1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Forskningsetik – forskaretik 2
4 Forskarutbildning 3
4.1 Jämställdhet 4
4.2 Finansiering av forskarutbildning 5
4.3 Tiden efter forskarutbildningen 5
5 Forskningens organisation 6
5.1 Med lärosätet som utgångspunkt 6
5.2 Utförande 6
5.3 Forskningen ska komma samhället till del 7
6 Forskningsfinansiering 7
6.1 Ökning av forskningsanslagen 8
6.2 Privat finansierad forskning 9
6.3 Institutsforskning 9
6.4 Prioritering av forskningssatsningar 9
7 EU:s sjätte ramprogram 11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att lyfta fram den människosyn som skall vara utgångspunkt för forskningsetiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att karriärvägarna inom forskningen måste förbättras så att familjebildning och forskarkarriär kan förenas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskarutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av ett genusperspektiv på forskningens villkor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnliga doktoranders utsatthet.
Riksdagen begär att regeringen återkallar reformen som innebär att forskningsstudier inte får påbörjas utan fullständig finansiering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den fria grundforskningen skall garanteras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att popularisera forskningsresultat så att de blir mer tillgängliga för medborgaren.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge statliga forskningsmedel för profilering inom särskilda ämnen snarare än hela vetenskapsområden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring av inriktning på forskningspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att konsekvenserna av obalansen i medelstilldelning mellan olika vetenskapsområden skall utredas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i särskild ordning se över hur humaniora och utbildningsvetenskap har utvecklats.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över möjligheten till effektiviserad samordning mellan forskningsinstituten, liksom statens låga ekonomiska deltagande i institutsforskningen.
Vetenskaplig forskning är en viktig förutsättning för det goda samhället. Den nya kunskapen ska förvaltas och användas både för individens väl och samhällets hållbara utveckling. Vi kristdemokrater är måna om forskningens kvalitet och frihet och vill främja vetenskap och vetenskapliga framsteg. Det måste dock ske inom etiska ramar där människans unika värde och värdighet står i centrum.
Vetenskap och forskning får inte underminera människovärdet, inte vara diskriminerande och inte begränsa människors frihet eller kränka människors integritet. Det är inte rätt att forska på vad som helst, hur som helst och när som helst.
De politiska organen har att ange ramar och övergripande regelverk genom att i första hand stifta lagar. Vetenskapssamhället har att med stor självständighet ange riktning för forskning och utveckling i harmoni med samhällets värdegrund. Det finns en rad styrande internationella deklarationer och konventioner, som har forskningens frihet och en humanistisk och kristen människosyn som fundament. Fri forskning i betydelsen ”utan etiska ramar och utan respekt för grundläggande värden” är inte enbart ”värde-lös” utan farlig för mänskligheten.
Forskning i syfte att utveckla nya kunskaper och metoder och fördjupa gamla kunskaper och forskningsmetoder måste vägas mot varje människas rätt till skydd för sin integritet. I avvägningen mellan forskningskravet och kravet på individens skydd har forskningsetiken en allt viktigare roll att spela.
För att Sverige ska kunna bevara och utveckla sin position som framträdande forskningsnation krävs engagerade och kompetenta forskare i tillräckligt antal. För att uppnå detta måste goda villkor skapas för forskning och forskare. Näringslivet kommer efter hand att ställa allt högre krav på forskarutbildade medarbetare. Stora förestående pensionsavgångar ökar ytterligare behovet av yngre medarbetare med lång och kvalificerad högskoleutbildning. För att tillgodose denna ökade efterfrågan krävs att vi har en attraktiv forskarutbildning så att fler studenter väljer forskarutbildning. En viktig förutsättning bland flera andra är att förbättra möjligheterna att förena familjebildning och forskarutbildning.
Antalet forskarstuderande, men framför allt kvaliteten på forskarutbildningen, är avgörande för svensk forskning. För närvarande fullföljer endast en femtedel av doktoranderna i samhällsvetenskapliga ämnen sina studier. ”Doktorandspegeln” har nyligen påvisat omfattande kvalitetsbrister i speciellt handledning av svenska doktorander.
