Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att olika länders deltagande i slavhandeln över Atlanten belyses i undervisningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen vidtar aktiva åtgärder för att hedra kampen mot slaveriets avskaffande genom att högtidlighålla den 21 augusti 2004 i enlighet med FN:s beslut.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen ger sitt stöd till FN:s arbete för att den 21 augusti framgent skall vara en dag för högtidlighållandet av kampen mot slaveriet.1
1Yrkandena 2 och 3 hänvisade till KU.
Förenta nationerna har proklamerat år 2004 som det internationella året för att uppmärksamma kampen mot slaveriet och slaveriets avskaffande. FN:s generalförsamling har också rekommenderats att anta en resolution som innebär att den 21 augusti 2004 utses som minnesdag av slaveriet, slavhandeln och dess tragiska konsekvenser.
Slaveri – att räkna människor som egendom – förekom i det antika samhället. I början av 1500-talet började portugiser, fransmän och engelsmän den så kallade triangelhandeln över Atlanten. Med sig till Afrika hade man bytesvaror som gevär, brännvin, järn och textilier. Man bytte till sig slavar, guld och elfenben av afrikanska hövdingar. Därefter seglade man vidare till Amerika där slavarna såldes till slavägare, som tvingade dem att plocka bomull eller arbeta på sockerrörsplantagerna. Från Amerika seglade sedan slavskeppen vidare hem till Europa men nu lastade med bomull, elfenben, guld, socker, rom och andra konsumtionsvaror men framför allt råvaror till de spirande industrierna i Storbritannien. Antalet slavar som fördes från Afrika till Amerika mellan 1500- och 1800-talen, beräknas till 12–14 miljoner. I början av 1800-talet förbjöds slavhandeln i de flesta europeiska länder. Slavhandeln ledde till att 15 miljoner människor tvångsförflyttades mellan kontinenterna. Sannolikt dog lika många under överfarten till Amerika. I jakten på, och handeln med, slavar deltog de flesta stater. De som handlade mest med slavar var den tidens stora kolonialmakter England, Frankrike, Spanien och Portugal. Jungfruöarna var under 1600-talet fram till 1900-talets början en dansk koloni. Under denna danska period var S:t Thomas och Jungfruöarna ett centrum för slavhandeln i Karibiska havet. Under perioden 1733–1802 importerade danskarna 123 000 slavar från Afrika. År 1685 började den danske guvernören på S:t Thomas bestraffa slavar genom att föra en lång påle i slavens anus så att den olycklige spetsades på pålen. Pålen restes och slogs ned i marken. Där fick slaven hänga i solen tills döden inträdde. 1733 införde den danske guvernören en lagstiftning som i detalj reglerade bestraffning av slavar. Denna slavlag innehöll barbariska föreskrifter. Exempelvis skulle en utpekad ledare för förrymda slavar brännas tre gånger med glödande järn och därefter hängas. Det fanns även svenska slavhandlare vid den svenska kolonin Saint-Barthélemy – en ö som inte ligger så långt från S:t Thomas. Här gick kung Gustav III i slutet av 1700-talet in för att organisera svensk slavhandel i Västindien. Han hade länge drömt om ett svenskt kolonialvälde. Han avundades grannlandet Danmark som kunnat inkassera stora vinster på sin slavhandel på sina öar i Västindien. Den svenska kungen byggde i samarbete med en grupp affärsmän och statliga byråkrater upp ett aktiebolag för slavhandel i Karibiska havet. Han instiftade en särskild tull på negerslavar. Han organiserade slavexpeditioner till Afrika och införde en svensk slavlagstiftning. Den franske kungen gav ön Saint-Barthélemy, i det ”franska” Västindien, till den svenske kungen. Den 1 juli 1784 undertecknade man en konvention som slog fast att den franske kungen avstod ön Saint-Barthélemy till Sverige. Saint-Barthélemy var en fattig ö, något större än Visingsö i Vättern. Vid tiden för det svenska övertagandet bodde där 739 personer, varav 458 av europeiskt ursprung. 281 av dessa var slavar. Det svenska Västindiska kompaniet fick rättighet av den svenske kungen att bedriva slavhandel mellan Västafrika och Västindien. Hur mycket av Gustav III:s planer som förverkligades är dock osäkert och outforskat. Slavhandeln är något som hela det mänskliga släktet bör ta ansvar för och låta det vara en källa för värnet om de mänskliga rättigheterna. Här i Sverige måste vi kunna föra en objektiv diskussion om hela vår historia och ta lärdom av de delar där alla människors lika värde inte respekterats. Insikten om detta och kunskap om detta bör vara en självklar del i undervisningen. Det skulle nämligen vara den värdigaste formen av ansvarstagande och ett uttryck av respekt för det enorma lidande slavhandeln orsakat. Jag anser det vara självklart att den svenska regeringen bör uppmuntra en allmän diskussion om i vilken utsträckning Sverige bedrev eller deltog i slavhandeln över Atlanten och att man på grundval av resultatet av en sådan undersökning ser till att våra skolböcker och undervisningen på området förbättras.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Joe Frans (s) |
Sylvia Lindgren (s) |