Syftet med moderat skolpolitik är att skapa förutsättningar för att varje individ, oavsett var han eller hon bor, oavsett bakgrund eller kön och oavsett vilken skola han eller hon väljer skall kunna lägga en högkvalitativ kunskapsgrund för sitt livsprojekt.
Det moderata alternativet bygger på fem övergripande mål; kunskap med kvalitet och relevans, mångfald och valfrihet, pedagogisk frihet för skolans ledare och lärare, flexibilitet och individuella kunskapsplaner, trygghet, respekt och arbetsro samt en gedigen lärarutbildning.
Skolans viktigaste uppgift är att ge eleverna möjlighet att nå de uppsatta kunskapsmålen. För att detta skall bli verklighet måste kvaliteten i undervisningen säkerställas vilket bland annat underlättas av att nationella kunskapsmål sätts upp. Skolan har två uppgifter när det gäller innehållet i utbildningen: Dels att ge alla elever en bred allmänbildning som gör att de kan förstå och vara delaktiga i samhället, dels en individanpassad utbildning utifrån elevens intressen och fallenhet.
I en skola som styrs genom nationella kunskapsmål måste återkommande utvärderingar och ökad uppföljning få större betydelse. Det är inte rimligt att ha en målstyrd skola utan att samtidigt följa upp hur målen nås och av vilka. Mål utan uppföljning är ingen styrning alls. Moderaterna ser två kompletterande modeller för hur detta skall kunna ske. Den ena är ett ökat bruk av nationella prov som stämmer av elevernas kunskaper i ett visst ämne vid en viss tidpunkt. Den andra är ett ökat bruk av inlärningsscheman.
För att få en verklig valfrihet måste det finnas alternativ att välja mellan, och det måste finnas information om valfriheten och hur valet går till. Det långsiktiga målet är att alla elever skall ha minst två olika alternativ att välja mellan inom rimligt avstånd från hemmet. För de allra flesta elever i landet kommer alternativen att välja mellan att vara mångdubbelt fler.
För att varje elev skall kunna lägga sin individuella kunskapsgrund krävs större frihetsgrad för skolan att organisera och pedagogiskt utforma utbildningen. Målstyrning innebär att nationella kunskapsmål skall uppnås, däremot ges stor pedagogisk frihet i valet av väg för att nå målen. En följd av detta är att politisk detaljreglering i form av timplaner, riktade statsbidrag och liknande försvinner och att skolans ledare och lärare får större inflytande över undervisningen.
Varje elev skall ha en kunskapsplan som utgår ifrån de nationella kunskapsmålen där eleven kan välja att studera olika ämnen i olika takt. Skolan skall tillsammans med föräldrarna se till att eleven studerar i den omfattning att de uppsatta målen nås.
Skolans inre arbetsklimat utgör en viktig framgångsfaktor för lärande. Dålig ordning, sena ankomster, ovårdat språk, mobbning och brist på respekt i vid mening försvårar goda resultat i skolan. Inte minst elever med inlärningsproblem far illa av en sådan skolmiljö.
För att nå de övergripande målen behövs ytterligare verktyg än de som redan finns. De nya verktygen är:
nationell skolpeng
tydlig ansvarsfördelning för vad de olika politiska nivåerna skall göra
ny nationell lagstiftning och nya styrdokument samt
ett nationellt kvalitetsinstitut
På samma sätt som Socialdemokraterna sedan 1970-talet använde utbildningssystemet till att minska kunskapens betydelse, ta bort betyg och studentexamen måste Moderaterna de närmaste tio åren vända utvecklingen till att kunskapsinhämtning åter blir skolans viktigaste mål. Den moderata skolpolitiken är ett alternativ till detta där kunskapsförmedling är skolans viktigaste uppdrag och individualisering är ett nyckelord.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Inledning 6
5 Sveriges utbildning 6
6 Skolans situation 8
7 Grunden till problemen 10
8 Utbildning med kunskap och fantasi 12
9 Syftet med moderat skolpolitik 14
10 Moderaternas övergripande mål 15
10.1 Kunskap med kvalitet och relevans 15
10.2 Mångfald och valfrihet 17
10.3 Pedagogisk frihet för skolans ledare och lärare 18
10.4 Flexibilitet och individuella kunskapsplaner 19
10.5 Trygghet, respekt och arbetsro 20
11 Elevens väg till kunskap 20
11.1 Även små barn är olika 21
11.2 En grundskola med kunskap och bredd 21
11.3 Relevant gymnasieutbildning 23
11.4 Lärlingsutbildning 24
12 Medel att nå målen 24
12.1 Nationell skolpeng 24
12.2 Ansvarsfördelning i ett reformerat utbildningssystem 25
12.3 Styrdokument 25
12.4 En ämnesorienterad lärarutbildning 25
12.5 Nationellt kvalitetsinstitut 26
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en mer individanpassad undervisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristen på tydliga mål och incitament.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristen på utvärdering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förtjänsterna med konkurrens inom utbildningsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell information om möjligheterna till skolval.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en forskningsbaserad kamp mot mobbning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolans huvuduppgift att förmedla kunskaper.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om problemen med intagningssystem till högre utbildning som missgynnar relevant kunskapsinhämtning och leder till taktikval.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att lärare och skolledare får ett tydligt mandat att tillrättaföra elever som skolkar eller stör undervisningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolors självständighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statlig finansiering genom nationell skolpeng.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning om nationell skolpeng i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydlig ansvarsfördelning för vad de olika politiska nivåerna skall göra.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om profilskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationell lagstiftning och styrdokument samt ett nationellt kvalitetsinstitut.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om likvärdig återkommande utvärdering av samtliga skolor oavsett huvudman eller inriktning.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om nationella kunskapsmål.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om nationella prov och LUS.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om individuella kunskapsplaner.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om tidiga stödinsatser för elever som riskerar att inte nå målen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om avvägning mellan obligatoriska och frivilliga ämnen och vikten av en bred allmänbildning.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om frivilligt vald inriktning av utbildningen redan i grundskolan.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om pedagogisk förskola där grunderna till att läsa, räkna och skriva läggs.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om flexibel skolstart.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om nationella betyg.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om möjligheter att avge betyg och skriftliga omdömen för skolornas huvudmän.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om rätt att tentera upp och av betyg i såväl grund- som gymnasieskola.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om samlat behörighetstest till gymnasiet.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om bibehållna antagningskrav till gymnasiet.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om gymnasieskolan och allmän högskolebehörighet.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en arbetsplatsförlagd lärlingsutbildning.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om lärarutbildningen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om undervisning på entreprenad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samarbete med det civila samhället.
Detta är en idémotion som drar upp de stora riktlinjerna. Detaljer får anstå då det finns två stora parlamentariska utredningar som skall remissbehandlas och omvandlas till propositioner – Skollagskommittén och Gymnasiekommittén.
Mer detaljerade moderata förslag kommer att presenteras i samband med att dessa utredningar med tillhörande remissvar leder till förslag till riksdagen.
Det är egentligen missvisande att tala om den svenska skolan som om den vore en homogen företeelse. Det finns en mängd olika skolformer och en mängd olika driftsformer inom det svenska skolväsendet. Förskola, familjedaghem, förskoleklass, grundskola, skolbarnsomsorg, obligatorisk särskola, gymnasieskola, gymnasiesärskola och specialskola är de former som finns för verksamhetens innehåll.
För dess utförande finns det olika huvudmän och olika organisationsformer. Kommun, landstingskommun, aktiebolag, ekonomisk förening, fysisk person (enskild firma), handelsbolag, ideell förening, juridisk person, kommanditbolag, offentlig korporation, stiftelse och trossamfund finns som ägare till skolor i Sverige idag. De allra flesta skolor i Sverige är kommunala. Det vanligaste är att barnen går i en kommunal skola nära hemmet. Eleverna och deras föräldrar har dock rätt att välja en annan kommunal skola, eller en från kommunen fristående skola.
Alla barn mellan sju och sexton år i Sverige är skolpliktiga. Om föräldrarna önskar det kan barnen få börja skolan redan när de är sex år. Kommunerna är skyldiga att anordna plats för alla sexåringar i förskoleklassen. Till den obligatoriska skolan räknas grundskolan, sameskolan, specialskolan och särskolan. Undervisningen är obligatorisk och avgiftsfri. Vanligen har föräldrarna inte heller kostnader för exempelvis läromedel, skolmåltider, hälsovård eller skolskjuts.
Jämsides med det offentliga skolväsendet i Sverige finns det fristående skolor. Fristående skolor finns på såväl grundskole- som gymnasienivå. Det finns också fristående särskolor, vilka oftast är integrerade vid en fristående grundskola samt fristående gymnasiesärskolor. Fristående förskoleklass kan också bedrivas i anslutning till fristående grundskola eller särskola. De fristående skolorna är öppna för alla, men olika intagningsregler kan förekomma. Oavsett vilken profil eller inriktning den fristående skolan har följs i allmänhet Lpo 94 eller Lpf 94 samt de nationella kursplanerna. I vissa fall har skolorna egna ämnen/kurser med egna kursplaner vilka utgör skolans profil. Ett annat sätt för en fristående skola att profilera sig är att lägga utökad tid i ett eller flera ämnen. Waldorfsskolor följer också en egen läroplan och kursplaner.
Fristående skolor är riksrekryterande och finansieras genom kommunala bidrag från elevernas hemkommuner. Elevavgifter i form av terminsavgifter förekommer på ett tiotal fristående gymnasieskolor. Fristående grundskolor får dock inte ta ut avgifter av något slag.
De allra flesta friskolor har inriktningen speciell pedagogik, men näst vanligast är allmän, följt av konfessionell, språklig/etnisk, speciell ämnesprofil, övriga, internationella och riksinternat. Av landets alla skolpliktiga elever går cirka 4 procent i en fristående grundskola och cirka 5,6 procent av landets gymnasieelever går i en fristående gymnasieskola.
Det är alltså en liten del av landets elever som går i friskolor. I ett stort antal kommuner finns fortfarande inga fristående skolor, och i hela landet är de kommunala skolorna fortfarande helt dominerande. Inte ens i de kommuner där störst andel elever går i friskolor går mer än omkring en tredjedel av gymnasieeleverna och en femtedel av grundskoleeleverna i friskola.
Utvecklingen har dock gått snabbt sedan det nya systemet med kommunala bidrag till fristående skolor infördes år 1992. Som exempel kan nämnas att det läsåret 1991/92 fanns cirka 90 fristående grundskolor och att det 10 år senare, läsåret 2001/02 fanns 488 verksamma fristående grundskolor, 149 verksamma fristående gymnasieskolor, 30 fristående särskolor och 18 fristående gymnasiesärskolor. Totalt innebär det att det 2001/02 fanns 685 fristående skolor.
Riksdag och regering anger riksgiltiga mål och riktlinjer för arbetet i skolan. Dessa mål och riktlinjer skall gälla för alla skolor och skall garantera att utbildningen i landet blir likvärdig. Inom de ramar som staten anger är det kommunerna som har huvudansvaret för verksamheten. Kommunerna har stor frihet att avgöra hur verksamheten skall organiseras för att de riksgiltiga målen skall uppnås. Kommunerna skall svara för att skolan får de resurser och de förutsättningar i övrigt som behövs. Detta är det politiska ansvaret på kommunnivå. Med utgångspunkt i de riksgiltiga målen och riktlinjerna och med de redskap och förutsättningar som kommunen ger är det rektor och lärare som i samarbete med eleverna skall ge skolarbetet struktur och innehåll. De skall också bestämma målen för undervisningen. Detta är det professionella ansvaret i skolan.
Eftersom riksdagen och regeringen har ett övergripande nationellt ansvar för skolans resultat och skolans utveckling måste verksamheten i skolan kunna följas och utvärderas. En sådan uppföljning och utvärdering skall ske på alla nivåer i skolsystemet. Den skall ligga till grund för nya beslut om hur målen skall uppnås och vara en ständig källa till förnyelse och förbättringar.
Den senaste läroplanen för obligatoriska skolan (Lpo 94) trädde i kraft 1994. Den är gemensam för grundskolan, sameskolan, obligatoriska särskolan, specialskolan och anpassades 1998 till att omfatta även förskoleklassen och fritidshemmet. Läroplanen anger skolans värdegrund och grundläggande mål och riktlinjer. Förutom detta finns för varje enskilt ämne en nationellt fastställd kursplan. Varje kommun skall fastställa en skolplan som visar hur kommunens skolor skall organiseras och utvecklas. Läroplanen, skolplanen och kursplanerna ger sedan utrymme för den enskilda skolans rektor, lärare och elever att anpassa innehåll, organisation och arbetssätt till lokala förhållanden. Planeringen av detta fastställs i skolans arbetsplan. Det finns en timplan för grundskolan som helhet. Timplanen anger den minsta garanterade tid som eleverna har rätt att få lärarledd undervisning i olika ämnen.
Det finns mycket som är bra med den svenska skolan. Svenska elever har generellt sett inte sämre kunskaper än elever i andra länder. Det finns också tydliga positiva förändringar. I många kommuner har elevernas resultat förbättrats kraftigt. Sex av de kommuner som 1992 låg bland de 20 kommuner som hade lägst genomsittligt meritvärde hade till år 2001 klättrat upp över rikssnittet.
Inte minst har valfriheten inom skolan givit stimulans för skolans utveckling. Den svenska friskolereformen har rönt internationell uppmärksamhet, och Norge är just nu på väg att införa ett system efter svensk förebild. En aktuell rapport från Skolverket beskriver hur lärare, elever och föräldrar anser att friskolorna vitaliserat hela skolväsendet. Valfriheten är också mycket populär. 90 procent av alla föräldrar anser att man skall ha rätt att välja skola. Konkurrensen från friskolorna har också lett till bättre resultat i de kommunala skolorna.
Men allt fungerar inte väl i den svenska skolan. Medan vissa kommuner förmått förbättra resultaten i skolan går utvecklingen åt det motsatta hållet på andra platser. I sex av de kommuner som 1992 låg bland de 20 kommuner som hade lägst genomsittligt meritvärde hade resultaten fallit ytterligare till år 2001. Medan vissa kommuner tycks axla ansvaret för skolan är situationen bekymmersam på många andra håll. Både kostnaderna för skolan och elevernas resultat varierar starkt. Det finns inte heller något samband mellan kostnader och resultat, inte ens om man tar hänsyn till att elevsammansättningen i kommunerna varierar.
Skillnaderna i resultat mellan olika kommuner är betydande. Den kommun som ligger på plats tio från toppen har mer än 20 procent bättre meritvärden i genomsnitt än den kommun som ligger på plats tio från botten. Nu är det inte märkligt att elevernas resultat blir olika i olika kommuner, eftersom elevsammansättningen varierar, men även om hänsyn tas till bland annat andelen elever med annat modersmål än svenska, andelen elever med högutbildade föräldrar med mera så kvarstår stora skillnader. Vad är det som förklarar att Haninge, Kalix, Håbo och Timrå ligger på tio-i-botten-listan, när Nacka, Arjeplog, Lycksele, Sorsele och Orsa ligger på tio-i-topp-listan?
Kostnadsskillnaderna mellan olika kommuner är ännu större, och lika svåra att förklara. Det finns självfallet ett samband mellan till exempel hur glesbefolkad en kommun är och hur höga kostnaderna är. På samma vis blir kostnaderna för lokaler högre i storstäder. Men även sedan denna typ av kostnadsskillnader, och skillnader som beror på elevsammansättningen, räknats bort skiljer det över 20 000 kronor per elev och år mellan de kommuner som har högst respektive lägst kostnader – och det finns inget samband mellan kommunernas kostnader för skolan och elevernas resultat.
Vi kan dra två slutsatser av de stora skillnaderna mellan landets kommuner. För det första avgörs elevernas möjligheter att få en god skolutbildning av i vilken kommun han eller hon råkar bo. Eftersom möjligheterna att välja en friskola också i praktiken är mycket olika i olika kommuner, så beror även valfriheten på var eleven bor. Medan vissa kommuner aktivt informerar om både friskolor och kommunala skolor och i allt strävar efter att villkoren skall vara likvärdiga, så blir friskolor motarbetade på andra håll. Det finns dessutom tecken som tyder på att brister i den kommunala skolan kan vara ett skäl till att friskolor etableras. Om kommunen då lägger hinder i vägen blir resultatet att valfriheten blir som minst där den behövs som mest.
Den andra slutsatsen vi kan dra från de stora skillnaderna i kostnader och resultat mellan landets kommuner är att det bör finnas utrymme för att höja kvaliteten på undervisningen i många kommuner utan att kostnaderna behöver stiga. Enligt en analys skulle kostnaderna för skolan kunna minska med mellan 4 och 10 procent, utan att kvaliteten blev lidande.1 Omvänt skulle detta innebära att en betydande kvalitetshöjning skulle kunna åstadkommas med oförändrade kostnader.
Incitament betyder mycket, både för skolledningar och elever. När Västerås kommun lät alla komma in på det gymnasieprogram de önskade oavsett vilka betyg de hade, då ansträngde sig eleverna mindre. Betygsnivån sjönk dramatiskt, både i grundskolan och gymnasiet. Incitamenten att anstränga sig försvann, vilket självklart inte bara påverkar betygen utan framförallt kunskapsinhämtningen och ambitionsnivån i stort.
Sverige är inte heller tillräckligt bra i ett internationellt perspektiv. Från att ha legat i toppen har resultaten hamnat någonstans i mitten av jämförbara länders. OECD:s så kallade PISA-undersökning, som jämför elevresultat i olika länder, visar att kvaliteten på elevernas kunskaper trendmässigt sjunkit under de senaste tio åren.
Det är alltför många elever som skolan inte passar för. Inte minst märks det på att en alltför stor andel av eleverna inte uppnår godkända resultat. En av fyra elever lämnar grundskolan utan fullständiga kunskaper, en av tio elever uppnår inte behörighet till gymnasieskolans nationella program, tre av tio elever fullföljer inte sina gymnasiestudier inom föreskriven tid och en av åtta elever i årskurs nio har så bristande kunskaper i matematik att de inte kan anses uppfylla kursplanens kunskapskrav.
Särskilt allvarlig är situationen för elever med invandrarbakgrund. En av fem elever med invandrarbakgrund uppnår inte behörighet till gymnasieskolans nationella program, en av fyra elever med svenska som andraspråk uppnår inte målen för undervisningen och av de elever som kommit till Sverige under årskurserna 7–9 saknar sex av tio behörighet till gymnasieskolan. Även i en internationell jämförelse är den svenska skolan dålig i integrationshänseende. Skillnaden mellan elever med inhemsk respektive utländsk bakgrund är över snittet bland OECD-länderna.
Många känner också otrygghet i skolan. En av sju elever uppger att mobbning är ett problem på deras skola och en av tre elever uppger att de är stressade och mår dåligt i skolan. Sverige ligger på 26:e plats av 31 OECD-länder i PISA-undersökningen när det gäller ordning och reda i skolan.
Den nedslående verkligheten bakom siffrorna är att många elever inte får den grund för sitt livsprojekt som de behöver och förtjänar. Skolan har blivit sämre på att möta alla elevers behov. Det mål regeringen ställt upp om att minst 50 procent av en elevkull skall ha påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder visar vilken tonvikt som läggs vid kvantitativa mål istället för kvalitativa och relevanta för varje individ.
Inte heller personalen i skolan trivs med sin situation. Läraryrket var för tre, fyra decennier sedan ett förhållandevis välbetalt yrke. Att vara lektor vid ett läroverk innebar en status och lärare behandlades med respekt. För många arbetarbarn blev läraryrket vägen för en klassresa. Idag är lärare ofta lågt betalda i förhållande till hur lång utbildning de genomgått. Lärarnas status har urgröpts i takt med att deras auktoritet i förhållande till elever och föräldrar underminerats. Många lärare upplever att deras yrkeskunnande inte respekteras. Kommunaliseringen av skolan genomfördes mot en stor opinion inom lärarkåren, och har skapat ett svårläkt sår. Många lärare känner också en många gånger välgrundad misstro mot de politiker som styr över skolan, och som alltför ofta detaljreglerar skolornas verksamhet.
Lärarbrist har också blivit ett återkommande tema vid varje läsårsstart. Skolverket har kommit fram till att det under perioden 2001–2010 behöver rekryteras 95 400 lärare/pedagogisk personal. Tillgången till examinerade från lärarutbildningen skulle enligt Kommunförbundets prognos behöva vara 12 400 per år, men det finns inte tillräckligt många i utbildning för att detta behov skall kunna mötas.
Det medför att det kan bli mycket svårt att genom rekrytering av nyutbildade lärare ersätta den personal som slutar på grund av pension eller andra orsaker och att dessutom klara den personalförstärkning som regeringen avsatt pengar till.
Orsakerna till problemen i den svenska skolan kan sammanfattas i fem punkter:
Otydliga mål
Bristande individanpassning
Brist på incitament
Byråkrati och stelbent organisation
Brist på utvärdering
Skolans otydliga mål tar sig uttryck inte minst i det stora antal mål som slås fast i lagstiftning, läroplaner och kursplaner. Skolan skall fostra eleverna till demokratiska människor och verka för jämställdhet och för tolerans mot andra kulturer. Den skall lära eleverna att ta hänsyn till miljön. Eleverna skall ges social kompetens och fostras till kritiskt tänkande individer. De flesta av skolans mål är utan tvivel angelägna och viktiga, men riskerar att skymma det som bör vara skolans mest angelägna uppgift – att förmedla kunskap. Bristen på fokus på kunskapsmålet gör dessutom att det blir svårare att nå de andra målen. Hur skall en elev kunna vara kritiskt tänkande om hon inte kan läsa, skriva och räkna ordentligt? Underlättas inte tolerans mot främmande kulturer om eleverna har kunskaper om både sin egen och andras kultur?
Den bristande individanpassningen tar sig många uttryck. Gösta Bohman talade om den svenska skolpolitikens Prokrustessäng. Den som är för lång kapas av. Den som är för kort tänjs ut för att passa en skola som i allt större utsträckning är lika för alla. Skolpolitiken präglas av ett förakt för praktiska kunskaper och en rädsla för elitism. Alla elever vill inte, och kan inte, gå i ett teoretiskt, universitetsförberedande gymnasium. Trots det skall deras teoretiska kunskaper tänjas ut över bristningsgränsen, och deras praktiska kunnande klippas av. Samtidigt tillåts inte teoretiskt begåvade elever att utveckla sina speciella talanger. Den som vill gå snabbare fram hålls tillbaks, och den som behöver gå långsamt fram tvingas vidare utan att ha nödvändiga kunskaper.
Bristen på incitament yttrar sig på många olika sätt. Den sammanpressade lönestrukturen, de höga skatterna och bidragssystemens utformning gör att utbildningspremien är liten i Sverige. Det lönar sig helt enkelt för dåligt att utbilda sig. Lärare får också dålig belöning för att vara bra lärare. Intagningssystemet till högskolan är utformat så att det gynnar taktikval istället för relevant kunskap.
På vissa sätt har skolans organisation blivit mer flexibel än den var före 1990-talet. Kjell-Olov Feldt skriver i sin memoarbok Alla dessa dagar… att ”den statliga skolbyråkratin uträttade föga utom att hålla igång även en stor kommunal skolbyråkrati”.2 Problemet är dock att ryggradsreflexen hos regeringen, Skolverket och många kommuner tycks vara att detaljreglera så fort något problem i skolan påtalas.
Statliga bidrag görs till exempelvis anställningsstöd, istället för att skolorna själva skall få styra pengarna dit de bäst behövs. Kommunala skolstyrelser har ofta en tendens att vara ”översterektor”, istället för att koncentrera sig på de övergripande frågorna.
Ett grundläggande problem är att ansvar och befogenhet inte följs åt. Kommunerna har ansvar för skolan, men styrs ändå av detaljerade statliga regler. Rektorerna har ansvar för skolorna, men tvingas ofta följa detaljerade kommunala förordningar. Många kommuner har heller inte svarat på valfrihetens utmaningar, utan lever kvar i ett planekonomiskt tänkande. Då blir valfriheten ett hot – inte en möjlighet.
Bristen på utvärdering är kanske det mest grundläggande problemet inom den svenska skolan. I samband med kommunaliseringen av skolan, och nedläggningen av den gamla Skolöverstyrelsen (SÖ), infördes målstyrning av skolan. SÖ fastslog vad skolorna skulle göra, hur de skulle göra det och hade sanktionsmöjligheter om skolorna inte gjorde vad de skulle. I det nya systemet skulle istället staten fastslå mål, medan skolorna och skolhuvudmännen själva hade ansvaret för att målen uppnåddes. Problemet var dock att inget fungerande system för utvärdering av måluppfyllelsen infördes.
Friskolorna granskas förvisso av Skolverket, men i huvudsak handlar granskningen om huruvida de formella kraven för ett godkännande är uppfyllda. Finns tillräckligt många behöriga lärare? Är skollokalerna tillfyllest? Sker undervisningen i enlighet med skollagens och läroplanens krav? Om eleverna uppnår kunskapsmålen undersöks inte.
Kontrollen av de kommunala skolorna är ännu sämre. I praktiken bygger systemet på att kommunerna själva skall utvärdera om de tycker att de fullgör sina skyldigheter. I vissa kommuner finns väl utarbetade kvalitetsgranskningssystem. På andra håll finns ingen granskning alls. Den nationella kvalitetsgranskningen bygger på en vällovlig ambition, men är för uddlös och riktas inte mot varje enskild skola.
Även utvärderingen av eleverna är bristfällig. Betyg ges inte förrän i årskurs 8. Nationella prov genomförs först i årskurs 5, då de dessutom är frivilliga, och därefter i årskurs 9, och bara i tre ämnen. Det finns heller ingen kontroll av lärarnas betygssättning. Betyget godkänt betyder inte samma sak på alla skolor.
Politik kan inte bara bygga på åsikter och idéer, utan måste också grundas på kunskap. En klok skolpolitik bygger både på en vision om skolans uppgift och på en riktig uppfattning om vad som gör skolor framgångsrika och hur ett väl fungerande skolsystem bör utformas.
Det är förvisso inte lätt att studera hur utbildningen bör vara utformad för att eleverna skall få goda resultat. Personliga egenskaper, social bakgrund och hemförhållanden har stor betydelse för elevers skolresultat, vilket gör att det kan vara svårt att avgöra om det är skillnader i dessa bakomliggande faktorer eller skolans insatser som förklarar att vissa elever lyckas bättre än andra. Några tydliga slutsatser kan icke desto mindre dras från den forskning som bedrivits på området.
En viktig slutsats är att sambandet mellan skolornas ekonomiska resurser, oavsett hur de mäts, och elevernas resultat är ytterst svagt. Det gäller oavsett om man jämför olika länder, olika kommuner eller olika skolor. De stora skillnaderna i olika skolors och olika utbildningssystems effektivitet kan inte heller förklaras med skillnader i elevernas ekonomiska eller sociala villkor.
Det betyder naturligtvis inte att sociala faktorer eller skolornas ekonomiska resurser är betydelselösa, men det innebär att det inte går att bortförklara dåliga elevresultat med att vissa elever har svag social bakgrund och att enbart mer pengar till skolan inte räcker för att lösa problemen.
Detta står i kontrast mot den allmänna uppfattning som rådde fram till 1970-talet, då skolforskare ansåg att likadana skolor med samma resurser skulle leda till samma resultat för eleverna. Skillnader i elevernas resultat ansågs bero främst på deras sociala bakgrund. Denna uppfattning kastades över ända när några forskare noterade att eleverna i vissa skolor i New York presterade betydligt bättre än vad man hade förväntat sig. Den forskning som denna upptäckt gav upphov till har visat att skolornas sätt att fungera har avgörande betydelse för elevernas resultat.
Forskningen om vad som gör skolor framgångsrika har bland annat pekat på rektorns betydelse för att skolorna skall fungera väl. Rektorn måste leda skolans arbete demokratiskt men kraftfullt med ett tydligt fokus på kunskapsmålen. Det är också viktigt att lärarna samarbetar och är delaktiga i utformningen av skolans policy, mål och innehållet i undervisningen. Ett väl fungerande kollegium är med andra ord centralt.
Eleverna skall mötas av höga förväntningar och utgångspunkten måste vara att alla kan lära. Om skolan utgår ifrån att elevernas bakgrund – om eleven har invandrarbakgrund, outbildade föräldrar eller högutbildade föräldrar – är avgörande för elevernas resultat, så blir det lätt en självuppfyllande profetia. Utgår man däremot från att det främst är skolans och undervisningens kvalitet som avgör hur eleverna lyckas, och bemöter både professorns dotter och sonen till den invandrade arbetaren med höga förväntningar, då är chansen att båda går ut skolan med goda resultat större. Samtidigt som alla elever skall mötas av höga förväntningar är det viktigt att ta hänsyn till att alla elever är olika, och att det därför är viktigt att individanpassa utbildningen och ha stor flexibilitet vad gäller undervisningsmetoder.
Utvärdering och uppföljning är viktigt, liksom en god arbetsmiljö och uppmuntran och belöning för bra arbete, både för personal och elever. Eleverna lär sig bättre om det finns klara och tydliga normer beträffande rättigheter och skyldigheter som är kopplade till bestämda sanktioner mot dåligt uppförande. Rektor och lärare måste vara hängivna sin uppgift, och tjäna som auktoriteter och förebilder för eleverna, samtidigt som skolan måste involvera föräldrarna i barnens utbildning.
Kunskap från forskning om hur framgångsrika skolor bör fungera ger ingen omedelbar kunskap om hur lagar och regler på skolområdet bör utformas. Bakgrunden är även här att sambandet mellan skolors ekonomiska resurser och elevernas resultat är så svagt. Vissa länder har mycket bra resultat i internationella jämförelser, trots att kostnaderna för utbildning är låg, medan andra lägger mycket pengar på skolan, utan att resultaten är goda.
Forskare som studerat skillnader mellan utbildningsresultat i olika länder har funnit att institutionella funktioner har stor betydelse. Hur lagar, regler och skolsystemets utformning ser ut har mycket större betydelse än hur mycket pengar ett land lägger på skolutbildningen. Några faktorer framstår som särskilt viktiga. Länder som har centraliserade examina får bättre resultat. Även centrala riktlinjer för utbildningens innehåll har positiva effekter på elevernas kunskaper.
På de flesta andra områden är däremot ett decentraliserat beslutsfattande bättre. Skolorna bör ha beslutanderätten över hur de centralt satta målen bör uppnås – undervisningsmetoder, anställningsbeslut, lönesättning och hur skolans resurser fördelas. Även lärarnas inflytande över undervisningen bör vara decentraliserat. Om den enskilde läraren har stora möjligheter att påverka undervisningens utformning så har det positiva effekter, medan däremot starkt centralt lärarfackligt inflytande över målen för undervisningen, eller fackliga begränsningar av möjligheterna att utnyttja individuell, prestationsbaserad lönesättning för lärarna, har negativa effekter. Konkurrens från fristående skolor har också positiv effekt på elevernas resultat.
Kunskapen om vilka skolsystem som fungerar bra rimmar väl med kunskapen om framgångsrika skolor. Ett system med centralt uppsatta mål och fast kvalitetsuppföljning, men med stor autonomi för de enskilda skolorna och med konkurrens mellan olika skolor ger frihet under ansvar och skapar en miljö där framgångsrika skolor stimuleras. Stor autonomi ger rektor och lärare utrymme att forma en god utbildningsmiljö. Tydliga centrala mål gör det lättare för skolan att formulera tydliga mål. Central måluppföljning ger tydliga signaler om skolan lyckas. Konkurrens mellan skolor gör att bra skolor får fler elever.
Nu skall man inte dra slutsatsen att det inte spelar någon roll om skolan får mer resurser eller inte, utan de viktiga slutsatserna är dels att det avgörande är hur resurserna används, dels att det inte räcker med mer resurser. Skolans problem är inte i första hand en resursfråga, utan en systemfråga.
Syftet med moderat skolpolitik är att skapa förutsättningar för att varje individ, oavsett var han eller hon bor, oavsett bakgrund eller kön och oavsett vilken skola han eller hon väljer skall kunna lägga en högkvalitativ kunskapsgrund för sitt livsprojekt.
Det moderata alternativet bygger på fem övergripande mål; kunskap med kvalitet och relevans, mångfald och valfrihet, pedagogisk frihet för skolans ledare och lärare, flexibilitet och individuella kunskapsplaner, trygghet, respekt och arbetsro samt en gedigen lärarutbildning.
För att nå dessa målsättningar behövs ytterligare verktyg än de som redan finns. De moderata verktygen är finansiering via nationell skolpeng, tydlig ansvarsfördelning för vad de olika politiska nivåerna skall göra, nationell lagstiftning och styrdokument samt ett nationellt kvalitetsinstitut.
Skolans viktigaste uppgift är att ge eleverna möjlighet att nå de uppsatta kunskapsmålen. För att detta skall bli verklighet måste kvaliteten i undervisningen säkerställas.
Det handlar om att kunskapssynen och synen på elevens och skolans uppdrag stämmer överens. Kunskap är en sann uppfattning, men varje sann uppfattning är inte kunskap. En gissning kan ju vara riktig, men är ändå inte kunskap. Traditionellt har kunskap ansetts kunna uppnås antingen genom erfarenhet (empirism) eller genom tänkande (rationalism). Det behövs en förnyad och fördjupad debatt om vilken syn på kunskap som skall ligga till grund för den svenska skolan.
Kunskapsinhämtning är hårt arbete som kräver mycket av eleven. Varje talang skall tas tillvara, men endast talang räcker inte. All undervisning är inte lustfylld och ansträngningar, repetition och tankemöda krävs av eleven. För att kunskapen skall bli levande måste fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet samverka. När faktainformation förstås och kan användas och jämföras med annan kunskap blir hela kunskapsbilden klar.
Skolan har två uppgifter när det gäller innehållet i utbildningen: Dels att ge alla elever en bred allmänbildning som gör att de kan förstå och vara delaktiga i samhället, dels en individanpassad utbildning utifrån elevens intressen och fallenhet.
Den allmänbildande delen, som alla elever skall ta del av, bygger på att alla elever skall lära sig kommunicera, kalkylera och kreera. Kommunikation handlar om språk, att kunna uttrycka sig i tal och skrift, social kompetens m m. Kalkylering behövs för att kunna lösa problem, analysera för- och nackdelar och fatta väl avvägda beslut. Kreativitet – att skapa, uppfinna och förfina saker och idéer – är en egenskap alla behöver.
Översatt i skolämnen betyder det att alla skall få grundläggande färdigheter i till exempel svenska, matematik och engelska. Denna grundläggande kunskapsbas bör ta huvuddelen av den obligatoriska tiden i skolan i anspråk. Utan dessa grundläggande färdigheter är det svårt att ta till vara sina demokratiska rättigheter och skyldigheter och uppnå en förståelse av begrepp som demokrati, frihet, jämlikhet och trygghet. Detta blir den gemensamma kunskapsbas som alla elever delar. Alla elever skall uppnå målen i dessa ämnen.
Inom den individuellt valda delen återfinns dels fördjupningskurser i de grundläggande ämnena, dels ämnen med specialinriktning såsom exempelvis bioteknik, dans, IT eller schack.
I den frivilliga gymnasieskolan skall fokus ligga på elevernas fria val. Gymnasieskolan är ingen förlängning av grundskolan. Det är därför viktigt att eleverna har en stor frihet att forma sin utbildning.
Tanken bakom detta är att alla elever skall få möjlighet att tidigt odla sina specialintressen och talanger. I de självvalda delarna skall även ett ökat utbud av praktiska ämnen erbjudas eleverna, ämnen som speglar personliga intressen eller fallenhet hos eleven och därigenom bidrar till god självkänsla.
I moderaternas skola får den som vill bli frisör tidigt komma i kontakt med kam och sax, den som är extremt matematiskt sinnad får lära sig om vektorfält och de med språköra får lära sig ytterligare ett språk.
Vikten av att få ägna sig åt det man vill och är duktig på kan inte nog understrykas. Framgång och vetskapen om att man kan lyckas i favoritämnet kan lyfta en elevs hela inställning till sin egen förmåga och kapacitet. Det är viktigt att redan i grundskolan lägga grunden för goda spiraler i inlärningsprocessen.
Utbildningen skall leda till ökade kunskaper hos eleverna. Det är det grundläggande målet. Det eleverna lär sig skall vara mätbart, och skall mätas. Det skapar en möjlighet till uppföljning och utvärdering – både av undervisningen och elevernas tillägnande av densamma.
Oavsett vilka ämnen eller vilket område en elev väljer att ägna sin uppmärksamhet så måste den undervisning och vägledning som ges vara relevant för utbildningen. Ett symptom på en dåligt fungerande skola är den utbredda skoltrötthet som delvis har sin grund i att allt färre elever upplever att den undervisning de tar del av har relevans i deras livsprojekt och i deras inlärningsprocess.
Det finns olika sätt att bedöma vad som är relevant i en utbildning, beroende på utgångspunkt. Den rena njutningen av att vilja lära sig mer i ett ämne för nöjes skull, att bli bildad är en faktor. Att näringslivet och offentlig sektor får tillgång till arbetskraft med kompetens som är relevant för de arbeten som skall utföras är en annan. Ytterligare en är samhällets intresse av att dess medborgare är bildade och trygga i en gemensam värdegrund. Det viktigaste kriteriet är att utbildningen skall vara relevant för elevens framtid.
I en skola som styrs genom nationella kunskapsmål måste återkommande utvärderingar och ökad uppföljning få större betydelse. Det är inte rimligt att ha en målstyrd skola, utan att samtidigt följa upp hur målen nås och av vilka. Mål utan uppföljning är ingen styrning alls. Moderaterna ser två kompletterande modeller för hur detta skall kunna ske. Den ena är ett ökat bruk av nationella prov som stämmer av elevernas kunskaper i ett visst ämne vid en viss tidpunkt. Den andra är ett ökat bruk av inlärningsscheman som till exempel LUS3.
För de elever som riskerar att inte nå målen skall det finnas tidiga insatser att sätta in. Exakt hur dessa uppföljningar skall gå till är en fråga som skall avgöras på skolledar- eller lärarnivå. Ett par exempel är satsningar på speciallärare, läxläsningshjälp och sommarundervisning.
Om visionen om en individuell kunskapsgrund skall bli verklighet måste det finnas en mångfald av skolinriktningar och huvudmän. För att få en verklig valfrihet måste det finnas alternativ att välja mellan, och det måste finnas information om valfriheten och hur valet går till.
Det finns tre olika former av mångfald att sträva efter i skolhänseende. De är alternativ inom pedagogiken, ett utbud av olika profiler och tillgång till olika huvudmän.
På vissa håll i landet finns det bara en enda skola – utan alternativ vare sig när det gäller pedagogik, profiler eller huvudmän. Kommuner skall skapa förutsättningar för mångfald inom åtminstone något hänseende. Det kan gå att skapa en profilklass inom en allmänt inriktad kommunal skola, eller att uppmuntra alternativa pedagogiker eller huvudmän att överta en eller flera klasser.
Vårt långsiktiga mål är att alla elever skall ha minst två olika alternativ att välja mellan inom rimligt avstånd från hemmet. För de allra flesta elever i landet kommer alternativen att välja mellan att vara mångdubbelt fler.
Ett hinder för riktig mångfald och valfrihet är svårigheterna för nyetableringar. Etableringsfrihet är viktigt både för ökad konkurrens i storstäderna och för att förhindra nedläggningar av mindre skolor på landsbygden. Kravet på mångfald medför att inte endast offentlig sektor kan driva skolor och andra utbildningsinstitutioner. Staten skall fokusera på mål och resurser – utförandet fungerar bättre med pluralism.
Men öppenhet och mångfald handlar inte bara om skolans inre värld, utan också om dess kontakt med den yttre världen. Samarbete med idrottsklubbar, näringsliv och det civila samhället skall uppmuntras och kommer att bli allt viktigare för en väl fungerande och intressant skola. Utbildning på entreprenad bör tillåtas.
Idag är det en enorm skillnad för innevånarna mellan borgerligt styrda kommuner som Partille, Tyresö eller Nacka där alla föräldrar och elever uppmanas att välja skola. Där sänds en informationsbroschyr ut varje vår för att utgöra underlag till valet. I de flesta kommuner styrda av en rödgrön majoritet motarbetas medborgarnas rätt att välja genom att de inte informeras om rätten att välja och genom att göra valet så besvärligt som möjligt. Det kan till exempel handla om att straffa dem som väljer andra skolor än den tilltänkta med utebliven skolskjuts/busskort. Många kommuner förbjuder dessutom sina elever att välja en gymnasieskola utanför hemkommunen.
Fri sökning i hela landet och likvärdiga, icke-diskriminerande antagningsvillkor för alla elever är grundläggande för ett fritt skolval.
Vi moderater vill att skolor skall vara en naturlig del av ett dynamiskt och allsidigt kunskapssamhälle. En mångfald av skolor med hög kvalitet berikar och ger utbildningssektorn en ständig förnyelse i takt med nya behov och möjligheter . En nationell skolpeng skulle vidga friskolereformen till att gälla alla elever och skolor med större möjligheter för var och en att finna just den skola och utbildning som är den bästa tänkbara för den enskilde.
För att varje elev skall kunna lägga sin individuella kunskapsgrund krävs större frihetsgrad för skolan att organisera och pedagogiskt utforma utbildningen.
För att eleverna skall kunna nå målen krävs att de följer undervisningen. Lärare och skolledare måste få ett tydligt mandat att tillrättaföra elever som skolkar eller stör undervisningen. Pedagogisk frihet måste mötas av en faktisk möjlighet att verka. Undervisningen måste alltid säkerställas för elever som har skolplikt, men elever som stör skall kunna ges enskild undervisning.
Målstyrning innebär att nationella kunskapsmål skall uppnås. Däremot ges stor pedagogisk frihet i valet av väg för att nå målen. En följd av detta är att politisk detaljreglering i form av timplaner, riktade statsbidrag och liknande försvinner.
Moderaterna menar att beslut om hur undervisning bör förläggas och mängden timmar i respektive ämne inte närmare bör regleras från politiskt håll, utan bör vara en fråga för respektive skola. Detta ger stort utrymme för profilskolor och en ökad integrering av ämnen som dans, rytmik, idrott och hälsa.
Det viktiga är att eleverna når målen i ämnena, inte hur vägen dit ser ut. I fallet med elever som inte når målen i till exempel idrott och hälsa är problemet idag sällan att de får för lite undervisning, utan att de inte tar till sig och aktivt deltar i den undervisning som ges. Skolorna måste själva finna vägar att entusiasmera sina elever att röra på sig och delta i undervisningen. Huruvida detta sker genom fler timmar eller ökat utrymme för dans och rytmik eller föreningsliv är upp till varje skola att avgöra.
Lärarna har en mycket viktig uppgift att fylla i samhället. De skall leda elevernas utveckling under ett stort antal år. Föräldrarna skall vara elevernas största tillgång i sin kunskaps- och personlighetsutveckling. Men lärarnas uppgift att bistå dem i sin utveckling till fria och ansvarsfulla individer kan vara minst lika viktig. Inte minst för elever med bekymmersamma hemförhållanden har lärarna ett extra stort ansvar.
Moderaterna vill ge lärarna ökade möjligheter att på ett tillfredsställande sätt utöva sin profession. Det centrala för lärarna skall vara att bringa eleverna kunskap men för det krävs såväl sociala som pedagogiska kunskaper. Även om det måste finnas tillgång till professionell social hjälp i form av till exempel psykologer och skolsköterskor måste lärarutbildningarna förbereda studenterna för den utmaningen.
Skolan är inte en fabrik utan en kunskapsorganisation och kräver därför en helt annan styrning än en fabrik. Det innebär också att den professionella ledningen av skolan får ett helt annat uppdrag, som är mycket mer omfattande än i den gamla skolan. Det innebär också att den ledning som ges förtroendet att styra skolan också måste få fria händer att utveckla och förändra verksamheten. Många goda ledare har lämnat skolans värld, eller aldrig ens trätt in i den, på grund av de dåliga förutsättningar som finns i den kommunala skolan att skapa en arbetsstyrka och en skola utifrån en genomtänkt policy. Där har friskolorna haft fördelen av att sällan vara belastade av gamla tankesätt och motstridiga uppfattningar om hur skolan bör styras. Att de kommunala skolorna dessutom varit tvungna att leva med risken för omfattande policyförändringar vid skiftande politiska majoriteter har också i allt för många fall varit hämmande. Friskolornas verksamhet klarar generellt sett de politiska förändringarna bättre än de kommunala skolorna vilket bidrar till ökad stabilitet och arbetsro.
En annan viktig princip för den moderata skolpolitiken är att skapa större frihet i elevernas studietakt. Varje elev skall ha en kunskapsplan som utgår ifrån de nationella kunskapsmålen där eleven kan välja att studera olika ämnen i olika takt. Det åligger skolan att tillsammans med föräldrarna tillse att eleven bedriver studier i den omfattning att de nationella kunskapsmålen och elevens egna mål nås. Dessa bör utarbetas gemensamt av elever, föräldrar och lärare. Exakt hur utformningen av kunskapsplanen eller tillskapandet av densamma skall ske skall vara upp till varje skola men såväl föräldrar, elever som lärare skall skriva under.
Rätten att få bestämma över sitt eget liv och ta ansvar för sina handlingar får inte göras till en orimlig börda för omyndiga som i andra fall inte tillräknas ansvar. Rätten till en individualiserad utbildning och de val som följer den utövas gemensamt av föräldrar och elever med stöd och information från skolans professionella. Om inget annat väljs så finns alltid en standard att falla tillbaka på, motsvarande den som gäller idag.
För grundämnena svenska, matematik och engelska skall det finnas krav på att studierna bedrivs i minst en lägsta takt och nå fram till en fixerad lägsta nivå i enlighet med de nationellt fastslagna kunskapsmålen som inte bör sättas lägre än vad som idag är fallet. För tillvalsämnen skall eleven tillsammans med föräldrarna och skolan ha stora möjligheter att lägga upp hastighet och nivå på studierna.
För att kunna styra mot de nationella kunskapsmålen behövs nationella prov i fler ämnen och oftare förekommande än vad som idag är fallet.
Det är också nödvändigt att det finns flexibilitet i utbildningen. De flesta elever hamnar emellanåt i svackor när större utrymme måste finnas för att ta hand om sådant som ligger utanför kunskapsinhämtningen. Föräldrars skilsmässa, skoltrötthet, sjukdom eller att pojk/flickvännen gör slut är faktorer som påverkar.
Elever med skolsvårigheter måste ges adekvat stöd och hjälp och problem måste upptäckas tidigt, då de är lättast att åtgärda. I den flexibla skolan vi vill se är det tillåtet med särlösningar, som till exempel särskilda grupper för barn med DAMP eller ADHD. De sammanhållna klasserna får inte bli ett självändamål, det måste vara individens behov av utbildning som styr och då är många gånger mindre grupper mest ändamålsenliga.
Skolans inre arbetsklimat utgör en viktig framgångsfaktor för lärande. Dålig ordning, sena ankomster, ovårdat språk, mobbning och brist på respekt i vid mening försvårar påtagligt goda resultat i skolan. Inte minst elever med inlärningsproblem far illa av en sådan skolmiljö.
En skola där elever blir utsatta för mobbning eller fysiskt våld saknar förutsättningar för att ge alla elever en god kunskapsgrund. Den sjuåring, tioåring eller trettonåring, som minst någon gång i vecken utsätts för sparkar, slag, förakt eller utfrysning har dåliga förutsättningar att samtidigt lägga en gedigen kunskapsgrund till början på hans eller hennes livsprojekt.
Ett grundläggande verktyg i det arbetet är vetenskapligt framtagna åtgärder för en skola med trygghet, respekt och arbetsro.
Det innebär att tidigt upptäcka och förebygga mobbning i skolan och att tidigt hjälpa dem som är mobbade och förhindra mobbarna att fortsätta kränka. Genom proaktiva insatser som en gemensam värdegrund och kamratskap förmedlas insikten att man inte kan få andras respekt genom att uppföra sig illa mot någon enskild person. Den som blir mobbad skall inte behöva byta skola, eftersom det sänder fel signaler och kan framstå som ett skuldbeläggande av den som drabbats.
Alla skall kunna känna trivsel i skolan, därför måste skolan präglas av respekt, ordning och arbetsro. Alla våldsbrott som begås i skolan skall anmälas av skolan. Mobbning bör behandlas utförligt i lärarutbildningen och i fortbildningen. Det bör även vara ett krav att endast forskningsbaserade åtgärdsprogram mot mobbning används. Det har visat sig att vissa ”hemsnickrade” program faktiskt ökar istället för minskar mobbning.
Inte bara eleverna utan också lärare och annan skolpersonal förtjänar respekt på skolan. Att lära för livet innebär också att lära sig de sociala koder som gäller i arbetslivet och det är inte acceptabelt att håna eller vara otrevlig mot en arbetsledare.
Skolans värld har i allt för hög grad varit en experimentverkstad där reformer har tvingats på skolan, utan att vara förankrade vare sig i forskning eller hos professionen. Det är viktigt att skolan och alla i den får arbetsro som behövs för att forma verksamheten så att alla elever kan nå sina kunskapsmål. Med utbildningspolitiken tar politikerna inte bara skattebetalarnas pengar i anspråk utan också barns och ungdomars tid. Vi tror att det går att få mer valuta för pengarna och en mer rimlig tidsanvändning under uppväxtåren.
Vi vill höja kvaliteten och kunskapsnivån bland individer och i hela samhället. Ingen människa växer ensam. Där människor växer utvecklas också välstånd och medmänsklighet. Skolan är ett av de områden som bättre kan bidraga till mänsklig växt.
Alla föräldrar som så önskar skall kunna få tillgång till en pedagogisk förskola för sina barn där de får lära sig grunderna till att läsa, räkna och skriva. En allmän icke-obligatorisk förskola med pedagogiskt innehåll skall vara förenlig med andra barnomsorgslösningar. I vårt förslag är det fullt möjligt att kombinera pedagogisk förskola på deltid med till exempel familjedaghemsvistelse eller barnomsorgspeng. Starten på denna nya frivilliga skolform är helt flexibel och kan ske från det år barnet fyller tre.
Lusten att lära och utvecklas kan stimuleras tidigare än i skolan. Medicinsk vetenskap visar att det är lättast att tillägna sig kunskap i de tidigaste åren, och att den kunskapen sitter bättre än senare inhämtad. Detta gäller inte minst för stimulans av fallenhet inom sång och musik.
Det finns ingen anledning att kräva att all barnomsorg skall övergå till att följa pedagogiska planer eller att dessa behöver se likartade ut. Men alla föräldrar som vill att deras barn skall få tillgång till pedagogisk stimulerande verksamhet redan från tre års ålder skall ha rätt till undervisning, åtminstone i motsvarande omfattning som barnomsorg erbjuds.
Syftet med moderat grundskolepolitik är att ge alla elever en god kunskapsgrund. Starten skall vara flexibel men inträffa senast det år eleven fyller åtta. Det vanligaste kommer sannolikt att bli att skolstarten sker när eleven är sex till sju år. Genom den pedagogiska förskolan finns möjligheter att verkligen göra en flexibel och flytande övergång från förskola till grundskola för de elever som vill.
Grundskolan skall ge alla elever goda kunskaper och ingen elev skall lämnas åt sitt öde utan alla skall få det stöd och den hjälp som behövs för att nå målen. För att detta skall bli verklighet är det viktigt att dels kunna justera studietakten för eleven, dels se till att det finns ett verkningsfullt batteri av åtgärder att sätta in när en elev uppvisar behov av stöd.
Därför måste såväl elevens framgångar som skolans återkommande uppföljning följas upp och utvärderas.
Innehållet skall till huvuddelen bestå av de obligatoriska ämnena, förutom grundämnena svenska, engelska och matematik. Övrig del skall vara fria tillvalsämnen som extra språk, fördjupningar inom de obligatoriska ämnena eller specialämnen av typ entreprenörskap, IT eller dans.
I en flexibel skola där åldersdiskrimineringen försvinner till förmån för individanpassad studietakt kan givetvis såväl inträdet på grundskolan som gymnasieskolan ske efterhand när det passar eleven och hans eller hennes studieutveckling. För att ytterligare öka möjligheterna för eleven skall det vara möjligt att återkommande tentera av de olika nivåerna på ämnena som ett komplement till att gå hela kurser och erhålla betyg på så vis. Liksom det skall vara möjligt att läsa gymnasiekurser i matematik eller historia skall det vara möjligt att påbörja lärlingsutbildning tidigare.
På samma sätt som dagens gymnasister kan skriva högskoleprov vill vi att grundskoleeleverna skall kunna ta ett samlat prov där kravnivån till gymnasiet för grundämnena matematik, svenska och engelska tenteras av i ett sammanhang.
Den individuella kunskapsplanen är grunden för den utvärdering som skall ske av en elevs prestationer. Såväl betyg som utvecklingssamtal behövs för att säkerställa att den relevanta informationen nås och förstås av föräldrar, elever och lärare/skolledning. Ett betyg, egentligen en symbol som representerar ett i förväg normerat innehåll, kan aldrig ensidigt ersätta utvecklingssamtal eller individuella kunskapsplaner. Detta gäller oberoende om betyget används i gymnasiet eller i grundskolan. Men ett utvecklingssamtal eller en redovisning av den individuella kunskapsplanen kan inte heller stå för sig själv.
Nationella betyg skall sättas senast i årskurs fem. Det utgör då en värdering av elevens uppnådda förmåga efter de första fem åren. Det ger också en nationell avstämning av kunskapsläget mitt i skoltiden. De elever och föräldrar som efterfrågar betyg tidigare skall ha rätt att få det. Detta innebär att det skall vara helt upp till skolor och föräldrar att använda skriftliga betyg eller muntliga samtal som grund för kommunikationen mellan skola och hem.
Moderaterna vill införa ett betygssystem i sex steg senast från årskurs fem. De fyra betygssteg som i dag används är otillräckliga för att spegla elevernas kunskaper och resultat på ett tillfredsställande sätt och informationen om betygskriterierna måste förbättras. Det är för stora skillnader på vad som är nätt och jämnt Godkänd och nästan Väl Godkänd för att motivera samma betyg. Eleverna tycker att det gör betygen orättvisa, vilket gör betygen mindre användbara som pedagogiskt verktyg. För att stärka elevens rätt skall betygen kunna överklagas.
Utöver de nationella betygen bör skolorna ha frihet att själva utforma system för information till hemmen utifrån egna kriterier. Det viktiga är att alla elever och föräldrar redan från början i skolan får tydlig information om hur skolarbetet fortskrider.
Skolan måste få fokusera på sin huvuduppgift – att ge kunskaper – i mycket högre grad än vad som är fallet i dag. Alla elever skall ha godkända kunskaper i svenska, engelska och matematik när de lämnar grundskolan. Att kunna läsa, skriva och räkna är en förutsättning för allt fortsatt lärande därför vill vi satsa mer på baskunskaperna och göra det tidigt.
Moderaterna vill prioritera tidiga stödinsatser för de elever som av någon anledning behöver extra stöd. Vi vill genomföra en skolpolitik som ger eleverna förutsättningar att från början tillgodogöra sig kunskaper. Det minskar behovet av insatser de sista åren i grundskolan.
Skolan kan och bör ställa krav på föräldrarna. När konflikter uppstår mellan kamrater i skolan och när man uppmärksammar tecken på att allt inte står rätt till är det viktigt med medvetna och engagerade föräldrar. Det får inte bara vara lärarnas uppgift att stå för fostran, ens i skolmiljön. Läraren är alltid beroende av en god föräldrakontakt för att barnens bästa skall kunna erbjudas.
För att detta skall bli möjligt måste föräldrar få mer information om arbetsinsatser och resultat. En självklar del i arbetet med normer och respekt för varandra är att föräldrarna hålls informerade om hur deras barn sköter sig. Olovlig frånvaro, skolk, skall alltid rapporteras direkt till föräldrarna.
I framtidens gymnasieskola ges eleverna stort inflytande över sina studier, både till innehåll och arbetsform. Gymnasieskolan är en frivillig vidareutbildning. För vissa är den högskoleförberedande och för andra yrkesförberedande, men för ingen skall den vara en förlängning av grundskolan.
Framtidens krav på bredare kompetenser förutsätter även krav på djup i kunskaperna. Gymnasieskolans uppdrag är inte i första hand att färdigutbilda eleverna, utan att bidra till personlig utveckling för ungdomarna och göra dem anställningsbara eller redo för studier på universitetsnivå. Gymnasieeleverna bör i än högre utsträckning än grundskoleeleverna själva kunna styra sin utbildning. I och med att det är en frivillig skolform är det rimligt att eleverna har mycket stort inflytande över hur deras utbildning skall se ut och var den skall bedrivas.
Såväl starkt studiemotiverade elever som studietrötta eller yrkesinriktade elever måste kunna lyckas och utvecklas i gymnasiet. Vi ser inget egenvärde i att alla utbildningar skall ge behörighet till universitetsstudier och därmed är det heller inte nödvändigt med obligatoriska kurser för alla elever.
Som idag skall kurserna vara gymnasiets minsta byggsten och det som betygsätts. Det ger utrymme för valfrihet för eleverna och skapar en struktur som gör att man successivt kan gå vidare i sina studier. Samtidigt är det viktigt att undervisningen inte fragmentiseras och delas upp i för små beståndsdelar.
Kraven på godkänt i svenska, engelska och matematik för behörighet till gymnasiets nationella program skall finnas kvar. Behörighetsreglerna tillkom för att garantera viss nivå på de gymnasiala studierna och för att garantera att eleverna skulle ha tillräckliga förkunskaper för att klara av studierna på gymnasiet.
Exemplen från Västerås kommun är avskräckande. Där lät ledningen alla elever komma in på det gymnasieprogram de önskade oavsett vilka betyg de hade. Resultatet blev att eleverna ansträngde sig mindre och betygsnivån sjönk dramatiskt i såväl grundskolan som gymnasiet. Incitamenten att anstränga sig försvann, vilket självklart inte bara påverkar betygen utan framförallt kunskapsinhämtningen och ambitionsnivån i stort.
Precis som inom grundskolan så behövs det fler betygssteg som ger utrymme för en mer rättvisande betygssättning. Eleverna bör också, när helst de vill, kunna pröva för högre betyg.
Moderaterna vill skapa ett slagkraftigt alternativ till gymnasieutbildning i form av en arbetsplatsförlagd utbildning, alltså en lärlingsutbildning. Mer detaljer om denna utbildning finns i kommittémotion A257.
Moderaterna vill därför att de nuvarande yrkesutbildningarna omformas med målet att i högre grad involvera det lokala näringslivet, hantverksföreningar och det fria kulturlivet. Det fordras ett likvärdigt förhållande mellan skolan och företaget. Därför är det viktigt att de ekonomiska villkoren för bägge parter är rimliga. Huvudmannaskapet kan alltid skifta, men eleverna bär med sig finansieringen till den som av Skolverket godkänts för att bedriva lärlingsutbildning.
Alla lärlingsutbildningar skall avslutas med ett gesällprov eller motsvarande yrkesexamination. I detta sammanhang är det viktigt att peka på att lärlingsutbildningen inte behöver ge allmän behörighet till högskolestudier. Däremot skall utbildningen alltid ge gymnasiekompetens i svenska, matematik, engelska och förekommande karaktärsämnen.
Moderaterna vill införa en statlig skolpeng, som följer eleven till den skola han/hon valt tillsammans med sina föräldrar.
Systemet med en nationell finansiering via skolpengen har som syfte att skapa mer enhetliga spelregler för skolorna oavsett var i landet de verkar och oavsett vem som är huvudman.
Alla individer skall ha samma rättigheter och skyldigheter. Resurserna för en elevs skolgång skall följa eleven till den skola som eleven väljer, oavsett vem som driver skolan och var den är belägen.
Om alla elever och föräldrar skall kunna välja skola på lika villkor förutsätter detta att informationen om skolornas verksamhet, resultat, kvalitet och utveckling är offentlig och kontinuerlig och tillgänglig för alla föräldrar. Därför har vi även föreslagit inrättandet av ett fristående nationellt kvalitetsinstitut med uppgift att löpande utvärdera skolan.
Alla skolor skall behandlas lika. Av detta följer att staten skall godkänna alla skolor och också kunna dra in tillståndet – och rätten till bidrag – för skolor som inte uppfyller de grundläggande kvalitetskraven.
En parlamentarisk utredning bör tillsättas för att skyndsamt förfärdiga ett heltäckande system för nationell skolpeng.
Ett av de många områden som kan förbättras är att skapa tydliga regler och avgränsningar för vilket ansvar och vilka befogenheter som respektive nivå skall ha.
Två grundsatser kan sammanfatta de moderata förslagen på detta område: Den första är att makten över skolan inte skall ligga hos politiker och tjänstemän, utan hos de professionella, föräldrar och elever – lärare, skolledare och annan personal. Det är de som vet bäst vad som är bra för den enskilde eleven som elev, och de är de som bäst vet hur en bra utbildning formas. Politikernas uppgift är att ange ramarna, men innehållet skapas bäst av andra.
Den andra är frihet under ansvar. Moderat skolpolitik ger stor frihet både till den enskilde eleven och dennes föräldrar, och till skolorna. Men frihet kräver ansvar. Det måste finnas klara regler för vad som krävs av skolorna, och dessa krav måste följas upp.
Även föräldrars och elevers ansvar måste tydliggöras. En individuell kunskapsplan som ställs upp mellan skola, föräldrar och elever för att klargöra vad som förväntas är ett exempel på hur rollerna kan tydliggöras.
Staten har ett ansvar att sätta upp nationella kunskapsmål i läroplan och nationella kunskapsmål i kursplaner per ämne och årskurs.
Oavsett vilken huvudman som driver en skola bör staten vara den som godkänner vilka skolor som skall ges skolpeng och anses uppfylla kriterierna för skolplikt.
För att kunna ha en målrelaterad skola måste resultaten följas upp och utvärderas. Det skall vara statens ansvar att följa upp och utvärdera skolornas resultat.
Incitamenten att diagnostisera elever i syfte att få ökad medelstilldelning till skolan måste försvinna.
Ämneskunskaperna har blivit eftersatta och det stora allmänna blocket i utbildningen ger för lite utrymme för de olika krav som finns på skolans olika nivåer. Antagningskraven till utbildningen borde vara högre, exempelvis vad gäller kunskaper i svenska. Blivande lärare måste vara säkra i basämnena så att de känner trygghet i att förmedla kunskap.
Det måste finnas fler utbildningar som leder till läraryrket. Idag är utbildningen vid lärarhögskolorna alldeles för standardiserad. De som har tillräckliga ämneskunskaper skall kunna komplettera med en pedagogisk utbildning och efter en examen bli behöriga lärare utan att det behöver ta flera år.
Nya krav ställs även på dem som arbetar inom skolan. Det räcker inte längre att vilja väl, det måste finnas kunskap och kompetens som stöd. Lärarutbildning och fortbildning måste säkerställa vetenskapligt baserad kunskap i frågor kring mobbning, ANT, genus-, invandrar- och HBT-frågor.
Undervisningen måste utvärderas för att säkerställa att den håller hög och jämn kvalitet. Bekymmer måste uppmärksammas tidigt och åtgärdas för att inte eleverna skall bli lidande. Precis som friskolor idag granskas och får krav på sig att vidta åtgärder vid brister bör alla elevers skolor återkommande granskas och följas upp. Det behövs ett fristående nationellt kvalitetsinstitut för att komplettera den uppföljning och utvärdering som måste bedrivas vid varje skola och av berörda huvudmän.
Ett fristående nationellt kvalitetsinstitut bör inrättas. Ett sådant fristående kvalitetsinstitut skall komplettera den uppföljning och utvärdering som måste bedrivas vid varje skola, lokalt av berörda huvudmän och även i någon mån av Skolverket.
Kvalitetsinstitutet skall ges en självständig ställning och därmed svara för mer fristående kvalitetsuppföljning fritt från den politiska sfären. Varje skola skall granskas med jämna mellanrum vad gäller undervisningskvalitet och resultat. Återkommande granskning bör ske minst vart tredje år. Alla rapporter skall vara offentliga och det bör ligga i institutets ansvar att aktivt informera om analyser och slutsatser.
Det får ankomma på utskottet att utforma de i motionen föreslagna lagändringarna.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Per Westerberg (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
|
Lennart Hedquist (m) |
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Göran Lennmarker (m) |
|
Mikael Odenberg (m) |
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
Sten Tolgfors (m) |
Gunilla Carlsson i Tyresö (m) |
| [1] | Waldo, Staffan (May 2003) ”Efficiency in Education”, Underlag för slutseminarium, Lunds universitet. (s. 47) |
| [2] | Kjell-Olov Feldt, Alla dessa dagar… s 351 |
| [3] | LUS är en förkortning och står för LäsUtvecklingsSchema. LUS är ett verktyg som hjälper förskole-, grundskole- och gymnasielärare att hålla reda på och följa elever i deras läsutveckling. LUS utvecklades 1979–81 i ett projekt som finansierades av Skolöverstyrelsen. LUS innebär att läraren genom kvalitativa bedömningar placerar in varje elev i förhållande till LUS kvalitativa utvecklingssteg. www.lus.nu |