Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla barns frånvaro i grundskola och gymnasieskola skall följas upp, oavsett barnens bakgrund.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad språkundervisning i svenska för invandrarkvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade insatser för att skydda hotade och misshandlade flickor och kvinnor och särskilt beakta invandrarkvinnornas situation.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svensk lagstiftning inte medger äktenskap för personer under 18 år, s.k. barnäktenskap.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att socialtjänstlagen behöver förändras så att det blir möjligt att utreda barn och ungdomar under 18 år under sekretess.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att könsstympning som utförts utomlands på en flicka boende i Sverige skall betraktas som ett grovt brott.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förebygga könsstympning genom riktad information samt klarlägga vårdnadshavarnas ansvar för minderåriga.3
1Yrkande 3 hänvisat till JuU.
2Yrkande 4 hänvisat till LU.
3Yrkandena 5 och 7 hänvisade till SoU.
Ett slag mot en kvinna är ett brott mot alla kvinnor. Det utbredda våldet mot kvinnor understöds idag genom mäns tystnad i samhället. Det krävs därför ett tydligt avståndstagande från män mot våldsyttringar, en tydligare markering genom ett ökat engagemang och avståndstagande från de män som utövar våld. Det kvinnoförtryck som idag förekommer i alla delar av världen men i olika skepnader är och förblir ett uttryck för maktutövande. Den gemensamma nämnaren är att förtrycket är vidrigt och oacceptabelt.
Vi får inte upprätthålla kvinnoförtryck genom att tolerera könsstympning, tvångsäktenskap och barnäktenskap i vårt land med hänvisning till att vi försvarar ett mångkulturellt samhälle. Vi ska välkomna de nya svenskarna, integrera dem i det svenska samhället och informera dem om de svenska lagarna som omfattar alla boende i Sverige och att det även finns ett eget ansvar att informera och lära om sitt nya land. De som utövar auktoritet genom våld, kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap och vill upprätthålla ett kvinnoförtryck inom familjen eller släkten måste bli medvetna om att det är olagliga handlingar i ett demokratiskt land som försvarar mänskliga rättigheter. Även om dessa problem berör ett mindre antal människor, får vi inte blunda för att det existerar i vårt land.
År 1990 anslöt sig Sverige till FN:s konvention om barnets rättigheter – barnkonventionen. I artikel 24:3 stadgas att konventionsstaterna skall vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. I svensk lagstiftning, t ex socialtjänstlagen och föräldrabalken, har skrivningar om barns bästa införts. Det innebär att barn måste skyddas, även om det ibland kan stå i strid med föräldrarnas intressen. Barnperspektivet måste omfatta alla barn, även de som kommer från länder vars kultur, tradition och religion är annorlunda än vår.
Alla barn ska ha en bra start i livet och möjligheter att gå ut grundskolan med goda kunskaper och ett gott självförtroende. Skolan ska även vara en plats där alla elever förbereds inför vuxenlivet. Enligt skollagen har också eleven skolplikt i vårt land. Det är viktigt att skolledningen följer upp orsakerna till elevens frånvaro från grundskolan, oavsett vilken bakgrund och kön eleven har. Ansvaret för elevens frånvaro har ytterst skolledningen. Enligt Kommunförbundets rapport har elever med utländsk bakgrund i den svenska grundskolan klarat sig sämst jämfört med liknande elever i OECD-länderna. Resultatet kräver en närmare analys för att rätt åtgärder ska kunna sättas in i syfte att underlätta för ungdomar med utländsk bakgrund att studera vidare.
Ute i landet pågår många lokala aktiviteter och projekt i det tysta. Syftet med dessa är dels att ge kvinnor möjligheter att komma ut i samhället, dels stärka deras självförtroende. Det som erbjuds är t ex olika hälsofrämjande aktiviteter, som cykling, simning, matlagning som i sin tur ger ett aktivare liv och skapar nätverk. Andra aktiviteter utgår från de olika färdigheter och kunskaper som kvinnorna har. De goda exemplen i landet från ”empowerment” på hemmaplan bör kartläggas. Den samlade kunskapsbanken kan sedan användas och uppmuntra kommuner, organisationer och andra aktörer att upprätta handlingsplaner som underlättar för kvinnor att komma ut i samhället. Detta kan ses som ett första steg till en plats i samhället och på arbetsmarknaden.
Kvinnor som invandrat till Sverige från kulturer där deras frihet är kraftigt beskuren lever ofta isolerat och avskuret från det svenska samhället efter hitkomsten. Kvinnorna behärskar oftast inte språket, är kanske analfabeter, har inget arbete och få, eller inga sociala kontakter utanför den egna familjegruppen. För att ge dessa kvinnor möjlighet till kontakter och ett större socialt nätverk är det viktigt att kvinnorna lär sig svenska och får möjlighet att arbeta. Svenskundervisning för invandrarkvinnor måste därför anpassas till deras förutsättningar. Om kvinnorna så önskar bör möjlighet erbjudas att få svenskundervisning i kvinnogrupp. En metod som visat sig ge bra resultat är t ex att kombinera barngrupper med mammagrupper i svenskundervisningen.
