1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Bakgrunden till varför det behövs ett nytt lärlingssystem 4
5 Regeringen kommer inte till skott 5
6 Yrkeshögskola 6
7 Utbildningar som går under begreppet lärlingsutbildning 7
8 Ungdomsarbetslöshet och arbetsmarknad 7
9 Hur ser arbetsmarknaden ut idag? 8
10 Lärlingsutbildning som arbetsmarknadspolitisk åtgärd 9
11 Vad tycker de unga om lärlingsutbildning? 9
12 Utländska erfarenheter av lärlingsutbildning 10
13 Ny gymnasial lärlingsutbildning 10
14 Lärlingsutbildning som arbetsmarknadspolitisk åtgärd 12
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om införande av ett lärlingsprogram inom gymnasieskolans ram.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om införande av en lärlingsutbildning som arbetsmarknadspolitisk åtgärd.1
1Yrkande 2 hänvisat till AU.
Kunskap är inget entydigt begrepp. Både inom skolans värld och samhället i övrigt har kunskap traditionellt betecknats som teoretisk eller praktisk. En delvis ny syn på kunskap finns i de läroplaner för grund- och gymnasieskolan som den borgerliga regeringen utarbetade och som antogs av riksdagen 1994. I dessa omnämns olika dimensioner av kunskap som förutsätter och samspelar med varandra: fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet. All form av kunskap är värdefull och måste ges ett tillräckligt utrymme i det offentliga utbildningssystemet. Så är inte fallet i dag.
Utvecklingen i skolan har sedan 1940-talet inneburit att det praktiska kunnandet steg för steg skjutits åt sidan. En effekt av det är att cirka 300 hantverksyrken är på väg att dö ut på grund av att det inte finns någon utbildning. Yrken som är viktiga för det svenska samhället.
Teori och praktik går hand i hand. Många skolelever med praktisk inriktning kommer senare att ta till sig teoretiska kunskaper med större motivation, och vice versa.
Det är viktigt att varje elev får möjlighet att utveckla hela sin personlighet. Om skolan blir alltför teoretisk kan inlärningen hämmas för många elever. Inom forskningen lyfts vikten av att utveckla olika typer av intelligens allt oftare fram som avgörande för att varje människa skall utvecklas.
Enligt förvaltarskapsprincipen har vi också en gemensam förpliktelse att föra vidare tidigare generationers kunskap och landvinningar. Den svenska gymnasieskolan har blivit alltmer anpassad till elever med teoretiska färdigheter vilket har lett till att alltför många ungdomar inte trivs. Skoltrötthet och avhopp är ett uttryck för detta. Skola och samhälle visar inte heller den uppmärksamhet som är rimlig för de praktiska färdigheterna. Bland annat därför behövs ett fungerande lärlingssystem.
Ett annat bevis på att ett fungerande lärlingssystem är nödvändigt är det faktum att ungdomsarbetslösheten i Sverige är betydligt högre än den genomsnittliga arbetslösheten. Kraftiga insatser måste vidtas för att sänka trösklarna för ungdomars inträde i arbetslivet.
Till bilden hör också att många hantverksyrken håller på att dö ut i och med att många av de i dag verksamma hantverkarna har uppnått pensionsåldern och återväxten i dessa yrken är liten eller obefintlig. Hantverksyrken är en viktig del av vårt kulturarv. Även här kan lärlingsutbildningen bidra till en lösning.
Vi har också en situation där alltfler företag satsar på egna utbildningar. Ett exempel är SKF i Göteborg. För små och medelstora företag kan det dock vara svårare att lösa problematiken på detta sätt eftersom resurserna organisatoriskt och ekonomiskt är mycket begränsade.
Det finns behov av kompetenta yrkesarbetare på områden som det reguljära utbildningssystemet har svårt att tillgodose.
Utskottet har tidigare år avslagit motioner angående lärlingsutbildning med hänvisning till Gymnasiekommittén 2000 och tidigare försöksverksamhet. Gymnasiekommittén har nu avslutat sitt uppdrag. När det gäller lärlingsutbildning inom ramen för arbetsmarknadspolitiken är det inte en fråga för Gymnasiekommittén. Vårt krav om ett lärlingssystem inom ramen för arbetsmarknadspolitiken grundar sig på att det i dag är svårt att utbyta idéer och erfarenheter utifrån försöksverksamhet och lokala satsningar.
För att kunna få en tillväxt i de traditionella hantverksyrkena och för att svara upp mot företagens olika behov av yrkeskompetens behövs en mängd olika utbildningsvägar. Därför är det viktigt att det finns ett lärlingssystem också inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
När gymnasieskolan i mitten av 1990-talet var föremål för reformering såg man samtidigt över relationen mellan de yrkesförberedande och studieförberedande utbildningarna. Det konstaterades att någon verklig integrering aldrig kommit till stånd och att de flesta yrkesförberedande utbildningarna var kortare än de studieförberedande och inte uppfattades som jämbördiga. Socialdemokraternas ambition att skapa teoretiskt likvärdiga utbildningar fanns dock fortfarande kvar och förstärktes från arbetsmarknadens sida. Den gamla uppdelningen mellan arbetare och tjänstemän var på väg att upphöra. Det stod klart att framtidens arbetsmarknad krävde personer med en kombination av praktiskt yrkeskunnande, baskunskaper, kommunikativa färdigheter och kunskaper i såväl allmänna ämnen som yrkesämnen. Så blev gymnasieskolan föremål för den största förändringen av den frivilliga skolan som någonsin gjorts i Sverige.
Ett resultat av ansträngningarna blev att alla program gjordes treåriga. De yrkesförberedande programmen utökades och det som kom att kallas kärnämnen blev gemensamma kurser på alla program, oavsett inriktning. På detta sätt skulle alla få grundläggande behörighet till högskolan och statusen på de yrkesförberedande utbildningarna skulle öka. Gymnasieskolan skulle överbrygga gränserna mellan samhällsgrupper och yrkesområden.
Men i den nya gymnasiereformen gjordes en felbedömning när det gäller ambitionen att ge alla teoretisk behörighet till högskolan. Gymnasieskolan i sin nuvarande form stimulerar inte i tillräcklig grad de elever som är praktiskt lagda. Dessa elever tappar alltför ofta motivationen och ser inte den praktiska nyttan av att läsa på ett gymnasium som är utformat för att man ska läsa vidare på högskola och universitet. Ungdomar med praktiska färdigheter missgynnas i dagens skolsystem.
Parallellt med övriga program inom gymnasieskolan finns det så kallade individuella programmet (IV). Inom detta program finns visst utrymme för en form av lärlingsutbildning. Detta var en av tankarna bakom det individuella programmet, medan verkligheten blev en annan. Det individuella programmet har för många blivit symbolen för den nya gymnasieskolans problem.
En ny studie av skolans utveckling under 1990-talet, författad av bland andra professorerna Donald Broady och Jan-Eric Gustafsson, visar att bara en tredjedel av eleverna på det individuella programmet lyckats uppnå målet att söka sig in på något av gymnasieskolans ordinarie program. ”IV-eleverna känner inte att de går på någon riktig skola. Många av dem borde hellre gå på någon lärlingsutbildning”, sa Jan-Eric Gustafsson till Svenska Dagbladet den 2 oktober 2000.
Elevantalet på det individuella programmet har ökat dramatiskt. Hösten 1992 var 10 500 elever registrerade på programmet, att jämföra med läsåret 2002/03 då programmet omfattar 23 289 elever. Statistik visar också att över 50 procent av de elever som 1994 började i årskurs ett på det individuella programmet lämnat gymnasieskolan redan efter ett eller två år. Bara en fjärdedel av eleverna som började på det individuella programmet hade efter fem år fått ett slutbetyg. Det individuella programmet är ett av tecknen på att gymnasieskolan inte är till för alla.
Frågan måste ställas om dagens gymnasieskola tillgodoser de enskilda elevernas önskemål eller om gymnasieskolan utformats utifrån orealistiska politiska föresatser. Uppfyller gymnasieskolan sina åtaganden vad gäller ungdomar som efterfrågar en praktisk utbildning? Tillåts överhuvudtaget ungdomar att välja ett praktiskt utformat program, där teorin är anpassad efter yrkets krav och inte utifrån det politiska målet att jämlikhet mellan människor handlar om alla människors behörighet att söka högskola? Det är dags att på allvar sätta den enskildes önskemål i centrum och använda den politiska makten till att skapa reella alternativ för ungdomar som snabbare vill ut i arbetslivet.
