Riksdagen begär att regeringen låter utreda möjligheterna för en hållbar lösning för finansiering av lärcentrum som permanenta miljöer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en adekvat pedagogisk utbildning för handledarna inom KY-utbildningarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att genomföra en översyn av all eftergymnasial yrkesutbildning.
Den eftergymnasiala yrkesutbildningen måste bli mer anpassad till den dynamiska utveckling som karakteriserar 2000‑talets samhälle.
För den eftergymnasiala yrkesutbildningens del handlar det om att bygga nätverk, om att skapa former och kanaler för samarbete och samverkan mellan utbildningsanordnare, arbetsliv och myndigheter. Centralt, för att nå de regionala utvecklingspolitiska målen, är en väl fungerande eftergymnasial yrkesutbildning av hög kvalitet som främjar arbetslivets och näringslivets behov av kompetensförsörjning viktig.
Vänsterpartiets ambition är att utveckla en sammanhållen politik för en sådan hållbar regional utveckling.
I 1970 års gymnasiereform förutsattes att de tvååriga yrkesinriktade linjerna skulle följas av ett tredje färdigutbildningsår organiserat genom parternas försorg. Ett sådant kom emellertid till stånd endast i ett fåtal branscher.
När gymnasieskolans yrkesförberedande studievägar i början av 1990‑talet förlängdes till tre år ställde samhällsutvecklingen, och inte minst företagen, krav på utvidgning av en mer generell grundkompetens hos gymnasieeleverna i stället för mer av färdigutbildning.
I en studie om utvecklingen av arbetsmarknaden, konstaterar CIRETOQ, ett internationellt nätverk om arbetsmarknadsforskning, att de grundläggande basfärdigheterna blir allt viktigare samtidigt som en för tidig yrkesspecialisering blir mer och mer kontraproduktiv.
Betoningen av generalistkompetensen markeras också tydligt i Gymnasiekommitténs betänkande, Åtta vägar till kunskap (SOU 2002:120). Efter avslutad gymnasieskola kommer eleverna i högre utsträckning än nu att vara utbildade, inte mot ett bestämt yrke, utan mot en sektor eller bransch. Graden av färdigutbildning kommer alltså att bli lägre. Att det i ett framtida, snabbt föränderligt samhälle och arbetsliv i allt högre grad kommer att krävas goda, generella baskunskaper rådde det stor enighet om i kommittén. Behovet av att skapa ”ett reguljärt system för eftergymnasial yrkesutbildning med olika specialiseringsgrad och längd” framhålls också tydligt i kommitténs betänkande. Betänkandet har nu under våren remissbehandlats och en övervägande del av remissinstanserna är positiva till förslaget om ny struktur för gymnasieskolan.
Vi har därför anledning att tro att huvuddragen i Gymnasiekommitténs förslag kommer att genomföras. Införandet av den nya gymnasieskolan kommer, enligt budgetpropositionen för år 2004, att ske hösten 2007.
Med tanke på den nya gymnasieskolans struktur finns det starka skäl för att se över den eftergymnasiala yrkesutbildningen och dess organisation i syfte att nå överblickbarhet, samordning och ett bättre utnyttjande av resurserna. Den nya gymnasieskolan kommer att kräva att kommunerna i en region samverkar för att kunna erbjuda eleverna erforderliga valmöjligheter när det gäller inriktningar.
Att en sådan samverkan mellan kommuner är möjlig visar det vid årsskiftet avslutade s.k. Kunskapslyftet, ett projekt som var mycket framgångsrikt och som har ökat engagemanget i och kunskaperna om vuxnas lärande.
Vi menar att det vore naturligt att kommunerna i högre grad samverkar kring vuxenutbildningen i en region, både den på gymnasial nivå och den för regionens tillväxt så viktiga eftergymnasiala yrkesutbildningen, och att de regionala tillväxtavtalen innehåller tydliga mål för verksamheten. För att en sådan ökad samverkan ska vara genomförbar krävs politiska beslut som innebär att ansvaret för hela vuxenutbildningen decentraliseras till kommunerna och att staten övertar finansieringen.
Även samarbetet mellan kommuner och högskola behöver stärkas. En Samverkansdelegation arbetar sedan år 2002 för att hitta formerna för detta.
I samband med Kunskapslyftet växte ett stort antal s.k. regionala lärcentra fram. Glesbygdsverkets rapport om lärcentra visar tydligt att dessa växt upp utifrån lokala och regionala behov och förutsättningar. Där sägs att lärcentrumsverksamheten ofta handlar om att erbjuda en neutral arena för bred samverkan kring vuxenutbildning, att förverkliga en infrastruktur för vuxnas lärande, att utveckla flexibelt lärande och arbeta för en behovsstyrning av utbudet.
Landets lärcentra erbjuder i dag såväl grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxenutbildning, påbyggnadsutbildningar, kvalificerad yrkesutbildning som högskoleutbildning. Dessvärre drivs ofta verksamheten som tidsbegränsade projekt, vilket skapar osäkerhet och otrygghet.
Vi menar att verksamheten vid lärcentra bör få möjlighet att utvecklas och få en betydligt fastare form. Vår uppfattning är också att flera kommuner bör kunna samarbeta om en gemensam infrastruktur med ett större lärcentra i en större kommun som nav och med olika mindre lärcentra i angränsande mindre kommuner som lättillgängliga satellitenheter. Den typen av organisation har man goda erfarenheter av i Storbritannien. Verksamheten bör tillföras ytterligare medel. De 20 miljoner som fördelas av CFL, Centrum för flexibelt lärande, för investerings‑ och utvecklingskostnader och de 350 miljoner som avsattes för år 2002 för att stärka kommunernas arbete med utvecklingen av infrastrukturen för vuxnas lärande, varav bidrag till lärcentra var en möjlighet, har visat sig vara otillräckliga.
Vi anser att en hållbar lösning för finansieringen av lärcentra som permanenta lärmiljöer måste tillskapas. Regeringen bör ges i uppdrag att utreda möjligheterna för ett sådant förslag.
Bilden av den eftergymnasiala yrkesutbildningen är i dag svåröverskådlig och besvärlig att få ett helhetsgrepp om. Både Arbetsmarknadsverket, kommunerna, privata utbildningsanordnare, KY-myndigheten, högskolorna, folkhögskolorna, studieförbunden och privata utbildningsanordnare har utbildningsverksamhet som kan erbjuda kvalificerade, eftergymnasiala yrkesutbildningar. Enligt vår mening är det därför olämpligt att begränsa begreppet kvalificerad yrkesutbildning till de utbildningar som KY-myndigheten administrerar.
Arbetsmarknadsutbildningarna är reserverade för arbetslösa och syftar till att ge arbetslösa en grund- och vidareutbildning. Verket har också ett nytt uppdrag att arbeta med långtidssjukskrivna. I utbildningarna kan endast personer över 20 år delta. Även högskoleutbildningar om maximalt 40 poäng kan ingå. Finansiering sker genom AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen, som fördelar pengarna till länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar. Dessa köper sedan utbildningar av skilda anordnare.
Kommunerna har eftergymnasiala påbyggnadsutbildningar, varav vissa med riksintag. Riksintag innebär att alla kommuner är förbundna att finansiera en kommuninvånares val av sådan utbildning. Övriga påbyggnadsutbildningar riktar sig enbart till de egna invånarna. Påbyggnadsutbildningarna, PU, omfattar mellan 800 och 1 200 timmar och kan vara vidareutbildning inom yrket eller utbildning till ett nytt yrke. År 2000 omfattade PU 12 000 utbildningsplatser av vilka merparten fanns inom informationsteknologin och vård/omsorg.
De riksrekryterande utbildningarna finansieras med interkommunal ersättning. Systemet med riksintag har inte fungerat tillfredsställande, eftersom enskilda kan söka och antas påbyggnadsutbildningar utan att hemkommunen kan påverka de kostnader som uppstår. Platskostnaderna bestäms ensidigt av anordnarkommunen och kan variera från ca 30 000 kronor till ca 300 000 kronor per läsår. Närmast två tredjedelar av deltagarna kommer från andra kommuner än anordnarkommunen. Många kommuner har upplevt stora svårigheter i att budgetmässigt klara dyra och oförutsägbara interkommunala ersättningar. I en liten kommun kan ett par deltagare i en exklusiv påbyggnadsutbildning medföra att satsningen på utbildning för andra mer prioriterade grupper måste begränsas. Detta har påtalats av bl.a. Svenska Kommunförbundet. Skolverket förordade i maj 2002 en ändring av systemet, vilket bekräftas i Ds 2003:23 om Validering m.m.
Vi anser att det är en brist på logik att utbildningsplatser inom riksrekryterande påbyggnadsutbildningar finansieras via interkommunal ersättning kommunerna emellan, medan övriga eftergymnasiala utbildningar finansieras genom statsbidrag.
Vänsterpartiet delar därför Svenska Kommunförbundets och regeringens uppfattning att den nuvarande statliga regleringen av interkommunal ersättning för påbyggnadsutbildningar, PU, bör avvecklas under år 2005.
Folkhögskolorna och studieförbunden har i viss utsträckning också yrkesinriktade utbildningar. Folkhögskolan har en lång tradition av att utbilda för vissa yrken t.ex. fritidsledare, dramapedagoger, musiker och journalister och även utbildningar i vissa hantverk. Folkhögskolan har också varit bra på att initiera nya utbildningar avpassade för yrkesområden som ännu inte fått något namn t.ex. datapedagoger, friskvårdsledare och serietecknare.
Kvalificerad yrkesutbildning, KY, finansieras av statliga medel efter ansökan hos Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning. Utbildningsplatserna svarar mot mer kortvariga behov av utbildningsinsatser och kännetecknas av flexibilitet. Utbildningen formas i samarbete med arbetslivet för att leda till jobb och kan anordnas av vilken juridisk person som helst, men krav ställs bl.a. på aktiv medverkan i utbildningarna från presumtiva avnämare. Utbildningarna är öppna för alla utom arbetslösa med a-kassa. För drygt hälften av utbildningsplatserna inom KY är en kommun huvudman.
Utbildningarna upplevs ge viktiga lokala ”spin-off-effekter” för gymnasieskolornas yrkesinriktade program, men det kommunala skolväsendet bidrar omvänt också i hög grad till kunskapsbyggnaden inom KY. De flesta utbildningarna sker inom teknikområdet.
Universitet och högskolor bedriver sedan länge yrkestekniska högskoleutbildningar, YTH, och har nu också möjlighet att starta kortare yrkesutbildningar om 80 poäng som leder fram till yrkeshögskoleexamen även inom andra områden än teknik. Examensrätten beviljas av Högskoleverket. En försöksverksamhet med kortare yrkeshögskoleutbildningar bedrivs av Blekinge högskola, Luleå tekniska universitet och Örebro universitet. Resultatet av försöksverksamheten kommer att redovisas under nästa år.
Regeringen avser att ta fram ett förslag till en förkortad vidareutbildning för undersköterskor som vill bli sjuksköterskor. Den typen av utbildningar har, enligt vår mening, sin naturliga hemvist inom högskolans område i likhet med tandsköterske-, tandhygienist- och barnskötarutbildningen, dvs. utbildningar som kräver kontinuitet och som kan ingå i ett system där den ena utbildningen bygger på den andra.
Så kallade kompletterande utbildningar kännetecknas av att anordnaren är någon annan än kommuner och landsting. Sådana utbildningar finns främst inom områdena konst, dans, musik, design, mode, hantverk, media, flyg samt frisk- och hudvård. Finansiering sker via statsbidrag efter beslut av Skolverket. I dag finns ca 150 anordnare. Utbildningarna är ofta avgiftsbelagda och det är inte alla som är studiestödsberättigade.
Vi menar att det inte finns en genomtänkt sammanhållen politik för eftergymnasial yrkesutbildning i Sverige. Det finns klara politiska mål att 50 % av en årskull ska påbörja högskolestudier före 25 års ålder och en genomtänkt struktur för hur den formella utbildningsnivån ska höjas i landet när det gäller gymnasie- och högskoleutbildning, men det brister när det gäller insatser för de 50 % av en årskull som inte väljer att gå vidare till högskolestudier. Man kan inte bortse ifrån den sistnämnda delen av befolkningens behov av fördjupad utbildning då man diskuterar arbetsmarknaden och samhällets utveckling. Utbildningssystemet behöver anpassas för att passa alla, även för dem som önskar gå vidare via vägen eftergymnasial yrkesutbildning.
I dag vet vi att tillgången på kvalificerad yrkesutbildad arbetskraft är av stor vikt för en regions ekonomiska utveckling och tillväxt. En OECD-studie visar att den typen av kompetenser ofta är starkt underskattad (Charles Edquist; Gareth Rees; Kurt Larsen; Mark Lorenzen andr Stehpane Vincent Lancrin: ”Cities and Regions in the New Learning Economy”, OECD 2001).
I dag pågår en betydande strukturell omvandling i näringslivet som leder till flyttningsströmmar i landet från merparten av kommunerna. Nya arbetstillfällen uppstår uteslutande i områden som kan erbjuda kvalificerad utbildning på en nivå ovanför gymnasieskolan. Endast i sådana regioner ökar eller bibehålls befolkningen.
Under de närmaste fem till tio åren kommer ett stort antal personer med kvalificerade yrkeskunskaper att lämna arbetsmarknaden, en utmaning som utbildningssystemet inte på långa vägar är rustat för att möta. Bara i Östergötland kommer drygt 10 000 personer att lämna tillverkningsindustrin och hantverksyrkena under de närmaste tio åren på grund av ålder.
Mot den bakgrunden blir det något av en överlevnadsfråga för varje region att kunna erbjuda attraktiva eftergymnasiala utbildningar inriktade mot arbetslivet eller eget företagande. Detta blir alltmer en nödvändig förutsättning för att kunna skapa nya arbetstillfällen.
KY-utbildningarna har visat sig vara ett utmärkt instrument som bör både vidgas, byggas ut och förstärkas. I dag finns det dock brister som inte enbart är en fråga om otillräckliga ekonomiska resurser. KY-myndighetens planering och uppföljning av verksamheten är klart otillfredsställande. RRV anser att myndigheten inte har haft tillräcklig kontroll över de beslut som fattats. Myndigheten har inte lyckats ”ta fram entydiga uppgifter om det totala utstående åtagandet eller vilka beräkningsgrunder som de olika uppgifterna bygger på”.
Myndigheten tar liten del i det pedagogiska utvecklingsarbetet och har mer och mer fått karaktär av förhandlingsmotpart. Någon handledarutbildning förekommer praktiskt taget inte. Vi menar att det är viktigt att den pedagogiska insatsen inte undervärderas. Det är viktigt att handledarna på de olika arbetsplatserna får en adekvat pedagogisk utbildning som ett led i att utveckla utbildningarna ytterligare. Det bör utredas om KY-förbundet skulle kunna påta sig denna uppgift. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Från utbildningsanordnarnas sida är det ett stort arbete som läggs ned på att planera utbildningar och engagera olika avnämare i arbetet. I genomsnitt beräknar KY-förbundet att det kostar mellan 200 000 och 300 000 kronor att ta fram underlag för en ansökan till KY-myndigheten. Vi frågar oss om detta är ett effektivt utnyttjande av resurser.
Vi tror att det skulle kunna finnas stora samordningsvinster mellan arbetsmarknads- och KY-utbildningar. I dag kan inte arbetslösa med stöd av a-kassa medverka i KY-utbildningar men däremot är det möjligt att läsa 40 poäng på högskola. Individer med arbetsmarknadsstöd kan inte delta i arbetsmarknadsutbildningar. Detta måste betraktas som resursslöseri. Om de regionala parterna, dvs. länsstyrelserna/regionala samverkansorgan och länsarbetsnämnderna, anser att en framtagen kvalificerad yrkesutbildning är viktig ur ett lokalt och regionalt perspektiv ska länsarbetsnämnderna kunna gå in och genomföra utbildningen som en kvalificerad yrkesutbildning. Därmed kommer ett nedlagt utvecklingsarbete att kunna utnyttjas men framför allt kommer det att bibehålla intresset från avnämarna att ställa upp med handledare för de 30 % av utbildningen som är förlagd till arbetsplatsen.
Det finns också behov av kvalificerade yrkesutbildningar även inom branscher där kravet på 30 % arbetsplatsförlagd utbildning inte kan tillgodoses. Exempel på sådana utbildningar är modist- och sadelmakarutbildningen.
I budgetpropositionen aviserar regeringen en förstående översyn av de eftergymnasiala påbyggnadsutbildningarna, vilket vi tycker är bra. Vi menar dock att man bör vidga översynen till att gälla all eftergymnasial yrkesutbildning och att man i analysen överväger:
i vilken utbildningsform respektive utbildning passar bäst beroende på dess karaktär
vilka likheter och skillnader som finns på yrkesutbildningar inom högskolan och de som finns utanför
i vilken utsträckning och varför utbildningar ska ha olika huvudmän och vilken betydelse detta får då det gäller lön och status
vilken betydelse det skulle få om man lät kommunerna i samverkan inom en region få ansvaret att bedriva kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning med statlig finansiering
i vilken utsträckning arbetsmarknadsutbildningar och kvalificerade yrkesutbildningar skulle kunna samordnas
på vilket sätt man kan säkra de kvalificerade yrkesutbildningarnas kvalitet och bedriva ett systematiskt utvecklingsarbete.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Britt-Marie Danestig (v) |
|
|
Lennart Gustavsson (v) |
Camilla Sköld Jansson (v) |
|
Anders Wiklund (v) |