1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 3
3 Inledning 6
4 Utbildning av högsta kvalitet 6
4.1 Tilldelningssystemet 7
4.2 Lärarna 7
5 Stärk lärosätenas självbestämmande 8
6 Välkommen att studera! 8
6.1 Den öppna högskolan 8
6.2 Behörighet och urval 9
6.3 Social snedrekrytering 10
6.4 Jämställdhet 10
7 Samverkan med det omgivande samhället 11
8 Studenters ekonomi 12
8.1 Centerpartiets utgångspunkter för ett nytt studiemedelssystem 12
8.2 Reserabatt för studenter 13
9 Studiesociala frågor 14
9.1 Studiesocial utredning 14
10 Studentinflytande 15
11 Studentkårernas roll 15
12 Studenternas rättssäkerhet 15
13 Examinationsformer 16
14 Studentbostäder 16
15 Internationalisering 17
16 Distansutbildning/nätuniversitet 18
16.1 Kvalitet i distansutbildningen 18
16.2 Modern teknik i distansutbildningen 19
16.3 Studiesociala aspekter på distansutbildning 19
17 Forskning 20
17.1 Samverkan med det omgivande samhället 20
17.2 Forskning vid mindre och medelstora högskolor 21
17.3 Forskarutbildning 21
17.4 Forskarnas arbetsmiljö 22
17.5 Ny doktorsexamen 22
17.6 Utbildnings- och examensnivåer 23
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur tilldelningssystemet av resurser kan förbättras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur rekryteringen av högskolelärare kan ökas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att stärka lärosätenas självbestämmande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att förändra reglerna för behörighet och självprövning till högre utbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av lärosätenas uppföljning av hur det går för studenterna under inledningen av studietiden.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om förbättrad jämställdhet inom högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utveckla den tredje uppgiften för högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att studenter skall ges rätten att ta igen examination och andra obligatoriska moment som de missat på grund av offentliga uppdrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att så snart statsfinanserna medger det införa ett nytt studiemedelssystem där bidrag och lån skall utgöra vartdera 50 % av totalbeloppet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att tillsätta en ny studiesocial utredning, vilken är parlamentariskt sammansatt och med studentrepresentation.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen bör göra en översyn av hur forskarstuderandes inflytande säkerställs i olika beslutande organ.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett avskaffande av kårobligatoriet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett förtydligande av högskoleförordningen för att säkra studenternas rättssäkerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att likabehandlingslagen måste åtföljas av sanktionsmöjligheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Högskoleverket ges ett uppdrag att utveckla undervisnings- och examinationsformer.
Riksdagen begär att regeringen inbjuder berörda kommuner, högskolor och studentkårer till överläggningar om hur bostadssituationen för studenter skall hanteras framgent.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att kommunen skall ha ett bostadsförsörjningsansvar vid ökat antal studieplatser.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen bör ta initiativ till en utvärdering av instrumenten för meritvärdering vid utlandsstudier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utveckla pedagogiska former för distansutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Högskoleverket bör ges i uppdrag att särskilt granska kvalitetsarbetet inom distansutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att kvalitetskraven som ställs på traditionell högskoleutbildning och på distansutbildning måste vara likvärdiga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att kurser i distanspedagogik och distansmetodik bör ges i all lärarutbildning och vidareutbildning för lärare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om bredbandsutbyggnad i hela landet, inte minst för att möjliggöra distansstudier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att även distansstudenters studiesociala situation bör utredas.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av jämställdhet inom forskarvärlden.
Riksdagen begär att regeringen låter göra en översyn av hur den s.k. tredje uppgiften sköts av lärosätena.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till åtgärder för att trygga den akademiska friheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en plan bör fastställas för att bygga upp och stärka forskningsmiljöerna vid landets alla högskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att forskarutbildningen bör utvärderas och de forskarstuderandes situation bör ses över.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att öka antalet doktorandtjänster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen bör arbeta för en omvandling av utbildningsbidrag till doktorandtjänster samt att forskarstuderande inte skall behöva ha stipendier som huvudsaklig inkomstkälla.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Högskoleverket ges i uppdrag att utreda hur ett doktorsprogram för icke-disputerade lärare kan genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att forskarstudenter bör få rätt till representation inom de statliga organisationerna för forskningsfinansiering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utreda arbetsmiljöns påverkan på forskningens kvalitet.
1Yrkandena 10 och 24 hänvisade till SfU.
2Yrkandena 16 och 17 hänvisade till BoU.
Kunskap är en av de pelare som både människors och samhällets trygghet och välfärd vilar på. Högre utbildning är viktig för näringslivet och vår gemensamma välfärd och betyder mycket för enskilda människors trygghet. Utbildning är inte bara en nytta för individen och för samhället – lärande och bildning är också en del av människors livskvalitet och personliga utveckling. Kunskap är en rättighet för alla människor. Centerpartiet arbetar för att skapa ett nyfiket samhälle, där sökandet efter kunskap inte skall vara reserverat för ungdomsåren och inte bero av var man än väljer att leva sitt liv. Det innebär att utbildningen skall nå hela folket, i hela landet och ske under hela livet. Högre utbildning och forskning är en viktig del i det livslånga lärandet.
Den utbyggnad av den högre utbildningen över hela landet som Centerpartiet medverkat till är en viktig del för att motverka den regionala klyvningen av Sverige. Det är nu viktigt att förbättra kvaliteten och ge högskolorna och universiteten möjlighet att satsa på forskning. Utbyggnaden av den högre utbildningen har inneburit en enorm mångfald av universitet och högskolor. Det är nu viktigt att ta vara på denna mångfald och tillåta de olika lärosätena att utvecklas efter regionens behov och sin profil.
Alla människor, som har nödvändiga förkunskaper, skall ges lika rätt och möjlighet att delta i högre utbildning. En människa skall aldrig behöva avstå från högre studier av ekonomiska eller sociala skäl. Goda sociala och ekonomiska villkor är förutsättningar för att studenterna skall kunna tillgodogöra sig sina studier på bästa sätt. Mångfalden bland studenter berikar studierna och breddar synsätten inom högskolan. Att den högre utbildningen och forskningen görs tillgänglig för alla är en form av kvalitetssäkring av utbildningen.
Den enskilda studenten ska stå i fokus för utbildningspolitiken. Det är viktigt att motverka den snedrekrytering, både social och geografisk, som finns till den högre utbildningen. En av de viktigaste faktorerna för att komma tillrätta med den sociala snedrekryteringen är att minska skuldbördan för studenter. Den som väljer att investera flera år av sitt liv i högre utbildning, till nytta för både individ och samhälle, skall inte straffas för det. Det måste löna sig att studera. Kostnaden, i pengar eller social trygghet, för att investera i högre utbildning får inte bli så hög att människor väljer att avstå. Studenter gör en stor investering inte bara för sig själva utan också för samhället i stort. Den investeringen bör uppmuntras, bland annat genom att garantera rimliga sociala och ekonomiska villkor för Sveriges studenter.
