Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av läraryrket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärarutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av lärarcertifikat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att akademiker med examen i relevanta ämnen skall bli behöriga efter två terminers kompletterande lärarutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om initiativ för att åstadkomma fler lektorstjänster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ledarskap i skolan.
Lärarna har en mycket viktig uppgift att fylla i samhället. De skall leda våra barns utveckling under ett stort antal år. Efter föräldrarna spelar de den viktigaste rollen när det gäller att barn skaffar sig de kunskaper som krävs för att de skall utvecklas till fria och ansvarsfulla individer. Lärarrollen har förändrats mycket under senare tid. Skolan som arbetsplats har förändrats bland annat som ett led i en allmän samhällsutveckling. Lärarna har i det sammanhanget inte getts möjlighet att utöva sin profession på ett tillfredsställande sätt. Av många krävs mera sociala än pedagogiska insatser. Flera lämnar skolan redan några år efter utbildningen, medan andra slutar sitt yrkesarbete i förtid.
När man ser till behovet av lärare i den svenska skolan är två iakttagelser särskilt påfallande: en stor andel icke behöriga lärare samt en brist på nödvändig flexibilitet i utbildningen. När den nya lärarutbildningen, som beslutades av riksdagen hösten 2000, startade höstterminen 2001 är osäkerheten stor om samhället klarar av uppgiften att utbilda de lärare som behövs.
Att regeringen delar denna uppfattning visar det beslut man nyligen fattat och som innebär att en särskild lärarutbildning skall ge 4 000 fler behöriga lärare. Vi vänder oss inte mot beslutet, eftersom Moderata samlingspartiet vid flera tillfällen föreslagit en liknande lärarutbildning som kombineras med anställning på en skola, men det hade varit önskvärt att en så omfattande utbildning hade funnits med när riksdagen beslutade om den nya lärarutbildningen för ett år sedan. Framförhållningen lyser nästan helt med sin frånvaro hos regeringen, när det gäller en så viktig fråga som utbildningen av lärare.
Vi menar att det måste finnas fler utbildningar som leder till läraryrket. Idag är utbildningen vid lärarhögskolorna alldeles för ”standardiserad”. Vi anser att människor som har tillräckliga ämneskunskaper skall kunna komplettera med en pedagogisk utbildning och efter en examen bli behöriga lärare.
Den borgerliga regeringen införde i början av nittiotalet möjligheten att efter akademisk examen komplettera med två terminer i lärarutbildningen. Socialdemokraterna var emot men det visade sig att det stora flertalet gymnasielärare under nittiotalet gick denna väg till lärarutbildningen, i till exempel Malmö blev det över 90 procent. De bestämde sig alltså för läraryrket först sedan de bedrivit akademiska studier i stället för att påbörja en lärarutbildning från första årets studier. Nu har genom den nya lärarutbildningen denna möjlighet försämrats och en filosofie magister måste gå tre terminer på lärarhögskolan för att bli behörig. Det innebär en termins längre studier och ökad studieskuld, vilket verkar orimligt i en situation med svår lärarbrist.
Enligt vår mening är det också viktigt att höja läraryrkets status, t.ex. genom att verka för att duktiga lärare får bra betalt. Vi vill också förbättra arbetsförhållandena i skolan, bl.a. genom att skapa bättre ordning. Många lärare ”slits snabbt” genom att yrket är så oerhört påfrestande.
Det är också viktigt att man undanröjer den osäkerhet som många lärare idag känner inför sin uppgift. Alla lärare måste ha bra kunskaper i kommunikation och modern informationsteknik. Om de inte har det, måste de få kompletterande utbildning.
Mot bakgrund av att skolan behöver fler välutbildade lärare går det inte att nöja sig med den nya lärarutbildningen, som inte kommer att ge skolan de lärare som krävs.
Den nya lärarutbildningen där ämnesinnehåll till stor del ersatts av praktik lyckas inte ens lösa uppgiften att säkra kompetensförsörjningen av lärare.
När den nya lärarutbildningen kom kritiserade vi moderater den socialdemokratiska modell som nu genomförts på flera punkter. Ämneskunskaperna har blivit eftersatta och det stora allmänna blocket i utbildningen ger för lite utrymme för delvis olika krav på skolans olika nivåer. Antagningskraven till utbildningen borde vara högre, exempelvis vad gäller kunskaper i svenska. Det är inte möjligt att kompensera stora brister i högskoleutbildningen och blivande lärare måste vara säkra i basämnen.
Det borde också finnas ett större inslag av ämneskunskaper och koppling till forskningen och dess utveckling inom respektive ämnesområde.
Det är allvarligt att kommunerna inte tycks leva upp till förväntningarna när det gäller utbildade och aktiva mentorer för nyutexaminerade. Är man ny i jobbet är god handledning och samarbete med kollegor särskilt viktigt. Annars är det många som ger upp, vilket vi sett effekterna av.
Ett annat krav som vi moderater ställer är att en speciallärarutbildning med inriktning på läs- och skrivsvårigheter inrättas. Sedan en tid tillbaka har inga speciallärare utbildats i Sverige. I stället har specialpedagoger utbildats för att lösa skolans problem. Dessa specialpedagoger är utbildade till att handleda vanliga lärare att undervisa elever med inlärningsproblem såsom exempelvis ADHD och DAMP. Flera argument talar emot att skolan endast skall använda sig av specialpedagoger för att lösa hela den flora av problem som våra elever kan möta i sin utbildning:
Det förutsätts att elevernas svårigheter löses i den enskilda klassen av den undervisande läraren. Detta innebär att eleven inte kommer att få tillgång till individuell hjälp utan endast får den hjälp och uppmärksamhet som en elev, bland 30-talet andra barn, får av klassläraren. Än värre blir det om flera elever i klassen har inlärningsproblem. Av ideologiska skäl, att ingen skall urskiljas ur kollektivet, får elever med svårigheter inte professionell hjälp och tillräckligt med lärartid. Även de övriga eleverna blir lidande och inga elever, varken starka eller svaga, får den utveckling och stimulans de har rätt att kräva.
Specialpedagogerna saknar den kompetens som speciallärarna hade när det gäller att arbeta med barn med läs- och skrivsvårigheter.
En speciallärare, som arbetar direkt med barn med läs- och skrivproblem, kan bygga upp en gedigen kunskapsbank av praktiska erfarenheter. Dessa erfarenheter utvecklar specialläraren och de kommer eleverna till del. Specialpedagogen kommer däremot att få svårt att utvärdera hur olika metoder lyckas, då denne i stort sett aldrig ser eleven.
Därför bör en speciallärarutbildning med inriktning på läs- och skrivsvårigheter inrättas.
Moderata samlingspartiet anser att ett lärarcertifikat bör införas. Det skall dels innehålla examensbevis från föreskriven högskoleutbildning, dels visa genomgången kompetensutveckling, fortbildning och eventuell yrkespraktik. På grundval av sådant underlag kan beslut om utfärdande av certifikat fattas. Beslutet, som skall kunna överklagas, kan fattas av rektor eller av en fristående nämnd. Certifikatet har inget med behörigheten att göra. Behörig är varje lärare med föreskriven lärarutbildning.
Lärarcertifikatet bör tidsbegränsas, förslagsvis till fem år, och skall medföra en skyldighet för skolan att se till att läraren under perioden får fortlöpande vidareutbildning enligt den individuella utvecklingsplan som lagts upp. På samma sätt medföljer en skyldighet för läraren att skaffa sig den fortbildning och uppdatering som höjer vederbörandes kompetens. Med införandet av ett lärarcertifikat skapas ett system för kontinuerlig kvalitetskontroll och kompetenshöjning, samtidigt som läraryrkets status höjs.
Regeringen bör i samverkan med universitet, högskolor, lärarnas organisationer och arbetsgivare ta initiativ till att utarbeta regler för ett lärarcertifikat.
Vi anser också att vägarna till läraryrket skall bli flera än i dag och att flexibiliteten skall öka. Det är självklart att mångfald och konkurrens leder till bättre kvalitet, även inom läraryrket. Tyvärr är det många som inte ser ett samband mellan kvalitet och mångfald.
Det svenska utbildningsväsendet har traditionellt styrts av de principer som ligger till grund för storskalig, offentlig förvaltning, enhetliga mål och en enhetlig organisation samt i grunden en stark politisk styrning. Ett alternativt, mångfaldsorienterat synsätt på lärarutbildningen lägger i stället tyngdpunkten på den enskilde studentens valmöjlighet och ett konkurrensstyrt utbud.
Vi föreslår att initiativ tas för att omvandla en eller flera lärarutbildningar till fristående lärarhögskolor för att stimulera mångfald och nytänkande inom lärarutbildningen.
Det påverkar i sin tur inte det faktum att det även i framtiden givetvis behövs lärarutbildning som faller under universitet och högskolor och som påbörjas efter fullgjord gymnasieutbildning.
Vi anser att vägarna till läraryrket skall bli flera än i dag och att flexibiliteten skall öka. Det är självklart att mångfald och konkurrens leder till bättre kvalitet, även inom läraryrket. Tyvärr är det många som inte ser ett samband mellan kvalitet och mångfald.
Stora, tunga system som inte är utsatta för konkurrens förmår inte att reformera sig själva. Många har svårt att ifrågasätta ett system som de själva är del av. Det verkar till exempel inte finnas några större förhoppningar om att vi kommer att kunna rekrytera tillräckligt många lämpliga studerande, att vi kommer att få dem att välja matematik, naturvetenskap och teknik eller att vi kommer att kunna förmå dem att inte hoppa av lärarkarriären redan innan de gått in i den. Vid vårintagningen 2001 uppgick minskningen i antal sökande till 43 procent jämfört med intagningen året innan. Utbildningen till 4–9-lärare i fysik och kemi vid Högskolan Dalarna hade noll sökande, till biologi sökte en och till matematik tre personer. Däremot ville 300 bli lärare i medier och kommunikation. I ett sådant läge är det ytterst angeläget att kunna erbjuda en lärarutbildning som kan locka kvalificerade studerande till de ämnesområden där lärarbristen nu är på väg att bli katastrofal.
Det svenska utbildningsväsendet har traditionellt styrts av de principer som ligger till grund för storskalig, offentlig förvaltning, enhetliga mål och en enhetlig organisation samt i grunden en stark politisk styrning. Ett alternativt, mångfaldsorienterat synsätt på lärarutbildningen lägger i stället tyngdpunkten på den enskilde studentens valmöjlighet och ett konkurrensstyrt utbud. Vi föreslår att initiativ tas för att omvandla en eller flera lärarutbildningar till fristående.
En alternativ väg till läraryrket är att komplettera tidigare studier eller arbetserfarenhet. Många människor utanför skolan har goda kunskaper som kan berika undervisningen. Det gäller den som har en akademisk grundexamen som kan kompletteras med det tidigare nämnda utbildningsblocket, men även lång och gedigen yrkeserfarenhet är av stort värde, särskilt i de gymnasiala yrkesprogrammen.
Vi anser också att det är hög tid att inrätta fristående lärarutbildningar, inte minst av det skälet att många blivande lärare kommer att undervisa i fristående skolor. Staten bör noga pröva förutsättningarna för att ställa sådana utbildningar under statlig tillsyn och tilldela dem statsbidrag utan att ställa exakt samma krav på innehållet som görs visavi statliga utbildningar. Ambitionen med sådana fria lärarutbildningar är att stimulera nödvändig utveckling inom undervisningssektorn.
Det finns redan i dag alternativa lärarutbildningar, exempelvis med Montessori- och Waldorfpedagogik. Utbildningen bedrivs både i enskild regi och i samverkan med statliga universitet och högskolor. Ett problem är att lärarutbildning till dessa pedagogiska alternativ inte alltid omfattas av statlig finansiering. Om utbildningen enligt Högskoleverkets bedömning håller god kvalitet borde sådan utbildning kunna ges rimliga ekonomiska villkor, vilket inte är fallet i dag. Vi kommer i vårt budgetalternativ att ha utrymme för att börja rätta till detta missförhållande.
Det finns flera exempel på nytänkande inom lärarutbildningar. Ett exempel är där utbildningen kan ge både filosofie magisterexamen och lärarexamen. Dessa utbildningar skall ses som ett alternativ inom den nya lärarutbildningen och syftet är att locka nya grupper av studenter till läraryrket. De båda ansvariga rektorerna säger sig vilja göra en insats för att få behöriga och välutbildade lärare, särskilt i matematik och naturvetenskapliga ämnen men även inom de humanistiska ämnena. De skriver att ”situationen redan idag är mycket besvärlig och intresset för läraryrket minskar drastiskt. Avhoppen från läraryrket blir alltfler och en mycket stor del av lärarkåren går i pension fram till 2010”.
Det vore givetvis önskvärt om flera initiativ till alternativa lösningar togs runtom i landet.
Bolognaprocessen, som syftar till att öka rörligheten inom Europa vad avser studenter och lärare, är viktig. Att underifrån kunna harmonisera de olika europeiska högre utbildningssystemen för att underlätta för studenter att tillgodogöra sig kurser från flera universitet i Europa i sin examen är viktigt. En gemensam europeisk examensordning, med en treårig grundnivå och en tvåårig masternivå är också en god idé så länge den arbetas fram underifrån, bygger på frivillighet och inte innebär att nationella examina tas bort. För lärarutbildningen innebär en gemensam examensordning stora möjligheter att skapa nya utbildningar som innebär att lärarutbildningen både kan ge en grundutbildning som i dag men också vara en del i en masterexamen. Genom en sådan flexibilitet skulle fler kunna lockas till läraryrket. De svenska universitet och högskolor som så önskar skall redan från början kunna delta i systemet för en europeisk examensordning.
Det finns få möjligheter för lärare att genom högre studier och forskning kvalificera sig för nya tjänster. Lektorstjänster i den svenska gymnasieskolan har nästan helt försvunnit sedan skolan kommunaliserades. Orsakerna till detta bortfall av kompetens hänger dels ihop med beslutet om kommunalisering, dels med den kris i rekrytering av lektorer till gymnasieskolan som mångårigt socialdemokratiskt styre av utbildnings- och forskningspolitiken medfört.
Bristen på gymnasielärare med forskarerfarenhet kan också utgöra ett skäl till att alltför få gymnasister väljer att gå direkt till högskolestudier.
Moderata samlingspartiet har länge påpekat behovet av lektorstjänster i gymnasieskolan. Eftersom arbetsgivaren kommunerna inte har visat något intresse för frågan borde nya lösningar prövas.
Lektorer som tjänstgör såväl inom gymnasieskolan som inom högskolan kan vara en lösning, samverkan med företag en annan. Kanske kan forskare visstidsanställas som pedagoger inom ämnesområden där bristen på kvalificerade lärare är särskilt stor som t.ex. i matematik och naturvetenskap. Regeringen bör ta initiativ för att åstadkomma sådan samverkan.
Nordiska lektorstjänster fanns tidigare i ganska stor utsträckning men är i dag mycket få. Eftersom dessa lärare har spelat stor roll för språkförståelsen mellan de nordiska länderna och rent allmänt har bidragit till en ökad kunskap om våra grannländer vore det en viktig uppgift för regeringen att i samarbete med Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet verka för att nya nordiska lektorstjänster åter inrättas.
Skolan behöver skickliga ledare. Tyvärr tvingas skolledare arbeta mera med ekonomi och administration än med pedagogik. Varje skola måste ha en pedagogisk ledare, som inte nödvändigtvis också behöver leda skolans administration. Skolledarutbildningen måste stärkas och kan mycket väl ske tillsammans med annan ledarskapsutbildning som vänder sig till olika yrkeskategorier.
Den enskilde läraren måste också ges kunskaper i ledarskap. Det är mycket viktigt att alla lärarstuderande lär sig principerna för ett aktivt ledarskap och hur man praktiskt tillämpar utvärdering, uppföljning och betygssättning. Varje lärare måste kunna formulera mål för sitt och elevernas arbete. Goda insikter i hur man utvärderar elevers arbete är nödvändiga för lärarens utvecklingssamtal med elever och deras föräldrar samt för den pedagogiska diskussionen i stort.
Värdegrundsfrågorna är ett annat område i skolpolitiken som behöver en rejäl, ny diskussion. Hur vi hanterar värdegrundsfrågorna beror egentligen i allra högsta grad på hur vi definierar värdegrunden. Dagens skoldemokrati verkar diskuteras nästan uteslutande utifrån elevperspektivet. Ju mer elevinflytande desto mer demokrati. Föräldrainflytande och personalinflytande diskuteras mindre. Intressant är också i detta sammanhang att politiska värderingar i hög utsträckning har accepterats i läromedlen. Detta framträder tydligast inom ämnen som historia och samhällskunskap, men även inom miljöområdet.
Det viktiga är att skolornas kvalitet och resultat förbättras och lyfts fram. Goda resultat och en positiv bild av att arbeta i skolan skulle göra fler intresserade av läraryrket.
Det är också viktigt att lärarna ges stor frihet att använda sin yrkeskunskap och erfarenhet. För många politiska pekpinnar upplevs av många som ett hinder för att kunna göra en bra insats och utvecklas i jobbet.
Skolan måste vidare ha en god arbetsmiljö, både för lärare och för elever. Det gäller att se över bestämmelserna för elevers tillrättaförande, mobbning och skolledningsfrågor och hur de tillämpas. Liksom att säkra tillgång till specialkompetens för elever med behov av särskilt stöd.
Vi vill dessutom öppna fler vägar, både utbildningsmässigt och erfarenhetsmässigt, in till läraryrket.
Det är viktigt att höja läraryrkets status, t.ex. genom att verka för att duktiga lärare får bra betalt. Kompetens, status och lön hänger intimt samman. Genom att skapa en annorlunda, mer krävande, lärarutbildning som innehåller både en avancerad akademisk ämnesutbildning likvärdig med den som krävs i andra akademiska professioner och en högklassig utbildningskunskap med nya inslag som till exempel ledarskap tar vi de första stegen mot att återställa lärarens status i det svenska samhället. Genom en bättre status skapas förutsättningar för bättre relativlönen och därmed förändras även förutsättningar för rekryteringen på ett helt genomgripande sätt.
Vi vill också förbättra arbetsförhållandena i skolan, bl.a. genom att skapa bättre ordning. Många lärare ”slits snabbt” genom att yrket är så oerhört påfrestande.
Genom att ge friskolor samma möjligheter och villkor som de kommunala skolorna kan vi också ge lärare med specialintressen möjligheter att söka sig till sådana skolor där de kan få användning för dem. Fler friskolor gör också att alla lärare inte bara har en enda arbetsgivare, kommunen, utan att lärare också kan söka sig till andra arbetsgivare. Det är också sådant som gör läraryrket mer attraktivt.
Skolverket säger som en allmän kommentar till olika prognoser om behovet av lärare nu och i framtiden att det finns många osäkra faktorer. Eftersom det finns lärare som väljer andra yrken efter avslutad utbildning, lärare som byter yrke efter en period och lärare som byter skolform är den framtida lärartätheten oviss.
Lärarbrist har också blivit ett återkommande tema vid varje läsårsstart. Skolverket har kommit fram till att det under perioden 2001–2010 behöver rekryteras 95 400 lärare/pedagogisk personal. Tillgången till examinerade från lärarutbildningen skulle enligt Kommunförbundets prognos behöva vara 12 400 per år, men det finns inte tillräckligt många i utbildning för att detta behov skall kunna mötas.
Det medför att det kan bli mycket svårt att genom rekrytering av nyutbildade lärare ersätta den personal som slutar på grund av pension eller andra orsaker.
LR redovisade i januari 2002 statistik som SCB tagit fram som visade att av de förvärvsarbetande med lärarutbildning var det drygt 35 000 som arbetade utanför skolans värld. Av dessa var det ungefär 20 000 som skulle vara beredda att återvända till skolan om arbetsförhållandena blev bättre.
I framtiden kan vi inte heller räkna med att alla med lärarutbildning väljer skolan som arbetsplats. En välutbildad lärare är attraktiv inom många områden, men det gäller att också skolan ses som en attraktiv arbetsplats.
Många lärare och lärarstuderande upplever det så i dag. Att skapa positiva arbetsmiljöer på våra skolor är sannolikt den viktigaste uppgiften för att få studenter att välja läraryrket, oavsett om de tänkt sig detta från början eller kommit fram till ett sådant ställningstagande senare i livet.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Gunilla Carlsson (m) |
|
|
Per Bill (m) |
Anna Ibrisagic (m) |
|
Tobias Billström (m) |
Ewa Björling (m) |
|
Tomas Högström (m) |