Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förändra antagningen till högskolan så att övergången från gymnasieskolan underlättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att studenter över 25 år har större möjlighet till tilläggslån i studiestödssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka tiden för undervisning och handledning i högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vikta gymnasiebetygen efter deras betydelse för högskolestudier.
Svenska studerande tar mycket lång tid på sig innan de blir färdigutbildade. Lika många elever går till den kommunala vuxenutbildningen efter gymnasiet, som de studenter som går till högskolan. Gymnasieskolan misslyckas med uppdraget att förbereda elever för högskolestudier. Även de som börjar studera på högskolan, saknar ofta förutsättningarna och högskolorna tvingas därför anordna repetitionskurser. Många, jämfört med i andra länder, fullföljer över huvud taget inte sina studier.
Genomströmningen har kraftigt minskat under 1990-talet, och inga tecken tyder på att denna tendens är på väg att vända. Endast 15 % av studenterna tar examen från högskolan inom normaltiden, tre år.
Dessa omvägar blir dyra för studenterna. Studenterna får större studieskulder och mindre livslön. Enligt en rapport från Välfärdspolitiska rådet, innebär de långa utbildningsvägarna också att det blir svårare för svenska högskolestuderande att skaffa barn. Det blir också dyrt för landet som helhet att finansiera utbildning i onödan.
I det individuella fallet kan det alltid vara motiverat att göra studieavbrott eller att byta utbildningsväg. Folkpartiet menar att individen ska ha stor frihet till detta. Men problemet är att de långa utbildningsvägarna uppenbarligen är konsekvensen av brister i systemet och att många studerande ofrivilligt försenas i sin utbildning. Vi måste göra något för att förhindra att studenterna blir kvar i utbildningssystemet längre än de själva vill.
Fler ungdomar måste gå ut gymnasiet med godkända betyg och på utsatt tid. Sverige hör till de länder som ligger sämst till om man jämför hur stor andel av en årskull som går igenom gymnasiet. Det visar 2003 års OECD-jämförelse Education at a Glance, som redovisas i diagrammet nedan. Eleverna röstar med fötterna. De hoppar av för att de har otillräckliga förkunskaper från grundskolan eller för att de tvingas läsa ämnen långt från deras intresseområden.
Bland det viktigaste att åtgärda är att öka möjligheterna att gå direkt från gymnasiet till högskolan. Sverige har hamnat i en ond cirkel där ett stort antal studenter – trots att deras kunskaper egentligen är tillräckliga för högskolestudier – måste komplettera sina gymnasiebetyg för att kunna konkurrera med äldre årskullar, som i sin tur tidigare har tvingats kompletteringsläsa för att komma in. Det finns också olika typer av kvotsystem som gynnar olika grupper. Det är viktigt att komma ihåg att varje sådan kvotering alltid gör det svårare för andra att få en högskoleplats.
Det är också ett problem i sammanhanget att alla kurser, om de är av samma omfattning, ger lika många poäng vid antagningen till högskolan. Det leder bl.a. till att personer kompletterar på komvux för att få högre betyg i ämnen som egentligen inte har någon betydelse för de fortsatta studierna. Om de betyg skulle väga tyngst i antagningen som har störst betydelse för högskolestudierna skulle omvägarna minska. Sammanfattningsvis leder dagens antagningssystem till taktikläsande och ett svåröverskådligt planerande för att söka in på säkraste sätt.
Endast 60 % av de förstagångssökande kommer in på en utbildningsplats. Det centralstyrda antagningssystemet måste förändras. Det har skapat långa köer till vissa utbildningar och lärosäten medan platser står tomma på andra.
Idag finns möjlighet till extra studielån för högskolestudenter som fyllt 25 år. Detta gör att studenter kan uppmuntras att vänta med sin utbildning. Det är viktigt att ta bort sådana omvända incitament. Dessa pengar vill Folkpartiet i stället satsa på studenter som har barn och därför befinner sig i en ekonomiskt besvärlig situation.
Slutligen är undervisningssituationen vid högskolorna mycket pressad, eftersom den kraftiga ökningen av utbildningsplatser inte har finansierats. Det är dags att sätta fokus på hur många som lämnar utbildningssystemet med goda kunskaper i stället för att ensidigt diskutera hur många som påbörjar en utbildning. Nu måste tiden för undervisning och handledning på högskolan öka. Mer om kvalitetshöjande åtgärder inom högskolan står att läsa i Folkpartiets allmänna högskolemotion.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |
Axel Darvik (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Liselott Hagberg (fp) |
|
Anita Brodén (fp) |
Bo Könberg (fp) |