Under 1990-talet medverkade Centerpartiet till att bygga ut den svenska högre utbildningen med mer än 100 000 platser. De flesta av dessa gick till mindre och medelstora högskolor. Detta var en utmärkt satsning som gett betydligt fler människor möjlighet att utbilda sig. Tillgängligheten till den högre utbildningen har ökat, tack vare Centerpartiets insatser. Dessvärre har inte den kvantitativa utbyggnaden följts av nödvändiga satsningar på kvalitetssäkring och studenters ekonomiska och sociala villkor. Dessa områden bör prioriteras innan nya satsningar på kvantitativ utbyggnad sker. Det är viktigt att vi är tydliga med att inte kompromissa om vare sig utbildnings- eller forskningskvalitet. Det är därför rätt att vidta åtgärder mot lärosäten som inte uppfyller kraven, oavsett om det handlar om universitet eller mindre högskolor.
Högskolorna och universiteten behöver nu tid på sig för att kunna besätta lärartjänster, höja sin forskningsandel och finna utrymme för det pedagogiska utvecklingsarbetet.
De måste nu få visa att den verksamhet de bedriver är av god kvalitet. Särskilt de mindre högskolorna och de nya universiteten måste nu få resurser och möjligheter att säkerställa sin forskning.
Begränsa antalet specifika utvecklingsprojekt och möjliggör istället lärarnas möjlighet att utveckla kvalitén i den utbildning de bedriver.
Tilldelningssystemet gör att en allt större del av högskolornas verksamhet koncentreras på att rekrytera studenter. Utbyggnaden av högskolan under 90-talet har gjort att konkurrensen om studenterna har hårdnat. Mindre högskolor med små resurser har svårt att konkurrera med de större lärosätenas PR-kampanjer, trots att utbildningskvalitén är minst lika bra. För människor som funderar på att studera vidare innebär det enorma informationsflödet, med ofta osaklig information, att valet av utbildning och utbildningsort till och med kan försvåras.
Sommaren 2002 ändrades tilldelningssystemet för sommarkurser och på bara någon veckas tid kunde man se hur högskolor som tidigare endast gett ett tiotal sommarkurser, plötsligt erbjöd närmare 50 olika kurser under sommarterminen. Man kan fråga om den långsiktiga planeringen för lärosätena och de enskilda studenterna verkligen gynnas av att verksamheten styrs så starkt av tilldelningssystemet? Även sommarterminens kurser skall vara väl inpassade i studenternas utbildningar eller utgöra ett komplement som studenterna efterfrågar.
Centerpartiet anser att förändringarna som skett inom högskolan under de senare åren även kräver en översyn av tilldelningssystemet, i syfte att stärka lärosätenas självständighet och möjlighet till långsiktigt kvalitetsarbete. Detta bör ges regeringen till känna.
Den centrala resurs som vetenskapligt och pedagogiskt skickliga lärare utgör inom den högre utbildningen bör tas tillvara bättre än i dag. Fortfarande lägger många institutioner betydligt större vikt vid den vetenskapliga än den pedagogiska skickligheten vid anställningar och befordringar. Denna attityd tar självfallet tid att förändra, men högskolepolitiken måste lägga större vikt vid att inskärpa att pedagogiskt arbete ska värderas och uppskattas på samma sätt som vetenskapligt.
Nyrekryteringen av lärare har inte ökat i samma takt som utbyggnaden av antalet studieplatser. Behovet av kompetenta högskolelärare är idag på sina håll mycket stort, särskilt vid de mindre och medelstora högskolorna, och kommer också att öka kraftigt de närmaste åren med bl.a. de annalkande pensionsavgångarna. Centerpartiet har uppmärksammat detta i de senaste årens högskolemotioner och pekat på behovet av en samlad strategi för att få fler lärare. Vi efterlyser alltjämt ett strategiförslag kring hur rekryteringen av högskolelärare kan ökas. Regeringen bör återkomma med ett strategiförslag kring detta. Detta bör ges regeringen till känna.
Svenska högskolors och universitets verksamhet regleras idag i huvudsak av högskolelagen och högskoleförordningen. Då lagen är kortfattad, medan förordningen är desto mer omfattande innebär detta att regeringen i mycket stor utsträckning har makten över högre utbildning och forskning i sin hand. Högskolor och universitet har till uppgift att utbilda och utveckla självständiga och kritiskt tänkande individer på såväl grund- som forskarutbildningsnivå. Det säger sig självt att detta är en mycket svår uppgift om högskolorna i praktiken är beroende av regeringens politiska välvilja. För Centerpartiet är det därför viktigt att ersätta regeringens förordningsmakt över högskolorna med ett reellt självstyre vid de enskilda lärosätena. Vad som ovan anförts om lärosätenas självbestämmande bör ges regeringen till känna.
Just nu pågår ett genomgripande arbete med att öppna upp den högre utbildningen för nya grupper i samhället, efter regeringens proposition ”Den öppna högskolan” (prop. 2001/02:15). Centerpartiet välkomnar den öppna högskolan och anser att bilden av att en riktig student är en vit ung man från ett akademiskt hem är förlegad. Om arbetskraften skall ha den kompetens som efterfrågas i samhället och om Sveriges exportindustri skall blomstra, krävs att alla med rätt förkunskaper och motivation känner sig välkomna till såväl den högre utbildningen som forskningen. Utgångspunkten måste vara att mångfald berikar och utvecklar alla sektorer i samhället, i synnerhet den akademiska världen.
Reglerna för behörighet och urval till den högre utbildningen är inte anpassade för ett modernt kunskapssamhälle där en stor del av makten skall ligga vid de enskilda lärosätena. Behörighet får man t.ex. genom studier i gymnasieskola eller komvux. Numera värderas även s.k. reell kompetens för att avgöra om en person är behörig till en högskoleutbildning eller ej. Reell kompetens får man genom andra vägar här i livet, t.ex. längre utlandsvistelse, personalutbildningar och föreningsliv. Metoder för att värdera reell kompetens utvecklas just nu hos lärosätenas administration samt av Verket för högskoleservice (VHS). Värderingen antas bli en relativt stor arbetsuppgift i framtiden. När man är behörig till en utbildning sker sedan ett urval bland de behöriga som sökt utbildningen. Urvalet sker antingen genom betygsurval eller provurval. Den som är behörig tack vare reell kompetens konkurrerar med hjälp av sitt resultat på högskoleprovet.
