Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheterna att inrätta en marinbiologisk forskningsstation på Seskarö i Haparanda skärgård.
Brackvattenmiljön i Bottenviken är mycket unik. Vattnets salthalt är mycket låg och ligger mellan 2 och 4 promille. Den biologiska mångfalden i Bottenviken är jämfört med andra havsområden mycket låg, och området är tämligen artfattigt. En stor del av den biologiska produktionen i Bottenviken är förlagd till grunda havsvikar längs kusten och öarna. Antalet led i näringskedjan är få och näringsvägarna är mindre komplicerade och omfattande än i andra miljöer. Detta medför att Bottenviken är extra känslig för störningar av olika slag. Om någon art försvinner kan det innebära stora konsekvenser för resterande flora och fauna i samhället.
Det är viktigt att kunskaperna om Bottenvikens ekologi ökar så att människans nyttjande av kustområdet och skärgården kan ske på ett långsiktigt hållbart sätt. Näringarna efter Bottenvikskusten har gamla anor och har länge präglats av småskalighet och mångsyssleri. Trycket på Bottenvikens miljö har ökat genom det senaste seklets kraftiga industrialisering.
Sverige har 14 älvar med naturligt producerad lax, varav 11 finns i området längs Bottenviken. Dessa älvar står för 80–90 procent av Östersjöns totala produktion av vild lax. Konflikten om den vilda laxen visar behovet av ökade kunskaper om Bottenvikens ekologi.
Det finns många skäl till att förbättra kunskaperna om Bottenvikens unika miljö. Ett sätt att öka denna kunskap skulle vara att inrätta en marinbiologisk forskningsstation på Seskarö i Haparanda skärgård.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Maud Olofsson (c) |