Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skollagen måste ändras så att en elevs rätt att juridiskt ställa skolan till svars, när skolan genom underlåtelse eller aktiva handlingar kränkt elevens rättigheter, förs in där.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristerna i skolministerns förslag att motarbeta mobbning via diskrimineringslagstiftningen.
Att enbart göra mobbningen till en fråga för diskrimineringslagen, som skolministern föreslår, är fullständigt ottillräckligt. I synnerhet inte som skolministern vill se kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning samt funktionshinder som kriterier. Mobbningen är ett mycket vidare problem än enbart det som kan klassas som diskriminering.
Skolministern visar genom förslaget, som presenteras i DN 23/9-03, att han varken förstår hur mobbning uppkommer, hur den tar sig uttryck eller vad som behöver göras för att stoppa den.
Diskriminering handlar om att ogynnsamt särbehandla någon på vissa definierade grunder. Om mobbning sker på annat sätt eller med annan grund så är skolministerns nya lag tandlös, oavsett hur allvarlig mobbningen är.
Såväl skollag som läroplan är tydliga i att mobbning inte skall förekomma. Däremot sägs ingenstans i dagens regelverk vad skolan bör göra för att hindra detta. En erfarenhet av de senaste årens domstolsutslag, när enskilda elever stämt sina kommuner för bristande insatser mot mobbning, är att närmast varje insats idag anses tillgodose lagens krav. Detta oavsett om skolans insatser är vetenskapligt belagt effektiva mot mobbning eller resultatet av hemmasnickrade åtgärdsprogram, som t.o.m. kan bidra till att öka mobbningen på en skola.
Myndigheten för skolutveckling bör ges i uppdrag inte bara att informera om arbete mot mobbning så där i allmänhet, som skolministern vill, utan fastmer låta forskningsmässigt utvärdera och verifiera olika åtgärdsprograms effektivitet. Därtill bör samtliga landets skolor åläggas att använda ett av dessa bevisat effektiva program mot mobbning. Då blir det också tydligt vilka krav som kan ställas på landets skolor. Skolans lägsta nivå höjs. Dessa förslag utvecklas nedan.
Rädda Barnen anser att elevens rätt i skollagen måste stärkas vad gäller mobbning. Det är riktigt. Thomas Östros har haft fel när han hävdat att det som behövs redan har gjorts. Detta visas ju också av hans eget förslag om att vidga diskrimineringslagstiftningen till att gälla skolan.
Skollagen har redan ändrats från att skolan ”särskilt skall bemöda sig” om att hindra våld och mobbning, till att skolan ”aktivt skall motverka” våld och mobbning. Det är förvisso en bra markering, men stärker verkligen inte alls barnets rätt tillräckligt mycket. Det är nämligen inte skollagen som används i de uppmärksammade mobbningsfall, som går till domstol. I stället får skadeståndslagen användas.
Skadeståndslagen ställer helt andra och mycket lägre krav på skolans agerande. Osäkerheten om hur stort en skolas ansvar är när barn far illa måste bort. Att osäkerheten är betydande är en slutsats man tvingas dra efter domarna i det prejudicerande målet där en flicka stämt sin hemkommun efter att ha mobbats under flera år.
Skollagen måste ändras så att en elevs rätt att juridiskt ställa skolan till svars när skolan genom underlåtelse eller aktiva handlingar kränkt elevens rättigheter förs in där. I lag eller förarbeten måste det förtydligas vilka krav samhället ställer på skolans arbete för att förebygga, upptäcka och stoppa mobbning. Att alla skolor måste åläggas att arbeta efter forskningsbaserade åtgärdsprogram är en grund för detta. Då görs det klart vilken nivå en skola måste hålla i arbetet med att förebygga, uppsöka och åtgärda mobbning.
Hovrättens dom gällande det uppmärksammade mobbningsfallet i Grums kan i värsta fall tolkas så att kraven på skolan att förebygga, upptäcka och förhindra mobbning minskar. Hovrätten slår fast att flickan var mobbad – vilket kommunen nekat till. Samtidigt friar man kommunen från ansvar. Det går inte ihop. Det är klart att om kommunen än i dag nekar till att hon mobbades, så lär ögonen inte ha varit öppnare när flickan gick i skolan.
Hovrätten säger också att orsaken att skolans insatser misslyckades var, att flickan ”mådde så dåligt att hon inte klarade att delta i det som ordnades för henne”. Men att hon mådde så dåligt, var ju en följd av mobbningen. Högsta domstolen menade också att flickan verkligen varit mobbad, men att kommunen gjort vad som kunde begäras för att slippa ansvar.
Situationen blir underlig av att flickans skola fler år innan domstolsförhandlingarna av både Skolverket och Yrkesinspektionen kritiserats för hur man hanterat hennes situation. Hovrätten från de båda tillsynsmyndigheterna har dock avfärdats som irrelevant för domslut. Det kan så vara i ett skadeståndsrättsligt perspektiv, men vad innebär det för hur skolan skall se på tillsynen i framtiden? Skall den inte längre tas på allvar?
Civilrätten räcker inte till för att pröva skolans ansvar. Det visas av att en sak hovrätten höll emot flickan i Grumsfallet var att hon inte ”närmare preciserat vilka åtgärder hon anser att kommunen borde ha vidtagit”. Återigen, detta kan vara rimligt skadeståndsrättsligt, men det får under inga omständigheter vara så att ansvaret för skolans insatser mot mobbning flyttas till det drabbade barnet. Det är inte den mobbades sak att tala om för skolan vad den skall göra för att förebygga och stoppa mobbning. Det är skolans ansvar att veta.
Hovrätten menade: ”Det kan emellertid inte rimligen krävas att en kommun, för att undgå skadeståndsansvar, också i realiteten skall ha lyckats hindra all mobbning från att uppkomma eller ha stoppat varje form av pågående mobbning.” HD resonerar på samma sätt: ”... skolan skall ha gjort vad som rimligen kan begäras. Det kan inte ställas något reservationslöst krav på att åtgärderna varit framgångsrika.”
Detta står i direkt strid med läroplanen, där det görs klart att mobbning inte skall förekomma. Men civilrättsligt – den enda möjlighet en elev har att få sin sak prövad – så kan det i dag inte krävas av kommunen att mobbning inte förekommer. Hovrätten resonerade i domen om att skolan inte förstått flickans situation, eftersom hon själv inte velat berätta hur det var. Därför kunde skolan inte ha agerat ytterligare.
Visst kan det vara svårt att se igenom barns fasader. Men det är vuxenvärldens ansvar att genom nätverksbyggande och kvalitetssäkrat uppsökande arbete göra sitt yttersta för att förstå. Det vore allvarligt om hovrättens resonemang tolkades som att den skola som ingenting vet, heller inte har något ansvar. Snarare är det så att den som ingenting vet, inte kan ta sitt ansvar och bör kritiseras för det.
Ett justitieråd i HD var skiljaktig i domen och menade att åtgärderna skolan vidtagit varit ensidigt riktade mot Johanna som person och utgjorde en ”klar särbehandling av henne”. ”Genom att inte angripa mobbningssituationen utan endast söka undanröja följderna av den har kommunen genom skolan förfarit felaktigt.” Skadestånd skulle därför utgå. Majoriteten var dock av annan uppfattning.
Hovrätten menade också att ”det inte finns, och inte heller har funnits, någon helt enhetlig modell för arbete mot mobbning”. Därför finns det ingenting att jämföra skolans agerande med. HD menade också att det ”inte heller kan krävas att skolan skall ha tillämpat en viss bestämd teori eller handlingsmodell...” Här satte hovrätten fingret på ett grundläggande problem i arbetet mot mobbning. Varken i skollagen eller läroplanen framgår hur skolan skall agera, bara att den skall agera.
Visst kan frihet för enskilda skolor vara bra, men inte i en sådan utsträckning att det drabbar eleven hårt. En skola kan uppenbarligen komma undan, bara den gör något, oavsett om detta något är rätt eller effektivt. Det är t.o.m. så att forskningen visar att icke forskningsbaserade åtgärdsprogram till och med kan öka mobbningen på en skola med 30 procent.
Skolan kan alltså i okunskap vidta åtgärder som förvärrar mobbningen, men ändå komma undan ansvar eftersom den gör något. Det räcker inte med att skolan gör något, den måste göra rätt också. Därför behövs kravet att alla skolor skall arbeta enligt ett forskningsbaserat åtgärdsprogram. Då finns också en standard för en domstol – om en schism skulle gå så långt – att jämföra med. Skolans ansvar kan därmed bedömas.
Men ytterligare en sak krävs för att stärka elevens rätt och göra den prövbar. Hovrätten och HD har prövat flickans fall enligt skadeståndslagen. Skollagen saknar bestämmelser om ansvar när en skola inte sköter arbetet mot mobbning. Skollagen måste ändras, så att de rättigheter eleven tillerkänns där görs prövbara. En elevs rätt att juridiskt ställa skolan till svars, när skolan genom underlåtelse eller aktiva handlingar kränkt elevens rättigheter, måste tydliggöras.
|
Stockholm den 24 september 2003 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |
Tobias Billström (m) |