Centerpartiet ifrågasätter att man som student skall behöva bevisa att man uppfyller förkunskapskraven för en utbildning (behörighet), som det i sin tur krävs stor administration kring att granska. En öppen högskola välkomnar de studenter som anser sig ha rekommenderade förkunskaper, s.k. självprövning. Om någon inte skulle ha de förkunskaper som krävs så visar det sig när man gör högskoleprovet för att kunna konkurrera i en urvalsgrupp, eller under första tiden av studietiden. Det är vår uppfattning att man själv kan avgöra om man är kompetent nog för en utbildning, på samma sätt som man avgör om man uppfyller kraven för ett arbete eller bevisar det under provanställningen. Självprövning är inte detsamma som fri antagning eftersom man fortfarande konkurrerar om ett begränsat antal studieplatser. Det är viktigt att poängtera att kvalitetskraven under utbildningstiden inte heller hänger ihop med behörighetskraven. Nivån på högskoleutbildningarna får under inga omständigheter sänkas. Regeringen har tillsatt en enmansutredning med uppdrag att undersöka tillträdesfrågorna för grundläggande högskoleutbildning. Uppdraget skall redovisas i januari 2004 men redan nu finns det signaler om att översynen inte är tillräckligt progressiv. Det hade varit önskvärt om utredningen hade gjorts med ett ifrågasättande av behörighetskraven och utrett effekter av självprövning. Vad som ovan anförts om studenters behörighet och självprövning till högre utbildning bör ges regeringen till känna.
Att man som student i princip kan klara sig igenom en hel utbildning utan att klara av sina studier, är ett slöseri av såväl statens finanser, studentens ekonomi som studentens tid. Idag är det många gånger rätten till studiemedel som sätter stopp för studenter som inte klarar kraven men för de studenter som finansierar sina studier på andra sätt finns ingen uppföljning. Lärosätena bör i större utsträckning följa upp hur det går för studenterna under inledningen av studietiden och vid behov kanske erbjuda studievägledning eller kurser i studieteknik Detta bör ges regeringen till känna.
Vi ifrågasätter även den centrala styrning som sker av hur urvalet bland studenterna skall ske. Lärosätena har ingen makt att själva bestämma vilken typ av urval som passar bäst för just deras utbildningar. Man kan tänka sig att t.ex. intervjuer ibland lämpar sig bättre än ett några år gammalt högskoleprov, för att avgöra vem som kommer att klara av en utbildning bäst. Efter den stora utbyggnaden av högskoleplatser har dessutom urvalet blivit mindre betydelsefullt. På ungefär hälften av antagningarna genom VHS sker inget urval, utan alla behöriga får plats. Vår vision om mer reellt självstyre till lärosätena öppnar upp för mindre centralstyre av urvalet.
Orsakerna till snedrekrytering är många. Till vissa utbildningar råder snedrekrytering med avseende på ålder och kön, till andra med avseende på social bakgrund. Dessutom bidrar geografisk och etnisk bakgrund till snedrekrytering liksom funktionshinder.
Högskolorna har en viktig roll att fylla i att möta eventuellt kommande studenter i deras miljö. På flera håll i landet erbjuds introduktionsterminer med vetenskapsteori, retorik, skrivträning m.m. med mycket bra resultat. Det är viktigt att högskolestuderande har bra grundkunskaper för att kunna tillgodogöra sig den högre utbildningen på bästa sätt. Det finns också möjlighet att på högskolenivå gå akademiskt basår som ger högskolekompetens i svenska, engelska, matematik, historia och samhällskunskap samt basår som ger behörighet till tekniska och naturvetenskapliga program. Hos vissa lärosäten ger genomgånget basår platsgaranti på utvalda utbildningar. Även olika former av sommarkurser och läxhjälp för gymnasieungdomar kan vara en väg att öppna högskolan för ungdomar från studieovana hem. För att minska snedrekryteringen krävs också en attitydförändring till högre studier redan i tidiga åldrar. Till exempel bör flickor uppmuntras till teknikstudier redan i grundskolan.
Centerpartiet anser att den enskilt viktigaste orsaken till social snedrekrytering utgörs av dagens studiefinansieringssystem.
Ett sätt att öppna högskolan är förberedande kurser av olika slag.
Centerpartiet anser att det är angeläget att öka tillgängligheten för bl.a. invandrare och funktionshindrade att studera vid universitet och högskolor.
Idag är det fler kvinnor än män som tar ut en grundläggande högskoleexamen, men fortfarande är det fler män än kvinnor som påbörjar en forskarutbildning. Kvinnorna är fortfarande i klar minoritet ju högre upp i högskolornas strukturer man kommer. I ”Doktorandspegeln”, som Högskoleverket presenterade tidigare i år, var en av slutsatserna att många kvinnor känner sig särbehandlade i forskarutbildningen på grund av sitt kön.
Ett aktivt jämställdhetsarbete är viktigt för att behålla en hög kvalitet på den högre utbildningen. En ökning av andelen kvinnor i forskarutbildning och i forskarsamhällets olika organ är viktiga delar för att komma till rätta med det. För att uppnå jämställdhet krävs ett långsiktigt arbete och en politisk vilja. Det räcker inte med bara kvantitativa mål för vissa typer av utbildningar. Det verkliga jämställdhetsarbetet handlar om ett attitydförändrande arbete och att riva rådande förtryckande maktstrukturer.
Hela rekryteringsprocessen till den högre utbildningen måste genomgå en översyn för att göras mer jämställd. De satsningar på rekryteringsarbetet som gjorts inom tekniska och naturvetenskapliga utbildningar har medfört att andelen kvinnor på grundutbildningsnivå har ökat. På civilingenjörsutbildningarna är idag en dryg fjärdedel av alla förstaårsstudenter kvinnor. Motsvarande satsningar måste göras också i rekryteringen till kvinnodominerade utbildningar. Regeringen bör ta initiativ för att öka rekryteringen av män till kvinnodominerade utbildningar, såsom vård- och undervisningsutbildningarna.
Ett nära samarbete mellan grundskola, gymnasieskola och högskola/universitet behövs för att få en jämnare könsfördelning till olika utbildningar. En annan viktig förutsättning för att öka genomströmningen av andelen kvinnor i den högre utbildningen och få kvinnor att satsa på den akademiska karriären är att det finns möjligheter till att arbeta under ekonomiskt trygga omständigheter, vilket naturligtvis även gäller män. Därför är genomförandet av doktorandtjänster och en satsning på mellantjänster de kanske två enskilt viktigaste åtgärderna för att stimulera kvinnor att påbörja den akademiska karriären. Samtidigt krävs att såväl forskarstuderande som grundutbildningsstudenter omfattas av en rimlig föräldrapenning.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur högskolan ska komma till rätta med den idag rådande situationen vad gäller jämställdhetsproblematiken. Detta bör ges regeringen till känna.
Högskolans tredje uppgift innebär att högskolan ska samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet. Högskolans tredje uppgift handlar om ömsesidigt utbyte av kunskaper. Uppgiften är till för att möjliggöra de övriga uppgifterna.
I och med utbyggnaden av högskolan under 90-talet ställs även nya krav på utförandet av den tredje uppgiften. Centerpartiet anser att det inom den tredje uppgiften även skall rymmas samverkan i det lokala samhället och regionen. 2002 års Studentspegel (Högskoleverkets undersökning om olika kvalitetsaspekter inom den högre utbildningen) redovisar att den högre utbildningen inte i någon större utsträckning uppfattas bidra till studenternas engagemang i samhällsutvecklingen. Detta är ett lågt betyg på högskolornas förmåga att uppfylla den tredje uppgiften och vittnar, tillsammans med en rad andra exempel, på att arbetet med samverkan och deltagande i samhällsutvecklingen måste intensifieras och utvecklas. Vad som ovan anförts om högskolans tredje uppgift bör ges regeringen till känna.
Studenters möjlighet att ha offentliga uppdrag är viktigt. För att möjliggöra detta anser Centerpartiet att studenter som innehar offentliga uppdrag skall ha rätt att fullgöra sitt uppdrag utan att studierna påverkas negativt. Därför är det nödvändigt att studenter med offentliga uppdrag skall ges möjlighet att genomföra examination och andra obligatoriska moment i utbildningen vid andra tillfällen under samma termin när deltagande i dessa omöjliggörs av det offentliga uppdraget. Detta bör ges regeringen till känna.
Personer med offentliga uppdrag som väljer att under en längre tid studera på annan ort måste avsäga sig sina uppdrag eftersom man måste vara mantalsskriven på den ort man bor. Självklart är det viktigt med den lokala förankringen vid offentliga uppdrag men man inser lätt problemet för de personer det berör. Vi vill öppna upp för en diskussion om ”dubbel mantalsskrivning”, för t.ex. studenter med offentliga uppdrag på hemorten. I diskussionen bör även ingå situationen för personer med kortare säsongsanställningar och de kommuner som berörs av många sådana.
Centerpartiet var mycket kritiskt till införandet av det nya studiemedelssystemet, den 1 juli 2001. Det nya studiemedelssystemet leder till att återbetalningen av studieskulden blir en orimligt tung börda för yrkesgrupper utan utsikt till höglönekarriär. Äldre personer ges också sämre förutsättningar för att få studiemedel och studerande med barn har fått det sämre när ersättningen per månad blivit lägre.
Studiemedelssystemets primära uppgift bör vara att förverkliga samhällets intresse i att den enskilde medborgaren satsar på högre utbildning och att främja rekryteringen genom att undanröja sociala och ekonomiska hinder för högre studier. Högre utbildning är en god investering både för den enskilde studenten och för samhället. Det är därför självklart att staten bör subventionera en del av den enskildes kostnader för studier och dela risken med den enskilde.
Ett nytt studiefinansieringssystem bör bygga på fyra grundläggande principer:
Det ska vara lika för alla.
Skuldbördan måste lättas efter studietiden.
Det måste vara enklare och lättöverskådligare än idag.
Subventionerna i systemet måste bli tydligare.
Utifrån dessa principiella grunder bör ett nytt och förbättrat studiefinansieringssystem byggas. Centerpartiets förslag är att bidrag och lån skall utgöra vardera 50 procent av totalbeloppet i studiemedelssystemet. Återbetalningen utformas som ett modifierat annuitetslån på 20–25 år och fribeloppet uppgår till två basbelopp.
Detta förslag innebär att skuldbördan blir hanterlig för alla studenter och att möjligheten att undvika lån blir större genom ett höjt fribelopp. Ett studiefinansieringssystem måste vara hållbart och förutsägbart över tiden, såväl för den enskilde studenten som för staten. Med ett nytt system i enlighet med denna modell kan också den sociala snedrekryteringen minskas. I förening med Centerpartiets skatteförslag kommer detta förslag att möjliggöra för stora grupper att minska sin lånebörda redan under studietiden. Därmed blir det också lättare för personer från studieovana hem att ta steget in i högskolan. Så fort samhällsekonomin ger utrymme är det prioriterat att höja totalbeloppet i studiemedelssystemet.
Möjligheten att kunna få studiemedel ytterligare någon termin utöver de normala 12 bör finnas. Att inte ha den möjligheten riskerar att endast leda till ett enormt resursslöseri i form av oavslutade utbildningar och outnyttjad kompetens. Många studenter riskerar att inte ha ekonomisk möjlighet att genomföra längre utbildningar, såsom läkar- eller apotekarutbildningar.Vad som ovan anförts om att så snart statsfinanserna medger det införa ett nytt studiemedelssystem där bidrag och lån skall utgöra vardera 50 procent av totalbeloppet bör ges regeringen till känna.
Sedan riksdagen i mitten av 1990-talet beslutade att slopa de statliga medlen för subventionerade studeranderabatter har Centrala studiestödsnämnden (CSN) och Sveriges förenade studentkårer (SFS) m.fl. lyckats behålla ett fungerande rabattsystem för studerandekollektivet. Grunden för att få reserabatt har varit att studenten varit inskriven i en studentkår. Medlemskapet i studentkåren berättigar sedan till bl.a. rabatt på SJ.
Sedan höstterminen 2002 är SJ:s rabatt ändrad till att enbart gälla dem som är heltidsstuderande och som har tagit sina 20 poäng per termin. Medlemskapet i studentkåren är inte längre grunden för rabatter. SJ räknar bort alla som inte studerar heltid, något som är en väldigt omodern syn på studenter. Resultatet blir en snäv och orättvis studentrabatt på tågresor.
Förslaget får oacceptabla följder och utesluter studenter som deltidsstuderar, inte lyckats ta alla poäng, att studera utan studielån eller är för gamla för att få lån, forskarstuderande m.fl. För t.ex. landsbygdsbor, med långa avstånd till utbildningsorten och där många gånger enda möjligheten är deltidsstudier, kan försämringen av reserabatten leda till att det blir omöjligt att bedriva studierna.
Av rättvise- och tillgänglighetsskäl och av många andra skäl måste försämringen av reserabatten ses över. De anförda skälen om fusk måste lösas på annat sätt. Regeringen har ett ansvar i denna fråga och bör se över detta. Vad som ovan anförts om en översyn av reserabatten har vi tidigare lagt ett yrkande om till riksdagen, som ännu inte behandlats, varför vi avstår från att återupprepa detta krav.
Tyvärr har inte trygghetssystemen förändrats i takt med att högskolan har byggts ut och nya grupper kommit in. Studenter utesluts i princip ur trygghetssystemen eftersom de inte arbetar och därmed saknar sjukpenninggrundande inkomst. Otrygga ekonomiska förutsättningar innebär negativa konsekvenser för enskilda studenter men det motverkar också regeringens mål om en minskad snedrekrytering och en ökad mångfald i högskolan. Det måste vara möjligt, ekonomiskt och socialt, att kombinera studier med övrigt familjeliv om vi skall uppnå visionen om ett livslångt lärande.
Från statliga myndigheters sida råder idag ingen samfälld syn på vad det innebär att vara student vid ett svenskt lärosäte.Det finns goda skäl att anta att studenter känner otrygghet inför olika myndigheters system. Beslut som berör samma grupp människor och som inte samordnas skapar ett ojämlikt och i förlängningen diskriminerande system.
I det moderna kunskapssamhället ställs det allt högre krav på människors utbildning och kompetensutveckling. Den högre utbildningen har en viktig funktion att fylla för att möjliggöra ett livslångt lärande. För att utjämna de sociala klyftorna är det viktigt att alla, oavsett kön, ålder, funktionshinder eller etnisk och social bakgrund, ges tillträde till den högre utbildningen. Detta är en av utbildningspolitikens största utmaningar för framtiden.
Vi välkomnar att regeringen nu äntligen, efter många år, tagit till sig argumenten och nu ser över studenternas studiesociala situation. Vi vet att många enskilda frågor som berör studenter och forskarstuderande har behandlats av riksdagen. Det kan röra sig om så olika områden som bostäder, familjestöd och arbetsmarknadspolitik. Många av besluten har varit till studenternas nackdel och den sammantagna effekten har för många blivit alltför stor.
När nu regeringen tillsatt en utredning har de valt att inte ge utrymme för förändringar och förbättringar. Utredningsdirektiven är begränsade till att analysera den ekonomiska och sociala situationen för de studerande för att lämna underlag till regeringens fortsatta överväganden. Detta leder till att hela utredningen sannolikt kommer att bli helt tandlös. Eftersom regeringen anser att grundstrukturerna för de olika socialförsäkringssystemen ska ligga fast finns det dessvärre inget som talar för att regeringen är beredd att verkligen låta studenterna ta del av trygghetssystemen. Utredningen skall redovisas senast den 31 december 2003 men vi anser redan nu att regeringen bör tillsätta en ny utredning som är parlamentariskt sammansatt och där studenterna ges ordentlig representation. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är självklart att studentens roll i högskolan skall vara den aktiva medaktörens. Grunden för ett optimalt studentinflytande är ett gott formellt inflytande och att studenterna skall ha rätt att som fullvärdiga ledamöter delta i alla styrelser och nämnder inom högskolan.
Forskarstuderande har en situation som varken är jämförbar med grundutbildningsstudentens eller de av högskolan anställda lärarna/forskarna. Därför är det viktigt att även forskarstuderandes representation i olika beslutande organ säkerställs. Regeringen bör göra en översyn över hur forskarstuderandes inflytande säkerställs. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet värnar föreningsfriheten, och är följaktligen emot kårobligatoriet. I en SCB-studie från 1998 framgår att många studenter är kritiska till studentkårens roll. Studenterna hävdar att kåren inte tillfredsställer sina medlemmars behov och att informationen är bristfällig. De vet inte heller vem som är deras företrädare eller vad kåren gör. Såväl strukturen som kårens attityd utpekas som hinder mot studentinflytande. Detta förhållande visar att kårobligatoriet inte fyller den funktion som ursprungligen åsyftades. Förutom att det är principiellt fel att tvångsansluta studenter till en kår, talar dessa fakta också för att kårobligatoriet är otidsenligt och bör avskaffas. Detta skulle inte minst kunna vara en injektion för kårerna själva, vilka alltid – oavsett vad som händer – kan räkna med ett stort medlemsantal idag. Kårernas och deras förbunds legitimitet skulle dessutom öka eftersom de skulle bestå av studenter som aktivt har slagit sig samman för att göra sina röster hörda, snarare än tvångsanslutna och likgiltiga medlemmar. Vid ett avskaffande av kårobligatoriet måste dock såväl den utbildningsbevakning och det studiesociala arbete studentkårerna idag handhar som studentinflytandet tryggas. Vad som ovan anförts om ett avskaffande av kårobligatoriet bör ges regeringen till känna.
Högskolorna bedriver i flera fall myndighetsutövning i förhållande till studenterna, vad beträffar antagning, examination, beviljande av studieuppehåll, rätt att fullfölja utbildning, rätt till omtentamen, byte av examinator, tillgodoräknande av poäng med mera. Högskolornas lokala regelverk måste ses över oftare av JO och Högskoleverket. Regler som rör studieuppehåll, antagning och rätten att genomgå prov bör också regleras i högskoleförordningen på ett tydligare sätt. Högskolornas lokala regelverk finns inte alltid sammanställda eller tillgängliga vilket lett till stora skillnader i praxis mellan olika högskolor och mellan olika delar av samma högskola, vilket kan vara svåröverskådligt för den enskilde studenten. Givetvis bör högskolorna vara skyldiga att dokumentera sin praxis och också motivera alla beslut skriftligt. Det bör ankomma på regeringen att göra erforderliga förändringar av högskoleförordningen för att garantera detta. Vad som ovan anförts om förtydligande av högskoleförordningen för att säkra studenternas rättssäkerhet bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet välkomnar det faktum att regeringen har agerat för ökad rättssäkerhet för studenter i form av att även studenter skall omfattas av diskrimineringslagstiftningen. För att skapa klarhet i de rättigheter och skyldigheter man som student har och för att tydliggöra studentens rättsliga ställning kan det finnas skäl att inrätta en funktion som studentombudsman. Det har redan visat sig att den s.k. likabehandlingslagen är tandlös, eftersom det inte finns någon sanktionsmöjlighet mot de lärosäten som inte följer lagen. Centerpartiet anser att lagen om likabehandling måste åtföljas av lämpliga sanktionsmöjligheter. Förslag på hur sanktionsmöjligheterna skall utformas bör ges i uppgift till regeringen att återkomma med. Detta bör ges regeringen till känna.
I samband med att högskolan har expanderat måste frågan om expansionens betydelse för undervisnings- och examinationsformer belysas. Välgrundade farhågor om att allt större studentgrupper försvårar en pedagogisk förnyelse i skolan har väckts. Även distansutbildningarnas framväxt ställer nya krav på examinationsformer.
Många enskilda lärare vid många högskolor gör ett förtjänstfullt arbete med att utveckla undervisnings- och examinationsformerna. Det är varken önskvärt eller möjligt att nationellt föreskriva vilken form undervisning och examination skall ha. Det är däremot möjligt att dokumentera det som sker och därigenom bidra till att kunskaper och erfarenheter sprids till alla högskolor i Sverige. Högskoleverket bör ges ett uppdrag med denna innebörd. Vad som ovan anförts om ett uppdrag till Högskoleverket för att utveckla undervisnings- och examinationsformer bör ges regeringen till känna.
Även om en stor del av de hyresbostäder som byggs är specialbostäder för exempelvis studenter skulle nybyggnationen av studentbostäder behöva vara högre. Bostadssituationen för landets studenter är alarmerande.
Centerpartiet anser att inriktningen på bostadspolitiken bör vara att helt komma bort från subventioner av olika slag. För att kunna minska bristen på studentbostäder är det dock fortfarande befogat med subventioner för studentbostäder. Dels mot bakgrund av det skriande behovet av studentbostäder, dels mot bakgrund av att investeringsbidrag till studentbostäder, till skillnad mot andra subventioner, visat sig fungera. För att investeringsbidrag för byggande av studentbostäder ska fungera bra behövs dock mer av långsiktighet, vilket man verkligen inte kan säga att regeringens politik på området har varit. Det förra investeringsbidraget infördes 1998 och fanns kvar till utgången av 1999. Bara för att återkomma i en liknande form från och med våren 2000. Det förra investeringsbidraget infördes 1998 och fanns kvar till utgången av 1999, bara för att återkomma i en liknande form från och med våren 2000. I juni i år beslutade riksdagen om en förlängning av investeringsbidraget till och med år 2006. Sedan är det oklart hur det blir.
Resultatet av ryckigheten syns tydligt. Byggandet av studentbostäder har stått och stampat under lång tid. Men nu vill allt fler ha del av det statliga byggstödet till studentbostäder, enligt Boverket. Risken är att det är många av de planer på att bygga studentbostäder som finns idag kommer att läggas på is om investeringsbidraget inte förlängs.
Centerpartiet har varit kritiskt till regeringens famlande fram och tillbaka med investeringsbidrag för studentbostäder. Det bästa staten kan göra för att förbättra studenternas bostadssituation är att ha mer långsiktighet i investeringsbidragen. Då kan staten också kräva av kommun, näringsliv, studentbostadsföretag och högskola på respektive ort att agera långsiktigt, exempelvis genom att göra en gemensam planering fem–tio år framåt och bland annat titta på vilka områden det finns att bebygga.
Regeringen har ett ansvar för att tillsammans med de kommuner som har högskolor och universitet forma en strategi för hur studentbostadstillgången skall säkras framgent. Användningen av de resurser som avsatts för att stimulera nybyggnation av studentbostäder bör avgöras genom dessa diskussioner. Studenters situation på dagens bostadsmarknad bör särskilt analyseras och belysas mot bakgrund av denna grupps särskilda behov. Regeringen bör få i uppdrag bjuda in berörda kommuner, högskolor och studentkårer till överläggningar om hur bostadssituationen för studenter skall hanteras framgent. Detta bör ges regeringen till känna.
Då en högskola eller ett universitet får fler platser ökar givetvis behovet av studentbostäder. Kommunen måste ha med detta i planeringen istället för att lämna de studerande med ett tröstlöst sökande efter bostad. Därför anser vi att kommunen ska ha ett bostadsförsörjningsansvar vid ökat antal studieplatser. Detta bör ges regeringen till känna.
Vid nybyggnation är det också viktigt att studentbostäderna är tillgängliga för funktionshindrade. Utbudet av tillgängliga studentbostäder är exempelvis i Stockholm i det närmaste obefintligt. Även vid nybyggnationen händer det att man gör avsteg från kravet på tillgänglighet. Detta är inte acceptabelt.
I en utbildningsstruktur på eftergymnasial nivå skall en lång rad behov tillgodoses. Samtidigt är det viktigt att inte skapa ett lappverk där meritvärdet av genomgången utbildning är oklart. Inte minst måste utbildningarna vara gångbara inom övriga EU-länder och även i ett vidare internationellt perspektiv. Utbildningen måste ges ett sådant innehåll att individen efter avslutade studier – av olika längd – kan ges utbildningsbevis eller examina som har ett tydligt och väl känt meritvärde på såväl den nationella som den internationella arbetsmarknaden. Omvänt måste det svenska högskoleväsendet bli mer flexibelt vad gäller att tillgodoräkna utbildningar från utländska lärosäten. Därför måste ett väl fungerande tillgodoräknande, ett ekvivalveringssystem av utländsk utbildning, finnas för att kvalitetspröva såväl det svenska som utländska kursutbudet.
Det system för studier utomlands som idag råder gör att många studenter får problem dels i meritvärderingen till antagningen till utbildningar, dels i ansökningsprocessen för att erhålla studiemedel. I en tid med allt mer tilltagande internationalisering i utbildningarna och ett ökat internationellt utbyte mellan svenska och utländska lärosäten måste instrumenten för meritvärdering följa med i utvecklingen. Att regeringen nu anslutit Sverige till Lissabonkonventionen innebär inte att frågan är utagerad. Istället bör effekterna av detta utvärderas. Regeringen bör ta initiativ till en utvärdering av instrumenten för meritvärdering. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet menar att distansutbildning har en stor och viktig funktion att fylla allt eftersom det livslånga lärandet ökar i betydelse. Inrättandet av ett nätuniversitet är därför ett steg i rätt riktning. Distansutbildning som utbildningsform är värdefull, speciellt för studerande som av familje- eller arbetsmarknadsskäl inte kan flytta till den ordinarie högskoleorten. Distansutbildningar har även öppnat upp för lokala lärcentra, som samlar studenter på mindre orter till studier på distans från lärosätet. Ett positivt exempel är ”Akademi Norr”, som möjliggör studier i bl.a. Bilsystem i Arvidsjaur, som möter näringslivets behov av kvalificerad arbetskraft (testanläggningen för bilar är en stor verksamhet i trakten).
Vi ser dock att det krävs betydande insatser för att utveckla pedagogiska former som gör distansutbildningarna till en fullgod lärandemiljö. Kvalitetsutvecklingen, inom ramen för den föreslagna nya myndigheten, bör ha en avgörande betydelse. Vad som ovan anförts om att utveckla pedagogiska former för distansutbildning bör ges regeringen till känna.
Distansutbildning kräver en mycket omsorgsfull organisatorisk, pedagogisk och teknisk planering. Att kommunikationen mellan deltagarna fungerar är naturligtvis också viktigt. Centerpartiet menar att kurser i distanspedagogik och distansmetodik bör ges i all lärarutbildning och vidareutbildning för lärare. Kurserna bör inte vara frikopplade från övriga kurser utan tvärtom integrerade i de ordinarie kurserna. Motivet bakom en sådan integrering är tron på att tekniken skall användas som ett hjälpmedel i ett pedagogiskt sammanhang. En anpassning av lärarutbildningen till ett IT-samhälle innebär en förändring i hur lärarutbildare, studerande, mentorer och andra intressenter arbetar tillsammans i samverkande skolor. Viktigt är också utvecklingen av nya sätt att tänka, och att administrativa och tekniska strukturer anpassas till det nya samhället.
Likvärdiga kvalitetskrav som ställs på traditionell högskoleutbildning måste ställas på distansutbildning. Det innebär, förutom att innehållet skall vila på vetenskaplig grund, att det också är nödvändigt att anpassa undervisningsformen till de studerandes villkor och behov. Likaså är tillgången till kvalificerad studievägledning ett viktigt kvalitetskrav även för distansstuderande.
Högskoleverket bör ges i uppdrag att särskilt granska kvalitetsarbetet inom distansutbildningen. Detta bör ges regeringen till känna.
Likvärdiga kvalitetskrav som ställs på traditionell högskoleutbildning måste ställas på distansutbildning. Detta bör ges regeringen till känna.
Kurser i distanspedagogik och distansmetodik bör ges i all lärarutbildning och vidareutbildning för lärare. Detta bör ges regeringen till känna.
Teknisk utrustning har ofta vållat problem i samband med distansutbildning. Problemen har legat i bristande teknik, bland studenternas kunnande och ibland har problemet i huvudsak legat hos utbildningsanordnarna. Elektroniska kommunikationsmöjligheter till rimliga priser är en avgörande förutsättning för distansstudier. En snabb utbyggnad av den digitala infrastrukturen måste därför prioriteras. I väntan på ett nationellt fibernät kommer andra tekniker att behövas, och en rimlig åtgärd är att införa enhetstaxa för elektroniska anslutningar. Det är även viktigt att kraven på tekniken läggs på rätt nivå och att det finns tillgång till teknisk support. Centerpartiet har tidigare krävt bredbandsutbyggnad i hela landet och vårt krav tål att återupprepas inte minst för att möjliggöra distansstudier. Detta bör ges regeringen till känna.
Distansstudier öppnar stora möjligheter för lärande men utbildningsformen ställer också krav på samhället i övrigt. Distansstudenternas studiesociala situation kan se annorlunda ut än den traditionelle campus-studentens. Det finns således också sociala aspekter på att allt fler väljer att studera på distans. Vilken roll spelar till exempel studentkårerna för distansstudenter och hur behöver de utveckla sin verksamhet? Hur skall distansstudenternas studentinflytande kunna säkerställas? Vi förutsätter att den studiesociala utredning som just nu genomförs belyser även distansstudenternas studiesociala situation. Detta bör ges regeringen till känna.
Strävan efter ny kunskap är en av de egenskaper som kännetecknar människan. Den fria och kritiskt tänkande och granskande forskningen är ett omistligt inslag i det öppna samhället. Det är en huvuduppgift för utbildnings- och forskningspolitiken att slå vakt om ett fritt kunskapssökande och att stimulera till det öppna samtalet. En annan viktig uppgift för forskningspolitiken är att bereda möjligheter för forskare att på internationellt jämförbara villkor bedriva forskning i Sverige.
Många av de viktigaste upptäckter som gjorts i världen har varit resultatet av det fria och förutsättningslösa kunskapssökande som sker i form av grundforskning. Det är genom grundforskningen som basen läggs för framgångsrik tillämpad forskning och utvecklingsarbete i samhället. De kunskaper som uppnåtts genom grundforskningen är också det som i dag utgör basen för utbildningen vid universitet och högskolor.
Högskoleverket har genomfört en stor enkätundersökning bland landets 18 400 doktorander. Drygt 7 000 har svarat och delat med sig av sin situation inom forskningsvärlden. Svaren presenterades i den s.k. Doktorandspegeln. Undersökningen visar att flertalet doktorander i landet upplever sin utbildning som positiv och stimulerande. De flesta upplever att handledning, kurser och kunskapsutveckling fungerar på ett tillfredsställande sätt. Närmare 80 procent skulle välja att påbörja forskarutbildningen om de fick göra om sitt val idag och ungefär samma andel skulle då välja samma lärosäte. Men det finns även brister i forskarvärlden. Trots att nära hälften av landets forskarstuderande numera är kvinnor är fortfarande åtta av tio av deras handledare män. Många kvinnor uppger att de befunnit sig i en beroendesituation till sin handledare som känts besvärande. Kvinnorna uppfattar sig också i långt mindre grad accepterade som medlemmar i forskarkollektivet. Vad som ovan anförts om vikten av jämställdhet inom forskarvärlden bör ges regeringen till känna.
De statliga universitetens och högskolornas huvuduppgifter är att anordna utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund och beprövad erfarenhet samt att garantera goda förutsättningar för akademisk forskning. De ska också, i den så kallade tredje uppgiften, samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet. Det är dock stora skillnader i hur de statliga lärosätena hanterar denna tredje uppgift. Regeringen bör få i uppdrag att göra en översyn på hur den så kallade tredje uppgiften sköts av lärosätena. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet välkomnar att regeringen, efter många propåer, nu inlett en satsning på forskningen. Det är viktigt för att stärka det öppna samhället, för att stärka svenskt näringsliv och för att kvalitetssäkra utbyggnaden av den högre utbildningen. Det finns dock svårigheter att hävda den enskilde forskarens frihet gentemot en högskolas styrelse, då makten flyttas från de kollegialt utnämnda fakultetsnämnderna. Detta bör uppmärksammas i den fortsatta beredningen. Regeringen bör återkomma med förslag för att trygga den akademiska friheten. Detta bör ges regeringen till känna.
Efter den stora kvantitativa utbyggnaden av den högre utbildningen måste nu de mindre och medelstora högskolorna ges möjlighet att bevisa sin vetenskapliga kvalitet. Högre utbildning skall bedrivas på vetenskaplig eller konstnärlig grund. En egen forskning är därmed nödvändig för att säkra grundutbildningens kvalitet vid alla lärosäten. Dels måste lärosätets egna lärare ges möjlighet att forska för att vidareutvecklas i sin roll, dels är högskolornas forskning viktig för att kunna attrahera nya lärare och forskare.
Detta måste också innebära ökade resurser till alla lärosäten för att bygga upp och kvalitetssäkra den egna forskningen och därmed möjliggöra en prövning för fortsatt ökade forskningsresurser. Staten har ett ansvar för att dessa forskningsmiljöer kommer till stånd och att högskolorna ges förutsättningar att själva utveckla sin forskning och därmed att konkurrera om forskningsmedel till exempel från vetenskapsråden.
En plan bör läggas fast för att bygga upp och stärka forskningsmiljöerna vid landets alla högskolor. Detta bör ges regeringen till känna.
Grundtanken i den reform av forskarutbildningen som gjordes för några år sedan var riktig så till vida att alla forskarstuderande skall ha en rimlig social situation. Likväl kvarstår en mängd praktiska problem med genomförandet, i form av faktiska anställningsstopp och olika försök att komma undan regelverket vid många lärosäten.
För att komma tillrätta med problemen är det viktigt att resurser satsas på att omvandla stipendier och utbildningsbidrag till doktorandtjänster. Detta är av särskilt stor vikt inom humaniora och samhällsvetenskap, där problemen är störst i dagsläget. Satsningar på doktorandtjänster är viktiga för att långsiktigt skapa bättre villkor för forskningen och för att ge förbättrade ekonomiska villkor och ökad social trygghet för doktoranden. Likaså är det viktigt att dessa regler gäller alla forskarstuderande oavsett om de är svenska medborgare eller ej.
Forskarutbildningen bör utvärderas och de forskarstuderandes situation bör ses över. Detta bör ges regeringen till känna.
Antalet doktorandtjänster bör öka. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen bör arbeta för en omvandling av utbildningsbidrag till doktorandtjänser samt att forskarstuderande inte ska behöva ha stipendier som huvudsaklig inkomstkälla. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett mål i utformningen av forskarutbildningen måste vara att stärka jämställdheten. I dag är majoriteten av de studerande på grundnivå i högre utbildning kvinnor. Andelen kvinnor minskar därefter i forskarutbildning, bland lärare och ännu är andelen kvinnliga professorer mindre än 10 % av samtliga professorer. Det krävs flera åtgärder för att möta denna obalans. Riktade satsningar för att rekrytera kvinnor bland de grundstuderande till forskarutbildning, ökad social trygghet under själva forskarutbildningen och ökad medvetenhet om jämställdhet i t.ex. tjänsteförslagsnämnder.
Högskolorna bör stimuleras att genomföra doktorsprogram för sina icke-disputerade lärare. Avsikten är att man skall kunna förena undervisning med egen forskarutbildning och senare forskning. Högskoleverket bör ges i uppdrag att utreda hur detta kan ske. Vad som ovan anförts om att ge Högskoleverket i uppdrag att utreda hur ett doktorsprogram för icke-disputerade lärare kan genomföras bör ges regeringen till känna.
Inom de statliga organisationerna för forskningsfinansiering fattas beslut som har vittgående konsekvenser för forskarutbildningen. Studenterna inom forskarutbildningen måste ges inflytande över dessa. Forskarstudenter bör få rätt till representation inom de statliga organisationerna för forskningsfinansiering. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att inte bara forskarstuderande utan också seniora forskare har möjlighet att verka i en i alla avseenden god miljö, för att trygga forskningskvaliteten. Många forskare måste ägna mycket tid åt att ansöka om pengar, inte bara till sin forskning utan också till sin egen lön, för längre eller kortare tid framåt. Detta riskerar att skapa otrygghet om framtiden, och det är olyckligt inte minst eftersom det skrämmer många doktorander från en framtid inom den akademiska forskningen. I vilken omfattning detta sker och vad det får för konsekvenser för forskarens sociala situation och forskningskvaliteten bör utredas närmare. Vad som ovan anförts om utredning av arbetsmiljöns påverkan på forskningens kvalitet bör ges regeringen till känna.
Nuvarande forskarutbildningar förbereder mer för en akademisk karriär än för arbetslivet. Detta leder till att nuvarande doktorer som examinerats i Sverige oftast betraktas som ämnesdjupa specialister i näringsliv och arbetsliv. En modell att fortsätta utvecklingen av ”Den öppna högskolan” också för forskarutbildningsnivån är att införa en ny doktorsexamen i Sverige, baserad på ett koncept som i flera länder brukar benämnas ”Professional Doctorate”. En forskarutbildning som skall leda till denna examen skall ske i nära samarbete med näringsliv och arbetsliv samt också involvera dessa i själva utbildningsprocessen.
En sådan ny doktorsexamen är en möjlighet att, i högre grad än vad dagens forskarutbildning medger, tillgodose näringslivets och arbetslivets behov av välutbildade medarbetare som har generalistkompetens inom ett bredare forskningsområde. Vidare kan ett nära samarbete med arbetslivet, också gällande forskarutbildningsnivån, på ett naturligt sätt bidra till att integrera den kunskapsutveckling som sker utanför det akademiska samhället, i den forskning och utveckling som sker vid universitet och högskolor.
Införande av denna nya typ av forskarutbildning innebär att man inte bara beaktar de rent vetenskapliga aspekterna i forskarutbildningen, utan också vad som kan kallas ”beprövad erfarenhet”. De medicinska, odontologiska och vårdvetenskapliga områdena vilar redan på båda dessa grunder – vetenskap och beprövad erfarenhet. Även andra viktiga aspekter, såsom ledarskap, etik samt kommunikativa färdigheter, skulle kunna ingå som obligatoriska moment i en sådan forskarutbildning.
I enlighet med vad som ovan beskrivits skulle följande examensnivåer kunna erhållas:
|
Kandidatexamen med ämnesdjup |
Kandidatexamen med ämnesbredd |
|
Magisterexamen med ämnesdjup |
Magisterexamen med ämnesbredd |
|
Doktorsexamen med ämnesdjup |
Doktorsexamen med ämnesbredd |
|
(Ph.D.) |
(Professional Doctorate) |
Möjlighet att efter halva forskarutbildningstiden erhålla licentiatexamen med ämnesdjup respektive licentiatexamen med ämnesbredd, bör också ingå i konceptet. Efter utbildning till kandidatexamen finns möjlighet till fördjupning till magisterutbildning, vilken innebär ytterligare fördjupningsutbildning. Därefter vidtar en forskarutbildning med möjlighet till att avsluta med licentiatexamen efter halva tiden.
Samtliga nivåer ges med antingen ämnesbredd eller med ämnesdjup, beroende på studentens/doktorandens val av utbildning.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Håkan Larsson (c) |
|
|
Birgitta Sellén (c) |
Birgitta Carlsson (c) |
|
Margareta Andersson (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Jan Andersson (c) |