För Kristdemokraterna är barnomsorgen en hjärtefråga. Utan en väl fungerande barnomsorg som kan erbjuda trygghet och omsorg för barnen ökar risken för otrygga barn och därmed ett otryggt samhälle. Kristdemokraterna ser med stor oro på den likriktning och den kvalitetsförsämring som har skett inom barnomsorgen det senaste decenniet. Mångfalden håller helt på att försvinna, nästan alla barn går idag i den kommunala förskolan trots att många föräldrar egentligen skulle vilja ha något annat. Barngrupperna blir allt större och personaltätheten allt mindre. Detta har skapat en stressig miljö med mindre tid för varje barn. Alla barn är i behov av trygghet och vuxenkontakt. Trygghet är dock svårt att känna och vuxenkontakt svårt att få i en stressig miljö med alltför få vuxna. Kristdemokraterna är mycket kritiskt till regeringens handlingsförlamning vad gäller förskolans kvalitetsförsämring och kräver att regeringen tar frågan på större allvar. Ett av regeringens vallöften var att 6 000 nya förskollärare skulle tillföras. Detta löfte ser nu ut att bli ännu ett av regeringens stora svek mot väljarna. Istället för att skapa möjlighet för småbarnsföräldrar att kunna välja mellan olika barnomsorgsalternativ gör man allt för att kväva olika alternativ. Målet är uppenbart att alla ettåringar ska in i förskolan. Barnen blir elever och verksamheten ska kallas för utbildning istället för omsorg. För Kristdemokraterna är det viktigt att hävda barnens rätt att få vara barn och deras rättighet att få utrymme för lek och omsorg. Vi avvisar regeringens alla försök att förvandla barnomsorg till en utbildningsinstans för bran från ett års ålder. Föräldrar som vill vara hemma, anlita en dagbarnvårdare eller välja något annat alternativ ses med skepsis av regeringen. Vi vill föra en politik där barnomsorgen verkligen får vara omsorg om barnen och inte en ny skolform för ettåringar. Därför vill vi ge förutsättningar för olika alternativ så att föräldrarna kan välja den typ av omsorg för sina barn som passar just dem bäst. För barnens skull är det dags för en ny politik som sätter barnens behov främst.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Inledning 4
5 Vad är barnomsorg? 4
5.1 Definitioner 5
5.2 Kvalitet – vad är det? 5
6 Barnomsorgens problem 6
6.1 Reformer för barn gynnar vuxna 6
6.2 Omsorg har blivit utbildning 7
6.3 Mångfald har blivit likriktning 8
6.4 Förskoleklassen 8
6.5 Skolbarnsomsorgen 9
6.6 Ekonomisk utarmning 10
7 Förslag till förbättringar i barnomsorgen 10
7.1 Förskola 11
7.1.1 Tak i barngrupperna 12
7.1.2 Fristående förskolor 12
7.2 Familjedaghem 13
7.2.1 Uppvärdera familjedaghemmen 13
7.3 Öppen förskola 14
8 Arbetsmiljö 14
9 Personal 15
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnomsorg är en omsorgsfråga och inte en utbildningsfråga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lekens betydelse för barns utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tillägg i Skolverkets kvalitetsbegrepp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristerna inom skolbarnsomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Skolverket i uppdrag att utfärda allmänna råd för barngruppernas storlek.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommuners skyldighet att införa ett maxantal barn för barngrupperna i förskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa etableringsfrihet för förskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla värdegrundsarbetet i förskolorna genom att skriva in värdegrunden i förskolans läroplan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsyn och uppföljning av förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att familjedaghemmen skall ingå i den allmänna förskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bevaka situationen för de öppna förskolorna med anledning av den allmänna förskolans införande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bevara och utveckla fler öppna förskolor med pedagogiskt utbildad personal.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbetsmiljölagen även skall omfatta förskolebarn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortbildning för personal inom förskoleverksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhetsprojekt inom förskolan.
FN:s konvention om barns rättigheter, som Sverige åtagit sig att följa, slår fast att vuxna är skyldiga att alltid sätta barnets bästa i främsta rummet. Det är föräldrarnas både förmån och skyldighet att avgöra vad som är bäst för just deras barn under olika perioder i livet. Det är de som har huvudansvaret för omsorgen om och fostran av barnen och som står för kontinuiteten i barnens liv. I vårt moderna samhälle uppstår ofta en konflikt mellan barnens behov av sina föräldrar och föräldrarnas behov av att behålla och befästa sin ställning på arbetsmarknaden. I det läget är det statens och kommunernas uppgift att utforma bidragssystem och verksamheter så att båda föräldrarna får en realistisk möjlighet att sätta barnens behov främst. Kristdemokraterna vill förbättra ersättningsnivåerna och höja taket i föräldraförsäkringen. Detta ska gälla tills barnet fyller ett år. Därefter vill vi ge föräldrarna ekonomiska och praktiska möjligheter att minska förvärvsarbetstiden eller vara hemma på heltid i ytterligare minst två år genom införandet av ett barnomsorgskonto. Rätten till tjänstledighet ska gälla under barnets tre första år. I pensionssystemet som gäller idag har vi tidigare fått igenom rätten till fyra så kallade barnår. Det innebär att vård av barn ger rätt till pensionspoäng under sammanlagt fyra år. Utöver detta vill vi också höja det barnrelaterade bostadsbidraget för att på så sätt stötta inte minst ensamstående föräldrar med knappa ekonomiska resurser. Sammantaget ger de reformer vi vill genomföra föräldrarna betydligt större handlingsfrihet än idag, vilket vi tror skulle gagna både barnen och föräldrarna.
