Kunskapstörst är ett av de mest framträdande dragen i den mänskliga naturen. Denna drivkraft har resulterat i att människan under historiens lopp skaffat sig allt mer kunskap om tillvaron. En garanti för det fria samhället där vetenskapliga landvinningar är möjliga är att samhället vilar i en värdegrund som garanterar ett fritt förhållningssätt och sökande efter kunskap. Den värdegrund som utgör denna garanti och som samtidigt värnar människans värde och värdighet är den västerländska kulturen och den kristna etiken.
Den högre utbildningen måste möta studenterna i deras sökande efter kunskap genom en mångfald av utbildningar: på plats eller genom distansutbildning, via utbildningsprogram eller via fristående kurser. Kristdemokraterna vill därför ge lärosätena större frihet att besluta över hur de på bästa sätt ska möta studenterna. Staten ska styra den högre utbildningen genom lagar och regler, mål, medel och kvalitetsbevakning. Staten ska däremot undvika detaljstyrning.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Värdegrund 4
Bildning 4
Studenten i centrum 5
Antagning och urval 5
Validering och meritvärdering 6
Kårobligatoriet 6
Distansutbildning 7
Garanterad miniminivå av lärarhandledning inom högskolan 7
Jämställdhet 8
Högskolans likabehandling av studenter 8
Forskarstuderandes villkor 9
Universitets- och högskollärare 10
Pedagogisk utbildning för lärare i högskolan 10
Forskares villkor 11
Organisation 12
Högskolans ledning 12
Icke-statliga högskolor 13
Högskoleverket 13
Kvaliteten ska avgöra 13
Expansionen av högskolan 14
I utbyggnadens spår 14
Resurstilldelningssystemet 15
Vägen ur högskolans ekonomiska kris 15
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ange den högre utbildningens värdegrund i högskoleförordningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bildning i högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om profilering av högskolor och samverkan dem emellan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en mångfald av urvalsmetoder vid antagning till högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om validering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om meritvärdering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kårobligatoriets upphävande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om distansutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring i 6 kap. 7 § högskoleförordningen för att skapa en garanterad miniminivå av lärarledd tid i högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhetsarbetet i högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad efterlevnad av lagen om likabehandling av studenter i högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätt till forskarstudier på heltid för forskarstuderande på deltid.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en studiesocial utredning för forskarstuderande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla högskollärare bör garanteras tid för kompetensutveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Rådet för högre utbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om pedagogisk utbildning för samtliga högskollärare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärosätenas självständighet vad avser högskolans styrelseordförande, rektor och statliga anslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall tilldela högskola vetenskapsområde om Högskoleverket har tillstyrkt detsamma.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om söktryckets betydelse vid fördelning av högskoleplatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändring i högskoleförordningen med syfte att tillåta högskoleavgifter för studenter från länder utanför EES.
Det är utifrån kunskapens fundamentala roll för vårt samhälle som Kristdemokraterna månar om den högre utbildningens kvalitet och frihet. Samhället har både behov av och skyldighet att främja vetenskap och vetenskapliga framsteg. Samtidigt måste sökandet efter kunskap och den vetenskapliga verksamheten ha sin utgångspunkt i en medveten etik som slår vakt om de grundläggande värdena i vårt samhälle.
Det västerländska samhället är byggt på en värdegrund av kristen etik och västerländsk tradition. Människans unika och lika värde, människolivets okränkbarhet och individens frihet är grundpelare i denna värdegrund, den värdegrund som utgör en god bas för ett lärande klimat och ska vara grundläggande för all utbildning. Kristdemokraterna anser därför att värdegrunden för högskolans verksamhet bör framgå i högskoleförordningen, förslagsvis under första kapitlet.
Regeringens i och för sig lovvärda mål har varit att 50 procent av varje årskull ska börja studera på högskolan före fyllda 25 år. Detta mål har dock hamnat i konflikt med högskolelagens mål om att främja förmågan att arbeta vetenskapligt, kritiskt och självständigt. Samtidigt som antalet studenter ökade med mer än 80 procent steg antalet lärare bara med ca 20 procent under perioden.
De analyser av bildning som Högskoleverket gjort visar att högskolorna har svårt att utveckla bildningen eftersom den inte återspeglas i den traditionella organisationen. Systemet där uppnådda studieresultat inom ämnes- och programstrukturer avgör resurstilldelningen motverkar den bredare bildningen. De strängare regler om infördes 2001 inom studiemedelssystemet minskar också möjligheterna för studenter att skaffa sig en bredare allmänbildning.
