Regeringens proposition
2003/04:28
Skatteregler om värdering av lager av finansiella instrument
Prop.
2003/04:28
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 oktober 2003
Margareta Winberg
Bosse Ringholm
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen är en konsekvens av regeringens förslag till nya
redovisningsregler för finansiella instrument (prop. 2002/03:121) men syftar
även till att stoppa vissa möjligheter till skatteplanering. Förslaget innebär
att skattereglerna om värdering av lager av finansiella instrument skall vara
frikopplade från bokföringsreglerna. Den skattskyldige får välja mellan att ta
upp sådant lager till det verkliga värdet eller det samlade anskaffningsvärdet.
Samtliga företag som ingår i en intressegemenskap (i detta sammanhang företag
som har möjlighet att utväxla koncernbidrag och handelsbolag) skall dock
tillämpa samma metod. Om lagret värderas till det samlade anskaffningsvärdet
skall detta fastställas utan hänsyn till överlåtelser som har gjorts mellan
företag i intressegemenskapen.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas första
gången på det beskattningsår som börjar efter den 31 december 2003.
Kreditinstitut och värdepappersbolag får tillämpa de äldre redovisningsreglerna
till och med det beskattningsår som avslutas senast den 31 december 2004. Som en
konsekvens av detta föreslås att dessa företag under samma tid skall få använda
nettoförsäljningsvärdet i stället för det verkliga värdet vid beskattningen.
Eftersom det ännu inte föreligger något förslag om att försäkringsbolag skall få
tillämpa de nya redovisningsreglerna skall dessa företag använda
nettoförsäljningsvärdet i stället för det verkliga värdet.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Författningsförslag 4
2.1 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) 4
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer
och kontrolluppgifter 10
3 Ärendet och dess beredning 11
4 Bakgrund 11
4.1 Särskilda skatteregler för finansiella företag 11
4.2 Riksskatteverkets rapporter 12
4.3 De nya redovisningsreglerna angående finansiella instrument 12
5 Värdering av lager av finansiella instrument 14
5.1 Överväganden och förslag 14
5.2 Säkringsredovisning 23
5.3 Fordringar och skulder i utländsk valuta 25
5.4 Ikraftträdande 26
6 Konsekvensanalys 27
7 Offentligfinansiella effekter 27
8 Författningskommentar 28
8.1 Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) 28
8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer
och kontrolluppgifter 31
Bilaga 1 Författningsförslagen i promemorian Fi2003/3684 32
Bilaga 2 Remissinstanser som har yttrats sig över promemorian
Fi2003/3684 36
Bilaga 3 Remissinstanser som har yttrat sig över RSV Rapport
1996:1 37
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 38
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 44
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 2003 45
1
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),
2. lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och
kontrolluppgifter.
2
Författningsförslag
2.1 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
Härigenom föreskrivs i fråga om inkomstskattelagen (1999:1229)
dels att 14 kap. 8 §, 17 kap. 1-3, 5, 17, 19, 20, 21 och 27 §§, 37 kap. 2 § samt
rubrikerna närmast före 17 kap. 2 och 17 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 17 kap. 19 a och 20 a-20
c §§, samt närmast före 17 kap. 19 och 21 §§ nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 kap.
8 §
Fordringar, skulder, avsättningar och kontanter i utländsk valuta skall värderas
till kursen vid beskattningsårets utgång. Om det finns ett terminskontrakt
eller någon annan liknande valutasäkringsåtgärd för en sådan post, får posten
tas upp till det värde som motiveras av valutasäkringen under förutsättning att
- samma värde används i räkenskaperna, och
- värderingen står i överensstämmelse med god redovisningssed.
Fordringar, skulder, avsättningar och kontanter i utländsk valuta, som inte tas
upp till det verkliga värdet enligt 17 kap. 20 §, skall värderas till kursen vid
beskattningsårets utgång. Om det finns ett terminskontrakt eller någon annan
liknande valutasäkringsåtgärd för en sådan post, skall posten tas upp till det
värde som motiveras av valutasäkringen under förutsättning att
- samma värde används i räkenskaperna, och
- värderingen står i överensstämmelse med god redovisningssed.
Om den säkrade posten är sådant lager som tas upp till anskaffningsvärdet enligt
17 kap. 20 § skall inte första strecksatsen i första stycket tillämpas.
17 kap.
1 §
I detta kapitel finns bestämmelser om
- anskaffningsvärde och verkligt värde i 2 §,
- lager i 3-22 §§, och
- pågående arbeten i 23-32 §§.
I detta kapitel finns bestämmelser om
- definitioner i 2 §,
- lager i 3-22 §§, och
- pågående arbeten i 23-32 §§.
Anskaffningsvärde och verkligt värde
Definitioner
2 §
Med anskaffningsvärde och verkligt värde avses i detta kapitel detsamma som i 4
kap. 9 § andra-fjärde styckena årsredovisningslagen (1995:1554) eller i
förekommande fall 4 kap. 5 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i
kreditinstitut och värdepappersbolag eller 4 kap. 4 § lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag.
Med anskaffningsvärde, nettoförsäljningsvärde och återanskaffningsvärde avses i
detta kapitel detsamma som i 4 kap. 9 § andra-fjärde styckena
årsredovisningslagen (1995:1554) eller i förekommande fall 4 kap. 5 § lagen
(1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller 4
kap. 4 § lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.
Med verkligt värde avses i detta kapitel detsamma som i 4 kap. 14 a § andra
stycket årsredovisningslagen.
3 §
En tillgång som är avsedd för omsättning eller förbrukning (lagertillgång) får
inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga
värdet, om inte annat följer av 4 §. Särskilda bestämmelser om djur i jordbruk
och renskötsel finns i 5 §. Bestämmelser om nedskrivning på rätt till leverans
finns i 22 §.
En tillgång som är avsedd för omsättning eller förbrukning (lagertillgång) får
inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och
nettoförsäljningsvärdet, om inte annat följer av 4 §. Om det finns särskilda
skäl, får återanskaffningsvärdet, i förekommande fall med avdrag för inkurans,
eller något annat värde som är förenligt med 2 kap. 2 och 3 §§
årsredovisningslagen (1995:1554) användas i stället för nettoförsäljningsvärdet.
Särskilda bestämmelser om djur i jordbruk och renskötsel finns i 5 §.
Bestämmelser om nedskrivning på rätt till leverans finns i 22 §.
När anskaffningsvärdet bestäms, skall de lagertillgångar som finns kvar i lagret
vid beskattningsårets utgång anses vara de som anskaffats eller tillverkats
senast.
5 §
Djur i jordbruk och renskötsel anses alltid som lagertillgångar. Djurlager får
inte tas upp till lägre värde än 85 procent av den genomsnittliga
produktionsutgiften för djur av det slag och den ålderssammansättning som det är
fråga om. Djuren behöver dock inte i något fall tas upp till ett högre värde än
som motsvarar djurens sammanlagda verkliga värde.
Om den genomsnittliga produktionsutgiften uppenbarligen inte motsvarar
anskaffningsvärdet, t.ex. för särskilt dyrbara avelsdjur, skall djuret tas upp
till lägst 85 procent av det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet.
Djur i jordbruk och renskötsel anses alltid som lagertillgångar. Djurlager får
inte tas upp till lägre värde än 85 procent av den genomsnittliga
produktionsutgiften för djur av det slag och den ålderssammansättning som det är
fråga om. Djuren behöver dock inte i något fall tas upp till ett högre värde än
som motsvarar djurens sammanlagda nettoförsäljningsvärde.
Om den genomsnittliga produktionsutgiften uppenbarligen inte motsvarar
anskaffningsvärdet, t.ex. för särskilt dyrbara avelsdjur, skall djuret tas upp
till lägst 85 procent av det lägsta av anskaffningsvärdet och
nettoförsäljningsvärdet.
Försäkringsföretag, kreditinstitut och värdepappersbolag
Försäkringsföretag
17 §
Ett försäkringsföretags placeringstillgångar enligt lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag skall behandlas som lagertillgångar.
Placeringstillgångarna får vid beskattningen tas upp till det lägsta av
anskaffningsvärdet och verkliga värdet även om de tagits upp till ett högre
värde i räkenskaperna.
Ett försäkringsföretags placeringstillgångar enligt lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag skall behandlas som lagertillgångar. Andra
placeringstillgångar än sådana finansiella instrument som skall värderas enligt
20-20 c §§ får vid beskattningen tas upp till det lägsta av anskaffningsvärdet
och nettoförsäljningsvärdet även om de tagits upp till ett högre värde i
räkenskaperna.
Finansiella instrument
19 §
Kreditinstitut och värdepappersbolag får vid beskattningen ta upp lager av
överlåtbara värdepapper till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga
värdet även om värdepapperen tagits upp till ett högre värde i räkenskaperna.
Med finansiellt instrument avses i 19 a-20 c §§ detsamma som i 4 kap. 14 a och
14 c §§ årsredovisningslagen (1995:1554).
19 a §
Med företag i intressegemenskap avses i 20-20 c §§
- företag som med avdragsrätt kan lämna koncernbidrag till varandra, och
- i fråga om företag som, direkt eller indirekt, äger andel i ett handelsbolag,
företaget och handelsbolaget.
Ett företag skall anses ingå i en intressegemenskap bara till den del det är
skattskyldigt i Sverige för sådan verksamhet där lager av finansiella instrument
ingår. I fråga om handelsbolag skall i stället gälla att delägaren är
skattskyldig i Sverige för sådan verksamhet.
20 §
Om ett företag övergår från en kollektiv värderingsmetod till en
post-för-post-metod, skall det värde som tillgångarna tas upp till enligt 17
eller 19 § höjas med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan kollektiv
värdering och post-för-post-värdering av tillgångarna det föregående
beskattningsåret
Försäkringsföretag skall ta upp lager av finansiella instrument till
nettoförsäljningsvärdet. Andra företag skall ta upp sådant lager till det
verkliga värdet. För alla företag gäller att lagret i stället får tas upp till
det samlade anskaffningsvärdet. I sådant fall skall dock samtliga företag som
ingår i samma intressegemenskap ta upp sina respektive lager av finansiella
instrument till det samlade anskaffningsvärdet.
Ett finansiellt instrument som har ett negativt värde skall anses ingå i lagret,
om det skulle ha varit lager om det hade haft ett positivt värde.
20 a §
Om det i ett lager av finansiella instrument ingår säkringsinstrument, skall
dessa tas upp till anskaffningsvärdet. Med säkringsinstrument avses i denna
paragraf ett finansiellt instrument som säkrar andra poster i företaget än
sådana som är lager och som i räkenskaperna får redovisas enligt principerna för
säkringsredovisning.
20 b §
För finansiella instrument som tas upp till anskaffningsvärdet enligt 20 och 20
a §§ skall detta värde bestämmas utan hänsyn till överlåtelser mellan företag
som ingår i samma intressegemenskap.
20 c §
Om ett finansiellt instrument som ingår i lagret överlåts med förlust till ett
företag i samma intressegemenskap och det finansiella instrumentet inte är lager
hos den nye ägaren får förlusten dras av som kostnad först när
1. det inträffar en omständighet som gör att tillgången inte längre existerar
eller inte längre innehas av ett företag som ingår i intressegemenskapen, eller
2. tillgången återigen blir lager hos ett företag i intressegemenskapen.
Höjning av lagervärdet vid viss utdelning
21 §
Det värde som tillgångarna har tagits upp till enligt 17 och 19 §§ skall höjas
till den del företaget har delat ut medel eller på något annat sätt förfogat
över vinst på ett sätt som inte lagligen hade kunnat ske om tillgångarna tagits
upp till samma värde i räkenskaperna som vid beskattningen.
Det värde som tillgångarna har tagits upp till enligt 17 och 20-20 b §§ skall
höjas till den del företaget har delat ut medel eller på något annat sätt
förfogat över vinst på ett sätt som inte lagligen hade kunnat ske om
tillgångarna tagits upp till samma värde i räkenskaperna som vid beskattningen.
27 §
Pågående arbeten som utförs till fast pris och som inte har slutredovisats får
inte tas upp till ett lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och
verkliga värdet.
Pågående arbeten som utförs till fast pris och som inte har slutredovisats får
inte tas upp till ett lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och
nettoförsäljningsvärdet.
För byggnads-, anläggnings- och hantverksrörelse får de pågående arbetena trots
bestämmelserna i första stycket tas upp till lägst 97 procent av det sammanlagda
anskaffningsvärdet.
37 kap.
2 §1
Bestämmelser om uppskov med beskattningen respektive framskjuten beskattning hos
ägare till andelar i det överlåtande företaget vid en fusion eller fission
finns i fråga om
- koncerninterna andelsavyttringar i 25 kap.,
- ekonomiska föreningar och medlemsbanker i 42 kap. 21 § jämförd med 48 kap. 10
§,
- andelsbyten i 48 a kap., och
- uppskovsgrundande andelsbyten i 49 kap.
Bestämmelser om uppskov med beskattningen respektive framskjuten beskattning hos
ägare till andelar i det överlåtande företaget vid en fusion eller fission
finns i fråga om
- ekonomiska föreningar och medlemsbanker i 42 kap. 21 § jämförd med 48 kap. 10
§,
- andelsbyten i 48 a kap., och
- uppskovsgrundande andelsbyten i 49 kap.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas första gången på
det beskattningsår som börjar efter den 31 december 2003.
2. Vid tillämpning av 17 kap. 20 § får kreditinstitut och värdepappersbolag
använda nettoförsäljningsvärdet i stället för det verkliga värdet till och med
det beskattningsår som avslutas senast den 31 december 2004.
2.2
Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och
kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och
kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
6 §
Försäkringsföretag, kreditinstitut och värdepappersbolag skall, i de fall som
avses i 17 kap. 21 § inkomstskattelagen (1999:1229), lämna uppgift om beslut om
eller styrelsens förslag till utdelning eller annat förfogande över uppkommen
vinst.
Företag skall, i de fall som avses i 17 kap. 21 § inkomstskattelagen
(1999:1229), lämna uppgift om beslut om eller styrelsens förslag till utdelning
eller annat förfogande över uppkommen vinst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas första gången när
företag skall lämna uppgifter avseende det beskattningsår som påbörjas efter den
31 december 2003.
3
Ärendet och dess beredning
Regeringen har i prop. 2002/03:121 föreslagit nya regler för värdering av
finansiella instrument i den civilrättsliga redovisningen. I en promemoria som
låg till grund för propositionen (Ds 2002:42 Redovisning och värdering av
finansiella instrument) föreslogs även vissa konsekvensändringar i
skattelagstiftningen. I remissbehandlingen fick detta förslag hård kritik och
inom Finansdepartementet upprättades därför en promemoria med ett nytt förslag,
Skatteregler för värdering av lager av finansiella instrument (Fi2003/3684).
Promemorians lagförslag finns i Bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats och
en förteckning över remissinstanserna finns i Bilaga 2. En sammanställning av
remissvaren finns tillgänglig i lagstiftningsärendet.
Frågan om beskattningen av finansiella instrument har tidigare uppmärksammats av
Riksskatteverket i rapporten RSV Rapport 1996:1 Redovisning och beskattning av
finansiella instrument inom företagssektorn (Fi96/1721). Denna rapport har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i Bilaga 3. En
sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i lagstiftningsärendet. Frågan
har även uppmärksammats i Riksskatteverkets hemställan om lagändringar med
anledning av RSV Rapport 1998:6 Sambandet mellan redovisning och beskattning
(Fi1999/4418).
Regeringen tar nu upp frågan om beskattning av sådana finansiella instrument som
skattemässigt är lager hos ägaren.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 2 oktober 2003 att inhämta Lagrådets yttrande över de
lagförslag som finns i Bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i Bilaga 5. Lagrådet
har lämnat förslagen utan erinran.
Förslaget till ändring i 37 kap. 2 § IL har inte granskats av Lagrådet.
Ändringen är dock endast en konsekvensändring av enkel beskaffenhet och
Lagrådets hörande skulle därför sakna betydelse. Ändringen behandlas i
författningskommentaren.
4 Bakgrund
4.1 Särskilda skatteregler för finansiella företag
Sverige har ett långtgående samband mellan redovisning och beskattning. Som
huvudregel gäller att det skattemässiga resultatet skall beräknas enligt
bokföringsmässiga grunder (14 kap. 2 § inkomstskattelagen, 1999:1229, IL). Detta
innebär att inkomster skall tas upp som intäkter och utgifter dras av som
kostnader det beskattningsår som de hänför sig till enligt god redovisningssed.
Denna regel skall tillämpas om det inte finns en uttrycklig skatteregel som
säger att inkomsterna eller utgifterna skall periodiseras på något annat sätt.
För företag som bedriver handel med värdepapper utgör värdepappersportföljen
skattemässigt lager. Detsamma gäller för placeringstillgångar i ett
försäkringsföretag. Genom lagstiftning år 1995 infördes särskilda skatteregler
för dessa lagertillgångar hos kreditinstitut, värdepappersbolag och
försäkringsföretag (prop. 1995/96:104). Bestämmelserna finns numera i 17 kap. 17
och 19 §§ IL. Bakgrunden var en anpassning av redovisningslagstiftningen till
EG:s redovisningsregler. Reglerna gjorde det möjligt för kreditinstitut och
värdepappersbolag att värdera överlåtbara värdepapper till verkligt värde. En
motsvarande möjlighet infördes för placeringstillgångar hos försäkringsföretag.
De särskilda skattereglerna innebär att lager i form av överlåtbara värdepapper
(kreditinstitut och värdepappersbolag) och placeringstillgångar
(försäkringsbolag) får värderas till det lägsta av anskaffningsvärdet och det
verkliga värdet även om det har tagits upp till ett högre värde i räkenskaperna.
För att förhindra att företagen delar ut eller på annat sätt förfogar över en
obeskattad uppskrivning av lagret finns en skattemässig s.k. utdelningsspärr (17
kap. 21 § IL). Denna innebär att om företaget lämnar utdelning eller förfogar
över vinstmedel på ett sätt som det inte hade kunnat om det tillämpat samma
värdering i räkenskaperna som i deklarationen skall värderingen vid taxeringen
höjas i motsvarande mån. I 17 kap. 20 § finns vidare en bestämmelse som skall
hindra att ett byte från en kollektiv värderingsprincip till en
post-för-post-värdering leder till skattebortfall.
4.2 Riksskatteverkets rapporter
Riksskatteverket har i några sammanhang uppmärksammat olika problem med
beskattningen av finansiella instrument (Rapport 1996:1 Redovisning och
beskattning av finansiella instrument inom företagssektorn, Rapport 1998:6
Sambandet mellan redovisning och beskattning samt hemställan den 15 november
1999 om lagändring med anledning av sistnämnda rapport). I rapporterna beskriver
verket de stora möjligheter till skatteplanering som föreligger i nuvarande
system. Möjligheterna till skatteplanering beror på att reglerna är asymmetriska
på så sätt att orealiserade vinster inte beskattas men orealiserade förluster
kan dras av (eftersom lagervärdering sker enligt lägsta värdets princip, LVP).
Verket lämnar också förslag till hur reglerna skulle kunna bli symmetriska. I
huvudsak innebär förslaget i 1999 års hemställan om lagändring att finansiella
tillgångar skall värderas till anskaffningsvärdet och finansiella skulder till
nominellt belopp. Finansiella kontrakt (som terminskontrakt och optioner) skall
värderas till marknadsvärdet utom när de ingår i en säkring.
4.3 De nya redovisningsreglerna angående finansiella instrument
År 2001 antog Rådet och Europaparlamentet ett direktiv om värdering och
redovisning av finansiella instrument (Europaparlamentets och rådets direktiv
2001/65/EG om ändring i direktiven 78/660/EEG, 83/349/EEG och 86/635/EEG med
avseende på värderingsreglerna för årsbokslut och sammanställd redovisning i
vissa typer av bolag samt i banker och andra finansiella institut),
ändringsdirektivet. Genom ändringsdirektivet vill man säkerställa att EG:s
redovisningsregler skall vara förenliga med de redovisningsstandarder som
International Accounting Standards Board, IASB, har gett ut.
Ändringarna innebär bl.a. att medlemsstaterna blir skyldiga att tillåta eller
fordra värdering till verkligt värde av finansiella instrument. De får dock
begränsa möjligheten till respektive kravet på värdering till verkligt värde
genom att föreskriva att sådan värdering skall förekomma enbart i vissa slag av
bolag eller vara tillåten enbart i koncernredovisningen. Vissa finansiella
instrument är generellt undantagna från de nya värderingsreglerna. Det gäller
samtliga skulder utom sådana som innehas för handelsändamål eller som är
derivatinstrument. Det gäller vidare vissa finansiella instrument som företaget
avser att inneha tills de förfaller till betalning, tillgångar i form av lån och
fordringar som härrör från det redovisande företaget samt andelar i
dotterföretag, intresseföretag m.m.
I prop. 2002/03:121 Redovisning och värdering av finansiella instrument föreslås
lagstiftning för att genomföra ändringsdirektivet i svensk rätt. De föreslagna
reglerna innebär att icke-finansiella företag som är skyldiga att upprätta en
årsredovisning skall ha rätt - men inte skyldighet - att tillämpa de
värderingsprinciper som anges i ändringsdirektivet i både års- och
koncernredovisningen. Kreditinstitut och värdepappersbolag skall vara skyldiga
att tillämpa direktivets värderingsprinciper i både års- och
koncernredovisningen. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari
2004. Bestämmelserna föreslås tillämpas för det räkenskapsår som inleds närmast
efter den 31 december 2003. Kreditinstitut och värdepappersbolag får dock
tillämpa de gamla bestämmelserna även för det räkenskapsår som avslutas senast
den 31 december 2004. Försäkringsföretag omfattas inte av de föreslagna nya
reglerna.
I en promemoria som låg till grund för propositionen (Ds 2002:42 Redovisning och
värdering av finansiella instrument) föreslogs att de befintliga skattereglerna
för finansiella företag skulle utvidgas till att gälla även för
icke-finansiella företag. Förslaget innebar också att lagen kompletterades med
en motsvarande regel om förpliktelser.
Vid remissbehandlingen fick detta förslag mycket stark kritik av
Riksskatteverket. Verkets huvudsakliga kritik gick ut på att den föreslagna
regeln skulle göra det möjligt att tillämpa en strikt post-för-post-värdering
vid beskattningen vilket skulle kunna leda till ett avsevärt skattebortfall.
Verket menade också att den befintliga regeln för att förhindra en övergång från
kollektiv värdering till en post-för-post-värdering inte var effektiv eftersom
den bara kan tillämpas det år som företaget byter redovisningsmetod. Om
företaget fortsätter att tillämpa en post-för-post-värdering behöver någon
justering inte göras under kommande år.
Mot bakgrund av den kritik som Riksskatteverket förde fram lämnade Regeringen
inte något förslag till ändrade skatteregler i propositionen (prop. 2002/03:121
s. 40). I stället upprättades en promemoria i Finansdepartementet med ett nytt
förslag, Skatteregler för värdering av lager av finansiella instrument
(Fi2003/3684). Förslagen i denna promemoria gick ut på att skattereglerna om
värdering av lager av finansiella instrument skulle frikopplas från
bokföringsreglerna för samtliga typer av företag. Den skattskyldige skulle få
välja mellan att värdera sådant lager till det verkliga värdet eller det samlade
anskaffningsvärdet. Samtliga företag i en intressegemenskap (moder- och
dotterföretag eller företag under i huvudsak gemensam ledning) skulle dock
tillämpa samma metod. Vidare skulle lager av sådana finansiella instrument som i
bokföringen inte får värderas till det verkliga värdet vid beskattningen
värderas till det samlade anskaffningsvärdet. Den skattemässiga
utdelningsspärren skulle behållas och spärregeln för att förhindra en övergång
till post-för-post-värdering skulle tas bort.
5 Värdering av lager av finansiella instrument
5.1 Överväganden och förslag
Regeringens förslag: För samtliga företagskategorier skall skattereglerna om
värdering av lager av finansiella instrument vara frikopplade från
bokföringsreglerna. Den skattskyldige får välja mellan att ta upp sådant lager
till det verkliga värdet eller det samlade anskaffningsvärdet. Samtliga företag
som ingår i en intressegemenskap (i detta sammanhang företag som har möjlighet
att utväxla koncernbidrag och handelsbolag) skall dock tillämpa samma metod.
Försäkringsföretag skall använda nettoförsäljningsvärdet i stället för det
verkliga värdet. Om lagret värderas till det samlade anskaffningsvärdet skall
detta fastställas utan hänsyn till överlåtelser som har gjorts mellan företag i
intressegemenskapen.
Avdragsrätten för förluster begränsas om finansiella instrument överlåts till
ett företag i intressegemenskapen och det finansiella instrumentet inte är lager
även hos den nye ägaren. Justeringsregeln för företag som övergår från en
kollektiv värdering till en post-för-post-värdering tas bort och den
skattemässiga utdelningsspärren behålls.
Promemorians förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens förslag.
Promemorian innehöll dock även ett förslag om att lager av sådana finansiella
instrument som inte får tas upp till det verkliga värdet i räkenskaperna skulle
tas upp till det samlade anskaffningsvärdet. I likhet med regeringens förslag
innehöll även promemorian ett förslag om att alla företag som ingår i en
intressegemenskap skall tillämpa samma metod. Förslaget i promemorian hade dock
en annan definition av vilka företag som skulle anses ingå i intressegemenskapen
på så sätt att den föreslogs omfatta moder- och dotterföretag eller företag
under i huvudsak gemensam ledning. Promemorian innehöll inte något förslag om
begränsad avdragsrätt vid förlustförsäljningar av finansiella instrument som
byter karaktär. Promemorian innehöll inte heller något förslag om att
försäkringsföretag skall tillämpa nettoförsäljningsvärdet i stället för det
verkliga värdet.
Remissinstanserna: Förslaget om obligatorisk anskaffningsvärdering av lager av
sådana finansiella instrument som inte får tas upp till det verkliga värdet i
räkenskaperna får genomgående negativ kritik. Samtliga remissinstanser som har
yttrat sig i frågan ifrågasätter eller avstyrker förslaget. Kritiken går i
huvudsak ut på att regeln skulle medföra att det inte längre skulle bli möjligt
att göra avdrag för befarade kreditförluster genom nedskrivning av värdet på
lånefordringar som skattemässigt utgör lager.
Remissutfallet i övrigt är blandat. Generellt kan sägas att myndigheter
tillstyrker eller har inget att erinra mot förslaget och att
näringslivsorganisationer avstyrker. Sveriges advokatsamfund tillstyrker dock.
Riksskatteverket tillstyrker förslaget men anför vissa tekniska synpunkter.
Finansinspektionen har inga invändningar men anser att terminologin bör ägnas
särskild uppmärksamhet, bl.a. därför att innebörden av uttrycket "finansiella
instrument" skiljer sig åt i olika lagar. Detta är en synpunkt som delas av
ytterligare några remissinstanser. Länsrätten i Stockholms län tillstyrker men
framför vissa tekniska synpunkter. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala
universitet avstyrker eftersom den menar att regeln om överlåtelser inom en
intressegemenskap medför att samma vinst kommer att kunna bli beskattad två
gånger och att förslaget öppnar en möjlighet till vinstutjämning i oäkta
koncerner. Sveriges Byggindustrier avstyrker regeln om intressegemenskap. FAR
avstyrker förslaget innan de nya reglerna på redovisningsområdet har införts.
Näringslivets skattedelegation (till vars yttrande Föreningen Svenskt
Näringsliv, Svensk Industriförening, Stockholms Handelskammare och Svenska
Handelskammarförbundet hänvisar) avstyrker och menar att det är olämpligt att
knyta skattereglerna så hårt till de föreslagna reglerna i årsredovisningslagen
eftersom redovisningsreglerna är mycket komplicerade och inte lämpliga som grund
för beskattning. Delegationen tillstyrker å andra sidan att skattereglerna
frikopplas från redovisningen. Delegationen menar vidare att företagen aldrig -
mot sin vilja - skall beskattas för orealiserade vinster men alltid ha rätt till
avdrag för orealiserade förluster och att regeln om företag i intressegemenskap
ger upphov till tolkningsproblem. Näringslivets Regelnämnd påpekar att det
saknas en problem- och konsekvensanalys.
Svenska Bankföreningen avstyrker och menar att de föreslagna skattereglerna i
kombination med nuvarande och kommande redovisningsregler är svårbedömda och
inte belysta. Man menar att sambandet mellan skatteregler och redovisningsregler
för finansiella instrument är synnerligen komplicerat, inte minst därför att
även de svenska redovisningsreglerna för finansiella instrument för närvarande
är under väsentlig förändring till följd av nya internationella
redovisningsregler. Förutom detta anförs att regeln om intresseföretag kan vara
svår att tillämpa i bolag där det finns andra delägare. Sveriges
Redovisningskonsulters Förbund SRF avstyrker och menar att förslaget är i direkt
strid med rådande grundprinciper för redovisning, värdering av tillgångar och
försiktighetsprincipen.
Skälen för regeringens förslag
Inledning
Den skattemässiga behandlingen av finansiella instrument är beroende av om
ägaren bedriver handel med värdepapper eller inte. För ägare som bedriver sådan
handel utgör de finansiella instrumenten lagertillgångar (om de ingår i
värdepappersrörelsen) och beskattning sker enligt de vanliga reglerna för
inkomstslaget näringsverksamhet (13-40 kap. IL). För övriga ägare utgör
finansiella instrument kapitaltillgångar och beskattning sker enligt
kapitalvinstreglerna (41- 55 kap. IL). Översiktligt kan sägas att om beskattning
sker enligt kapitalvinstreglerna tas hela värdeförändringen upp till
beskattning i samband med att tillgången avyttras. Det finns också vissa
inskränkningar i avdragsrätten för förluster. Om beskattningen däremot sker
enligt näringsverksamhetsreglerna kommer löpande förändringar av lagervärdet att
ingå i beskattningsunderlaget. När en tillgång avyttras kommer därför
skillnaden mellan försäljningspriset och det senaste lagervärdet (om tillgången
ägdes på bokslutsdagen) att beskattas. Förluster på finansiella instrument som
skattemässigt är lager kan dessutom dras av som vilka andra förluster i
näringsverksamheten som helst.
Frågan om gränsdragningen mellan det som skattemässigt utgör handel med
värdepapper (näringsverksamhetsreglerna) och kapitalförvaltning
(kapitalreglerna) berörs inte i detta lagstiftningsärende. Här behandlas endast
vilka regler som skall gälla när det väl har konstaterats att ett finansiellt
instrument ingår i en värdepappersrörelse och därför skattemässigt utgör lager.
Den förra frågan ingår i utredningsuppdraget för 2002 års
företagsskatteutredning (dir. 2002:28).
Frikopplade regler för samtliga företag
Som nämnts i avsnitt 4.1 bygger den svenska företagsbeskattningen på ett mycket
långtgående samband mellan redovisning och beskattning. Detta innebär att
utgångspunkten för företagsbeskattningen kan sägas vara att företagsskattebasen
skall motsvara ett så företagsekonomiskt riktigt resultat som möjligt. Med denna
utgångspunkt är det rimligt att de redovisningsmässiga reglerna för lager av
finansiella instrument också får genomslag vid beskattningen. En sådan lösning
skulle innebära att de företag som väljer att tillämpa de nya
redovisningsreglerna också skulle beskattas för de orealiserade vinster som
redovisas (och få avdrag för orealiserade förluster). Detta skulle emellertid
kunna verka hämmande på företagens vilja att tillämpa de nya
redovisningsreglerna i årsredovisningen.
Hur sambandet mellan redovisning och beskattning skall se ut har diskuterats i
olika sammanhang under de senaste åren. Redovisningskommittén ansåg (SOU
1995:43) att bokslutsdispositioner och obeskattade reserver borde utmönstras ur
redovisningen och göras till deklarationsposter. Liknande tankegångar har förts
fram av Riksskatteverket i olika sammanhang. Frågan om sambandet mellan
redovisning och beskattning har även aktualiserats av IAS-utredningen (SOU
2003:71). Utredningen anser att starka skäl talar mot att använda de
redovisningsstandarder som IASB har gett ut för beskattningsändamål och
förespråkar en ökad frikoppling. Det sistnämnda betänkandet remissbehandlas för
närvarande.
I detta sammanhang kan också erinras om att de finansiella företagen redan har
frikopplade regler för beskattningen av lager av överlåtbara värdepapper
(kreditinstitut och värdepappersbolag) respektive placeringstillgångar
(försäkringsbolag). När en möjlighet till marknadsvärdering infördes för sådana
tillgångar hos dessa företag (prop. 1995/96:104) gjorde regeringen bedömningen
att de orealiserade vinster som skulle kunna redovisas genom en tillämpning av
de nya reglerna inte borde beskattas. Utan någon speciell lagstiftning skulle
emellertid så ha blivit fallet. Mot denna bakgrund genomfördes en frikoppling av
skattereglerna för dessa företagskategorier. En frikoppling av reglerna var
också utgångspunkten för förslagen i promemoriorna Ds 2002:42 och Fi2003/3684.
I prop. 2003/04:16 Omedelbart avdrag för reparation och underhåll på
näringsfastigheter har regeringen uttalat att det i och för sig finns goda skäl
för att göra en översyn av sambandet mellan redovisning och beskattning men att
en sådan översyn dock torde bli omfattande och ta lång tid. Med hänsyn till
behovet av regler som uttryckligen klargör möjligheterna till omedelbart avdrag
för reparationsutgifter på näringsfastigheter fann regeringen att en sådan
översyn inte borde avvaktas.
Enligt regeringens uppfattning skulle det vara ologiskt att ha frikopplade
skatteregler enbart för vissa typer av företag trots att samtliga
företagskategorier nu (i och med förslagen i prop. 2002/03:121) skall kunna
redovisa finansiella instrument till det verkliga värdet. Dessutom skulle
avsaknaden av särskilda skatteregler kunna verka hämmande på företagens vilja
att tillämpa de nya redovisningsreglerna i årsredovisningen. I likhet med den
bedömning som gjordes i ovan nämnda proposition anser regeringen därför att det
inte heller i detta ärende finns skäl att avvakta en total översyn av sambandet
mellan redovisning och beskattning. Detta leder till att uttryckliga
skatteregler bör införas för samtliga typer av företag.
Utformningen av reglerna
Enligt diskussionen ovan bör skattereglerna om värdering av lager av finansiella
instrument helt frikopplas från bokföringsreglerna. Reglerna bör vara utformade
på ett sådant sätt att företagen inte skall behöva beskattas för orealiserade
vinster som uppkommer genom marknadsvärdering av finansiella instrument. Det
finns däremot inget skäl att förhindra att de företag som önskar det tillämpar
marknadsvärdering även vid beskattningen.
Skattereglerna måste emellertid också vara sådana att de motverkar
skatteplanering. Som Riksskatteverket tydligt har visat i sina rapporter och
remissvar uppnås inte detta syfte med de nuvarande reglerna. Som nämnts ovan är
orsakerna främst att nuvarande regler är asymmetriska på så sätt att
orealiserade förluster kan dras av medan orealiserade vinster inte beskattas
förrän vid försäljningen. För finansiella företag förstärks möjligheterna till
skatteplanering ytterligare eftersom den spärregel som skall förhindra en
övergång till post-för-post-värdering inte är effektiv. Det bör också nämnas att
eftersom finansiella lagertillgångar är betydligt lättare att omsätta än
materiella lagertillgångar (såsom bilar, kylskåp, dammsugare etc.) är det också
betydligt lättare att skatteplanera med dessa.
Den asymmetri som värdering enligt LVP medför är en naturlig konsekvens av de
vanliga reglerna för lagervärdering som gäller i räkenskaperna. Dessa har i sin
tur utformats utifrån försiktighetsprincipen. Så länge som beskattningsreglerna
är kopplade till bokföringsreglerna kan detta accepteras även skattemässigt. När
redovisningsreglerna inte längre kräver tillämpning av försiktighetsprincipen
och skattereglerna dessutom skall frikopplas från redovisningsreglerna finns det
emellertid inga skäl att strikt tillämpa försiktighetsprincipen vid
beskattningen (och därmed uttryckligen acceptera asymmetrisk behandling av
orealiserade vinster och förluster). I stället bör man utforma skatteregler som
ger ett materiellt rimligt beskattningsresultat.
Detta leder till att skattereglerna bör göras mer symmetriska än vad som följer
av en tillämpning av LVP och med möjlighet till post-för-post-värdering.
Möjligheterna att göra avdrag för orealiserade förluster bör därför inskränkas i
förhållande till vad som gäller idag.
De lösningar som ligger närmast till hands är en strikt tillämpning av det
verkliga värdet eller anskaffningsvärdet. Detta överensstämmer också i huvudsak
med vad Riksskatteverket har förordat under åren. I remissvaret på Ds 2002:42
accepterade verket att det skulle vara valfritt att marknadsvärdera eller inte.
Man ansåg dock att den metod som företaget valde skulle få genomslag vid
beskattningen. Ingen särskild skatteregel skulle därför behövas. I 1996 års
rapport argumenterade verket för en mer eller mindre strikt marknadsvärdering
och i 1998 års rapport för att realisationsprincipen skulle tillämpas.
Av Riksskatteverkets rapporter och remissvar framgår också att en strikt
tillämpning av LVP kan missbrukas på så sätt att man lägger två motstående
instrument i två närstående bolag. Det ena av instrumenten kommer att sjunka i
värde och det andra att stiga. En strikt tillämpning av LVP på bolagsnivå
innebär att det bolag som har instrumentet som har sjunkit i värde kan dra av
den orealiserade förlusten medan det bolag som har det instrument som har stigit
i värde inte beskattas för värdestegringen förrän vid försäljningen. Detta är
naturligtvis inte acceptabelt. Reglerna måste därför utformas på så sätt att man
beaktar hur närstående bolag värderar sina respektive lager av finansiella
instrument.
Den metod som föreslogs i Finansdepartementets senaste promemoria innebar att
samtliga finansiella instrument som ett företag har skulle värderas enligt samma
metod men att företagen skulle få välja mellan att värdera dem till antingen
det verkliga värdet eller anskaffningsvärdet. Samma värderingsprincip skulle
dock tillämpas av samtliga företag som ingår i en intressegemenskap. Lagtekniskt
föreslogs att detta skulle ske på så sätt att värdering till verkligt värde
skulle utgöra huvudregeln men att den skattskyldige skulle kunna välja att i
stället värdera lagret till det samlade anskaffningsvärdet. En förutsättning för
detta skulle dock vara att samtliga företag som ingår i en intressegemenskap
också värderade sina lager av finansiella instrument till det samlade
anskaffningsvärdet.
I diskussionen ovan har en modell med obligatorisk tillämpning av det verkliga
värdet avvisats eftersom en sådan också skulle medföra tvingande beskattning av
orealiserade vinster när portföljen har stigit i värde. En alternativ modell
skulle vara en strikt tillämpning av anskaffningsvärdet. En sådan modell
behandlar orealiserade vinster och förluster symmetriskt. Med tanke på att det
är mycket lätt att realisera finansiella tillgångar skulle en sådan symmetri
emellertid kunna bli illusorisk på så sätt att företagen lätt skulle kunna sälja
finansiella instrument med latenta förluster och köpa tillbaka dem
förhållandevis snabbt. För att i någon mån förebygga rent skattedrivna
försäljningar i anslutning till bokslutsdagen bör det öppnas en viss möjlighet
till avdrag för orealiserade förluster.
Genom förslaget i promemorian skulle det bli möjligt för företagen att undvika
beskattning av orealiserade vinster men samtidigt öppnas en möjlighet att dra av
orealiserade förluster, dock endast om samtliga finansiella instrument totalt
sett har sjunkit i värde. Dessutom har de företag som vill bli beskattade enligt
de nya redovisningsreglerna en möjlighet att bli det. Genom att kräva att
samtliga närstående företag skall tillämpa samma värderingsmetod förhindrar man
dessutom de mycket enkla möjligheter till skatteplanering som annars skulle
uppstå. Regeringen anser att promemorians förslag bör genomföras men återkommer
nedan till hur regeln för närstående företag bör konstrueras.
Som nämnts är ett syfte med skattereglerna att de företag som så önskar skall
kunna tillämpa de nya redovisningsreglerna även vid beskattningen. Regeringen
har emellertid ännu inte lämnat något förslag om hur ändringsdirektivet skall
genomföras för försäkringsföretagen. Dessa skall därför tillämpa de
hittillsvarande redovisningsreglerna vilka gör det möjligt - men kräver inte -
att värdera placeringstillgångarna till nettoförsäljningsvärdet. Definitionen på
nettoförsäljningsvärdet och det verkliga värdet överensstämmer inte helt, bl.a.
på så sätt att nettoförsäljningsvärdet fastställs med beaktande av
försäljningskostnader. Mot denna bakgrund anser regeringen att
försäkringsföretagen skall tillämpa nettoförsäljningsvärdet i stället för det
verkliga värdet vid beskattningen. Eftersom de nuvarande skattereglerna ger
möjligheter till skatteplanering är det emellertid angeläget att även
försäkringsbolag skall tillämpa de nya skattereglerna samtidigt som övriga
företagskategorier. I avsnitt 5.4 behandlas motsvarande övergångsregler för
kreditinstitut och värdepappersbolag.
Samma regler för alla företag i en intressegemenskap
Förslaget i promemorian att samtliga företag som ingår i en intressegemenskap
skall tillämpa samma värderingsmetod har kritiserats av några remissinstanser.
Man menar att regeln är otydlig och blir svår att tillämpa. Utan en sådan regel
skulle systemet emellertid stå vidöppet för skatteplanering på så sätt att man
låter två motstående finansiella instrument ägas av två olika bolag i koncernen.
Det bolag som har instrumentet som har gått ned i värde drar av den
orealiserade förlusten medan det företag som har det instrument som har stigit i
värde beskattas för vinsten först i samband med avyttringen. Den föreslagna
kollektiva värderingen motverkar visserligen i viss mån ett sådant beteende men
en regel om att samtliga närstående företag skall tillämpa samma metod är ändå
helt nödvändig.
Enligt regeringens mening är det dock inte nödvändigt att definiera
närståendekretsen på exakt samma sätt som i promemorian. Huvudsyftet med regeln
är att förhindra skatteplanering genom ett förfarande som innebär att två
motstående instrument läggs i två olika bolag. För att sådan skatteplanering
skall gå att genomföra torde det emellertid krävas att båda inblandade bolagen
är i stort sett helägda i samma koncern. Regeringen anser därför att det i
princip räcker att föreskriva att samtliga företag som kan ge och ta emot
koncernbidrag skall tillämpa samma metod. Med tanke på att delägarna i ett
handelsbolag fritt kan fördela resultatet är det emellertid nödvändigt att även
inkludera handelsbolag i närståendekretsen. Det kan dock antas att det är mycket
ovanligt att ett företag som självt bedriver värdepappershandel också bedriver
sådan handel genom ett handelsbolag. Regeln torde därför inte få några större
praktiska konsekvenser. Om handelsbolagen inte skulle inkluderas i
närståendekretsen skulle det däremot kunna finnas skattemässiga incitament att
börja med värdepappershandel i handelsbolag. Genom den lösning som regeringen nu
föreslår torde de befarade tillämpningssvårigheterna med en närståenderegel
minska högst betydligt.
Några remissinstanser har framfört att endast svenska företag skall kunna ingå i
intressegemenskapen. Förslaget i promemorian innehöll emellertid inte någon
sådan begränsning. Det finns självfallet inget svenskt fiskalt intresse av att
ställa krav på någon speciell värderingsmetod i utländska företag som inte är
skattskyldiga i Sverige. Med tanke på att regeringen föreslår att
intressegemenskapen skall omfatta företag som kan ge och ta emot koncernbidrag
är synpunkten i stor utsträckning tillgodosedd. Det kan däremot förekomma att
ett utländskt företag har en filial i Sverige som bedriver handel med
värdepapper. Det bör därför uttryckligen föreskrivas att ett företag skall anses
ingå i en intressegemenskap bara till den del det är skattskyldigt i Sverige
för sådan verksamhet där lager av finansiella instrument ingår. I fråga om
handelsbolag skall i stället gälla att delägaren är skattskyldig i Sverige för
sådan verksamhet. Genom denna lösning kan den svenska filialen till det
utländska bolaget - i sin svenska deklaration - värdera sitt lager av
finansiella instrument till anskaffningsvärdet oberoende av hur bolaget som
helhet värderar lagret i sitt hemlands deklaration.
Förutom regeln att samtliga företag i en intressegemenskap skall tillämpa samma
värderingsmetod föreslogs i promemorian en regel om att anskaffningsvärdet (om
denna metod används) skall beräknas till det värde som gäller för
intressegemenskapen som helhet. Utan en sådan begränsning skulle systemet kunna
missbrukas på så sätt att man säljer tillgångar som har sjunkit i värde till ett
närstående bolag. Därigenom skulle man kunna få avdrag för förluster som är
orealiserade för gruppen som helhet. Eftersom lagstiftningen bör vara utformad
så att skatteplanering inte uppmuntras föreslogs det i promemorian att det borde
införas en uttrycklig regel som förhindrar detta. Denna lösning har kritiserats
av Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet. Man menar att regeln
medför att samma vinst kommer att kunna bli beskattad två gånger och att
förslaget öppnar en möjlighet till vinstutjämning i oäkta koncerner.
Invändningen att samma vinst skulle beskattas två gånger är enligt regeringens
uppfattning felaktig. Om det finansiella instrumentet skattemässigt är lager hos
både köpare och säljare kommer köparen nämligen att få avdrag för den
eventuella vinst som säljaren har beskattats för.
Anta att bolag A köper ett finansiellt instrument för 100 och säljer det vidare
till sitt dotterbolag B för 130 (vilket är marknadspris vid
försäljningstillfället). Bolag A beskattas för en vinst på 30. Vid
lagervärderingen har emellertid bolag B rätt att ta upp tillgången till 100
vilket medför ett avdrag med 30. För koncernen som helhet kan lagret värderas
till det koncernmässiga anskaffningsvärdet och ingen vinst behöver beskattas. Om
tillgången är kapitaltillgång hos B skall regeln inte tillämpas. Inte heller i
detta fall blir det alltså fråga om att samma vinst beskattas två gånger.
Invändningen att regeln skulle öppna en möjlighet till vinstutjämning i
exempelvis oäkta koncerner är emellertid riktig och förstärker uppfattningen att
närståenderegeln i princip bara bör omfatta sådana bolag som kan utväxla
koncernbidrag. Utan en regel som föreskriver att man skall tillämpa det
anskaffningsvärde som gäller för gruppen som helhet skulle det emellertid vara
mycket lätt att kringgå systemet. Regeringen anser därför att det bör införas en
regel som innebär att tillgångarna skall värderas till det anskaffningsvärde
som gäller för intressegemenskapen som helhet. Detta innebär att man skall
bortse från överlåtelser som har gjorts mellan företag i intressegemenskapen när
man fastställer anskaffningsvärdet. Regeln kan självfallet tillämpas både när
man säljer tillgångar med vinst och med förlust mellan bolag i
intressegemenskapen.
Uppskjuten avdragsrätt för förlust när finansiella instrument byter karaktär
I det här sammanhanget bör ytterligare en möjlig skatteplaneringssituation
uppmärksammas. Ett sätt att kringgå systemet med avdrag för orealiserade
förluster endast på kollektiv nivå skulle nämligen vara att sälja finansiella
instrument inom en intressegemenskap och se till att instrumentet blir
kapitaltillgång hos köparen. Anta att bolag A köper ett finansiellt instrument
för 100 och säljer det vidare till sitt dotterbolag B för 80 (vilket motsvarar
marknadspriset vid tillfället). Om tillgången är lager hos B skall - som ovan
nämnts - anskaffningsvärdet anses vara 100 vilket medför att A:s förlust
motverkas av en lika stor uppskrivning hos B. Om tillgången däremot är
kapitaltillgång hos B skulle A - utan någon särreglering - få avdrag med 20
trots att förlusten är orealiserad för gruppen som helhet. För att motverka
detta bör det införas en regel som föreskriver att A får avdrag för sin förlust
först när förlusten är definitiv för intressegemenskapen som helhet. Om
tillgången återigen blir lagertillgång hos något företag i intressegemenskapen
(B eller något annat företag) kommer detta företag att tillämpa de nya
lagervärderingsreglerna. För detta företag kommer anskaffningsvärdet att anses
vara 100. Även i denna situation bör A få avdrag för den förlust som uppstod vid
försäljningen till B.
Terminologi
Enligt förslaget i promemorian skulle skattereglerna alltså anknyta till
terminologin i årsredovisningslagen (1995:1554, ÅRL) och - såvitt avser
huvudregeln - även till den värderingsmetod som kommer att bli obligatorisk för
vissa finansiella företag och frivillig för övriga företag (värdering till det
verkliga värdet).
Några remissinstanser kritiserar att uttrycket "finansiella instrument" förs in
i lagtexten. I samband med att IL infördes utmönstrades nämligen uttrycket från
skattelagstiftningen. Det främsta skälet till detta var att uttrycket
finansiella instrument har olika betydelser i olika lagar (prop. 1999/2000:2 del
1 sid. 508 ff.). Uttrycket behölls dock i 55 kap. 8-9 §§. Orsaken var att
uttrycket där har exakt samma innebörd som i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti.
På motsvarande sätt gäller i detta ärende att avsikten är att uttrycket
finansiella instrument skall ha exakt samma betydelse som i 4 kap. 14 a och 14 c
§§ ÅRL. Regeringen anser därför att uttrycket kan införas i 17 kap. IL.
I Finansdepartementets promemoria talas om "derivatinstrument och finansiella
instrument" medan uttrycket i ÅRL är "derivatinstrument och andra (kurs. här)
finansiella instrument". Avsikten var emellertid att uttrycket finansiella
instrument skulle ha exakt samma betydelse som i ÅRL. Eftersom det står helt
klart att derivatinstrument är ett finansiellt instrument föreslår regeringen
att endast uttrycket finansiella instrument används i 17 kap. IL.
Finansiella instrument som inte får värderas till det verkliga värdet i
räkenskaperna
Finansdepartementets promemoria innehöll även ett förslag om att sådana
finansiella instrument som inte får värderas till det verkliga värdet i
räkenskaperna (de finansiella instrument som avses i förslaget till 4 kap. 14 b
§ ÅRL) skulle tas upp till anskaffningsvärdet vid beskattningen. Detta förslag
har genomgående fått kritik i remissbehandlingen. Kritiken går i huvudsak ut på
att regeln skulle medföra att det inte längre skulle bli möjligt att göra avdrag
för befarade kreditförluster genom nedskrivning av värdet på lånefordringar som
skattemässigt utgör lager.
Regeringen delar den uppfattning som remissinstanserna har fört fram och lägger
inte fram något förslag i den delen. I den mån sådana instrument som avses i
paragrafen är skattemässigt lager skall de därför värderas enligt de allmänna
lagervärderingsreglerna.
Vissa övriga frågor
Regeln för att förhindra post-för-post-värdering tas bort
I nuvarande 17 kap. 20 § IL finns en regel som skall förhindra att företagen
byter från en kollektiv värderingsmetod till en post-för-post-metod. Eftersom de
regler som föreslås nu föreskriver en strikt kollektiv värdering kan denna
spärregel avskaffas.
Den skatterättsliga utdelningsspärren
I 17 kap. 21 § finns en skatterättslig utdelningsspärr som innebär att
lagervärdet skall höjas till den del företaget har delat ut medel eller på något
annat sätt förfogat över vinst på ett sätt som inte lagligen hade kunnat ske om
tillgångarna hade tagits upp till samma värde i räkenskaperna som vid
beskattningen. I promemorian föreslogs att denna regel skulle vara kvar.
Regeringen delar den bedömningen. En naturlig konsekvens av att skattereglerna
nu frikopplas för samtliga företag blir att utdelningsspärrens
tillämpningsområde bör utvidgas till att gälla alla företag som har lager av
finansiella instrument.
I Riksskatteverkets remissvar uppmärksammas en fråga i anslutning till detta. I
3 kap. 6 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter (LSK)
föreskrivs att försäkringsföretag, kreditinstitut och värdepappersbolag skall
lämna vissa uppgifter om de har lämnat utdelning under sådana former att den
skatterättsliga utdelningsspärren i skall tillämpas. De uppgifter som
uppgiftsskyldigheten avser är beslut om eller styrelsens förslag till utdelning
eller annat förfogande över uppkommen vinst. Eftersom den skatterättsliga
utdelningsspärren nu utvidgas till att avse alla typer av företag (som kan lämna
utdelning) bör uppgiftsskyldigheten i 3 kap. 6 § LSK omfatta alla typer av
företag och inte bara olika typer av finansiella företag.
Riksskatteverket har även framfört att LSK bör kompletteras med en
uppgiftsskyldighet i de fall bokförda och skattemässiga värdena på lager av
finansiella instrument inte överensstämmer. Sådan uppgiftsskyldighet finns redan
genom bestämmelserna i 3 kap. 5 § LSK. Regeringen anser därför att det inte
behövs någon uttrycklig uppgiftsskyldighet i detta avseende.
Lagervärdering enligt genomsnittsmetoden
I 17 kap. 3 § finns en regel som föreskriver att anskaffningsvärdet på lagret
skall bestämmas utifrån den s.k. "först in - först ut-principen", FIFU. Regeln
innebär att de lagertillgångar som finns kvar i lagret vid beskattningsårets
utgång skall anses vara de som anskaffats eller tillverkats senast.
Riksskatteverket har i sitt remissvar föreslagit att det även skall bli tillåtet
att tillämpa det genomsnittliga anskaffningsvärdet. Regeringen avser emellertid
inte att i detta lagstiftningsärende lämna något sådant förslag. Denna fråga
får prövas i ett annat sammanhang.
5.2 Säkringsredovisning
Regeringens förslag: En regel införs som innebär att sådana säkringsinstrument
som skattemässigt är lager skall tas upp till anskaffningsvärdet om de säkrar
andra poster i företaget än sådana som är lager.
Promemorians bedömning: Inga särskilda regler behövde införas för
säkringsredovisning.
Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att det behövs heltäckande regler om
säkringsredovisning.
Skälen för regeringens förslag: Det förekommer ofta att ett företag skyddar sig
mot värdeförändringar på bl.a. tillgångar och skulder som beror på ändrade
valutakurser, räntor m.m. genom att ta en motsatt position i ett finansiellt
instrument (säkringsinstrumentet). Tanken är att en värdeförändring på den
tillgång, skuld eller kassaflöde som skall skyddas (den säkrade posten) skall
motsvaras av en lika stor motsatt värdeförändring på säkringsinstrumentet.
Förändringen i värde på de två posterna kommer därmed att ta ut varandra.
Utgångspunkten för säkringsredovisning är att redovisningen skall återspegla
innebörden av transaktionen på ett rättvisande sätt. För att uppnå detta är det
nödvändigt att säkringsinstrumentet och den säkrade posten, om denna redovisas i
balansräkningen, värderas enligt samma principer så att det redovisade
nettoresultatet inte påverkas.
För närvarande finns det ingen lagstiftning om redovisning av
säkringstransaktioner. De enda redovisningsregler som behandlar säkring är
Bokföringsnämndens rekommendation BFN R7 punkterna 8 och 15-19 (övriga delar av
rekommendationen är numera upphävda). Mycket översiktligt kan sägas att
redovisningsmetoden innebär att både den säkrade posten och säkringsinstrumentet
skall redovisas till anskaffningsvärde. Inga kursförändringar beaktas alltså.
De företag som väljer att inte tillämpa de nya redovisningsreglerna kommer att
fortsätta att tillämpa dessa regler om säkringsredovisning.
Den metod som anvisas för säkringsredovisning i de föreslagna nya
redovisningsreglerna i prop. 2002/03:121 bygger på motsatt princip, nämligen att
kursförändringar skall slå igenom både på den säkrade posten och på
säkringsinstrumentet. Enligt 4 kap. 14 e § ÅRL skall en tillgång, avsättning
eller skuld eller en del därav som har säkrats mot ett finansiellt instrument
som värderas till det verkliga värdet också värderas till det verkliga värdet.
Vid s.k. kassaflödessäkring gäller enligt 4 kap. 14 d § att värdeförändringen
skall redovisas direkt i eget kapital i en fond för verkligt värde. När det inte
längre finns skäl att redovisa beloppet i fonden för verkligt värde skall
fonden justeras och beloppet i stället tas upp i resultaträkningen.
För flertalet företag utgör säkringsinstrument inte skattemässigt lager. För att
så skall vara fallet krävs - som nämnts ovan - att företaget bedriver handel
med värdepapper. Om ett industriföretag (som inte bedriver handel med
värdepapper) terminssäkrar ett framtida kassaflöde så utgör terminen alltså inte
skattemässigt lager. Den kommer således inte att omfattas av de nya
skattereglerna för finansiella instrument och beskattning sker enligt
kapitalvinstreglerna oavsett om de värderas till det verkliga värdet i
räkenskaperna eller inte.
Enligt förslagen i promemorian skulle det inte införas några särskilda
skatteregler för säkringssituationer. Skälet till denna bedömning var att
skattereglerna enbart omfattar sådana företag som bedriver handel med
värdepapper (samt sådana finansiella instrument som ingår i
värdepappersrörelsen) och att det dessutom alltid skulle vara möjligt att
värdera lagret (inklusive säkringsinstrument) till anskaffningsvärdet.
Denna bedömning har kritiserats av Riksskatteverket. Verket anser att det bör
införas uttryckliga skatteregler för säkringar och att dessa skall gälla både
för lager och kapitaltillgångar.
Frågan om beskattning av finansiella instrument som är kapitaltillgångar ligger
utanför det här lagstiftningsärendet. Regeringen anser därför inte att regler
för sådana säkringsinstrument bör införas i detta sammanhang. När det gäller
säkringsinstrument som är lager finns det emellertid en situation som bör
regleras.
Om både säkringsinstrumentet och den säkrade posten är lager finns det ingen
anledning att ha någon specialreglering. Enligt de föreslagna reglerna kommer
båda posterna att värderas på samma sätt, dvs. antingen till det verkliga värdet
eller anskaffningsvärdet. Inte heller i övriga fall finns det anledning att ha
någon specialregel om den skattskyldige värderar sitt lager av finansiella
instrument till anskaffningsvärdet. Om den skattskyldige väljer att värdera
lagret till det verkliga värdet samtidigt som den säkrade posten är en
kapitaltillgång eller en post som inte redovisas i balansräkningen kommer
värdeförändringarna på de två posterna inte att ta ut varandra vid beskattningen
utan någon specialregel. Det bör därför införas en uttrycklig regel om att
sådana säkringsinstrument som säkrar andra poster än lager skall tas upp till
anskaffningsvärdet. Den motsatta situationen, nämligen att den säkrade posten är
lager av finansiellt instrument samtidigt som säkringsinstrumentet är en
kapitaltillgång, torde inte vara möjlig. Situationen behöver därför inte
regleras.
5.3 Fordringar och skulder i utländsk valuta
Regeringens förslag: Vissa justeringar görs i bestämmelsen om värdering av
fordringar och skulder m.m. i utländsk valuta.
Promemorians förslag: Frågan berördes inte.
Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att de föreslagna reglerna om
värdering av lager av finansiella instrument kan komma i konflikt med
bestämmelsen i 14 kap. 8 § IL om värdering av fordringar och skulder m.m. i
utländsk valuta.
Skälen för regeringens förslag: I 14 kap. 8 § IL finns en bestämmelse om
värdering av fordringar, skulder, avsättningar och kontanter i utländsk valuta.
Bestämmelsen innebär att sådana poster skall värderas till kursen vid
beskattningsårets utgång. Om det finns ett terminskontrakt eller någon annan
liknande valutasäkringsåtgärd för en sådan post, får posten tas upp till det
värde som motiveras av valutasäkringen. Som förutsättning för detta gäller dock
att samma värde används i räkenskaperna och att värderingen står i
överensstämmelse med god redovisningssed. Paragrafen är tillämplig både på
poster som är lager och som inte är det.
Enligt förslaget till 17 kap. 20 § IL skall lager av finansiella instrument tas
upp antingen till det verkliga värdet eller till anskaffningsvärdet. Om
värdering sker till det verkliga värdet kommer valutakomponenten fram till
beskattning genom denna värdering. För att inte samma situation skall regleras
på två ställen i IL bör därför 14 kap. 8 § ändras på så sätt att paragrafen inte
skall tillämpas på sådana finansiella instrument som utgör lager och värderas
till det verkliga värdet.
Paragrafen skall dock fortfarande tillämpas för sådana poster som är lager om
dessa tas upp till anskaffningsvärdet. Om en sådan post är föremål för
valutasäkring skulle det kunna uppkomma en konflikt med de föreslagna reglerna
eftersom dessa innebär en frikoppling från bokföringsreglerna. Anta att ett
företag i årsredovisningen värderar lagret av finansiella instrument till det
verkliga värdet men vid beskattningen använder anskaffningsvärdet. Om en fordran
har valutasäkrats med exempelvis en termin så tas både fordringen och terminen
upp till det verkliga värdet i bokföringen. Vid tillämpning av de föreslagna
lagervärderingsreglerna skall dock båda instrumenten tas upp till
anskaffningsvärdet. Eftersom det skattemässiga värdet och det bokförda värdet
inte överensstämmer (för både fordringen och terminen) kan företaget inte
tillämpa säkringsbestämmelsen i 14 kap. 8 §. Utan någon särreglering skulle
alltså fordringen behöva värderas enligt balansdagens kurs. För att förhindra
detta bör det införas en bestämmelse som innebär att man för dessa fall tar bort
kravet på att samma värde skall ha använts i räkenskaperna och vid
beskattningen för att säkringsbestämmelsen i 14 kap. 8 § skall få tillämpas.
I detta sammanhang kan ytterligare en fråga uppmärksammas. Riksskatteverket har
noterat att lagtexten i säkringsfallen innebär en möjlighet men ingen skyldighet
att tillämpa bestämmelsen. Detta följer av att uttrycket "får tas upp" används.
I författningskommentaren till bestämmelsen (prop. 1998/99:28 s. 17) anges
emellertid att säkringskursen "skall" användas.
Syftet med säkringsbestämmelsen är att företag inte skall beskattas för
orealiserade kursvinster eller få avdrag för orealiserade kursförluster om det
föreligger en valutasäkringsåtgärd. Med paragrafens nuvarande lydelse skulle det
emellertid vara möjligt att inte åberopa bestämmelsen (och därmed få avdrag för
förlust) om fordringen har drabbats av en kursförlust samtidigt som man har ett
terminskontrakt som har stigit lika mycket i värde. Detta är självfallet inte
avsikten. Paragrafen bör därför justeras på så sätt att säkringsredovisning
skall användas vid beskattningen om man har gjort det i räkenskaperna.
5.4 Ikraftträdande
Regeringens förslag: Ändringarna skall träda i kraft den 1 januari 2004 och
tillämpas första gången på det beskattningsår som börjar efter den 31 december
2003.
Kreditinstitut och värdepappersbolag får - i stället för det verkliga värdet -
tillämpa nettoförsäljningsvärdet till och med det beskattningsår som avslutas
senast den 31 december 2004.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag med undantag för
att inga specialregler föreslogs för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Remissinstanserna: Ingen har yttrat sig i frågan.
Skälen till regeringens förslag: Ändringarna bör träda i kraft samtidigt som de
föreslagna ändringarna i prop. 2002/03:121, dvs. den 1 januari 2004 och
tillämpas första gången på det beskattningsår som börjar efter den 31 december
2003.
Kreditinstitut och värdepappersbolag får emellertid tillämpa de gamla
redovisningsreglerna även för det räkenskapsår som avslutas senast den 31
december 2004. Av samma skäl som anförts beträffande försäkringsföretag (avsnitt
5.1) bör de nya skattereglerna tillämpas samtidigt för samtliga
företagskategorier. Även kreditinstitut och värdepappersbolag bör dock ha rätt
att tillämpa nettoförsäljningsvärdet till och med det beskattningsår som
avslutas senast den 31 december 2004 (när de nya redovisningsreglerna blir
obligatoriska).
6 Konsekvensanalys
Den föreslagna lagstiftningen skall bara tillämpas av sådana företag som
skattemässigt bedriver handel med värdepapper. Detta gäller huvudsakligen
finansiella företag (dvs. kreditinstitut, värdepappersbolag och
försäkringsföretag) men även icke-finansiella företag kan bedriva sådan handel.
Det är i allmänhet fråga om förhållandevis stora företag med egen internbank
eller aktiv finansavdelning men även mindre företag kan bedriva sådan handel.
Det torde dock vara ett förhållandevis litet antal mindre företag som bedriver
värdepappershandel i sådan omfattning att det skattemässigt anses utgöra handel
med värdepapper. De föreslagna reglerna kommer därför att tillämpas av ett
förhållandevis litet antal företag.
För de företag som bedriver värdepappershandel och tillämpar de nya
redovisningsreglerna i årsredovisningen är det en fördel med frikopplade
skatteregler. I så fall kan man nämligen undvika att beskattas för orealiserade
vinster samtidigt som man har vissa möjligheter att dra av orealiserade
förluster. För de företag som väljer att inte tillämpa de nya
redovisningsreglerna i årsredovisningen medför de föreslagna reglerna en viss
nackdel på så sätt att möjligheterna att göra avdrag för orealiserade förluster
inskränks i förhållande till vad som gäller idag (då man kan tillämpa LVP).
Detta är emellertid motiverat eftersom dagens regler är asymmetriska och därmed
medför stora möjligheter till skatteplanering. Frikopplingen medför också en
viss nackdel på så sätt att bokslutet inte utan justeringar kan ligga till grund
för deklarationen. Denna nackdel skall dock inte överdrivas eftersom företaget
ändå - såväl för internt bruk som för att kunna göra en korrekt tillämpning av
LVP - måste ha uppgift om anskaffningsvärde och verkligt värde på samtliga
finansiella instrument.
7 Offentligfinansiella effekter
De föreslagna reglerna medför att de skattemässiga reglerna frikopplas från
bokföringsreglerna samt att ett antal möjligheter till skatteplanering stoppas.
I förhållande till dagsläget kan de föreslagna reglerna ge en viss
tidigareläggning av skatteintäkterna. Det är dock omöjligt att uppskatta
storleken på dessa. Av försiktighetsskäl antas därför reglerna inte ge någon
budgetförstärkning. Reglerna bedöms inte medföra några ökade kostnader för
Skatteförvaltningen.
8
Författningskommentar
8.1 Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
14 kap.
8 §
Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 5.3.
17 kap.
1 §
Paragrafen är en hänvisningsparagraf. Eftersom rubriken före 2 § ändras bör
motsvarande ändring göras här.
2 §
Ändringen i första stycket föranleds av den nya terminologi som föreslås införd
i årsredovisningslagen (1995:1554, ÅRL) genom prop. 2002/03:121. Det bör noteras
att det som tidigare kallades verkligt värde benämns nu nettoförsäljningsvärde.
Genom det nya andra stycket slås fast att det nya uttrycket "verkligt värde"
skall ha samma betydelse som det har i 4 kap. 14 a § andra stycket ÅRL.
3 §
Ändringen i första stycket föranleds av den nya terminologin i ÅRL. Enligt den
nya bestämmelsen i 4 kap. 9 § tredje stycket den lagen skall
återanskaffningsvärdet inte längre anses som verkligt värde. Det nya
uttryckssättet innebär att man får använda återanskaffningsvärdet i stället för
det verkliga värdet om det finns särskilda skäl. Förändringen medförde ingen
ändring i sak. Eftersom terminologin i IL bör överensstämma med den i ÅRL bör en
motsvarande ändring göras. Avsikten är att återanskaffningsvärdet eller annat
värde skall få användas i samma situationer som vid tillämpning av ÅRL.
Uttrycket har alltså samma innebörd som i denna lag.
5 §
Ändringarna föranleds av den nya terminologin i ÅRL
17 §
Genom ändringen tas den nuvarande möjligheten att värdera placeringstillgångar
till lägsta värdets princip bort för finansiella instrument. Sådana
placeringstillgångar skall i stället värderas enligt 20-20 c §§. Övriga
placeringstillgångar kan även fortsättningsvis värderas enligt paragrafen. Bytet
av uttrycket verkligt värde mot nettoförsäljningsvärdet föranleds av den nya
terminologin i ÅRL.
19 §
I paragrafen, som har nytt innehåll, anges vilken innebörd uttrycket finansiellt
instrument skall ha i 19 a-20 c §§. Uttrycket skall ha samma innebörd som det
har i 4 kap. 14 a och 14 c § ÅRL.
19 a §
I paragrafen, som är ny, definieras vilken innebörd uttrycket "företag i
intressegemenskap" skall ha vid tillämpning av 20-20 c §§. Enligt paragrafen
skall intressegemenskap anses föreligga på två grunder, dels om företagen kan
utväxla koncernbidrag enligt reglerna i 35 kap., dels om ett företag äger
andelar i ett handelsbolag. Det bör noteras att det bara blir aktuellt att
tillämpa regeln beträffande sådana bolag som bedriver handel med värdepapper
(och därför har finansiella instrument som skattemässigt är lager).
I andra stycket finns en precisering som innebär att intressegemenskap bara
föreligger till den del ett företag är skattskyldigt i Sverige för sådan
verksamhet där lager av finansiella instrument ingår.
20 §
I paragrafen, som har nytt innehåll, regleras den skattemässiga behandlingen av
sådana finansiella instrument som skattemässigt är lager. Bestämmelserna skall
tillämpas både av finansiella och icke-finansiella företag. Bestämmelserna skall
tillämpas oberoende av hur företaget har hanterat de finansiella instrumenten i
årsredovisningen. Detta följer av att uttrycket "skall" används i
värderingsbestämmelserna.
I första stycket finns den grundläggande skatterättsliga värderingsregeln. Där
slås fast att försäkringsföretag skall ta upp lagret till
nettoförsäljningsvärdet medan andra företag skall ta upp det till det verkliga
värdet. I tredje meningen ges den alternativa regeln som innebär att man i
stället får värdera de finansiella instrumenten till det samlade
anskaffningsvärdet. Detta förutsätter dock att samtliga företag som ingår i en
intressegemenskap (enligt definitionen i 19 a §) tillämpar denna
värderingsmetod. Eftersom reglerna bara föreskriver vilken värderingsmetod som
skall tillämpas vid utgången av ett visst beskattningsår är det självfallet
möjligt för företagen att fritt byta metod mellan åren.
I andra stycket finns en bestämmelse som reglerar situationen att finansiella
instrument kan ha ett negativt värde. Det är mycket vanligt att framför allt
derivatinstrument kan ha ett negativt värde. I normalfallet kan en lagertillgång
inte vara värd mindre än noll kronor (i så fall är det inte längre en tillgång
utan en förpliktelse). Av förenklingsskäl bör dock den skattemässiga
bestämmelsen för sådana förpliktelser placeras tillsammans med bestämmelserna
för de tillgångar som har positivt värde.
20 a §
I paragrafen, som är ny, finns en bestämmelse om säkringsredovisning.
Bestämmelsen skall bara tillämpas på sådana finansiella instrument som är lager
men som säkrar en post som inte är det. Sådana säkringsinstrument skall inte
värderas enligt 20 § utan alltid tas upp till anskaffningsvärdet. Därigenom
undviks att orealiserade vinster beskattas och att orealiserade förluster dras
av. Vid s.k. kassaflödessäkring skall (enligt de nya redovisningsreglerna)
värdeförändringar på säkringsinstrument bokföras direkt i eget kapital i fond
för verkligt värde. Eftersom skattereglerna är frikopplade från
bokföringsreglerna och säkringsinstrumentet - om det är lager - skall tas upp
till anskaffningsvärdet står det helt klart att förändringar av fonden för
verkligt värde inte skall påverka beskattningsunderlaget. Paragrafen skall
tillämpas både av företag som tillämpar de nya och de gamla
redovisningsreglerna. Paragrafen skall vidare bara tillämpas om
säkringsinstrumentet och den säkrade posten finns i samma företag.
20 b §
I paragrafen, som är ny, finns en bestämmelse som skall förhindra
skatteplanering på så sätt att man säljer en tillgång som har sjunkit i värde
till ett närstående företag. Bestämmelsen innebär att om man har förvärvat ett
finansiellt instrument (som skattemässigt är lager) från ett närstående företag
skall man värdera det till överlåtarens anskaffningsvärde. Bestämmelsen skall
självfallet bara tillämpas i det fall man enligt bestämmelserna i 20 och 20 a §§
värderar lagret till anskaffningsvärdet.
20 c §
I paragrafen, som är ny, finns en bestämmelse som skall förhindra avdrag för
förlust vid försäljning av ett finansiellt instrument som byter karaktär till
kapitaltillgång. Sådan förlust får dras av först när
* det inträffar en omständighet som gör att tillgången inte längre existerar
eller innehas av ett företag som ingår i intressegemenskapen, eller
* tillgången återigen blir lager hos ett företag i intressegemenskapen.
21 §
I bestämmelsen finns den skatterättsliga s.k. utdelningsspärren. Förändringen är
en ren konsekvensändring med anledning av att värderingsbestämmelserna nu
utvidgas och får nya paragrafnummer. Eftersom skattereglerna nu frikopplas för
alla företag ändras även utdelningsspärren i detta avseende.
27 §
Ändringen i första stycket föranleds av den nya terminologin i ÅRL.
37 kap.
2 §
Hänvisningen till de numera upphävda bestämmelserna om koncerninterna
andelsavyttringar i 25 kap. har tagits bort.
Ikraftträdandebestämmelser
Lagen skall träda i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas första gången på det
beskattningsår som börjar efter den 31 december 2003.
Som utvecklats i avsnitt 5.4 får kreditinstitut och värdepappersbolag använda
nettoförsäljningsvärdet (i stället för det verkliga värdet) under den
övergångsperiod då de inte är tvungna att tillämpa de nya
redovisningsbestämmelserna. Naturligtvis får de i stället tillämpa det verkliga
värdet om de så önskar.
8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och
kontrolluppgifter
3 kap.
6 §
Paragrafen har kommenterats i avsnitt 5.1.
Författningsförslagen i promemorian Fi2003/3684
Förslag till ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
Härigenom föreskrivs i fråga om inkomstskattelagen (1999:1229)
dels att 17 kap. 1, 2, 3, 5, 17, 19, 20 och 27 §§ samt rubrikerna närmast före
17 kap. 2 och 17 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det närmast före 17 kap. 19 § skall införas en ny rubrik av följande
lydelse,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
17 kap.
1 §
I detta kapitel finns bestämmelser om
- anskaffningsvärde och verkligt värde i 2 §,
- lager i 3-22 §§, och
- pågående arbeten i 23-32 §§.
I detta kapitel finns bestämmelser om
- anskaffningsvärde, nettoförsäljningsvärde och verkligt värde i 2 §,
- lager i 3-22 §§, och
- pågående arbeten i 23-32 §§.
Anskaffningsvärde och verkligt värde.
Anskaffningsvärde, nettoförsäljningsvärde och verkligt värde.
2 §
Med anskaffningsvärde och verkligt värde avses i detta kapitel detsamma som i 4
kap. 9 § andra-fjärde styckena årsredovisningslagen (1995:1554) eller i
förekommande fall 4 kap. 5 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i
kreditinstitut och värdepappersbolag eller 4 kap. 4 § lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag.
Med anskaffningsvärde och nettoförsäljningsvärde avses i detta kapitel detsamma
som i 4 kap. 9 § andra-fjärde styckena årsredovisningslagen (1995:1554) eller i
förekommande fall 4 kap. 5 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i
kreditinstitut och värdepappersbolag eller 4 kap. 4 § lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag.
Med verkligt värde avses i detta kapitel detsamma som i 4 kap. 14 a § andra
stycket årsredovisningslagen.
3 §
En tillgång som är avsedd för omsättning eller förbrukning (lagertillgång) får
inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga
värdet, om inte annat följer av 4 §. Särskilda bestämmelser om djur i jordbruk
och renskötsel finns i 5 §. Bestämmelser om nedskrivning på rätt till leverans
finns i 22 §.
En tillgång som är avsedd för omsättning eller förbrukning (lagertillgång) får
inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och
nettoförsäljningsvärdet, om inte annat följer av 4 §. Särskilda bestämmelser om
djur i jordbruk och renskötsel finns i 5 §. Bestämmelser om nedskrivning på rätt
till leverans finns i 22 §.
När anskaffningsvärdet bestäms, skall de lagertillgångar som finns kvar i lagret
vid beskattningsårets utgång anses vara de som anskaffats eller tillverkats
senast.
5 §
Djur i jordbruk och renskötsel anses alltid som lagertillgångar. Djurlager får
inte tas upp till lägre värde än 85 procent av den genomsnittliga
produktionsutgiften för djur av det slag och den ålderssammansättning som det är
fråga om. Djuren behöver dock inte i något fall tas upp till ett högre värde än
som motsvarar djurens sammanlagda verkliga värde.
Om den genomsnittliga produktionsutgiften uppenbarligen inte motsvarar
anskaffningsvärdet, t.ex. för särskilt dyrbara avelsdjur, skall djuret tas upp
till lägst 85 procent av det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet.
Djur i jordbruk och renskötsel anses alltid som lagertillgångar. Djurlager får
inte tas upp till lägre värde än 85 procent av den genomsnittliga
produktionsutgiften för djur av det slag och den ålderssammansättning som det är
fråga om. Djuren behöver dock inte i något fall tas upp till ett högre värde än
som motsvarar djurens sammanlagda nettoförsäljningsvärde.
Om den genomsnittliga produktionsutgiften uppenbarligen inte motsvarar
anskaffningsvärdet, t.ex. för särskilt dyrbara avelsdjur, skall djuret tas upp
till lägst 85 procent av det lägsta av anskaffningsvärdet och
nettoförsäljningsvärdet.
Försäkringsföretag, kreditinstitut och värdepappersbolag
Försäkringsföretag
17 §
Ett försäkringsföretags placeringstillgångar enligt lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag skall behandlas som lagertillgångar.
Placeringstillgångarna får vid beskattningen tas upp till det lägsta av
anskaffningsvärdet och verkliga värdet även om de tagits upp till ett högre
värde i räkenskaperna.
Ett försäkringsföretags placeringstillgångar enligt lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag skall behandlas som lagertillgångar. Andra
placeringstillgångar än derivatinstrument och andra finansiella instrument får
vid beskattningen tas upp till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga
värdet även om de tagits upp till ett högre värde i räkenskaperna.
Derivatinstrument och andra finansiella instrument
19 §
Kreditinstitut och värdepappersbolag får vid beskattningen ta upp lager av
överlåtbara värdepapper till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga
värdet även om värdepapperen tagits upp till ett högre värde i räkenskaperna.
Lager av sådana derivatinstrument och andra finansiella instrument som avses i 4
kap. 14 a och c §§ årsredovisningslagen (1995:1554) skall tas upp till det
verkliga värdet. Lagret får dock tas upp till det samlade anskaffningsvärdet om
samtliga företag som ingår i en intressegemenskap (moder- och dotterföretag
eller företag under i huvudsak gemensam ledning) tar upp sina respektive lager
av sådana derivatinstrument och andra finansiella instrument till det samlade
anskaffningsvärdet.
Lager av sådana derivatinstrument och andra finansiella instrument som avses i 4
kap. 14 b § årsredovisningslagen skall tas upp till det samlade
anskaffningsvärdet.
Första och andra stycken gäller även derivatinstrument och andra finansiella
instrument som har ett negativt värde om derivatinstrumentet eller det
finansiella instrumentet skulle ha varit lager om det hade haft ett positivt
värde.
20 §
Om ett företag övergår från en kollektiv värderingsmetod till en
post-för-post-metod, skall det värde som tillgångarna tas upp till enligt 17
eller 19 § höjas med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan kollektiv
värdering och post-för- post-värdering av tillgångarna det föregående
beskattningsåret
För derivatinstrument och andra finansiella instrument som tas upp till det
samlade anskaffningsvärdet enligt 19 § skall anskaffningsvärdet bestämmas utan
hänsyn till överlåtelser mellan företag som ingår i intressegemenskapen.
27 §
Pågående arbeten som utförs till fast pris och som inte har slutredovisats får
inte tas upp till ett lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och
verkliga värdet.
Pågående arbeten som utförs till fast pris och som inte har slutredovisats får
inte tas upp till ett lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och
nettoförsäljningsvärdet.
För byggnads-, anläggnings- och hantverksrörelse får de pågående arbetena trots
bestämmelserna i första stycket tas upp till lägst 97 procent av det sammanlagda
anskaffningsvärdet.
________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas första gången det
beskattningsår som inleds närmast efter den 31 december 2003.
Remissinstanser som har yttrat sig över promemorian Fi2003/3684
Efter remiss har yttrande över promemorian kommit in från Riksskatteverket,
Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms
län, Ekobrottsmyndigheten, Finansinspektionen, Verket för näringslivsutveckling
NUTEK, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Sveriges Byggindustrier,
Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Föreningen Svenskt Näringsliv,
Näringslivets nämnd för regelgranskning, Svensk Industriförening, Svenska
Bankföreningen, Svenska handelskammarförbundet, Sveriges advokatsamfund, och
Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF.
Yttrande har dessutom kommit in från AB Svensk Exportkredit.
Riksrevisionen, Statskontoret, Handelshögskolan i Stockholm, Svenska
kommunförbundet, Centralorganisationen SACO, Finansbolagens Förening,
Företagarnas Riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges
Försäkringsförbund och Tjänstemännens Centralorganisation har avstått från att
yttra sig.
Yttrande har ej kommit in från Företagsekonomiska institutionen vid Lunds
universitet, Landstingsförbundet, Svenska Revisorsamfundet SRS, Sveriges
Bokförings- och revisionsbyråers Förbund, Svenska Riskkapitalföreningen.
Remissinstanser som yttrat sig över RSV rapport (1996:1)
Efter remiss har yttrande över rapporten kommit in från Riksbanken, Kammarrätten
i Stockholm, Finansinspektionen, Bokföringsnämnden, Riksrevisionsverket,
Närings- och teknikutvecklingsverket, Juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet, Redovisningskommittén (Ju 1991:07), Byggentreprenörerna,
Finansbolagens Förening, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Företagarnas
Riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Lantbrukarnas Riksförbund LRF,
Skogsägarnas Riksförbund, Stockholms fondbörs, Svenska Arbetsgivarföreningen,
Svenska Bankföreningen, Svenska handelskammarförbundet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges Bokförings- och Revisionsbyråers Förbund, Sveriges
Fastighetsägareförbund, Sveriges Finansanalytikers Förening, Sveriges
Försäkringsförbund, Sveriges Industriförbund och Sveriges Redovisningskonsulters
förbund.
Yttrande har dessutom kommit in från NCC AB.
Göta hovrätt, Handelshögskolan i Stockholm, Centralorganisationen SACO,
Grossistförbundet Svensk Handel, Kooperativa Förbundet och Tjänstemännens
Centralorganisation TCO har avstått från att yttra sig.
Yttrande har ej kommit in från OM Gruppen AB, Redovisningsrådet, Svensk
industriförening, Svenska Revisorsamfundet SRS, Sveriges Redareförening och
Tjänsteförbundet.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
Härigenom föreskrivs i fråga om inkomstskattelagen (1999:1229)
dels att 14 kap. 8 §, 17 kap. 1-3, 5, 17, 19, 20, 21 och 27 §§ samt rubrikerna
närmast före 17 kap. 2 och 17 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas fyra nya paragrafer, 17 kap. 19 a och 20 a-20 c §§,
samt närmast före 17 kap. 19 och 21 §§ nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 kap.
8 §
Fordringar, skulder, avsättningar och kontanter i utländsk valuta skall värderas
till kursen vid beskattningsårets utgång. Om det finns ett terminskontrakt
eller någon annan liknande valutasäkringsåtgärd för en sådan post, får posten
tas upp till det värde som motiveras av valutasäkringen under förutsättning att
- samma värde används i räkenskaperna, och
- värderingen står i överensstämmelse med god redovisningssed.
Fordringar, skulder, avsättningar och kontanter i utländsk valuta, som inte tas
upp till det verkliga värdet enligt 17 kap. 20 §, skall värderas till kursen vid
beskattningsårets utgång. Om det finns ett terminskontrakt eller någon annan
liknande valutasäkringsåtgärd för en sådan post, skall posten tas upp till det
värde som motiveras av valutasäkringen under förutsättning att
- samma värde används i räkenskaperna, och
- värderingen står i överensstämmelse med god redovisningssed.
Om den säkrade posten är sådant lager som tas upp till anskaffningsvärdet enligt
17 kap. 20 § skall inte första strecksatsen i första stycket tillämpas.
17 kap.
1 §
I detta kapitel finns bestämmelser om
- anskaffningsvärde och verkligt värde i 2 §,
- lager i 3-22 §§, och
- pågående arbeten i 23-32 §§.
I detta kapitel finns bestämmelser om
- anskaffningsvärde, nettoförsäljningsvärde, återanskaffningsvärde och verkligt
värde i 2 §,
- lager i 3-22 §§, och
- pågående arbeten i 23-32 §§.
Anskaffningsvärde och verkligt värde
Definitioner
2 §
Med anskaffningsvärde och verkligt värde avses i detta kapitel detsamma som i 4
kap. 9 § andra-fjärde styckena årsredovisningslagen (1995:1554) eller i
förekommande fall 4 kap. 5 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i
kreditinstitut och värdepappersbolag eller 4 kap. 4 § lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag.
Med anskaffningsvärde, nettoförsäljningsvärde och återanskaffningsvärde avses i
detta kapitel detsamma som i 4 kap. 9 § andra-fjärde styckena
årsredovisningslagen (1995:1554) eller i förekommande fall 4 kap. 5 § lagen
(1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller 4
kap. 4 § lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.
Med verkligt värde avses i detta kapitel detsamma som i 4 kap. 14 a § andra
stycket årsredovisningslagen.
3 §
En tillgång som är avsedd för omsättning eller förbrukning (lagertillgång) får
inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga
värdet, om inte annat följer av 4 §. Särskilda bestämmelser om djur i jordbruk
och renskötsel finns i 5 §. Bestämmelser om nedskrivning på rätt till leverans
finns i 22 §.
En tillgång som är avsedd för omsättning eller förbrukning (lagertillgång) får
inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och
nettoförsäljningsvärdet, om inte annat följer av 4 §. Om det finns särskilda
skäl, får återanskaffningsvärdet, i förekommande fall med avdrag för inkurans,
eller något annat värde som är förenligt med 2 kap. 2 och 3 §§
årsredovisningslagen användas i stället för nettoförsäljningsvärdet. Särskilda
bestämmelser om djur i jordbruk och renskötsel finns i 5 §. Bestämmelser om
nedskrivning på rätt till leverans finns i 22 §.
När anskaffningsvärdet bestäms, skall de lagertillgångar som finns kvar i lagret
vid beskattningsårets utgång anses vara de som anskaffats eller tillverkats
senast.
5 §
Djur i jordbruk och renskötsel anses alltid som lagertillgångar. Djurlager får
inte tas upp till lägre värde än 85 procent av den genomsnittliga
produktionsutgiften för djur av det slag och den ålderssammansättning som det är
fråga om. Djuren behöver dock inte i något fall tas upp till ett högre värde än
som motsvarar djurens sammanlagda verkliga värde.
Om den genomsnittliga produktionsutgiften uppenbarligen inte motsvarar
anskaffningsvärdet, t.ex. för särskilt dyrbara avelsdjur, skall djuret tas upp
till lägst 85 procent av det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet.
Djur i jordbruk och renskötsel anses alltid som lagertillgångar. Djurlager får
inte tas upp till lägre värde än 85 procent av den genomsnittliga
produktionsutgiften för djur av det slag och den ålderssammansättning som det är
fråga om. Djuren behöver dock inte i något fall tas upp till ett högre värde än
som motsvarar djurens sammanlagda nettoförsäljningsvärde.
Om den genomsnittliga produktionsutgiften uppenbarligen inte motsvarar
anskaffningsvärdet, t.ex. för särskilt dyrbara avelsdjur, skall djuret tas upp
till lägst 85 procent av det lägsta av anskaffningsvärdet och
nettoförsäljningsvärdet.
Försäkringsföretag, kreditinstitut och värdepappersbolag
Försäkringsföretag
17 §
Ett försäkringsföretags placeringstillgångar enligt lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag skall behandlas som lagertillgångar.
Placeringstillgångarna får vid beskattningen tas upp till det lägsta av
anskaffningsvärdet och verkliga värdet även om de tagits upp till ett högre
värde i räkenskaperna.
Ett försäkringsföretags placeringstillgångar enligt lagen (1995:1560) om
årsredovisning i försäkringsföretag skall behandlas som lagertillgångar. Andra
placeringstillgångar än sådana finansiella instrument som skall värderas enligt
20-20 c §§ får vid beskattningen tas upp till det lägsta av anskaffningsvärdet
och nettoförsäljningsvärdet även om de tagits upp till ett högre värde i
räkenskaperna.
Finansiella instrument
19 §
Kreditinstitut och värdepappersbolag får vid beskattningen ta upp lager av
överlåtbara värdepapper till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga
värdet även om värdepapperen tagits upp till ett högre värde i räkenskaperna.
Med finansiellt instrument avses i 19 a-20 c §§ detsamma som i 4 kap. 14 a och
14 c §§ årsredovisningslagen (1995:1554).
19 a §
Med företag i intressegemenskap avses i 20-20 c §§
- företag som med avdragsrätt kan lämna koncernbidrag till varandra, och
- i fråga om företag som, direkt eller indirekt, äger andel i ett handelsbolag,
företaget och handelsbolaget.
Ett företag skall anses ingå i en intressegemenskap bara till den del det är
skattskyldigt i Sverige för sådan verksamhet där lager av finansiella instrument
ingår. I fråga om handelsbolag skall i stället gälla att delägaren är
skattskyldig i Sverige för sådan verksamhet.
20 §
Om ett företag övergår från en kollektiv värderingsmetod till en
post-för-post-metod, skall det värde som tillgångarna tas upp till enligt 17
eller 19 § höjas med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan kollektiv
värdering och post-för- post-värdering av tillgångarna det föregående
beskattningsåret
Försäkringsföretag skall ta upp lager av finansiella instrument till
nettoförsäljningsvärdet. Andra företag skall ta upp sådant lager till det
verkliga värdet. För alla företag gäller att lagret i stället får tas upp till
det samlade anskaffningsvärdet om samtliga företag som ingår i en
intressegemenskap tar upp sina respektive lager av finansiella instrument till
det samlade anskaffningsvärdet.
Ett finansiellt instrument som har ett negativt värde skall anses ingå i lagret
om det skulle ha varit lager om det hade haft ett positivt värde.
20 a §
Om det i ett lager av finansiella instrument ingår säkringsinstrument, skall
dessa tas upp till anskaffningsvärdet. Med säkringsinstrument avses i denna
paragraf ett finansiellt instrument som säkrar andra poster i företaget än
sådana som är lager och som i räkenskaperna får redovisas enligt principerna för
säkringsredovisning.
20 b §
För finansiella instrument som tas upp till anskaffningsvärdet enligt 20 och 20
a §§ skall detta värde bestämmas utan hänsyn till överlåtelser mellan företag
som ingår i intressegemenskapen.
20 c §
Om ett finansiellt instrument som ingår i lagret överlåts med förlust till ett
företag i intressegemenskapen och det finansiella instrumentet inte är lager hos
den nye ägaren får förlusten dras av som kostnad först när
1. det inträffar en omständighet som gör att tillgången inte längre existerar
eller innehas av ett företag som ingår i intressegemenskapen, eller
2. tillgången återigen blir lager hos ett företag i intressegemenskapen.
Höjning av lagervärdet vid viss utdelning
21 §
Det värde som tillgångarna har tagits upp till enligt 17 och 19 §§ skall höjas
till den del företaget har delat ut medel eller på något annat sätt förfogat
över vinst på ett sätt som inte lagligen hade kunnat ske om tillgångarna tagits
upp till samma värde i räkenskaperna som vid beskattningen.
Det värde som tillgångarna har tagits upp till enligt 17 och 20-20 b §§ skall
höjas till den del företaget har delat ut medel eller på något annat sätt
förfogat över vinst på ett sätt som inte lagligen hade kunnat ske om
tillgångarna tagits upp till samma värde i räkenskaperna som vid beskattningen.
27 §
Pågående arbeten som utförs till fast pris och som inte har slutredovisats får
inte tas upp till ett lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och
verkliga värdet.
Pågående arbeten som utförs till fast pris och som inte har slutredovisats får
inte tas upp till ett lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och
nettoförsäljningsvärdet.
För byggnads-, anläggnings- och hantverksrörelse får de pågående arbetena trots
bestämmelserna i första stycket tas upp till lägst 97 procent av det sammanlagda
anskaffningsvärdet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas första gången det
beskattningsår som påbörjas efter den 31 december 2003.
2. Vid tillämpning av 17 kap. 20 § får kreditinstitut och värdepappersbolag
använda nettoförsäljningsvärdet i stället för det verkliga värdet till och med
det beskattningsår som avslutas senast den 31 december 2004.
Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och
kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och
kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
6 §
Försäkringsföretag, kreditinstitut och värdepappersbolag skall, i de fall som
avses i 17 kap. 21 § inkomstskattelagen (1999:1229), lämna uppgift om beslut om
eller styrelsens förslag till utdelning eller annat förfogande över uppkommen
vinst.
Företag skall, i de fall som avses i 17 kap. 21 § inkomstskattelagen
(1999:1229), lämna uppgift om beslut om eller styrelsens förslag till utdelning
eller annat förfogande över uppkommen vinst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 och tillämpas första gången när
företag skall lämna uppgifter avseende beskattningsår som påbörjas efter den 31
december 2003.
Lagrådets yttrande
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2003-10-08
Närvarande: f.d. regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist, justitierådet Nina Pripp
och regeringsrådet Göran Schäder.
Enligt en lagrådsremiss den 2 oktober 2003 (Finansdepartementet) har regeringen
beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),
2. lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer
och kontrolluppgifter.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Bo Lindén.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 2003
Närvarande: statsrådet Winberg, ordförande, och statsråden Sahlin, Pagrotsky,
Messing, Engqvist, Lövdén, Ringholm, Bodström, Sommestad, Karlsson, Lund,
Nykvist, Andnor, Nuder, Hallengren, Björklund, Holmberg och Jämtin.
Föredragande: statsrådet Ringholm
Regeringen beslutar proposition 2003/04:28 Skatteregler om värdering av lager av
finansiella instrument
1 Senaste lydelse 2001:1176.
Prop. 2003/04:28
2
1
Prop. 2003/04:28
Bilaga 1
35
45
Prop. 2003/04:28
Bilaga 2
36
45
Prop. 2003/04:28
Bilaga 3
37
45
Prop. 2003/04:28
Bilaga 4
43
45
Prop. 2003/04:28
Bilaga 5
44
45
Prop. 2003/04:28
45
45