Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att förbudet mot diskriminering, mobbning och sexuella trakasserier snarast genomförs i syfte att stärka rättigheterna för skolelever.
Sverige är i dag ett mångkulturellt samhälle. Det är inte längre självklart att alla tillhör samma kultur eller samma livsstil. Fortfarande drabbas dock många människor av diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, kön, funktionshinder eller sexuell läggning.
Vi behöver inte fler utredningar eller kartläggningar, vi behöver handling. I betänkande 2002/03:UbU6 skriver utskottet utifrån vår motion 2002/03:
Ub551 att ”utskottet ser med stort allvar på att elever upplever sig kränkta. Att elever dessutom känner sig kränkta av lärare och andra vuxna i skolan är oacceptabelt. Enligt utskottets mening är det av största vikt att fortsätta arbetet mot kränkningar i skolan.” Men när utskottet redovisar de åtgärder som görs så skriver de att för att råda bot på detta problem så skall rektor och lärarna få olika former av stöttning.
Vår fråga är var – eller kanske snarare om – elevperspektivet fanns när utskottet behandlade vår motion? Var finns elevernas synpunkter på hur deras arbetsmiljö skall bli bättre? Som socialdemokrater hävdar vi alla människors lika värde och vi tror att eleverna inte behöver bli klappade på huvudet, de behöver makt över sin egen vardag och då behöver vi deras perspektiv för att komma till en lösning.
Diskriminering kan kort beskrivas som olika behandling av lika fall. När exempelvis en arbetssökande på grund av sitt utländska ursprung inte behandlas på samma sätt av en arbetsgivare som en person med svenskt ursprung då är det etnisk diskriminering. En arbetsgivare får inte heller ställa krav som framstår som neutrala, men i praktiken särskilt ställer exempelvis en arbetstagare med en viss etnisk tillhörighet i ett sämre läge. Ett exempel på det är att man inte får kräva bättre svenskkunskaper av den som söker ett arbete än vad som är nödvändigt för jobbet. Diskriminering är förbjudet enligt flera av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har godkänt.
Diskrimineringsombudsmannen, DO, som statlig myndighet bildades 1986. Ombudsmannen utses för sex år i taget. DO har till uppgift att genom råd medverka till att den som utsatts för etnisk diskriminering kan ta till vara sina rättigheter. DO:s arbete mot etnisk diskriminering i arbetslivet baseras på lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet. DO skall enligt lagen dels utreda och i sista hand driva till domstol ärenden om diskriminering som anmälts av enskilda personer, dels bevaka att arbetsgivarna på ett aktivt sätt försöker skapa etnisk mångfald på arbetsplatsen.
DO har inte mandat att arbeta med annan diskriminering än den etniska, diskriminering som sker på grund av exempelvis kön eller funktionshinder. För att ta vara på dessa rättigheter har andra ombudsmannafunktioner inrättats. År 1998 inrättades Homo, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning och HO, Handikappombudsmannen. Sedan länge finns också Jämo, Jämställdhetsombudsmannen.
Skyddet mot diskriminering på arbetsmarknaden är således relativt väl utbyggt. För dem som studerar eller är barn är situationen en annan. Trots att det ligger i ombudsmännens uppdrag att motverka diskriminering även i andra delar av samhällslivet än arbetsmarknaden är lagskyddet för den som inte förvärvsarbetar betydligt sämre utbyggt. Mot diskriminering i arbetslivet finns speciallagar som gör det möjligt för DO, HomO, HO och Jämo att arbeta verkningsfullt mot diskriminering. För andra delar av samhällslivet saknas sådana lagar. De mer allmänna diskrimineringslagar som är tillämpliga på alla samhällsområden är ofta inte tillräckliga.
Det är extremt allvarligt när den uppväxande generationen drabbas på grund av otydligheter i lagstiftningen. Det finns diskriminering även på skolans område. När exempelvis en elev på grund av sitt utländska ursprung inte behandlas på samma sätt av en lärare som en person med svenskt ursprung är det etnisk diskriminering på samma sätt som om det varit en arbetssökande. Eleven är dock många gånger rättslös. Den enda möjlighet som står till buds i dag är ofta en polisanmälan. Det går att anmäla diskrimineringsärenden från skolans värld till DO men dessa kan inte juridiskt prövas i domstol.
Glädjande nog har regeringen aviserat att det skall införas förbud mot diskriminering, mobbning och sexuella trakasserier i skolan. Det är viktigt att detta förbud införs snarast så att skolelever som i dag diskrimineras på grund av kön, etnisk tillhörighet eller sexuell läggning får samma rättstrygghet och skydd som finns inom högskola, universitet och arbetsliv.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Hillevi Larsson (s) |
Börje Vestlund (s) |