Kristdemokraterna menar att svensk högre utbildning måste förändras, både till innehåll och form, för att bättre motsvara en modern syn på bildning som innebär:
att bredda utbildningars innehåll
att bidra till studenters personliga utveckling
att förstärka kopplingar mellan teori och praktik/livserfarenhet
att göra högre utbildning och forskning tillgänglig för fler.
Den högre utbildningen måste vara anpassningsbar till studenternas förutsättningar. En studiemiljö med studenter av olika kön, bakgrund och erfarenheter höjer kvaliteten, eftersom fler perspektiv skapar mer kreativa diskussioner och höjer kunskapsnivån. Perspektivet med studenten i centrum innebär att:
Det måste finnas ett brett utbud av utbildningar så att människors olika begåvningar och förmågor kan utvecklas och tas till vara. Högskolans organisation måste vara öppen för olika former och kombinationer av utbildningar.
Den högre utbildningen ska vara öppen för människor i olika åldrar och livssituationer.
All högre utbildning ska knytas till en levande forskningsmiljö. Högskolor och universitet kan dock inte bedriva egen forskning och ligga i forskningsfrontens framkant inom alla ämnen. Därför ska högskolor och universitet stimuleras att profilera sig inom ett begränsat antal områden. Denna profilering ska utgöra bas för permanenta statliga forskningsmedel och leda till rätt att utfärda doktorsexamen. Kvaliteten i de övriga ämnena där högskolorna bedriver grundutbildning bör garanteras genom att högskolorna stimuleras till samarbete med andra lärosäten där dessa ämnen är profilerade. På så sätt knyts även dessa ämnen till forskningsmiljön.
En yrkeshögskola införs som erbjuder kvalificerad yrkeskunskap på högskolenivå. Den ska samla flera eftergymnasiala yrkesutbildningar under ett tak och därmed ge den kvalificerade yrkesutbildningen en samlad identitet. Vi utvecklar tankarna i motion Ub496 Yrkeshögskola.
Studenter måste ha en bostad. I många högskolekommuner råder stor brist på studentbostäder och studielokaler. Kommunen har inte klarat eller vågat bygga i den takt som högskolan expanderat. Ett skäl kan vara att man inte vet hur länge högskolan i kommunen får ett lika stort antal studenter. Dagens situation medför att studenterna på grund av bostadssituationen tvingas avbryta studierna eller flytta till högskolor de annars inte skulle ha valt. Beslut om utbildningsplatser och kringresurser för livsuppehälle måste samordnas. Om inte kommunen i samverkan med lärosätet kan åstadkomma ett rimligt boende för sina studenter bör inte lärosätet tilldelas fler utbildningsplatser. Vi utvecklar tankarna i vår motion Ub516 Studenters trygghet.
Den högre utbildningen ska ha en antagningsprocess som är enkel och överskådlig. Antagningsperioden bör vara nationellt samordnad så att presumtiva studenter ges möjlighet att söka flera utbildningar och olika högskolor parallellt. Staten ska garantera jämlikhet och kvalitet i antagningsprocessen, men högskolorna ska ha stor frihet att utarbeta egna behörighetskrav och urvalsmetoder utifrån utbildningens karaktär. Antagning och urval kan göras utifrån gymnasiebetyg, högskoleprovet, andra prov eller till exempel genom intervjuer. Meriter av olika slag ska kunna beaktas när de är relevanta för utbildningens innehåll. En stor frihet att sätta studenternas kunskaper och färdigheter i centrum ger lärosäten bättre möjlighet att anta intresserade studenter. Högskoleverket bör därför understödja att lärosätena har en mångfald av antagningssystem. Denna frihet innebär inte att kraven sänks utan att den sökandes reella kompetens i högre grad tas tillvara.
I utformandet av ett system för livslångt lärande är validering av kompetens och tillvaratagande av den kunskap som människor skaffat sig i ett annat land eller utanför utbildningssystemet en nödvändighet. Det finns många goda förslag i utredningsbetänkandet Validering av vuxnas kunskap och kompetens (SOU 2001:78). Regeringen har avstått från att lägga en aviserad proposition utifrån denna fråga, och har istället presenterat en departementspromemoria. Enligt den ska en särskild delegation knytas till Centrum för Flexibelt Lärande (CFL) vilken ska arbeta övergångsvis i 4 år, därefter ska valideringsarbetet ha en kommunal plattform. Vi menar att ett nationellt valideringssystem bör tas i drift snarast. Vår syn på validering utvecklas ytterligare i vår motion Ub496 Yrkeshögskola.
