Grundskolan ska lägga grunden – avskaffa det individuella programmet och behåll krav på förkunskaper till gymnasieskolan.
Mer valfrihet i gymnasiet – tvinga inte alla elever att läsa till högskolekompetens.
Inför en internationellt jämförbar studentexamen som ska vara inträdesbiljett till högre studier.
Dessutom ska en lärlingsutbildning med lärlingsexamen och en yrkesutbildning med yrkesexamen införas.
Starta försök med examinationer som genomförs av lärare på andra skolor eller statliga inspektorer.
Starta entreprenörsutbildning på gymnasiet.
Inrätta en nationell skolinspektion som tar över Skolverkets granskande uppgifter.
Värna de fristående gymnasieskolornas frihet.
Gymnasieskolor i utsatta områden ska få extra resurser och profilskolor startas.
Elever som tillgodoräknar sig betyg från utlandsstudier ska kunna få högre betyg än Godkänd.
Sammanfattning 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
En liberal vision för gymnasieskolan 5
Gymnasieskolan behöver inte vara lika teoretisk för alla 5
Slopa inte förkunskapskraven 6
Avskaffa kravet att alla måste bli behöriga till högskolestudier 7
Inför alternativa kurser 8
En internationellt jämförbar studentexamen 8
Yrkesinriktade program 9
Lärlingsutbildning 10
Betyg och prov 11
Högre förkunskapskrav och viktade betyg 11
Mer rättvisande betyg 11
Uppvärdera läraryrket 12
Förbättrad elevhälsa och arbetsmiljö 12
Främja en god hälsa 12
Jämställdhet i undervisningen 13
Arbetsro och respekt 13
Gymnasieelevers ekonomi 14
Elevstöd och skolor i utsatta områden 14
Stärk stödet till eleverna 14
Profilskolor luckrar upp segregationen 14
Valfrihet och likvärdighet – nationell skolpeng 15
Ökade möjligheter att välja skola 16
Fristående skolor 16
Fritt val också mellan kommunala skolor 16
Inrätta en nationell skolinspektion 17
Alla ämnen ska kunna läggas ut på entreprenad 17
Flexibel vuxenutbildning 17
Inför rätt att läsa in gymnasiet som vuxen 17
Flexibel svenskundervisning för invandrare 18
Bättre möjligheter till utlandsstudier 19
Inrätta en entreprenörsutbildning 19
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att godkända betyg i svenska (svenska som andraspråk), engelska eller matematik skall vara standardkrav för att få börja i gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det i särskilda fall skall vara möjligt att skapa en anpassad gymnasieutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försök skall genomföras med externa examinationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa det individuella programmet och successivt föra över merparten av dess resurser till grundskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att högskolebehörighet inte skall vara ett nödvändigt mål för alla elever.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka specialiseringen i yrkesutbildningarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alternativa kurser i kärnämnena.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att högre förkunskapskrav skall införas för vissa gymnasieprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att betyg skall viktas vid antagningen till högskolan beroende på vilken betydelse de olika kurserna har för högskolestudierna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa kursbetygen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en internationellt jämförbar studentexamen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avlagd studentexamen skall vara en förutsättning för högre studier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av yrkesinriktade program med yrkesexamen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en modern lärlingsutbildning med lärlingsexamen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elever med flera funktionshinder skall ha möjlighet att välja att gå i statliga specialskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör se över om statliga bidrag kan ges till gymnasieutbildning för döva och hörselskadade på fler platser än i Örebro.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler betygssteg och en nationell utvärdering av betygsättningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elever som går i gymnasieskolan skall kunna pröva för ett högre betyg också sedan de erhållit betyget Godkänd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av en entreprenörsutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en handlingsplan mot ungas missbruk av alkohol, narkotika och tobak skall utarbetas.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av läroplanen för de frivilliga skolformerna så att mål anges för sex- och samlevnadsundervisningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett jämställdhetsperspektiv skall genomsyra all undervisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en nationell skolpeng för att främja likvärdig kvalitet och valfrihet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en s.k. riksprislista skall användas i de fall där kommuner och fristående skolor inte kommer överens om nivån på ersättningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undervisning i alla ämnen skall få läggas ut på entreprenad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en rätt att läsa in högskolebehörighet inom vuxenutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att även vuxenutbildning bör kunna erbjudas av fristående utbildningsenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad flexibilitet i svenskundervisningen för invandrare och införande av sfi-peng.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta en nationell skolinspektion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utökade möjligheter för gymnasieelever att studera utomlands.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av 7 kap. 13a § gymnasieförordningen så att elever som tillgodoräknar sig utlandsstudier på en svensk gymnasieskola också skall kunna erhålla betygen Väl godkänd och Mycket väl godkänd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om underlättande av etablering av fristående gymnasieskolor.
Riksdagen beslutar om ändring av 5 kap. 24 § 1 skollagen så att elevens hemkommun blir skyldig att betala ersättning för elevs utbildning i annan kommun också om utbildningen erbjuds av hemkommunen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om profilskolor och om att gymnasieskolor i utsatta områden skall få extra resurser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de valbara kurserna får användas till att ge en skola en viss profil.
För liberaler är skolan ett av samhällets starkaste verktyg för att ge alla jämlika chanser. Jämlikhet nås dock inte genom en likadan utbildning för alla elever. Tvärtom måste skolor få profilera sig mer än idag och utbildningarna anpassas till att passa olika livsplaner och behov hos eleverna. Den enskilde elevens kunskapsinhämtande ska sättas i centrum. Varje elev måste mötas på sin egen nivå, utifrån sina intressen och framtidsplaner och ha möjlighet att utvecklas i sin takt. I en sådan skola ska ingen behöva känna sig misslyckad. Folkpartiet vill se möjligheterna. En skola med hög kvalitet kan bli verklighet i Sverige.
Om Folkpartiet är oroat över att så många ungdomar lämnar gymnasieskolan med otillräckliga kunskaper, borde man snarast förstärka möjligheterna för de ungdomarna att genom arbetsmarknadspolitiken få en chans till fortsatt utbildning. Så sade finansminister Bosse Ringholm i en debatt i riksdagen när riksdagsåret 2002/03 just inletts.1 Det uttalandet säger en hel del om regeringens inställning till utbildning. Det är inte så noga med kunskaperna i gymnasiet, det rättar vi till genom arbetsmarknadspolitik. Men utbildning och arbetsmarknadspolitik ska inte blandas ihop. Att bara 66 % av eleverna får slutbetyg efter fyra år på gymnasiet2 är ingenting man rättar till genom några veckors AMS-kurser.
Det som behövs är en ny syn på vad gymnasiet ska vara. Det är dags att ungdomar får en möjlighet att känna att också en yrkesutbildning är ett bra val. För idag har de höga teoretiska kraven på samtliga gymnasieutbildningar skapat stora svårigheter på de yrkesinriktade programmen.
Mer än 40 % av tjugoåringarna når inte upp till gymnasieskolans mål. Det som skulle bli en ”gymnasieskola för alla” är på väg att bli en gymnasieskola för hälften. Fler ungdomar måste gå ut gymnasiet med godkända betyg och på utsatt tid. Sverige hör till de länder som ligger sämst till om man jämför hur stor andel av en årskull som går igenom gymnasiet. Det visar 2003 års OECD-jämförelse Education at a Glance. Eleverna röstar med fötterna. De hoppar av, för att de inte ges de kunskaper de har rätt till och för att de tvingas läsa ämnen långt från deras intresseområden.
Regeringens försök att rätta till problemen genom utvecklingsarbete är verklighetsfrämmande. Folkpartiet liberalerna anser att gymnasieskolans mål om att alla elever ska uppnå högskolebehörighet är en stor orsak till många elevers misslyckanden. Det måste i stället bli möjligt att fullfölja en yrkesinriktad utbildning utan att läsa samma kärnämneskurser som i studieförberedande program. En lärlingsutbildning, där skola och företag delar på ansvaret, måste införas. En annan orsak till många elevers misslyckande i gymnasieskolan är att de inte fått tillräckliga kunskaper med sig från grundskolan.
Läs- och skrivforskning visar att elever i gymnasiet saknar tillräcklig grund trots att de fått godkänt betyg i grundskolan. I det svenska skolsystemet slussas många elever hela tiden vidare till högre nivåer som de inte har tillräckliga kunskaper för att klara av. Dessa elever vore mera hjälpta av att stödjande insatser sätts in tidigt. Grundskolans viktigaste uppgift är att lära alla elever läsa, skriva och räkna. För att bli behörig till ett nationellt program i gymnasiet ska en elev minst ha betyget Godkänd i engelska, svenska och matematik. Folkpartiet anser att det är rimligt att kräva att alla elever har dessa baskunskaper – annars blir det svårt att klara studierna i gymnasieskolan.
Idag går dock elever som inte har nått grundskolans mål i basämnena in i det s.k. individuella programmet på gymnasiet. Det skulle bli ett undantag i gymnasiets totala organisation, enligt dåvarande skolministern Göran Persson. Men i dag är det individuella programmet gymnasiets tredje största program. Tanken är att eleverna ska komplettera sina kunskaper för att bli behöriga till ett riktigt, nationellt gymnasieprogram. Det individuella programmet misslyckas dock i verkligheten med att hjälpa eleverna att gå över till ett nationellt program. Bara 13 procent av eleverna som inlett sin gymnasiekarriär på det individuella programmet har fyra år senare fullföljt sin utbildning och fått slutbetyg!
Gymnasieskolan får i dag ta över problem som borde ha lösts i grundskolan. Folkpartiet vill avskaffa det individuella programmet och i stället ge grundskolan det fulla ansvaret för att eleverna får baskunskaperna. Grundskolan måste bli mer flexibel och ge varje elev den tid hon eller han behöver för att nå målen. Folkpartiet föreslår att skollagen ändras, så att alla elever som inte har nått målen uttryckligen har rätt till undervisning i grundskolans regi även efter skolpliktens upphörande. Denna rätt gäller tills eleverna har nått behörighet till gymnasieskolans nationella program eller kan påbörja vuxenutbildning. Syftet är i första hand att uppmuntra kommunerna att sätta in stöd tidigt. Det individuella programmets resurser ska föras över till grundskolan och användas för mer stöd till elever som behöver det – i form av extraundervisning, läxläsningshjälp, prioritering av baskunskaper m m.
Gymnasieskolan ska även i framtiden ges resurser och möjligheter att hjälpa elever med inlärningssvårigheter, men med Folkpartiets förslag kommer de allra flesta elever att ha erövrat de grundläggande kunskaperna när de kommer till gymnasieskolan.
Regeringen vill gå åt motsatt håll och släppa förkunskapskraven helt . Eleverna ska kunna tas in även på de nationella programmen, som t.ex. det naturvetenskapliga programmet, utan att ha grundskolekunskaper i läsning, skrivning och räkning. Som förebild har utbildningsminister Thomas Östros angett Västerås kommun. De släppte förkunskapskraven för tre år sedan. Det socialdemokratiska kommunalrådet säger att de trodde att de var snälla mot eleverna men att de nu måste återinföra förkunskapskraven eftersom betygen rasat i såväl grundskola som gymnasium.3 Han varnar för att försöka upprepa Västeråsexperimentet i hela landet.
Bara i speciella fall, t.ex. för elever med utländsk bakgrund som inte tidigare har undervisats i engelska, ska det vara möjligt att anordna en anpassad gymnasieutbildning.
Elever som vill börja jobba direkt efter gymnasiet, ska ha möjlighet att få en bra grund att stå på i yrkeslivet. Men de senaste åren har många av dessa elever inte fått det. Orsaken är att alla elever idag tvingas läsa till högskolebehörighet. Denna ökade teoretisering har lett till att kunskaperna i såväl kärn- som karaktärsämnen har försvagats. Många högskolor vittnar om att de kunskaper studenterna har med sig från gymnasiet blivit allt svagare, och högskolorna har därför tvingats börja låta studenterna repetera gymnasiekurser. Samtidigt är företagen oroade över att yrkeskunskaperna blivit sämre. Ingen har vunnit på den så kallade gymnasiereform som dåvarande Göran Persson (s) införde för drygt ett decennium sedan.
Förändringen genomfördes trots att en i stort sett enig gymnasielärarkår var emot den. Många lärare är idag förtvivlade över de många avhoppen från gymnasiet. Det är dags att lyssna på lärarna. Ribban har satts för högt för många elever och för lågt för andra. 91 procent av lärarna tycker att det är fel att gymnasieskolan bara ska vara öppen för de elever som vill skaffa sig högskolebehörighet, enligt en undersökning som Sifo genomfört på uppdrag av Lärarnas Riksförbund.
Folkpartiet vill ha en gymnasieskola där den enskilde elevens intresse och förutsättningar sätts i centrum. Framtidens arbetsmarknad ställer höga krav på sina anställda. Sverige måste utbilda arbetskraft som möter de nya kraven. Det har uppstått en myt om att högskoleutbildning är ett måste för att hävda sig på arbetsmarknaden. Men av dem som är sysselsatta idag är det bara ungefär en fjärdedel som har en mer än tvåårig högskoleutbildning. Företagarnas Riksorganisation oroar sig över att det om fem år råder stor brist på yrkesutbildad arbetskraft. Den svenska gymnasieskolan ska vara en garant för kunskap och kvalitet – både för dem som vill börja arbeta direkt efter gymnasiet och för dem som vill studera vidare först.
Dessvärre tycks inte regeringen inse allvaret i att så många elever avbryter sin gymnasieutbildning. I stället för att erkänna det nya gymnasiets största misstag, att samtliga elever ska läsa till högskolebehörighet, fortsätter regeringen med att försöka stöpa alla elever i samma form.
Alla studievägar får inte vara ”akademiserade”, som idag. Då blir gymnasiet en utslagningsmaskin för alla de ungdomar som inte vill eller orkar läsa mer teoretiska ämnen. I stället ska elever få välja att läsa utbildningar som inte ger högskolekompetens och, om de vill, senare komplettera sina studier till högskolekompetens.
Det är viktigt att skolan utgår ifrån varje individs egna förutsättningar. Alla elever kan inte lära sig lika mycket, eller i samma takt. Dagens skola är i för hög grad utformad för genomsnittseleven. Resultatet är att en del elever har svårt att hänga med i undervisningstakten, samtidigt som andra elever inte får den stimulans de behöver. Undervisningen måste organiseras så att elever som behöver mer tid för inlärning får det, medan andra elever ska kunna gå vidare i en snabbare takt och kunna fördjupa sig. Folkpartiet anser därför att kärnämnena ska kunna läsas i olika takt.
Folkpartiet anser vidare att alla elever ska läsa kärnämneskurser i basämnena men att dessa ska ha olika innehåll beroende på program. De bör profileras med utgångspunkt i respektive gymnasieprograms inriktning, så att exempelvis vårdstuderande kan läsa en mer medicinskt inriktad engelska eller en studerande på hantverksprogrammet kan läsa en mera praktiskt inriktad kurs i svenska. Möjligheten att välja en utökad och mera teoretisk kurs ska givetvis finnas för alla elever som så önskar. Genom att ge kärnämnena olika innehåll kan man anpassa undervisningen till varje elevs intresseområde och ambitionsnivå.
Matematik A är ett typexempel på en kurs som skulle behöva anpassas på detta sätt. Den är delvis onödig för de elever som har ett speciellt intresse och fallenhet för matematik och som skulle ha större glädje och nytta av att gå vidare till matematik B, C och D. För många elever på de yrkesinriktade programmen är kursen däremot för svår eftersom den inte är inriktad på det som de är intresserade av.
Folkpartiet har länge arbetat för att Sverige ska införa en studentexamen. Sverige är det enda landet i västvärlden som har avskaffat sin studentexamen. Att fler och fler ungdomar väljer att studera vidare utomlands gör att behovet av en internationellt gångbar examen ökar. Folkpartiet föreslår därför att en frivillig examen, som kan tillgodoräknas utomlands, ska erbjudas alla som avslutar ett nationellt program. För en studentexamen som är internationellt jämförbar krävs det mer än vad som i dag krävs på de flesta program. Vi anser att det är oerhört viktigt att den studentexamen som införs blir en verklig kvalitetsmätare på avklarad utbildning. En snabbutredning bör därför tillsättas för att utreda vilka olika moment en studentexamen som håller internationella mått ska innehålla. Det ska klart definieras vilka ämnen som ska vara obligatoriska respektive utbytbara i examen.
Folkpartiet föreslår att tre typer av examina införs, för att visa vilken typ av utbildning eleven genomgått. Elever som har gått ett teoretiskt inriktat program ska få en studentexamen som ger högskolebehörighet. Avlagd studentexamen ska vara en förutsättning för att studera vid universitet och högskolor. Det ska dessutom genom validering vara möjligt att få behörighet till högskolan, t.ex. för personer med utländsk examen. Folkpartiet föreslår också att yrkes- och lärlingsexamina inrättas.
I dagens gymnasieskola finns inga yrkesinriktade program i reell mening. Folkpartiet anser att sådana ska inrättas och att eleverna ska avlägga yrkesexamen vid utbildningens slut. Programmen ska förbereda de elever för yrkeslivet som vill börja arbeta direkt efter avslutade gymnasiestudier. Vissa yrkesutbildningar på gymnasiet kan ge högskolebehörighet, men alla behöver inte det. Därför ska eleverna på de programmen inte behöva läsa kurser på samma teoretiska nivå som elever som vill studera vidare på högskolan. Utbildningen ska vara mera praktiskt inriktad och också ge möjlighet till praktik hos företag i den aktuella branschen. Möjligheten till mer teoretiska studier ska dock erbjudas alla elever och kunna variera mellan olika program. Många yrkesinriktade utbildningar kan bli mer specialiserade. I nära samarbete med branschorganisationerna kan mål som är viktiga för olika yrken arbetas fram.
I Gymnasiekommittén finns långt framskridna förslag som går ut på att antalet gymnasieprogram ska halveras. Specialiseringen på gymnasiet bör snarare öka än minska. Enligt förslaget ska t.ex. det naturvetenskapliga programmet slås samman med naturbruksprogrammet, så att en elev med forskningsambitioner i fysik ska få samma utbildning som en elev som vill bli lantbrukare. Dessa båda yrken ställer vitt skilda krav, och eleverna blir dåligt förberedda på dem genom en gemensam utbildning. Därför är det djupt oroande att regeringen verkar ta ställning för Gymnasiekommitténs förslag. I sin budgetproposition skriver regeringen att den gymnasiereform som förbereds minskar felvalen.4 Vi som har läst Gymnasiekommitténs betänkande vet att det som förbereds snarare är ett gymnasium som minskar valen, och då blir det ännu fler elever som hamnar fel och slås ut.
Bristen på utbildade och erfarna yrkeslärare inom vissa branscher har bidragit till svårigheterna att ge en bra gymnasieutbildning inom vissa yrken. Även om man har en utbildad och erfaren lärare kan utvecklingen i den aktuella branschen gå så fort att det inte ens med den bästa kompetensutveckling går för läraren att hålla sig uppdaterad. Vissa yrken är helt enkelt svåra att ge förutsättningar för inom en gymnasieskolas fyra väggar. Det går inte att återskapa den miljö och de förhållanden som råder. Därför är det inte tillräckligt med de yrkesutbildningar som beskrivits ovan, utan för vissa yrken behöver en lärlingsutbildning införas där elever kan tillbringa en stor del av utbildningstiden på ett företag. Det är ofta de små företagens och framför allt hantverkssektorns behov som är svåra att tillgodose med en utbildning som mestadels äger rum på gymnasieskolan.
Det blir allt svårare att hitta kunnig arbetskraft inom hantverksyrkena, och med de förslag som Gymnasiekommittén för fram kommer hantverksyrkena att stryka ännu mer på foten. Dagens 17 gymnasieprogram föreslås minska till åtta s.k. sektorer, och ingen av dem är längre inriktad på hantverksyrken. Kommittén skriver t.ex. att blivande frisörer ska utbildas inom samma gymnasiesektor som blivande läkare och lärare. Med tanke på de olika yrkesplaner eleverna inom samma sektor kommer att ha, kommer det att bli väldigt svårt att skapa en utbildning som ger de framtida frisörerna ens de mest grundläggande kunskaper de behöver för sitt yrkesliv.
Folkpartiet vill se en flexibel lärlingsutbildning där skolan och arbetslivet delar på ansvaret för utbildningen. Förslagsvis kan den precis som i Norge vara fyraårig, men den totala tiden kan variera. Eleverna tillbringar två år i skolan och två år i arbetslivet. För en del elever kan det vara lämpligt att sprida ut skoltiden så att fyra veckodagar tillbringas på en arbetsplats och en femte i skolan.
Företagen bör som i Norge få ersättning motsvarande kommunens kostnad för yrkesutbildningen under ett år, samtidigt som lärlingen under ett år ges ersättning från arbetsgivaren i relation till den insats som han eller hon gör i produktionen. Därmed skulle ett antal ekonomiska frågetecken för såväl företagen som för den enskilde undanröjas. Utbildningen bör avslutas med ett gesällprov och leda till en lärlingsexamen. Denna ska vara bevis på en kvalificerad yrkesutbildning. Det finns ett stort intresse för lärlingsutbildning i näringslivet, men exakt vilka utbildningar som kan erbjudas beror på vilka företag skolan inleder ett samarbete med. Arbetsmiljölagen ska gälla för eleverna när de vistas på arbetsplatsen, däremot inte lagen om anställningsskydd.
Folkpartiet tänker sig att lärlingsutbildningen ska handla om kvalificerad yrkesutbildning, framför allt inom hantverksyrken. En annan form av arbetsplatsförlagd utbildning kan också behövas, nämligen för dem som, trots att grundskolan gett dem extra stöd och tid enligt Folkpartiets förslag ovan, fortfarande inte har tillräckligt goda kunskaper för att komma in på ett nationellt program. Om de får en anpassad, praktisk utbildning som mestadels är förlagd till arbetslivet, kan studiemotivationen efterhand öka så att inlärningen underlättas. Möjligheten ska finnas för dem att i slutet av den arbetsplatsförlagda utbildningen komma ikapp med kärnämnena. Folkpartiet vill också stärka rättigheterna att komplettera sina gymnasiestudier i vuxenutbildningen, se nedan.
Kraven för att komma in på olika gymnasieprogram måste få variera. Idag hoppar många av gymnasieskolan på grund av bristande förkunskaper. Folkpartiet vill att högre förkunskapskrav ställs, exempelvis borde minst godkänt i de naturvetenskapliga grundskoleämnena vara krav för naturvetenskapligt program och godkänt i språk, historia och samhällskunskap vara krav för det samhällsvetenskapliga programmet.
Det är märkligt att alla betyg är lika mycket värda vid intagningen till högskolan. Att läsa språk är mer krävande än t.ex. vissa hobbykurser som eleverna har som fritt val. Idag minskar språkkunskaperna hos svenska elever, och för att uppmuntra dem att läsa språk bör språkbetygen ha större betydelse vid antagningen till högskolan. Folkpartiet vill vikta betygen för att uppmana eleverna att gå vidare i sin kunskapsinhämtning.
Folkpartiet vill införa slutbetyg i stället för kursbetyg, så att elevens slutbetyg speglar vad eleverna kan när de lämnar gymnasieskolan, inte vad de kunde i årskurs ett.
Betygssystemet som infördes 1995 var ett steg i rätt riktning. Däremot är det för få betygssteg för att på ett rättvist sätt spegla elevernas skilda kunskapsnivåer. Särskilt steget mellan Godkänd och Väl godkänd är för stort. Därför föreslår Folkpartiet att sex betygssteg införs.
Det har visat sig att godkända betyg i grundskolan uppenbarligen inte motsvarar de kunskapskrav som ställs för att klara kärnämnena i gymnasiet. Folkpartiet föreslår att Skolverket får i uppdrag att genomföra en utvärdering av betygen på nationell nivå för att undersöka om de motsvarar den kunskapsnivå som de nationella målen och kriterierna anger. Det är bra att betygen nu ska sättas utifrån om eleverna nått vissa kunskapsmål eller inte. Tyvärr har det dock visat sig att elevernas betyg inte alltid stämmer överens med resultaten i de nationella ämnes- och kursproven. Det är allvarligt, eftersom de nationella kursproven ska användas som grund för en rättvis betygsättning.
I många länder har man efter avslutad grundskola och gymnasieskola en examination, som utförs av personer som inte själva har undervisat eleverna. Det kan vara statliga inspektörer eller lärare från andra skolor. Den externa examinationen kan ligga till grund för hela eller delar av elevens betyg.
Eftersom det har visat sig att svenska elevers betyg inte stämmer överens med de sammanlagda provbetygen från de nationella proven, skulle det vara intressant att göra ett försök med externa examinationer i Sverige. Då kan man få mer tillförlitliga data om hur väl eleverna lyckas, vilket ger större möjligheter att rikta resurser dit de bäst behövs. Ett annat syfte med externa examinationer är att en bättre relation mellan lärare och elever kan komma till stånd om det inte är den undervisande läraren som helt och hållet avgör elevernas betyg. Folkpartiet vill därför föreslå att ett geografiskt begränsat försök genomförs med externa examinationer.
Att arbeta med barns personliga och kunskapsmässiga utveckling är bland de viktigaste uppgifter en människa kan ha och borde locka många duktiga ungdomar. Idag är det dock mycket svårt att locka studenter att bli lärare, och många hoppar av läraryrket. För gymnasieskolans del föreslår Folkpartiet att var tionde lärare ska vara lektor och att det ska finnas goda möjligheter att forska och vidareutbilda sig. Folkpartiet presenterar närmare sina förslag för att förbättra lärarnas och rektorernas villkor i en separat motion.
För att skolan ska få en bra arbetsmiljö är det avgörande att den är demokratisk. I en demokratisk skola ingår att elever bemöter varandra och personalen med respekt. Elever ska på olika sätt kunna utöva inflytande över skolans arbete. Elevinflytandet ska utvärderas och utvecklas. Skolan ska ge en fostran i demokrati som även är rent praktisk, t.ex. genom elevråden. Det är viktigt att eleverna ges mer inflytande och ansvar ju äldre de blir. Huvudansvaret för den pedagogiska verksamheten ska dock även i fortsättningen ligga hos läraren och ansvaret över personal och ekonomi hos rektorn.
Under skolåldern grundläggs många av de vanor och livsstilar som får bestående effekter för hälsan. Det gäller t.ex. matvanor och motionsvanor. Det är viktigt att gymnasieskolan fortsätter undervisningen i hälsofrågor som påbörjas i grundskolan. Undervisningen ska ta sin utgångspunkt i ett positivt och främjande perspektiv även om man inte ska blunda för de risker som finns i elevernas omvärld.
Andelen överviktiga ungdomar ökar, och det är därför viktigt att idrottsämnet inte blir för teoretiserat. Ungdomarna måste få tillfälle till nödvändig fysisk aktivitet i skolan eftersom alla inte rör på sig tillräckligt på fritiden. Idrottsföreningarna och deras ledare kan utgöra en viktig resurs. Det är viktigt att slå fast att det inom skolan ska anläggas ett brett perspektiv på idrott och hälsa och att eleverna deltar i regelbunden fysisk aktivitet. Aktiviteten på skoltid bör inte till övervägande del bestå av olika tävlingar utan i stället utgöras av andra former för fysisk träning och aktivitet.
Rök- och alkoholdebuten sker allt längre ned i åldrarna, och den negativa attityden till narkotika tycks ha luckrats upp hos en del ungdomar. Enligt en undersökning har var fjärde 17-åring i Stockholm använt narkotika. Folkpartiet efterlyser en nationell handlingsplan för hur kampen mot ungas missbruk av alkohol, narkotika och tobak ska intensifieras.
Behovet att få reflektera över identitet, sexualitet, kärlek och jämställdhet är stort bland ungdomar. Idag är utbudet av information om dessa frågor stort genom medier som tidningar, TV och Internet. Det är viktigt att skolan utgör en arena för fördjupade samtal kring sex och samlevnad och ger eleverna möjlighet att ta ställning i dessa frågor. En öppen och saklig diskussion kring dessa frågor ska också syfta till att skapa ett klimat på skolan där sexuella trakasserier och kränkningar är främmande. Skolan ska ge allsidiga kunskaper om homo-, bi- och heterosexualitet samt transsexualism. Skolverkets kvalitetsgranskning av sex- och samlevnadsundervisningen visar att skolorna får dålig vägledning i de nationella styrdokumenten när det gäller undervisning om sex och samlevnad. Målskrivningar i läroplanen är betydelsefulla för möjligheten att avsätta resurser, formulera mål för det lokala arbetet och bedöma kvalitet och resultat. Folkpartiet föreslår därför att det införs mål i läroplanen som närmare definierar området sex och samlevnad.
Jämställdhetsarbetet i skolan har i hög grad inriktats på att motverka könsskillnader när det gäller elevernas val av utbildningsväg i gymnasieskolan. Ett aktivt jämställdhetsarbete behöver dock bedrivas på många fronter och med olika innehåll och metoder. De förväntningar som omgivningen har på kvinnor respektive män inverkar hämmande på deras möjligheter att göra sina val efter de intressen och förmågor de besitter som individer. Gymnasieskolan måste ta ett ansvar för att undervisningen organiseras och pedagogiska metoder väljs på ett sätt så att hänsyn tas till varje individs intressen samt mognads- och kunskapsmässiga nivå, oavsett vilket kön individen tillhör.
Pedagogik och metodik måste anpassas så att såväl kvinnliga som manliga elever kan intressera sig och aktivt ta del av undervisningen. Detta kan innefatta att ibland arbeta med enkönade undervisningsgrupper. Avgörande är att arbetet i skolan syftar till att ge alla samma chans att utvecklas.
Kränkningar, våld och skolk har blivit ett växande problem i svenska gymnasieskolor. Folkpartiet presenterar sina förslag för att stödja skolornas arbete för demokrati och respekt i en separat motion.
Det är viktigt att gymnasieelever ges studiehjälp så att de får en rimlig ekonomisk situation. Folkpartiet välkomnar att studiehjälpen nu betalas ut i tio månader i stället för som tidigare, nio. Vi är däremot oroade av förslaget från studiehjälpsutredningen, att en elev som är frånvarande från huvuddelen av lektionerna ändå ska kunna få studiebidrag. Att bidraget kan dras in om elever har stor ogiltig frånvaro har fungerat som ett incitament för att förmå elever att sluta skolka.
Barn och ungdomar kan ha behov av särskilt stöd av fysiska, psykiska eller sociala skäl. Flera rapporter visar att det är just dessa elever som har drabbats hårt av de senaste årens besparingar i kommunerna. Att skolan inte räcker till för dessa elever är oacceptabelt. Dessutom uppger många skolor att fler elever än tidigare är i behov av extra stöd. Folkpartiet anser att det därför är utomordentligt viktigt att speciallärarutbildningen återupprättas. Även i gymnasieskolan finns ett behov av speciallärare.
Folkpartiet har i sin motion för grundskolan närmare skrivit om dessa frågor. Förslaget att grundskolan ska ta ett större ansvar för elevernas baskunskaper innebär att trycket på stödinsatser lättar i gymnasieskolan.
Folkpartiet har tidigare sagt nej till nedläggningen av specialskolorna för flerhandikappade. Vi har också krävt att ett särskilt statligt bidrag ska följa dessa svårt handikappade elever. Staten ska enligt vår mening ha ansvar för att dessa elever får samma möjlighet till utbildning oavsett var i landet de bor.
Riksgymnasiet för döva och hörselskadade ligger i Örebro. Det finns dock många hörselskadade eller döva elever som åker till Örebro, trots att de hellre skulle vilja läsa närmare hemmet. Det vore därför värt att undersöka om det på fler platser i Sverige skulle finnas tillräckligt många elever som vill genomgå gymnasieutbildning, för att det skulle gå att anordna en utbildning av lika höga kvalitet som i Örebro. Folkpartiet vill uppmana regeringen att se över denna fråga, så att elever som är döva eller hörselskadade, där så är möjligt, får en fullgod undervisning närmare hemmet. Detta förutsätter att statsbidrag utgår till fler utbildningar än riksgymnasiet i Örebro.
Sverige är sämre än många andra länder när det gäller att ge elever med utländsk bakgrund en likvärdig utbildning. Det visar en undersökning från OECD.
Elever från olika boendemiljöer behöver integreras i samma skola. Detta kan åstadkommas genom att skolor får större möjlighet att profilera sig för att locka elever utanför närområdet, och genom att elever får större möjligheter att gå på en skola i ett annat område än där de bor. Närhetsprincipen måste överges. Det är orimligt att enbart barn som råkar bo i närheten kan komma in på en attraktiv gymnasieskola.
Skolor måste därför kunna ges en attraktiv profil för att dra till sig elever från andra bostadsområden.
I dagens gymnasieskola finns det ett utrymme dels för individuellt val, som helt och hållet görs av eleven, dels för valbara kurser, där skolan presenterar kurspaket som eleven kan välja mellan inom ramen för de mål som gäller för respektive program. Folkpartiet anser att en skola ska kunna välja att låta en kurs återkomma i alla kurspaket. Då kan man lägga in en kurs som motsvarar skolans profilering, exempelvis inriktning mot matematik eller historia, som eleverna på alla program får läsa.
Ytterligare en metod att minska bostadssegregationen är att ta in eleverna på gymnasieskolorna med hjälp av betyg som urvalsinstrument. Det gör att även elever från invandrartäta förorter kan komma in på de attraktiva skolorna i innerstaden.
Särskilt viktigt är att gymnasieskolor i utsatta områden ges extra resurser för att hindra utslagning av elever. Detta möjliggörs genom införandet av den nationella skolpeng som Folkpartiet föreslår.
Ett av den socialdemokratiska skolpolitikens enskilt största misstag var kommunaliseringen av skolan. Idag råder så olika ekonomiska villkor för skolor i olika kommuner att utbildningens kvalitet inte blir likvärdig över landet. Det ska inte vara så att en elev ska få en sämre skolgång för att han eller hon råkat bosätta sig i ”fel” kommun. Därför vill Folkpartiet införa en nationell skolpeng som staten ansvarar för. Skolpengen betalas ut till den skola eleven väljer att gå på, oavsett om det är en skola i elevens egen kommun, en annan kommun eller en fristående skola. En fjärdedel av resurserna ska öronmärkas till elever i behov av särskilt stöd och till skolor i utsatta områden.
En nationell skolpeng innebär en decentralisering av makten till den enskilda skolan genom att kommunernas inflytande minskar. Kommunerna ska inte ha ansvar för den pedagogiska verksamheten. Syftet med kommunaliseringen var att öka decentraliseringen, men i stället har fler hierarkier införts i skolväsendet. Den pedagogiska professionens inflytande i skolan har minskat till förmån för kommunalpolitikers och kommunaltjänstemäns. Folkpartiet anser att varje skola ska arbeta självständigt utifrån läroplanens mål. Resultatet ska utvärderas genom nationellt betygssystem, nationella prov och en nationell skolinspektion.
Inget är viktigare för att ge människor jämlika livschanser än en skola där alla har goda möjligheter att utvecklas. En liberal skolpolitik utgår från den enskilda elevens behov, och dennas valfrihet är ett honnörsbegrepp. Vissa elever föredrar fristående skolor framför kommunala, och friskolor utgör därför ett viktigt komplement. Det är också viktigt att det skapas större möjlighet att välja även mellan olika kommuners skolor.
ESO-gruppen, en kommitté under Finansdepartementet, har i sin rapport ”Konkurrens bildar skola” visat att fristående skolor höjer kvaliteten på de kommunala skolor som ligger i närheten. Konkurrenssituationen gör att de skolorna erbjuder en bättre utbildning. Vem som är huvudman för skolan säger inte automatiskt något om kvaliteten. En kommunal skola behöver inte vara sämre än en fristående, men mångfald och konkurrens är bra för alla.
Mer mångfald inom utbildningsväsendet behövs även för att stimulera kvalitet och pedagogisk utveckling. De enskilda alternativen behöver bli betydligt fler, och de ska kunna konkurrera med de offentliga skolorna på ekonomiskt lika villkor.
Folkpartiet anser att satsningar måste genomföras så att valfriheten och mångfalden i utbildningen ökar. En lag för fristående skolor måste utformas så att kommunalt godtycke inte tillåts vara avgörande för om en fristående skola ska godkännas och reglerna för ekonomisk ersättning måste bli så tydliga att skilda tolkningar i kommunerna inte är möjliga.
Det är viktigt att den nationella tillsynen av såväl fristående som kommunala skolor förstärks. Alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan i förvissningen att de får en utbildning av hög kvalitet som motsvarar läroplanens värdegrund. Staten ska ha möjlighet att ingripa om skolor bryter mot läroplanen, t.ex. vad gäller jämställdhet och allsidighet i undervisningen.
Många elever begränsas i sina val till gymnasiet av att de bara får söka till ett gymnasium i hemkommunen. Bara i de fall när kommunen inte kan erbjuda en viss utbildning är den skyldig att betala elevens utbildning i en annan kommun. Detta bör vara möjligt också i de fall när eleven vill läsa en utbildning i en annan kommun även om utbildningen finns i hemkommunen. En sådan ökad konkurrens mellan gymnasieskolorna skulle göra det möjligt att skapa profilskolor i utsatta områden.
Sveriges gymnasieskola befinner sig i ett mycket allvarligt läge, särskilt på yrkesprogrammen, där många elever inte når de mål som ställs upp. Därför är det extra viktigt att stärka statens utvärdering och uppföljning av skolans resultat. Detta har visat sig nödvändigt efter den olyckligt genomförda kommunaliseringen av skolan. Att kommunaliseringen hittills misslyckats beror bl.a. på att staten inte varit tydlig i sina mål, men ännu mer på att statens utvärderingsinstrument är otillräckliga.
Folkpartiet föreslår att Skolverket behåller sina myndighetsuppgifter samtidigt som en ny myndighet tillskapas för att stärka statens roll i utvärderingen av skolans resultat – en nationell skolinspektion.
Nationella skolinspektionen ska granska kvaliteten i såväl kommunala som fristående skolor, säkerställa likvärdighet i bedömningen av nationella prov och det nationella betygssystemet. Folkpartiet vill lägga ned Myndigheten för skolutveckling som nu håller på att ta form. Utvecklingen ska istället ske på de enskilda skolorna i kreativt samarbete med högskolor och universitet. Med en skolutvecklingsmyndighet finns risken att politiska direktiv styr utvecklingsarbetet.
I dag får endast undervisning i yrkesämnen läggas ut på entreprenad. Folkpartiet liberalerna anser att denna begränsning är omotiverad. Om det finns tydliga krav på lärarkompetens och undervisningens kvalitet finns det ingen anledning att begränsa entreprenadmöjligheten till yrkesämnen. Det borde vara möjligt för en kommun att t. ex. beställa undervisning med en särskild pedagogisk profil i språk eller naturvetenskap av lärarkooperativ eller andra privata anordnare.
Eftersom så många går ut gymnasiet utan fullständiga betyg är behovet av vuxenutbildningar stort. Vuxna har dock ingen absolut rätt att läsa på komvux, även om de saknar betyg i viktiga ämnen från gymnasiet. Bara för utbildning på grundskolenivå finns rätten att kompensera som vuxen. Många kommuner låter vuxna läsa ändå, men det ska inte behöva vara så att man måste bo på rätt ställe för att få studera. Folkpartiet vill därför att de som inte har läst ett fullständigt program på gymnasiet ska ges rätt att läsa in en motsvarande utbildning som vuxen, så att de når allmän behörighet för att läsa på högskolan.
Möjligheten att välja utbildning måste öka även inom vuxenutbildningen. Förutom den kommunala vuxenutbildningen erbjuder sedan länge folkhögskolorna bra alternativ med inslag av olika pedagogiska traditioner. Vuxenutbildningen läggs idag ofta ut på entreprenad, vilket är ett steg på väg mot ökad mångfald men också är ett system med svagheter. Det innebär att kommunen och inte eleven väljer skola. Dessutom måste kommunens vuxenutbildning sätta betyg också på elever som undervisats av en annan anordnare, vilket har visat sig fungera dåligt. Folkpartiet anser därför att fristående vuxenutbildningsenheter ska få etableras enligt samma villkor som gäller för fristående gymnasieskolor.
Det finns stora brister i utbildningen i svenska för personer med utländsk bakgrund. Riksdagens revisorer riktade i en rapport kritik mot att bara hälften av en årskull sfi- elever får godkänt betyg efter fyra års studier. Undervisningen är inte tillräckligt anpassad för de grupper som har svårast att lära sig ett nytt språk. Dessutom hejdas invandrare med akademisk bakgrund från att läsa i sitt tempo.
Sfi-undervisningen måste göras mer flexibel. Studenterna ska kunna välja om de vill få sin svenskundervisning på universitetet eller på en folkhögskola, genom kommunen eller av en privat anordnare. Folkpartiet vill införa en sådan valfrihet genom att skapa en sfi-peng, dvs. att resurserna till sfi-utbildningen följer med studenterna till de anordnare de väljer.
Det är viktigt att sfi inkluderar utbildning om jämställdhet och samlevnadsfrågor.
Vuxenutbildningen är inte alltid tillgänglig för funktionshindrade, och detta måste åtgärdas så snart som möjligt. Ett problem har varit att det för vissa utbildningsanordnare blivit för dyrt att bekosta teckentolkning för döva och hörselskadade studerande. Folkpartiet anser att staten bör överta ansvaret för dessa kostnader. Ett annat problem är att vuxna utvecklingsstörda inte har samma rätt att delta i vuxenutbildning på grundläggande nivå som vuxna utan utvecklingsstörning. En sådan rätt måste genast införas. Folkpartiet har ytterligare förslag för förbättrad tillgänglighet och valfrihet när det gäller utbildningen för funktionshindrade. Dessa finns samlade i vår handikappolitiska motion.
Vi lever i en alltmer internationaliserad värld. Det ställer stora krav på främst språkkunskaper, men också på kunskaper om andra länder och kulturer som erfarenheten av ett studieår utomlands ger. Den framtida arbetsmarknaden ställer högre krav på de anställdas språkkunskaper och kännedom om andra länder och regioner än tidigare. Folkpartiet anser att skolan har ett ansvar för att möta den nya, mer internationaliserade, tidens skiftande behov. Med förbättrade möjligheter till elevbyten (som inte bara ger svenska elever möjlighet att studera utomlands, utan också berikar de svenska skolorna med elever från andra länder och kulturer), satsningar på informationsteknik i skolan, utökade möjligheter för elever att läsa språk och en internationellt gångbar studentexamen vill Folkpartiet ge alla elever en bättre möjlighet att möta ett internationaliserat samhälle. Vi är positiva till en utveckling där alltfler gymnasieskolor erbjuder International Baccalaureate (IB-utbildning).
Elever som har studerat utomlands och vill tillgodoräkna sig sina studier där för att läsa på gymnasiet i Sverige, får tillgodoräkna sig sina studier bara genom betyget Godkänd. Rektorn på den gymnasieskola som eleven kommer till i Sverige bedömer om eleven förvärvat sådana kunskaper som motsvarar betyget Godkänd. Folkpartiet anser att det är felaktigt att eleverna inte också kan få betyget Väl godkänd eller Mycket väl godkänd vid en sådan bedömning. Idag finns kriterier för samtliga betygssteg, varför en rektor lika gärna kan bedöma elevens kunskaper utifrån de högre betygsstegen. Att inte ge elever som studerat utomlands chansen till högre betyg är djupt orättvist. Folkpartiet föreslår därför en ändring i gymnasieförordningen 7 kap. 13a §.
Svensk skola har varit dålig på att ta till vara den blivande entreprenören – företagaren. Sverige har en hög andel forskare och uppfinnare, och många patent söks för uppfinningar i Sverige jämfört med i andra länder. Men det är för få av de patentsökta idéerna som utvecklas och förverkligas. Sverige har få innovativa företag. Det är därför viktigt dels att skolan ger alla elever en förståelse för entreprenörskapets betydelse för tillväxt, dels att skolan stimulerar de elever som har ett intresse för företagande och entreprenörskap. Alla begåvningar ska tillvaratas inom gymnasieskolan, inte bara de traditionella skolbegåvningarna utan också elever som t.ex. är begåvade inom entreprenörskap.
På gymnasiet bör man inom ramen för de nationella programmen finna lösningar som skapar större förståelse bland elever av företagandets villkor. Det kan betyda att skolor startar entreprenörsutbildning eller att lärlingsutbildning startas med inriktning mot företagande. Genom att unga människor får utlopp för egna idéer och samarbetar med företagare i regionen kan en mycket attraktiv och kvalificerad gymnasieutbildning skapas. I entreprenörsutbildningen bör ingå kärnämnen som svenska, engelska och matematik, samt redovisning, affärsjuridik och marknadsföring etc. En entreprenörsutbildning skulle förbättra många ungdomars situation på den framtida arbetsmarknaden.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Lennart Kollmats (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Ana Maria Narti (fp) |
|
Axel Darvik (fp) |
| [1] | Anförande 16 i Riksdagens snabbprotokoll 2003/04:5, från måndagen den 22 september 2003. |
| [2] | Tabell 4.6.A i Skolverkets rapport Barnomsorg, skola och vuxenutbildning i siffror 2003. Del 1 |
| [3] | Kommunaktuellt den 25 september 2003. |
| [4] | Regeringens proposition 2003/04:1, volym 1, s. 36. |