Kombinationen av en omfattande expansion av grundutbildningen och en samtidig minskning av de samlade anslagen för forskning under senare år har i dubbel grad tunnat ut resurstätheten i det svenska systemet för högre utbildning och forskning. Målet att inom en tioårsperiod fördubbla antalet forskare i landet kräver ett tydligt besked från riksdagen till lärosätena att det långsiktiga åtagandet också gäller kvaliteten.
Högskoleverkets rapport (2003:26) ”Forskarhandledning – Möte med vandrare och medvandrare på vetenskapens vägar” är ett viktigt bidrag till kunskapen om forskarstuderandes situation. Undersökningen visar att en majoritet av doktoranderna upplevde forskningsarbetet som intressant och att de också tyckte att deras huvudhandledare visade stort intresse för deras forskning. Trots detta menade drygt var fjärde kvinna och var femte man att de med den erfarenhet de har i dag inte eller knappast inte skulle ha påbörjat forskarutbildningen. Olika problem har identifierats under utbildningen och en av de vanligaste anledningarna till att doktoranderna någon gång övervägt att ge upp sina studier handlade just om problem i handledningsrelationen. En stor del av doktoranderna uppger att handledaren i ringa utsträckning visat intresse för deras studier (26 procent), gett konstruktiv kritik på deras forskningsarbete (33 procent) eller diskuterat metodfrågor (43 procent) och teori (46 procent) med dem. En mycket stor andel (40 procent) har inte fått den handledning de hade önskat sig och fler än var fjärde doktorand uppger att brister i handledningen varit till hinder i forskningsarbetet. Kristdemokraterna vill satsa 100 miljoner mer än regeringen på forskarutbildning och forskning, bland annat för att förbättra kvaliteten i utbytet mellan forskarstuderande och handledare.
Det är glädjande att Kristdemokraternas förslag om att doktorera parallellt med arbete vunnit gehör. Positivt är också att deltidsarbete utanför lärosätet ska vara möjligt för forskarstuderande och doktorander som därigenom kan bibehålla en del av sin ordinarie tjänst. Vi anser dock att forskarstuderande som idag forskar på deltid också ska ha rätt till forskarstudier på heltid, om och när de så önskar.
I Högskoleverkets rapport 2003:22 R bearbetas jämställdhetsfrågorna i högskolan utifrån 8 områden.
Genusforskning: allmänt, övergripande dokument
Övergripande utbildningsplanering inkl. jämställdhetsplaner
Pedagogik och pedagogisk metodik
Rekrytering och anställning: forskare, forskarstuderande, personal
Rekrytering och studiesituation: grundutbildning
Arbetsmiljö
Sexuella trakasserier
Övriga dokument
Högskolan har överlag lång väg kvar att vandra när det gäller jämställdhet. Ur perspektivet av kunskapsutveckling förlorar mans- eller kvinnodominerade student-, lärar- och forskargrupper infallsvinklar till problembeskrivningar och lösningar. En könsberoende, liksom varje annan osaklig, begränsning av rekryteringsbasen innebär ett stort resursslöseri som allvarligt försvagar den svenska forskningens utveckling och kvalitet.
Jämställdhet är också en fråga om erkännande och basal rättvisa i den högre utbildningen. Av detta skäl anser Kristdemokraterna att det är viktigt att med stor målmedvetenhet systematiskt åtgärda högskolans bristande jämställdhet. Det måste, för att nämna ett enda exempel, göras enkelt att göra studieuppehåll för barnledighet. Lärosätena måste också ta ansvar för att de som styr högskolelärarna är väl förtrogna med jämställdhetsfrågor och genusperspektiv.
Hälften av doktoranderna anger att de i någon grad särbehandlats på grund av kön. Kvinnliga doktorander uppfattar sin studiesituation som mer utsatt än vad manliga doktorander gör. Dialogen med handledare fungerar inte lika bra som för männen, kvinnorna känner sig mindre accepterade av forskarkollektivet, och studiemiljön känns mindre positiv. Det är därför viktigt att särskilt se över situationen för kvinnliga forskare. Alla former av sexuella trakasserier måste kraftfullt beivras.