I en tid av alltmer tilltagande internationalisering och ett ökat internationellt utbyte mellan svenska och utländska lärosäten måste instrumenten för meritvärdering följa med i utvecklingen. I dag får många studenter problem dels i meritvärderingen vid antagning till utbildningar, dels i ansökningsprocessen för att få studiemedel. Att regeringen anslutit Sverige till Lissabonkonventionen innebär inte att frågan är utagerad. I stället bör regeringen ta initiativ till ett system för validering med tydlighet, enhetlighet och kvalitet.
Kårobligatoriet är principiellt felaktigt och måste ersättas av frivillighet. Ett slopat kårobligatorium innebär stora omställningar av studentkårens verksamhet, bl.a. genom minskade ekonomiska resurser. Detta måste de få kompensation för. För att möjliggöra en effektiv studiebevakning krävs att universitet och högskolor bättre efterlever högskolelag och högskoleförordning. Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, har noterat att lärosätena kan vara bra på att åtgärda enstaka fall men har problem med strukturella brister. Det leder till att studentkårerna återkommande hanterar samma typ av fall. Det är inte rimligt att studentkårerna svarar för tillsynsverksamhet som egentligen i första hand är i utbildningsanordnarens intresse.
Kunskapssamhället ställer nya krav på utbildning och utbildningsanordnare. Kraven kommer att växa från studenterna på att kunna studera och forska vad, var, när och i den takt man kan och vill. Avstånd utgör ofta ett hinder för att skaffa sig högre utbildning. Om så är, måste utbildningen komma närmare studenterna eller ansträngningar göras för att kompensera det hinder avståndet utgör.
Kristdemokraterna är därför positiva till att högre utbildning ges via nya medier såsom t ex genom ett Nätuniversitet. Vi menar dock att det är lärosätena som ska ha ett lokalt och gemensamt ansvar för Nätuniversitetet. Lärosätena ska samarbeta för att möjliggöra t ex en sammanhållande nätportal för att göra Nätuniversitetet överblickbart för studenterna. Däremot anser vi att den separata myndigheten på området bör läggas ner. Uppgifterna kan överföras till högskolorna och Högskoleverket. Kristdemokraterna anslår ett lägre per capita-tillskott för Nätuniversitetet än regeringen därför att vi menar att satsningen kan göras i lugnare takt.
En viktig insats för högskoleutbildning på distans görs vid de kommunala lärcentren. Lärcenter är lokala centra för högre utbildning och kompetensutveckling med syfte att tillgodose näringslivets, offentliga organisationers och invånarnas behov av utbildning och kompetensutveckling för att stärka och utveckla kommunens och regionens konkurrenskraft. Högskoleutbildning är en av flera utbildningsformer och utbildningsnivåer som erbjuds. Denna verksamhet borde utökas för att göra högre utbildning tillgänglig för fler. För det har lärosätena ansvar.
Högskolelagen (1 kap 9 §) anger vad den grundläggande högskoleutbildningen ska ge studenterna. Målsättningarna går inte att uppfylla utan ett adekvat stöd i form av lärarledd undervisningstid och annan handledning. Undersökningar visar att lärosätena sett sig tvingade att dra ner på lärartid, eftersom regeringens till synes ogenomtänkta och ofinansierade platsökning i högskolan inte har åtföljts av tillräckliga resurser. Den genomsnittliga löneökningen för lärare är i år 4,4 procent. Högskolan kompenseras endast med 2,88 procent. Detta innebär att högskolans resurser fortsätter att urholkas.
Den sammanlagda resursförsämringen sedan 1993 närmar sig nu hela 20 procent. Vid Stockholms universitets humanistiska och samhällsvetenskapliga fakultet har studenterna fått nöja sig med två till fyra timmars undervisning i veckan. För fem år sedan konstaterade en statlig utredning att ca tio timmars undervisning i veckan är ett minimikrav för att kvaliteten i utbildningen ska vara säkrad. Regeringen har använt den högre utbildningen som ett medel för att reglera överskott på arbetskraft snarare än att satsa på högskolan för dess egentliga uppgifter. Det har lett till avsevärda problem med kvaliteten.
I nuläget finns inga garantier för att studenterna kan erhålla adekvat stöd och handledning. Kristdemokraterna menar att det är viktigt att en sådan garanti införs och att en miniminivå för vilket stöd studenterna har rätt till läggs fast. Kristdemokraterna anser att en tionde punkt bör införas i högskoleförordningens 6 kap 7 § (som stadgar vad en kursplan ska innehålla), nämligen: 10) omfattning av lärarledd undervisningstid eller motsvarande.
