Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att var man än bor och vilken skola man än väljer att gå i skall rätten till en god skolhälsovård för kropp och själ tryggas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skolhälsovården skall utgöra ett komplement till föräldrarnas ansvar att se till det bästa för barnen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att tidig upptäckt och tidigt stöd via skolhälsovården kan förhindra livslångt lidande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att få fram förslag och förmedla den kunskap som finns bl.a. på Nationellt centrum för suicidforskning, NASP, för att förverkliga en nollvision för suicid och självskador.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att lärar-, barnskötar- och fritidspedagogsutbildningarna kompletteras med examensämne i stärkande av den psykiska hälsan och förebyggande av den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om uppdrag till NASP att utarbeta förslag till utbildningsprogram för lärare, fritidspedagoger och barnskötare om hur man skall stärka den psykiska hälsan och förebygga psykisk ohälsa samt dess yttersta konsekvens vid suicidala handlingar och våldshandlingar hos barn och ungdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att stärka barns och ungdomars självkänsla och egenvärde, vilket ger oskattbara värden för framtiden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om det orimliga i att de pedagogiska ledarna/rektorerna skall besluta om hur stora resurser skolhälsovården skall få.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att skolhälsovården är budgetmässigt fristående från övrig skolverksamhet och verkar under annan kommunal huvudman.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en utvidgning av skolhälsovårdens uppgifter till att omfatta mer av handledarfunktion för lärarkåren för att på rätt sätt hantera den gruppdynamiska utvecklingen, motverka mobbning och göra barn/ungdomar så trygga att även de vet hur de skall handla om de upptäcker/får veta att en kompis mår dåligt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ta fram förslag till åtgärder i syfte att göra rådgivning kring psykiatri mer lättillgänglig.1
1Yrkandena 4 och 11 hänvisade till SoU.
Idag ser förutsättningarna för barns hälsoutveckling väldigt olika ut över landet. Klyftorna ska minskas. Alla barn i Sverige oavsett social eller etnisk bakgrund ska ha lika förutsättningar att få hälsovård via skolan. En sådan satsning är en god investering i våra kommande generationer. Problem som hänför sig till den kroppsliga hälsovården är ändock enklare att diagnostisera och upptäcka än de som växer i själen.
Det är de mest sårbara barnen och ungdomarna som kommer i kläm när rektorerna i besparingstider tvingas välja mellan mer kuratortid eller fler lärarresurser. Det är uppseendeväckande att resurserna för skolhälsovården, som skall arbeta förebyggande och tidigt upptäcka barn som far illa, är större i kommuner med hög genomsnittsinkomst bland invånarna men med samma skolpeng eller t o m mindre skolpeng än i kommuner där den sociala utslagningen, missbruket, arbetslösheten och ohälsan är stor.
Självklart har föräldrarna ett ansvar för att se till att hälsovården för deras barn och ungdomar fungerar. Men när föräldrarna av olika anledningar missar sina barns signaler om att något är fel måste skolan ha möjlighet att stödja barnen. Snabbmat, inga fritidsaktiviteter, sena kvällar och TV-brukspassivitet känns igen av de flesta föräldrar som i dagens stressade samhälle försöker få sin inkomst, långa arbetsdagar och det sociala samlivet att fungera. När själen gör ont hos de vuxna blir barnen lidande både fysiskt och psykiskt, känslan av otillräcklighet gör det ännu svårare att fungera.
Vi har ett gemensamt ansvar för barnen. Den dag ett barn har vuxit upp och inte fått hjälp för sitt själsliga lidande är det betydligt sorgligare att hjälpa en vuxen man som i sin sjukdom farit fram och fördärvat tryggheten och livet för sina medmänniskor. Därmed inte sagt att alla blir en sådan fara för samhället, men varje barn som växer upp utan att bli sedd eller hörd när det far illa är en stor tragedi. Den värdefulla person som väljer att ta sitt eget liv är en lika stor katastrof som den som tar livet av andra, att bära på en liten sargad själ genom livet skapar så mycket onödigt lidande både för denne och dess omgivning.
Det är enklare med nollvisioner vad gäller trafikolyckor. Det finns inga enkla krockkuddar eller bakvända bilbarnstolar för själen, men det finns det enkla faktum att barnen och ungdomarna behöver kärleksfulla och omtänksamma vuxna kring sig som ser, hör och säger ifrån när något är fel. Visionen måste vara noll självskador och noll självmord bland barn och ungdomar, allt annat är oacceptabelt. 1 200 barn självskadar sig om året, det är 1 200 barn för mycket. 116 barn och unga mellan 0 och 23 år tog sitt liv år 2002, förlusten av dem vållar oss alla men främst närmaste anhöriga obeskrivlig smärta och saknad.
Skolhälsovården har en avgörande betydelse för många barn/ungdomar. Dels för att tidigt upptäcka, dels för att arbeta förebyggande tillsammans med lärare och elever. Att stärka barns och ungdomars självkänsla och egenvärde ger oskattbara värden för framtiden. Under många år har skolhälsovården dock fått stryka på foten i budgetarbetet på skolorna.
Många rektorer är huvudsakligen utbildade inom pedagogik och ledarskap, deras kunskap i hälsovård är mer begränsad. Politiker i kommunerna har också varit mycket tydliga om vad som bör prioriteras i skolan: att barnen ska lära sig räkna, läsa och skriva. Sammantaget har detta fokus på inlärning och pedagogiskt stöd till svaga elever givit den konsekvensen att kurator/
psykolognärvaron liksom skolsköterskans roll på skolorna minskats till några få timmar i veckan på varje skola och ansvar på samma skolsköterska för ett antal skolor med flera hundra elever. Det är med andra ord mycket svårt för att inte säga omöjligt för skolsköterskan att tidigt upptäcka barn som far illa.
Lärarna har inte heller någon utbildning som ger dem möjlighet att ersätta skolsköterska, kurator och psykolog. Lärarna förväntas lära ut sina kunskaper till barnen oavsett elevernas psykiska eller fysiska status. Allt sunt förnuft säger att även denna uppgift blir omöjlig och medmänskligt smärtsam, att se att barnet far illa utan att kunna hjälpa, att märka att barnet inte kan ta in kunskap p.g.a. sitt illamående.
Det finns dock skolor som prioriterar skolhälsan, men detta sker alltså mer i områden där endera rektorn är en eldsjäl på området, föräldrarna kräver det eller där tragedier inträffat som belyst bristerna. Det är inte tillfredsställande att det ser så olika ut på olika skolor. Var man än bor, i vilken skola man än går borde rätten till en god skolhälsovård tryggas. Det är inte rimligt att de pedagogiska ledarna/rektorerna ska besluta om vilken nivå skolhälsovården ska ligga på och tvingas väga mellan lärarresurser och skolhälsovårdsresurser när skolpengen inte räcker till.
Lyft detta ansvar från rektorerna och placera skolhälsovården direkt under kommunstyrelse eller socialnämnd. Skolhälsovårdens uppgifter borde dessutom omfatta mer av handledarfunktion för lärarkåren för att på rätt sätt hantera den gruppdynamiska utvecklingen, motverka mobbning och göra barn/ungdomar så trygga att även de vet hur de ska hantera om de upptäcker/får veta att en kompis mår dåligt.
Sjukvårdsupplysningen saknar ofta komptens och möjlighet att svara på frågor kring tex antidepressiva mediciner, akuta råd till anhöriga som inte vet hur de ska hantera en svår situation eller vart man kan vända sig beroende på vilka symptom som signaleras. Därför är det viktigt att arbeta fram förslag till åtgärder i syfte att göra rådgivning kring psykiatri mer lättillgänglig.
Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa har vid efterforskningar funnit att beredskapen i skolor i Sverige är låg vad gäller att hjälpa elever som befinner sig i så allvarlig psykisk och social nöd att de faktiskt funderar på att avsluta livet. Läget är allvarligt när man besinnar att över 60 % av de undersökta skolorna helt saknar en skriftlig plan för hur lärare och övrig skolpersonal bör hantera elever som är deprimerade, yppar självmordstankar eller uppvisar självmordsbeteende.
Dessvärre finns det inget i resultaten som pekar mot några större förändringar. En majoritet av de rektorer som saknar skriftliga planer vad gäller självmordsprevention svarar ”Nej” eller ”Vet ej” på frågan om de i en framtid har för avsikt att införa sådana. Av de 70 % av skolorna som saknar utbildning för lärare och övrig personal i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar är det bara 10 % som i nuläget planerar att starta sådana.
Det är i högsta grad förståeligt att rektorer, lärare och annan skolpersonal upplever unga människors självmordsbeteenden som något komplicerat och svårhanterligt. Men att det ”måste” ske ett självmord eller självmordsförsök för att självmordspreventiva åtgärder skall genomföras är djupt tragiskt och oacceptabelt. Det tycks saknas resurser, kunskap och initiativ för att utbilda personal och starta preventionsprogram. För att få ner antalet självmord och självmordsförsök bland skolelever måste initiativ tas både lokalt på skolor, i rektorsområden, i kommuner samt på ett nationellt plan. Uppgiften är stor och måste därför planeras och bedrivas långsiktigt.
Om vi inte lyckas fånga upp och arbeta förebyggande mot ohälsa bland barnen ser jag inte heller hur vi ska komma tillrätta med de långa sjukskrivningarna bland vuxna. Om vi börjar med att se barnen kanske vi småningom också börjar se varandra.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Mia Franzén (fp) |