Inom högskolorna och universiteten har 43 procent av de som går forskarutbildningen anställning som doktorand vid en institution, de flesta på heltid. En annan finansiering är att doktoranden samtidigt har ett annat avlönat arbete, ibland relaterat till forskarutbildningen. Ett mindre antal doktorander finansierar sina studier med stipendier, speciellt inledningsvis.
Inom forskarutbildningen är stabila och långsiktiga finansieringsformer viktiga för att ge doktoranden en god grundtrygghet. Reglerna för finansiering måste vara tydliga så att doktoranden i förväg kan sätta sig in i den ekonomiska situation som väntar. Det är också viktigt att de finansieringssystem som finns är effektiva så att den tid som doktoranden måste använda för att söka forskningsmedel minimeras.
Det är dags att riva upp den s.k. Tham-reformen, som innebär att hela forskarutbildningen måste vara finansierad för att en doktorand ska antas vid ett lärosäte. Detta krav har slagit hårt mot humaniora-samhällsvetenskap eftersom det är svårt att hitta finansiärer för sådan forskning. Små ämnen har svårt att hålla en hög akademisk nivå. En ökad flexibilitet kan med små medel generera ”kritisk forskningsmassa” även för små ämnen. Kristdemokraterna anser att reformen bör rivas upp.
”Post. doc.”-tjänster som ger nyblivna doktorer möjlighet att skaffa sig ytterligare erfarenhet som forskare är ett angeläget utvecklingsområde. Vanligast är att man gör sin post. doc. utomlands. Inget fel i det, men drivkraften bör inte vara en inhemsk bristsituation, utan en strävan efter utbyte och kvalitet. Övervägande delen av post. doc. finansieras med stipendier vilket innebär att forskaren ställs utanför socialförsäkringssystemet. Omkring en fjärdedel av dem som disputerar går vidare på någon form av post. doc. Ett fåtal doktorer utför sin post. doc. vid ett svenskt lärosäte genom anställning som forskarassistent under som längst fyra år. Man har störst chans att få en sådan anställning om man har avlagt examen högst fem år före ansökningstidens utgång. Undantag medges om man kan åberopa särskilda skäl. Kristdemokraterna menar att möjligheten till en post. doc.-period måste öka.
Forskningens basala finansiering utgörs av fakultetsanslagen. Tillräckliga basresurser för att upprätthålla och utveckla hög vetenskaplig kompetens ska gå direkt till lärosätena. Varje lärosäte ska självt ansvara för intern fördelning av denna basresurs, som måste överstiga en ”kritisk gräns”. Den statsfinansiella situationen medger för närvarande inte någon jämn fördelning av forskningsresurserna över lärosätena. Dagens situation med ansökan om forskningsmedel i konkurrens skapar kortsiktiga lösningar och konsumerar orimligt mycket av dyrbar forskartid på lärosätena. Det är nödvändigt av kvalitetsskäl att behålla konkurrens, men basfinansieringen som andel av resurserna måste öka för att trygga en långsiktig finansiering av grundforskning. Kristdemokraterna anslår därför 100 miljoner kronor mer än regeringen 2004 på forskning och forskarutbildning.
Kristdemokraterna menar att det är viktigt att det finns en balans mellan extern konkurrens och mera långsiktig basfinansiering. Med en någorlunda trygg bas kan de medel som forskningsråd och stiftelser förvaltar användas för den högkvalitativa grundforskning inom skilda områden som de är till för att stödja.
Forskning och utveckling (FoU) utförs idag inom många olika organisationer, företag och myndigheter. Mätt i pengar finns närmare tre fjärdedelar av svensk FoU inom näringslivet. Den är framför allt koncentrerad till industriföretag inom branscher som transportmedels-, produkt- och läkemedelsindustri. Forskningen inom dessa företag består i hög grad av utvecklingsarbete medan grundläggande och tillämpad forskning utgör en mindre del. Vid universitet och högskolor är förhållandet det omvända. Här utgör grundforskning och tillämpad forskning den övervägande delen. Staten utför även viss forskning inom statliga organisationer och myndigheter som till exempel Sida, Riksantikvarieämbetet och FOA. Vi menar att det är rimligt att offentliga verksamheter tar ett eget ansvar för kunskapsuppbyggnad och forskning inom sina områden, på samma sätt som näringslivet måste ta ansvar för sitt behov. Staten har också ett ansvar för att forskningsinstituten ges en tillräcklig finansiell bas för sin värdefulla verksamhet.
Universiteten har varit dominerande inom svensk forskning. På senare år har dock allt större satsningar gjorts för att skapa forskningsmiljöer också vid yngre högskolor som tilldelats så kallade vetenskapsområden. Den forskning som vuxit fram vid flera av dessa yngre lärosäten har haft en fruktsam samverkan med det omgivande samhället. Det finns här anledning att påpeka att samverkan, som termen indikerar, just innebär ett ömsesidigt ansvar, också avseende det finansiella ansvaret. Det ligger en stor risk i att uppdragsforskning starkt begränsar fakulteternas frihet genom att basfinansieringen tas i anspråk i allt för hög grad, genom krav på medfinansiering så att de egna resurserna intecknas.
Kristdemokraterna ser positivt på att universitet och högskolor profilerar sig genom utveckling av hög vetenskaplig kompetens inom valda vetenskapsområden. Vi betraktar det som en nödvändighet i de flesta fall. På så sätt kan man utveckla kvaliteten genom rekrytering och allianser. För närvarande hindrar Sveriges finansiella situation en fortsatt snabbkonvertering av högskolor till universitet med fullt utbyggda forskningsresurser inom flera vetenskapsområden. Den framkomliga vägen är profilering med fördjupad forskning inom profilområden. Man bör överväga möjligheten att i vissa fall ge statliga forskningsmedel för profilering inom särskilda ämnen snarare än hela vetenskapsområden. Genom smalare satsningar kan en högskola nå ”kritisk forskningsmassa” inom sitt specialområde. I övriga ämnen på högskolorna bör man samverka med andra lärosäten för att garantera lärarna forskningsmöjligheter och för att upprätthålla kvaliteten.
Det är angeläget att utveckla metoder för att presentera forskningsresultat för den intresserade allmänheten i lättillgängligt skick. Ett bra exempel är att Vetenskapsrådet, som har till uppgift att informera om svensk forskning, under året har startat Internetsajten forskning.se där forskningsresultat presenteras på ett lättförståeligt sätt. Att t ex göra kunskap om teknik tillgänglig för människor öppnar möjligheter för allmänt deltagande i diskussion och beslut i ett komplicerat samhälle. Information till olika målgrupper med avpassat innehåll är ett sätt att göra forskningsresultaten mer tillgängliga och därmed förbättra kommunikationen mellan forskare och allmänhet. En hög ambition med uppsökande attityd hos lärosätena för att förmedla relevant forskning till näringsliv och offentlig verksamhet är av största betydelse. Inte minst viktigt är det att forskningsrön av avgörande betydelse för en god samhällsutveckling når fram till beslutsfattare och ger dem ett bättre underlag för sina ställningstaganden. Kristdemokraterna anser att det är angeläget att vidareutveckla formerna för forskningsinformation.
I Sverige utgör FoU i dag cirka 4 procent av BNP. Den övervägande delen av forskningsresurserna kommer från näringslivet som de senaste åren kraftigt reducerat sina FoU-satsningar både i egen regi och i uppdragsforskning vid universiteten. De kraftiga börsfallen sedan år 2000 har drabbat grundforskningen hårt. Forskaren under 1980-talet hade nästan dubbelt så god finansiering per person som under 90-talet. Det har skett en viss tillväxt i volym och samtidigt en försvagning i kvalitet. Finansieringsbehovet är stort och regeringen tycks inte ha insett problemens vidd i tid för att i rimlig utsträckning kompensera bortfallet. Frågan är om Sverige på grund av Socialdemokraternas förda politik kan bevara positionen som en framstående forskningsnation. Vid genomgång av statistik som bygger på 8 000 vetenskapliga tidskrifter finner man att svenska forskare inte citeras lika ofta som tidigare. Tendensen är tydlig och vi bör ta det som en varningssignal, ett tecken på att svensk forskning håller på att tappa mark.
