagen skulle också få ekonomiska incitament att få en snabb och effektiv behandling och rehabilitering av skadefallen. Personskadekommitténs överväganden i denna fråga är nu föremål för fortsatt beredning i Regeringskansliet. Vi anser att riksdagen med bifall till motion L318 yrkande 7 ska informera regeringen om vår inställning i den frågan. 

Fru talman! Den andra frågan jag vill ta upp är jämkning av trafikskadeersättning till den som kört rattfull. I Sverige har vi en klar och samstämmig uppfattning att alkohol och bilkörning inte hör ihop. Det är därför viktigt att all lagstiftning speglar denna uppfattning. Enligt gällande regler kan ersättning till den som kört rattfull och blivit skadad inte jämkas om inte försäkringsbolaget kan visa att föraren har varit vårdslös. Enligt vår åsikt är det vårdslöst att sätta sig i en bil med alkohol i kroppen. Att den som kört bil och varit påverkad av alkohol får full ersättning är stötande. 

Vid tidigare behandlingar i riksdagen av motsvarande yrkanden har utskottet hänvisat till det arbete som pågår inom EU. Vi vet nu att det femte direktivet om trafikförsäkring inte behandlar den här frågan. Jag anser att frågan om jämkning bör behandlas inom ramen för genomförandet av EU-direktivet. Riksdagen bör därför ställa sig bakom den aktuella reservationen och göra känt för regeringen sin inställning så att regeringen kan komma med förslag till lagändringar i samband med genomförandet av direktivet. 

Anf. 100 MIA FRANZÉN (fp):

Fru talman, kära LU-ledamöter och åhörare! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1 under punkt 1 i betänkandet om försäkringsrättsliga frågor. Vi stöder givetvis övriga reservationer från Folkpartiet men vi väljer att inte yrka bifall. 

Inom kort kommer ett nytt förslag till försäkringsavtalslag. Även om flera av årets motioner rör bitar som finns med i förslaget till ny lagstiftning ser vi redan nu brister som ur vår liberala synvinkel borde åtgärdas innan vi antar en ny försäkringsavtalslag. 

Jag tänker främst på de socialt behjärtansvärda åtgärderna för att se till att bland annat svårt sjuka och handikappade inte ska kunna nekas försäkring. Det handlar även om de småföretagare som utsatts för ett flertal rån och därför vägras fortsatt försäkringsskydd. Denna försäkringsnöd vill Socialdemokraterna komma till rätta med genom en utvidgad kontraheringsplikt för de privata försäkringsbolagen. 

I förra årets debatt märkte jag en tydlig samsyn på detta område mellan oss folkpartister och regerande socialdemokrater. Vi delade uppfattningen att man måste skilja på den privata verksamheten, som måste gå ihop, och den offentliga, som betalas av våra gemensamma skattepengar. Jag är dock väldigt oroad över att förslaget fortfarande innehåller just en utvidgad kontraheringsplikt. 

I förslaget till ny försäkringsavtalslag finns dock inget nämnt om någon premiebeloppsgräns. Premiebeloppet som erbjuds kunden ska svara mot hälsotillståndet vid tidpunkten för ansökan. I praktiken innebär detta att ett försäkringsbolag kan erbjuda en försäkring som svarar mot risken. Är risken hög blir premien hög. Därmed kan försäkringserbjudandet i realiteten bli kalla handen. 

Detta är ett fult sätt av regeringen att överlämpa det sociala ansvaret på de privata försäkringsbolagen. Samtidigt består försäkringsnöden för de svaga och utsatta. Å andra sidan kan försäkringsbolagen tänkas vilja klara dessa högrisker. Därmed tvingas de höja premien för alla övriga försäkringstagare. Det finns redan i dag ekonomiskt svaga grupper som sorterar bort sin hem- och sjukförsäkring för att premien är tuff att klara. Denna grupp i försäkringsnöd riskerar att växa. 

Folkpartiet vill i motsats till utskottets ställningstagande föregripa det pågående arbetet med ny försäkringsavtalslag. Det arbetet är på en ostadig väg och behöver en viss komplettering om man verkligen vill värna dem som i dag inte kan eller får teckna försäkring. Gränsdragningen mellan vad som ska täckas av privata försäkringar och vad vi ska finansiera gemensamt via socialförsäkringen måste utredas snarast. Det är vad jag yrkar bifall till i reservationen. 

Dessutom måste polisverksamheten stärkas. Försäkringarna mot till exempel inbrott och stöld ska vara ett komplement till det skydd och den trygghet vi ska kunna förvänta oss av polisen. När tillräckliga resurser för att förebygga brott, att stävja och utreda brott i och kring städer och på landsbygden inte ges hamnar kostnaderna på försäkringsbolagen i första hand. 

Det kan man tycka är trevligt, i och med försäkringsbolagens olika knepiga historier på senaste tiden. Men väldigt snabbt landar kostnaderna på varje försäkringstagare via premien och självrisken. 

Återigen försöker regeringen skjuta ifrån sig ansvaret för polisverksamheten och den ökande brottsligheten på försäkringstagarna. Det finns de som redan i dag ifrågasätter hur skattebetalarnas pengar används, när alltmer landar på vad var och en får betala i egen trygghet, både den sociala och den ekonomiska. 

Det finns fortfarande en acceptans för att gemensamt via skatten betala för till exempel polisen och skyddet för svaga och sjuka. Men ju fler brottsoffer vi får, och ju fler människor som hamnar i kläm och utanför det sociala skyddsnätet, desto mindre acceptans får vi för det höga skatte- och avgiftstrycket. 

Vi ska inte diskutera polisens bristande resurser här i dag, men kopplingen mellan dessa och småföretagarnas möjlighet att teckna försäkring mot stöld och rån är glasklar. Jag ser fram mot att på allvar få diskutera vår nya försäkringsavtalslag. Då hoppas jag att vi är överrens om att vårt system med privata försäkringar ska ges förutsättningar att få fortsätta att fungera. 

Anf. 101 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):

Fru talman! Vi kristdemokrater står bakom större delen av det betänkande som nu debatteras, men vi finns med på tre av de sex reservationerna. 

Innan jag kommenterar dem vill jag uttrycka vår glädje över att utskottet när detta betänkande arbetades fram till slut hamnade på Kristdemokraternas linje i kampen för jämställdheten mellan kvinnor och män när det gäller kostnader för pensionsförsäkringar – kostnader som vi, och nu även utskottet, vill ska vara könsneutrala. Det är inte rimligt att ta kvinnans generellt sett högre medellivslängd till intäkt för att hon i det individuella fallet ska ha högre kostnader för en pensionsförsäkring, eftersom det finns andra faktorer än enbart kön som har betydelse för livslängden. 

När det gäller rätten att teckna försäkring lämnar utskottet däremot en del i övrigt att önska. Den som till exempel har en hund eller häst kan teckna försäkring för sitt djur. Vidare är det vanligt att föräldrar tecknar försäkringar för sina barn. Men det gäller inte för dem som har fått ett barn med någon form av handikapp. De har inga möjligheter att teckna försäkring. För oss kristdemokrater, som sätter principen om människovärdet högst, det vill säga att alla människor har samma värde oavsett begåvning, utseende eller handikapp, är detta förhållande oacceptabelt. Det är förenat med minst lika stora kostnader att ge stöd åt ett utvecklingsstört barn efter en olycka som till någon annan och lika dyrt att anordna begravning av någon som har varit sjuk eller förolyckats. Det är klart diskriminerande att inte alla människor får teckna försäkring. Därför vill vi att regeringen ska utreda möjligheten att rätta till detta missförhållande. 

Utskottsmajoriteten avstyrkte liknande motionsyrkanden våren 2003 med hänvisning till att en ny försäkringavtalslag var under utarbetande. Sedan dess har regeringen överlämnat lagrådsremissen Ny försäkringsavtalslag, och dessvärre, fru talman, ger den föga hopp om att få en ändring till stånd. Det framgår nämligen av lagrådsremissen att om det inte finns försäkringstekniska eller andra särskilda skäl att avslå ansökan ska en sökande ha rätt att teckna en försäkring som försäkringsbolaget normalt tillhandahåller allmänheten och som svarar mot hälsotillståndet vid tidpunkten för ansökan. Det torde inte bli svårt att hitta särskilda skäl för att inte gå med på att teckna försäkring. Visserligen föreslås också att en försäkringstagare ska kunna vända sig till domstol för att få sin rätt enligt lagen prövad, men det är ytterst tveksamt om det kommer att få någon praktisk betydelse för att rätta till just de missförhållanden som jag här har nämnt. 

När det gäller punkten Jämkning av trafikskadeersättning är det högst oacceptabelt att gällande regelverk kan medge full ersättning för den som varit rattfull men ej gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik per definition. Regeringen bör gå på Försäkringsförbundets linje, som hävdar att jämkning av ersättning till föraren ska kunna ske i alla situationer där föraren varit rattfull. Förhoppningsvis borde vi här rätt snabbt kunna få en ändring till stånd, eftersom vi som reserverat oss i denna fråga normalt ska få majoritet i kammaren om ställningstagandena i utskottet står fast. 

För två år sedan behandlade utskottet liknande motionsyrkanden men avstyrkte bifall till dessa då EU-kommissionen lagt fram ett förslag till ett femte direktiv om trafikförsäkring och inom ramen för detta förväntades jämkning av trafikskadeersättning vid rattfylleri diskuteras. Senare har det emellertid visat sig att det blir ingen sådan diskussion inom ramen för arbetet med förslaget till detta femte direktiv om trafikförsäkring. Måhända, fru talman, kan vi av det dra slutsatsen att vi inte bör lägga oss platta för minsta signal från kommissionen, eftersom det uppenbarligen kan åsamka oss tempoförluster i vårt eget lagstiftningsarbete. 

Till sist, fru talman, gäller det handläggning av trafikskadeärenden. Vid regleringen av trafikskador hamnar den trafikskadade ej sällan i underläge gentemot försäkringsbolaget, vilket kan bero på att försäkringsbolaget har tillgång till större läkarexpertis och att den drabbade mera sällan beviljas juridiskt ombud. Till nackdel för den drabbade kan också den beroendeställning som finns mellan försäkringsbolagets läkare och försäkringsbolaget vara. Vid oenighet mellan försäkringsbolagets läkare och den behandlande läkaren ligger det nära till hands att försäkringsbolagets egen läkare får fälla avgörandet. Det ter sig lite märkligt att dessa läkares utlåtanden ej behöver vara förenade med medicinskt ansvar gentemot den skadade. Ett problem är att de inte står under Socialstyrelsens tillsyn och därmed inte kan prövas i Hälso- och sjukvårdsnämndens ansvarsnämnd. 

Mot denna bakgrund, fru talman, finns det en tydlig risk att trafikskadade personer kan bli felaktigt bedömda av försäkringsbolagen i ett skadeståndsärende. Kristdemokraterna anser, som vi skriver i en gemensam reservation, att regeringen bör tillsätta en utredning för att se över försäkringsbolagens handläggning av trafikskadeärenden och försäkringsbolagens egna läkares roll. 

Fru talman! Kristdemokraterna står förstås bakom de reservationer vi finns med på, men för att måna om tiden nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 2. 

Anf. 102 TASSO STAFILIDIS (v):

Fru talman! Jag vill börja med att anmäla ett olycksfall i arbetet, och det gäller reservation nr 5 om jämkning av trafikskadeersättning. Jag och Vänsterpartiet står inte längre bakom denna reservation nr 5, som återfinns i lagutskottets betänkande nr 9. 

Vi tycker däremot att den frågeställning som kommer upp är mycket viktig och vill att regeringen agerar kraftfullt när det handlar om straffet för en person som kört vårdslöst och varit rattfull och kanske dessutom dödat någon genom sitt agerande. 

Det är alltså min mening – och där tror jag att vi är överens i utskottet – att det i högsta grad är vårdslöst att köra bil berusad. Men den lösning som tas upp i reservation nr 5 skulle kunna få konsekvenser som i mångt och mycket strider mot den gällande rättsordningen. 

En skärpt jämkningsregel, fru talman, skulle kunna bli en markering av samhällets avståndstagande från trafiknykterhetsbrott. Men detta är att betrakta som en livslång extra sanktion för brottet, utöver den som redan har dömts ut med tillämpning av gällande straffbestämmelser. Jag tycker inte att nedsättning av personskadeersättning är ett lämpligt sätt att komma till rätta med brottsliga förfaranden. En strängare jämkningsregel är i nuläget inte förenlig med sociala och humanitära hänsyn. 

Fru talman! Vad gäller frågan om handläggning av trafikskadeärenden vill jag yrka bifall till reservation nr 6. Nuvarande ordning är minst sagt oacceptabel, och utskottet hänvisar till pågående arbete och Finansinspektionens rapport i frågan. 

Fru talman! Jag måste faktiskt erkänna att jag inte är riktigt nöjd med Finansinspektionens rapport. Många av de problem som vi reservanter lyfter upp i reservation nr 6 har faktiskt inte hanterats på ett särskilt ingående sätt – eller har kanske inte hanterats alls – i Finansinspektionens rapport. Enligt Vänsterpartiets mening är beroendeställningen mellan försäkringsbolagets läkare och försäkringsbolaget ett faktum, och den är inte acceptabel. Ytterligare något anmärkningsvärt är att försäkringsbolagens läkare i sin funktion som sakkunniga inte står under tillsyn av Socialstyrelsen. 

Finansinspektionens rapport ger således inte tillräckligt underlag för att man ska kunna fatta beslut om vilka åtgärder som bör vidtas. Därför föreslår vi i reservationen att regeringen ska utreda frågan med just inriktningen att se över försäkringsbolagens handläggning av trafikskadeärenden och försäkringsbolagens egna läkares roll. Åtgärder för att stärka försäkringstagares möjligheter att få sin sak prövad i domstol bör också övervägas i en sådan här utredning. 

Fru talman! Vänsterpartiet har också ett särskilt yttrande i fråga om försäkringsbolagens tillgång till journaler. Vårt ställningstagande är att försäkringsbolagen inte ska kunna få tillgång till ett barns journaler hos barnavårdscentralerna och skolhälsovården. Att försäkringsbolagen har tillgång till journaluppgifter, vilket är tillåtet i dag, inkräktar på den enskildes integritet och skadar enligt min mening förtroendet för hälso- och sjukvården. 

Frågan håller nu på att ses över av departementet, men jag tycker ändå att det är viktigt att här klargöra vad man tycker när det gäller försäkringsbolagens tillgång till de här olika journalerna. 

Sedan ska jag gå över till den fråga som generellt handlar om det arbete som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu håller på att förhandla om, nämligen en ny försäkringsavtalslag. De frågor som tas upp i betänkandet där det hänvisas till det arbetet har jag valt att inte beröra eftersom vi faktiskt sitter i förhandlingar. Men många av de punkter som har tagits upp i motionsspörsmålen är väldigt viktiga, inte minst huruvida barn och handikappade ska ha rätt att bli försäkrade. Eventuellt kommer det att bli en mycket större diskussion i riksdagen om den frågan. Om regeringen fastnar vid att man inte ska ställa ett sådant krav på försäkringsbolagen kanske riksdagen och så småningom även regeringen måste ta ställning till att samhället ska starta och bygga upp en försäkringsform just för barn och funktionshindrade. Det kan eventuellt vara en sådan lösning som vi kommer att komma överens om så småningom i den här kammaren. Det vet jag inte, men det är en viktig fråga. Och om den utesluts ur propositionen kommer vi att lyfta upp den här igen. 

Fru talman! För en gångs skull ska jag hålla mig innanför min tidsram. Men jag vill avslutningsvis säga något om könsneutrala pensionsförsäkringar. Där tycker även jag att utskottet i år har en väldigt bra skrivning. Det är en tydlig skrivning. Utskottet talar om sitt ställningstagande väldigt kraftfullt och tydligt. 

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande på alla punkter förutom där vi reserverar oss. Det handlar alltså om reservation nr 6 som jag yrkar bifall till. 

Anf. 103 ANNIKA QARLSSON (c):

Fru talman! Tillväxt är ett omhuldat begrepp som de flesta gör anspråk på att vilja främja. Beroende på i vilket politiskt parti man befinner sig ser man lite olika på hur det går till rent praktiskt. En del tror att man kan beordra fram tillväxt eller åstadkomma det med kaffe och wienerbröd. Centerpartiet hävdar att det är underifrån tillväxt kommer. Ger man enskilda människor och företagare bra förutsättningar blir resultatet en ökad tillväxt. 

Bra förutsättningar för en företagare kan vara enklare regler, tillgång till kapital, rättvisa villkor och rättstrygghet. Många av de sakerna har vi möjlighet att besluta om i den här kammaren. Det handlar inte om ett enda stort beslut som det lyser tillväxt om, utan det är en mängd små beslut som tillsammans avgör om man underlättar eller försvårar för människor att starta och driva företag i Sverige. 

Jag har inte hamnat i fel utskottsdiskussion, utan jag är på rätt ställe. Jag vill nämligen yrka bifall till reservation nr 3. Där har vi ett typexempel på ett av dessa små beslut som kan underlätta eller inte. Det är en ökande skara småföretagare som inte får teckna försäkringar. Det gäller speciellt när det är stor risk för rån och stölder, och det är alldeles för få av de här fallen som klaras upp av polisen. Att tvinga försäkringsbolagen att teckna de här skulle bara pressa upp premierna så att ännu färre skulle ha råd att teckna dem. Därför kräver vi från Centerpartiet att en utredning ska tillsättas för att se på lösningar så att dessa företagare ska kunna fortsätta att bedriva sin verksamhet. 

Fru talman! Centerpartiet har ytterligare två reservationer i betänkandet som jag står bakom men som jag inte yrkar bifall till. En behandlar skadeersättningen till rattfulla förare. Detta måste ses som en viktig princip- och signalfråga. Vi måste skicka tydliga signaler om att det inte är ett accepterat eller ursäktligt beteende att riskera andra människors liv och lem. 

När det gäller reservation 6 träffade jag för ett litet tag sedan representanter för riksorganisationen för de whiplash-skadade. Jag fick klara belägg för att ytterst få klarar av att ta kampen mot försäkringsbolagen. Försäkringsbolagen har tillgång till fler läkare, och de beviljar sällan juridiskt ombud till de drabbade. Det finns alltså en stark beroendeställning för försäkringstagaren i förhållande till försäkringsbolaget. När inte ens det allmänna stödet räcker till för att man ska kunna ta den här kampen med försäkringsbolag blir situationen att den starkes rätt gäller. Med dagens rättshjälp kommer du inte ens in i tingssalen. Stödet är förbrukat på det förberedande arbetet. Det finns flera personer som vittnar om att de då i stället har tvingats skriva på handlingar där de frånsäger sig framtida ersättningskrav. 

Det är en helt oacceptabel situation i en rättsstat som Sverige. Därför behöver en utredning tillsättas för att man ska komma till rätta med den ojämlikhet som råder på detta område. 

Anf. 104 CHRISTINA NENES (s):

Fru talman! 2004 blir det år som många har väntat på. När jag säger så är det säkert många som undrar vad jag menar. Jo, nu kommer äntligen den efterlängtade nya försäkringsavtalslagen, som vi kommer att debattera här i kammaren under hösten. 

Nu ska vi väl inte gå händelserna i förväg. Vi har ju ingen proposition på bordet i dag, men vi har blivit lovade att den ska komma under våren. Precis som Tasso Stafilidis sade håller vi på att förhandla om den här propositionen, men eftersom det i flera av reservationerna i betänkande LU9 tas upp frågor som just kommer att hanteras i den nya försäkringsavtalslagen kommer jag att hålla mig till de förslag som finns i lagrådsremissen på drygt 800 sidor, som jag förmodar att ni har läst med stort intresse. 

Fru talman! Jag tänker nu gå över till att kort kommentera de olika reservationerna och börjar med Folkpartiets och Kristdemokraternas reservationer om rätt att teckna försäkring. 

Tvärtemot Folkpartiet och Kristdemokraterna tycker vi Socialdemokrater att det faktiskt finns en rad förbättringar angivna i nya FAL, som den förkortas. De förbättringarna stärker skyddet för konsumenterna. Det är väldigt viktigt. 

Bland annat ställs krav på försäkringsbolaget att både före, efter och under försäkringstiden lämna klar och tydlig information. Om inte försäkringsbolaget har informerat om att försäkringen inte gäller fullt ut, till exempel att en sjukdom är undantagen, så gäller försäkringen utan undantag. 

Det införs också en kontraheringsplikt, det vill säga den nya lagen ska bli tvingande även vid personförsäkring. Det är av särskild betydelse för de människor som i dag har svårt att hävda sig mot försäkringsbolagen. Det kan vara barn, sjuka eller funktionshindrade. 

Det ska alltså inte i fortsättningen vara möjligt för ett försäkringsbolag att utan saklig motivering i det enskilda fallet neka försäkring, inte heller att generellt undanta vissa sjukdomar. Om jag som konsument inte är nöjd med beslutet finns det möjlighet att få ärendet prövat i tingsrätten. En annan möjlighet är att vända sig till Konsumentombudsmannen som också kan biträda mig som konsument. 

Folkpartiet vill i sin reservation att regeringen ska utreda gränsdragningen mellan socialförsäkringarna och de privata personförsäkringarna. Kristdemokraterna vill att regeringen ska utreda frågan om att alla ska ha rätt att teckna försäkring och hänvisar till att alla människor har samma värde oavsett begåvning, utseende eller handikapp. 

Reservationernas andemening tolkar jag som att ni på något sätt vill förstatliga försäkringsbolagen. Det är vi socialdemokrater inte beredda att bifalla i nuläget. 

Fru talman! Vi vill avvakta försäkringsavtalslagens genomförande. Vi tror att de förbättringar som är föreslagna kommer att ge ett stärkt skydd för konsumenterna. Det kommer att ställa mycket högre krav på försäkringsbolagen. Regeringen har också tillsatt en utredare för att se över möjligheten att bland annat begränsa försäkringsbolagens möjlighet att använda generella fullmakter för att inhämta upplysningar från läkare och sjukhus, även när det gäller barn- och skolhälsovården. 

I betänkandet finns en reservation från Folkpartiet och Centern om företagarnas försäkringsskydd som går ut på att regeringen bör se över möjligheterna för vissa företagare att teckna försäkring. När det gäller företagarnas försäkringsskydd finns i nuläget ingen kontraheringsplikt för försäkringsbolagen att ingå avtal. Regeringen är medveten om de problem som finns för vissa småföretagare som är utsatta för inbrott och dylikt att få en lämplig försäkring. 

Den här frågan är nu föremål för översyn inom Justitiedepartementet. Eftersom den inte tidigare har varit utredd finns inget förslag i lagrådsremissen om FAL. Men det kommer senare. 

Fru talman! Moderaterna och Folkpartiet har en reservation där de menar att trafikförsäkringen ska få ett utvidgat ansvar. Den frågan har, tillsammans med flera andra, stötts och blötts i Personskadekommittén som överlämnade sitt förslag till regeringen för drygt två år sedan. Beredning av kommitténs förslag pågår för närvarande. 

När det gäller reservationen som handlar om jämkning av trafikskadeersättning till en förare som varit rattonykter vill jag börja med att slå fast att Socialdemokraternas hållning i denna fråga är entydig. Det är i högsta grad vårdslöst att köra bil berusad, oavsett om man är påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel. Naturligtvis ska man straffas för det brottet. Så långt är vi alltså överens med reservanterna. 

När vi sedan kommer till förslaget i reservationen om att ersättningen från trafikförsäkringen inte ska utgå så har jag några viktiga invändningar. Det är helt klart att den utredning som låg till grund för jämkningsregelns tillkomst inte tyckte att det skulle finnas en ökad jämkningsmöjlighet vid rattonykterhet. När frågan sedan behandlades i riksdagen beslutade riksdagen att ersättningen kunde jämkas om en rattonykter förare genom endast ringa eller enkel vårdslöshet har medverkat till skadan. 

Ett av skälen som då anfördes var att man inte skulle blanda ihop ersättningsfrågan och den kriminalpolitiska frågan om lämpliga och effektiva sanktioner mot lagöverträdare. Det tror jag är värt att fundera över. Ska vi straffa människor dubbelt? Är det er andemening att detta också ska gälla inom andra områden? 

Som argument för en skärpt jämkningsregel har bland annat framförts att detta ska bli en markering av samhällets avståndstagande mot trafikonykterhetsbrott. Precis som Tasso Stafilidis framförde tycker jag att man ska fundera över om detta inte blir att betrakta som en livslång extra sanktion för brottet utöver den som dömts ut med tillämpning av gällande straffbestämmelser. Är verkligen nedsättning av personskadeersättningen ett lämpligt sätt att komma till rätta med brottsliga förfaranden, eller finns det andra sätt? 

Kära vänner! Det finns alltid två sidor av ett mynt. Jag tror att det är viktigt att se båda sidorna. Regeringen kommer, har jag fått uppgift om, att behandla jämkningsregeln vid rattonykterhet i samband med det femte direktivet om trafikförsäkring som förväntas antas under hösten 2004. Då ska myntets båda sidor ha belysts. 

Fru talman! Jag går över till en reservation om handläggningen av trafikskadeärenden. Den frågan har varit uppe ett antal gånger men är inte mindre betydelsefull för det. Som vi alla känner till har Finansinspektionen lämnat förslag till åtgärder när det gäller försäkringsbolagens rutiner för skadereglering och handläggningstiderna samt förslag som ska öka och säkerställa kvaliteten i de medicinska bedömningarna. 

En annan fråga som har varit uppe är just den som har blivit berörd tidigare i dag, att försäkringsbolagens läkare inte står under Socialstyrelsens tillsyn. Detta har regeringen tagit till sig och gett Socialstyrelsen i uppdrag att göra en översyn av tillsynen av de sakkunniga läkare som anlitas i försäkringsärenden och också se över läkarnas utfärdande av intyg med mera.  

Socialstyrelsen ska redovisa sitt uppdrag i sommar. Vi förutsätter att detta arbete leder till att människor som drabbas av trafikskador ska känna att de får en rättvis bedömning av sina skador och också ersättning därefter. 

Fru talman! Jag slutar med att yrka bifall till förslaget i betänkande LU9 och avslag på samtliga reservationer. 

Anf. 105 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) replik:

Fru talman! Christina Nenes sade att äntligen kommer den nya försäkringsavtalslagen. Det tycker vi också är bra. Dock gillar vi inte att bli tillvitade någon slags negativ hållning inför den här lagen. Christina Nenes sade någonting om att tvärtemot Kristdemokraterna föreslås det förbättringar och så vidare. Vi inser också att det kommer att bli vissa förbättringar. Skam vore väl annars!  

Vad vi är ute efter är just det allmänt hållna kravet att alla människor ska ha rätt att teckna försäkring. Då blir man, Christina Nenes, lite bekymrad när man tar del av betänkandetexten som hänvisar till lagrådsremissen. Det står så här: ”Om det inte finns försäkringstekniska eller andra särskilda skäl för att avslå ansökan, skall en sökande alltså ha rätt att teckna en försäkring” och så vidare. 

Det torde, som jag nämnde i mitt anförande, inte bli svårt för försäkringsbolagen att hitta särskilda skäl att avslå ansökan från någon som exempelvis har ett handikappat barn och vill få det barnet försäkrat. Tror Christina Nenes att det när den nya försäkringsavtalslagen kommer blir möjligt för alla att kunna teckna en försäkring? 

Anf. 106 CHRISTINA NENES (s) replik:

Fru talman! Som jag sade i mitt anförande vill vi avvakta försäkringsavtalslagens genomförande. Vi ser att det finns förbättringar där för konsumenterna när det gäller att få teckna försäkringar. Bland annat är det så i dagsläget att man nästan generellt kan avslå människors ansökan om att teckna försäkring. Det kommer man inte att kunna göra i fortsättningen. 

Riktigt så nattsvart är det inte. Jag tycker faktiskt att Ingemar Vänerlöv inte var särskilt positiv i sitt anförande. Men det är min åsikt. Redan i dag finns det försäkringsbolag som har särskilda gruppavtal med handikappförbund. Andra bolag har uppgett att de ställer sig positiva till att diskutera lösningar för olika högriskgrupper. Men för att få i gång en sådan diskussion krävs det ju att alla parter är aktiva i dialogen. Det finns också försäkringsbolag som har försäkringar som ger ett förbättrat skydd vid just medfödda sjukdomar hos barn och ungdomar. 

Jag tycker att det är behjärtansvärt att Kristdemokraterna tycker att alla människor ska ha samma värde, men jag undrar om inte det bara gäller så länge ni väljer ut grupperna själva. 

Anf. 107 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) replik:

Fru talman! Jag har förståelse för att Christina Nenes och Socialdemokraterna vill invänta propositionen, när den väl kommer. Det är liksom gängse ordning. Men, Christina Nenes, om jag uppfattas som inte alltigenom positiv beror det ju på att jag kan läsa innantill, liksom Christina Nenes. Och jag har läst betänkandetexten innantill. Där citerar man lagrådsremissen. Av den kan man förstå att det inte kommer att bli så att alla människor kommer att ha rätt att teckna en försäkring. Det är bara att läsa innantill, Christina Nenes. 

Jag kan tycka att Tasso Stafilidis hade en mycket sympatisk hållning i sitt anförande när han liksom flaggade för och man mellan raderna kunde förstå att vi kommer att få fortsätta och ta nya tag för att nå det som vi vill nå, att alla ska ha rätt att teckna försäkring. Det är bara det att det tar längre tid. Vi kan se med en gång att den nya försäkringsavtalslagen inte kommer att ge de möjligheter som vi vill. Det är därför vi kanske går ut lite hårt i det här avseendet. 

Men, Christina Nenes, jag frågar än en gång, jag vet att det är svårt att få ett ja eller ett nej, men det skulle vara roligt om Christina Nenes kunde svara ja eller nej: Tror Christina Nenes att det med den nya försäkringsavtalslagen kommer att bli möjligt för alla att teckna försäkring, oavsett utseende, begåvning, handikapp eller vilka egenskaper du vill? 

Anf. 108 CHRISTINA NENES (s) replik:

Fru talman! Som försäkringsbolagen är uppbyggda i dag gör jag ett individuellt avtal med bolaget om jag tecknar en försäkring. Då ska jag uppge de olika sjukdomar jag har. Det ska alltså vara en ömsesidig information, så att man ska stå på samma grund.  

Om alla kommer att få teckna försäkring i framtiden kan jag inte svara på. Det jag sade var att jag tror att det kommer att bli ett mycket bättre konsumentskydd för konsumenterna framöver i och med att försäkringsbolagen inte bara generellt kan avslå ansökan från vissa grupper som har sjukdomar. Det har man faktiskt gjort inom vissa bolag i dag. Nu måste man alltså individuellt se över varje försäkringstagare och göra en bedömning av var och en innan man säger nej. Då har den som vill teckna försäkring också möjligheten att vända sig till domstol och få saken prövad. Jag tror att det kommer att bli bättre.  

Skulle det inte bli bättre får man ju se över hela försäkringsverksamheten. Som det är i dag kan vi inte tvinga ett försäkringsbolag att teckna en försäkring. 

Anf. 109 MIA FRANZÉN (fp) replik:

Fru talman! Nej, vi vill inte förstatliga försäkringsbolagen. Däremot har vi ett statligt försäkringsbolag, socialförsäkringssystemet. Det fungerar alldeles utmärkt. Alla omfattas av det. Så det kan du raskt svara ja på. Alla får försäkring, socialförsäkringssystemet. 

Det finns problem i nya FAL som jag är väldigt bekymrad över. Självklart är alla människor lika mycket värda, därför har vi socialförsäkringssystemet. Men de privata försäkringsbolagen måste ha rimliga förutsättningar att driva sin verksamhet. De måste få budgeten att gå ihop.  

I nya FAL, med förslagen om kontraheringsplikt för såväl små företag som handikappade och svårt sjuka, känns det som om man från Socialdemokraternas sida tror att försäkringsbolagen bara är en del av den skattefinansierade verksamheten. Socialdemokraterna föreslår att en rätt ska införas, men man kompenserar inte för de extra ekonomiska kostnader som försäkringsbolagen får om man inför en sådan här plikt. Det betyder alltså att man hanterar försäkringsbolagen ungefär som man gör med kommunerna när man inför olika rättigheter för medborgarna utan att kompensera för merkostnaderna. Det är jag väldigt oroad över. 

Vad gäller skyddet av små företag är det ju viktigare att man satsar resurser på polisen. Varför får inte små företag teckna försäkringar? Jo, därför att de utsätts för många rån och stölder. 

Anf. 110 CHRISTINA NENES (s) replik:

Fru talman! Försäkringsbolagens verksamheter är ju i dag uppbyggda så att de premier som försäkringstagarna betalar också ska täcka de skadefall som inträffar. När jag tecknar en försäkring ska jag vara säker på att om jag råkar ut för en skada ska jag också kunna få ersättning. Om vi ska gå efter det som Mia Franzén nu säger, att alla ska ha rätt att teckna försäkring och att staten ska gå in och täcka upp det, blir det ju någon form av förstatligande av försäkringsbolagen, enligt mitt sätt att se. 

När det gäller småföretagarnas möjlighet att teckna försäkring kanske frågan inte är så enkel som man kan tycka, att alla rakt av ska ha rätt till detta. Regeringen ser nu över en eventuell kontraheringsplikt även för de små företagen. Jag vet också att det länge har pågått ett arbete mellan svensk handel och försäkringsbolagen som ska mynna ut i att man gemensamt ska kunna se över de särskilt utsatta företagarna så att de ska kunna få en försäkring.  

Det har ju varit många diskussioner om urhandlare och att de kanske måste ha galler. Men om man nu ska tvinga försäkringsbolagen att teckna försäkring har även det myntet två sidor som behöver belysas. Om försäkringsbolagen ska tvingas att teckna försäkring, ska då urhandlaren också tvingas att sälja klockor på avbetalning till vem som helst?  

Anf. 111 MIA FRANZÉN (fp) replik:

Fru talman! Den sista frågan förstår jag faktiskt inte riktigt, så jag hoppar över den. 

Däremot kan jag säga att när man vill införa en kontraheringsplikt för svaga och sjuka och även vad gäller småföretagare, som man överväger och som man även föreslår i den senaste varianten av FAL, nya FAL, tittar man enbart på kontraheringsplikten för försäkringsbolagen. Det är inte plikt för de olika företagen utan plikt för försäkringsbolagen. När man gör det utan att säga någonting om beloppen vad gäller premierna är det egentligen någonting som kommer att vara ett slag i luften där man bara skjuter över ansvaret på bolagen.  

Det jag menar med socialförsäkringsbiten är ju att vi inte har tittat närmare på möjligheterna till finansiering för de socialt utsatta personer som vi talar om. Alla vill vara med och finansiera detta, åtminstone väldigt många. De allra flesta känner i hjärteroten att det här är någonting jätteviktigt. Det märks här också. Men det känns som om det finns ett missförstånd här.  

Jag vill absolut inte förstatliga försäkringsbolagen. Däremot menar jag att vi måste bära vissa kostnader gemensamt. Det här är en sådan kostnad där jag tror att vi måste titta närmare på hur gränsen ska gå mellan det privata och det offentligt finansierade. Kostnaderna blir för höga för bolagen, tror jag. 

Anf. 112 CHRISTINA NENES (s) replik:

Fru talman! Det är naturligtvis behjärtansvärt att alla ska ha möjlighet att teckna försäkring. Jag önskar att alla hade den möjligheten. Men låt oss vänta lite grann och se vad den nya försäkringsavtalslagen kommer att innebära. Jag tror att den kommer att bli bättre för de människor som har svårigheter. 

Anf. 113 JAN ERTSBORN (fp):

Fru talman! Jag ska uppehålla mig vid enbart en del i betänkandet, nämligen frågan om handläggning av trafikskadeärendena. Jag vill inleda med att erinra om att det är ungefär, grovt räknat, 500 personer som dödas i trafiken varje år. Uppemot 50 000 personer skadas varje år. Kostnaden för försäkringsbolagen uppgår till ca 3 miljarder kronor per år. Det är ingen liten verksamhet att handlägga och reglera de skador som uppstår i trafiken. 

Det finns speciellt tre omständigheter som tidigare talare delvis har berört som gör mig bekymrad och som gör att vi har reserverat oss för att göra detta till föremål för vidare utredning. 

För det första är det de långa handläggningstiderna i den typen av ärenden. Här talar vi inte om månader utan om år – ibland många år. Det framgår av uppgifter från försäkringsbolagen och Finansinspektionen att handläggningstidernas längd dessutom har ökat under senare år. Det är naturligtvis oerhört besvärande för de skadelidande. Det är också långa handläggningstider i Trafikskadenämnden, som ju ska yttra sig i alla allvarliga personskadefall. 

För det andra är det problemet – som någon har berört här – med försäkringsbolagens sakkunnigläkare, förtroendeläkare, som ju aldrig träffar den skadade personen utan gör sina bedömningar utifrån ett skriftligt material. När förtroendeläkarna hos försäkringsbolagen kommer fram till ett resultat som inte ens den behandlande läkaren kan förklara för den skadelidande är det ett verkligt stort bekymmer. Detta förekommer tyvärr i ganska stor utsträckning. Jag tror inte att det uppdrag som Socialstyrelsen har fått är tillräckligt för att klara ut situationen med läkarna och den medicinska bedömningen av personskadorna. 

För det tredje – och det är kanske den mest besvärande omständigheten för skadade personer – är det kostnaderna för att skaffa sig biträde och ombud. Här har historiskt sett försäkringsbolagen i Sverige varit generösa och ställt upp och betalat juridiska ombud åt personer som har blivit skadade i trafiken om skadorna har varit någotsånär allvarliga. Tyvärr har vi under senare år sett tydliga tecken på att man inskränker den möjligheten i försäkringsbolagen. 

De verkligt stora problemen uppstår vid en tvist mellan den skadelidande och försäkringsbolaget. Då finns i dagsläget inte någon allmän rättshjälp att få för den skadelidande. Det finns egentligen ingenting annat än rättsskyddet i de försäkringar som kan vara aktuella. Vi vet sedan tidigare diskussioner att det är ett stort bekymmer med att försäkringsbolagen har begränsningar till 75 000 eller högst 100 000 kr per skadefall, vilket innebär att det inte går att driva en något komplicerad rättegång ens i tingsrätten. 

Vi menar att man måste titta närmare på frågan. Man måste ställa sig frågan vem det är som ska betala rättegångskostnaderna. Man kan i varje fall överväga om inte en trafikskada skulle kunna likställas med den tvångssituation som gäller vid en expropriation, där den exproprierande får betala kostnaderna i första instans. Jag menar att man får överväga om försäkringsbolagen ska betala hela kostnaden i första instans oberoende av utgången i målet. Jag vill inte säga att det är säkert att man ska göra så, men jag menar att man ska överväga frågan. 

Dessa omständigheter har Finansinspektionen tagit upp i sin rapport Stärkt skydd för trafikskadade. Vi i utskottet känner dem väl.  

Men de åtgärder och förslag som i någon utsträckning redan har satts i sjön och som säkert kommer att genomföras är enligt vår bedömning inte tillräckliga. Vi menar att man måste ta till en ordentlig utredning för att de skadade personerna bättre ska kunna ta till vara sina rättigheter. 

Anf. 114 CHRISTINA NENES (s) replik:

Fru talman! Jag har fördjupat mig lite extra i frågan om handläggningen av trafikskadeärendena. När man läser tidningar, ser på TV och hör andra debatter låter det som att alla skador tar sådan orimlig tid att få klarlagda. Men enligt uppgift är det för ungefär 65 % av alla skador en fullt rimlig handläggningstid, det vill säga de kan hanteras ganska obyråkratiskt. Det handlar om lindriga skador som inte ger några bestående men. En normal handläggningstid för den typen av skador kan sträcka sig från några veckor till en månad.  

Ungefär 25 % av trafikskadorna leder till en invaliditetsgrad som inte överstiger 9 %. Dessa fall behöver därför inte prövas i den offentligt reglerade Trafikskadenämnden. Resterande 10 % är så svåra fall att de tar nästan 50 % av skadereglerarnas tid. Det handlar om allvarliga skador som avsevärt påverkar människors hälsa och ekonomi. De skadorna tar så lång tid därför att varje skada ska bedömas individuellt, och den skadelidande ska ha samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. 

Ett sätt att lösa problemet är att börja göra någon schablonmässig utbetalning i stället för att gå in och titta på varje individuell skada och hur personen har haft det med ekonomin tidigare. Tror Jan Ertsborn att det skulle vara en lösning? 

Anf. 115 JAN ERTSBORN (fp) replik:

Fru talman! Först är jag helt överens med Christina Nenes att det är ett stort antal fall som handläggs inom någorlunda rimliga tider. Jag talade nyss om att det är 50 000 fall om året. Självfallet är det många fall som blir reglerade på ett rimligt sätt. I en del fall betalas förskott ut från försäkringsbolagen. När jag påstår att det är långa handläggningstider gäller det självfallet inte alla utan en mindre del. Det besvärande med de långa handläggningstiderna är att de ökar. Det är en väntetid i Trafikskadenämnden på uppemot sex månader. Eftersom ärendet kan vara flera år gammalt redan innan det kommer till Trafikskadenämnden upplevs detta som långa tider. 

Att övergå till något slags schablonbedömning när det gäller personskador är jag inte beredd att så här spontant säga ja till. Jag har lite svårt att se hur det ska göras. Däremot har Personskadekommittén föreslagit vissa ändringar i den nuvarande lagstiftningen. Vissa ändringar kan säkert göras. Men jag tror inte på rena schabloner. 

Anf. 116 CHRISTINA NENES (s) replik:

Fru talman! Det är jätteviktigt att vi kommer till rätta med de extremt långa handläggningstiderna. Där har vi ingen annan uppfattning, men det gäller att hitta hur man ska bära sig åt. I dag har försäkringsbolagen dels svårt att få behålla de skadereglerare de har anställt, dels svårt att nyrekrytera. Det är på grund av att arbetet har blivit så krävande och utsatt. 

Jag vill höra vad Jan Ertsborn har för lösningar på hur vi ska hantera det här i framtiden för att det ska bli bra för alla som råkar ut för dessa skador. 

Anf. 117 JAN ERTSBORN (fp) replik:

Fru talman! Från statsmakternas sida kan man inte ha några andra lösningar än att försäkringsbolagen måste ha tillräckligt med personal för att kunna sköta de här ärendena, och här har tyvärr skett en neddragning. 

Det var vanligt förr att man till exempel åkte ut och besökte de skadade för att bättre kunna bedöma hemsituationen, men det gör man inte längre. Jag tror inte att det beror på att personalen inte vill göra detta, utan jag tror att det har med kostnader att göra för försäkringsbolagen. Försäkringsbolagen vill hålla nere kostnaderna och då håller man också nere personalen. Ett tryck från statsmakternas sida på försäkringsbolagen att ha mer personal tror jag faktiskt är den enda lösning som jag kan se för dagen. 

Anf. 118 ULF HOLM (mp):

Fru talman! I det här ärendet är det flera olika saker på gång. 

När det gäller försäkringsbolagens hantering av journalärenden har vi en miljöpartimotion som bland annat tar upp problematiken kring sekretessuppgifter och barn- och skolhälsovårdsområdet. Hanteringen av journaluppgifter rymmer som sagt många problem. Jag kommer inte att yrka bifall till motionen eftersom det pågår ett arbete i Regeringskansliet inom just detta område. Vi får anledning att återkomma till detta längre fram, så jag nöjer mig med det som utskottet har kommit fram till som slutsats. 

När det gäller företagarnas försäkringsskydd tycker jag att Annika Qarlsson från Centern hade ett väldigt bra inlägg, för det är faktiskt ett väldigt stort problem för småföretagare att man inte kan teckna ett fullgott försäkringsskydd på grund av stor risk för inbrott eller skadegörelse. Det är många småföretagare som är utsatta för det, och det finns i dag ingen perfekt lösning på problemet. Men det är samma sak här, att det pågår ett arbete i Regeringskansliet. Vi får väl avvakta det. Men jag tror nog att om inget händer det närmaste året måste vi från riksdagens sida bifalla ett uppdrag att gå igenom detta ordentligt. Annars blir det ett stort hot mot många småföretag, och det tror jag inte att någon är betjänt av. 

Frågan om de könsneutrala pensionsförsäkringarna ägnade jag hela förra årets debattid åt. Jag skulle kunna repetera allting, men även där pågår ett arbete naturligtvis. Det är fortfarande så att livförsäkringsbolagen diskriminerar genom könsdifferentierade premier, vilket betyder att kvinnor i dag betalar mer för sin ålderspension än män, och så kan det inte vara. I detta fall väntar vi tydligen inte på Regeringskansliet utan på EU-kommissionen, och då tror jag att väntan tyvärr kan bli väldigt lång. Men vi får väl avvakta och hoppas att vi i alla fall kan komma till ett beslut om detta inom kort. 

Slutligen vill jag yrka bifall till reservation nr 6 gällande handläggning av trafikskadeärenden. Jag kan instämma i de tal som har hållits i denna talarstol, inte minst det sista av Jan Ertsborn om att vi måste gå igenom detta noggrannare. Därför vill jag för Miljöpartiets räkning yrka bifall på den punkten. 

Föredrogs  

lagutskottets betänkande 2003/04:LU9 
Försäkringsrättsliga frågor. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 19 §.) 

14 § Barn och föräldrar m.m.

Anf. 119 MARIANNE CARLSTRÖM (s):

Fru talman! Riksdagen ska i dag debattera betänkandet LU11 som handlar om barn och föräldrar. Det är ett betänkande med ett stort antal motionsyrkanden, drygt 80, från den allmänna motionstiden. Motionsyrkandena behandlar frågor som vårdnad, umgänge, underhåll, förfarande i vårdnads- och umgängesmål, förmyndare samt frågan om kusiners arvsrätt. 

Rättsförhållandet mellan barn och föräldrar regleras i föräldrabalken. I den lagstiftningen har det skett stora förändringar under de senaste decennierna. 

I frågan om gemensam vårdnad, en lag som infördes 1998, pågår det just nu en stor utredning. 

De flesta motionsyrkanden som vi ska behandla i dag har redan behandlats i lagutskottet för ungefär ett år sedan, i början av denna mandatperiod. Därför behandlas det här ärendet med ett förenklat förfarande i detta betänkande. 

I betänkandet finns 16 reservationer och 3 särskilda yttranden. Detta ska nu debatteras av lagutskottets ledamöter. 

Anf. 120 INGER RENÉ (m):

Fru talman! Vi moderater är ense med majoriteten när det gäller det mesta i det här betänkandet. Vi ser med förtröstan och viss nyfikenhet fram emot resultatet av Vårdnadsutredningen, som ska lägga fram sitt arbete i januari 2005. 

På fyra punkter kan vi däremot inte acceptera utskottets beslut. Det gäller talerätt i mål om hävande av faderskap, det gäller översyn av adoptionslagen, det gäller frågan om rättsförhållanden när det gäller insemination och frågan om arvsrätt för kusiner. 

Jag börjar med att yrka bifall till reservation 12, men jag står naturligtvis också bakom reservationerna 15, 17 och 21. 

Reservation 12 handlar om talerätt i mål om hävande av faderskap. Bakom dessa ord ligger att ingen på felaktiga grunder ska förklaras vara far till ett barn eller, omvänt, att inget barn ska tillskrivas en far som inte är den biologiska pappan. 

Utskottet refererar i betänkandet till uttalanden som tidigare gjorts av utskottet när denna fråga behandlats. Det står på s. 23 i betänkandet att utskottet inte har någon annan uppfattning än motionärerna – det är alltså inom parentes sagt inte första gången som den här motionen väckts – vad gäller vikten av att ingen felaktigt förklaras vara far. Utskottet anförde också bland annat att det ligger i såväl mödrars som barns intresse att faderskap blir riktigt fastställda. 

Mot denna bakgrund förstår inte jag varför inte majoriteten ställer sig bakom den motion som föreslår utvidgade möjligheter att hävda talerätt för att säkerställa just detta att rätt person blir utpekad som far till ett barn. 

Enligt dagens lagstiftning finns det ingen möjlighet för en änka att väcka ett mål för hävande av faderskap som hennes avlidne man har tilldömts. Absurt nog är den enda som har talerätt i detta fall den man som inte längre lever. Detta är en brist i rättssäkerheten. Därför anser vi att reglerna måste förändras. I dag finns det dessutom mer säkra metoder för fastställande av faderskap som med nära nog hundraprocentig säkerhet undanröjer alla tvivel. Det förekommer i dag att okända barn dyker upp, barn som aldrig haft någon relation till den avlidne mannen. Jag menar att det av rättssäkerhetsskäl och också för barnets skull måste finnas möjligheter för änkan att få faderskapet prövat i domstol. 

I dag omprövas många faderskapsmål, och resultatet förändras i många fall eftersom det i dag finns bättre metoder – då tänker jag främst på DNA-metoder – än förr. Men i fall som jag just beskrivit är detta alltså omöjligt. 

Jag yrkar alltså bifall till reservation 12. 

Sedan har vi tre ytterligare reservationer som jag för tids vinnande inte ska yrka bifall till och inte heller plädera särskilt för, men jag vill ändå nämna dem. 

Den ena reservationen handlar om att klargöra det rättsliga läget när det gäller insemination. Vi tycker att regeringen ska snabba på hanteringen av frågan. 

Det andra gäller arvsrätt för kusiner. Vi menar att det är naturligt, och att det kommer att bli än naturligare, att hävda att arvsrätt mellan kusiner är rimligt. När jag säger att det kommer att bli än naturligare tänker jag på alla invandrare, som i många fall av tradition har en större familjebildning, en vidare familjekrets, än vad vi kanske i dagens läge har i Sverige. Därför menar jag att det kan vara rimligt att insätta kusiner i arvsrättslinjen i stället för att staten ska inträda som arvinge. 

Sedan gäller det översyn av adoptionslagen, alltså vår sista reservation. Det är en lagstiftning som har funnits i ungefär 15 år. Det har hänt mycket också på det området. Vi menar att det är dags för en allmän översyn av adoptionslagen. Vi har i vår motion pekat särskilt på frågan som gäller giftermål mellan adoptivbarn och adoptivförälder. Vi har också pekat på den åldersgräns som i dag finns för möjligheten att få adoptera. Det är två frågor – bland andra – som innebär att adoptionslagen behöver en översyn. Slutligen yrkar jag bifall till reservation 12. 

Anf. 121 MIA FRANZÉN (fp):

Fru talman! Ärade LU-kolleger och åhörare! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 under punkt 1 i betänkandet Barn och föräldrar. I övrigt stöder jag självklart också Folkpartiets alla reservationer, men jag kommer inte att yrka bifall till dem. 

Det finns en bred samsyn om att vi i större utsträckning än i dag måste ta hänsyn till vad som är bäst för barnen. Flera av motionerna tar upp frågor som nu bereds i 2002 års vårdnadskommitté. Det gäller också flera av våra motionsyrkanden från Folkpartiet. Det är viktigt att denna vårdnadskommitté fortsätter sitt arbete med barnets bästa för ögonen. 

Det går dock lätt att konstatera att den föräldrabalk som vi har i dag, med tillhörande regler om boende och vårdnad, umgänge och bostadsbidrag, barnbidrag, underhållsbidrag och förfarande vid tvist där barn är inblandade med mera inte riktigt är anpassad efter den verklighet som vi i dag lever i. Det är givetvis frustrerande för oss alla att invänta en kommittés resultat när så många barn far illa av de regler som gäller just nu. Barnens uppväxt går ju inte i repris. Samtidigt är regelsystemet så komplext och sammanhängande att arbetet inte kan hastas fram. En framstressad reformering av föräldra- och barnrätten kan till och med leda till att än fler barn hamnar i kläm än vad vi ser i dag. 

Redan förra året diskuterade vi namnet ”föräldrabalken”, varvid jag tog upp att det finns en viss logik i det här. Föräldrabalken – barnens rätt till föräldrarna. Jordabalken – rätten till jorden. Byggningabalken – rätten till byggnaderna. Det finns alltså en viss kläm i detta. Det här är barnens rätt till föräldrarna. Dessutom betonade jag att innehållet är av större betydelse än själva namnet. Att kalla en låda för skattkista blir ju inget värt om lådan är tom. 

Därför kan vi se en viss vits med en särskild barnbalk där man samlar barnlagstiftningen. Vi skulle vilja att man prövade en sådan möjlighet eller att man tittade på det behovet. Om det finns ett behov av en barnbalk tycker vi att man ska titta på det i den här Vårdnadskommittén. Det vore alldeles lysande om de fick det som tilläggsuppdrag. 

Jag är också helt övertygad om att många konflikter skulle kunna lösas bara genom att man flyttade över perspektivet från den före detta partnern, som man är jättearg på, till barnperspektivet, till de små. Denna förändring skulle ställa krav på föräldrarna att ta sitt vuxna ansvar gentemot barnen. Det är ett krav som mycket väl kan behöva framföras av någon som kan föra barnets talan, en vuxen, en utomstående, någon som inte är känslomässigt involverad men som ändå kräver vad barnet har rätt till: hänsyn, respekt, omtanke och omsorg.  

Folkpartiet ser fram emot resultatet av Vårdnadskommitténs arbete. Vi hoppas att det då kan finnas en lika bred enighet om ett förslag till förändring av lagstiftningen som det i dag finns en vilja att ta hänsyn till barnets bästa. Vi hoppas också att den här nya lagstiftningen fokuserar på vad som är rätt och vist för barnen och inte, som i dag, på vad som är rättvist mellan föräldrarna. 

Anf. 122 YVONNE ANDERSSON (kd):

Fru talman! Betänkandet Barn och föräldrar handlar om en rad synnerligen viktiga frågor. Föräldrar ska ha möjligheter men också ansvar för föräldrarollen. Barnen ska ges goda uppväxtförhållanden. Den lilla organisationen, som karaktäriseras av närhet och gemenskap blir av skilda skäl inte alltid den idyll som man har tänkt sig. Lagstiftning och samhällstrender kan dessutom förorsaka problem som annars inte hade uppstått, åtminstone inte i den omfattning som kanske sker.  

Jag kommer inte att hinna beröra alla de områden som det här betänkandet handlar om, men självklart står jag bakom alla de förslag som mitt parti reserverat sig för. För tids vinning yrkar jag dock enbart bifall till reservation 18 under punkt 20. Det är en så kallad motivreservation. Vi står alltså varken bakom majoritetstexten eller reservanternas text utan tydliggör vår uppfattning med anledning av den text som finns i betänkandet. 

Fru talman! Det finns anledning att påminna om FN:s barnkonvention om barns rättigheter, om Haagkonventionen samt om våra egna ambitioner att i varje fråga lyfta fram barnperspektivet. Som Mia Franzén här i talarstolen nyss sade finns det en samsyn om att vi alltid ska se barnens bästa och sätta det i första rummet. 

Jag vill avgränsa mig i den här debatten. Jag vill lyfta fram den del av betänkandet som rör den lag som har införts och som Kristdemokraterna vill riva upp. Det handlar om att homosexuella par ska få prövas som adoptivföräldrar. Jag vill jag också lyfta fram regeringens arbete med att bana väg för att lesbiska kvinnor ska få insemineras på samhällets bekostnad. Lagen strider enligt alla experter mot barnets bästa, och det var ju just det som vi ville sätta i främsta rummet. Det är därför vi vill upphäva lagen. 

I betänkandet framkommer det att det utreds på Regeringskansliet att lesbiska par ska få assisterad befruktning. Reservanterna, Moderata samlingspartiet, Folkpartiet, Centern och Vänsterpartiet, vill i sin reservation att ärendet ska handläggas skyndsamt. Vi kristdemokrater säger nej till att medverka till att barn aldrig kan få någon far. Och vi är synnerligen förvånande över vissa av våra borgerliga kamraters ställningstagande i den här frågan. 

Den biologiska ordningen är att ett barn alltid har en far och en mor. De biologiska föräldrarnas handlingar är den direkta orsaken till att barnen blir till. Det innebär att föräldrarna har naturliga skyldigheter att ta ansvar för barnen, vårda barnen och ge dem kvinnliga och manliga förebilder för sin identitetsutveckling. Alla barn tillåts inte att få växa upp med båda sina föräldrar. Men samhället ska naturligtvis inte medverka till att skapa familjer där barnet inte har någon möjlighet att utöva sin rätt att ha både en mamma och en pappa och att kunna följa sitt genetiska ursprung. 

Det är en stor skillnad mellan att hjälpa och stödja alla sorters familjer och att vara med och skapa familjer i vilka vi vet att det är större risk för barnen att de inte får den trygghet och stabilitet som de behöver för att utvecklas och mogna. Detta finns det både forskning och allmänt vetande kring. 

Fru talman! Genom att genomdriva lagstiftning där vi redan innan barnet är fött fråntar det dess rätt till båda sina biologiska föräldrar har vi glömt bort barnets bästa. Vuxna har inte rätt till barn, men barn har rätt till föräldrar.  

Vi ska inte skapa ett samhälle där barnen blir mer osynliga än i dag. I stället bör vi begrunda hur samhällsbygget bör ske för att upprätthålla en god och stabil grund för barn och barnbarn. En sådan skapas inte av kortsiktiga egoistiska önskningar om att tillfredsställa vuxna människors behov. Den skapas genom en förnuftig analys med utgångspunkt i vunna erfarenheter, forskning och naturrättens principer. 

Det är självklart att varje liv i första hand ska tas om hand av dem vars handling gjort att själva livet tillkommit. Det ansvaret bör var och en inse som medverkar till att ett barn blir till. Det är barnens bästa lagstiftningen ska utgå från snarare än enskilda vuxna önskningar. 

Jag vill i samband med detta också anföra att jag är övertygad om att de drivande partierna, Centerpartiet, Folkpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och numera också Moderata samlingspartiet, inte till fullo har sina väljares stöd i denna fråga. Mina erfarenheter, inte minst från väljarna i Östergötland, är att det är allvarligt om ett skikt makthavare i ett samhälle genomför lagförändringar som inte har stöd hos medborgarna.  

Det talas i de här sammanhangen om diskriminering. Det har man lagt på att lesbiska inte får inseminera och därmed få barn. Den verkliga diskrimineringen uppstår väl ändå när vissa barn får en pappa och andra inte kan få det. Den påstådda diskrimineringen bland vuxna tvingar man ju över på barnen i framtiden i så fall.  

Redan nu finns det problem för alla de adopterade som eftersöker sina föräldrar. Det har vi hört mycket om. Ska vi nu medverka till att många fler får dessa problem? 

Vi kristdemokrater tar den här debatten för barnens skull. Det betänkande som vi debatterar rör kärnfrågor som inte får hanteras hur som helst. Vi vet att barn tillsammans med sina föräldrar kan ges den tryggaste uppväxten. Det är dags att på allvar uppmärksamma att barnens perspektiv ska väljas i första hand. 

Tack för ordet. 

Anf. 123 TASSO STAFILIDIS (v):

Fru talman! Jag höll på att säga att det är tur att jag har haft den här rapporten att förfasa mig över. Yvonne Andersson slog inte det, så att säga. 

Fru talman! Rapporten handlar om en havererad vårdnadsutredning. Den handlar om Jaqueline, en flicka som bor någonstans i Sverige men kommer från Norrland. Det är en liten flicka som i dag gömmer sig tillsammans med sin mamma och sina syskon. Hon gömmer sig på grund av att hennes mamma har blivit fråntagen vårdnaden om henne. Mamman har blivit fråntagen vårdnaden om sin dotter på grund av att hon har vägrat att flickan ska tvingas träffa pappan. På det sättet har hon begått umgängessabotage. Pappan har blivit anmäld, och man har bevisligen också kunnat se att han har utsatt flickan för sexuella övergrepp. 

Domstolen har dömt ensam vårdnad för pappan. 

Fru talman! Lagutskottet behandlade frågan kring vårdnadsreformen i ett betänkande 1997/98 som hette LU12. När det gäller en situation där någon familjemedlem utsatts för någon form av våld från en förälder uttalade lagutskottet: I de fall där den ena föräldern utsätter en familjemedlem för våld, trakasserier eller annan kränkande behandling bör gemensam vårdnad mot en förälders vilja vara utesluten. 

Det var en mening som lagutskottet uttalade och som inte fanns med i den proposition som regeringen presenterat. 

Lagutskottet reagerade just på att propositionen inte innehöll detta. Man tryckte på detta, och ett enigt lagutskott stod bakom uttalandet. 

Trots detta har vi sett år efter år sedan vårdnadsreformen våren 1996 och 1998 att domstolarna har dömt utan att ta någon som helst hänsyn till riksdagens uttalande och utan att på något sätt bry sig om att riksdagen hade gjort ett sådant uttalande. 

Därför är det mycket bra att regeringen för ett år sedan tillsatte Vårdnadskommittén. Vårdnadskommittén har ett brett uppdrag. Det tycker jag är bra. Samtidigt kan jag upptäcka att Vårdnadskommittén har så enormt många viktiga saker att ta hänsyn till och så enormt mycket att utreda att det ändå uppkommer en liten oro hos mig när jag ser att vissa frågor kanske inte kommer att hinna behandlas och beredas på det sätt jag skulle önska. 

Det är därför jag har valt att reservera mig till förmån för vissa yrkanden. Vissa av de reservationerna handlar just om att Vårdnadskommittén ska få tilläggsdirektiv där man förtydligar på två områden. 

Fru talman! Dels handlar det om vårdnaden vid våld inom familjer. Jag förmodar att en av de stora frågor utredningen ska ta upp är just det som domstolarna tyvärr har missat, men som riksdagen hade påtalat. En sak som jag tycker är otydlig är frågan att utreda en mördares rätt att bli vårdnadshavare när denna har dödat den andra vårdnadshavaren. 

Utredningen har inget uppdrag att ifrågasätta det. Utredningen ska se på möjligheterna för barnet att ha umgänge med mördaren. 

Jag tycker att riksdagen i enlighet med detta borde uppmana regeringen att ge ett tilläggsdirekt till Vårdnadsutredningen när det gäller frågan om vårdnaden vid våld inom familjer. 

Den andra frågan handlar om barns rätt att komma till tals. I direktivet finns tydliga skrivningar om vem som ska komma till tals. Hela utredningen går i stort sett ut på att man ska förenkla för föräldrarna att ha umgänge med sina barn, vilket i de allra flesta fall turligt nog fungerar. 

I de få fall där det inte fungerar och uppstår problem är det allvarligt när lagstiftningen saknar en linje i hur man ska se på frågan. Därför är det viktigt att utredningen får ett tydligt tilläggsdirektiv att även utreda rätten att ge barnen själva talerätt. 

Ibland tolkar man nämligen från domstolar och från myndigheter barnens bästa på olika sätt. Men det får inte finnas en risk för att barns rätt tolkas som att det är just experterna eller de som står barnen nära som ska ha rätt att komma till tals och att man helt plötsligt glömmer bort att barnen själva ska komma till tals.  

Jag har precis samma åsikt som Folkpartiet framförde tidigare om en barnbalk. Det är viktigt att man samlar regelsystemet på det sätt som har föreslagits i motioner, nämligen att man skapar en gemensam barnbalk.  

Vi får inte glömma bort att den föräldrabalk som vi har i dag faktiskt i mångt och mycket går ut på föräldrarnas rätt till sina barn, och ingenstans talas det om barnens rätt till sina föräldrar. Det gör det inte heller lättare att man rätt så ofta påtalar att det är ett barnperspektiv och barnets rätt som man ska beakta.  

Rent pedagogiskt vore det också värdefullt att förändra lagstiftningen strukturellt och döpa om den till en barnbalk i stället för att som i dag ha en föräldrabalk. Det handlar inte bara om kosmetika utan även om den inriktning som vi vill ha på lagstiftningen.  

Fru talman! Jag ska övergå till att tala om den fråga som Yvonne Andersson lyfte fram här tidigare och som dessbättre inte är lika allvarlig som de andra hemskheter som jag har pekat på tidigare med våld inom familjer. Den handlar om adoptioner. Det är glädjande att Sveriges riksdag står bakom det beslut som vi fattade i juni 2001 och som trädde i kraft den 1 februari förra året, nämligen att homosexuella precis som heterosexuella får lov att prövas som adoptivföräldrar. Jag vill också ge en eloge till de partier som tidigare röstade emot förslaget men som faktiskt ändå ställer sig bakom de demokratiskt fattade besluten här i riksdagen och respekterar dem, vilket inte Kristdemokraterna gör. Två år i rad har Kristdemokraterna valt att kräva att lagstiftningen ska ogiltigförklaras. Nu flaggar Kristdemokraterna även för att det arbete som är på gång med att ge lesbiska kvinnor samma rättigheter som heterosexuella kvinnor har när det gäller assisterad befruktning är oacceptabelt.  

Då kan jag inte låta bli att ställa en fråga till Kristdemokraterna, som i alla fall i talarstolen och i andra debattsammanhang står och talar för barnens rätt. Vart har rättigheterna tagit vägen för alla de barn som ni kristdemokrater inte talar om, de barn som ni hela tiden osynliggör här i talarstolen? Gång på gång osynliggör ni alla dessa barn. Oavsett om vi tycker att det är bra eller ej, så väljer Kristdemokraterna att gång på gång låtsas som att dessa barn inte finns. Det finns barn som är adopterade och som har homosexuella föräldrar. Men framför allt, Kristdemokraterna och Yvonne Andersson, finns det oerhört många barn som har tillkommit genom assisterad befruktning. Men dessa barn synliggör inte Yvonne Andersson eftersom hon inte vill att dessa barn ska ha någon rättslig status. Yvonne Andersson vill inte att alla barn ska ha lika rättigheter i det här samhället därför att dessa barn inte existerar för Yvonne Andersson trots att de i praktiken finns i vårt avlånga land. Jag tycker att det är beklagligt. 

Om Yvonne Andersson och Kristdemokraterna ska vara trovärdiga i sin iver att hela tiden tala om barnets bästa får de också bevisa det genom att inte exkludera vissa barn, vilket de hela tiden gör. 

Jag ska avsluta mitt anförande med att säga att vi nu har en lagstiftning som trädde i kraft den 1 februari förra året. Och det har redan i dag visat sig vara problematiskt. Vi har redan i dag sett hur det förhåller sig i vissa socialnämnder i landet. Till exempel här i Stockholm finns det en vänsterpartistisk ledamot som har … 

Anf. 124 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag får påminna om att vi i kammaren inte får gå in på enskilda ärenden och kommentera enskilda beslut fattade i nämnder eller tala om hur enskilda ledamöter som inte finns här har agerat. 

Anf. 125 TASSO STAFILIDIS (v):

Fru talman! Tack för påminnelsen.  

I de riktlinjer som riksdag och regering har fattat beslut om när det gäller hur socialnämnderna skulle agera i dessa frågor var en mycket tydlig och viktig punkt att socialnämnderna och tjänstemännen behövde utbildning och fördjupning för att kunna handlägga och fatta beslut om frågor kring när homosexuella skulle prövas som adoptivföräldrar. Man såg nämligen att det fanns otroligt mycket okunskap och framför allt väldigt mycket fördomar. Nu har det också visat sig att enskilda ledamöter yrkar på avslag just utifrån fördomar där man helt och hållet går emot lagstiftningen. Socialnämnders uppgift är ju att följa den lagstiftning som Sveriges riksdag har fattat beslut om och ingenting annat.  

Jag tycker att det är viktigt att man nu efter ett år, då det ska göras en översyn och Socialstyrelsen har fått i uppgift att se över lagen, faktiskt tittar på detta ordentligt. Vilka insatser har gjorts, och hur har man från socialnämnderna valt att fördjupa kunskaperna hos sina ledamöter? 

Fru talman! Vänsterpartiet står bakom många reservationer i betänkandet. Men jag väljer att stödja reservation 19 som handlar om steg två i frågan om assisterad befruktning, nämligen att lesbiska kvinnor även ska ha rätt till provrörsbefruktning precis på samma sätt som heterosexuella kvinnor har.  

I övrigt lyfter Vänsterpartiet särskilt fram frågor om två vårdnadshavare och om könsneutrala författningar. Tillsammans med Folkpartiet lyfter vi fram frågan om utredningar om faderskap. Där vill jag också säga att Vänsterpartiet har samma uppfattning som Folkpartiet i fråga om det särskilda yttrandet när det gäller underhållsbidrag vid växelvis boende.  

Ursäkta att jag har dragit över min talartid med fem minuter.  

Anf. 126 YVONNE ANDERSSON (kd) replik:

Fru talman! Det är lite märkligt att Tasso Stafilidis tror att Kristdemokraterna inte vet att det finns barn som är adopterade och barn som har tillkommit genom assisterad befruktning. Det vet vi, och det sade jag också i mitt anförande. Jag sade att vi vet att dessa familjer finns. Men att stödja och hjälpa olika sorters familjer innebär inte att samhället ska medverka till att skapa familjer där problem av den här arten träder fram. Vi har dessa problem med adopterade barn. Vi har sett åtskilliga i massmedierna, på TV och så vidare. Jag deltar själv i ett sådant ärende. De adopterade barnen efterforskar sitt genetiska ursprung. Det är det som jag talar om.  

Men det är förvånansvärt att Tasso Stafilidis kan hålla ett långt anförande om behovet av en barnbalk. Det tycker jag är jättebra. Men där talar man om barnens rätt. I samma betänkande och i samma kammardebatt glömmer man bort barnens rätt till båda sina föräldrar, vilket har ett naturrättsligt ursprung.  

Varför ska inte barnens rätt gälla i det kanske mest existentiella rum som finns i en människas identitetsutveckling och fortsatta mognad under livet och få finnas med i de lagar som vi ska stifta i vårt land? 

Anf. 127 TASSO STAFILIDIS (v) replik:

Fru talman! Det vore bra om Yvonne Andersson en gång för alla kunde förklara för kammaren vad ”naturrättsligt ursprung” är för någonting. Det uttrycket har ju Yvonne Andersson använt förut. 

Det som jag tycker är allvarligt – där tycker jag att Yvonne Andersson motsäger sig själv när hon talar om båda föräldrarna och så vidare – är att Yvonne Andersson, trots att hon i sin replik talade om båda föräldrarna, säger att hon utgår från att båda föräldrarna är lika med en kvinna och en man. Nu är det så att många av de här barnen, som du, Yvonne, i och för sig erkänner att de existerar men inte ska ha rättigheter på samma sätt som andra barn, oftast har två föräldrar. Men de här barnen har två föräldrar av samma kön.  

När det gäller att tolka ”naturrättsligt ursprung” går det inte att kategorisera och säga att hur barn än tillkommit kan barn tillkomma enbart genom att en man och en kvinna har samlag och det därigenom uppstår ett barn. Det går inte att kategoriskt säga att det är så människor skaffar barn, att det är så barn kommer till. I dag behövs det kanske mindre än spermier och ägg. Men vi vet att det i alla fall är enklast så, för annars behöver man ta till andra genetiska metoder. 

Jag kan inte finna det motiverat att de barn som tillkommer på just de sätt som Yvonne Andersson inte vill ”förrättsliga”, acceptera, inte ska ha samma rätt som andra barn bara därför att de har samkönade föräldrar. Det är ju precis vad Kristdemokraterna och Yvonne Andersson säger. 

Anf. 128 YVONNE ANDERSSON (kd) replik:

Fru talman! Jag tycker naturligtvis att det här resonemanget är en total misstolkning av vad jag säger. Jag har inte talat om att inte alla barn ska ha den här rätten – det är ju det som jag inte vänder mig emot. Barn ska ha den rätten. Det är det som jag utgår från. Därför ska vi inte medverka till att fler barn hamnar så att de är utan den rätten. 

Vad ni lyfter fram är att vuxna ska ha en rätt till barn. Men vad jag lyfter fram är att barn ska ha rätt till föräldrar. När jag talar om naturrättslig bakgrund handlar det om biologiska föräldrar. Fortfarande vet inte jag att barn kan komma till världen utan att det finns en biologisk far och en biologisk mor som på något sätt sett till att det här barnet har skapats. 

Vad det handlar om är att man ska kunna efterforska sina genetiska rötter. Det har inte att göra med att det sedan finns olika konstellationer, något som vi väl ändå lär få debattera här i kammaren i samband med ett betänkande senare. I det här avseendet och när det gäller det som jag har lyft fram i dag handlar det om barnens rätt att kunna efterforska sina biologiska föräldrar och om möjligt också få leva tillsammans med dem. Det är den naturrättsliga principen från allra första början. Till och med djuren tar ju hand om sina ungar, och det är väl inget märkligt.  

Att vi har ett ansvar för den avkomma som skapats genom våra handlingar tycker inte jag är en märklig princip. Och att barnet har rätt att möta och att kunna efterforska sina föräldrar finns med även i FN:s barnkonvention om barns rättigheter, om jag minns rätt. 

Anf. 129 TASSO STAFILIDIS (v) replik:

Fru talman! Det är bra att vi nu fick klargjort den saken, något som jag väl borde ha fattat förut. Nu har Yvonne Andersson i alla fall talat om att det naturrättsliga ursprunget handlar om djuren. Okej.  

Barnen ska ha den rätten. Men jag tror att Yvonne Andersson helt och hållet har missat vad förslaget innebär om att ge lesbiska kvinnor samma rättigheter till assisterad befruktning som heterosexuella kvinnor har. En av de enorma fördelarna med att reglera och även lagstifta om det rättsliga föräldraskapet är just att de barn som kommer till genom att kvinnor söker sig till den svenska vården och får hjälp med assisterad befruktning, enligt vår lagstiftning och enligt de förslag som nu föreligger, faktiskt kommer att ha möjlighet att efterforska sina biologiska rötter. De ska kunna efterforska, och det ska skrivas in i en akt vem som är donatorn. Det är detta som ni kristdemokrater går emot, samtidigt som ni säger att det ni vill åstadkomma är att barnen ska kunna hitta sitt ursprung. 

Också jag tycker att det är viktigt. Därför tycker jag att denna lagstiftning är viktig. Jag ser inga som helst sakliga skäl eller argument för att lesbiska kvinnor fortsatt ska diskrimineras i lagstiftningen – detta till skillnad från hur heterosexuella kvinnor behandlas i lagstiftningen. 

Yvonne Andersson, läs alltså på en gång till och titta på vilka effekter den här lagen faktiskt får! Då får du se att till och med vissa av dina synpunkter och krav samt Kristdemokraternas krav blir både beaktade och tillfredsställda genom det förslag som kommer att läggas på riksdagens bord! 

Anf. 130 ANNIKA QARLSSON (c):

Fru talman! Detta betänkande innehåller många viktiga frågor – nästan så många att det kunde krävas en översyn och ett helhetsgrepp. Det är bra att en kommitté är tillsatt. Därmed behöver vi inte kräva det här i dag. 

Kommittén är tillsatt för att utvärdera 1998 års föräldrabalksreform. Jag kan tycka att det kanske hade varit bättre om många av motionerna hade fått vänta och blivit infogade i det arbetet i stället för att helt och hållet avslås här i dag. 

Vi i Centerpartiet valde att inte motionera på det område där kommittén arbetar utan att i stället lägga kraft på att få in våra tankar via vår representant i kommittén. Men för den skull är vi inte nöjda med sakernas tillstånd utan visar i särskilda yttranden på några områden – till exempel när det gäller hur man dömer avseende vårdnad när misshandel sker i hemmet eller när det gäller barns rätt att komma till tals i vårdnadstvister och reglerna för förmyndare och god man. 

Det måste ju vara en självklarhet att skydda barnet från att bli utnyttjat vid konflikter mellan vuxna. I ärenden som rör vårdnad och umgänge måste därför större vikt läggas vid vad som är bäst för barnet. Alltför ofta finns det tendenser till att det blir på barnets bekostnad i fråga om föräldrarnas rättigheter och uppnåendet av rättvisa dem emellan. 

Kopplingen mellan barnets välbefinnande och trygghet samt mäns våld mot kvinnor måste förstärkas. Centerpartiet anser att också de barn som utsätts för våld i hemmet är att betrakta som brottsoffer. I alla vårdnadsutredningar måste barnets rätt till umgänge framgå men också barnets rätt att avstå från umgänge. 

Fru talman! Vi har ett par reservationer som inte berörs av kommitténs arbete. Där vill jag yrka bifall till reservation 12 som innebär bifall till de motioner där det föreslås att nuvarande lagstiftning ändras så att det tydligt framgår i lagtexten att alla efterlevande som berörs av fastställda faderskap ska ha talerätt i mål om hävande av faderskap. Att det, som utskottsmajoriteten anför, inte skulle kunna motiveras utifrån principen om barnets bästa förstår jag inte, för detta att med säkerhet veta sitt ursprung måste väl i allra högsta grad stämma väl överens med principen om barnets bästa. 

Förslaget handlar om att stärka rättstryggheten, inte om att här i dag slå fast vad som är rätt eller fel i enskilda fall. Det handlar om rätten till prövning. 

Barnets bästa lyfts fram i debatten, även här i dag, som vore det något statiskt och opolitiskt, lika för alla. Men det här med barnets bästa bygger, precis som mycket annat, på värderingar. Troligtvis finns det här i kammaren olika nyanser i just synen på barnets bästa. 

I en reservation säger vi att vi vill att det skyndsamt ska finnas möjligheter för kvinnor att få assisterad befruktning. Yvonne Andersson vänder sig mot det och tycker att det inte är att se till barnets bästa. Därför skulle jag vilja hålla fram bilden att det är omgivningen snarare än vilka föräldrarna är som kan vara ett bekymmer i de här fallen. 

Vilken nyans vi än väljer att beskriva barnens bästa i är jag övertygad om att barnens position i samhället kommer att stärkas kraftigt de närmaste åren. De ska utifrån sin förmåga kunna styra sin vardag mer. Det handlar både om vardagslivet hemma och i skolan. De måste bli sedda som de brottsoffer de är när mamman misshandlas. De ska bli lyssnade på och trodda när de berättar om sexuella övergrepp, och omgivningen måste ingripa mot de vuxna som missköter sitt föräldra- och vuxenansvar. 

Vi kan se ett aktuellt fall som diskuterats i Aftonbladet i dagarna. Man får en bild av hur en liten flicka som utsatts för sexuellt övergrepp ska stå upp i tingsrätten, inför många okända människor i en okänd miljö och berätta om saker som 5-åringar över huvud taget inte ska känna till. Vi måste se till att ändra på perspektiven och ge domstolarna möjlighet att bygga upp speciell kompetens där man i nära samarbete med det sociala, med BUP och kvinnojourer och många fler aktörer kan möta dessa barn på deras villkor i stället för som i dag tvärtom. Lagstiftningen måste också bli tydlig när det gäller övergrepp mot barn. Jag citerar Barnombudsmannen: Alla grova sexuella handlingar mot barn bör betraktas som våldtäkt. 

Anf. 131 RAIMO PÄRSSINEN (s):

Fru talman! Vi kan konstatera att det finns en stark vilja och önskan från alla kammarens ledamöter – det är något som förenar oss – att alla barn blir sedda, blir lyssnade till, får en trygghet och en god omsorg. Engagemanget från ledamöterna ser vi bland annat i det stora antal motioner som behandlas i det här betänkandet. 

Fru talman! Alla skilsmässor är svåra i någon form. Ändå ska vi påminna oss om att det för det stora flertalet sker i samförstånd, där föräldrarna kommer överens om var barnen ska bo och hur umgänget ska ske. För många ansvarstagande föräldrar handlar det om att planera det vardagliga livet kring barnet på bästa möjliga sätt. Då är det alltså barnets bästa, omsorg, trygghet och utveckling, som är ledstjärnan. 

Det här är ju som bekant inte verklighet för alla barn. Tvärtom är det många barn som far illa just därför att de vuxna inte löser problemen ur ett barnperspektiv. Det finns vårdnadstvister där barnen används som ett vapen mot den andra föräldern. Man gör allt för att bekämpa varandra. Det finns andra fall där det förekommer våld mot både förälder och barn. 

Fru talman! 2002 års vårdnadskommitté utreder just nu hur lagstiftningen i föräldrabalken tillämpas i socialnämnder och domstolar. Vi ska försöka utvärdera vad 1998 års reform har inneburit för strävandena att föra bort vårdnadsfrågor från domstolar och underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt komma överens. I detta ryms väldigt många frågor. Låt mig nämna några. 

Kan vi verkligen se att det är barnperspektivet som har en central roll i de vårdnadsutredningar som socialnämnderna gör? Är det så att barnen kommer till tals och på vilket sätt? 

Händer det att portalparagrafen, låt mig kalla den det, om gemensam vårdnad är den som väger tyngre än riskbedömningar gällande barnet? 

Vilken kompetens saknas i domstolarna i vårdnadsärenden? 

Hur tillämpas reglerna när det förekommer övergrepp eller misstanke om detta? 

Egentligen skulle man kunna sammanfatta alla de här frågorna i en vidare fråga, nämligen: Vad kan vi göra för att barnets bästa alltid blir vägledande i dessa tvister? 

Fru talman! Vårdnadskommittén har genomfört ett antal mycket intressanta hearingar. Vi har fördjupat oss i bland annat växelvis boende. Det har framkommit fall som kan verka egendomliga. Det finns barn som bor två veckor i Norrland och tre veckor i Stockholm. Det finns barn som delar förskolor. Man kan ibland fråga sig: Är det barnets bästa som man har för ögonen? 

Vi har också fördjupat oss i våld i familjer och barnens rätt att komma till tals, och mer ska komma. Vi har ställt frågan: Hur gör man med barnets upplevelser? Är barnets upplevelser viktiga? Ja, självklart, men på vilket sätt tar vi reda på deras upplevelser? Dokumenterar vi dem? 

Till vår hjälp har vi många organisationer och myndigheter som bistår utredningen med sina erfarenheter, lägger synpunkter och ger sin kunskap om hur dagens lagstiftning tillämpas men naturligtvis även påtalar bristerna. Som tidigare sagts ska kommittén slutföra sitt arbete under 2004 och lämna sitt betänkande vid årsskiftet. 

Vi kan hoppas att vid nästa års debatt i denna fråga har mer nått oss från kommittén som vi har att ta ställning till så att vi kan fördjupa våra diskussioner. Men jag är övertygad om vår gemensamma vilja att hitta den rätta vägen. 

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet och avslag på samtliga reservationer. Vårdnadskommittén fångar upp frågeställningarna i ett flertal reservationer. Än finns det mycket kunskap att hämta och många frågor att borra lite djupare i. 

Jag tänkte, fru talman, också på resonemanget om en barnbalk. Man ställer sig frågan. Det är klart att vi kan ge oss in i det, men vad löser det? Ändrar det någon tillämpning, eller ändrar det någons beteende? Att lägga detta till Vårdnadsutredningen också skulle enligt mitt tyckande förlänga arbetet en hel del. Det viktiga är att se: Vad har vi för tillämpning? Är det så att vi ser barnen, som vi borde göra? 

Till Tasso Stafilidis vill jag säga att det finns ett riktat uppdrag till kommittén att överväga en automatisk prövning av vårdnaden eller umgänget när en förälder begått vissa brottsliga handlingar mot den andra. Det uppdraget finns redan. Så det finns egentligen ingen anledning att reservera sig. 

Fru talman! Låt mig avslutningsvis säga att Maria Hassan i sitt anförande kommer att beröra de övriga punkterna i betänkandet, som inte är direkt kopplade till Vårdnadskommitténs arbete. 

Anf. 132 TASSO STAFILIDIS (v) replik:

Fru talman! Jag har egentligen bara en fråga om barnbalk. Jag kan väl instämma i Raimo Pärssinens synpunkt, att man kanske inte bör lyfta in frågan om barnbalk till Vårdnadskommittén. Det skulle förlänga arbetet och tynga det ännu mer. Det önskar jag verkligen inte. 

Men vi har sett vilka förtjänster det har blivit till exempel när riksdagen beslutade om att införa en miljöbalk. Vi har också sett att det medfört, trots att det är enormt mycket lagstiftning och väldigt mycket teknik, en sammanhållen lagstiftning. Man har vetat vad man talar om. Bortsett från att jag håller med Raimo Pärssinen om att man inte bör lägga in det i utredningen, finns det ingen poäng med att någon gång i framtiden se över möjligheterna att förändra vår lagstiftning, döpa om denna lag till barnbalk och se till att göra de förändringar som behövs för att den faktiskt ska ta hänsyn till barnets bästa och utgå från barnperspektivet i ännu högre grad än vad den gör i dag? 

Anf. 133 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik:

Fru talman! Ja, det kan säkert finnas en poäng med det, det vet inte jag. Men min reflexion är att man inte ändrar beteenden bara för att man ändrar namn på lagar. Det kanske blir lättare att hitta i lagstiftningen och att lära ut om den. 

Den viktiga diskussion som vi har framför oss handlar om hur vi formulerar oss i lagstiftningen och även om vad vi har för resurser för att kunna hantera dessa frågor. Vad har vi för resurser och kunskaper för att få till stånd en korrekt tillämpning? Man kan önska att varje socialnämnd gör en djup och riktig bedömning med goda riskanalyser för att kunna fånga upp det hela. Som jag ser det är det där som de stora kärnfrågorna ligger. 

Det handlar inte om en diskussion om det ska heta föräldrabalk eller barnbalk. Just nu känns en sådan diskussion lite ovidkommande. Den må då kanske ligga längre fram i tiden. 

Hur ska vi komma till rätta med detta? Hur ska vi kunna peka på att det finns ett föräldraansvar hos oss alla? Hur ska vi kunna se till att alla bedömningar blir korrekta och djupgående? Hur ska vi kunna kontrollera att socialnämnderna inte blandar ihop sitt arbete för mycket med det polisiära utan agerar mer självständigt? Oavsett vad som kommer fram i polisens utredningar ska man göra sin egen bedömning av barnet.  

Dessa frågor bär långt. Här finns det mycket att resonera kring. Sedan kan vi kanske i ett senare skede återkomma, Tasso Stafilidis, till frågan om detta med barnbalk.  

Anf. 134 TASSO STAFILIDIS (v) replik:

Fru talman! Jag instämmer i Raimo Pärssinens beskrivning. Jag tycker också att alla de punkter som han lyfte fram är viktiga.  

Jag är glad över att frågan om barnbalk inte avvisas tvärt, utan att det kan vara en fråga som kan vara till hjälp rent pedagogiskt.  

Vi och också ni som är ledamöter i Vårdnadskommittén ser ju det stora problemet i dag. Det är vissa saker i lagstiftningen som domstolar av konstiga anledningar missar. Ändrar man på namn och justerar strukturer för att påminna om att det är barnen det handlar om och inte föräldrarna kan det kanske vara till hjälp. Om en sådan liten sak som ett namnbyte på en balk kan vara till hjälp skulle det vara otroligt värdefullt, inte minst för barnen som vi alla här i kammaren kämpar så hårt för. 

Anf. 135 RAIMO PÄRSSINEN (s) replik:

Fru talman! Om det finns det som Tasso Stafilidis kallar för strukturer i dagens lagstiftning måste de ändras. Vi måste göra allt för att det ska bli bättre för barnen.  

Men det är ingen fråga som ligger oss nära just nu, utan det handlar om vad dessa strukturer består av. Vad innehåller lagstiftningen? Vad finns det för värdering av ord? Vad ligger först och vad ligger sist? 

När det gäller detta med kompetens ser åtminstone jag att det finns stora brister på olika håll. Vi har en stor diskussion framför oss om vad vi ska kunna göra för att ändra på detta.  

Det finns jättefina utbildningar som familjevåldsutredare anordnar tillsammans med socialnämnder. Även domarväsendet är inbjudet, men man deltar inte. Domarna säger att de inte vill delta i dessa utbildningar därför att de inte vill bli påverkade. Det är klart att detta reser ett antal frågetecken. 

Men låt oss se det här gemensamt. Det är barnen det handlar om, och vi vill alla barnens bästa. Låt oss försöka att hitta en stor och bred ingång, men framför allt att försöka hitta de rätta tillämpningarna. Vi måste också gemensamt se till att på rätt sätt stödja de människor som jobbar med barnen för barnens bästa. 

Anf. 136 MARIA HASSAN (s):

Fru talman! Jag börjar mitt anförande med att yrka bifall till förslaget i lagutskottets betänkande nr 11 och avslag på samtliga reservationer. De återstående motionerna handlar om förmyndarskapet, gode män, faderskapet, adoptionslagstiftningen, rätten till insemination för lesbiska kvinnor och arvsrätt för kusiner. 

Fru talman! Människor – vuxna eller barn – som i vissa situationer måste ha en god man eller förvaltare är särskilt beroende av ett rättssäkert väl fungerande regelverk. Samtliga motioner pekar på brister i hanteringen av godmans- och förvaltarinstituten och innehåller flera förslag för att öka rättssäkerheten. 

Bristande engagemang, otillräckliga kunskaper, bedrägeri och dålig tillsyn från länsstyrelserna är återkommande kritik som riktas mot gode män och förvaltare. För att godmans- och förvaltarinstituten ska betraktas som tillförlitliga alternativ när det gäller att bereda stöd åt hjälpbehövande måste tillgången på kvalificerade gode män och förvaltare säkras.  

Lagutskottet har i sina tidigare betänkanden framhävt behovet av att utvärdera 1995 års förmyndarskapsreform. I april 2002 tillsatte regeringen en särskild utredare. Direktivet till utredningen är omfattande och heltäckande och tar upp även de frågeställningar som finns i motionerna och reservationerna till det här betänkandet.  

Utredaren ska se över de stödformer som erbjuds i föräldrabalken och inventera reformbehov, bland annat med hänsyn till kommande ändringar i befolkningsstrukturen. I ett tilläggsdirektiv från februari 2003 vidgades uppdraget till att lägga fram förslag till åtgärder för att stärka det rättsliga skyddet för ensamkommande barn. Uppdraget ska redovisas den 1 juli 2004 och kommer säkert att följas av en livlig debatt. 

Med hänvisning till den pågående utredningen avstyrks Folkpartiets och Kristdemokraternas reservationer. 

Fru talman! De flesta adoptivbarn har kommit till Sverige genom internationell adoption. Drygt tusen barn varje år lämnar en osäker framtid i sina länder – bland annat i Östeuropa – för att finna trygghet och en bättre uppväxt i Sverige. 

Samtidigt ska vi alltid vara medvetna om att det kräver ett hårt arbete från både adoptivföräldrar och adoptivbarn för att skapa relationen barn–förälder. Barnets bakgrund och tidiga erfarenheter avgör hur denna process ter sig. Det är viktigt att adoptivföräldrar skapar en tillitsfull uppväxtmiljö och på ett adekvat sätt kan hantera barnets biologiska och etniska ursprung. 

Rättssäkerheten för adoptivbarn i Sverige har förbättrats väsentligt genom åren, och de flesta av dessa barn utvecklas väl både psykologiskt och socialt. Det måste vi ha i åtanke när vi behandlar motionerna om adoptionslagstiftningen. Barnets bästa har alltid varit vägledande vid varje ändring i adoptionslagstiftningen. 

Våra föreställningar om barnens bästa är inte längre förknippade med en traditionell familj med pappa och mamma. Adoptivbarn behöver de bästa föräldrar, trygga vuxna människor, men om det är två kvinnor eller två män har mindre betydelse. Genom lagen om homosexuellas rätt att prövas som adoptivföräldrar finns det flera trygga vuxna som kan erbjuda övergivna barn ett tryggt hem. 

Det är beklagligt att Kristdemokraterna inte har förstått det och kräver att lagen som trädde i kraft för drygt ett år sedan ska upphävas. Svensk familjelagstiftning går i takt med verkligheten, men det gör inte Kristdemokraterna. 

Det finns andra paragrafer i föräldrabalken som anses förlegade i en modern tid. Det råder ingen tvekan om att den lagliga möjligheten för adoptant och adoptivbarn att gifta sig med varandra är mycket stötande. Våren 2002 gjordes ett tillkännagivande, och lagutskottet har i sina tidigare ställningstaganden uttalat att tiden är mogen att avskaffa denna möjlighet. 

Lagutskottet anser även att 25-årsgränsen för dem som vill adoptera måste ses över. 

Utredningen om internationella adoptioner lämnade år 2003 sitt betänkande Adoption – till vilket pris?, och en proposition presenteras i mars. Låt oss avvakta den innan vi tar ställning till omfattningen och djupet av översynen av nuvarande adoptionslagstiftning. Med den motiveringen yrkar jag avslag på reservationerna. 

Fru talman! Endast kvinnor som är gifta eller lever tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden har i dag möjlighet att erhålla assisterad befruktning vid allmänt sjukhus. De lesbiska kvinnorna är däremot tvungna att skaffa sig barn genom privat insemination eller utomlands. De anser sig med all rätt diskriminerade. Dessutom skapas otrygghet både för mor och barn. Om inseminationen utförs på sjukhus minskas smittorisken och barnet får tillgång till sitt biologiska ursprung eftersom spermagivaren inte får vara anonym i Sverige. 

I propositionen Partnerskap och adoption som kom 2002 fastslogs att lesbiska par som har registrerat sitt partnerskap eller lever i ett samboförhållande ska få tillgång till assisterad befruktning vid allmänt sjukhus när frågan om det rättsliga föräldraskapet reglerats. I en interpellationsdebatt bekräftade justitieministern att frågan om lesbiska kvinnors rätt till assisterad befruktning är politiskt avgjord, och att det som återstår är frågan om det rättsliga föräldraskapet. 

Regeringen presenterar en lagrådsremiss om assisterad befruktning senare i vår. Med detta anser jag att yrkandena i reservation 17, om rätten till insemination för lesbiska och bisexuella kvinnor, och reservation 19, om rätten till så kallad provrörsbefruktning för lesbiska kvinnor, är besvarade och därför bör avslås. 

Jag yrkar även avslag på Kristdemokraternas reservationer 18 och 20, men på andra grunder. Kristdemokraterna har diametralt motsatt uppfattning och nekar de lesbiska kvinnorna rätt till insemination och så kallad provrörsbefruktning. Deras motivation är lätt att känna igen. Homosexuella par ifrågasätts som föräldrar, och det görs av omsorg om barnens bästa. Jag skulle vilja fråga Kristdemokraterna om alla heterosexuella föräldrar alltid är lämpade som föräldrar. Verkligheten säger någonting helt annat. Det bästa för barnen är att ha bra föräldrar och inte biologiska varelser av olika kön. 

Jag yrkar återigen bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. 

Anf. 137 YVONNE ANDERSSON (kd) replik:

Fru talman! Det är lite förvånansvärt att höra ett anförande som talar om att alla de expertorganisationer som tidigare var med är verklighetsfrämmande. De tillhör inte den verklighet som finns i dag. 

Fru talman! Det finns många frågor som ligger bakom Maria Hassans anförande. Jag tycker att man ska fundera lite grann på dem. Vad var det för perspektiv som präglade det här anförandet? Man talar om barnens bästa. Men om det handlar om att kvinnor känner sig diskriminerade om de inte får insemineras på samhällets bekostnad, ser man det då ur barnens perspektiv eller ser man det ur ett vuxenperspektiv? Är det en egen önskan som driver de här kvinnorna att skaffa barnet och bära det i sin mage för sin egen skull eller handlar det om hur de här barnen ska må den dagen då de faktiskt är framfödda och söker sina genetiska rötter? Jag tycker att man ska ställa sig de här frågorna. 

Den andra frågan är en ren procedurfråga. Den är politiskt avgjord, säger ministern i en interpellationsdebatt. Javisst, men den har inte varit föremål för en votering här i kammaren. Jag menar att den inte är avgjord förrän den har varit föremål för en omröstning i kammaren. 

Jag tycker också att det på något vis innehåller väldigt många bottnar och dimensioner när det gäller vad vi politiker ska ägna vår tid och möda åt. Är det så att vi drivs av att anpassa lagstiftningen till den verklighet som finns nu? Eller måste vi anpassa den för att skapa en verklighet som är önskad eller icke önskad i framtiden? Ska vi öka på de problem som uppstår när barn undrar varför de inte får växa upp med sin mamma och pappa? Eller vad handlar det om? Jag skulle vilja ställa den frågan till Maria Hassan, som tar ut svängarna på ett, som jag tycker, relativt oövervägt sätt i vissa frågor. 

Anf. 138 MARIA HASSAN (s) replik:

Fru talman! Jag börjar med den sista frågan. Även om vi har väldigt mycket makt här i riksdagen kan vi inte styra den familjebildning som redan sker i samhället. Om vi inte bestämmer oss för att straffbelägga vissa typer av familjer, måste vi ta hänsyn till att två kvinnor också har rätt att vara föräldrar. Varför ska vi i förväg förutsätta att de är dåliga föräldrar? Vi har faktiskt brist på bra föräldrar i det här samhället, inte överskott. 

Låt mig sedan ta den första frågan. Mitt perspektiv ligger långt bort från Sverige hos alla de barn som längtar efter bra föräldrar och ett tryggt hem. Jag är från Kiev. Där finns tusentals barn som längtar efter att komma till ett tryggt hem. Tror du att de vägrar att komma till Sverige bara för deras blivande föräldrar råkar vara två kvinnor eller två män? Det tror inte jag. 

Det finns ett talesätt som säger att det inte är den som föder barnet som är en bra förälder utan den som uppfostrar barnet. Låt oss hålla oss till den principen! Den passar väl i det här sammanhanget. 

Anf. 139 YVONNE ANDERSSON (kd) replik:

Fru talman! På samma sätt som Maria Hassan känner till många barn som skulle vilja komma till trygga föräldrar känner jag till många trygga föräldrar i det här landet som gärna skulle vilja ha barn. Det är inte lätt att få adoptera barn i det här landet. Det kan vi försöka hitta lösningar på, och det ska vi göra också. Vi vill ju se över adoptionslagstiftningen. 

Jag tror inte att det finns en rätt för vuxna att bli föräldrar. Nu hittar jag skillnaderna i vår människosyn. Det är aldrig vuxnas rättighet att bli föräldrar. Den rätten finns inte, men barnen har rätt till föräldrar. Det är där rättigheten finns. Den finns i den naturrättsliga principen. Jag uppmärksammade att vi alla som människor har en biologisk far och en biologisk mor. Det ligger någonting i att barnen har rätt att förvänta sig något av dem vars handlingar man är skapad utifrån. Det är det jag vill uppmärksamma när jag diskuterar detta. 

Jag vill hjälpa alla de barn som finns i hem och familjer där de av skilda skäl inte har sina biologiska föräldrar. Där vill jag gärna vara med och hjälpa. Men jag vill inte vara med om att på lagliga grunder skapa ett samhälle där de här problemen kommer att uppstå i ökad omfattning. Där ligger skillnaden. Det är skillnad på att vara med och hjälpa alla olika sorters familjer i olika situationer och att medverka till att det blir fler problem. 

Det är där som vi skiljer oss åt. Vuxna har inte rätt till barn, men barn har rätt till föräldrar. 

Anf. 140 MARIA HASSAN (s) replik:

Fru talman! Om jag inte hade en annan uppfattning skulle jag beundra Yvonne Anderssons principfasthet. Det verkar som om vi fastnat i ”de vuxnas naturlag” att det är de biologiska föräldrarna, en man och en kvinna, som har rätt att vara bra föräldrar, men det finns inte någon sådan naturlag. Du och jag kan vara överens om att barn behöver föräldrar och dessutom bra föräldrar. 

Om vi lämnar diskussionen om den naturlag som du hänvisar till kan vi i stället diskutera barnens bästa. Jag är med tanke på det engagemang som jag har sett från dig i alla frågor i lagutskottet helt säker på att vi ska kunna komma överens i frågor som gäller barnens bästa. 

Anf. 141 INGER RENÉ (m) replik:

Fru talman! Jag ska fortsätta efter den linje som handlar om barnets bästa. Jag skulle vilja ställa en fråga om talerätten. Vi vet att fler pappor i dag faderskapsprövas. Den problematiken växer. Vi har i dag också bättre instrument för att fastställa ett faderskap. 

Jag förstår inte, särskilt inte med tanke på vad utskottets majoritet faktiskt skriver – jag hänvisade tidigare till s. 23 – att man är medveten om att det för barnets bästa är bra att kunna fastställa ett riktigt faderskap. I den mening som jag antar att utskottets majoritet grundar sitt avståndstagande till motionerna på står det att bestämmelserna för fastställande av ett faderskap i hög grad bör präglas av hänsynen till barnets bästa. I och med tar man avstånd från de här motionerna. 

Min fråga till Maria Hassan är då: På vilket sätt är det inte förenligt med barnets bästa att man kan fastställa ett faderskap när man är tveksam om vem som är far till ett barn?  

Anf. 142 MARIA HASSAN (s) replik:

Fru talman! Jag tror att alla barn vill veta vilken far de har. Om det är vi utan tvekan överens. Men det är alltid ett övervägande mellan olika intressen. Vi kan föreställa oss en vuxen människa har levt med en far i 45 år och att han kände honom som en bra far. Helt plötsligt ställs barnet inför att den mannen inte är hans far. Någon ifrågasätter faderns vilja, och mannen är redan död. Varför ska man ifrågasätta faderns vilja? Är det till barnets bästa? 

Anf. 143 INGER RENÉ (m) replik:

Fru talman! Vem ska avgöra det? Ska man värdera att den här människan är 45 år och har levt utan denna pappa, medan en annan har levt i 25 år utan att ha haft en fastställd far? Sådana fall förekommer redan i dag, och i dem tillåter man den här faderskapsbedömningen. Men just i de fall som dessa motioner avser och där en kvinna vill hävda talerätt säger man nej. Man säger ja när en far funderar över om han verkligen är far till ett barn. Vi säger att det är alldeles okej, även om detta barn är 35 eller 45 eller i någon annan ålder, men när en kvinna vill hävda denna talerätt säger vi nej och menar att det inte är till barnets bästa. Var är skillnaden där? 

Anf. 144 MARIA HASSAN (s) replik:

Fru talman! Om vi håller oss till barnets bästa är det kanske viljan från den fader som erkände barnet som måste accepteras, men du talar om hans fru, inte om barnet. Då är det hennes intresse som du vill hävda. 

Anf. 145 ULF HOLM (mp):

Fru talman! Jag ska fatta mig relativt kort eftersom jag är sist på talarlistan och många goda argument redan är framförda här. 

Jag håller med om att barnens bästa ska vara en utgångspunkt. Jag tyckte att Raimo Pärssinens tal var jättebra och trodde att du därmed skulle ge ditt bifall till kravet på en barnbalk, men det gjorde du tyvärr inte. 

Jag skulle vilja säga att jag tror att den idén är väldigt bra just med tanke på de erfarenheter som Tasso Stafilidis tog upp. Erfarenheterna av miljöbalken har varit positiva eftersom man samlat lagstiftningen på ett ställe. Det blir lätt att hitta, och det är också lätt för oss lagstiftare att veta vad som finns och komma fram till vad som kan beslutas. 

Jag tycker att det var en utgångspunkt, men jag kan inse att det inte ligger i kommitténs intresse just nu. Man bör dock tänka på detta längre fram. 

Jag skulle däremot vilja yrka bifall till reservation 5 från Vänsterpartiet, som handlar om fler än två vårdnadshavare. Jag tror att det är väldigt viktigt att man faktiskt redogör för de juridiska förhållandena mellan barn och styvföräldrar i fall där två bögar och två lesbiska har barn och där det händer något mindre lyckligt i familjen. Jag tror att det är bra att man utreder vad som gäller om man har fler än två vårdnadshavare. 

Jag yrkar också bifall till reservation 8 om barns rätt att komma till tals. Den bygger bland annat på en motion från Miljöpartiet. Jag tycker att det är bra att man tar upp barnens rätt till exempel vid tvister, våld i familj och så vidare. Man kan ge ett tilläggsdirektiv till Vårdnadskommitténs arbete.  

Jag tycker också att det skulle vara väldigt bra med en könsneutral författning. I stället för ”mor och far” bör man skriva ”förälder”. Jag tänker dock inte yrka bifall till reservationen om detta. 

Jag vill däremot från Miljöpartiets sida yrka bifall till reservation 12 om talerätt i mål om hävande av faderskap. Den går ut på att vi ska få – vilket är det viktigaste – en förutsättningslös utredning om detta. Det är uppenbart så att det finns väldigt många delade meningar om det här. Inte minst har det förts en livlig diskussion i mitt eget parti om vilka förutsättningar som finns och så vidare. Vi kom fram till att det nog kan behövas en förutsättningslös utredning i denna fråga. Jag hoppas att vi i dag kan få ett bifall från riksdagen i denna fråga. 

Slutligen vill jag också ställa mig bakom kravet på rätt till insemination för lesbiska och bisexuella kvinnor. Jag står bakom den flerpartimotion med Tasso Stafilidis som huvudnamn som ligger bakom detta. Jag menar att det är väldigt viktigt att vi kommer till skott med den frågan så snart som möjligt. Jag tror att vi kan göra det ganska snart. 

Anf. 146 MARTIN ANDREASSON (fp):

Fru talman! Jag lyssnade med stort intresse på Yvonne Anderssons anförande om barn till homo- och bisexuella föräldrar. Tyvärr delar jag inte Vänsterpartiets åsikt att problemet med Kristdemokrateras resonemang är att man osynliggör barnen i dessa familjer. Jag skulle vilja vända på beskrivningen och säga att problemet snarare är att Kristdemokraterna i sin retorik pekar ut och stigmatiserar dessa familjer och därmed också de barn som växer upp i dessa. 

Det talas om att barn till homo- och bisexuella skulle löpa större risk att sakna trygghet och stabilitet i uppväxtförhållanden. Föräldrarna beskrivs som kortsiktiga och egoistiska i sina önskemål, och det antyds att lesbiska och bisexuella kvinnor som skaffar barn genom assisterad befruktning inte på sammma sätt som andra föräldrar beaktar barnperspektivet. 

För mig, fru talman, är detta ett brännmärkande av barn till homo- och bisexuella män och kvinnor, och jag anser att det är beklagligt just på grund av det budskap som man därmed ger till dessa barn. Jag är inte på något sätt övertygad om att man därmed gagnar dessa barns rätt till en god och trygg uppväxtmiljö. 

Det vore mig främmande att hoppas på att kunna gå igenom detta område i sin helhet på en begränsad talartid, men jag vill ändå konstatera att Kristdemokraternas resonemang på detta område dels saknar faktamässig grund, dels inte hänger ihop.  

Låt mig först av allt säga att för mig som homosexuell känns det viktigt att framhålla att om det vore så att fakta och erfarenhet talade för att barn som växer upp i en homosexuell familj skulle få det sämre än andra barn generellt skulle jag självklart anse att detta vore något mycket viktigt att ta fasta på. Men fakta visar ju det rakt motsatta: Forskning och erfarenhet talar för att barn till homo- och bisexuella har liknande uppväxtförhållanden som andra barn. 

Kristdemokraterna har flera gånger här i debatten sagt att 2002 års adoptionsreform skedde i strid med enhälliga experter. I själva verket är Kristdemokraterna det enda parti som står helt ensamma och saknar stöd bland expertisen, nämligen genom att Kristdemokraterna till och med tar avstånd från möjligheten till styvbarnsadoption för barn i homosexuella familjer, en reform som det vad jag kan se finns ett enigt stöd för från all expertis. När det gäller internationella adoptioner är det sant att vissa experter talade för och andra emot en sådan reform, men vi kan i varje fall konstatera att de våldsamma internationella reaktioner som förutskickades inför den reformen inte har blivit verklighet. 

Slutligen, fru talman, talar Kristdemokraterna om att denna reform handlar om att frånta barn rätten till båda sina biologiska föräldrar. Men adoption tillkommer ju alltid på grund av att barnet inte kan bo ihop med sina biologiska föräldrar, och när det gäller insemination skulle det argumentet i så fall vara ett angrepp på alla former av insemination i enlighet med inseminationslagstiftningen. Jag undrar därför om Kristdemokraterna verkligen är beredda att dra de fulla konsekvenserna av det argumentet. 

Avslutningsvis, fru talman: Ingen vuxen har rätt att kräva att bli förälder. Barnet har däremot rätt att komma till världen under så trygga omständigheter som möjligt. De barn som behöver adoptivföräldrar har rätt att få så bra adoptivföräldrar som möjligt. 

Anf. 147 YVONNE ANDERSSON (kd) replik:

Fru talman! Martin Andreasson nämner vad jag har sagt. I själva verket sade jag aldrig det. Men han har läst mitt manus och glömt att jag där strök över ställen där jag hade refererat till några andra som talade om detta, nämligen kunniga personer som Anders Agell, och jag kan citera honom: ”Även om vi måste acceptera sociala förändringar och nya attityder hos människorna finns det anledning till oro för kärnfamiljens stabilitet i Sverige.” Något som jag inte heller hade uppe i mitt anförande utan i mitt manus var att det var Lars Dencik som talade om vikten av kärnfamiljen därför att den erbjuder den förhållandevis säkraste miljön för barnens personliga och sociala utveckling. Men nog om det! 

Det var expertorganisationer som i samband med utredningen, i den utredning som föregick den, lyfte fram att homosexuella inte skulle få prövas som adoptivföräldrar, och det var det jag nämnde. 

Jag har inte talat om min sexuella läggning, men jag är heterosexuell och har fem egna barn och åtta barnbarn – om det spelar någon roll. Jag har inte jämfört med hur barn har det beroende på under vilka familjeförhållanden de växer upp. Jag har hållit mig borta från det därför vi vet förhållandevis lite, och jag vet inte ens om det är rimligt att jämföra det. Jag har valt ett annat perspektiv här i dag. Jag har valt att inte jämföra barn, utan jag har talat om de existentiella frågor som uppkommer i en människas liv, identitetsutvecklingen. Under hela livet har det visat sig att frågorna om ens biologiska härkomst har uppkommit och varför ens biologiska föräldrar inte vill ta ansvar för en som barn. Det är sådana frågor som har uppkommit. Det är de frågorna jag har tagit hänsyn till. Jag tycker att vi även i den här kammaren ska vara hederliga nog att ta upp dessa frågor: Vad är det för frågor vi lyfter fram, varför lyfter vi fram dem och vad ger vi för reaktioner på dem?  

Därför vill jag också fråga om var barnperspektivet finns i det här, Martin Andreasson. 

Anf. 148 MARTIN ANDREASSON (fp) replik:

Fru talman! Den som läser protokollet kommer att kunna se vad Yvonne Andersson har sagt, både i sitt anförande och i sina repliker.  

Vi kan börja med den här frågan som gäller att barnet ska ha möjlighet att ställa frågor kring sin biologiska härkomst. Det är en sak som är fastlagd i barnkonventionen att man ska ha rätt att så långt som möjligt få vetskap om sitt biologiska ursprung. Det tycker jag är en oerhört viktig fråga, både när det gäller adoptionsförhållanden och när det gäller insemination. Men när det gäller adoption är det en generell fråga som gäller alla barn. Låt oss för all del hjälpas åt att göra det lättare för adopterade barn att få vetskap om sitt ursprung om man önskar det och det kan hjälpa en i ens existentiella sökande. Jag tror att det är väldigt viktigt att uppmärksamma detta. 

När det gäller insemination är, som tidigare sagts, själva poängen den här: Tillkommer en insemination i Sverige på en klinik så har man en lagstadgad rätt att få vetskap om sitt biologiska ursprung. Den lesbiska eller bisexuella kvinna som vill få möjlighet till insemination är i dag hänvisad till att antingen göra det i hemmet under mindre trygga medicinska förhållanden eller åka till utlandet, där det i de allra flesta länder inte finns en motsvarande rätt för barnet att få vetskap om vem som är den biologiska fadern. Ur kvinnans synpunkt är det alltså tryggare om inseminationen äger rum på en klinik, och för barnets skull är det av godo om så många inseminationer som möjligt äger rum i Sverige på svensk klinik, så att barnet får vetskap om sitt biologiska ursprung. 

Anf. 149 YVONNE ANDERSSON (kd) replik:

Fru talman! Jag fick inte svar på min fråga om vad det är som handlar om barnperspektivet och barnens bästa när vi talar om de här frågorna, eftersom ni påstår att det är det som driver er fram till den här ståndpunkten. Är det inte med de vuxnas önskningar och med de vuxnas bästa för ögonen som vi öppnar upp för en lagstiftning som innebär att lesbiska kvinnor ska ha rätt att på samhällets bekostnad få insemineras? Är det inte vuxnas bästa som åsyftas då? Vi vet ju väldigt lite om hur de här barnen upplever sin uppväxt och sina sökanden. Det borde finnas anledning att begrunda den typen av frågor innan man öppnar upp för det i en samhällsutveckling som går rätt snabbt. Var ligger barnperspektivet i den frågan? Hur kan man förklara bort att det är vuxenperspektivet ni i första hand tar sikte på? 

Anf. 150 MARTIN ANDREASSON (fp) replik:

Fru talman! När det gäller forskningsläget tvingas jag återigen korrigera Yvonne Andersson. Faktum är att den forskning som finns på barn som har vuxit upp i homosexuella familjer faktiskt till allra största delen baserar sig på antingen barn från tidigare förhållanden eller barn som har tillkommit just genom insemination. En stor del av den forskningen finns utförligt refererad i den utredning som låg till grund för 2002 års adoptionsreform där man ju också berörde frågan om assisterad befruktning.  

Där framgår ju också med all tydlighet att den erfarenhet och den forskning som finns pekar på att dessa barn har uppväxtförhållanden och identitetsutveckling, vilket Yvonne Andersson var inne på, och så vidare som är likartade med hur andra barn har det.  

När det gäller barnperspektivet vill jag hänvisa till vad jag sade i mitt förra replikskifte. Om man menar allvar med att det är viktigt att barn får kännedom om sitt biologiska ursprung borde det till exempel vara en sak som talar för att så många inseminationer som möjligt äger rum på svenska kliniker, där barn har en lagstadgad rätt att få vetskap om sitt biologiska ursprung, i stället för att dessa inseminationer äger rum i länder eller under förhållanden där sådana möjligheter inte finns. 

Anf. 151 TASSO STAFILIDIS (v):

Fru talman! Jag missade en sak i mitt anförande, nämligen att yrka bifall till reservation nr 16, som också handlar om översyn av adoptionslagstiftningen. Där handlar det specifikt om en sak som inte finns med i det arbete som har legat till grund för den proposition som regeringen ska lägga fram i mars 2004 kring internationella adoptioner. Det gäller att barnen som är adopterade ska ha rätt att få reda på att de är adopterade. Jag yrkar bifall till reservation nr 16. 

Fru talman! Jag vill passa på att helt och hållet instämma i allt det som Martin Andreasson mycket tydligt och förtjänstfullt har redogjort för och förtydliga mig. När jag sade ”osynliggör” menar jag att man väljer att osynliggöra barnen i den lagstiftning som Kristdemokraterna vill ha. De ska inte finnas med, inte existera. Det är där osynliggörandet är. Jag håller helt och hållet med om att Kristdemokraterna pekar ut och stigmatiserar, ja, faktiskt rentav demoniserar familjeformer som inte är heterosexuella. 

Föredrogs  

lagutskottets betänkande 2003/04:LU11 
Barn och föräldrar m.m. 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 19 §.) 

15 § Internationella konventioner på telekommunikationsområdet om katastrofberedskap m.m.

Föredrogs  

trafikutskottets betänkande 2003/04:TU4 
Internationella konventioner på telekommunikationsområdet om katastrofberedskap m.m. (prop. 2003/04:29). 

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. 

(Beslut fattades under 19 §.) 

16 § Sekretess inom den civila sjöfarten

Föredrogs  

trafikutskottets betänkande 2003/04:TU7 
Sekretess inom den civila sjöfarten (prop. 2003/04:58). 

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. 

(Beslut fattades under 19 §.) 

17 § Miljöpolitik

Föredrogs  

miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2003/04:MJU9 
Miljöpolitik. 

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. 

(Beslut fattades under 19 §.) 

18 § Torv och elcertifikat

Anf. 152 ANNE-MARIE PÅLSSON (m):

Fru talman! Om Socialdemokraternas energipolitik finns mycket att säga, dessvärre inte så mycket vackert. Den präglas av ryckighet, kortsiktighet, önsketänkande samt motstridighet och är en veritabel orgie i fastställande av inbördes icke förenliga målsättningar. 

För att kunna hantera denna situation, med alla dessa målsättningar, behövs en rikt utrustad verktygslåda. Visst har regeringen en sådan till sitt förfogande: skatter, avgifter, subventioner, ren lagreglering. Till dessa mer klassiska redskap har nu fogats ytterligare två: elcertifikat och kvotplikter. Snart introduceras ännu ett: utsläppsrätter. 

Vi moderater har redan tidigare tagit ställning mot införandet av elcertifikat. Vi tycker att det är en dyr, krånglig metod för att subventionera vissa energikällor. Det skapar också en betydande politisk osäkerhet i det att elkonsumenten inte i förväg kan veta hur mycket extra dyr miljövänlig el som måste köpas. 

Men den politiska osäkerheten är större än så, ty för att inte åsamka vissa sektorer kännbara negativa konsekvenser har ett system med kvotplikt, eller kanske mer korrekt uttryckt undantag från kvotplikten, införts. På vilka grunder befrielse från att köpa dyr el beslutats tycks det emellertid råda en viss, betydande osäkerhet om; bara de invigda tycks känna till hur dessa beslut tas. Man kan dock förmoda att företag med goda kontakter med regeringen har en viss fördel. 

Detta system är osunt. Det skapar ett politiskt beroende, ett politiskt godtycke, och det snedvrider också konkurrensen. För företag med kvotplikt skapas konkurrensnackdelar i förhållande till företag som slipper kvotplikten. Samtidigt får producenter av el som är certifikatberättigade konkurrensfördelar i förhållande till elproducenter som inte har blivit tilldelade elcertifikat. 

Vi moderater förordar i stället en energipolitik som tillvaratar och bejakar den dynamik och de möjligheter som avregleringen av elmarknaden skapade. Låt konsumenterna välja vad de vill ha och låt kostnaden för de inbördes konkurrerande energikällorna avgöra vilket slags el som ska produceras. I detta resonemang förutsätts naturligtvis att varje energikälla belastas med samtliga kostnader som är förenade med produktionen. Priset ska alltså även spegla de så kallade externa effekterna. Detta är en ledstjärna för vår politik men inte för regeringens. 

Därför står vi här nu igen och ska ta ställning till ett förslag om att låta torv få samma status som förnybara energikällor. Varför? Ja, det beror knappast på att torv är förnybart. Här råder delade meningar. 

Närmare bestämt beror svaret på det tidsperspektiv som anläggs. En energikälla som behöver minst tusen år för att förnya sig förnyar sig visserligen, men det går väldigt långsamt. För att en torvmosse ska vara ekonomiskt lönsam att bryta behöver den ha en tjocklek på åtminstone en meter. Med den takt torvmossar växer, med mellan en halv och en millimeter per år, får vi vänta bra länge innan torven är brytbar. Under en mandatperiod, till exempel, har tjockleken vuxit med max fyra millimeter. Under Socialdemokraternas sammanlagda regeringsinnehav har den vuxit med cirka sju centimeter. Under den tid släkten Bernadotte har suttit på den svenska tronen har tjockleken ökat med blott två decimeter. Vi får alltså i princip gå tillbaka till vikingatiden för att finna det tidsspann som behövs för att torven ska förnya sig. 

Nu är jag förstås medveten om att den förnyar sig och att den inte förnyar sig så långsamt som olja, naturgas och kol, som bildades för miljontals år sedan under mycket högt tryck och hög temperatur. 

Man kan förmoda att regeringens utredare faktiskt insåg den problematiken. När man föreslog att torven skulle inkluderas som en certifikatberättigad energikälla var det knappast på grund av dess förnybara egenskaper som så skedde. Det var snarare så att man insåg att om torv inte gavs denna status, så skulle torv som energi konkurreras ut av fossilt kol, som bedömdes ha skadligare effekter på miljön. Här kan regeringens utredare faktiskt ha argumenterat rätt. Fast å andra sidan skulle detta också skapa följdproblem som sammanhänger med de konkurrerande bränslenas ställning. 

Om torv ges en mer fördelaktig ställning som certifikatbränsle så finns det en risk för att exempelvis avfallsbränslen konkurreras ut. Regeringen har uppmärksammat den risken, bedömer visserligen att den är liten men säger sig ändå vilja följa utvecklingen, vilket man förmodligen gör rätt i. På en marknad som den svenska kommer ständigt nya problem, med så många och så motstridiga mål. 

Om den svenska regeringens ambition verkligen är att främja produktion från förnybara energikällor vore det i så fall mycket bättre att man verkligen satsade på sådana energikällor: biomassa, energiskog, björkskog eller vete, som inte kräver så lång tid för att förnya sig. 

Frågan om torvens egenskaper är emellertid komplex och inrymmer faktiskt fler dimensioner än förnyelsetakten. Aspekter som torvbrytningens inverkan på naturen, våtmarkerna, bör vägas in. Också dess effekt på sysselsättningen i våra nordliga län och de regionala konsekvenserna i stort kan beaktas. 

Fru talman! En sammantagen bedömning ger dock vid handen att torv som certifikatberättigad energikälla inte gör systemet med elcertifikat bättre, snarare sämre i det att det politiska godtycket och skönsmässiga bedömningar därigenom får ett än friare spelrum. Vi har motsatt oss detta system tidigare och gör så även i dag. 

Fru talman! Jag ställer mig bakom båda de moderata reservationerna i NU8, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 1 under punkt 1. 

Anf. 153 NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Jag vill instämma med föregående talare, och för att inte förlänga debatten i onödan ska jag hålla mitt anförande ganska kort. 

Låt mig börja med att yrka bifall till reservation nr 1. När man år 2003 i den här kammaren röstade igenom elcertifikatssystemet var vi folkpartister starkt kritiska till det och röstade emot. Systemet går nämligen ut på att vissa energislag favoriseras i förhållande till andra. Som marknadsliberala anser vi det inte vara politikens uppgift att favorisera en viss bransch eller ett visst energislag framför ett annat. Vår uppgift är i stället att skapa rättvisa spelregler, där konsumenterna garanteras bra produkter och tjänster. 

När ett system som man inte tror på införs tar det lite tid innan man har fått det klart och accepterat faktum. Det har gått knappt ett år, och nu lägger man fram detta förslag. Det är som om någon i Regeringskansliet tänkt att det är ju redan ett dåligt system så vad spelar det för roll om vi gör det ännu lite sämre. 

Syftet med elcertifikat är att favorisera förnybara energikällor för att, menar man, komma åt klimatproblemen. Då blir man förvånad över att det läggs fram ett förslag som innebär att torven ska ingå i detta system. Torv är ingen förnybar energikälla. Torv klassificeras som ett fossilt bränsle av både FN:s klimatpanel, EU och Kyotoprotokollet – organ där också Sverige ingår. Torven står för 2 % av Sveriges samlade växthusgasutsläpp men bidrar bara till 0,5 % av energitillförseln. 

Fru talman! Sveriges trovärdighet i klimatfrågor kommer att ifrågasättas både i EU och internationellt om vi driver en politik som går stick i stäv med det som vi fattar beslut om internationellt. Därför borde vi avstyrka förslaget i betänkandet och bifalla reservation 1. 

Anf. 154 MARIA LARSSON (kd):

Fru talman! Att tyda en elräkning är inte lätt. Man bör ha grundläggande utbildning som elingenjör parat med civilekonomexamen – minst. En elräkning består av elbolagets rörliga och fasta avgift, vilket utgör ungefär en tredjedel av priset. Till detta kommer nätavgiften till nätföretaget. Det utgör en fjärdedel. Även elskatten redovisas, och sedan momsbeskattas alltihop genom skatt på skatten. 

Totalt är ca 50 % av elpriset skatt, vilket är ett alldeles för högt skatteuttag på en enskild vara. Kristdemokraterna menar att elräkningarna måste gå att tyda även av icke-civilekonomer. Om man förstår kostnaderna vet man också hur man ska spara el. Därför föreslår vi att Konsumentverket får i uppdrag att se över utformningen av fakturor. 

En alldeles ny, färsk skatt tillfördes i maj förra året. Den kallas elcertifikat och ska främja förnybar energi. Där platsar dock inte vattenkraften, som ju är gammal. Allt är inte logiskt här i världen. Elcertifikat är ett krångligt system som kostar konsumenten onödigt mycket. Det tyckte Kristdemokraterna redan från början, och vi yrkade därför avslag på förslaget. I stället hade vi ett annat alternativ som dock föll. 

Certifikaten har gjort elräkningarna ännu krångligare. Däremot har de gjort Billerud glad eftersom man fick ett plus på 55 miljoner kronor förra året. För detta år beräknar man en vinst på 85 miljoner kronor på elcertifikaten. Det var måhända inte den huvudsakliga meningen med införandet. 

Elcertifikat är att betrakta som en skatt. Dessutom är det en tveksam sådan om man tittar på det rent juridiskt. Enligt 8 kap. 3 § regeringsformen ska föreskrifter om skatt meddelas genom lag. Riksdagen kan alltså inte lämna över till annan att besluta om föreskrifter om skatt. Trots det har riksdagen nu överlåtit till elleverantörer att bestämma hur mycket var och en ska betala. Kvotpliktsavgiften skiljer sig inte från energiskatt i övrigt. En sådan delegation kan alltså tyckas strida mot regeringsformen. Jag skulle vilja hävda att elcertifikat på räkningen är juridiskt tveksamt. 

Elcertifikaten har också fördyrat onödigt mycket för hushållen. Redan vid införandet varnade vi kristdemokrater för att det skulle bli dyrbart för den vanlige elkonsumenten. För ett hushåll som använder 20 000 kWh har årskostnaden blivit ungefär 725 kr. 

Systemet med elcertifikat var redan från början plottrigt och, skulle jag vilja säga, ogenomtänkt. Man gjorde undantag för en rad branscher som man ansåg annars skulle drabbas alltför hårt. Sedan dess har fler branscher hört av sig och uppvaktat oss i näringsutskottet. Det är ganska tydligt att undantagen från början gjordes på godtyckliga grunder av regeringen och dess samarbetspartier. De som hade nära ingångar blev undantagna medan andra fick vara så goda och betala. Man sjösatte ett system som inte var sjödugligt. 

Vissa branscher har redan blivit krisbranscher på grund av elcertifikatsystemet. Det är olyckligt. Den översyn som nu ska göras av Energimyndigheten är nödvändig. Den dröjer dock samtidigt som vissa branscher behöver åtgärder nu. Därför föreslår vi kristdemokrater att växthusnäringen och smidesbranschen omedelbart undantas trots att en översyn är på gång. 

Fru talman! Regeringens vankelmod i allmänhet exemplifieras bra av torvfrågan. Man vill inte sätta ned foten. Man vill tycka både–och eller så har man inte kunnat hantera samarbetspartierna utan att göra eftergifter. Regeringen föreslår i propositionen om elcertifikat att torv inte kan klassificeras som en förnybar energikälla samtidigt som det slås fast att det sker en kontinuerlig och långsam nybildning av torv. Torv kom därför definitionsmässigt att i lagen infogas under begreppet förnybar el. 

Regeringens hållning är tvetydig. I EU-kommissionens positiva bedömning av elcertifikaten och tillstyrkandet av att införa torven i systemet – det skedde den 19 november 2003 och undertecknades av EU:s konkurrenskommissionär Mario Monti – har man slagit fast att riksdagens beslut att införa torv i elcertifikatssystemet är förenligt med EG-fördragets konkurrensbestämmelser och att torven dessutom har en viktig roll att fylla för att uppnå de energipolitiska målen. 

I propositionen om utsläppsrätter har regeringen och dess samarbetspartier Miljöpartiet och Vänsterpartiet däremot föreslagit att torv ska ingå i systemet med utsläppsrätter och därmed de facto klassas på samma sätt som kol, olja och naturgas. Detta går stick i stäv med beslutet att torv ska få elcertifikat. Genom utsläppsproppen motarbetas aktivt torvens möjligheter att komplettera trädbränslen och därmed ersätta kol och olja. 

Vi kristdemokrater menar att eftersom de senaste rönen inom svensk och finsk forskning visar på stora likheter mellan torv och trädbränslen innebär det att torven markant skiljer sig från de fossila bränslena kol och olja både vad avser produktion och användning. Dessa rön måste därför noggrant studeras och tas till vara. 

Fru talman! Jag står bakom samtliga våra reservationer men nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 3. 

Anf. 155 INGEGERD SAARINEN (mp):

Fru talman! Jag stöder båda våra reservationer men nöjer mig med att yrka bifall till reservation 1. 

Det är glädjande för mig att för en gångs skull från talarstolen få berömma Folkpartiet och Moderaterna för logik och konsekvens. Det är vad jag finner när Folkpartiet och Moderaterna anser att torv inte ska vara berättigat till elcertifikat. 

Certifikatet är ett stöd till förnybart bränsle, men torv är inte ett förnybart bränsle enligt något av de kriterier man normalt brukar använda för förnybart. Torv ingår inte i ett naturligt kretslopp på samma sätt som till exempel ett träd som växer, tar upp koldioxid medan det växer, bryts ned och avlämnar koldioxid. Dessutom kanske det avlämnar en liten planta som i sin tur växer och tar upp koldioxid. Det är ett naturligt kretslopp. 

För torvens del går det inte till så. Torv växer och växer. Det bryts inte ned utan hårdnar och växer vidare. Det är ett mera linjärt förhållande. 

Dessutom är torv ur klimatsynpunkt värre än både olja och stenkol, ja till och med värre än brunkol. Olja emitterar 76,2 gram koldioxid per megajoule bränsle. Stenkol emitterar 90,7 gram koldioxid per megajoule bränsle. Brunkol emitterar 101,3 gram koldioxid per megajoule bränsle. Torv emitterar 106 gram koldioxid per megajoule bränsle. Jag tycker att det är lite magstarkt att då kalla det förnybart. 

År 2002 släppte torveldning ut 1,6 miljoner ton koldioxid i Sverige. Det kan man jämföra med den energiintensiva sektorn som ska handla med utsläppsrätter som släppte ut drygt 19 miljoner ton. 1,6 jämfört med 19 är rätt så mycket. Jag skulle vilja fråga till exempel Lennart Beijer om han tycker att 1,6 miljoner ton i dessa sammanhang är försumbart. 

Dessutom vet vi att torvbranschen om den får certifikat avser att fördubbla sin produktion. Torven skulle då stå för ca 4 miljoner ton av de cirka 20 miljoner ton som energiintensiv industri skulle släppa ut. Det är en tiondel av den kostnadsfria tilldelningen, kan man säga. Det skulle öka från 2 % till 4 % av koldioxidutsläppen i Sverige. Det är ungefär nivåer vi talar om där det blir väldigt väsentligt för vårt klimatmål. 

Det står också på första sidan i sammanfattningen: ”Skälen för utskottets ståndpunkt att torv bör berättiga till elcertifikat är miljömässiga. Om torv inte skulle vara certifikatberättigande skulle torven som bränsle i kraftvärmeverken komma att konkurreras ut av kol.” 

Jag har nyligen talat med chefen för Sydkraft Värme och också väldigt nyligen med chefen för Skelleftekraft, som också har mycket biobränslen. Båda sade att om torv inte får elcertifikat skulle det ersättas av biobränsle. Nu tycker de visserligen att torv är bra på andra sätt och vill väldigt gärna att vi ska gynna torv. Men det ersätts inte av kol, som det står här, utan det ersätts av biobränsle. 

När det gäller kvotens utveckling över tiden bör målet för utbyggnad av förnybar el självklart vara högre än vad regeringen kräver. Kvotpliktsavgifterna måste ligga på en nivå som gör investeringar lönsamma. Det är tveksamt med de nuvarande kvotpliktsavgifterna. 

När det gäller frågan om information om elleverantörernas ersättning skulle det enklaste sättet att komma ifrån alla dessa svårigheter vara att avskaffa elleverantörerna och låta konsumenterna köpa el till spotpris via sina nätbolag. Det är en lösning som jag skulle förorda. Den skulle också ha mycket annat gott med sig. Givet hur det nu ser ut på vår elmarknad inser jag att räkningarna och alltihop måste förenklas. Därför är jag med på de skrivningar som står. Men det finns mycket bättre sätt att förenkla. 

Anf. 156 LARS JOHANSSON (s):

Herr talman! Socialdemokraterna har tillsammans med Vänsterpartiet och Centerpartiet en gemensam energipolitik. Vår energipolitik handlar om att trygga en långsiktig energiförsörjning för hela landet med så liten negativ påverkan som möjligt på miljö och klimat. 

För snart ett år sedan behandlade riksdagen regeringens förslag som elcertifikat. Riksdagens beslut innebär att Sverige nu på ett mer kraftfullt sätt än tidigare har börjat arbeta med den förnyelsebara elenergin. Målet är att öka antalet terawatt till år 2010 med 10 terawatt i förnyelsebar el. 

I samband med riksdagens behandling av elcertifikaten uppdrog riksdagen till regeringen att komma tillbaka med ett förslag om att torv också skulle kunna ingå i elcertifikat. Det var alltså inte någonting som någon på Regeringskansliet diskuterade och kom på. Det var faktiskt något som hade utretts och sedermera lyftes fram i det särskilda betänkandet från näringsutskottet vid det tillfälle vi behandlade frågan om elcertifikat.  

Det tillkännagivandet har nu lett fram till en proposition där regeringen föreslår att torv också ska ingå, vilket också framgår av betänkandet. När man diskuterar dessa saker är det viktigt att utgå från de resonemang som fanns i betänkandet vid riksdagens behandling för snart ett år sedan. 

Utgångspunkten var att vi skulle kunna använda oss av torv för elcertifikat därför att vi skulle kunna ersätta bland annat kol. Det handlade om kol i kraftvärmeverk som också producerar el. Det var viktigt att vi på det viset fick ett ytterligare alternativ för kraftvärmeverken. 

Detta har också behandlats i regeringen och i EU. EU har ställt upp på att det är helt förenligt med EU-fördraget att också ha med torv som en del av de olika delarna i elcertifikatssystemet. Även om Maria Larsson här var kritisk är det intressant att notera att i utskottet har även Kristdemokraterna ställt upp på det. På den här punkten finns det fyra partier som står bakom regeringens förslag. 

Vidare föreslår vi i utskottets betänkande att vi ska underlätta för konsumenterna att jämföra olika elleverantörers certifikatpriser. Det föreslås en lagändring som innebär att elleverantörerna nu blir skyldiga att rapportera in sina avgifter till Energimyndigheten. 

Regeringen har även givit Energimyndigheten i uppdrag att göra en bred översyn av hela elcertifikatssystemet där det bland annat ingår att se över hur väl elcertifikatssystemet uppfyller de mål som fastslagits av riksdagen och också regeringen. Redovisningen ska i år ske vid två tillfällen. Det första steget tas till den 1 maj, och den andra etappen blir till den 1 november. 

Elcertifikatssystemet som sådant är ett nytt system som knappt har verkat i ett år. Vi vet att det finns en del saker som man behöver göra översyn av. Det gäller bland annat priset för våra elkunder. Det är den typen av frågor som Energimyndigheten har fått i uppdrag att se över. 

I det uppdrag som regeringen har lämnat ingår också att pröva frågan om fler elintensiva industrier ska omfattas av undantaget från kvotplikten. Det gäller i synnerhet smidesindustrin, som också uppvaktat utskottet. Det kan också handla om andra elintensiva industrier. Det kommer under det här året att prövas ånyo om man ska göra några fler undantag från kvotplikten. 

Ungefär en tredjedel av den elförbrukning som vi har i landet är undantagen från kvotplikten. Det är den elintensiva industrin. Det är inget godtycke, som har framförts här i debatten. Det handlar om att pröva noggrant vilka som ska vara undantagna från kvotplikten. 

För oss handlar det väldigt mycket om att hålla en hög sysselsättning i hela landet och att den elintensiva industrin får rimliga konkurrensförhållanden i förhållande till den industri den konkurrerar med i andra länder. 

Även i den här frågan handlar det naturligtvis om att ha en balansgång som fungerar på ett bra sätt, så att vi inte förorsakar sysselsättningsproblem för väldigt många av våra industrier. 

Noterbart i den diskussionen är också att det finns en relativt bred majoritet i kammaren för utskottets förslag. Förutom grunden, som är Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet, ansluter sig också Kristdemokraterna och Miljöpartiet till delar av förslagen. Jag har noterat att i de fyra delförslagen finns det alltid fyra partier bakom. 

Moderaterna och Folkpartiet fortsätter däremot sin politik, som går ut på att marknaden ska sköta energipolitiken. Elmarknadens kunder ska själva göra sina val. Vill man köpa miljömässigt får man göra det, men det ska inte vara något krav. Tyvärr visar historien att om vi ska få en förändring av miljöpolitiken handlar det om att ställa krav och att stifta lagar. Energipolitiken är inget undantag. Det borde vara väl känt. 

Vi som utgör majoriteten är övertygade om att staten måste påverka elkunderna och styra energiproducenterna. Det är bland annat därför som regeringen har lämnat ett särskilt förhandlingsuppdrag till generaldirektör Bo Bylund att förhandla med energiproducenterna för att få fram en överenskommelse lik den som finns i Tyskland avseende hur vi ska få fram långsiktigt förnybar elenergi. 

Mot denna bakgrund vill jag avslutningsvis yrka bifall till näringsutskottets förslag om torv och elcertifikat och avslag på samtliga reservationer. 

Anf. 157 INGEGERD SAARINEN (mp) replik:

Herr talman! Vid min lilla enkät till kraftproducenter de senaste dagarna sade de jag pratade med att de inte skulle övergå från torv till kol utan från torv till biobränsle om torv inte fick certifikat. Jag undrar: Vilka kraftvärmeverk är det som kommer att övergå till kol? Har Lars Johansson några uppgifter om det? 

Anf. 158 LARS JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Nej, jag har inga uppgifter om den saken för dagen. Däremot utgår jag från att de underlag som vi har fått fram är korrekta i den meningen att torvproducenterna har kontakter med ganska många som ska producera i kraftvärmeverken och att de underlag som tidigare har legat kring betydelsen av att ha med torven kommer att stämma även i framtiden. Men jag har naturligtvis inte kollat med de olika producenterna i dagsläget. 

Anf. 159 INGEGERD SAARINEN (mp) replik:

Herr talman! Torvproducenterna är naturligtvis också starka intressenter i det här, så det känns ganska rimligt att prata med dem som det handlar om och som kommer att använda bränslet. 

Jag vill också ställa en annan fråga. År 2002 släppte torvbranschen ut 1,6 miljoner ton koldioxid, ca 2 % av Sveriges koldioxidutsläpp. Om de får certifikat beräknas de släppa ut det dubbla. Tycker Lars Johansson att det är förenligt med Sveriges klimatpolitik? Tar inte det alltför stort utrymme från till exempel den handlande sektorn och de andra sektorerna i samhället, som måste anpassa sig framöver? 

Anf. 160 LARS JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Det är viktigt att komma ihåg att om man inte ska elda med torv kommer man att elda med någonting annat. Det kommer naturligtvis också att påverka utsläppen. I den meningen kan det på det viset totalt sett bli mindre, men det är mycket som talar för att det blir mer utsläpp. Vi har de utsläppsrätter som gäller, oavsett vad vi tycker i just den frågan. 

Vi har en situation där det är ganska uppenbart att vi måste få fram alternativa energikällor, och då framför allt kunna använda de inhemska. Här utgör torv en resurs. Det är en ganska liten andel av de totala torvtäkterna som är tänkbar för att användas till kraftvärmeverken. Dessutom är det en långsam förnyelsebar energikälla. 

Av det skälet tycker vi att vi mycket väl kan pröva möjligheterna att använda torv. Det kommer inte att på något sätt ersätta allt annat som det kan eldas med i våra kraftvärmeverk, men det är ett tillskott i stället för att använda kol. Det är vår utgångspunkt. 

Anf. 161 NYAMKO SABUNI (fp) replik:

Herr talman! Jag anser att de miljö-, hälso- och säkerhetsregler som vi har i Sverige, och som alla producenter har att följa, är ganska bra regler för att skapa en rättvis marknad. Jag menar att den el som kunden väljer, som är till fördel för kunden, på det sättet är alldeles utmärkt. 

Du verkar inte tycka det, och därför inför du elcertifikat. Är du beredd att gå längre för att eventuellt slå ut även producenter som uppfyller dessa säkerhets-, hälso- och miljökrav som vi har redan i dag? 

Anf. 162 LARS JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Det är en marknad som ska handha elcertifikaten, och därmed kommer den frågan att lösas. För att få fram alternativa elkällor anser vi, till skillnad från Folkpartiet, att det är viktigt att påverka producenterna att ta fram alternativa energikällor. Vi tycker att det är viktigt att använda dem som finns i landet och möjligheten, om vi tittar på den tekniska utvecklingen, att använda vattenkraft, vågkraft, som kan vara en ny energikälla, och inte minst vindkraft. 

Vi kan nu notera att man strax utanför Malmö nu har fått godkänt att starta nya vindkraftverk som kan ta fram el motsvarande en fjärdedel av den elproduktion som behövs för att man ska klara elen i Malmö stad. 

Här går man steg för steg i rätt riktning. Den utvecklingen vill vi skynda på. Det är därför vi vill införa elcertifikaten. 

Anf. 163 NYAMKO SABUNI (fp) replik:

Herr talman! Jag tror inte att folkpartister har någonting emot att man vill påverka för att främja förnybar el. Men du påverkar inte, utan du använder din makt till att tvinga producenterna att producera den el som du vill favorisera framför andra energikällor. Där är skillnaden mellan Socialdemokraternas och Folkpartiets energipolitik. 

Anf. 164 LARS JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Det är en skillnad i den meningen att vi tycker att det är viktigt att Sveriges riksdag tar ett ansvar i den här frågan. I den församling som jag har varit med i tidigare, kommunfullmäktige i Göteborg, har vi tvingat fram att alla ska använda sig av fjärrvärme om fjärrvärmen är möjlig och på det viset stoppa alla de små oljepannor som har funnits i den staden tidigare och få en bättre miljö totalt sett för befolkningen. Det har skett på samma sätt i många andra städer i Sverige. 

Det här handlar om precis samma sak. Man ska påverka kunder, och man ska lagstifta för att tvinga producenterna att ställa om till en ny ordning, som innebär att vi kan använda oss av förnyelsebar elenergi. 

Det är det politiken handlar om. Tyvärr ställer inte Folkpartiet upp på den politiken, utan tror mer på en låtgåpolitik. Det kommer inte att fungera i Sverige, och det kommer inte heller att fungera i något annat land. Se er om i världen hur det ser ut! I alla länder som vill påverka energipolitiken stiftar de demokratiska församlingarna lagar och upprättar regler för att få en sådan ordning till stånd. 

Anf. 165 ANNE-MARIE PÅLSSON (m) replik:

Herr talman! Lars Johansson har talat sig varm för att vi ska få fram mer förnyelsebara energikällor. Men det intressanta är att torv knappast tillhör den kategorin. Inte ens regeringens utredare anser detta utan motiverar torv som certifikatberättigad källa därför att det är bättre att man använder torv än att man använder fossilt kol. 

Det är uppenbarligen några andra målsättningar som ligger bakom att man nu har skapat ett särskilt lagrum för torv i den här certifikatslagstiftningen. Dessutom tycker jag att det är intressant att notera att man med den här typen av certifikat planterar in politiskt godtycke. Gjuteriindustrin är behandlad på ett sätt när det gäller kvotplikten medan smidesindustrin har fått en annan behandling, trots att de i princip producerar samma slags varor. 

Den här typen av politiskt godtycke är inte bra. Det skapar egentligen ett ganska stort utrymme för påtryckningar, för lobbyverksamhet av olika slag, vilket vi inte tycker om. I andra länder kan det till och med få mera obehagliga uttryck såsom korruption och liknande. 

Till sist, Lars Johansson! Man kan styra på annat sätt än via certifikat och tvång och lagreglering. Priser funkar faktiskt också ganska bra. 

Anf. 166 LARS JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Jag kan börja med det senare. Visst kan priser fungera, och det är också det som elcertifikaten bygger på. Man sätter ett pris, och utifrån det priset handlar man på marknaden. Därmed kommer marknaden att avgöra vilka förnyelsebara energikällor som är de mest lämpliga i konkurrens med varandra. I den meningen är det här en ganska vanlig svensk företeelse. Det är en blandekonomi som även ska fungera inom elcertifikatssystemet. 

Det är riktigt att smidesföretagen inte fanns med. Vi blev också uppvaktade av representanter för nio stycken smidesföretag. Vi har därför sagt i vårt betänkande att frågan ånyo ska utvärderas av Energimyndigheten. Vi får se vad man kommer fram till. Men jag vill vända mig mot talet om att det handlar om ett godtycke. Det är inget godtycke. Det hade varit ett godtycke om vi bara hade sagt ja till de nio smidesföretagen. Det hade varit ett godtycke om vi hade sagt: Ni ska omfattas. Ni ska inte ha någon kvotplikt. 

Vi vill faktiskt ha en ordentlig utvärdering av den frågan, precis på samma sätt som när vi behandlade frågan för ett år sedan i utskottet. Då gick vi igenom det förslag som regeringen hade lagt fram och gjorde vissa smärre justeringar avseende kvotplikten, avseende olika branscher. 

Det handlar framför allt om att hantera branscherna på ett så likvärdigt sätt som möjligt. Det är den viktiga frågan. Jag vill hålla fast vid den linjen. Det är viktigt att vi gör så också nu när det gäller den prövning som Energimyndigheten gör. Sedan får vi återkomma till saken. Vi är inte låsta i den meningen, men vi vill ha ett så rättvist system som möjligt. Framför allt vill vi inte ha ett godtyckligt system. 

Anf. 167 ANNE-MARIE PÅLSSON (m) replik:

Herr talman! Om det inte är godtycke vad är det då? Är det försumlighet? Är det enögdhet? Är det påtryckningar? Jag tycker att det här verkar vara godtycke i allra högsta grad. Det är just därför som jag tycker att det här med certifikaten är så negativt. 

Jag kan känna en viss sympati för certifikat som ett sätt att styra en bransch, men när det sker på det här sättet tycker jag inte om det, därför att det gör marknaden beroende av politiska ställningstaganden, och det är inte bra. 

Sen säger man att man ska behandla branscher på ett likvärdigt sätt. Herr talman! Jag tycker att det är en utmärkt policy, men det vi har hört och sett i dag är väl bara ett ytterligare exempel på att man med certifikat gör precis tvärtom. 

Anf. 168 LARS JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Vi kan titta på elskatter till exempel. Den elintensiva industrin har lägre skatter av konkurrensskäl, just av de skäl som du själv anför, Anne-Marie. Det handlar om att det är konkurrens från företag i andra länder och att det då är viktigt att vi i det här avlånga landet med höga transportkostnader tittar över vilka kostnader de svenska företagen har, och då får vi titta på elpriset. Det är bland annat det som har skett, och det är det som också sker, när det gäller om man ska ha kvot eller inte. 

Vi vill nog hålla fast vid det här. Jag hävdar fortfarande att jag inte tycker att det är godtycke. Jag tycker att vi försöker få fram så tydliga underlag som möjligt som gör att de som kan betala kvotavgiften ska göra det. De som inte bör göra det av konkurrensskäl ska slippa. 

Anf. 169 LENNART BEIJER (v):

Herr talman! Vi har nu haft elcertifikatssystemet under en kort tid. Det vore naturligtvis fel att säga att allting är löst och att allting är perfekt, men man måste säga att vi, trots allt, redan kan se positiva konsekvenser när det gäller utveckling. 

Bidragssystemet, som vi försökte med tidigare för att få till stånd en ökad produktion av miljövänlig el, har bytts ut mot ett marknadsdrivande system. Vind- och biobranscherna har snabbt anammat att vi nu har certifikatssystem. Och industrin som producerar pappersmassa har redan tagit beslut – det gäller miljardinvesteringar – om att trimma sina anläggningar så att man kan producera el till sig själv men också ut på nätet. Detta är utmärkt. 

Vi märker också ett ökat intresse för våra certifikatssystem från våra nordiska grannar. Det är bra därför att certifikatssystemet mår bra av att bli större, få en större marknad över huvud taget. 

Jag vill kommentera ett par av reservationerna. Det finns i reservation nr 1 en mycket intressant kombination av moderater, folkpartister och miljöpartister. Utöver att det är en intressant kombination undrar man lite grann hur de resonerar. Jag har nu lyssnat på en del av talarna, och då förstår jag att torv nog är bland det värsta de vet, men torv är ändå ett inhemskt bränsle. Enligt de uppgifter vi har är det inte värre än kol, och det behövs i kraftvärmeproduktionen för att det ska bli ett bra utslag, alltså ett bra resultat av produktionen. Man kan undra varför just ett visst uttag av torv, ett inhemskt bränsle, skulle vara så dåligt. Är det inte tvärtom rätt bra att vi kan utnyttja våra egna tillgångar, framför allt när vi vet att det i det här landet är så pass hårda miljökrav i fråga om hur och när man får bryta torv? 

I reservationen 5 noterar jag faktiskt med viss glädje att Miljöpartiet inte längre anser att det är möjligt att öka med 25 terawattimmar som man har sagt tidigare. Nu säger man visserligen att det går att ha en väsentlig ökning av det förnyelsebara, men man har åtminstone strukit siffran 25, och det är ett steg i rätt riktning. Vi vet ju alla att bakom siffran 25 ligger att man tänker sig att vi i Sverige ska bygga ut ett antal älvar ytterligare, och det vill såvitt jag förstår inte någon av oss i kammaren. Därför är det bra att Miljöpartiet har kommit till sans på den punkten. Jag hoppas att man också i övrigt inser att den inriktning som vi just nu har vad det gäller energiomställningen ändå är ganska tuff. Det handlar om nya tio terawattimmar, eller kanske ännu mer, ifall vi märker att certifikatssystemet drar i väg åt det hållet. 

Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet. 

Anf. 170 INGEGERD SAARINEN (mp) replik:

Herr talman! Enligt Lennart Beijers källor är torv mindre emitterande än kol. Det var intressant. Min källa har jag i Torvutredningen. Varifrån kommer Lennart Beijers källor? 

Sedan skulle jag också vilja fråga Lennart Beijer vilka kraftvärmeverk som kommer att övergå från torv till kol om de inte får certifikat för torv. 

Anf. 171 LENNART BEIJER (v) replik:

Herr talman! Torv över huvud taget är ju ett inhemskt bränsle. Det är vi överens om. Vi kan också vara överens om att det är förnyelsebart även om man kanske inte kan jämföra med annat biobränsle, men det kan också växa ganska länge. 

Det är en mycket svår terräng när det gäller att jämföra torv med skog som kanske står för länge och som till sist börjar vara negativ ur CO2-synpunkt och så vidare. Men vi har torv i Sverige. Vi utnyttjar en viss liten del. Vi ser till att inte utnyttja all den tillväxt som sker varje år. 

Det borde kunna motivera att vi åtminstone i vårt eget nationella certifikatssystem låter torven ha en möjlighet att konkurrera. 

Anf. 172 INGEGERD SAARINEN (mp) replik:

Herr talman! Jag fick inte svar på någon av mina frågor. Jag håller med om att torv kan växa ganska länge. Torv kan växa väldigt länge. Det är det som är problemet. Det är inte ett cirkulärt förhållande där det bryts ned och emitterar sin koldioxid för att sedan växa upp igen och ta upp koldioxiden. Torv växer och växer, dock mycket långsamt.  

Torv emitterar, med de siffror som jag visade tidigare, mer koldioxid än olja, stenkol och till och med brunkol. Hur kan man då kalla det förnybart? 

Jag undrar också om Lennart Beijer tycker att det är oproblematiskt om torvbranschen så småningom med certifikaten ökar sina utsläpp från 2 till 4 % av Sveriges koldioxidutsläpp? Är det verkligen lämpligt? 

Anf. 173 LENNART BEIJER (v) replik:

Herr talman! Jag försöker ändå problematisera frågan lite grann. Det är inte så enkelt som att säga att torven växer i tusentals år, aldrig slutar att växa och så vidare. Det är också problem med att torvmossar släpper ut metan. Det har vi heller inte undersökt särskilt mycket.  

Ingegerd, om du nu tycker att torven är så dålig och vi ändå har fått rätt uppgifter att torven behövs i stället för att ha kol, innebär det att du tycker att vi ska börja importera brunkol för att klara av det här?  

Vad gäller Ingegerds påståenden att vi skulle öka andelen av CO2-utsläppen från 2 till 4 % har jag inga direkta kommentarer. Det får man väl fråga expertisen om. Men just nu räknar vi på att torven ingår i utsläppshandelssystemet med cirka en miljon ton. 

Anf. 174 HÅKAN LARSSON (c):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkande NU8. 

Som det sades förut av Lennart Beijer finns det positiva tecken på att certifikatssystemet fungerar. Då måste vi ge det möjlighet att utvecklas och följa utvecklingen, vilket också kommer att ske.  

Näringsutskottet tog för ett år sedan ställning för att torv ska bli berättigat till elcertifikat. Efter att EU:s konkurrenssekretariat godkände detta i november förra året är det dagens riksdagsbeslut som återstår för att det här certifikatssystemet ska kunna införas från den 1 april. 

Jag tycker att det är ett bra förslag. Även om torven i det här sammanhanget inte betecknas som förnybar energikälla är det ett faktum att torv ständigt nybildas om än långsamt. Torvutredningen betecknade också materialet som ett långsamt förnybart biomassabränsle.  

I Sverige finns stora torvtillgångar. Det handlar om en inhemsk energikälla som jag tycker att vi bör ta till vara på ett ansvarsfullt sätt. Det är en tillgång som kan räcka länge. Vi kan också se att andra länder i Europa som Finland och Irland använder sig väldigt mycket mer av torv än vad vi gör i Sverige i dag.  

Klimateffekterna är naturligtvis besvärliga och bör diskuteras. Men Torvutredningen pekade på att torvens klimateffekter kan växla mellan att vara jämförbara med kolets till att vara likvärdiga med träbränslets. Jag ska läsa ur Torvutredningen: 

Att utnyttja torv från redan dränerad torvmark eller från myrar med särskilt hög metanavgång är från klimatsynpunkt de bästa alternativen och kan innebära ett totalt bidrag till växthuseffekten som liknar det som gäller för skogsbränsle även sett i ett relativt kort perspektiv. 

Det är alltså viktigt vilka torvtillgångar man utnyttjar och hur man går till väga. Det går att påverka även detta. 

I sammanhanget bör man också påpeka att torvbranschen har stor betydelse för den regionala utvecklingen. En viktig anläggning finns i Sveg, Härjedalens miljöbränsle med ett 70-tal anställda. Det är väldigt mycket för den orten och väldigt betydelsefullt. Just nu är företagets framtid osäker eftersom Vattenfall som numera äger företaget inte är intresserade av att fortsätta verksamheten. Förhoppningsvis finns det andra aktörer i branschen som är beredda att ta över. I den här anläggningen kan man producera briketter som är en blandning av torv, sågspån och flis och väldigt användbara i dagens system.  

Jag tror att torven har förutsättningar att spela en viktig roll i det långsiktigt hållbara energisystem som vi måste bygga framöver. En stor del av Sveriges yta är täckt med torv. Endast en promille av den torvmarken används för att producera i dag. 

Torv fungerar väl som bränsle om den blandas med trä i kraftvärmeverk. Det har man visat på många håll, senast vid Mälarenergi i Västerås. Genom sameldning av dessa inhemska bränslen kan man undvika import och stärka handelsbalansen på så sätt också. 

Just kombinationen torv och trä har visat sig fungera väl, inte minst när det handlar om att minska problemen med den aska som uppstår vid förbränningen. Användningen av torv i kraftvärmeverk främjar alltså användningen av träbränsle, vilket är positivt för miljön.  

Flera stora kraftvärmeverk använder torv som bränsle, och fler överväger att göra det. Jag tycker att det finns goda skäl att se torven som en viktig del i den långsiktiga energipolitik som vi håller på att bygga upp. 

Anf. 175 INGEGERD SAARINEN (mp) replik:

Herr talman! Håkan Larsson säger att torv är förnybart trots allt. Trots att den emitterar mer koldioxid än olja, stenkol och till och med brunkol. Det är intressant att man då vill klassa den som förnybar. 

Som jag nämnde tidigare står torv nu för 2 % av våra koldioxidutsläpp i Sverige. Om torven blir certifikatberättigad kommer branschen att fördubbla sin marknad. Det är vad de räknar med. Då skulle den alltså stå för 4 % av våra koldioxidutsläpp. Tycker Håkan Larsson att det är rimligt med hänsyn till industri, sysselsättning och så vidare? 

Anf. 176 HÅKAN LARSSON (c) replik:

Herr talman! Torvutredningen betecknade torven som ett långsamt förnybart biomassabränsle. Det är ingen tvekan om att torven förnyas, men det tar väldigt lång tid. Jag läste också ur utredningen vad gäller att torv kan ge olika påverkan på växthuseffekten. Det måste man naturligtvis väga in när man väljer vilka torvmarker man kommer att bryta framöver. Det är viktigt att man håller nere effekten. Jag är övertygad om att torvbranschen också är intresserad av att göra det. 

Jag ser torven som en viktig del av många andra delar i en långsiktigt hållbar energipolitik för framtiden. Det är också viktigt för sysselsättning och regional balans att vi kan använda de stora resurser vi har i det här landet för att producera energi. 

Anf. 177 INGEGERD SAARINEN (mp) replik:

Herr talman! Jag skulle också gärna vilja veta om Håkan Larsson känner till vilka kraftvärmeverk som kommer att övergå från torv till kol om torv inte får certifikat. Min lilla enkät tyder på att de inte kommer att göra det utan övergå till biobränsle. 

Anf. 178 HÅKAN LARSSON (c) replik:

Herr talman! Jag har inte gjort den enkät som Ingegerd Saarinen har gjort, men jag vet att det är flera kraftvärmeverk som planerar att använda sig av torv framöver om det blir elcertifikatberättigat. Jag tycker att det är positivt att vi använder inhemsk energi, gärna i kombination med träbränsle. Då får vi det bästa material som kan användas i kraftvärmeverken. Inte minst kombinationen som gör att man kan minska problemen vad gäller askan och så vidare är viktig ur miljösynpunkt. Det hoppas jag att även Ingegerd Saarinen tycker skulle vara bra. 

Föredrogs  

näringsutskottets betänkande 2003/04:NU8 
Torv och elcertifikat (prop. 2003/04:42). 

Överläggningen var härmed avslutad. 

(Beslut fattades under 19 §.) 

19 § Beslut om ärenden som slutdebatterats vid dagens sammanträde

KU6 Frågor om trossamfund 
Punkt 1 (Huvudmannaskapet för begravningsplatser för icke-kristna)  
1. utskottet 
2. res. 1 (fp, v, mp) 
Votering: 
210 för utskottet 
73 för res. 1 
66 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 120 s, 44 m, 1 fp, 29 kd, 16 c  
För res. 1: 35 fp, 1 kd, 22 v, 15 mp  
Frånvarande: 24 s, 11 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 6 c, 2 mp  

Punkt 2 (Huvudmannaskapet för begravningsverksamheten i övrigt)  
1. utskottet 
2. res. 2 (mp, v) 
Votering: 
245 för utskottet 
38 för res. 2 
1 avstod 
65 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 121 s, 44 m, 34 fp, 29 kd, 17 c  
För res. 2: 1 fp, 1 kd, 22 v, 14 mp  
Avstod: 1 mp  
Frånvarande: 23 s, 11 m, 13 fp, 3 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  

Punkt 5 (Skatteverkets roll i samband med statens hjälp med avgiften till trossamfund)  
1. utskottet 
2. res. 4 (fp, v, mp) 
Votering: 
211 för utskottet 
72 för res. 4 
66 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 121 s, 42 m, 1 fp, 30 kd, 17 c  
För res. 4: 35 fp, 22 v, 15 mp  
Frånvarande: 23 s, 13 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  

Punkt 6 (Staten och trossamfunden m.fl.)  
1. utskottet 
2. res. 5 (fp, v, mp) 
Votering: 
211 för utskottet 
70 för res. 5 
2 avstod 
66 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 121 s, 43 m, 1 fp, 30 kd, 16 c  
För res. 5: 34 fp, 22 v, 14 mp  
Avstod: 1 fp, 1 mp 
Frånvarande: 23 s, 12 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 6 c, 2 mp 

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.  

KU8 Sekretess hos Riksdagens ombudsmän 
Kammaren biföll utskottets förslag. 

UFöU1 Svenskt deltagande i Förenta nationernas mission i Liberia 
Kammaren biföll utskottets förslag. 

FiU14 En ny lag om investeringsfonder 
Kammaren biföll utskottets förslag. 

SkU19 Möjlighet till förenklat tullförfarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 

JuU12 Hemlig teleavlyssning, m.m. 
Punkt 1
Kammaren biföll utskottets förslag. 

Punkt 2 (Redovisningens innehåll)  
1. utskottet 
2. res. 1 (fp) 
Votering: 
243 för utskottet 
39 för res. 1 
67 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 119 s, 44 m, 30 kd, 22 v, 16 c, 12 mp  
För res. 1: 36 fp, 3 mp  
Frånvarande: 25 s, 11 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 6 c, 2 mp  

Punkt 3 (En samlad integritetsutredning)  
1. utskottet 
2. res. 2 (fp, m, kd, c) 
Votering: 
158 för utskottet 
126 för res. 2 
65 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 120 s, 1 kd, 22 v, 15 mp  
För res. 2: 44 m, 36 fp, 29 kd, 17 c  
Frånvarande: 24 s, 11 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  

JuU13 Särskild utlänningskontroll 
Kammaren biföll utskottets förslag. 

LU9 Försäkringsrättsliga frågor 
Punkt 1 (Rätt att teckna försäkring)  
1. utskottet 
2. res. 1 (fp) 
3. res. 2 (kd) 
Förberedande votering: 
37 för res. 1 
30 för res. 2 
217 avstod 
65 frånvarande 
Kammaren biträdde res. 1. 
Huvudvotering: 
211 för utskottet 
35 för res. 1 
37 avstod 
66 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 120 s, 44 m, 22 v, 17 c, 8 mp  
För res. 1: 35 fp  
Avstod: 30 kd, 7 mp  
Frånvarande: 24 s, 11 m, 13 fp, 3 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  

Punkt 3 (Företagares försäkringsskydd)  
1. utskottet 
2. res. 3 (fp, c) 
Votering: 
230 för utskottet 
54 för res. 3 
65 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 120 s, 44 m, 29 kd, 22 v, 15 mp  
För res. 3: 36 fp, 1 kd, 17 c  
Frånvarande: 24 s, 11 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  
Punkt 5 (Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen)  
1. utskottet 
2. res. 4 (m, fp) 
Votering: 
203 för utskottet 
80 för res. 4 
1 avstod 
65 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 120 s, 30 kd, 22 v, 16 c, 15 mp  
För res. 4: 44 m, 36 fp  
Avstod: 1 c  
Frånvarande: 24 s, 11 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  

Punkt 6 (Jämkning av trafikskadeersättning) 
1. utskottet 
2. res. 5 (m, fp, kd, v, c) 
Votering: 
157 för utskottet 
126 för res. 5 
66 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 120 s, 22 v, 15 mp  
För res. 5: 44 m, 36 fp, 29 kd, 17 c 
Frånvarande: 24 s, 11 m, 12 fp, 4 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  

Punkt 7 (Handläggning av trafikskadeärenden) 
1. utskottet 
2. res. 6 (kd, fp, v, c) 
Votering: 
169 för utskottet 
114 för res. 6 
66 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag.  
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 120 s, 44 m, 5 mp  
För res. 6: 35 fp, 30 kd, 22 v, 17 c, 10 mp 
Frånvarande: 24 s, 11 m, 13 fp, 3 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.  

LU11 Barn och föräldrar m.m. 
Punkt 1 (Hänsynen till barnets bästa)  
1. utskottet 
2. res. 1 (fp) 
Votering: 
207 för utskottet 
36 för res. 1 
39 avstod 
67 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 119 s, 44 m, 30 kd, 14 c  
För res. 1: 36 fp  
Avstod: 22 v, 2 c, 15 mp  
Frånvarande: 25 s, 11 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 6 c, 2 mp  

Punkt 3 (Fler än två vårdnadshavare)  
1. utskottet 
2. res. 5 (v) 
Votering: 
245 för utskottet 
37 för res. 5 
1 avstod 
66 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 119 s, 44 m, 36 fp, 30 kd, 16 c  
För res. 5: 22 v, 15 mp  
Avstod: 1 c  
Frånvarande: 25 s, 11 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  

Punkt 9 (Barns rätt att komma till tals m.m.)  
1. utskottet 
2. res. 8 (v) 
Votering: 
212 för utskottet 
38 för res. 8 
33 avstod 
66 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 120 s, 43 m, 2 fp, 30 kd, 17 c  
För res. 8: 1 fp, 22 v, 15 mp  
Avstod: 33 fp  
Frånvarande: 24 s, 12 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  

Punkt 15 (Talerätt i mål om hävande av faderskap)  
1. utskottet 
2. res. 12 (m, fp, kd, c) 
Votering: 
143 för utskottet 
138 för res. 12 
1 avstod 
67 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 119 s, 22 v, 1 c, 1 mp  
För res. 12: 43 m, 36 fp, 30 kd, 16 c, 13 mp  
Avstod: 1 mp  
Frånvarande: 25 s, 12 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  

Punkt 19 (Översyn av adoptionslagstiftningen)  
1. utskottet 
2. res. 16 (v) 
Votering: 
136 för utskottet 
37 för res. 16 
108 avstod 
68 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 117 s, 2 fp, 17 c  
För res. 16: 22 v, 15 mp  
Avstod: 1 s, 44 m, 34 fp, 29 kd  
Frånvarande: 26 s, 11 m, 12 fp, 4 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  

Punkt 20 (Rätt till insemination för lesbiska och bisexuella kvinnor)  
Utskottets förslag till beslut med godkännande av 
1. utskottets motivering 
2. motiveringen i res. 18 (kd) 
Votering: 
162 för utskottet 
32 för res. 18 
90 avstod 
65 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag till beslut med utskottets motivering. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 119 s, 2 fp, 22 v, 4 c, 15 mp  
För res. 18: 1 m, 1 fp, 30 kd  
Avstod: 1 s, 43 m, 33 fp, 13 c  
Frånvarande: 24 s, 11 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  

Punkt 21 (Rätt till s.k. provrörsbefruktning för lesbiska kvinnor)  
1. utskottet 
2. res. 19 (v) 
Votering: 
225 för utskottet 
36 för res. 19 
23 avstod 
65 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 120 s, 44 m, 36 fp, 7 kd, 17 c, 1 mp  
För res. 19: 22 v, 14 mp  
Avstod: 23 kd  
Frånvarande: 24 s, 11 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  
Lars Gustafsson (kd) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats ha avstått från att rösta. 

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.  

TU4 Internationella konventioner på telekommunikationsområdet om katastrofberedskap m.m. 
Kammaren biföll utskottets förslag. 

TU7 Sekretess inom den civila sjöfarten 
Kammaren biföll utskottets förslag. 

MJU9 Miljöpolitik 
Kammaren biföll utskottets förslag.  

NU8 Torv och elcertifikat 
Punkt 1 (Torv som certifikatberättigande bränsle)  
1. utskottet 
2. res. 1 (m, fp, mp) 
Votering: 
186 för utskottet 
92 för res. 1 
4 avstod 
67 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 118 s, 1 m, 30 kd, 20 v, 17 c  
För res. 1: 42 m, 35 fp, 15 mp  
Avstod: 1 m, 1 fp, 2 v  
Frånvarande: 26 s, 11 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  

Punkt 2 (Information om elleverantörernas ersättningar, m.m.)  
1. utskottet 
2. res. 3 (kd) 
Votering: 
174 för utskottet 
30 för res. 3 
79 avstod 
66 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 119 s, 1 fp, 22 v, 17 c, 15 mp  
För res. 3: 30 kd  
Avstod: 44 m, 35 fp  
Frånvarande: 25 s, 11 m, 12 fp, 3 kd, 8 v, 5 c, 2 mp  

Punkterna 3 och 4
Kammaren biföll utskottets förslag.  

20 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades 

Redogörelser 
2003/04:ER1 Från Sveriges delegation vid Europarådets parlamentariska församling 
2003/04:RJ1 Styrelsen för Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfonds berättelse över fondens verksamhet och förvaltning under år 2003 

21 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts 

den 18 februari

2003/04:787 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till socialminister Lars Engqvist  
Vård inom EU 
2003/04:788 av Peter Danielsson (m) till statsrådet Hans Karlsson  
Skyddet av den negativa föreningsfriheten 
2003/04:789 av Cecilia Wigström (fp) till utrikesminister Laila Freivalds  
Situationen i nordöstra Kongo 

Frågorna redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 2 mars. 

22 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor inkommit 

den 18 februari

2003/04:714 av Hillevi Engström (m) till statsrådet Barbro Holmberg  
Utökade resurser till Migrationsverket 
2003/04:716 av Tasso Stafilidis (v) till statsrådet Barbro Holmberg  
Homosexuella iranier 
2003/04:717 av Michael Hagberg (s) till försvarsminister Leni Björklund  
Destruktion av uttjänt explosivt material 
2003/04:718 av Martin Andreasson (fp) till statsrådet Barbro Holmberg  
Homo- och bisexuella flyktingar från Iran 
2003/04:720 av Carina Hägg (s) till statsrådet Pär Nuder  
Åtgärder mot sekter 
2003/04:721 av Anna Grönlund (fp) till statsrådet Ulrica Messing  
Krav vid upphandling 
2003/04:724 av Lena Adelsohn Liljeroth (m) till kulturminister Marita Ulvskog  
Pensionsvillkoren för dansare 
2003/04:725 av Jeppe Johnsson (m) till kulturminister Marita Ulvskog  
Sätet för myndigheten Statens sjöhistoriska museer 
2003/04:729 av Lars-Ivar Ericson (c) till socialminister Lars Engqvist  
Trafikmedicin i läkarutbildningen 
2003/04:730 av Lars-Ivar Ericson (c) till kulturminister Marita Ulvskog  
Framtiden för Lagerhuset i Eslöv 
2003/04:731 av Lars Wegendal (s) till kulturminister Marita Ulvskog  
Nationellt arkiv för svensk formgivning 
2003/04:732 av Mona Jönsson (mp) till statsrådet Hans Karlsson  
Möjlighet till studier på deltid för personer som uppbär ersättning från sjukersättningssystemet 
2003/04:736 av Karin Thorborg (v) till statsrådet Ulrica Messing  
Funktionshindrades rätt till telekommunikation på lika villkor 
2003/04:737 av Sören Wibe (s) till justitieminister Thomas Bodström  
Förslag till ny patentlag 
2003/04:738 av Lars Tysklind (fp) till justitieminister Thomas Bodström  
Nedläggning av Tingsrätten i Stenungsund 
2003/04:740 av Jan Ertsborn (fp) till statsrådet Barbro Holmberg  
Säkerhet och trygghet på Migrationsverkets förläggningar 
2003/04:741 av Marie Wahlgren (fp) till socialminister Lars Engqvist  
Behovet av särskilt boende för äldre 
2003/04:743 av Yvonne Ångström (fp) till justitieminister Thomas Bodström  
Nedläggning av polisstationer 
2003/04:744 av Lennart Fremling (fp) till justitieminister Thomas Bodström  
Hantering av miljöbrott 
2003/04:745 av Maria Larsson (kd) till statsminister Göran Persson  
Etik- och tillväxtsamtal 
2003/04:746 av Torsten Lindström (kd) till statsrådet Barbro Holmberg  
Kommunala merkostnader för asylsökande 
2003/04:747 av Birgitta Carlsson (c) till statsrådet Barbro Holmberg  
Skydd åt tjetjener i Sverige 
2003/04:748 av Eva Arvidsson (s) till näringsminister Leif Pagrotsky  
Stödet till kooperativ utveckling och de lokala utvecklingscentrumen 
2003/04:749 av Yvonne Ångström (fp) till näringsminister Leif Pagrotsky  
Generaldirektör vid Nutek 
2003/04:751 av Sverker Thorén (fp) till miljöminister Lena Sommestad  
Svenska nödhamnar 
2003/04:753 av Hans Backman (fp) till socialminister Lars Engqvist  
EU-kommissionen 
2003/04:754 av Hans Backman (fp) till statsrådet Lars-Erik Lövdén  
EU-kommissionens rapport 
2003/04:756 av Bengt-Anders Johansson (m) till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist  
Vapenpass 
2003/04:759 av Cecilia Wikström (fp) till kulturminister Marita Ulvskog  
Arbetslösheten bland museologer och arkeologer 
2003/04:760 av Hans Backman (fp) till finansminister Bosse Ringholm  
EU-kommissionens rapport 
2003/04:761 av Bengt-Anders Johansson (m) till försvarsminister Leni Björklund  
När försvarsmedel kommer rättsväsendet till godo 
2003/04:762 av Jörgen Johansson (c) till statsrådet Ulrica Messing  
Utveckling av tillväxtkulturen 
2003/04:763 av Erling Wälivaara (kd) till näringsminister Leif Pagrotsky  
Statschefens nytta vid statsbesök 
2003/04:765 av Lars Wegendal (s) till statsrådet Ulrica Messing  
Insatser för regionsförstoring 
2003/04:767 av Jörgen Johansson (c) till socialminister Lars Engqvist  
Förskrivarregister för läkemedel 
2003/04:768 av Ann-Marie Fagerström (s) till statsrådet Berit Andnor  
Försäkringskassans rehabiliteringsansvar 

Svaren redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 2 mars. 

23 § Kammaren åtskildes kl. 18.12.

Förhandlingarna leddes 

av talmannen från sammanträdets början till och med 6 § anf. 33 (delvis), 
av förste vice talmannen därefter till och med 9 § anf. 71 (delvis), 
av andre vice talmannen därefter till och med 13 § anf. 118 (delvis), 
av tredje vice talmannen därefter till och med 18 § anf. 155 (delvis) och 
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut. 

Vid protokollet 


PER PERSSON 

/Monica Gustafson