Barngrupper på långt över tjugo barn, vistelsetider på 50 timmar per vecka, treåringar som är stressade, föräldrar med dåligt samvete och förskollärare som blir sjuka på grund av de hårda arbetsvillkoren är några bilder ur den svenska barnomsorgen. Samtidigt berömmer sig regeringen av den höga kvaliteten i svensk barnomsorg. För oss går det inte ihop. Den svenska barnomsorgen är i kris och det krävs en ny politik för att vända den negativa trenden.
Omsorgen om våra barn är samhällets viktigaste uppgift. Barnomsorgen i alla dess former, från föräldrarnas omsorg i det egna hemmet till familjedaghem och förskolor, måste prioriteras och dess kvalitet ständigt förbättras. Barnomsorgen är en av de absolut mest prioriterade frågorna för oss kristdemokrater både ideologiskt och ekonomiskt. Vi vill skapa valfrihet för varje familj att lösa omsorgen om barnen på bästa sätt och att kunna kombinera föräldraskap och förvärvsarbete.
För oss kristdemokrater är barnomsorg allt från familjens egen omsorg i hemmet till familjedaghemmet, förskolan, öppna förskolan och skolbarnsomsorgen. Det är föräldrarna som ansvarar för barnets omsorg och som står för kontinuiteten i barnens liv. Men föräldrarnas omsorg måste oftast kombineras med omsorg utanför hemmet så som förskola och familjedaghem. Detta för att möjliggöra studier eller yrkesarbete men också för att ge barnen upplevelser tillsammans med andra barn och vuxna. Barnomsorgen utanför hemmet ska ha hög kvalitet och innebära såväl stimulans och pedagogisk utveckling som fri lek och omsorg om barnen. Denna barnomsorg måste hålla högsta kvalitet så att föräldrarna kan känna sig trygga i förvissningen att deras barn får bästa möjliga omsorg under deras frånvaro.Under senare år har barnomsorgen blivit liktydigt med förskola och det finns en tydlig viljeinriktning hos regeringen att göra den alltmer lik och integrerad med den vanliga skolan. Vi vill dock anlägga ett bredare perspektiv, särskilt för de yngre barnen, där vi ser förskolan som en av flera möjliga omsorgsformer.
Utvecklingen av barnomsorgen under 1990-talet har inneburit att många nya begrepp etablerats medan gamla uttryck fått nytt innehåll eller försvunnit. I den socialdemokratiska regeringens vokabulär har begrepp lanserats som är nödvändiga att känna till i arbetet med dessa frågor. Vi vill därför ge några definitioner:
Förskoleverksamhet är samlingsnamnet för de olika formerna av barnomsorg för barn från ett år till de börjar skolan. Förskoleverksamhet bedrivs i form av förskola, familjedaghem och öppen förskola.
Daghem existerar inte längre utan kallas nu förskolor.
Förskola, barnomsorgsform för grupper av barn som styrs av en läroplan med tydliga pedagogiska mål.
Familjedaghem, i vardagligt tal dagmamma, det vill säga barnomsorg förlagd i dagbarnvårdarens hem och som styrs av allmänna råd från Skolverket.
Föräldrakooperativ, förskola som delvis drivs med föräldramedverkan.
Öppen förskola, organiseras oftast av hemarbetande föräldrar och dagbarnvårdare tillsammans med en förskollärare. Barnen är inte inskrivna i verksamheten utan kan komma efter behov och önskemål. Ofta sker ett samarbete med till exempel BVC.
Skolverket har i sitt arbetsmaterial för kvalitetsarbete i förskolan, BRUK, gjort en definition av vad kvalitet är. ”Kvalitet inom förskola och skola är en samlingsbeteckning för hur väl verksamheten:
uppfyller nationella mål
svarar mot nationella krav och riktlinjer
uppfyller andra mål, krav och riktlinjer som är förenliga med de nationella (t.ex. skolplan, lokal arbetsplan, arbetslagens prioriterade mål)
kännetecknas av en strävan till förnyelse och ständiga förbättringar utifrån de förutsättningar man har.”
Vi anser att det är en användbar men otillräcklig kvalitetsdefinition. Kvalitet kan inte enbart vara relaterad till centralt uppställda mål utan måste även relateras till de som är aktiva i verksamheten. Hur barn, föräldrar och personal upplever kvaliteten är lika viktigt som verksamhetens förhållande till de nationella målen.
En verksamhet som uppfyller de nationella målen men där barnen inte mår bra eller där föräldrarna eller personalen inte känner sig nöjda kan inte anses ha en god kvalitet. Kristdemokraterna vill därför att Skolverket ska lägga till en punkt under kvalitetsbegreppet som tar upp hur barnen och föräldrarna upplever verksamhetens kvalitet.
Göran Persson har lovat att han tillsammans med sin regering ska beakta barnperspektivet i alla beslut som rör barn. Vad har då resultatet blivit av de senaste årens socialdemokratiska styre? Den socialdemokratiska barnomsorgspolitiken är oftast en politik för vuxensamhället, inte för barnen. Målet är att få ut så många vuxna som möjligt i förvärvsarbete och då är barnen ett hinder som måste undanröjas. Resultatet av en sådan politik kan vi se i den barnomsorgssituation som vi har idag.
