Öka forskningsresurserna.
Koncentrera forskningen till ett mindre antal högskolor och institutioner. Bara då kan vi skapa verkligt högklassiga forskningsmiljöer.
Utveckla fackhögskolor för yrkesinriktade utbildningar.
Gör klart för blivande studenter att olika högskolor kan erbjuda utbildning av olika slags kvalitet. En rankning av högskolor ska offentliggöras.
Elitutbildningar måste finnas med ett mer utmanande studieinnehåll och studietakt.
Ge mer makt direkt till studenter, forskare och lärosäten.
Nej till sänkta förkunskapskrav.
Inför en studentpeng så att studenterna avgör hur utbildningsplatserna ska fördelas.
Bonus för studenter som tar examen, genom nedskrivna studieskulder.
Minska ökningen av antalet högskoleplatser och för över de resurserna till kvalitetssatsningar. Lärarna måste ges tid att undervisa.
Se över finansieringssystemet så att det inte leder till sänkt kvalitet i grundutbildningen.
Avskaffa kårobligatoriet.
Studentkontrakt ska upprättas, där lärares och studenters rättigheter och skyldigheter anges.
Riv upp doktorandreformen
Stoppa könsdiskrimineringen.
Inrätta ett kvalitetsinstitut som är fristående från Högskoleverket.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Den fria akademins tre grundsatser 4
5 Vi måste bort från utbildning(s)fabriken 5
6 Makt åt studenten 6
6.1 Inför en studentpeng 6
6.1.1 Våga visa utbildningars olikheter 6
6.2 Satsa på kvaliteten – minska utbyggnadstakten 7
6.3 Se över finansieringen av utbildningen 8
6.4 Inför en examensbonus 8
6.5 Förnya antagningen 9
6.6 Inför svenska fackhögskolor (”colleges”) 9
6.7 Öka tillgängligheten för funktionshindrade 10
6.8 Renodla Högskoleverkets roll och inrätta ett nytt kvalitetsinstitiut 11
6.9 Skriv ett studentkontrakt 12
6.10 Avskaffa kårobligatoriet 12
6.11 Studiemedel i tid och fler studentbostäder 13
6.12 Bejaka internationaliseringen 13
6.13 Inrätta en ny internationellt jämförbar masterexamen 14
7 Makt åt forskaren 14
7.1 Satsa på den fria grundforskningen 15
7.2 Öka anslagen direkt till universiteten 15
7.3 Avskaffa den politiska styrningen av forskningsstiftelserna 16
7.4 Tillsätt vetenskapsmän på vetenskapliga meriter 16
7.5 Koncentrera forskningsresurserna 16
7.6 Riv upp doktorandreformen 17
7.7 Stoppa könsdiskrimineringen 18
8 Autonomi för högskolan 19
8.1 Återupprätta det akademiska självstyret 20
8.2 Uppmuntra stiftelsedrivna högskolor och privata universitet 21
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av en studentpeng.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda ett nytt finansieringssystem för grundutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda en examensbonus för studenter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att återställa förkunskapskraven för de utbildningar som fått sänkta förkunskapskrav.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minska centraliseringen av platstilldelningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa svenska fackhögskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka tillgängligheten för funktionshindrade högskolestuderande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett renodlande av Högskoleverkets roll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett oberoende kvalitetsinstitut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett studentkontrakt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett avskaffande av kårobligatoriet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett ökat internationellt utbyte vid universitet och högskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av en ny internationellt jämförbar masterexamen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ingen av Vetenskapsrådets ledamöter skall tillsättas politiskt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det tidigare beslutet att slå samman de naturvetenskapliga och tekniska forskningsråden till ett ämnesråd skall utvärderas och eventuellt omprövas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den politiska styrningen av forskningsstiftelserna skall avskaffas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vetenskapsmän skall tillsättas på vetenskapliga meriter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en koncentration av forskningsresurserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den s.k. doktorandreformen skall ersättas med ett friare system.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stoppa könsdiskrimineringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett återupprättande av det akademiska självstyret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppmuntra stiftelsedrivna högskolor och privata universitet.
Varför finns universitet och högskolor? Vilka är de till för? Högskolan är till för ”samhället”, den ska tjäna staten eller den ska tillgodose näringslivets behov, är några av de varierande och motstridiga svar som kan utläsas ur den utbildningspolitiska debatten i Sverige. Men det finns ett enkelt, liberalt, besked: Universitet och högskolor är till för dem som ägnar sig åt högskolans huvuduppgift – att söka kunskap. När framtidens utbildningsväsende formas måste studenter och forskare sättas i centrum.
Denna motion tar strid för idén om den fria akademin och innehåller en tydlig agenda med reformer. Den fria akademin är en vision sprungen ur tanken om kunskapen som redskap för personlig utveckling, ur det klassiska bildningsidealet och ur idén om det fria, kritiska kunskapssökandet. Det är en vision med djup förankring i den liberala idétraditionen – en radikal kraft för förnyelse och förändring av den högre utbildningen och forskningen i Sverige. Den fria akademin bygger på tre grundsatser:
Kunskap som egenvärde. Det måste bli ett slut på uppdelningen i ”nyttig” och ”onyttig” kunskap. Förmedlandet och utvecklandet av kunskap kan inte mätas i kortsiktiga nyttotermer. Studenter som lär sig klassiska språk eller forskare som ägnar sig åt naturvetenskaplig grundforskning kan sällan peka på hur deras verksamhet omedelbart kan omsättas i högre BNP-tillväxt. Men de nya insikter som kunskapssökandet genererar berikar de enskilda människorna och bidrar till att stärka det gemensamma intellektuella kapitalet. Ett samhälle som inte tar till vara och uppmuntrar människors strävan efter kunskap förtvinar. Liberaler tar strid för kunskap som egenvärde och mot en nyttofixerad kunskapssyn.
Frihet. Den fria akademin är samhällets självkritiska spegel. Det måste bli ett slut på centralstyrning och politiska pekpinnar gentemot universitet och högskolor – gentemot lärare, studenter och forskare. Studenternas val måste få större genomslag när det gäller tilldelning av platser både mellan olika högskolor och mellan skilda ämnesdiscipliner. Forskarnas rätt att själva bestämma vilka vetenskapliga frågor som ska undersökas måste vara självklar; den ska inte inskränkas av politiska modenycker eller kortsiktigt marknadstänkande. Högskolornas möjligheter att bestämma över det egna lärosätet måste stärkas; lärare, studenter och forskare ska ha ett avgörande inflytande i universitetsstyrelserna. Liberaler tar strid för den akademiska friheten och mot politisk centralstyrning.
Kvalitet. Det måste bli ett slut på en ordning som ensidigt premierar uppfyllandet av kvantitativa planmål, i form av exempelvis hur många studenter som utexamineras eller hur många personer som årligen disputerar. Högskolan är ingen utbildningsfabrik. I stället måste den vetenskapliga kvaliteten sättas i främsta rummet. Kvaliteten i undervisning och forskning ska utvärderas genom såväl inre som yttre, oberoende, granskning. Utbyggnaden av högskolan ska ske i en sådan takt att det är möjligt att erbjuda studenterna en akademisk utbildning till innehållet, inte enbart till namnet; det kräver kvalificerade, disputerade, lärare och tillräckligt med tid för undervisning. Liberaler tar strid för den vetenskapliga kvaliteten och mot ensidigt kvantitetstänkande.
I denna motion presenteras Folkpartiets syn på högskolepolitiken. Folkpartiets ekonomiska förslag på detta område redovisas i en särskild budgetmotion för hela utbildningsområdet.
Regeringen använder ofta som mått att många i en årskull börjar högskolan. Det verkar regeringen nöja sig med. Om detta kan man säga så här: ”Att endast fokusera på inflödet och antalet studenter leder till en kraftig överskattning av vad den högre utbildningen producerar”. Citatet är hämtat från SACO:s rapport Kunskapens läge 2002. Den beskriver tillståndet i den högre utbildningen: Endast 15% av dem som började studera läsåret 1997/98 har nått 120 poäng efter tre år, vilket är normal studietakt. Av högskolenybörjarna läsåret 1993/94 saknar 60 % examen efter sju år. Det råder stor brist på forskarutbildade. I genomsnitt genomförs bara ungefär hälften av all undervisning av personer som har minst en licentiatexamen. Resurserna till studenternas grundutbildning har minskat med ca 20 % på sju år.
I utredningen Högskolans styrning (SOU 2000:82) konstaterades allvarliga kvalitetsbrister inom grundutbildningen. Lärartätheten var låg på många håll, och vid vissa institutioner, främst inom humaniora och samhällsvetenskap, hade antalet undervisningstimmar sjunkit till 3–4 i veckan. Annan tillgänglig statistik visar också att andelen disputerade lärare vid landets lärosäten vid åtskilliga högskolor understiger 50 procent.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Den socialdemokratiska regeringen har förvandlat den högre utbildningen till en utbildningsfabrik. Studenter får inte läsa den utbildning de vill, på den ort de vill, för att Utbildningsdepartementet planerat att de ska läsa något annat, någon annanstans. Högskolelärare får alltfler studenter att undervisa och räcker inte till. Forskare tvingas ägna större delen av sin tid till att skriva bidragsansökningar i stället för att forska.
Folkpartiet anser att det viktiga är att studenter har med sig den kunskap som krävs när de lämnar högskolan, inte att så många som möjligt går in i högskolan och att tempot i produktionen kan hållas högt. I utbildningsfabriken är endast det värdefullt som kan mätas. I den fria akademi som Folkpartiet vill skapa reduceras inte kunskapen till något som är enkelt att kvantifiera. Utbildning handlar främst om innehåll, kunskap om kvalitet.
Studenten är utgångspunkten för den liberala politiken för högre utbildning. Grundutbildningen vid landets universitet och högskolor måste byggas upp med studentens perspektiv i förgrunden.
Antalet platser på olika utbildningar matchar idag inte alls studenternas intresse. Till många högskolor och universitet är sökandetrycket mycket högt. Samtidigt står åtskilliga föreläsningssalar och seminarierum tomma. Det beror på att staten i hög utsträckning styr resurser till ämnen och kurser som den anser att studenterna bör ägna sig åt – utbildningar som staten anser vara ”nyttiga”. Men kunskap har ett värde i sig. Människors strävanden efter nya lärdomar ska alltid uppmuntras, inte klandras.
Det är den enskilde studenten som bäst vet vad han eller hon är lämpad att läsa. Folkpartiet vill därför införa en studentpeng. Med en studentpeng är det studenternas val som avgör fördelningen av platser både mellan skilda ämnesdiscipliner och mellan olika lärosäten. Högskolorna måste ha större rätt att anpassa kursutbudet efter studenternas val och inte vara bundna av att antal platser på olika utbildningar har fastställts av riksdagen för varje enskild högskola. Staten måste visserligen fastställa en totalram för kostnaderna för grundutbildning, men inom denna ram ska pengar kunna föras över mellan olika utbildningar med hänsyn taget till vilka kurser studenterna väljer. Denna valfrihet måste även gälla de studerande som väljer en mera yrkesinriktad högre utbildning.
Valfriheten ska gälla också i fråga om studieort. Resursfördelningssystemet måste utformas så att högskolor som har ett högt sökandetryck tillförs mer resurser, om de har möjlighet och är intresserade av att utöka för att möta ett sökandetryck.
Folkpartiet anser att högskolorna borde specialisera sig mer och i samarbete med varandra skapa utbildningsprogram med tillräcklig kvalitet. Sverige saknar den typ av extraordinära utbildningsmiljöer som finns i en del andra länder. Även Sverige behöver elituniversitet. En högskola kan utgöra en elit inom ett litet område. Ett par exempel är Jönköpings högskola som är specialiserad på småföretagande och Blekinge högskola med inriktning mot IT.
Att skaffa sig en utbildning är ett sätt att signalera vilken förmåga man har. Många studenter strävar efter att visa att de kan prestera något extra. Det finns nästan bara ett enda sätt att visa det idag, och det är att läsa fler poäng än de flesta, ibland två eller t o m tre utbildningar. Det är dock sällan man har nytta av både en juristutbildning och en läkarutbildning. Detta är inte särskilt fruktbart, vare sig samhällsekonomiskt eller ur ett individuellt perspektiv.
I dag finns stora skillnader i vetenskaplig kvalitet mellan olika högskoleutbildningar. Vissa universitet har t.ex. en markant högre andel forskarutbildade lärare än andra universitet och högskolor. Samma skillnader finns mellan ämnesinstitutioner vid olika universitet och högskolor. Det vore ärligare mot dem som studerar att dessa skillnader erkändes och att de studerande själva fick välja efter intresse.
För att studenter ska kunna göra välgrundade val om sina studier, krävs att de ges bättre information om de utbildningar som finns. Studenterna ska ges kunskap om innehålls- och kvalitetsskillnader mellan olika utbildningar. En jämförelse mellan olika utbildningar bör genomföras mer systematiserat än idag. En sådan rankning görs i många andra länder. Sådana rankningslistor presenteras varje år i USA, och de har ett värde genom att de håller diskussionen om högskolornas kvalitet vid liv. Förvisso innebär sådan rankning ibland förenklingar, men genom att resultaten diskuteras offentligt tvingas enskilda lärosäten att ifrågasätta, försvara och förändra sin verksamhet. Samtidigt utvecklas rankningsprinciperna genom en dialog där alla inblandade är aktiva. Ett klimat måste skapas där det är självklart att offentligt mellan högskolorna diskutera och jämföra uppgifter om lärarnas kvalitet, om examensarbetenas nivå, om studieresultat och om internationell uppmärksamhet av forskning.
