Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att kunskapen om funktionshandikappet dyslexi ges ökad uppmärksamhet i lärarutbildningen.
Dyslexi, dvs svårigheter med ord och bokstäver, är ett vanligt förekommande funktionshandikapp i Sverige. Antalet personer som har dyslexi är svårt att beräkna, men ca 6 % av befolkningen har tydlig dyslexi och ytterligare ca 4 % visar vissa små tecken på dyslexi.
Den som har läs- och skrivsvårigheter/dyslexi har en extra tung börda att tillägna sig ny kunskap. Det måste därför vara skolans och hemmens skyldighet att underlätta och minska denna börda så mycket som möjligt.
Alla barn som fyllt sju år måste gå i skolan. Det är lagstadgat. Det är också lagstadgat att skolan måste hjälpa elever med särskilda behov, och dyslexi ingår i särskilda behov. En stor del av ansvaret läggs på lärarna. Därför är det viktigt att den kunskap som finns idag om dyslexi integreras i lärarutbildningen så att alla lärare, inte bara speciallärarna, får de förutsättningar som krävs för att kunna vara ett stöd och en resurs för elever med dyslexi.
Det bedrivs en hel del forskning om dyslexi, och det finns en mängd teorier om olika metoder för lärare att arbeta med barn som har dyslexi. Exempel på metoder är att erbjuda muntliga prov, läsa skriftliga prov för eleven, ge elever lästexter som ska läsas under lektionstid i förväg. Allt detta kräver att läraren är utbildad i ämnet för att de ska ha förutsättningar att ge det stöd som barn med dyslexi behöver för att uppnå kunskapskraven i skolan.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Ann-Kristine Johansson (s) |
|
|
Sinikka Bohlin (s) |
Berit Högman (s) |
|
Marina Pettersson (s) |
Tommy Ternemar (s) |
|
Jarl Lander (s) |