Två politiska reformer under senare år har fått och kommer att få stora effekter för utvecklingen av barnomsorgen: maxtaxan och den allmänna förskolan.
Maxtaxan innebär att alla i hela landet, oavsett inkomst, betalar lika mycket för barnomsorgen. För många, framför allt höginkomsttagare, har det inneburit rejält minskade barnomsorgsavgifter. Taxorna för ensamstående föräldrar och låginkomsttagare har däremot inte sänkts nämnvärt, och de som inte vill eller kan utnyttja den offentliga barnomsorgen får inte alls del av reformen.
Ett av regeringens syften med reformen var att öka antalet personer i förvärvsarbete, vilket uppenbarligen lyckats eftersom resultatet har blivit en ökande efterfrågan på barnomsorg. Detta erkänns nu också direkt av regeringen där man i budgetpropositionen benämner barnomsorgen som priskänslig och att den ökade efterfrågan därför är högst naturlig. Enligt Kommunförbundet har efterfrågan på barnomsorg ökat i 89 procent av kommunerna sedan maxtaxan infördes. Kommunerna har dock inte fått tillräcklig ersättning för de ökande kostnaderna och resultatet har blivit större barngrupper. I 80 procent av kommunerna har också barnens vistelsetid ökat. Att barn har längre arbetstid än sina föräldrar och tillbringar uppemot 50 timmar i veckan i förskola är inte ovanligt. Mellan åren 1996 och 1999 ökade den genomsnittliga tiden ett barn vistas i förskola med totalt 30 minuter per vecka. Under de första månaderna efter maxtaxans införande ökade vistelsetiden med ytterligare 50 minuter per vecka i snitt. Barnen tillbringar alltså allt mer tid på dagis i allt större barngrupper och får allt mindre tid med sina föräldrar. Detta är en oroväckande utveckling och det är ofattbart hur regeringen bara kan stå och titta på. Kristdemokrtaterna vill se en politik som möjliggör för föräldrar att få mer tid för sina barn, en politik som leder till mindre barngrupper och därmed till mindre stress för både barnen, föräldrarna och personalen.
Från och med nästa år har regeringen beslutat höja maxtaxan. Detta kunde ha blivit ett välkommet tillskott för kommunerna i arbetet för att minska barngruppernas storlek. Av detta blev dock intet. Regeringen drar istället in hela summan 290 miljoner till staten.
I januari i år infördes den allmänna förskolan. Den var ett delförslag i propositionen om maxtaxa inom barnomsorgen och har som sådan rönt ganska liten uppmärksamhet. Förändringen innebär att alla fyra- och femåringar erbjuds gratis förskola tre timmar om dagen. Hur barn inom familjedaghemmen skulle hanteras framgick inte. Regeringen hade inte tänkt igenom förslaget på den punkten. Av ekonomiska skäl fick därför många föräldrar välja förskola istället för familjedaghem trots att det inte var vad de önskade i första hand. Det ökade trycket på förskolorna ytterligare och det kan innebära en utslagning av familjedaghemmen på sikt. Vissa kommuner har redan beslutat om nedläggning av familjedaghem för att bekosta ett ökande antal platser i förskolan. Samtidigt har andra kommuner infört samma avgiftssystem för familjedaghemmen som för förskolan och gjort även den avgiftsfri femton timmar i veckan för fyra- och femåringar. Detta är den linje Kristdemokraterna förespråkar och vi förväntar oss att Skolverket i kommande rapport om familjedaghemmen ska påtala regeringens orättvisa behandling av dessa.
Eftersom barn är olika och har olika behov ska alla förskoleverksamheter ha lika villkor. Praktiska och ekonomiska förutsättningar får inte göra det omöjligt för föräldrarna att välja den barnomsorg de önskar.
På nationell nivå har barnomsorgen under 1990-talet gått från att vara huvudsakligen en familjepolitisk fråga till att bli en utbildningspolitisk fråga. Den 1 juli 1996 överfördes ansvaret för barnomsorgen från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet och 1998 fick daghemmen en egen läroplan och förvandlades från daghem till förskolor. Nu har Skollagskommittén föreslagit att förskolans verksamhet ska beskrivas som utbildning och barn ska kallas för elever istället för barn från ett års ålder. Vi vill med bestämdhet avstyrka dessa förslag. Barn är barn och måste också behandlas därefter. Det finns ingen anledning att stressa barnen i syfte att göra dem redo för grundskolan. Att få leka fritt och få omsorg är viktigt för ett litet barn. Formell utbildning kommer med stigande ålder och behöver inte stressas fram i form av ny lagstiftning. För oss är det självklart att det livslånga lärandet börjar redan vid födseln och sedan pågår oavbrutet oavsett om barnet är i förskola eller ej. Skollagskommitténs vilja att helt avskaffa familjedaghemmen till förmån för förskola är upprörande. Föräldrarna vet bäst i vilken verksamhet deras barn får bästa omsorg, därför ska olika alternativ finnas tillgängliga. Socialdemokraternas likriktning och inställning att endast förskolan kan utgöra grunden för ett livslångt lärande avvisar Kristdemokraterna bestämt. Barnomsorgen får inte bli en skola för de allra minsta utan ska i första hand erbjuda trygghet, närhet och värme för de minsta barnen. Så var det tänkt från början. Det var ingen slump att benämningen var just ”daghem”, små grupper i hemliknande miljö. Detta har idag utvecklats till något som snarare liknar stordrift.
De senaste åren har inneburit en allt större likriktning inom barnomsorgen. Alternativa barnomsorgsformer som familjedaghem och öppna förskolor får inte längre plats i den socialdemokratiska barnomsorgsmodellen. Alla barn ska styras in i förskolorna helst från ett års ålder oavsett föräldrarnas önskemål. Maxtaxan och den allmänna förskolan påskyndar denna utveckling. Familjedaghem och öppna förskolor konkurreras ut av förskolorna, som får bättre villkor för sin verksamhet. Socialdemokraterna hävdar ständigt att utan förskola är barnen inte förberedda för skolan och hamnar efter i utvecklingen. Det är en propaganda som fått resultat. De öppna förskolorna har minskat med en tredjedel och antalet barn i familjedaghem har mer än halverats. Bara mellan 2001 och 2002 minskade antalet barn inom familjedaghemmen med nio procent och detta trots att det är omsorgsformer som skattas mycket högt av föräldrarna.
Till skillnad från övrig barnomsorg är förskoleklassen integrerad med det offentliga skolväsendet. Sedan 1998 är kommunerna skyldiga att erbjuda alla sexåringar plats i förskoleklass men det är frivilligt för barnet att deltaga. Eftersom förskoleklassen är en del av skolan är den första steget i att uppfylla läroplanens mål. Intentionerna när förskoleklasserna infördes var goda. Tanken var att det skulle skapas en smidigare övergång mellan barnomsorg och skola. En större flexibilitet skulle göra det möjligt för barnen att i sitt eget tempo ta steget från förskolan till skolan. Förskolans pedagogik med mer lek, skapande och utforskande arbetssätt skulle följa med förskoleklassen in i skolan. I maj 2002 kom Skolverkets första granskning av resultatet i rapporten Integration förskoleklass, grundskola och fritidshem. Rapportens slutsats är att resultatet blivit ett annat än det som var tänkt. Istället för att skolan påverkats av förskolans pedagogik är det förskolan som påverkats av skolan. Sexåringarna får i hög grad följa skolans riktlinjer med ämnesindelning, lektioner och raster. Problem har dessutom uppstått eftersom skolans lokaler varken är anpassade efter sexåringarnas rörelsebehov eller förskolans arbetsmetoder. Det här är kritik som måste tas på stort allvar. För barn i den här åldern är pedagogisk verksamhet både stimulerande och utvecklande. Men den får inte ske helt på bekostnad av den fria leken och barnens behov av vuxnas närhet och omsorg.
Skolbarnsomsorgen är till för skolbarn upp till och med tolv års ålder. Liksom när det gäller övriga barnomsorgsformer är kommunerna skyldiga att erbjuda skolbarnsomsorg till barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar men det är frivilligt för barnen att deltaga. Skolbarnsomsorgen förekommer i tre olika former: fritidshem, som är en pedagogisk gruppverksamhet för inskrivna barn, familjefritidshem och öppen fritidsverksamhet där barn inte är inskrivna utan kan komma och gå efter behov. Skolbarnsomsorgens syfte är att komplettera skolan och ge barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar en meningsfull fritid.
Skolverkets rapport, Barns omsorg, från våren 2001 visar att de flesta kommuner tillhandahåller en god skolbarnsomsorg för barn upp till nio års ålder och att de flesta föräldrar är nöjda med den verksamhet som erbjuds. Bland sex- till nioåringarna är över 60 procent inskrivna vid något kommunalt eller enskilt fritidshem. En helt annan bild ges dock av skolbarnsomsorgen för tio till tolvåringarna. Bland tioåringarna är enbart tolv procent inskrivna vid ett fritidshem och bland elvaåringarna har siffran sjunkit till drygt fyra procent. Skolverket menar att skolbarnsomsorgen för tio- till tolvåringarna är svårt eftersatt i många kommuner. Vissa kommuner erbjuder inte ens någon omsorg för denna åldersgrupp, vilket strider mot gällande regler. Resultatet blir att många barn tvingas gå hem till tomma hus eller lägenheter och är utan tillsyn under eftermiddagarna. Skolverket visar att den verksamhet som finns för denna åldersgrupp framför allt är fokuserad till fritidshem trots att skollagen anger öppen fritidsverksamhet som alternativ. Det är också öppen fritidsverksamhet som i störst omfattning efterfrågas av föräldrarna. Att verksamheten är eftersatt visar sig också genom att tillsynen brister från kommunernas sida. Bristande styrning, avsaknad av behovsinventering, dåliga lokaler och brist på personal är en del av den kritik som Skolverket lyfter fram. Det efterfrågar också uppföljning av hur väl verksamheten uppnått de mål som ställts upp i skollagen. I den verksamhet som finns är barngrupperna i många fall oacceptabelt stora. Ofta förekommer grupper på över 20 barn på en vuxen. Regeringen skriver också i årets budgetproposition att personaltätheten minskat kraftigt det senaste året, förmodligen som en följd av maxtaxan. Det är intressant att regeringen nu erkänner det Kristdemokraterna hävdat tidigare att större barngrupper och minskad personaltäthet har ett direkt samband med införandet av maxtaxan. Ekonomiska styrmedel är mycket effektiva.
Vi anser att Skolverkets kritik mot skolbarnsomsorgen är allvarlig. Tio- till tolvåringar har behov av vuxnas närvaro och tillsyn. Kommunerna måste ta sitt ansvar och utveckla skolbarnsomsorgen framför allt för åldersgruppen tio-tolv år. I den öppna verksamheten har barnen själva större möjlighet att hitta en avvägning som passar dem. Här finns stora möjligheter för kommunerna till samverkan med andra utförare, till exempel föreningar och kyrkor, för att kunna erbjuda en högkvalitativ verksamhet. Kristdemokraterna anslår mer pengar till kommunerna än regeringen som bland annat kan användas för att förbättra skolbarnsomsorgen.
Under 1990-talet har resurserna till barnomsorgen minskat i de allra flesta kommuner. Besparingarna har framför allt genomförts genom att barngruppernas storlek ökat och vuxentätheten minskat. Den genomsnittliga gruppstorleken har ökat från 13,8 barn 1990 till 17,4 barn 2002. Även antalet barn per vuxen har ökat kraftigt och snittet ligger idag på 5,3 barn per vuxen.
Dagens situation med överfulla dagis och långa dagar för barnen har inneburit att kvaliteten i förskoleverksamheten försämrats. På många håll runt om i landet bedriver förskolorna en fantastisk verksamhet med mycket knappa resurser och personalen gör vad den kan för att överleva den ekonomiska krisen. Men nu har utvecklingen gått så långt att det inte går att bevara kvaliteten i verksamheten vilket får mycket negativa konsekvenser för barnen.
En av förskolans grundläggande uppgifter är att överföra samhällets grundläggande värden till barnen, det handlar till exempel om människolivets okränkbarhet och alla människors lika värde. När barn får för liten tid med vuxna fungerar inte värdeöverföringen och det är mycket svårt att kompensera det när barnen blivit äldre.
Samtidigt kan barnpsykologer konstatera att allt fler, allt yngre barn visar tecken på stress. De långa dagarna i stora högljudda barngrupper tros vara en orsak till denna utveckling. I Göteborg har forskare konstaterat att många barn lider av hörselskador till följd av den höga ljudnivån.
Av denna anledning är det absolut nödvändigt att barngrupperna inom förskolan minskar. Socialdemokraternas vallöfte om 6 000 fler förskollärare ser ut att bli ytterligare ett svek riktat mot barnen. Utlovade satsningar skjuts upp och många barn och förskollärare får fortsätta fara illa i alltför stora barngrupper och i en stressig miljö. Regeringen skriver ännu en gång i budgetpropositionen att utbyggnaden ska ske i den takt ekonomin tillåter. Ordet tillåter är ett subjektivt begrepp och hur det ska tolkas beror naturligtvis på vilka prioriteringar man gör. Hittills har regeringen visat att ökad personaltäthet och minskade barngrupper inom förskolan har låg prioritet. Årskull efter årskull av barn hinner passera genom förskolan i en miljö som de inte mår bra av.
Kristdemokraterna menar att varje barn har unika behov och förutsättningar. Därför måste det vara möjligt att välja bland många olika barnomsorgsformer. Barnomsorgen utanför hemmet kan se ut på många sätt, förskola i offentlig och privat regi, familjedaghem, öppen förskola eller skolbarnsomsorg. Gemensamt för dem alla måste vara en verksamhet av god kvalitet med hög personaltäthet. Självklart kräver detta resurser och därför satsar Kristdemokraterna mer pengar på kommunerna än vad regeringen gör. Den politik för tillväxt som vi för är också en förutsättning för att kunna upprätthålla kvaliteten i den kommunala verksamheten. Förändringar krävs också för att ge föräldrarna ekonomiska möjligheter att välja mellan de olika förskoleverksamheterna eller att förlänga tiden med barnen något eller några år. Vi vill därför införa ett skattefritt barnomsorgskonto på 80 000 kronor för alla ett- till treåringar som inte utnyttjar den offentligt finansierade barnomsorgen. (Utnyttjas offentligt finansierad barnomsorg på halvtid får familjen ett halvt barnomsorgskonto och så vidare.) Det ger en större flexibilitet när familjer får ekonomiska förutsättningar att själva ordna sin barnomsorg. Privata barnomsorgsalternativ kan då kombineras med kortare arbetstid eller tid i förskola. Framför allt skapas möjlighet för familjen att tillbringa mer tid tillsammans.
Förskolan är idag den mest omfattande av alla barnomsorgsformer. Hösten 2002 var ca 72 procent av barnen ett och fem år inskrivna i förskolan. Av alla barn i åldersgruppen är ca 80 procent inskrivna i någon form av barnomsorg. Förskolan styrs av en läroplan som innehåller mål och riktlinjer rörande bland annat normer och värden, barnens utveckling och lärande, barns inflytande, samarbete med hemmen med mera.
Förskolan är nödvändig och viktig i vårt samhälle och möjliggör att föräldrar studerar eller förvärvsarbetar. Den får dock aldrig bli en förvaringsplats utan ska innebära en god pedagogisk verksamhet för barnen, vara ett stöd till föräldrarnas uppfostran samt ge barnen trygghet och omsorg. Förskolan ska liksom skolan förmedla samhällets grundläggande värden till barnen. Barn måste få lära sig förstå vad som är rätt och fel, hur vi ska bete oss mot varandra och deras empatiska förmåga måste övas. Om förskolorna har ett aktivt värdegrundsarbete kan mobbning och trakasserier högre upp i åldrarna förebyggas. I läroplanen för grundskolan fastslås basen för vårt samhälles värdegrund, det bör även göras i läroplanen för förskolan.
Förskolans pedagogiska verksamhet är av stor betydelse för de litet äldre barnen och det är viktigt att den är varierande och kan se till barnens olika behov. Barn uppskattar upplevelser och skapande verksamhet och därför bör olika former av kulturverksamhet förekomma regelbundet i förskolorna.
För väldigt många barn är förskolan en utmärkt utgångspunkt för den fortsatta skolgången men den kan aldrig ersätta föräldrarnas uppfostran och omsorg. Förskolan är ett komplement till föräldrarna och ska som sådant anpassa sig efter familjernas behov. Som situationen ser ut idag är det ofta familjerna som får anpassa sig efter förskolans behov för att inte ”störa” förskolans verksamhet. Så får det inte vara.
Barngruppernas storlek måste minska. Dagens stora grupper kan få mycket negativ effekt på barnens utveckling. Barn, framför allt de riktigt små, behöver kontinuerlig och tät vuxenkontakt för att utvecklas positivt. I stora barngrupper saknas den kontakten. Vi vill eftersträva minigrupper genom att ålägga kommunerna att sätta upp gränser för barngruppernas storlek i olika åldersgrupper. Idag finns inte någon som helst reglering på detta område. Kristdemokraterna har krävt att Skolverket ska få i uppdrag att ge ut allmänna riktlinjer för hur stora barngrupperna maximalt bör vara i olika åldersgrupper. Dessa riktlinjer ska vara vägledande för kommunerna när de beslutar om barngruppernas storlek. Redan i budgetpropositionen för 2003 skrev regeringen att den ämnade ge Skolverket i uppdrag att utfärda allmänna råd för kvaliteten i förskolan. Det sades dock ingenting om vad dessa råd ska innehålla eller när detta skulle ske. Även i årets budgetupplaga upprepas denna mening helt utan precisering om hur och när det ska ske. Detta är oacceptabelt. Att ge Skolverket ett uppdrag brukar inte ta så lång tid i andra sammanhang. Det visar att frågan om barngruppernas storlek inte prioriteras av regeringen.
Inom förskoleverksamheten finns det idag en bredd när det gäller pedagogisk inriktning. De fristående förskolorna har stått för en stor del av den utvecklingen. I början av 1980-talet var fristående dagis något som orsakade ilska och upprörda känslor hos många debattörer. Den borgerliga regeringen i början av 1990-talet gjorde mycket för att ge dem bättre förutsättningar, till exempel genom att införa etableringsfrihet, en frihet som den socialdemokratiska regeringen tog bort så fort den kunde när den kom till makten 1994.
Vi vill återinföra etableringsfriheten. Alla förskolor som uppfyller i lag fastställda villkor skall få tillstånd för sin verksamhet och ekonomiskt stöd från kommunen. Tillstånd och tillsyn skall skötas av Skolverket och inte som idag av kommunen.
Regeringens barnomsorgspolitik som ensidigt styr in barnen i den kommunala förskolan hotar inte bara andra typer av omsorgsverksamhet, utan även de fristående förskolorna. Det handlar om personalkooperativ, föräldrakooperativ och helt fristående förskolor. Dessa har ofta en speciell pedagogisk inriktning, till exempel Montessori-, Reggio Emilia- eller Frenetpedagogik vilket skapar alternativ till och kompletterar den traditionella förskolan. Men i och med maxtaxans införande har handlingsutrymmet beskurits bland annat för de dagis som tidigare konkurrerat med ett lägre pris. Det kan handla om föräldrakooperativ där det ställs krav på föräldraengagemang eller där man har sämre öppettider men lockar med lägre taxa eller en speciell inriktning. Dessa förskolor har i och med maxtaxan förlorat en av sina konkurrensfördelar. En annan grupp är de förskolor som satsat på extra bra kvalitet, i form av bättre lokaler eller högre personaltäthet. De har numera inte möjlighet att ta ut så mycket som en krona mer i månaden än vad regeringen påbjudit i och med maxtaxereformen. Ytterligare en dimension i debatten om de fristående förskolornas villkor som ofta glöms bort är att kommunala förskolor kan gå minus och kommunen täcker underskottet. Det innebär alltså att kommunala förskolor i verkligheten får betydligt mer pengar än de fristående.
De fristående förskolorna är inte ett hot utan en tillgång. De måste därför få goda villkor att utveckla sin verksamhet.
Skolverket svarar för tillsyn när det gäller förskolor och förskoleklasser i kommunal regi samt förskoleklasser i fristående skolor. När det gäller fristående förskolor är det däremot kommunen som har tillsynsansvar. Kristdemokraterna påpekade redan då beslutet fattades att detta är upplagt för problem. Vi föreslår att Skolverket, inte kommunerna, ska ha tillsynsansvar för de fristående förskolorna. Dels för att garantera likvärdighet oberoende av driftsform. Dels för att det de facto föreligger en konkurrenssituation mellan kommuner och fristående anordnare av förskoleverksamhet.
Familjedaghemmen är den barnomsorgsform som mest liknar familjens omsorg i det egna hemmet.
Det finns många fördelar med en sådan omsorgsform. Fördelarna ligger framför allt i den, i jämförelse med förskolan, oftare lugnare miljön. Det blir färre kontakter för barnen och den hemliknande miljön ger utrymme för en större flexibilitet. Det finns mer tid att låta varje barn få utlopp för sina tankar och idéer. Familjedaghemmen är idag den barnomsorgsform som flest föräldrar är nöjda med. Det finns all anledning att slå vakt om denna verksamhet.
Socialdemokraterna har under senare tid givit föräldrarna bilden av familjedaghem som något kvalitativt sämre än förskolan. Familjedaghemmens verksamhet har undergrävts och självklart har det fått resultat. De senaste åren har antalet barn i familjedaghem minskat dramatiskt, under 1990-talet med två tredjedelar. Bara 2001 var minskningen 14 procent och 2002 var den 9 procent. Detta tycks vara en utveckling socialdemokraterna är tillfreds med då målet uttryckligen är att familjedaghemmen ska vara utraderade inom loppet av fem år. Föräldrar har givits intrycket att om inte deras barn börjar i förskolan så snart som möjligt kommer de att hamna efter i utvecklingen och deras chanser i skolan försämras avsevärt. Det är därför helt naturligt att föräldrar valt bort familjedaghemmet för att istället placera barnet i förskolan. Dessutom ingår inte familjedaghemmen i den avgiftsfria allmänna förskolan för fyra- och femåringar. Endast vissa kommuner har givit familjedaghemmen samma villkor – på frivillig basis. Självklart har också detta styrt föräldrarna att välja förskola istället för familjedaghem åt sina barn. För Kristdemokraterna är det självklart att också familjedaghemmen ska vara avgiftsfria under de år och det antal timmar som förskolan är avgiftsfri.
Vi vill fortsätta att satsa på familjedaghemmen som ett alternativ till förskolan. Familjedaghemmen ska ha en självklar plats på den svenska barnomsorgskartan. Vi vill stödja denna verksamhet genom att erbjuda fortbildningsplaner och satsa på kompletterande verksamhet, till exempel öppna förskolor och gemensamma samlingslokaler. Om fler familjer väljer familjedaghem som ett alternativ kan det innebära ett steg i arbetet mot att minska barngrupperna i förskolan.
De öppna förskolorna bygger på deltagande från föräldrar eller dagbarnvårdare som tillsammans med förskollärare bygger upp en pedagogisk verksamhet. Barnen är inte inskrivna i verksamheten utan föräldrarna kan komma och gå efter behov. De öppna förskolorna spelar en stor roll för föräldralediga och dagbarnvårdare som genom den öppna förskolans verksamhet får möta andra vuxna och barn. Barnen får dessutom en social träning genom att möta andra barn i en större grupp. Den är ett särskilt viktigt stöd för invandrarföräldrar som kan knyta kontakter med både föräldrar och barn.
Den öppna förskolan är på väg att försvinna. I 119 kommuner finns ingen öppen förskola alls. När allt fler föräldrar sätter sina barn i förskolan rationaliserar kommunerna bort de öppna förskolorna. Det innebär ytterligare ett slag mot de redan hårt prövade dagbarnvårdarna. De nedlagda öppna förskolorna innebär också att det enda stöd som det offentliga idag ger till de hemmavarande föräldrarna försvinner.
Kristdemokraterna vill bevara och bygga ut de öppna förskolorna. Vi anser att det är en viktig del i en flexibel barnomsorg. När den allmänna förskolan införts kan de öppna förskolorna tillsammans med dagbarnvårdarna utveckla en pedagogisk verksamhet för barnen som kan vara ett alternativ till förskolornas verksamhet. Därför måste kommunerna också se till att det finns utbildade förskollärare som ansvarar för den öppna förskolans verksamhet.
Alla som förvärvsarbetar omfattas av arbetsmiljölagen. Lagens ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet och verka för en god arbetsmiljö såväl fysiskt som psykiskt. Lagen omfattar även skolelever vars skolgång i detta avseende likställs med ett arbete.
Lärare, elever, förskollärare och barnskötare omfattas alltså av arbetsmiljölagen men inte förskolebarnen. De är idag de enda som dagligen befinner sig på en arbetsplats men som inte omfattas av arbetsmiljölagen. Det finns inga regler om hur lekmiljön ska vara utformad för barnen och de har inte rätt att ställa några krav. Särskilt tydligt har detta blivit i diskussionerna om de höga ljudnivåerna på förskolorna. De senaste årens ökande gruppstorlekar har inneburit att stora grupper trängs in i små lokaler. En naturlig följd av detta är höjd ljudnivå. I Göteborg har det genomförts mätningar som konstaterade ljudnivåer på dubbelt så hög nivå som Arbetsmiljöverket rekommenderar. I vissa kommuner har det genomförts hörseltester på personalen för att upptäcka eventuella hörselskador och de senaste åren har också anmälningarna om hörselskador från personal inom förskolan ökat kraftigt. Naturligtvis är det positivt att dessa problem för personalen tas på allvar men vi måste också se till barnen. Barns hörselorgan är mer känsliga än vuxnas och självklart lider de också av de höga ljudnivåerna. Men barnen har ingen möjlighet att hävda sig eftersom de inte omfattas av arbetsmiljölagen och inte har något fackförbund som för deras talan. I Göteborg har professor Claes Möller konstaterat att var åttonde sexåring lider av tinnitus, vilket är ungefär lika många som bland vuxna.
