Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en lagstiftning bör säkerställa rätten till teckenspråk så att döva tillförsäkras samma rätt som de språkliga minoriteterna i Sverige erhållit.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utökade utbildningsplatser till teckenspråkslärare och teckentolkar.
1Yrkande 1 hänvisat till KU.
Barn och ungdomar med hörselskador är ca 9 000 individer. De är registrerade inom landstingets hörselvård och har större eller mindre behov av habiliteringsinsatser. Mer än hälften har en sådan nedsättning att de använder hörapparat och annan teknisk utrustning för att kunna vara delaktiga i kommunikation i hemmet, skolan och samhället i övrigt. En del har sådan hörselnedsättning att de utöver tekniska hjälpmedel i olika situationer behöver teckenspråk.
Teckenspråket erkändes inte som minoritetsspråk när Sverige skulle ratificera minoritetsspråkskonventionen. Rätten till teckenspråk måste fastställas i lag. Idag finns många exempel på att denna rätt inte finns. Visserligen har landstingen en skyldighet att tillhandahålla tolktjänst, men någon laglig rätt till tolk finns inte. Inte heller finns en lagstadgad rätt till teckenspråkig förskola eller teckenspråkig äldreomsorg. Det är upp till kommunernas goda vilja om sådan service ges.
Sveriges Dövas Riksförbund har ett anslag till förbundets teckenspråksavdelning för framställning av material på teckenspråk, ett anslag som varit oförändrat sedan 1994. Några nya medel för att göra kultur och litteratur tillgängliga för döva med teckenspråk som första språk finns inte. Sådana medel finns för de nationella minoriteternas språk och kultur i årets budgetproposition.
För att trygga rätten till teckenspråk för hörselskadade behövs en lagstiftning som tillförsäkrar dem rätten till sitt eget språk, på samma sätt som minoritetsspråken. I sammanhanget kan nämnas att Finland har lagskyddat teckenspråket.
Samhällets utbud och service är i grunden byggt på skriftlig och muntlig information. Teckenspråkigt döva kan inte höra muntlig information, vilket innebär att teckenspråkigt döva och hörselskadade har svårigheter att kunna kommunicera. De känner sig därför ofta utestängda från samhällets utbud och service. Totalt finns det mer än 500 000 människor i Sverige som har hörselnedsättning. Många tusen av dessa känner sig ofta utanför samhällets utbud och service.
Samhället har inte satsat tillräckligt på teckenspråksutbildning.
Kommunerna frågar efter teckenspråkslärare för att möta grundskolebarnens efterfrågan på teckenspråk som tillvalsämne.
Kommunerna frågar efter teckenspråkskunnig personal till äldreomsorg och barnomsorg.
Landstingen frågar efter teckenspråkskunnig personal till sjukvård, tolktjänst och råd och stöd.
Specialskolan för döva och hörselskadade barn i Härnösand har, som andra specialskolor, svårigheter att hitta personer som ska kunna teckenspråk flytande för undervisning i olika ämnen.
Det behövs fler teckenspråkigt kunniga personer för att arbeta med utvecklingsfrågor för döva och hörselskadade.
Utbildningen i teckenspråk och teckentolkning måste öka för att tillgodose det behov som behövs för att råda bot på efterfrågan av kompetenta personer.
Det är en trygghet för döva och hörselskadade att få möta teckenspråkskunnig personal i skola och vård. Då överbryggar man kommunikationssvårigheter vilket ökar livskvaliteten. Finns det dessutom teckenspråkskunniga arbetskamrater på arbetsplatserna så bryter det den isolering och utanförskap som döva och hörselskadade ofta kan känna.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Birgitta Sellén (c) |
Birgitta Carlsson (c) |