Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Högskolan i Gävle skall tilldelas vetenskapsområdet Teknik och bli universitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av regionala hänsyn inom forskningspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att staten, som svarar för högskolorna, står för de kostnader som distansundervisning på högskolenivå för med sig och inte överlåter dem på kommunerna.
Andelen högskolestuderande i Gävleborg har tack vare vår högskola i Gävle ökat. Då denna ökning startade från en låg nivå måste antalet högskolestuderande dock fortsätta att öka. Andelen ungdomar från regionen som går till högre utbildning har ökat från 20 procent till 35 procent under en tioårsperiod, men Gävleborg ligger fortfarande under riksgenomsnittet på 40 procent och regeringsmålet på 44 procent under en tioårsperiod.
När det gäller forskarutbildningen ligger regionen ännu mycket sämre till. Bara en procent går vidare till forskarutbildning, vilket kan jämföras med riksgenomsnittet på sju procent. Det behövs fler forskarutbildade personer i arbetslivet i Gävleborg. Historiskt sett har Gävleborgs största handikapp varit att länsborna, jämfört med riket i övrigt, haft låg utbildningsnivå. Detta är sannolikt en viktig förklaring bakom att länet tvingats redovisa hög arbetslöshet, befolkningsminskning och förhållandevis låg nyetablering av företag.
Extra allvarligt har det varit att länet haft den lägsta andelen högskolestuderande i landet. Utbudet av högskoleutbildning har varit lägre än på andra håll. Ungdomar har därför lämnat, och lämnar fortfarande, länet för att utbilda sig. Ogynnsam åldersstruktur, med stor andel äldre, i flera kommuner är illavarslande för framtiden. Företagen i länet har påfallande låg andel högre utbildade bland sina anställda.
I tillväxtavtalet från början av 2000 mellan staten och länet sägs: ”Kan inte den regionala högskolan samt regionens näringsliv och offentliga aktörer samlas kring en kraftfull utvecklingsstrategi kring såväl Högskolan i Gävle som kring ökad distansutbildning via kommunens lärcentrum, finns betydande risk att utbudet av högskoleutbildning och högskoleanknuten forskning kommer att vara fortsatt lågt relativt jämförbara regioner.”
Högskolan i Gävle har byggts ut, men inte tillräckligt. Högskolans utbud är, i relation till folkmängden, mindre än i andra län. Bristen är både kvantitativ och kvalitativ, genom att högskolan har få professorer och begränsade forskningsresurser. Läget är visserligen bättre än för några år sedan då det inte fanns en enda professur, men det väsentliga är naturligtvis läget i jämförelse med andra län. Just forskningen anges som avgörande om den högre utbildningen ska kunna fungera som tillväxtmotor i en region. Jag anser det därför vara av största vikt att den regionala fördelningen av forskning och forskarutbildning beaktas i de pågående övervägandena inför nästa forskningspolitiska proposition.
Skillnaden mellan universitet och högskola är just forskningen, och regeringen har tydligt sagt att den kommer att kraftsamla framtida satsningar på universiteten. Några högskolor har omvandlats till universitet på senare år. De som jobbar på Högskolan i Gävle har som mål att vårt läns högskola ska bli universitet. Jag stödjer deras målsättning och anser därför att också Högskolan i Gävle ska få universitetsstatus. Det finns små län utan universitet, men Gävleborg är stort till ytan och har långt större befolkning än flera andra län.
Det finns många goda argument för ställningstagandet att Gävles högskola ska få universitetsstatus. Kvaliteten på grundutbildningarna skulle höjas och det skulle bli lättare att rekrytera akademiska lärare. Ett eget universitet i Gävle skulle öka regionens självkänsla och genom sina lärare, studenter och idéer bidra till regionens utveckling och näringslivets förnyelse. Genom ett eget universitet i Gävle skulle regionens ungdomar få samma möjligheter till högre utbildning – även forskarutbildning – som landet i övrigt. Ett universitet i Gävle skulle bidra till att öka rekryteringen till forskarutbildning och därmed till försörjningen – inte minst för regionen och högskolan själv – med forskarutbildad arbetskraft.
Högskolan i Gävle har många rötter och de går i många olika riktningar. Det gamla lärarseminariet, Vårdhögskolan och Statens institut för byggforskning är några. Utvecklingen har gått mot en allt större bredd och mot ett allt större djup och den har, särskilt under 1990-talet, varit mycket snabb. Idag tillhör Gävles högskola de medelstora höskolorna i landet med drygt 6 000 heltidsstudenter, 600 anställda, 100 doktorander och 18 professorer. Högskolan har en mycket livskraftig forskning inom många olika fält – samhällsbyggnad, elektronik, arbetslivs- och företagsutveckling, vård hälsa och omsorg, lärande, kultur och samhälle.
I januari 2003 övergick Belastningsskadecentrum från Arbetslivsinstitutet till Högskolan i Gävle, vilket innebar en ökning av forskarvolymen. Samarbetet med samhälle och näringsliv blomstrar. Gävle högskolas möjligheter att utvecklas till universitet är mycket goda. Man har ett antal nischområden av stor styrka och ligger i en region med stort behov av utveckling. Man har studenter och lärare av hög klass.
Dessutom har högskolestyrelsen nyligen ansökt om vetenskapsområden i teknik. Därmed har Högskolan i Gävle tagit det första steget mot att bli universitet. I ansökan betonas att Högskolan i Gävle har goda möjligheter att expandera. Högskolans forskningskapacitet och handledarresurser är en nationell tillgång som kommer att kunna nyttjas bättre med en universitetsstatus – eller, till en början, med vetenskapsområdet Teknik. Med ett vetenskapsområde i teknik har högskolan rätt att examinera forskarstudenter. Idag finns 100 forskarstudenter vid högskolan, men dessa är formellt inskrivna vid andra lärosäten. Med egen forskarutbildning skulle Högskolan i Gävle kunna utnyttja sina resurser bättre. Idag utnyttjas inte högskolans professorer till fullo i sin handledarkapacitet. En egen forskarutbildning skulle därför stärka den tekniska forskarutbildningen även på nationell nivå.
Det är också viktigt med distansundervisning på högskolenivå. Att etablera en god distansundervisning med egen metodik är en krävande uppgift. Det behövs hög kvalitet på den teknik man använder, goda läromedel, snabba lärarreaktioner, veckoslutsmöten och goda resmöjligheter. Det är viktigt att staten, som svarar för högskolorna, står för dessa kostnader och inte övervältrar dem på kommunerna.
Utan en bra högre utbildning i länet får företag och offentliga verksamheter i Gävleborg svårt att rekrytera kvalificerade medarbetare. Det betyder inte bara mindre möjligheter till nyföretagande utan också större risker för att företag flyttar från länet. Om vi inte höjer utbildningsnivån ännu mer i länet riskerar vi att få leva med den olyckliga kombinationen av arbetslöshet och samtidigt brist på kvalificerad personal. Satsningar på vårt läns högskola, som jag anser ska få universitetsstatus, är därför nödvändiga och själva nyckeln till framgång i detta sammanhang.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Hans Backman (fp) |