Folkpartiets tanke är att rankningen dels ska jämföra de akademiska utbildningarna, dels jämföra de yrkesinriktade utbildningarna med varandra. En viktig utgångspunkt i utvärderingen av yrkesutbildningarna ska vara deras relevans för yrkeslivet.
Oberoende utvärderingar, exempelvis i form av rankningslistor, är ett viktigt instrument i de liberala strävandena att sätta studenten i centrum. Det skärper konkurrensen mellan högskolor och universitet när det gäller att främja kvaliteten. Tillsammans med tanken att det är de studerandes val som ska avgöra utbyggnad och platstilldelning lägger den makten över utbildningen i den enskilde studentens händer.
Högskolan har expanderat kraftigt under senare år. 1997–2003 byggs den högre utbildningen ut med 100 000 nya utbildningsplatser. Att en utbyggnad sker är både naturligt och nödvändigt. Om Sverige ska kunna utvecklas till en framgångsrik kunskapsnation behöver fler personer genomgå högskoleutbildning. Men utbyggnaden måste ske i en takt och i en omfattning som gör att kvaliteten kan upprätthållas. Landets studenter har rätt att kräva en utbildning som är akademisk inte bara till namnet utan också till innehållet.
Mycket tyder på att den nuvarande utbyggnadstakten medför risker för standarden i svensk högskoleutbildning. Folkpartiets förslag innebär att utbyggnaden av högskolan fortsätter men sker i en takt som gör det möjligt att satsa resurser på att förstärka kvaliteten. De finansiella medel som en, i förhållande till regeringen, något lägre utbildningsvolym frigör bör, enligt Folkpartiets mening, användas till att höja den så kallade prislappen – ersättningen per student. En annan viktig faktor för att upprätthålla kvaliteten i högskolans utbildningar är att studenterna har tillräckliga förkunskaper när de påbörjar utbildningen. Högskolan kan inte ägna sig åt att repetera gymnasiekunskaper, det förlorar såväl studenter som samhälle på. Folkpartiet har länge drivit en konsekvent politik för att få fler att gå ut gymnasiet med godkända kunskaper. Regeringen väljer att gå motsatt väg: Högskoleverket har på uppdrag av regeringen kraftigt sänkt förkunskapskraven till rader av akademiska utbildningar i Sverige. Kraven på kunskaper i fysik och matematik har antingen sänkts eller slopats till utbildningar till lärare, läkare och civilingenjör. Folkpartiet anser att förkunskapskraven måste återinföras. Det går inte att utbilda sig till en bra matematiklärare om man inte först har de rätta förkunskaperna.
En faktor, som skapar stora svårigheter för våra högskolor, är hur studieplatser finansieras. På nittiotalet infördes ett system där högskolorna får ersättning dels utifrån hur många studenter som börjar, dels utifrån hur många som uppnår ett visst antal poäng.
Detta system har sedan accepterats av alla partier, men vi menar nu att det är dags att se över systemet. För högskolornas del har det kommit att innebära en stor osäkerhet, eftersom endast hälften av studenterna avlägger examen. Dessutom är systemet inte anpassat till att många studenter idag bara läser kortare kurser. Högskolan vet aldrig i förväg hur många lärare den har råd att anställa. Dessutom finns en inbyggd risk att högskolorna i längden frestas att sänka kvalitetskraven för att få full ersättning. Det blir viktigare att så många studenter som möjligt kommer ut än vilka kunskaper de har med sig. Till och med studenterna själva har protesterat mot att tentamina har gjorts alldeles för lätta.
Folkpartiet är tveksamt till det nuvarande systemet för finansiering eftersom nackdelarna har visat sig vara så stora. Men att förändra finansieringssystemet kräver ett stort arbete, och det går inte att låsa sig vid detaljerade, tekniska lösningar i förväg. Därför anser Folkpartiet att en utredning om ett nytt finansieringssystem snarast ska tillsättas.
Det är mycket viktigt för samhället, och inte minst för den studerande själv, att inledda högskolestudier avslutas med en examen. Folkpartiet menar att studenter borde få en extra stimulans att vara flitiga och fullfölja sina studier. En möjlighet är att införa en examensbonus i form av viss nedskrivning av studieskulder. Motsvarande system kan införas också för doktorander som disputerar. Det skulle främja effektivitet i utbildningen utan att högskolorna tvingas tumma på kvalitetskraven. Folkpartiet föreslår att möjligheterna att införa ett sådant system snarast utreds.
Högskolorna måste tillåtas att i större utsträckning själva använda sig av antagningstester och intervjuer för att avgöra om studenten har förutsättningar för en viss utbildning. När högskolan har att välja mellan fler sökande med grundläggande och särskild behörighet än det finns platser ska den på egen hand kunna utforma regler för hur urvalet ska gå till. Den möjlighet till variation över landet som det medför skapar förutsättningar att exempelvis pröva olika lösningar i kampen mot den sociala snedrekryteringen – trenden att ungdomar från mindre studievana familjer drar sig för att fortsätta till högskolan.
Folkpartiet anser inte att kvoter är rätt väg att gå för att komma till rätta med snedrekryteringen. Att skapa ett gymnasium där avhoppen minskar och ett mer rättvist studiemedelssystem är ett bättre sätt att få studerande från olika grupper i samhället. Mer om våra förslag på dessa områden finns att läsa i Folkpartiets gymnasiemotion och studiemedelsmotion.
Under hösten 2003 träder en bestämmelse i kraft som innebär att en fri kvot skapas på tio procent av platserna som högskolan får använda för att prioritera vissa grupper. Folkpartiet anser att de lokalt bestämda antagningsprinciperna ska vara lika för alla individer och inte utgå från vilken grupp individen tillhör. Alla kvoter leder till att det blir ännu svårare att gå direkt från gymnasiet till högskolan. Redan idag har vi byggt in långa omvägar i utbildningssystemet som leder till att studenterna är allt äldre när de är färdigutbildade. Antagningssystemet gör t.ex. att många personer går direkt från gymnasiet till komvux för att läsa upp betyg i ämnen som antingen inte är viktiga för högskolestudierna eller som de egentligen redan har tillräckliga kunskaper i. Folkpartiet beskriver i sin motion Sinka inte studenterna hur de ofrivilligt långa utbildningsvägarna kan kortas.
Utbildningen inom dagens högskola har vitt skilda uppgifter. All grundutbildning syftar i verkligheten inte till att förbereda forskning på högre nivå. Det finns tvärtom ett allt större behov av eftergymnasial utbildning som inte hör hemma i den gamla akademiska traditionen.
Den kvalificerade yrkesutbildningen (KY) måste därför öka. Enligt Företagarna behöver hela 30 000 småföretag rekrytera medarbetare med kvalificerad yrkesutbildning – men endast mellan 1 000 och 2 000 elever genomgår KY varje år. Inom skilda områden som teknik, social omvårdnad och informationsteknik finns ett stort behov av kvalificerad, välutbildad arbetskraft. Sverige måste överge dagens verklighetsfrämmande modell enligt vilken alla nya högskolor ska betraktas som blivande universitet. Utbildningssystemet måste bli mer differentierat där varje lärosäte genom sin specifika inriktning (bred grundforskning, spjutspetsforskning inom en viss nisch, akademiska grundkurser, kvalificerad yrkesutbildning) bidrar till en mångfald i utbildningsutbudet. Fördjupad specialisering ger ökad valfrihet och kvalitet för studenten.
Det finns ingen anledning att fixera sig vid begreppet ”akademisk” och påstå att alla utbildningar har samma vetenskapliga innehåll. Tvärtom måste statusen på kvalificerad yrkesutbildning höjas. En kvalificerad yrkesutbildning har startat, och även om den är ett steg i rätt riktning måste den betraktas som en halvmesyr.
Den så kallade yrkeshögskola som regeringen nu inför har svagheten att den ska rymmas inom det traditionella akademiska systemet med forskningsanknytning. Men det finns ett stort behov hos ungdomar av vidareutbildning utan renodlat akademisk inriktning. Resultatet av regeringens modell blir i längden en kvalitetssänkning av den akademiska utbildningen och samtidigt en dåligt specialiserad yrkesutbildning. Folkpartiet vill att riktiga, reguljära fackhögskolor – en svensk variant av de amerikanska ”colleges” – ska införas. Fackhögskolorna ska erbjuda kvalificerad yrkesutbildning och viss förberedelse för högre utbildning. Efter genomgången kvalificerad yrkesutbildning ska studenten sedan ha möjlighet att vid ett universitet tillgodoräkna sig en del av poängen i kurser inom ett ämnesområde.
Det finns redan folkhögskolor som har en liknande inriktning på sin utbildning. Journalistutbildningen på Skurup är ett exempel på utbildning som ger högre utbildning än gymnasienivå men ändå inte är strikt akademiskt inriktad. Vård, social omsorg och jordbruk är andra exempel på utbildningar som skulle passa för en kvalificerad eftergymnasial utbildning. Lärarna på en fackhögskola ska uppmuntras att både bedriva forskning och delta i aktuell vetenskaplig debatt samt ha regelbunden kontakt med forskarmiljöer.
Idag är det 69% av högskolornas byggnader som uppfyller kraven på grundtillgänglighet, d v s de mest grundläggande kraven som innebär att en funktionshindrad ska kunna komma in i lokalerna och kunna gå på toaletten. Hur många funktionshindrade som hindras från att gå i högskolan av dessa skäl vet vi inte, men andelen funktionshindrade som studerar på högskolenivå är låg. Även om de flesta högskolor gör ett mycket bra arbete för att skapa tillgänglighet, är det viktigt att rätta till de problem som återstår.
Det är utmärkt att det nu finns en lag mot diskriminering av studenter på grund av bland annat funktionshinder. Något som underlättar funktionshindrades möjligheter att läsa på högskolenivå är också att Statens institut för särskilt utbildningsstöd, Sisus, publicerar information om tillgängligheten på varje högskola i en databas på sin hemsida.
Alla högskolor ska, liksom övriga offentliga byggnader, vara tillgängliga för funktionshindrade senast år 2010. Folkpartiet anser att det idag finns mycket som tyder på att målet inte kommer att vara uppfyllt, om inte ytterligare resurser tillsätts. Som nämnts i början av motionen har Folkpartiet därför avsatt fem miljarder kronor att användas i tillgänglighetssatsningar de närmaste fem åren.
Studenter med rörelsehinder har idag rätt att ansöka om ett särskilt utbildningsstöd. Det är statligt och går till sådan personlig praktisk assistans som behövs under studietiden och som inte bör tillgodoses genom kommunen eller genom stödåtgärder av universitetet eller högskolan. Studenter med andra former av funktionshinder än rörelsehinder, exempelvis studenter med psykisk ohälsa och neuropsykiatrisk problematik, har idag inte rätt till stödet. Det är viktigt att se över situationen för studerande med psykiska funktionshinder, eventuellt genom en försöksverksamhet där den grupp studenter som har rätt att ansöka om särskilt utbildningsstöd utvidgas. Detta bör ges regeringen till känna.
Högskoleverkets ställning som ämbetsverk under regeringen kan i längden innebära försvagade möjligheter att bedriva en självständig granskning av kvaliteten vid landets universitet och högskolor, även om Högskoleverket de senaste åren visat prov på stor självständighet i sina initiativ till kvalitetsgranskningar. Det är också viktigt att skilja mellan de utvecklande och uppföljande rollerna. Den viktigaste utvärderingen av de svenska läroanstalternas insatser, deras förmåga att bedriva en för studenterna högkvalitativ utbildning, måste därför utövas av en eller flera institutioner vars arbete inte riskerar att politiseras. Högskoleverkets roll ska renodlas till att svara för ren myndighetsutövning; det innebär att verket bland annat har som sitt ansvar att kontrollera att bestämmelser uppfylls. Högskoleverket ska till exempel, liksom nu, även i framtiden kunna dra in examensrättigheter för utbildningar som inte upprätthåller kvalitetskraven.
Studenten har rätt att ställa höga krav på sin utbildning. Arbetet med att säkra utbildningens kvalitet, som i andra länder ofta tar sig uttryck i rankning och jämförelse av olika utbildningar, måste intensifieras. Ett från Högskoleverket oberoende kvalitetsinstitut bör utvecklas. En idé som seriöst bör övervägas är att ur Högskoleverket bryta ut kvalitetsgranskningen och placera den i en självständig institution utom räckhåll för politisk och ekonomisk styrning från regeringen. Inspiration till hur institutets fria ställning ska garanteras kan hämtas från de organisatoriska modellerna för den oberoende riksbanken och den nya självständiga riksrevisionen. Institutet bör bestå av representanter för ämnesområden, discipliner och vetenskapliga tidskrifter.
Studenten är en utsatt individ inom högskolan. Folkpartiet välkomnar den lag om likabehandling av studenter som kom förra året, men ytterligare åtgärder behöver vidtas för att skapa bättre villkor och skydd för studenterna. Folkpartiet anser att varje akademisk institution eller utbildningsprogram på fackhögskola ska upprätta ett så kallat studentkontrakt. Studentkontraktet ska innehålla principer för hur bland annat rättning och betygssättning ska gå till. Studenten ska ha rätt att överklaga sitt betyg eller få sin uppsats bedömd av någon annan, i slutändan en av institutionens professorer. Den student som har professorn som sin handledare eller examinator ska ha möjlighet att få sin skrivning eller uppsats bedömd av en från institutionen utomstående granskare. Kontrakten ska självfallet inte bara betona studenternas rättigheter utan också deras skyldigheter, inte minst att ägna tid och kraft åt studierna. Ett bra kontrakt måste innebära rättigheter och skyldigheter för båda parter – studenterna och lärarna.
Studentkontrakten kan till sitt precisa innehåll variera mellan olika högskolor och universitet. Det gör att studenten innan hon eller han väljer högskola kan jämföra institutioner. På detta sätt konkurrerar institutioner och högskolor med varandra på ett mycket tydligt sätt, vilket gynnar kvaliteten. Institutionerna ska ha samma form av kontrakt också för sina doktorander. I dessa kontrakt ska anges exempelvis hur mycket handledning som den enskilde forskarstuderanden har rätt att kräva.
Det existerande tvånget för studenter att tillhöra en studentkår – det så kallade kårobligatoriet – utgör en kränkning av den grundlagsfästa föreningsfriheten. Det är absurt att studenter ska tvingas tillhöra en förening enbart för att ha möjlighet att skriva en tentamen. Det kan jämföras med om en löntagare skulle behöva vara med i facket enbart för att vara berättigad att få ut sin lön.
Inte heller argumentet att ett kårobligatorium är nödvändigt för att studentinflytandet ska säkras håller måttet. Då frivilligheten försvinner, försvinner även engagemanget. Det syns mycket tydligt i valdeltagandet i kårvalen runt om i Sverige; deltagandet har inte varit över 20 procent på någon högskola de senaste åren.
Studentkårer och andra föreningar som verkar på högskolor och universitet kan, om de bygger på frivilligt medlemskap, fylla en viktig funktion, bland annat som bevakare av och opinionsbildare i frågor som är centrala för studenterna. Men studentinflytande kan utövas också på annat sätt än genom studentkårer. Principen att studenternas preferenser vad beträffar studieort avgör resursfördelningen till de enskilda högskolorna är ett uttryck för studentinflytande. Det är också viktigt att studenterna ges förutsättningar att ta del i beslutsfattandet på arenor som ligger ännu närmare den enskilde studentens verklighet. Det kan handla om planeringen av studierna och uppföljning av kvaliteten i undervisningen. Genom kursutvärderingar, gemensam planering av kursernas uppläggning och stor frihet att välja får den enskilde studenten ofta ett större inflytande över sin studievardag än genom att rösta på representanter till olika styrelser.
För många studenter är studielivet tufft, inte för att studierna i sig är besvärliga, utan på grund av praktiska vardagsproblem som skulle ha kunnat undvikas. Studenter är i en utsatt situation ekonomiskt, och problemen blir därför stora när de drabbas av långa handläggningstider och sena utbetalningar av studiemedlen. Centrala studiestödsnämnden har under lång tid haft stora problem att klara sin uppgift. Tillgängligheten och servicen måste öka. Folkpartiet föreslår några radikala förändringar: bryt CSN:s monopol på att bevilja studielån och tvinga CSN att betala straffavgifter till studenterna för studiemedel som inte kommer i tid. Dessa och andra förslag utvecklar vi närmare i en separat kommittémotion.
I vår bostadspolitiska motion återfinns förslag på hur fler bostäder kan byggas, vilket i högsta grad skulle gynna studenter eftersom bostadsbristen är stor på de flesta studentorterna. Framför allt behöver studenter små och billiga lägenheter, och därför är det viktigt att skatten på fastigheter sänks, att mark anvisas för studentbostäder och att konkurrensen inom byggsektorn ökar. Uthyrning av rum i privatbostäder ska göras skattefri.
För liberaler är världen gränslös. Internationaliseringen – den ökande rörligheten för varor, tjänster, kapital, idéer och människor – skapar nya möjligheter också inom den högre utbildningen. Studier utomlands berikar den enskilde studenten och gör att samhället i stort får tillgång till personer med en bred, vittomfattande kompetens. Målet bör vara att samtliga studenter som läser i syfte att ta en magisterexamen under en del av utbildningen ska befinna sig en del av utbildningen vid ett lärosäte i ett annat land. För att det ska vara ett realistiskt mål är det exempelvis viktigt att studiemedelssystemet inte utformas så att studier utomlands missgynnas.
Det är också angeläget med fler utländska studenter vid de svenska högskolorna. Ett betydelsefullt led i en sådan satsning är att fler utbildningar där huvudspråket inte är svenska byggs upp. En viss del av varje universitets kurser bör ges på exempelvis engelska.
Rekryteringen av lärare från andra länder måste förbättras. Fler professorer, adjunkter, doktorander och docenter från utlandet ger nya impulser till den högre utbildningen i Sverige. Det ställer krav på universitet och högskolor att skapa attraktiva villkor för utländska akademiker som kan tänka sig att arbeta vid svenska lärosäten. En utbyggnad av högskolan, som inte är maniskt inriktad på att enbart tillfredsställa kvantitativa planmål för ett visst antal utbildningsplatser utan främst tar hänsyn till utbildningens kvalitet gör det möjligt att avsätta mer resurser för att förbättra lärarrekryteringen.
Den ökade rörligheten bland studenter och den tilltagande internationaliseringen av arbetsmarknaden ställer nya krav på att det ska vara lätt att jämföra olika slags examina. Det svenska systemet med kandidat- och magisterexamina är inte enkelt att översätta till andra länders regler. De bachelor- och mastertitlar som används i de anglosaxiska länderna är exempelvis inte överförbara.
Det viktigaste är inte att utbildningarna exakt motsvarar varandra utan att det finns utarbetade, allmänt erkända, metoder att jämföra olika examinas innehåll. Högskoleverket och de enskilda universiteten ska vara skyldiga att vid studenters examination kunna ge en fullständig beskrivning om utbildningens innehåll. Därutöver bör en ny internationellt jämförbar masterexamen inrättas i Sverige. Det gör det möjligt även för studenter att kunna konkurrera på lika villkor inom exempelvis den allt mer integrerade europeiska ekonomin.
Den enskilde forskarens frihet, hans och hennes makt att själv välja ämne och metod för vetenskapliga studier, är grundbulten i den liberala forskningspolitiken. Forskningens frihet har successivt inskränkts under en följd av år, och hoten kommer framför allt från två håll. Såväl politiska pekpinnar som marknadstänkande naggar forskarens makt allvarligt i kanten.
En gemensam nämnare i hoten är att kräva att forskningen som bedrivs ska vara ”nyttig” och relevant.
Forskningens uppgift är att söka ny kunskap; den ska utmana och spränga gränser. Det är inte möjligt att på förhand avgöra om forskning inom ett visst område kommer att medföra stor samhällsnytta eller inte. Det som i dag framstår som irrelevant kan i morgon äga största relevans. Historien om vetenskapens viktigaste landvinningar är ett bevis för detta.
Folkpartiet är kritiskt mot att så stor del av forskningsresurserna fördelas av EU. Det är mycket viktigt att forskare samarbetar över gränserna, och när det gäller stora och resurskrävande forskningsprojekt som gäller flera medlemsstater kan det vara rimligt att EU stödjer dem. Men dagens europeiska forskningspolitik lämnar för lite utrymme till forskarna att själva göra prioriteringar om vilken forskning som är viktig och har förutsättningar att bli framgångsrik.
Staten måste ta ett stort ansvar för att garantera den fria grundforskningen – den forskning vars resultat inte omedelbart kan omsättas i praktisk nytta. Tendensen att staten alltmer frånhänder sig detta ansvar är djupt oroande. Sedan början av 1980-talet har den andel av forskningen som finansieras av statliga anslag minskat från 70 procent till 50 procent. Beroendet av externa finansiärer gör att forskarnas möjligheter till egna initiativ minskar.
Nu krävs ett rejält trendbrott. Folkpartiet vill därför ge ett årligt extraanslag på 600 miljoner kronor till forskning och forskarutbildning – en satsning på den fria grundforskningen på nästan två miljarder kronor över en treårsperiod. De offentliga resurserna till forskning fördelas primärt via två kanaler – anslag till vetenskapsområden (de gamla fakultetsanslagen), som går direkt till universiteten, och det nyinrättade Vetenskapsrådet, vars pengar fördelas utifrån gjorda bedömningar av inkomna ansökningar från forskare. Vetenskapsrådet är inte skyddat från politisk detaljstyrning. Dess självständiga ställning måste säkras. Inga ledamöter i Vetenskapsrådet ska tillsättas politiskt. Vetenskapsrådet och dess ämnesråd ska styras av forskare, utsedda av vetenskapssamhället, och bedömningarna av vilka ansökningar som tilldelas anslag ska göras enbart utifrån en strikt akademisk bedömning. I samband med att Vetenskapsrådet inrättades slogs de tekniska och naturvetenskapliga forskningsråden samman till ett ämnesråd trots invändningar från flera viktiga remissinstanser. Det är ett beslut som särskilt bör utvärderas och eventuellt omprövas.
Politiken att låta en allt större del av de statliga forskningsresurserna utdelas genom ett ansökningsförfarande måste motarbetas. Huvudinriktningen ska vara att öka den andel av forskningsanslagen som går direkt till universiteten. Anslagen direkt till högskolornas vetenskapsområden, fakultetsanslagen, skapar utrymme för flera dynamiska forskningsmiljöer, i kreativ konkurrens med varandra, och lägger makten över vilken forskning som ska bedrivas inom skilda discipliner i de verksamma forskarnas händer.
Folkpartiet föreslår därför att fakultetsanslagen höjs. Detta finns närmare beskrivet i Folkpartiets budgetmotion för utbildningsområdet. De höjda anslagen kan bl.a. användas till att avhjälpa bristen på karriärmöjligheter för nydisputerade lovande forskare – så kallade postdoktorala tjänster.
Anslagen till universiteten ska inte vara villkorade med olika förbehåll om att en viss typ av forskning – ämnesmässigt, vetenskapsfilosofiskt eller metodologiskt – ska bedrivas. Anslagen ska ges i klump till olika discipliner eller vetenskapsområden. En viss frihet att fördela också mellan vetenskapsområden måste finnas för att möjliggöra nysatsningar på de enskilda lärosätena. Politikerna styr genom att prioritera och göra avvägningar av hur mycket pengar i stort skilda discipliner ska få, inte genom att detaljstyra medlens användning.
Vid sidan av grundforskning bedrivs en omfattande tillämpad forskning. I begreppet tillämpad, eller behovsstyrd, forskning ligger innebörden att forskningen mer omgående kan omsättas i praktisk nytta, inte sällan direkt mätbar för den som har beställt forskningen. Gränsdragningen mellan grundforskning och tillämpad forskning är inte alltid lätt att göra. I de fall då beställaren kommer utifrån är det viktigt att företag, organisationer, stiftelser, myndigheter med mera tar det huvudsakliga finansieringsansvaret; beställd extern forskning ska inte tränga undan annan viktig forskning.
Det ligger ett värde i att politiskt obundna forskningsmedel existerar vid sidan av de politiskt beslutade anslagen till enskilda högskolor. De forskningsstiftelser som inrättades av den borgerliga regeringen med hjälp av de gamla löntagarfondspengarna utgör därför ett viktigt inslag i finansieringen av svensk forskning. Dessa stiftelser var från början tänkta att fungera som fristående stiftelser. Socialdemokraterna införde senare en ny lag enligt vilken regeringen kan utse de ledamöter den önskar i stiftelserna. Denna direkta politiska styrning av stiftelserna hotar den vetenskapliga kvaliteten. Lagen bör ändras så att stiftelsernas styrelser utses inom och av forskarvärlden.
I Sverige har under många år forskare och professorer utsetts genom ett system där ämnessakkunniga är med och röstar vid en tillsättning. Detta har nu ändrats så att de ämnessakkunniga inte längre har rösträtt. Idag kan sålunda en professor tillsättas mot ämnessakkunnigas vilja om styrelsen så önskar. Risken är uppenbar att politiska eller andra ovidkommande värderingar får ligga till grund för ett beslut som ska värdera vetenskaplig kompetens. Forskare och professorer ska tillsättas av nämnder i vilka ämnessakkunniga har inflytande och formell rösträtt.
Samtidigt som resurserna till forskning är för knappa, överförs de idag till alltfler högskolor. Alltfler högskolor utvidgar dessutom sina forskningsområden.
Nydanande grundforskning kräver, visar internationell erfarenhet, att det existerar forskningsmiljöer där det är möjligt att etablera en kritisk massa av forskare. I klartext innebär det, exempelvis, att det är möjligt att anordna fungerande seminarier för att utbyta idéer och utöva vetenskaplig kvalitetskontroll över den forskning som bedrivs, att det finns andra forskare i samma miljö som ägnar sig åt ungefär samma ämnesområde och att det finns handledare som är ämnesmässigt och metodologiskt kompetenta att guida en doktorand genom avhandlingsarbetet.
De tillgängliga forskningsresurserna måste därför koncentreras till ett mindre antal läroanstalter och ett mindre antal institutioner i landet. Det är det bästa sättet att få en god kvalitetsmässig utväxling av de statliga pengar som satsas på forskning. En stat av Sveriges storlek kan inte sprida resurserna för kvalificerad forskning efter en matematisk rättvisefördelning över alla högskolor och universitet. Om vi vill säga ja till en satsning på verkligt högklassiga forskningsmiljöer, måste vi våga säga nej till splittrade småsatsningar.
Med Folkpartiets forskningspolitik kommer spetsforskning på enskilda universitet och högskolor att prioriteras medan andra högskolor kommer att bli bra lärosäten för grundutbildning. Vilka högskolor/universitet som i praktiken tilldelas forskningsresurser ska avgöras utifrån en vetenskaplig bedömning i efterhand av deras forskningsresultat. Beslut om tilldelning av forskningsmedel ska inte bygga på tradition, och därför ska inga lärosäten, nya eller gamla, automatiskt få samma tilldelning år från år. Vissa resurser måste också sättas av för fördelning till högskolor där intressanta förslag till nysatsningar presenteras. Forskningsprojekt som bygger på samarbeten mellan olika universitet och högskolor bör uppmuntras vid tilldelning av resurser, eftersom framgångsrik forskning förutsätter utbyte mellan kvalificerade forskare.
I december 1997 beslutade riksdagen på dåvarande utbildningsminister Carl Thams initiativ om nya regler för forskarutbildningen. Möjligheterna att bedriva doktorandstudier med hjälp av studiemedel beskars kraftigt; i princip skulle ingen kunna antas till forskarutbildningen som inte hade sin försörjning, annan än studiemedel, tryggad för hela sin studietid (normalt fyra år). ”Reformen” drevs igenom trots mycket hårt både akademiskt och politiskt motstånd, bland annat från Folkpartiet.
Den liberala kritiken rymde flera argument. För det första byggde regelförändringarna på en kunskapssyn som är främmande för en liberal. Om människor, drivna av sin lust att utveckla ny kunskap, är beredda att forska trots att de inte kan garanteras en doktorandtjänst under hela sin studietid, varför ska staten då ge signalen att deras engagemang inte är någonting värt, att de helst borde syssla med någonting annat?
För det andra tog ”reformen” sin utgångspunkt i tanken att alla forskningsprojekt på doktorandnivå ska ta fyra år. Det vittnar om en fundamental okunskap om forskningsprocessens natur. Forskning är till sin natur prövande och oförutsägbar. Naturligtvis måste doktorsavhandlingar kunna ta olika lång tid – snabbare eller långsammare än fyra år. För det tredje slog de nya bestämmelserna särskilt hårt mot humaniora och samhällsvetenskap, där de statliga resurserna är knappa och möjligheterna att få extern finansiering är begränsade.
Det är bra att det nu går att doktorera på halvtid, men åtgärden är otillräcklig och åtgärdar inte huvudproblemet. Doktorandreformen måste rivas upp helt och hållet. Möjligheten att doktorera utan att ha hela sin forskarutbildning finansierad ska återinföras. Det måste dessutom på nytt bli möjligt att doktorera på gammalt sätt, på deltid. Sverige har inte råd att förlora den vetenskapliga kompetens som finns bland människor som är beredda att vid sidan av sitt arbete ägna sig åt forskning.
Vid sidan av upprivandet av doktorandreformen är det viktigt att de forskarstuderandes ekonomiska villkor förbättras. Antalet doktorandtjänster måste utökas genom ökade statliga medel. För bland annat det ändamålet tillskjuter Folkpartiet i budgeten för 2004 600 miljoner kronor extra utöver regeringens förslag till forskningen. Vid beslut om expansionen av högskolorna i Sverige måste det vägas in hur storleken på forskningsresurserna påverkas.
Män och kvinnor ska ha samma, inte bara formella utan självfallet också reella, möjligheter att göra sig gällande i den akademiska världen. All form av diskriminering ska bekämpas. Nästan 60 procent av studenterna på grundnivån är kvinnor. För varje steg på karriärstegen blir det allt färre kvinnor. I toppen – på professorsnivån – är runt tio procent kvinnor. Till viss del kan den mycket ojämna könsfördelningen på de högre nivåerna förmodligen förklaras av ojämställda förhållanden i det förflutna. Genom det strikta hierarkiska meriteringssystem som råder inom högskolan lever historiska försyndelser kvar och påverkar statistiken.
Men det finns tecken också idag på att det pågår diskriminering av kvinnor i samband med tjänstetillsättningar. I syfte att öka den kvinnliga andelen professorer beslöt riksdagen 1995 att ett 30-tal nya professurer, vilka i praktiken skulle vikas för kvinnor, skulle inrättas. Den liberala kritiken mot kvoteringen i ”Thamprofessurerna” riktar sig både mot principerna och mot konsekvenserna för enskilda forskare. Diskriminering inom högskolevärlden, precis som på andra håll, drabbar individer, inte kollektiv. En situation där en kvinna förbigås för en mindre kompetent man kan inte kompenseras genom att en annan man i en annan situation diskrimineras, därtill med stöd av lagen, till förmån för en annan kvinna. Den liberala jämställdhetspolitiken syftar till att stoppa diskriminering av individer, inte till att skapa statistisk balans mellan könskollektiv. I juli 2000 konstaterade EG-domstolen också i en principiellt viktig dom att det var fel att ge en professorstjänst vid Göteborgs universitet till en kvinna trots att en man som också sökte tjänsten hade bättre meriter; det innebar i praktiken dödsstöten för ”Thamprofessurerna”.
Med utgångspunkt i grundtanken att diskriminering av individer ska bekämpas finns det en rad liberala jämställdhetsbefrämjande åtgärder som bör genomföras. För det första: Ökad öppenhet och klarhet när det gäller urval och antagningar skapar förutsättningar att bryta upp interna brödraskap och stävja svågerpolitik. För det andra: De kriterier utifrån vilka tjänster tillsätts ska vara tydliga och formellt reglerade. Det försvårar avsevärt för informella manliga nätverk att, på oklara grunder, gå förbi kompetenta kvinnliga sökande. För det tredje: De nämnder som svarar för tillsättningar inom högskolan ska i görligaste mån ha en jämställd representation av kvinnor och män. När kvinnor är med i konkurrensen om en viktig tjänst ska det vara huvudregel.
För det fjärde: Den reform som nyligen genomförts enligt vilken det är möjligt att befordras till professor utan att det finns en särskild tjänst tillgänglig måste säkras fullt ut. Reformen innebär en anpassning till internationella förhållanden, exempelvis i USA, där professorstiteln utdelas utifrån en strikt meritprövning. Men den borde även ge positiva följdverkningar från jämställdhetssynpunkt. Åtminstone tidigare har det varit så att kvinnor ofta har missgynnats i urvalsförfaranden där flera personer konkurrerar om en enda plats. Det är angeläget att de nya befordrade professorerna inte ses som en andra rangens professorer i relation till innehavarna av de traditionella fasta professurerna. Det är således viktigt att alla löne- och anställningsvillkor i fortsättningen bygger på kompetens och attraktivitet på arbetsmarknaden och inte på om en person har blivit professor genom befordran eller efter att ha sökt och fått en utlyst anställning.
För det femte: En stor del av det praktiska jämställdhetsarbetet måste bedrivas på varje separat arbetsplats inom högskolan – den enskilda institutionen. Det är där grunden läggs för jämlika villkor för kvinnor och män i forskningens vardag. För större institutioner ska det vara självklart att ha en formellt utarbetad jämställdhetsplan. I jämställdhetsplanen kan exempelvis tas upp hur reglerna för antagningen av doktorander ska gå till så att kvinnor inte missgynnas och hur förläggningen av viktiga seminarier och sammanträden kan påverka föräldrars förutsättningar att delta i det vetenskapliga arbetet.
Det finns ett uppenbart samband i den högre utbildningens och forskningens historia mellan å ena sidan graden av självstyre och å andra sidan vetenskapligt nytänkande. Professor Toby Huff beskriver detta i sin bok The Rise of Early Modern Science. Han visar hur den vetenskapliga utvecklingen har varit överlägsen i kulturer där universiteten har stått fria från politisk och religiös styrning. Den västeuropeiska traditionen har genom århundraden utvecklat universitet som är fria att inför alla ämnen och frågor vara kritiskt ifrågasättande. Detta har lett till en överlägsen kulturell, ekonomisk och teknisk utveckling jämfört med samhällen där universiteten har varit hårt styrda.
Från liberal utgångspunkt är den ifrågasättande tradition som funnits vid europeiska universitet en viktig förutsättning för samhällsutvecklingen. Det kritiska förhållningssättet utvecklades under medeltiden och renässansen och fick ytterligare näring med ökad politisk frihet under upplysningstiden. I Sverige har på senare tid den socialdemokratiska utbildningspolitiken successivt skärpt den politiska styrningen av högre utbildning och forskning.
Men hotet från den socialistiska utbildningstraditionen är inte det enda hotet mot kvaliteten i svensk forskning. Det finns också en förenklad marknadsideologi som menar att högskolans viktigaste uppgift är att tillfredsställa kortsiktiga önskemål från näringslivet. Det gemensamma i dessa båda högskoleideologier är tron på att vetenskapssamhällets huvuduppgift är att ta emot beställningar. Mot dessa ideologier blåser den liberala kunskapssynen till strid.
Universitet och högskolor måste ges en frihet att bygga upp sin organisation på det sätt som de finner bäst. De som är närmast verksamheten kan forma och förändra den på det mest flexibla sättet. Riksdagen beslutar genom statsbudgeten hur medel ska fördelas mellan olika lärosäten. Besluten måste i högre grad än idag måste bygga på uppföljning och jämförande beskrivningar av den vetenskapliga kvaliteten på olika universitet och högskolor. Redan genom statsbudgeten har politikerna stor möjlighet att prioritera om de har tillgång till ett bra faktaunderlag. Det finns ingen anledning att som idag låta den politiska styrningen gå längre ned i systemet och även tillåta att politiker fattar beslut om enskilda vetenskapliga prioriteringar.
Studenter, lärare och forskare ska utse rektorn för högskolan. Idag är det regeringen som tillsätter rektorn. Det är en makt som regeringen kan utnyttja för politiska syften. Tidigare var det regel att det val som studenter, lärare och forskare hade gjort respekterades. Det är en princip som bör återinföras. En majoritet av en högskolas styrelses ledamöter är numera också politiskt utsedda. Denna politisering av högskolan måste brytas och det akademiska självstyret återupprättas.
Det politiska inflytandet över styrelsens tillsättning bör helt tas bort. De enskilda lärosätenas styrelser kan utses på olika sätt. Huvudprincipen för de statliga högskolorna ska vara att studenter, forskare, lärare och personal utser sin högskolas styrelse. Därutöver kan vissa platser reserveras för inval av kompetenta personer utifrån med kunskap om högskola och forskning. Ett väl fungerande och kvalitativt högtstående lärosäte vet att värdera de impulser som företrädare för det omgivande samhället kan bidra med. I stiftelsedrivna högskolor kan styrelserna se olika ut beroende på stiftelsernas inriktning.
Erfarenheter från USA visar att styrelser kan se ut på olika sätt och ändå fungera effektivt inom de ramar som sätts av lagar och regler. Risken för kortsiktiga, dåligt genomtänkta beslut är störst om politiker eller företrädare för en viss sektor av näringslivet har det avgörande inflytandet över en högskolestyrelse. I den liberala visionen om fria universitet och högskolor har styrelsen ett större ansvar än i dagens planstyrda högskolevärld. Därför måste former att utkräva ett större ansvar av högskolestyrelserna utvecklas. Det gäller internt på högskolan i förhållande till de medarbetare vid lärosätet som har valt styrelseledamöterna. Men det är också viktigt att det förekommer en tydlig revision och uppföljning från statens sida.
Den högre utbildningen är nästan uteslutande offentligt finansierad. Staten måste även i framtiden ta ett stort ansvar för universitet och högskolor. Detta garanterar en social bredd i rekryteringen till grundutbildningen och, under förutsättning att undervisningen ytterst vilar på den fria forskningens resultat och inte på politiska pekpinnar, innebär det en saklig och relevant kunskapsförmedling. All högskoleutbildning som helt eller delvis är subventionerad av staten ska vara avgiftsfri för studenten. Möjligheterna till utbildning ska vara lika för alla.
Det är emellertid önskvärt att det vid sidan av de statligt finansierade och drivna högskolorna också växer fram andra alternativ. Chalmers tekniska högskola och Jönköpings högskola är exempel på väl fungerande högskolor som drivs som stiftelser. Fler universitet och högskolor bör uppmuntras till att övergå i stiftelseform. Dessa högskolor kan utse styrelsen på olika sätt beroende på hur stiftelsens stadgar ser ut.
Det är också eftersträvansvärt att det i konkurrens med de offentliga högskolorna växer fram privata universitet. Genom att ha en annan huvudman än staten och kanske utnyttja andra finansieringsvägar kan privata högskolor bidra till ökad mångfald, till gagn både för den enskilde studentens valfrihet och för kvaliteten i högskolesektorn i sin helhet. Med tydligt uppsatta statliga krav på kvalitet beträffande grundutbildning och examina blir mångfald i den högre utbildningen inte ett hot utan en möjlighet.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |
Axel Darvik (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Liselott Hagberg (fp) |
|
Anita Brodén (fp) |