Lösningen på frågan om buller i förskolan är naturligtvis i första hand att minska gruppstorlekarna men även fysiska åtgärder kan vidtas. Men arbetsmiljö handlar inte enbart om bullernivåer. Barnens arbetsmiljö måste tas på större allvar och därför anser vi att även förskolebarnen ska omfattas av arbetsmiljölagen. Då skulle även andra frågor om barnens säkerhet och lekmiljö uppmärksammas och kommunerna få ett större ansvar för förskolebarnens säkerhet. Vi anser att utredningen bör få i uppdrag att omformulera lagen till att även omfatta förskolebarnen.
Personalen inom barnomsorgen består framför allt av förskollärare och barnskötare. Barnskötarna har en gymnasial utbildning samt ofta olika former av påbyggnadsutbildningar. För anställning som förskollärare krävs högskoleutbildning. Sedan den nya lärarutbildningen infördes 2000 läser förskollärarna tillsammans med övriga lärarstuderande på högskolan och utbildningen är idag tre och ett halvt år.
Det är av stor vikt att de som arbetar inom förskoleverksamheten har en adekvat utbildning. Forskningsresultat har visat att förskollärarnas utbildning är av stor betydelse för barnens utveckling och kvaliteten i förskoleverksamheten. Idag är dock bristen på kvalificerad personal stor och andelen utbildade lärare i förskola och på fritidshem sjunker. Bristen utgör ett hot mot kvaliteten och måste tas på allvar. Därför måste vi satsa på att utbilda fler förskollärare bland annat genom att vidareutbilda de nuvarande barnskötarna. Men samtidigt som vi är positiva till vidareutbildning av barnskötare är det viktigt att framhålla att barnskötarna har en unik kompetens när det gäller omsorgsdelen. Den kompetensen får inte tillåtas försvinna.
Bristen på personal liksom de knappa resurserna har gjort att möjligheterna att sätta in vikarier är liten på många håll. Frånvarande personal innebär istället att övrig personal får ta på sig en större arbetsbörda. Det får till följd att många drar sig för att vara borta från arbetet även när de är sjuka och så kallad sjuknärvaro är ett växande problem. Lärarnas riksförbund har i en undersökning konstaterat att 72 procent av lärarna under det senaste året gått till jobbet fast de ur hälsosynpunkt inte borde. En ökande sjuknärvaro innebär en ökande risk för långtidssjukskrivningar. Detta är också ett tecken på att regeringens löfte om 6 000 nya förskollärare brådskar.
Barnomsorgens personal måste få bättre förutsättningar. Det är inte rimligt att personalen ska tvingas gå till arbetet när de är sjuka. Personalen måste också få tid till att träffas och planera verksamhet när inte barnen är närvarande, idag är det ofta en omöjlighet. När inte tid finns för att planera verksamheten på ett bra sätt är också möjligheten till utveckling minimal. Personalen måste få möjlighet att stödja varandra eller vid behov få stöd från andra. Det gäller till exempel de som arbetar med barn med särskilda behov. Här finns ett stort behov av att få handledning till exempel från en specialpedagog eller från andra förskollärare med liknande uppgifter. Idag finns varken tid eller resurser för ett sådant arbete. Allt detta kräver resurser, vilket Kristdemokraterna tillgodosett i vårt budgetalternativ.
Barn behöver båda manliga och kvinnliga förebilder. Idag när allt fler barn enbart växer upp med den ena föräldern, oftast mamman, blir det särskilt viktigt att barnomsorgen kan erbjuda båda manliga och kvinnliga förebilder. Därför är det extra problematiskt att det finns så få män inom barnomsorgen och att det antalet ständigt sjunker. Redan hos yrkesvägledaren på gymnasiet och på lärarutbildningen måste de manliga studerande uppmuntras att söka sig till barnomsorgen.
Det har framkommit tankar, bland annat från jämställdhetsminister Margareta Winberg, att manliga förskollärare aldrig ensamma skulle få ta hand om en barngrupp utan tillsyn på grund av de övergrepp som förekommit inom barnomsorgen. Att låta detta gå ut över alla män är dock ingen framkomlig väg. Det gynnar inte jämställdheten och minskar knappast snedfördelningen mellan manliga och kvinnliga förskollärare. Män som söker sig till barnomsorgen ska känna sig varmt välkomna och behandlas precis på samma sätt som sina kvinnliga kollegor. All personal som anställs kontrolleras sedan några år mot straffregistret.
På vissa förskolor har man tagit könsrollsproblematiken på allvar då personalen har fått reflektera över sitt eget beteende gentemot pojkar och flickor i olika situationer. För många förskollärare har det blivit en aha-upplevelse när de kommit underfund med hur olika de behandlat pojkar och flickor utifrån stereotypa könsroller. Kristdemokraterna ser positivt på projekt av detta slag.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Sven Brus (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |