Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om doktoranders rätt till sociala förmåner i händelse av sjukdom och graviditet.
Att doktorera innebär vanligen att man under de två första åren finansieras via utbildningsbidrag och de sista två åren via doktorandtjänst. Den som är anställd som doktorand (har doktorandtjänst) omfattas av avtalsenliga förmåner utöver det lagstadgade grundskyddet. Dessa inkluderar bland annat avtalspension, arbetsskadeförsäkring samt ersättning vid sjukdom och föräldraledighet. Den som är anställd som doktorand uppfyller också arbetsvillkoret för ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.
Den doktorand som går på utbildningsbidrag är däremot inte berättigad till samma sociala förmåner som en anställd doktorand. Utbildningsbidraget är pensionsgrundande men ger inte underlag för sjukpenning eller a-kassa, trots att utbildningsbidraget är skattepliktigt.
Som doktorand med utbildningsbidrag har man rätt att behålla de sociala förmånerna i händelse av sjukdom eller graviditet. Så fungerar det dock inte i praktiken. Utbildningsbidraget finansieras av lärosätet eller externa finansiärer, såsom forskningsstiftelser och Riksbankens Jubileumsfond. Forskare ansöker således om dessa anslag för att kunna bedriva forskning (inte för att betala doktoranders föräldraledighet.) Då bidragsgivarna förväntar sig en redovisning av hur medlen använts, ser inte forskningshandledare och kollegor med blida ögon på om en doktorand tar dessa medel, avsedda för forskning, i anspråk för exempelvis föräldraledighet. Det finns således ett motstånd från universitetens sida till att anta unga kvinnor med uttalade planer på att bilda familj.
Detta förhållande medför att i synnerhet unga kvinnor måste välja mellan att antingen forska eller bilda familj. Detta rimmar mycket illa med regeringens löften om att ”fler ska gå vidare till forskarutbildning” och att ”förbättra villkoren för ensamstående och studerande föräldrar”.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Annelie Enochson (kd) |