För drygt fyra år sedan utlovade dåvarande skolministern att det skulle införas ett lärlingssystem. Förslaget baserades på gymnasieskolans behov av en närmare kontakt med näringslivet. Vad som hänt sedan dess är att en försöksverksamhet med lärlingsutbildning genomförts. De två första åren av lärlingsutbildningen genomfördes i gymnasieskolan. Därefter följde ett två år då utbildningen var förlagd till ett företag. Lärlingsutbildningen gav en fullständig gymnasieutbildning. Lärlingen behöll sin status som elev även på arbetsplatsen. Det innebar att det var skolan som hade det övergripande ansvaret för utbildningen. Någon ersättning till de företag som tog emot lärlingar utgick inte.
Våren 2000 pågick lärlingsverksamhet vid 18 skolor och berörde endast cirka 300 elever/lärlingar. Försöksperioden upphörde 2001 och gick upp i projektet Lärande i arbetslivet (LIA). Hur samarbetet långsiktigt mellan skola och arbetsliv ska se ut utreds för närvarande. Skolverket redovisade i december 2002 en utvärdering av LIA till regeringen.
Enligt utvärderingen hade i oktober 2002 beslut fattats avseende 1 666 av de tillgängliga 2 000 platserna. Ansökningar avseende ytterligare 250 platser var under handläggning. Enligt utvärderingen hade endast omkring hälften av de beviljade platserna tagits i anspråk.
Myndigheten för skolutveckling redovisar, i ett svar till riksdagens utredningstjänst, att man första halvåret 2003, efter ansökan från skolhuvudmännen, beslutat att bevilja 1 890 elever utbildning inom försöksverksamheten med LIA.
Regeringen beslutade den 5 juni 2003 att förlänga tiden för försöksverksamheten till att omfatta utbildning som påbörjas före den 1 juli 2006. I samband härmed ändrades också vissa av förutsättningarna för verksamheten. Begränsningen av försöksverksamheten till 2 000 elever per år togs bort. Vidare ska statsbidrag för LIA inte utgå efter den 30 juni 2003. Beslut om vilka elever som får delta i försöksverksamheten fattas av Myndigheten för skolutveckling efter ansökan från skolhuvudmannen.
Gymnasiekommittén 2000 föreslog i sitt slutbetänkande Åtta vägar till kunskap – En ny struktur för gymnasieskolan (SOU 2002:120) att om erfarenheterna av LIA blir goda bör möjligheten att integrera arbetsplatsförlagd utbildning (APU) och LIA i en enhetlig, men flexibel, form för lärande i arbetslivet övervägas i framtiden. Frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet i anslutning till förslaget om en ny gymnasieskola.
Parallellt med turerna kring lärlingsutbildningen har försöksverksamhet pågått med kvalificerad yrkesutbildning (KY). Efter försöksverksamhet och utredande tog riksdagen beslut om att permanenta denna utbildning under våren 2001. Målgruppen för den kvalificerade yrkesutbildningen är elever som avslutat sina gymnasiestudier med godkända betyg, det vill säga är högskolebehöriga. Den kvalificerade yrkesutbildningen kommer på detta sätt att fylla stora behov. Men samtidigt utesluter den många med önskemål om en yrkesutbildning eftersom den bygger på tanken om att alla utbildningar på gymnasienivå ska leda till teoretisk högskolebehörighet. Problemet är således inte utbildningen i sig, utan vad som faller utanför dess ramar.
Som ett komplement till den traditionella högskolan har vi kristdemokrater länge arbetat för utvecklandet av yrkeshögskoleutbildningar. De ska tillgodose den efterfrågan som finns inom många branscher på utbildad personal till mer kvalificerade yrken som inte hör hemma inom den akademiska högskolans ram. Yrkeshögskoleutbildningar blir en helt ny eftergymnasial utbildningsform och ger den mer praktiskt lagde studenten ett fullvärdigt alternativ till den akademiska högskolan.
År 1996 startades kvalificerad yrkesutbildning (KY), en eftergymnasial utbildning i samarbete med arbetslivet. KY har likheter med det kristdemokratiska förslaget om yrkeshögskoleutbildningar.
Yrkeshögskolan är tänkt att fungera som en paraplyorganisation, där de olika aktörerna samverkar, men ändå behåller sin egenart. Redan idag finns kommunala paraplyorgansiationer för KY-utbildningar som kallas yrkeshögskolor. Parallellt med dessa s.k. yrkeshögskolor har regeringen gett tre högskolor i uppdrag att organisera yrkeshögskoleutbildning. Det bör rimligen vara så att begreppet yrkeshögskola endast betyder en sak. Eftersom begreppsförvirring inträtt, finns ytterligare skäl för att termen yrkeshögskola bör användas som samlande begrepp. Dagens KY blir därmed en del av den nya yrkeshögskolan. De goda erfarenheter som däri finns, bland annat av samverkan med näringslivet, måste tas tillvara.
Ytterligare en poäng med den nya yrkeshögskolan är att det blir ett enhetligt system för bedömning och examination. I dagens splittrade modell med olika KY kan det finnas problem med att exempelvis få en jämförbarhet mellan olika utbildare. Det problemet undanröjs med införandet av yrkeshögskolan.
Det är viktigt att det finns goda möjligheter att växla mellan olika former av utbildning, på samma sätt som sker i högskolan idag. En person med examen från yrkeshögskolan ska kunna bygga vidare på sina studier inom högskolan. Har den studerande yrkeshögskoleutbildning måste det finnas bryggor som möjliggör att den studerande som så önskar kan söka annan högskoleutbildning och vice versa.
Den svenska yrkesutbildningen bedrivs i olika former och på olika nivåer. Den helt övervägande delen av den gymnasiala yrkesutbildningen sker på de nationella programmen med yrkesämnen. En liten del sker dock på industrigymnasier och i vad som kallas den gymnasiala lärlingsutbildningen. Dessa utbildningar är i den nuvarande gymnasieskolan högskoleförberedande vilket har lett till att de fått ett stort inslag av teori. Därigenom har också en stor del av idén med en praktiskt orienterad lärlingsutbildning försvunnit.
När det gäller lärlingsutbildningen förekommer i dag ett flertal olika begrepp. Dels den traditionella lärlingsutbildningen som drivs helt i företagets regi, där en viss del av utbildningen kan ske på branschinstitut och där inga krav ställs på grundutbildning, annat än grundskolekompetens. Dels den gymnasiala lärlingsutbildningen, där lärlingen samtidigt är elev i gymnasieskolan och läser allmänna ämnen. Yrkesutbildningen sker då i ett företag.
Utöver detta talar man, som tidigare nämnts, om kvalificerad yrkesutbildning (KY) efter avslutade gymnasiestudier. Inom ramen för denna ligger en del av utbildningstiden som ”lärande i arbete” på en arbetsplats.
Den svenska arbetsmarknaden har under 1990-talet genomgått kraftiga förändringar. Arbetslösheten var under perioden exceptionellt hög, och nya former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder har introducerats. Trots en ljusare situation i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet jämfört med början av 1990-talet är problemen fortsatt stora, inte minst för ungdomar. Arbetslösheten stiger för närvarande. I juli månad 2003 var 62 000 ungdomar i åldern 16–24 år öppet arbetslösa vilket innebär en arbetslöshet på 10,9 procent, att jämföra med 8,2 procent vid samma tidpunkt förra året. Till detta kommer alla ungdomar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är viktigt att dessutom ha i åtanke att till skillnad från i andra länder så räknas inte studerande som står till arbetsmarknadens förfogande till arbetskraften i den svenska officiella arbetslöshetsstatistiken. Detta innebär att vi i Sverige redovisar en lägre arbetslöshet än om vi skulle tillämpa samma redovisningsprinciper som andra EU-länder.
Kommunerna har kommit att spela en alltmer aktiv roll inom arbetsmarknadspolitiken, särskilt vad gäller åtgärder som riktas till ungdomar. I anslutning till regeringens proposition 1994/95:218 ”En effektivare arbetsmarknadspolitik” förordades ett vidgat kommunalt ansvar för arbetslösa ungdomar under 20 år. Detta utökade ansvar innebar att kommunerna i lag gavs möjlighet att, efter avtal med respektive länsarbetsnämnd, från och med den 1 oktober 1995 anordna praktik eller annan verksamhet på heltid för arbetslösa ungdomar till och med den 30 juni det år den unge fyller 20 år.
Sverige följer i många andra länders fotspår mot ökad rörlighet på arbetsmarknaden. De nya arbetsorganisationerna och inte minst investeringarna i ny teknik ställer nya och större krav på arbetskraften vad gäller yrkesutbildning, yrkeskunnande samt ökad flexibilitet. Vidare ställs krav på ökad förmåga till omställning samt bredare befattningsområden. På motsvarande sätt ökar kraven på arbetsgivaren att ta tillvara och utveckla de anställdas kompetens, engagemang och kreativitet. Det går att skönja en trend både på den inhemska och utländska arbetsmarknaden mot att alltmer personal anställs på viss tid eller hyrs in för att klara toppar i arbetsbelastningen. Företagen strävar, mer än tidigare, efter att vara så flexibla som möjligt vad gäller kapacitet och kostnader.
Arbetsmarknaden är mer komplicerad än tidigare och ställer andra kompetenskrav, vilka ofta inte kan tillgodoses inom ramen för den traditionella utbildningen. Många arbetsgivare anser att inskolningen av den unga arbetskraften är alldeles för kostsam. Den tar oftast lång tid och innebär omfattande kostnader, ansträngningar och åtaganden för arbetsgivare vilket gör dem mindre benägna att anställa ungdomar.
Det är viktigt att undvika centrala generella lösningar för arbetslösa ungdomar. I större utsträckning bör individuella lösningar användas för att möta den moderna arbetsmarknaden. Lärlingsutbildning är en sådan lösning.
Ungdomsarbetslösheten är inte bara konjunkturberoende, utan har också strukturella orsaker. Arbetslösheten minskade inte i samma utsträckning bland ungdomar som i de andra åldersgrupperna vid de senaste konjunktursvängningarna. Detta beror främst på att många ungdomar saknar relevant utbildning, har liten yrkeserfarenhet och saknar kontakter inom arbetslivet. Att finna vägar för att ge ungdomar yrkeskunskap, erfarenhet och kontakter i arbetslivet är därför en viktig uppgift. Lärlingsutbildningen kan bidra till att minska ungdomars strukturella problem på arbetsmarknaden.
Det existerar inte någon centralt sammanställd information om lärlingsutbildningar som bedrivs i projektform runt om i landet i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
En kartläggning av landets lärlingsutbildningar, vilka inryms inom det arbetsmarknadspolitiska området, kräver att kontakt tas med varje länsarbetsnämnd. Det är oroväckande att det inte existerar en bättre samordning mellan central, regional och kommunal nivå. Det behövs också en bättre samordning mellan kommuner och mellan länen för att man ska kunna utbyta idéer och erfarenheter.
För att kunna få en tillväxt i de traditionella hantverksyrkena och för att svara mot företagens olika behov av yrkeskompetens behövs en mängd olika utbildningsvägar. Därför är det viktigt att det finns ett lärlingssystem inom de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
I Skaraborg, Västra Götalands län, genomfördes ett projekt med lärlingsutbildning som en form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Satsningen gjordes som ett samarbetsprojekt mellan Företagarna i Skaraborg och länsarbetsnämnden i samråd med LO-facken i Västsverige. Medel till projektet erhölls från Europeiska socialfonden. Projektet var framgångsrikt och fick fina vitsord från många håll, till exempel EU:s socialfond. Det kunde dock inte fortsätta efter projekttiden då medel inte avsatts till en fortsättning.
I bland annat Vaggerydsmodellen använder sig arbetsförmedlingen av en företagsförlagd arbetsmarknadsutbildning som slagit mycket väl ut. Där förläggs utbildningen till fem sex olika företag som har ansvar för den praktiska utbildningen. En teoridag per vecka ingår och för de elever som behöver det också en dag svenskundervisning per vecka. Denna utbildning har inslag av lärlingsutbildning.
Vid en undersökning som SCB genomförde 1997 med tusen ungdomar framkom bland annat önskemål om en smidigare övergång mellan skola och arbetsliv. En gymnasieutbildning ska inte enbart förbereda individen till fortsatta eftergymnasiala studier.
I en undersökning, gjord på uppdrag av SAF i september 1997 med ett tusental ungdomar mellan 16 och 25 år, ansåg 36 procent av de tillfrågade att de inte får en gymnasieutbildning som gör dem väl förberedda för framtiden.
Skälen som angavs var bland annat fel val av linje, att utbildningen inte svarade mot näringslivets krav, att den var för allmän och inte tillräckligt yrkesförberedande. Majoriteten, 83 procent, ville ha en del av utbildningen förlagd till en riktig arbetsplats. Hälften av de tillfrågade ville att utbildningen skulle vara förlagd på företagen under hela gymnasietiden.
Lärlingsutbildning är en väl förankrad utbildningsväg i andra europeiska länder och har fungerat som en effektiv inträdesbiljett för ungdomar på arbetsmarknaden. Lärlingsutbildning är ofta en del av yrkesutbildningen. Därmed fungerar den som ett alternativ till vidareutbildning, efter genomförd obligatorisk grundutbildning. Vissa länder har framgångsrikt kunnat anpassa utbildningen till det egna landets nationella förutsättningar och där har lärlingsutbildningen blivit ett bra komplement till den befintliga skolan. Utbildningen har även fungerat som en effektiv arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att minska ungdomsarbetslösheten. Regelrätta lärlingssystem finns exempelvis i Tyskland, Danmark, Norge och Österrike och kan användas som goda exempel på hur effektiva lärlingsutbildningsprogram kan utformas.
Ett viktigt steg i riktning mot valfrihet vore att införa ett nytt lärlingsprogram på gymnasiet. I en modern, flexibel lärlingsutbildning måste skola och arbetsliv dela på ansvaret för utbildningen. Genom att samarbeta med arbetslivet kan utbildningen hålla den standard som branscherna kräver. Den som är intresserad av ett visst område engagerar sig betydligt mera och blir mera kreativ. Lärlingsutbildning kan vara ett sätt att ge gymnasieeleven en bred kännedom om arbetsinnehåll och moderna metoder och möjlighet att kunna utföra arbete med kvalitet.
Skolan saknar på många håll ett tätt samarbete med näringslivet. Företagen med sin moderna utrustning och sitt uppdaterade kunnande är en nödvändig länk i arbetet att skapa en modern lärlingsutbildning. Dessa två faktorer låter sig knappast tillskapas inom skolans väggar eller ram. Vi menar att en samordning av resurserna mellan skola och näringsliv är en förutsättning för att Sverige ska kunna tillgodose såväl elever som näringsliv med en yrkesutbildning värd namnet.
Eget program inom gymnasieskolans ram
Lärlingsutbildningen bör bilda ett eget program inom gymnasieskolans ram. Även kommuner som saknar egen gymnasieskola kan arrangera detta program genom att köpa den teoretiska delen hos en grannkommun.
Arbetslivskompetens i form av en gedigen yrkesutbildning
Lärlingsutbildningen syftar till att ge arbetslivskompetens i form av en gedigen yrkesutbildning. Utbildningen måste inte med nödvändighet ge akademisk högskolebehörighet. Fullföljd lärlingsutbildning bör dock alltid ge behörighet till yrkeshögskola.
Samarbete mellan utbildning och det lokala näringslivet
Lärlingsutbildningen ska knytas till det lokala näringslivet. Skolan planerar i nära samarbete med det lokala näringslivet för ”lärlingsplatserna”. Att ungdomar i tidig ålder får fäste på den lokala arbetsmarknaden ger möjlighet till fortsatt boende på orten, vilket kan få positiva regionala konsekvenser.
Praktik varvat med teori
Praktik varvas med teori redan från första terminen. Eleven ska dock betraktas som elev hela utbildningstiden. Skolan är alltså huvudman för hela utbildningen oavsett var den är förlagd. De teoretiska delarna ska knytas till praktiken i möjligaste mån. Teorin ska ge goda generella baskunskaper. Fördelningen bör vara två tre dagar teori respektive praktik per vecka. För att inte splittra praktiktiden ute i företagen är det viktigt att de teoretiska ämnena läses koncentrerat till några dagar i veckan.
Skolan ska svara för handledning av kontaktpersonerna på företagen. För detta måste skolan avsätta erforderliga personella resurser. Samarbete byggs upp och utformas flexibelt efter lokala förutsättningar och strategier. Genom att praktiken börjar så tidigt ges stora möjligheter för eleven att bedöma om det valda yrket är det rätta.
Företagen bör få ersättning från skolan för utbildning/handledning. Företagen bör även få ersättning för de kostnader de åsamkas för nyttjande av maskiner, produktionsbortfall, material och så vidare. Detta är mycket viktigt för att också små företag ska kunna ta emot lärlingar. En ersättning på 3 000–4 000 kr/månad torde vara rimlig eftersom en lärling inte är lönsam för företaget. Företagen kan då sträva efter att ge så ”bred” yrkeskompetens som möjligt till eleven. Företaget ska inte automatiskt behöva anställa eleven/lärlingen vid avslutad utbildning.
Lärlingsavtal
Eleven/lärlingen ska få en viss ersättning från företaget enligt ”lärlingsavtal” i relation till den insats som görs i produktionen, förslagsvis från och med andra året.
Yrkesprov som leder till en examen
Utbildningen ska avslutas med ett yrkesprov och leder till en yrkesexamen. Alla elever med avslutad utbildning ska ha behörighet till fortsatt yrkesutbildning på yrkeshögskola. Förslag om yrkeshögskola presenteras i en särskild motion.
Med en väl fungerande lärlingsutbildning inom gymnasieskolans ram kommer på sikt behovet att minska av lärlingsutbildning som arbetsmarknadspolitisk åtgärd. I dagsläget finns det dock behov även av lärlingsutbildning som en effektiv arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Informationen hos Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) om och var i landet lärlingsutbildning bedrivs, hur den är utformad och vilken omfattning den idag har är bristfällig. Kristdemokraterna vill att lärlingsutbildning blir ett alternativ inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, enligt en modell som beskrivs nedan.
En yrkeskompetens som leder till arbete
Lärlingsutbildning som arbetsmarknadspolitisk åtgärd ska ge en gedigen yrkeskompetens som leder till arbete, antingen genom anställning eller genom att ett eget företag startas.
Anlagstest och motivationsprövning
Lärlingen får göra anlagstest och genomgå motivationsprövning innan utbildningen påbörjas.
Utbildning i nära samarbete med det lokala näringslivet
Lärlingsutbildningen ska ske i nära samarbete med det lokala näringslivet. Ett visst mått av flexibilitet måste även byggas in i läroplanerna. Det bör ges utrymme för utbildningsalternativ som uppfyller regionala och lokala önskemål eller behov. Utbildningen ska mestadels vara förlagd till ett företag. Skriftlig överenskommelse träffas mellan skolan och företagen.
Avtal i samarbete mellan arbetsförmedling, arbetsgivare och berörda fackförbund
Avtal beträffande lärlingslön, försäkringsfrågor med mera träffas i samverkan mellan arbetsförmedling, arbetsgivare och berört fackförbund.
Uppföljning och avstämning
Kontinuerlig uppföljning görs. Efter viss tid bör en avstämning ske för varje elev där det bedöms om utbildningen ska fortsätta.
Utbildningens längd
Utbildningen ska utformas mycket individinriktat och kan följdaktligen ta olika lång tid. Ett tak bör dock sättas för utbildningstiden på förslagsvis tre år. Undantag kan dock göras när utbildning utformas för att kvalificera till fortsatta studier.
Ersättning till företagen
Företagen bör under det första året få ersättning från arbetsförmedlingen för utbildning/handledning samt för de kostnader de åsamkas för nyttjande av maskiner, produktionsbortfall, material och så vidare. Detta är väsentligt för att också små företag ska kunna ta emot lärlingar. Ersättningens nivå bör ligga på 3 000–4 000 kr/månad.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Stefan Attefall (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Torsten Lindström (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |