Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vissa barn med funktionshinder.
Andelen barn med funktionshinder som har en icke-svensk bakgrund ökar i landets sär- och specialskolor. Orsaken till ökningen är man okunnig om. Ingen forskning kring denna situation har gjorts. Den problematik som hör samman med dessa barns, och framför allt deras föräldrars, situation gör sig tydligt påmind bland personal inom barnomsorg, skola, habilitering, socialförvaltning, vårdinstitutioner m.m.
Ofta uppstår kommunikationshinder mellan majoritetssamhället och familjerna. Orsakerna till svårigheterna hör samman med en mångfald olika problem, bl.a. familjernas okunskap om det svenska samhället och personalens svårigheter att beskriva samhällets struktur, krav och ansvar, olika värderingar och attityder mellan svensk personal och många familjers syn på begrepp som familj, habilitering, skuld och ansvar.
Tydligt är att synen på funktionshinder mycket naket tydliggör konflikter med rötter i både människors traditioner, människosyn och samhällssyn, i fostran och utbildning, i syn på normalitet, på sjukt och friskt m.m. I ett samarbetsprojekt ”Mötesplats Sverige – funktionshinder – kulturmöte mellan SIH (Statens institut för handikappfrågor), UR (Utbildningsradion) och Högskolan i Kristianstad (1999) har synliggjort dessa familjers utsatthet och isolering i samhället. Projektet talar om den ”dubbla utsattheten”. Bemötandeutredningen visade genom sina rapporter hur kontrollerade och ifrågasatta personer med funktionshinder upplever sig i kontakter med personal vid olika myndigheter och organ. Projektets erfarenheter överensstämmer helt med Bemötandeutredningens slutledningar. Dessa föräldrar upplever sig dubbelt utsatta, på grund av sin exilsituation och som föräldrar till barn med funktionshinder. De blir inte sedda, inte hörda och inte respekterade. Ingen har tid att lyssna på deras speciella situation.
Med den nya integrationspolitiken görs det tydligt att varje myndighet har ett ansvar för att utforma sina verksamheter på ett sådant sätt att alla, utifrån sina förutsättningar, ska kunna ta del av samhällets tjänster och service. Då det gäller invandrarfamiljer med handikappade barn visar det nämnda projektet att här finns stora brister i sjukvården, i skolan, i mötet med myndigheters tjänstemän osv. När projektet nu har synliggjort vilka brister som finns är det viktigt att gå vidare och se vad som behövs och kan göras i det fortsatta arbetet. För det första är det viktigt att det finns kunskap om den dubbla utsattheten. Forskningen har här ett stort ansvar.
Man borde lyfta fram situationer som synliggör ”den dubbla utsattheten” som många personer befinner sig i. Det kan t ex beaktas vid utvärdering av storstadssatsningen. Det bör skapas fortbildningsinsatser för berörda personalgrupper inom sjukvård, social förvaltning, skola och barnomsorg. Även grundutbildningar inom dessa ansvarsområden bör belysa problematiken. Kommunerna bör speciellt uppmärksamma denna familjegrupp. Barnhälsovården, förskolan och skolan bör ta initiativ till att möjliggöra föräldraträffar och föräldrautbildning för dessa familjer.
Det enda stöd som finns idag är en särskild konsulent inom Statens institut för handikappfrågor (SIH) för frågor som berör elever med utländsk bakgrund och funktionshinder. Konsulentens insatser riktas i första hand till kommuner, personalgrupper, handikapp- respektive invandrarorganisationer m.fl. Vi anser att detta inte är tillräckligt.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Anita Jönsson (s) |
Kerstin Engle (s) |