I Högskoleverkets rapport 2003:22 R bearbetas jämställdhetsfrågorna i högskolan utifrån 8 områden. För grundutbildningen är minst sex aktuella:
Övergripande utbildningsplanering inkl. jämställdhetsplaner
Pedagogik och pedagogisk metodik
Rekrytering och anställning: forskare, forskarstuderande, personal
Rekrytering och studiesituation: grundutbildning
Arbetsmiljö
Sexuella trakasserier
Högskolan har jämställdhetsproblem. Ur ett kunskapsutvecklingsperspektiv kan mans- eller kvinnodominerade student-, lärar- och forskargrupper förlora infallsvinklar till problem och möjliga lösningar. Det innebär också ett resursslöseri att försnäva rekryteringsbasen med till exempel könsberoende begränsningar. Än viktigare är att varje persons unika och lika värde och rätt måste värnas.
Jämställdhet är en fråga om erkännande, rättvisa och kvalitet i den högre utbildningen. Av detta skäl anser Kristdemokraterna att det är viktigt att gå till botten med högskolans ojämställdhet. Det måste till exempel vara enkelt att göra studieuppehåll för barnledighet för både kvinnor och män. Lärosätena måste ta ansvar för att högskolelärarna är väl förtrogna med jämställdhetsfrågor och genusperspektiv.
Sedan den 1 mars 2002 finns lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Det är en anti-diskrimineringslag som tvingar högskolor att åtgärda och förebygga diskriminering på grund av sexuell läggning, kön, funktionshinder eller etniskt ursprung. Högskolorna tar inte arbetet med diskrimineringsfrågor och likabehandling på allvar. SFS rapporterar att närmare hälften av landets 340 000 högskolestudenter bedriver sina studier vid lärosäten som bryter mot lagen genom att inte ha en handlingsplan för likabehandling. 36 av 39 tillfrågade högskolor deltog i enkätundersökningen och av dem hade endast 22 lärosäten likabehandlingsplaner. De som finns innehåller ofta haltande resonemang och brist på förslag till konkreta åtgärder.
Lagen om likabehandling av studenter är i dagsläget tandlös när det gäller sanktionsmöjligheter för lärosäten som inte uppfyller lagens krav. Lagen om likabehandling av studenter tillkom som en temporär åtgärd innan anpassning till EU-direktiv genomförts, som komplement till redan existerande svensk lagstiftning. Diskrimineringskommittén arbetar för närvarande med en översyn av hur likabehandling garanteras i Sverige. Men med hänsyn bl.a. till nya uppgifter som kommittén har fått skall kommittén slutligt redovisa sitt uppdrag senast den 1 juli 2005 i stället för den 1 december 2004. Kommitténs uppdrag att göra en bedömning av om ytterligare åtgärder är nödvändiga eller lämpliga med hänsyn till likabehandlingsdirektivet 76/207/EEG samt direktiven 79/7/EEG och 86/613/EEG skall dock redovisas senast den 3 maj 2004 i ett delbetänkande. Enligt direktivet är den bortre tidsgränsen för medlemsstaterna den 5 oktober 2005.
Det dröjer lång tid innan dessa övergripande förbättringar genomförs. Därmed blir det än mer angeläget att högskolorna med tillsynsmyndighetens hjälp får tillräckligt stöd för att leva upp till lagen om likabehandlig av studenter i högskolan.
Den framtida forskarutbildningens omfattning och inriktning är en angelägen fråga med tanke på de omfattande pensionsavgångar, som inte bara universitet och högskolor står inför, utan också utifrån den ökade efterfrågan på forskarutbildade som finns inom näringslivet och andra delar av arbetsmarknaden. Kvaliteten i svensk forskarutbildning är hög men kan bli högre och antalet forskarutbildade bör bli större.
Högskoleverkets rapport (2003:26) ”Forskarhandledning – Möte med vandrare och medvandrare på vetenskapens vägar” är ett viktigt bidrag till kunskaperna om forskarstuderandes situation. Generellt sett visar undersökningen att en stor majoritet av doktoranderna upplevde själva forskningsarbetet som intressant och att de också tyckte att deras huvudhandledare visade stort intresse för deras forskningsarbete. Trots detta menade drygt var fjärde kvinna och var femte man att de med den erfarenhet de har i dag knappast eller absolut inte skulle ha påbörjat forskarutbildningen. Olika problem har identifierats under utbildningen och en av de vanligaste anledningarna till att doktoranderna någon gång övervägt att ge upp sina studier handlade just om problem i handledningsrelationen.
Det är glädjande att Kristdemokraternas förslag om att man ska kunna doktorera parallellt med arbete har vunnit gehör, liksom att deltidsarbete utanför lärosätet ska vara möjligt för forskarstuderande och doktorander som därigenom kan bibehålla en del av sin ordinarie tjänst. Vi anser dock att de också ska ha rätt till forskarstudier på heltid, om och när de så önskar. Därmed ökar den forskarstuderandes möjlighet att avsluta sin forskarutbildning.
För att kunna svara emot samhällets och högskolornas ökande behov av disputerade bör finansieringen av forskarstudier ses över, liksom de forskarstuderandes hela studiesociala situation. Eftersom den skiljer sig från grundutbildningsstudenternas studiesociala situation kräver vi att den utreds separat. En god finansiering av forskning och av forskaren är nödvändigt också för att kunna attrahera nya grupper. Vi utvecklar tankarna om forskning och forskarutbildning i motion Ub509 Forskning.
En grundutbildning av hög kvalitet är en förutsättning både för att samhällets behov av arbetskraft ska kunna tillgodoses, forskare kunna rekryteras och utbildningen fördjupas. Utan hög kompetens och engagerade lärare riskeras rekryteringen av goda forskarämnen. I dagsläget är nästan hälften av högskolelärarna 50 år eller äldre. Under senare år har antalet studenter ökat med mer än 80 procent. Antalet lärare steg bara med ca 20 procent under samma period. För att ändå bibehålla kvaliteten i grundutbildningen har lärarna i ökad utsträckning arbetat oavlönat. Det har lett till ökad utbrändhet bland lärarna. Tveksamt att tala om en ”utbyggnad” när priset betalas av personalen. Den sammantagna konsekvensen är att lärarförsörjningen nu är ett allt större begränsande faktum.
För att lösa detta problem krävs det systematiska satsningar på såväl nyrekrytering av personal som riktade resurser för kompetenshöjande åtgärder av de redan anställda lärarna. Kristdemokraterna anser att ett led i denna satsning bör vara att alla högskollärare garanteras tid för kompetensutveckling. Vidare krävs det att högskolelärarnas löner kommer i paritet med de löner som erbjuds för liknande kompetens på arbetsmarknaden i övrigt.
Eftersläpningen i andelen disputerade lärare är stor, speciellt på de yngre lärosätena. De resurser som krävs för att öka andelen forskning och antalet forskare inom utbildningsvetenskapen och de yngre lärosätena kan inte tas från andra vetenskapsområden. Vi ser en risk att ekonomiskt trängda prefekter inrättar adjunkturer i stället för lektorat för att spara pengar. Adjunkterna betyder dock mycket i undervisningen. Det rimliga är att yngre respektive nyanställda adjunkter erbjuds möjlighet att inom anställningen genomgå forskarutbildning och avlägga minst licentiatexamen. Regeringens politik leder till en sänkning av ambitionerna för högskolan. Kristdemokraterna anser att så många lärare som möjligt inom högskolan ska vara forskarutbildade. Som en kvalitetssatsning på högskolan föreslår Kristdemokraterna därför att en del av outnyttjade per capita-ersättningar till följd av tomma platser avsätts för att kunna öka andelen disputerade lärare. Medlen ska fördelas av lärosätena utifrån möjligheter och behov.
Den undervisande personalens kompetens är av avgörande betydelse och därför bör all undervisande personal i högskolan ges en praktisk pedagogisk utbildning. Kristdemokraterna är vidare positiva till att en högskolepedagogisk utbildning krävs för fast anställning som högskolelärare. Vid anställningsförfarande ska stor vikt läggas vid både vetenskaplig skicklighet och pedagogisk meritering. Erfarenheten visar att större vikt tillmäts de vetenskapliga meriterna, bl.a. beroende på att de pedagogiska meriterna är svåra att mäta.
Vi ser fördelar i en nationell modell där lärosätena får ansvar för den pedagogiska utbildningen av lärare i hela landet inom ett ämnesområde. Det innebär exempelvis att alla högskollärare i kemi genomgår en pedagogisk utbildning vid endast ett lärosäte i Sverige, en utbildning som vilar på praktisk pedagogik och hur denna kan användas specifikt för högskolekurser i kemi. Vi anser inte att det i första hand är utbildning i form av generella teorier som behövs, utan ämnesdidaktik, handledarskap och kunskap om utvärdering och om olika examinationsformer. Anknytningen till den egna verkligheten kan ge kursen ett större värde för läraren, och att möjligheterna att utbyta idéer med ämneskollegor kan utveckla det egna arbetssättet. Några områden som bör ges särskild uppmärksamhet är
olika pedagogiska metoder, som exempelvis problembaserat lärande, PBL,
informationsteknik, Internet m.m. och dess användbarhet för studenternas lärandeprocess,
vetenskapsteori som ett verktyg och ett förhållningssätt i studenternas kunskapsinhämtning.
Ambitioner som innebär konkretisering av de pedagogiska meriterna innebär att studenterna kan få ännu mer engagerade och intresserade lärare, liksom att anställningsförfarandet blir enklare på denna punkt. Likaså kan ett bra pedagogiskt meriteringssystem underlätta lönesättningen.
Inom Högskoleverket har Rådet för högre utbildning fått ett vidgat uppdrag så att det omfattar nationella fortbildningsinsatser och annat stöd för pedagogisk förnyelse. Detta är viktigt för att sammanställa och vidarebefordra satsningar inom forskning kring uppföljning och utvärdering, högskolepedagogik och didaktik, informations- och kommunikationsteknik. Högskoleverket tillförs idag riktade medel och regeringen utser rådsmedlemmarna. Policyn för finansiering bör ändras så att rådsmedlemmarna i större omfattning kan utgöra en del av lärosätenas strategier för pedagogisk förnyelse, bl.a. genom förankring i högskolestyrelserna.
Även om satsningarna på att öka antalet disputerade lärare är viktigt, så måste det också finnas möjlighet att nischa sig som högskollärare eller forskare. Det är inte allom givet att vara en god pedagog, och det är inte allom givet att vara en god forskare. Högskolans struktur måste skapa sådana möjligheter att människors olikheter kan tas till vara. Möjligheter att skapa kortare lärartjänster, exempelvis vid de konstnärliga högskolorna, är viktigt för att inhämta kunskap och inspiration från fältet.
Finansieringen av forskning bygger på och tar sin utgångspunkt i fakultetsanslagen. Tillräckliga basresurser för kärnkompetensen ska gå direkt till lärosätena och varje lärosäte ska självt ansvara för fördelningen. Någon jämn fördelning av forskningsresurser finns det dock inte statsfinansiellt utrymme för. Dagens konkurrenssituation om forskningsmedel skapar ad hoc-lösningar och kräver avsevärd tid på lärosätena. Det är rimligt att behålla viss konkurrens men det är också viktigt att öka basfinansieringen av grundforskningen. Kristdemokraterna anslår därför 100 miljoner kronor mer än regeringen 2004 till forskning och forskarutbildning.
Kristdemokraterna menar att det är viktigt att det finns en balans mellan extern konkurrens och mera långsiktig basfinansiering. Med en någorlunda trygg bas kan de medel som forskningsråd och stiftelser förvaltar användas för den högkvalitativa grundforskning inom skilda områden som de är till för att stödja. Vi utvecklar vår syn på forskning och forskare i en vår motion Ub509 Forskning.
Människorna i högskolan – studenter, forskarstuderande, högskollärare och forskare – är både mål och medel för all verksamhet i högskolan. Därför måste trygghet, kvalitet, förutsägbarhet och rättssäkerhet vara övergripande utgångspunkter för all högskolepolitik.
Högskolan ska ha stora möjligheter att själv utforma sin verksamhet. För att öka lärosätenas självbestämmande bör öronmärkningen av statliga anslag minskas och större del av anslagen gå via grundutbildnings- och vetenskapsområdesanslagen.
Den kristdemokratiska synen på självförvaltande högskolor innebär att högskolestyrelserna, för de högskolor och universitet där staten är huvudman, bör bestå av en tredjedel lärare som utses av de vid högskolan verksamma lärarna, en tredjedel studenter som på samma sätt utses av studenterna samt en tredjedel allmänföreträdare. Allmänföreträdarna bör utses av regeringen. Allmänföreträdarna bör representera ett brett fält av det omgivande samhället och gärna också det internationella akademiska samhället.
Ordföranden bör utses av regeringen medan rektor bör utses av högskolestyrelsen. Nuvarande ordning innebär en uppenbar risk för att villkoren för självständig forskning och högre utbildning i Sverige äventyras eftersom den politiska styrningen av högskolornas verksamhet och inriktning riskerar att öka. Rektor måste få en tydligare roll som ledare.