För vissa enskilda anslag kan regeringen redovisa en liten nominell ökning. Men det är främst inom tillämpad försvarsforskning och annan tillämpad forskning som den ökningen sker. Den sker inte inom grundforskningen som är grunden för vår framtida försörjning och välfärd. Kristdemokraterna har tidigare påtalat tillkortakommanden när det gäller exempelvis den patientnära medicinska forskningen som blivit styvmoderligt behandlad under en lång rad år.
Forskningen vid lärosätena finansieras av fakultetsanslag och centrala anslag från olika forskningsråd samt extern uppdragsforskning. Kristdemokraterna anser att det i nuläget är viktigt att se till att lärosätena själva har en god finansiering för forskning inom olika vetenskapsområden. Vi vill se en forskningsfinansiering som utgår från att fakultetsanslagen ska klara kärnkompetensen inom varje vetenskapsområde och därmed också minska risken att stora delar av den fristående finansieringen går till administration och overhead-kostnader.
Den stora expansionen av grundutbildningen som skett 1997–2003 har lett till att resurserna till forskningsanknytning av utbildningen minskat relativt sett. En möjlig väg att garantera forskningsanknytningen av all grundutbildning är den ”lärarpeng” – en forskningsresurs som läggs till ”studentpengen” – som Sveriges universitetslärarförbund, SULF, har föreslagit. Därmed ges nämligen vid utbyggnad av grundutbildningen automatiskt erforderliga resurser för uppbyggnad och vidmakthållande av lärarnas kompetens, såväl relevant vetenskaplig kompetens som annan kompetens. Överföringen från forskningsanslagen till grundutbildningsanslagen kan inte göras utan närmare analys av förhållandena vid resp. lärosäte. Lärarnas möjligheter till fakultetsfinansierad forskning varierar nämligen starkt mellan lärosätena och mellan olika ämnen. En utgångspunkt vid utformningen av ett sådant system är dock att ”lärarpengen” bör vara så stor att den möjliggör en finansiering av forskning och annan kompetensutveckling under en tredjedel av varje högskolelärares arbetstid. För de konstnärliga utbildningarna bör påslag på ”studentpengen” göras för konstnärligt utvecklingsarbete. Kristdemokraterna efterlyser konkreta åtgärder för forskningsanknytning i den kommande forskningspropositionen.
Större delen av den privatfinansierade forskningen utförs av större industriföretag inom till exempel läkemedels- och transportmedelsindustrin. Företagen utför betydande delar av sina forskningsinsatser inom företaget med egna forskare. De bekostar även vissa forskningsuppdrag inom högskolor och universitet. Vid sidan om företag som forskningsfinansiärer finns även ett antal privata stiftelser och akademier som står för betydande bidrag till det svenska forskarsamhället. Som exempel kan nämnas Riksbankens Jubileumsfond, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och Cancerfonden.
Kristdemokraterna anser att det är viktigt att den privat finansierade forskningen värnas, eftersom den offentliga sektorn inte ensam kan försvara Sveriges position som en forskningsledande nation. Det är därför viktigt att även de statliga lärosätenas möjligheter att utöka sina forskningsanslag med privata medel underlättas.
Den viktigaste rollen för forskningsinstituten är samspel i FoU mellan industri, institut och högskola. Syftet med forskningsinstituten är att öka industrins konkurrenskraft. Den del av högskolans tredje uppgift som handlar om att kommunicera forskningsresultat kan med fördel lösas genom en nära samverkan med industriforskningsinstituten. Inte minst kan små och medelstora företag komma i kontakt med högskolans verksamhet och forskning via instituten. Instituten finansieras till två tredjedelar av enskilda företag. Staten svarar för en viktig tredjedel, eller cirka 300 miljoner kronor per år, bland annat via Nutek. Institutssektorn i det svenska FoU-systemet är underdimensionerad i jämförelse med flera viktiga konkurrentländer. Forskningssystemets möjligheter att tillgodose det svenska näringslivets behov är därför begränsade. Detta trots att de 30-tal instituten är en väsentlig aktör med 2 000 kvalificerade forskare med tusentals företag i sina kontaktnät.
Ett av problemen med den nuvarande institutsstrukturen är att samordningen för forskningsanslagsansökningar inte fungerar. En industri kan få motta erbjudanden om att delta i viss forskning, för att strax efter också få erbjudande att delta i ett annat instituts forskning. Kristdemokraterna konstaterar att det finns möjligheter till effektivisering. Vi vill också fästa uppmärksamheten på statens låga ekonomiska deltagande i institutsforskningen.
Staten styr idag både hur de anslag som ges direkt till lärosätena och de till vetenskapsråden ska fördelas mellan olika vetenskapsområden. Det har länge funnits en tydlig uppdelning där de tekniska och naturvetenskapliga vetenskapsområdena fått större delen av statens resurser. Forskning som ställer frågor kring människan, hennes väsen, hennes handlingar och hennes förhållande till omvärlden anser vi vara av avgörande betydelse för samhällsutvecklingen, även om dess värde ofta är svårt att mäta i kortsiktiga ekonomiska termer. Kunskap inom humaniora är resonansbotten till vårt samhälles värdegrund. Vi har därför svårt att acceptera en resursfördelning som så ensidigt premierar forskning inom teknik och naturvetenskap. Ett exempel på regeringens fördelningspolitik är fördelningen av resurserna i Vetenskapsrådet.
56 % går till naturvetenskap och teknik
20 % till medicin
12 % till humaniora och samhällsvetenskap och
1 % till utbildningsvetenskap
Även om anslaget till natur- och teknikvetenskap också ska täcka betydande kostnader för infrastruktur, årsavgiften till CERN m.m. kan Kristdemokraterna inte acceptera fördelningen. Vi vill därför på sikt ha en bättre fördelning av resurserna med en förhållandevis större fördelning till humaniora, medicin och utbildningsvetenskap.
Den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen har svårt att söka och få externa medel. Den behöver en större statlig finansiering.
Den medicinska forskningen är också eftersatt. Även här ser vi exempel på regeringens premiering av teknisk och naturvetenskaplig forskning medan mer patientnära forskning sätts på undantag. Den medicinska forskningen har under den senaste tioårsperioden fått en allt lägre andel av forskningsanslagen och har därmed förlorat delar av den vetenskapliga miljö som sträcker sig från grundforskning till klinisk forskning. Det är vi starkt kritiska till.
Regeringen har givit Vetenskapsrådet medel för utbildningsvetenskaplig forskning under åren 2001–03. För att fördela dessa medel har en särskild utbildningsvetenskaplig kommitté bildats inom Vetenskapsrådet. Avsikten med denna satsning är att främja forskning om kunskap och lärande i olika sammanhang och i skilda former. För närvarande är den utbildningsvetenskapliga forskningen eftersatt. Som ett exempel kan nämnas att vid ett av våra universitet är relationen i anslag mellan forskning och grundutbildning för lärarutbildningen ett till tio. För samhällsvetenskap är den samtidigt fyra till sex och för övriga utbildningar ungefär ett till ett. Det är angeläget att utbildningsvetenskapen även fortsättningsvis stöds i sin utveckling genom ett särskilt uppdrag till Vetenskapsrådet.
För att möjliggöra forskning kring samspelet mellan människan och tekniken krävs en ökad grad av samverkan. Samarbeten över ämnesgränser måste därför premieras och den tvärvetenskapliga forskningen få en mer framträdande roll i svensk forskning och forskningspolitik. Kristdemokraterna anser att konsekvenserna av obalansen i medelstilldelningen mellan olika vetenskapsområden ska utredas.
EU:s sjätte ramprogram (FP6) startar år 2003 och löper fram till år 2006. Huvudsakligt fokus är att skapa ett europeiskt område för forskningsverksamhet, (European Research Area, ERA). Målet med ERA är att stärka hela Europas forskning, utveckling och konkurrenskraft. Här återfinns bland annat insatser inom innovation, forskarrörlighet, forskningsinfrastruktur och bättre länkar mellan vetenskap och dess omgivning.
Det är den hittills största forskningssatsningen gjord av EU. Totalbudgeten för det sjätte ramprogrammet är 17,5 miljarder euro under fyra år, dvs. drygt 160 miljarder kronor. Detta är ca 24 miljarder kr mer än det tidigare ramprogrammet. Budgeten motsvarar ca 4–5 procent av hela budgeten för forskning och teknisk utveckling i EU:s medlemsstater. 15 procent av budgeten i de nya instrumenten är öronmärkta för små och medelstora företag (Small and Medium-sized Enterprises, SME) som betecknas som högteknologiska företag. Ungefär 100 miljoner euro per år är tillgängligt för att integrera SME:s i europeiska projekt inom tematiska områden 1 och 5 och motsvarande områden, exempelvis nanobioteknologi etc.
Ramprogrammet har en huvuddel som kallas Att integrera EU:s forskningsverksamhet. Under denna huvuddel finns 7 huvudsakliga, prioriterade forskningsområden, för vilka finansiellt stöd kan sökas. Mer än 13 miljarder euro är fördelade till denna huvuddel. Till de 7 prioriterade tematiska områdena tillkommer en åttonde prioritering, där man kombinerar några prioriteringar för att på ett bra sätt ha förutsättningar att förutse EU:s tekniska och vetenskapliga behov.
Genforskning och bioteknik
Livsmedelssäkerhet och livsmedelskvalitet
Informationssamhällets teknik
Hållbar utveckling, globala förändringar och ekosystem
Nanoteknik, multifunktionella material och nya produktionsprocesser
Medborgare och styrelseformer i ett öppet europeiskt kunskapssamhälle
Flyg och rymdteknik
Särskild verksamhet inom bredare forskningsområden.
De största skillnaderna mot det femte ramprogrammet kan sammanfattningsvis anges till:
Målsättningen att skapa ett ”European Research Area, ERA” för att bl.a. nå en bättre koordinering mellan de olika FoU-aktörerna i Europa
Förenklad administration med målsättning att få en ökad effektivitet och flexibilitet i projekten för ett kraftigare genomslag av utvecklingsarbetet
Färre prioriterade områden med målsättningen att fokusera aktiviteterna
Nya projektmodeller som medger mycket stora projekt, exempelvis ”Integrated Projects” och ”Network of Excellence” med målsättningen att nå den kritiska massa som behövs för stor genomslagskraft respektive ökad koordinering på den europeiska FoU-arenan.
Det sjätte ramprogrammet riskerar trots vällovliga syften att skapa en centralisering av makten över forskningspolitiken och kan bli ett hot mot principen om fri forskning. Om de budgeterade 160 miljarderna sprids jämnt över medlemsländerna innebär det att EU blir en större finansiär av svensk forskning än till exempel Vetenskapsrådet. Ramprogrammet innebär att det sker en maktförskjutning av forskningspolitiken till EU. Ett bärande inslag i EU:s politik är nämligen att medlemsländerna bör anpassa sina forskningsprioriteringar efter de prioriteringar som EU gör. Programmet kan därför få en styrande inverkan på de satsningar som görs också med de egna svenska resurserna, eftersom EU:s forskningspolitik bygger på samfinansiering, det vill säga att EU engagerar sig bara om andra aktörer bidrar. Svenska forskare har möjligheter att delta i den EU-baserade forskningen, och lyckas bra i förhållande till landets relativa storlek m.m. Samtidigt gäller det att inte fokusera ensidigt på hur man ska kunna tilldelas nästa forskningsanslag från EU, utan även diskutera inriktning och utformning av dessa anslag.
Ett europeiskt forskningssamarbete är ett viktigt komplement till den nationella forskningen. Inom EU:s senaste ramprogram har man satsat på områden som demokrati, miljö och tillväxt, vilket Kristdemokraterna välkomnar. Samtidigt saknas ofta en europeisk dimension inom humaniora och samhällskunskap. Forskningen inom genteknik och bioteknik är ett område som särskilt måste bevakas utifrån internationella överenskommelser och konventioner. Kristdemokraterna anser att forskning inom humaniora och samhällsvetenskap måste lyftas fram mer än i dag och att samarbetet inom ramprogrammet med länder utanför Europa bör öka.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Sven Brus (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |