Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att jämställa etableringsfrihet för förskolor med etableringsfrihet för skolor och sålunda tvinga kommunerna att ge medel även till alternativa förskolor.
Många kvinnor arbetar idag inom den kommunala sektorn och har ideér om hur de skulle vilja utveckla verksamheten. Men den monopolsituation och avsaknad av konkurrens som råder inom branscher där kvinnor i hög utsträckning är verksamma – inom skolan, vården och omsorgen hindrar driftiga kvinnor från att göra verklighet av sina drömmar och idéer.
Vård, skola och omsorg ska naturligtvis vara offentligt finansierad via skattsedeln och ges till människor utifrån deras behov, inte efter tjockleken på den egna plånboken. Men denna enkla princip innebär inte att all verksamhet också måste utföras i offentlig regi. Den bästa metoden att stimulera kvinnligt entreprenörskap och samtidigt ge medborgarna valfrihet är genom att ge varje person som ska utnyttja en viss verksamhet en summa i handen – en peng, exempelvis skolpeng, förskolepeng, vårdpeng, äldrepeng som är anpassad efter just hans/hennes behov.
Med pengen i handen väljer den enskilde sedan själv var han eller hon vill vårdas, gå i skola eller förskola, till exempel. Det ger den maktförskjutning från politiker och byråkrater till enskilda människor som är kärnan i det liberala frihetsbudskapet.
Luleå kommun är, tyvärr, ett tråkigt exempel på att det inte ens i landets alla större kommuner råder etableringsfrihet för förskolor. Under snart fem års tid har driftiga entreprenörer försökt starta alternativ förskoleverksamhet (I ur och skur) i kommunen, men kommunledningen har använt budgetargument för att stoppa en etablering. Så i våras såg entreprenörerna äntligen en lösning. De skulle få starta – i kommunal regi! Det är inte rimligt att pedagoger med idéer om verksamhet och pedagogik inte ska ges möjlighet att testa sina idéer, eller vänta fem år!
För den pedagog som vill starta en friskola är väntan inte lika lång. Kommunledningar kan inte hindra friskolor från att etablera sig i kommunen, trots att kommunledningens åsikter väger tungt vid Skolverkets bedömning. I många avseenden är det dock så att Skolverket medger att en fristående skola tillåts etablera sig, vilket också medför att kommunen blir skyldig att förse den fristående skolan med de resurser som är nödvändiga.
Vad gäller förskolor är det dock kommunledningen som bestämmer om förskolan skall tillåtas etablera sig och sålunda även erhålla de resurser som är nödvändiga för att driva verksamheten. Denna skillnad i lagstiftningen medför att kommunledningen, i det fall den arbetar mot valfrihet för kommuninnevånarna, kan sätta sig i vägen vid alternativa förskoleetableringar. Det vore rimligt att samma villkor gällde för förskolor som för skolor.
Etableringsfrihet för förskolor måste jämställas med etableringsfrihet för skolor. Lagstiftningen bör därför ses över så att förskolor som uppfyller gällande lagstiftning och arbetar utifrån läroplanen tillåts etableras och även erhåller nödvändiga resurser för att bedriva verksamheten. Dessa resurser kan lämpligtvis fördelas med en förskolepeng som är lika för samtliga barn som går på förskola i kommunen, oavsett om denna bedrivs i kommunal eller alternativ regi.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Anna Grönlund (fp) |