Vi är positiva till att öka antalet fristående högskolor. De icke-statliga högskolornas avtal med staten tecknades ofta under en tid med lägre utrymme för prestationskostnad än idag. Dessa högskolor får varken del av de nya utbildningsplatserna eller de nytillkomna forskningsresurserna. Detta är inte rimligt och avtalen bör därför omförhandlas om uppdragstagaren så önskar. Dessa högskolor har en bred studentbas och en högkvalitativ utbildning och bör få del av den stora utbyggnaden av högskoleplatser. Eftersom de både uppfyller kvalitetskraven och har en stor efterfrågan på sina kurser, måste de ges möjlighet till tillväxt genom rättvisa statsbidrag och en uppräkning av antalet årsstudieplatser. Det vore önskvärt att staten tog vara på de erfarenheter av kreativitet och engagemang som friare former kan utveckla.
Kristdemokraterna anser att man så långt möjligt bör renodla myndighetsstrukturen. Vi anser att Högskoleverkets främsta uppgifter är kvalitetskontroll och tillsyn av högskolorna samt att företräda nationella intressen i en decentraliserad högskoleorganisation. Det innebär till exempel att Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning med vårt förslag till yrkeshögskola inlemmas i Högskoleverket för en effektiv administration inom högskolesektorn.
Regeringen fattade i januari 2003 beslut om att Mitthögskolan blir universitet den 1 januari 2005. Beslutet ligger i linje med Högskoleverkets inledande bedömning, att det behövs ytterligare ett par år för att utveckla och förstärka forskningsmiljöerna. Men Högskoleverket ser det som mycket olyckligt att Mitthögskolan får sin universitetsrättighet utan att någon form av fortsatt kvalitetsgranskning ansetts nödvändig under tiden fram till 2005. Detta sett mot bakgrund av dels de förväntningar som Högskoleverkets bedömargrupp ställt på vad Mitthögskolan ska åstadkomma inom den angivna tidsperioden, dels den risk som föreligger för att legitimiteten för det kvalitetsgranskningssystem som regering och riksdag har infört kan urholkas. Kristdemokraterna anser att det är odiskutabelt att Högskoleverkets bedömning skall vara vägledande för om och när högskolor ska ges universitetsstatus.
Högskolan har en viktig roll för framförallt högre utbildning och forskning men även för utvecklingen av samhället. Det senare får emellertid inte leda till att kvaliteten försummas. Det finns en risk att regeringen vid beslut om nya vetenskapsområden och universitetsstatus tar alltför stor hänsyn till andra skäl än kvaliteten. Högskoleverket gör en ambitiös och strukturerad granskning vid ansökan om vetenskapsområde eller universitet. Kristdemokraterna menar att regeringen ska ge vetenskapsområde till ansökande högskolor där Högskoleverket har undersökt kvaliteten och tillstyrkt ansökan innan andra högskolor ges vetenskapsområde.
1997–2003 byggde regeringen ut högskolan kraftigt. Denna satsning har vi kritiserat och dragit ner på anslagsmässigt eftersom vi har förutsett att kvaliteten skulle bli lidande. Med hänsyn till det statsfinansiella läget har regeringen i vårpropositionen och i budgetpropositionen gjort nedskärningar på högskolan. Regeringen gör därmed av nöd det som Kristdemokraterna sedan länge krävt av omtanke. Kristdemokraterna vill bygga ut högskolan i jämn och hög takt. Vi tar avstånd från politiseringen av högskoleexpansionen.
Mycket har skett i högskolan under 1990-talet. Riksdagens revisorer pekar på högskolans decentralisering som en av de viktigaste händelserna för högskolan under 1990-talet, men det finns också trender som går i motsatt riktning. Beslut måste fattas så nära människorna som möjligt, på lägsta effektiva nivå. Teknik och naturvetenskap får ett stort utrymme och insatser görs för att säkra rekryteringen till utbildningen inom dessa områden eftersom det är områden där högutbildad arbetskraft är mycket efterfrågad. Men många av högskolans kunskapsområden saknar helt eller delvis kommersiellt intresse. Ämnen inom humaniora är i stor utsträckning kulturbärande och ger studenten tillfälle till självreflektion och kritiskt tänkande.
Det är viktigt att det finns en mångfald av utbildningar, och att utbildningarna i sig kan ge en viss bredd, att utbildningar innehåller moment från andra vetenskapliga ämnesområden. Tvärvetenskapliga utbildningar är ett exempel på hur man kan möjliggöra broar mellan ämnesområden: en humanist behöver kunskap om tekniken och dess konsekvenser och en ingenjör behöver kunskap om mänskliga och kulturella värden. Därför bör anslagsramar mellan olika vetenskapsområden fördelas centralt för att säkerställa bredden inom högskolan. Detta, snarare än centralstyrd platstilldelning, skapar nödvändig dynamik för att omfördela tomma platser. Kristdemokraterna anser att studenternas val i högre grad än idag ska vara avgörande för platstilldelningen.
Det är viktigt att utbildningspolitiken präglas av långsiktighet och en genomtänkt strategi. Inte minst angeläget är att statsmakterna håller de löften som ges till lärosätena. Ett exempel på den nuvarande regeringens brister i detta avseende är behandlingen av Centrum för Mikroelektronik vid Chalmers tekniska högskola. När detta centrum etablerades fanns ett årligt driftsbidrag i de efterföljande budgetpropositionerna. I propositionen 1999 försvann driftsbidraget, utan förvarning eller diskussion. Det skedde drygt ett halvår innan över 200 forskare flyttade in i det färdiga centret. Resultatet av regeringens agerande blev att ekonomin för centret och dess forskning urholkades drastiskt. Det i en situation när forskningen behöver mer, inte mindre, pengar. Kristdemokraterna menar att löften skall hållas. Regeringens agerande undergräver dess trovärdighet.
Högskolornas redovisningssystem är i allmänhet inte uppbyggda på ett sätt som gör att det går att härleda hur höga kostnaderna är per student. De lärosäten som har ett utbildningsutbud som avviker från det nationella genomsnittet kan få en lägre eller högre ersättning än vad som varit fallet om resurstilldelningssystemet varit mera differentierat (exempelvis nedbrutet så långt som till kursnivå). Inom det humanistiska utbildningsområdet är exempelvis språkutbildningar relativt sett dyra. Det bör finnas en koppling mellan vad det kostar att utbilda studenter och storleken på den statliga ersättningen. För att denna ska kunna bestämmas enligt produktionskostnadsprincipen är det av central betydelse att högskolornas redovisningssystem är uppbyggda på ett sätt som gör att det går att härleda hur höga produktionskostnaderna är per student.
Det är anmärkningsvärt att detta inte är möjligt idag. Det har lett till en situation där det inte ens är teoretiskt möjligt att få resurstilldelningssystemet att fungera på det sätt som det är tänkt. Avsaknaden av en individbaserad kostnadsredovisning utgör inte enbart ett problem för staten som beställare av utbildning. Den är framför allt ett stort problem för de enskilda högskolorna som utbildningsanordnare. Tanken med olika tilldelning till olika utbildningsområden är att högskolorna ska ges ekonomiska incitament att anordna flest utbildningar inom de utbildningsområden där de relativt sett är duktiga. För att universiteten och högskolorna ska kunna agera på ett optimalt sätt i detta avseende är det av central betydelse att högskolorna har en god uppfattning om vilka utgifter de har för de olika utbildningarna.
Kristdemokraterna menar att avgiftsfriheten för svenska studenter i högskolan ska ligga fast. Av detta följer att studenter inom EES också omfattas av avgiftsfrihet i svensk högskola. I SOU 2000:92 ”Advantage Sweden” föreslås som ett alternativ att högskoleförordningen ändras så att högskolorna får möjlighet och har skyldighet att ta ut avgift för högskoleutbildning av studenter och doktorander från länder utanför EES, som ej omfattas av utbytesavtal mellan universitet. Lärosätenas möjligheter att ta ut avgifter samt vilka skyldigheter som detta innebär gentemot de studenter som betalar avgifter bör regleras i en särskild förordning. Dimensioneringen ska vara lärosätets sak att avgöra, och lärosätet ska få behålla intäkterna. En högskola får dock inte åsidosätta det utbildningsuppdrag som statsmakterna har lagt fast.
Kristdemokraterna är positiva till förslaget inte minst mot bakgrund av resursbristen inom högskolan. Det ökar omsättningen och det är berikande för högskolan att öka kontakterna med omvärlden. Vi har också nåtts av signaler att såväl enskilda lärosäten som företrädare för universitet och högskolor är intresserade. De ser detta bland annat som ett sätt att kompensera urholkningen av fakultetsmedlen och en möjlighet att driva utvecklingen i högskolorna vidare också på internationell nivå. Vi föreslår en översyn av högskoleförordningen m.m. i utredningens riktning för att möjliggöra en försäljning av utbildning till studenter utanför EES med start halvårsskiftet 2004. Lärosätenas möjligheter att ta ut avgifter samt vilka skyldigheter detta innebär bör regleras i en särskild förordning.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Torsten Lindström (kd) |
|
|
Sven Brus (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |