Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagstiftning som ger barn med funktionshinder rätt att välja skola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upphäva beslutet att stänga specialskolan Ekeskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upphäva beslutet att stänga Hällsboskolans specialskola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda den kommunala skolans kvalitet för barn med funktionshinder, både med avseende på undervisningens och den sociala situationens kvalitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dagens brister i skolan för barn med funktionshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att grundskolans längd måste kunna vara flexibel och anpassas efter varje barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristen på speciallärare och specialpedagoger i landet.
Barn med funktionshinder skall i lag tillförsäkras rätten att välja skola. De skall ha möjlighet att välja skola utifrån kvalitet, pedagogik och social miljö.
Beslutet att avveckla specialskolor som Ekeskolan och Hällsboskolan bör upphävas, innan verksamheterna tunnas ut. Statens huvudmannaskap för specialskolor bör kvarstå.
När en statligt garanterad rätt att välja skola införts för barn med funktionshinder kan en annan huvudman vara ett alternativ för landets specialskolor och regionala skolor för barn med funktionshinder. Föräldrar och skolans medarbetare får då ekonomiska möjligheter att driva och utveckla skolan, under statlig kvalitetstillsyn.
En parlamentarisk utredning måste tillsättas för att granska den kommunala skolans kvalitet för barn med funktionshinder, med avseende på både undervisningens och den sociala situationens kvalitet.
Barn med funktionshinder skall ha rätt att vistas i en miljö där de kan växa; där de får del av bästa tänkbara pedagogik och undervisning; där de har tillgång till bästa tänkbara hjälpmedel; där de har vänner; där de känner sig trygga; där de mår bra.
Möjligheten att välja skola är viktig för alla barn, men är alldeles särskilt viktigt för just dessa barn och ungdomar. De är helt beroende av att skolan de går i har tillräckligt kunnande och att miljön är trygg och undervisningen långsiktig.
Barn med funktionshinder skall ha rätt och möjlighet att välja inte bara bland den egna kommunens skolor, utan bland andra kommuners profilskolor, friskolor samt specialskolor.
Situationen i skolan för barn med funktionshinder är dock allt annat än ljus. Ju svårare ett barns funktionshinder eller kombinationer av funktionshinder är, desto sämre är mitt intryck att kommunerna klarar att möta barnets behov.
Brist på speciallärare – svårare ju mer speciella behoven är –, socialt utanförskap, skolmiljöer som inte är fullt handikappanpassade, bristande valmöjligheter och avveckling av specialskolor är exempel på problem i barnens skolsituation i dag.
Knappast för någon grupp i landet är valfriheten i livet så begränsad. Det finns alldeles för få alternativ i skolan för barn och ungdomar med funktionshinder.
Barn med rörelsehinder är utestängda från hälften av landets grundskolor, eftersom dessa saknar anpassning för rörelsehindrade. Dock är det otillräckligt att begränsa diskussionen till att enbart handla om skolornas fysiska tillgänglighet. Skolans innehåll och kvalitet för barn med funktionshinder har alltför länge kommit i skymundan.
Ett grundläggande problem är att barn och ungdomar med funktionshinder inte har möjlighet att välja skola efter kvalitet, profil på undervisningen eller social miljö. Istället hänvisas man till en kommunal skola utifrån om den har hiss, eller inte.
Riksdagen har upprepade gånger avslagit yrkanden om att ge barn med funktionshinder rätt att välja skola. Vardagligen hindras barn med funktionshinder från att välja skola genom att informationen om existerande alternativ brister, av att det finns alltför få bra alternativ och dessutom av rena kommunala avslagsbeslut.
En orsak till detta är att dagens finansieringssystem inte är ägnat att säkerställa att barnens behov verkligen möts eller att lägga grunden för fler alternativ för barn med funktionshinder.
Istället blir barn med funktionshinder ofta restposter i hemkommunernas budgetar. Effekten av att barnen saknar rätt att välja skola blir ofta att kommunen väljer den billigaste men långt ifrån alltid den för barnet bästa skollösningen.
Det är en illusion att tro att alla barns behov kan tillgodoses i en kommunal enhetsskola. Det är inte möjligt att som idag anta att landets alla kommuner, oavsett storlek och resurser, kan ligga i framkant vad gäller undervisning av barn med alla de olika typer och grader av funktionshinder som finns. Tvärtom så berättar föräldrar till barn med förhållandevis mindre funktionshinder att skolan inte fungerar bra ens för deras barn. Då kan man föreställa sig hur illa det kan vara för barn med mycket speciella behov. Så här skriver en förälder till ett barn med funktionshinder som går på specialskola:
De flesta elever går på hemmaplan i sin hemskola och då hoppas jag att de får den hjälp till utveckling som de har rätt till. De har kanske haft turen att få en redan utbildad erfaren pedagog, som intresserar sig för uppgiften. Men vi föräldrar som inte har lika tur måste ha valmöjlighet... Våra barn blir äldre för varje dag som går och fungerar inte skolgången är den destruktiv för barnet, familjen och hela omgivningen. Om vi bor i en kommun som ej kan ge oss den hjälp vi behöver skall vi inte drabbas av detta också. Vi har redan en för tung börda. Valmöjligheten är ett måste.
