Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
Inledning 3
Svenska folkets inställning till medievåld 3
Vad säger forskningen? 3
Att reglera skadligt medieinnehåll 4
Medieundervisning 5
Myndigheter 5
Våldsskildringsrådet 5
Sveriges Television 6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av medieutbildning i lärarutbildningarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av medieutbildning för alla i skolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av film- och beteendevetenskaplig kompetens vid bestämning av åldersgräns på film.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Våldsskildringsrådets verksamhet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ljudsignal före program med våldsinslag.1
1Yrkandena 3, 4 och 5 hänvisade till KrU.
I årtionden har det uttryckts farhågor för mediernas, inte minst televisionens, negativa inflytande på sin publik och särskilt barnen. Uppmärksamheten har i hög grad riktats mot våldet i medierna. Med dagens ständigt ökande medieutbud har dessa farhågor förstärkts. Våldet når ut till hushållen i nya former på Internet, i betal-TV-kanaler och dataspel. Både bland lärare, föräldrar och beslutsfattare finns en oro för vad sådant innehåll har för inflytande på barn och unga. Många anar ett samband mellan våldet i samhället och det våld som visas på TV, video, dataspel och på Internet.
I såväl FN:s konvention om barns rättigheter som ett stort antal EU-direktiv definieras barn och ungdomar som en utsatt grupp i samhället som är i behov av skydd mot visst innehåll i medierna. Barnet skall skyddas ”mot information och material som är till skada för barnets utveckling” (artikel 17 i FN:s konvention om barnets rättigheter). Barnkonventionen ratificerades i Sverige för över tio år sedan och vi är därför skyldiga att följa dess regleringar. Det är därför av stor vikt att vi tar ställning till vad för slags material vi anser att barn bör skyddas ifrån samt på vilket sätt det bör göras.
Många svenskar är oroade över medievåldet. Enligt SOM-undersökningen år 2000 (Institutet för Samhälle, Opinion och Massmedia) anser 75 procent av svenska folket att det förekommer för mycket våld i videofilmer, långfilmer, på bio och i datorspel. Hela 80 procent svarade att de av egen erfarenhet kunde säga att våldsinslagen i medierna påverkar barn och ungdomar till att bli mer aggressiva. Undersökningen visade även att det finns ett stort intresse för att på olika sätt skydda barn och unga från tänkbara effekter av våld i medierna. Framför allt föredrog de tillfrågade att medieaktörerna själva genom en ökad självreglering skulle ta ett större ansvar för innehållet i såväl film- som TV-produktioner. Det fanns även en positiv inställning till ökad medieundervisning medan de flesta tvekade inför en ökad lagreglering.
De flesta rön tyder på att tittaren på ett eller annat sätt omedvetet eller medvetet påverkas av underhållningsvåldet i media. För att få kännedom om effekterna av medievåldet är en allsidig forskning nödvändig. Kunskaper om bildvåldets effekter har ökat under senare tid även om forskningen pekar i lite olika riktning. En sammanställning av forskningsläget visar dock en förhållandevis god samstämmighet mellan olika forskare om hur våldsskildringar påverkar barn och ungdomar (Vad forskningen säger om medievåldets påverkan, Cecilia von Feilitzen, 1998). Forskningen visar att medieinnehållet sällan har ett direkt eller ensamt inflytande på vår situation eller våra handlingar. Från medierna får vi mentala intryck, föreställningar, känslor och så vidare. Dessa blandas sedan med andra föreställningar såsom normer, värderingar, känslor och erfarenheter vi fått och får från vår egen verklighet, från familjen, skolan, kamraterna och så vidare. I allmänhet är det de egna erfarenheterna som väger tyngst och som därigenom styr vårt handlande. Saknas grundläggande värderingar från familjen och skolan ökar dock risken för att de mediala intrycken får större genomslagskraft och därigenom kan aggressionen öka. Våldsskildringar kan även leda till imitation bland yngre barn. Det är dock oftast kortsiktiga impulser och ett sätt för barnet att bearbeta vad de sett eller hört som ytterst sällan får några långsiktiga effekter på barnets agerande.
Forskning kring medievåldet visar att påverkan på barn och ungdomar inte enbart handlar om ökad aggressivitet. Medievåldet innebär dessutom en förstärkt rädsla hos barn och ungdomar för att själva utsättas för våldshandlingar. Det skapar också en orealistisk bild av hur mycket våld en människokropp tål. De förstår inte hur allvarliga konsekvenserna av slag och sparkar kan vara. Ytterligare en negativ effekt av medievåldet är en känslomässig tillvänjning mot våld. Våldet upplevs efterhand med mindre spänning och rädsla och spärrarna mot våldet minskas.
Medievåldet är inte ensamt förklaringen till det ökande våldet i samhället. Forskningen pekar dock på att det finns en påverkan som inte kan ignoreras. Barn som saknar tydliga värderingar hemifrån påverkas på ett icke önskvärt sätt av värderingar och våldsskildringar som förs fram i medierna. Vi har därför ett delat ansvar för att i möjligaste mån skydda barn från denna typ av medieinnehåll.
För att sätta gränser för spridningen av skadliga våldsskildringar har dels lagstiftning, dels frivillig reglering för att skydda minderåriga diskuterats. Idag pågår ett samtal mellan myndigheter, medieföretag och allmänheten i syfte att uppnå samstämmighet kring några grundläggande principer på området såväl i enskilda länder som inom FN och EU. Bedömningarna om vad som är skadligt för barn, ungdomar och i vissa fall vuxna växlar dock mellan olika människor, mellan olika länder, vilket gör att många förslag till åtgärder väcker starka känslor och gör frågan kontroversiell.
Inom EU har frågan om skydd för minderåriga diskuterats under de senaste åren med anledning av den snabba tekniska utvecklingen på medieområdet. Tyngdpunkten i debatten har skiftat under det senaste decenniet, från lagstiftning och förbudstänkande till betoning av föräldrars och vuxnas ansvar. Idag framhålls allt oftare värdet av medieundervisning i skolan. Att skydda barn från skadligt medieinnehåll innebär inte längre enbart att hindra barn från att se till exempel vissa TV-program utan också om att stärka barn som mediekonsumenter.
Medieundervisning innebär att förmedla såväl ett teoretiskt vetande som ett praktiskt kunnande. Genom en kombination av analys och produktion ges de unga en möjlighet att lära sig att kritiskt värdera medierna. Skolan har ett ansvar att föra in mediekultur i undervisningen. Det är viktigt att vi inte ser barn och ungdomar som passiva mediekonsumenter. Barn och ungdomar är i många lägen väl utrustade för att möta medierna och har förmågan att skilja fiktion från verklighet. Genom att stärka deras kunskaper om media och lära dem att mer kritiskt förhålla sig till det de ser, kan vi göra dem än mer förberedda att möta medierna och därigenom minska risken för negativ påverkan. Att fortbilda lärare i film- och mediepedagogiskt arbete är därför av stor betydelse. Studier visar att jämfört med många andra länder ligger Sverige, avseende medieutbildning i skolan, efter i utvecklingen.
För att skydda barn och unga mot skadligt medieinnehåll krävs alltså ett flertal insatser. Självreglering från branschens sida, lagstiftningsåtgärder, informationsinriktade insatser, forskning om medievåldets påverkan men också utbildning. Medieutbildning behövs både i lärarutbildningen och i skolan.
I dag finns Granskningsnämnden för radio och TV, Statens biografbyrå samt Våldsskildringsrådet som var och en fyller en viktig funktion i arbetet med att motverka skadligt medieinnehåll.
Rådet mot skadliga våldsskildringar (Våldsskildringsrådet) tillkom 1990 och är inordnat under Kulturdepartementet. Det tillkom som en direkt följd av den debatt som var livlig under 1980-talet om våld i videofilmer och hur det kan påverka barn och unga. Rådet sprider information, hämtar in kunskaper och håller kontakt med branscher i frågor som rör skadligt medieinnehåll. Sedan 1998 har Våldsskildringsrådet uppdraget att ansvara för det svenska genomförandet av EU-rekommendationen om skydd av minderåriga och den mänskliga värdigheten. Syftet med rekommendationen är att få mediebranscherna att ta ett ökat ansvar för självreglering för att på så sätt skydda barn från skadligt innehåll.
Rådet har ett antal uppgifter som har legat kvar alltsedan rådet kom till och någon översyn har aldrig gjorts. På eget initiativ har rådet därför utarbetat en rapport om sin verksamhet som tillställdes kulturministern i december 1998. I rapporten begärs en översyn av rådets direktiv eftersom vissa delar anses föråldrade medan andra blivit alltmer angelägna. Bland annat anser rådet att det finns ett stort behov av att arbeta med frågor som rör Internet. De vill också få större möjligheter att arbeta mot skolor och direkt med barn och ungdomar. Slutligen konstateras att även rådets sammansättning borde ingå som en del i översynen.
Kristdemokraterna har i tidigare motioner krävt att rådets begäran om en översyn skall tillgodoses, och så har till viss del skett. Den 5 juni 2003 gav regeringen ett tilläggsdirektiv till rådet (2003:75). Det nya direktivet slår bland annat fast att rådet skall vara ett expertorgan när det gäller medieutvecklingen och dess konsekvenser för barn och unga och skall mer aktivt arbeta för att skydda barn och unga från skadlig mediepåverkan. Tilläggsdirektivet har också en skarpare formulering när det gäller branschernas självreglering. Rådet skall genom konstruktiva och kontinuerliga kontakter driva på mediebranschernas självreglering. Rådet skall också delta i internationellt arbete med dessa frågor. Rådets ledamöter har fått en mandatperiod på tre år, vilken tidigare var oreglerad. Kristdemokraterna tycker att Våldsskildringsrådets nya utåtriktade och resultatinriktade profil är bra. Vi kommer att följa Våldsskildringsrådets arbete utifrån detta breddade uppdrag.
I jämförelser mellan Sveriges Television och övriga TV-kanaler vad gäller våldinslag har SVT den absolut lägsta statistiken. Det förekommer betydligt mindre våld i Sveriges Television än i övriga kanaler. Det är mycket positivt. Eftersom riksdagen har ett särskilt ansvar för public service-kanalerna är det befogat att ha särskilt högt ställda krav på dem. SVT har också en till stora delar ansvarsfull och genomtänkt policy för skildringar av våld. Eftersom det hela tiden visas allt grövre våldsskildringar på andra kanaler är risken stor att tröskeln för vad som skall anses motiverat hela tiden sänks även på SVT. Många tittare, inte minst föräldrar, anser att våldsutbudet är för stort också i Sveriges Television.
Ett allt större ansvar läggs på föräldrar och andra vuxna när det gäller att sovra i TV-utbudet. Ett antal beslut har därför fattats för att på olika sätt underlätta för dem att ta sitt ansvar. I radio- och TV-lagen sägs bland annat att det ”i ljud” skall förvarnas för program som innehåller våld vilket skall hjälpa föräldrar att styra sina barns TV-tittande. SVT:s direktion har valt att göra detta i tal vid påannonseringen av programmet. Vi anser dock att lagen bör tolkas som en ljudsignal och inte som en talad varning. En talad varning är inte lika effektiv eftersom det förutsätter att man sitter framför TV:n och lyssnar på påannonseringen. En ljudsignal kan däremot dra uppmärksamheten till sig även om föräldern inte befinner sig alldeles i närheten.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
|
Sven Brus (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
|
Torsten Lindström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Olle Sandahl (kd) |