Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge Skolverket i uppdrag att utfärda allmänna råd för barngruppernas storlek.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommuners skyldighet att införa ett maximiantal barn för barngrupperna i förskolan.
Förskolan är idag den mest omfattande av alla barnomsorgsformer. Hösten 2002 var 72 procent av barnen mellan ett och fem år inskrivna i förskolan. (Av alla barn i åldersgruppen är 80 procent inskrivna i någon form av barnomsorg.) För många barn är en väl fungerande förskola med engagerad och kunnig personal en utmärkt omsorgsform.
Förskolan är en viktig del av den barnomsorg som samhället erbjuder och som möjliggör för föräldrar att studera eller förvärvsarbeta. Den får dock aldrig bli en förvaringsplats utan ska innebära en god omsorg och pedagogisk verksamhet för barnen. Den ska vara ett stöd till föräldrarnas uppfostran och föräldrarna måste vara förvissade om att deras barn får bästa möjliga omsorg under deras frånvaro. Men förskolan kan inte och ska inte ersätta föräldrarnas uppfostran och omsorg. Förskolan är ett komplement till föräldrarna och ska som sådant anpassa sig efter familjernas behov. Förskolan styrs av en läroplan som innehåller mål och riktlinjer rörande bland annat normer och värden, barnens utveckling och lärande, barns inflytande, samarbete med hemmen och så vidare. Förskolan ska liksom skolan förmedla samhällets grundläggande värden till barnen. Barn ska lära sig förstå vad som är rätt och fel, hur vi ska bete oss mot varandra. Om förskolorna har ett aktivt värdegrundsarbete kan mobbning och trakasserier högre upp i åldrarna förebyggas.
Under 1990-talet har resurserna till barnomsorgen minskat i de allra flesta kommuner. Bruttokostnaden i fasta priser för barnomsorgen har varit densamma under hela 1990-talet trots att antalet barn ökat med 185 000. Besparingarna har framför allt genomförts genom att öka barngruppernas storlek och minska personaltätheten. Den genomsnittliga gruppstorleken har ökat från 13,8 barn 1990 till 17,4 barn 2002. Även antalet barn per vuxen har ökat kraftigt och snittet ligger idag på 5,3 barn per vuxen. Inför 2004 aviseras ytterligare neddragningar i många kommuner.
Redan dagens situation med överfulla dagis och långa dagar för barnen har inneburit att kvaliteten i förskoleverksamheten försämrats. Personalen gör vad den kan för att överleva den ekonomiska krisen men på många håll kan man inte längre ansvara för barnens säkerhet och än mindre leva upp till läroplanens mål.
De stora barngrupperna och den sjunkande kvaliteten i verksamheten får mycket negativa konsekvenser för barnen. Barnpsykologer har konstaterat att allt fler och allt yngre barn visar tecken på stress och övergivenhetssyndrom. De långa dagarna i stora högljudda barngrupper med sporadiska vuxenkontakter tros vara en orsak till detta. Barn, framför allt de riktigt små, behöver kontinuerlig tät vuxenkontakt för att utvecklas positivt, i stora barngrupper saknas den kontakten. I Göteborg har forskare konstaterat att många barn lider av hörselskador till följd av förskolevistelsen. Vi delar föräldrarnas och personalens oro för hur barnen påverkas.
Det krävs många olika åtgärder för att komma till rätta med den bristande kvaliteten i förskolan. Vi anser att det viktigaste är att få ner barngruppernas storlek. Barnstugeutredningen från 1972 rekommenderade en personaltäthet på två vuxna per fem barn i småbarnsgrupperna och en vuxen på fem barn i syskongrupperna med lite äldre barn. Dessutom ansåg de att småbarnsgrupperna inte borde överstiga 10–12 barn. Idag är det en verklighet som verkar ligga långt borta. Barngrupper med över 20 barn är inte längre ovanligt.
Barngruppernas storlek måste minska. Vi vill eftersträva minigrupper i förskolan framför allt genom att bevara en mångfald inom barnomsorgen. Det ska vara ekonomiskt möjligt för alla familjer att välja mellan familjedaghem, förskolor och föräldrakooperativ, att ta hand om barnen själva några år, minska sin arbetstid eller att exempelvis låta farmor, morfar eller en granne ta hand om barnen. Genom att främja mångfald är vi övertygade om att trycket på förskolorna kommer att minska. Regeringens metod att genom maxtaxans utformning tvinga alla föräldrar att välja förskola för barnen från ett års ålder förvärrar problemen med de överfulla grupperna.
Kristdemokraterna anser också att det är dags att sätta upp gränser för barngruppernas storlek i olika åldersgrupper. Det ska, i enlighet med vad vi presenterat tidigare i år, ske i två steg. För det första ska Skolverket få i uppdrag att utforma nationella allmänna råd för barngruppernas storlek i olika åldersgrupper. För det andra ska kommunerna åläggas att i samråd med personal och föräldrar, utifrån de allmänna råden, lägga fast en maxgräns för barngruppernas storlek i den egna kommunen. Att från statlig nivå lagstifta om en absolut gräns för barngruppernas storlek anser vi inte vara rimligt. Varje kommun måste efter sina förutsättningar få utforma sin verksamhet. Dessutom är inte en barngrupp den andra lik och därför blir absoluta gränsdragningar alldeles för oflexibla. Däremot kan staten ange riktlinjer för kommunerna. Idag finns inte någon som helst reglering på detta område. Redan i budgetpropositionen för 2003 skrev regeringen att den ämnade ge Skolverket i uppdrag att utfärda allmänna råd för kvaliteten i förskolan. Det sades dock ingenting om vad dessa råd ska innehålla eller när detta skulle ske. Även i årets budgetupplaga upprepas denna mening helt utan precisering, om hur och när det ska ske. Detta är oacceptabelt. Att ge Skolverket ett uppdrag brukar inte ta så lång tid i andra sammanhang. Det visar att frågan om barngruppernas storlek inte prioriteras av regeringen.
Vi anser att en utgångspunkt för riktlinjerna bör vara forskningsöversikten Strukturella faktorer och pedagogisk kvalitet i barnomsorg och skola – en kunskapsöversikt som Skolverket tidigare presenterat. Där konstateras att för de äldre förskoleåldrarna (3–5 år) är en gruppstorlek om max 13–15 barn att föredra och för de yngsta barnen och för barn med särskilda behov bör grupperna vara ännu mindre. I de yngsta åldrarna grundläggs barns identitets- och språkutveckling, vilket måste ske i en mindre grupp. Omsorgen om barnen är samhällets viktigaste uppgift. Därför måste föräldrarna få större handlingsfrihet och våra förskolor ha högsta kvalitet. Att minska barngruppernas storlek är ett första, absolut nödvändigt steg i det arbetet.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Sven Brus (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |