Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att lärarutbildningen tydligare bör uppmärksamma självdestruktiva flickor och deras speciella problematik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att behovet av hjälp till självdestruktiva flickor bör uppmärksammas.1
1Yrkande 2 hänvisat till SoU.
Barn- och ungdomspsykiatrin befinner sig fortfarande i kris i spåren efter 90-talets nedskärningar inom skolan och på ungdomsmottagningarna. Detta har i synnerhet slagit mot flickorna.
Utåtagerande och destruktiva pojkar har – till skillnad från flickorna – relativt goda möjligheter att bli omhändertagna och få psykisk vård. Deras beteende anses så farligt för samhället att åtgärder för dem prioriteras. Särskilt kriminella pojkar har chansen att snabbt få hjälp som påföljd för brotten de begår.
För flickorna är situationen en helt annan. Ofta lägger omgivningen inte ens märke till att något är fel, såvida de inte liksom pojkarna är destruktiva mot sin omgivning.
Flickors uppfostran och samhällets könsroller gör att de som mår dåligt vanligtvis vänder vreden inåt. Pojkar gör tvärtom, vilket ger uppmärksamhet och snabbare hjälp från vuxenvärlden. En flicka som skär sönder sina armar får inte automatiskt hjälp. Men det får en pojke som slår ner någon eller stjäl en bil.
Flickor som utsatts för övergrepp eller bevittnat våld i hemmet reagerar ofta genom att bevara familjefasaden utåt samtidigt som de skadar sig själva för att dämpa sin ångest. Det är vanligt att döttrar till misshandlade mödrar blir extra duktiga på att ta hand om sina syskon och sköta skolarbetet exemplariskt. De tar över modersrollen av lojalitet till familjen. Utnyttjade flickor skäms så mycket att de gör allt för att omgivningen inte ska se något. Även flickor i mer välfungerande familjer håller oftast sitt psykiska lidande för sig själva.
Det kan gå många år innan någon uppmärksammar problemen. Ofta har det vid det laget hunnit gå mycket långt och flickornas psykiska och fysiska hälsa är fullständigt körd i botten. Symptom som passivitet, tillbakadragenhet, dålig självhävdelse och tystnad sänder inte ut varningssignaler eftersom de faller inom ramen för den traditionella kvinnorollen.
Först när flickorna börjar missköta skolan reagerar någon. Ofta handlar det då om en fysisk kollaps p g a långtgående anorexi, depression eller självmordsförsök.
Flickor som medvetet skadar sig själva kan i bästa fall få hjälp när någon ser skär- och brännmärkena på deras armar.
Men inte ens en reaktion från omvärlden är en garanti för att få hjälp. Resurserna som går till hjälp för självdestruktiva flickor är knappa och väntetiderna långa. Särskilt allvarligt är det att anorektiska och självmordsbenägna flickor tvingas vänta på hjälp. Här är det ju en fråga om liv eller död!
|
Stockholm den 25 september 2003 |
|
|
Hillevi Larsson (s) |