Många kvinnor kommer också till Sverige med stora kunskaper och höga examina. De får mycket sällan en chans att använda sin utbildning i Sverige. Särskilt svårt är det om de har en utomeuropeisk examen. Invandrares ställning på arbetsmarknaden är idag svår, och särskilt svår är invandrade kvinnors ställning. Situationen är oacceptabel både ur mänsklig synvinkel och ur samhällsekonomisk synvinkel. Migrationsverket bör därför i sitt arbete särskilt uppmärksamma invandrade kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Morden på unga kvinnor i Sverige som brutit med sina familjer betyder att vårt rättssamhälle har misslyckats. Vi har inte kunnat ge de unga försvarslösa kvinnorna det stöd och det skydd de haft rätt till. Ansvaret för detta ligger hos oss alla, men ett särskilt ansvar har skolan, de sociala myndigheterna och polisen, som fått signalerna men inte förmått förhindra tragedierna. Dessa myndigheters ansvar för att upptäcka och ta itu med barn- och kvinnomisshandel eller andra misshälligheter inom familjen är inte mindre för att den drabbade har en annan nationalitetsbakgrund. Däremot har svårigheterna varit större för socialsekreterare, psykologer och andra yrkesgrupper med hänsyn till språkliga och kulturella barriärer – svårigheter som kräver särskilda kunskaper och insatser.
Vi får inte tveka att ge unga kvinnor som är hotade samma tillgång till skydd som lagen erbjuder kvinnor, som utsatts för misshandel av sin partner, bara att hotet kommer från en far eller annan manlig släkting.
Dessa unga kvinnor saknar det sociala skyddsnätet när familjen och släkten vänder dem ryggen eller hotar dem. Därför är stödet från samhället helt avgörande för dem för att överleva. Förföljda unga invandrarkvinnor har oftast och endast kvinnojourerna att vända sig till. Ska skyddet fungera fullt ut för flickorna och kvinnorna behöver de statliga bidragen öka. Dessutom ska förföljda unga flickor under 18 år som gömmer sig undan förövarna inte utlämnas. Idag har förädlrarna laglig rätt att få veta var ungdomarna finns om de är under 18 år. En lagändring måste här komma till stånd som tar parti för offret.
Varje år ökar antalet utfärdade besöksförbud. Samtidigt blir överträdelserna vanligare. Detta riskerar att undergräva besöksförbudets syfte, nämligen att värna kvinnans frihet och säkerhet. Med hänvisning till det lidande och de inskränkningar som offret drabbas av vid trakasserierna så måste straffet för brott mot besöksförbud skärpas så att varje ny överträdelse per automatik utgör grund för ny häktning.
Grundregeln i Sverige är att det är tillåtet att gifta sig vid arton års ålder. Men samtidigt tillåter vi att flickor med invandrarbakgrund som är under 15 år blir bortgifta. Det är heller inte ovanligt att invandrarflickor redan vid tolv tretton års ålder blir bortgifta i föräldrarnas ursprungsland för att senare vid 18 års ålder gifta sig borgerligt i Sverige. Under tiden lever barnen, dvs flickorna, som gifta. De avslutar inte sin skolgång, lär sig inte svenska och får därför problem när det gäller integrering i det svenska samhället med isolering som följd.
Tvångsäktenskap och barnäktenskap är inte lagligt i Sverige, och om det ändå sker måste det betecknas som negativ särbehandling av enskild grupp och därmed motverkas. Möjligheten att ge dispens från lagens krav på 18-årsgräns för att ingå äktenskap är mycket tveksam både ur svensk lags och FN:s barnkonventions synvinkel. Riksdagens lagutskott har ställt sig bakom ett förslag att det finns behov av att förtydliga lagen rörande barnäktenskap. Denna förändring bör genomföras snarast vilket riksdagen bör ge regeringen tillkänna.
Socialtjänsten har idag en skyldighet att omedelbart underrätta vårdnadshavaren när en utredning har inletts om en minderårig. Denna lag har därmed kommit att bli ett hinder för att ungdomar ska våga vända sig till socialtjänsten och be om hjälp när de hotas av sina egna familjer. Lagen måste utformas utifrån vad som är bäst för offret. Det krävs därför att socialtjänsten kan arbeta under sekretess och via dispens från länsrätten, i extrema fall, kunna agera för en minderårig utan vårdnadshavarens kännedom. Barnen är vår framtid, och de måste ges ett bättre stöd och skydd i socialtjänstlagen.
År 1982 infördes en lag mot könsstympning i Sverige med ett maximalt straff på 10 år. Tyvärr har denna lag kommit att bli mycket tandlös. Trots att det förekommit hundratals fall av könsstympning i Sverige så har ännu ingen dömts. Det beror på att utredningarna inte kunnat fullföljas, eftersom föräldrarna inte velat samarbeta. Sedan 1999 kan straff utdömas för de övergrepp som flickorna har varit utsatta för, även om de skett utomlands. Detta har dock inte hindrat de s.k. sommarlovsstympningarna, som genomförts när flickorna besökt föräldrarnas hemländer. Könsstympning skall bedömas som misshandel och som ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Det ska ses som en kränkning av den personliga integriteten och självbestämmanderätten. Ansvaret för att förhindra könsstympning av minderåriga har föräldrarna, och detta måste tydligt klargöras för människor från andra kulturer.
Drygt 5 000 flickor beräknas riskera att utsättas för könsstympning. Redan idag tvingas barnmorskor och gynekologer på landets ungdomsmottagningar ta hand om konsekvenserna av ett stympat underliv. För något år sedan tog ombudsmannen Lena Nyberg emot anmälningar där elva flickor runt om i Sverige namngavs tillsammans med sina föräldrar. Inte ens i de fallen gjordes någon anmälan. Flickorna erhöll inget stöd från samhället. Det krävs omfattande information till invandrare med annan kulturell bakgrund liksom till olika verksamheter som arbetar med barn och ungdomar, där det tydligt framgår att Sverige inte accepterar stympning av något slag. Det finns ett stort behov av förebyggande arbete genom t.ex. informationsinsatser inom förskola och skola, socialtjänst, invandrarföreningar, ungdomsmottagningar etc. Detta förutsätter också ökade kunskaper genom kompetensutveckling för personal inom de olika verksamheterna.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
|
|
Solveig Hellquist (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |
|
Lena Ek (c) |