Vi kanske aldrig kan hämta igen vad vi förlorat. Ingen förälder skall behöva se hur ens barn mår sämre och sämre för att det måste fullfölja sin skolplikt på hemmaplan då det finns kunniga och engagerade människor som ger våra barn möjlighet till ett värdigt liv utifrån sina förutsättningar på en specialskola.
Makten över barnens skolgång har i praktiken tagits ifrån föräldrarna. Särskilt vad gäller barn med funktionshinder tillåts politiska enhetsskoleideologier dominera över barnens behov. Valfrihet existerar inte.
Regeringen har avvecklat specialskolor som Ekeskolan och Hällsboskolan utan att det utretts hur alternativen ser ut – eller ens om det finns några. Beslutet att stänga specialskolor och hänvisa barn med funktionshinder till enbart kommunala skolor fattades i blindo.
Det är långt ifrån alltid de kommunala skolorna på hemmaplan kan erbjuda den sociala och fysiska miljö samt den nivå på undervisning som barnen behöver. Det primära måste vara att ge funktionshindrade barn bästa tänkbara förutsättningar att växa, det sekundära att styra var detta sker.
Det är orimligt att tro att man i alla landets 289 kommuner skall kunna nå samma kunskapsnivå som finns på några få specialskolor. Kommunerna har inte, och kan knappast förväntas att, mer än i undantagsfall klara att bygga upp det kunnande som krävs för alla de mycket speciella behov som de berörda barnen har.
Majoriteten i riksdagens utbildningsutskott har menat att man står bakom den ”handikappolitiska principen att barn med funktionshinder så långt möjligt skall erbjudas en anpassad utbildning i sin hemkommun och därmed ha rätt och möjlighet att bo hemma med sina föräldrar”.
Javisst, men om detta inte är möjligt eftersom kommunen saknar rätt kunnande, personal, lokal eller social miljö så behövs alternativ, bl.a. i form av specialskolor. Det går inte att i strid med berörda barn och föräldrar avveckla specialskolor och låtsas som om barnens skolproblem därmed är lösta.
Många föräldrar inser att ett barn inte är integrerat bara för att det vistas i samma byggnad som andra barn. Om barnet inte accepteras, inte kan delta i lekar, socialt liv, undervisning eller fritidsaktiviteter är det inte integrerat utan förblir utanför. ”Integrationen” understryker då bara utanförståendet.
Det är häpnadsväckande att regeringen baserat sin politik på att integrerad skolgång inte bara är en rättighet, utan fastmer en skyldighet för barnen att uppfylla.
Kommunerna har och kommer än mer att få stora problem med att bära kostnaderna för barn med bl.a. multifunktionshinder, vars behov kan kosta miljontals kronor. Häpnadsväckande nog gjordes varken i FUNKIS-utredningen, den efterföljande propositionen eller utbildningsutskottets behandling av denna någon analys av om kommunerna kompetensmässigt klarar uppdraget att ge fullgod utbildning till alla barn med funktionshinder, eller av om de kan klara det ekonomiskt. Det har heller inte skett därefter.
Många funktionshindrade barns behov kostar stora summor att tillgodose. I tider av ansträngda kommunala budgetar är det många föräldrar som berättar om hur barnen börjar betraktas som problem av hemkommunerna. Föräldrar kan berätta om årslånga strider med hemkommunerna om barnens resurser. Så får det inte vara.
Det är alldeles för vanligt att det viktigaste för kommunerna blir att behålla funktionshindrade barn i de egna skolorna, i stället för att låta dem söka bästa tänkbara alternativa skola. Då utgår kommunerna från fel sak. Kommunernas egenintresse av att slå vakt om verksamhet och budget ställs mot barnens behov.
Funktionshindrade barn har laglig rätt till stöd, assistans och viss utrustning. Trots detta är det inte ovanligt att landsting, kommuner och andra myndigheter nekar dem den rätten. Enligt en enkät bland 860 svenska familjer med funktionshindrade barn hade hälften överklagat ett eller flera myndighetsbeslut. Av dessa fick 60 procent rätt i domstol.
Långt ifrån alla föräldrar till barn med funktionshinder känner till vilka alternativ som finns för barnen. Informationen brister och måste förbättras. Det bör vara så att kommunerna aktivt understödjer de berörda familjernas möjlighet att välja den skola som passar det funktionshindrade barnet och dess behov allra bäst.
I ett antal kommuner uppmuntras ett fritt val av skola, och information om skolor sänds ut för att underlätta valet. Också barn med funktionshinder måste erbjudas liknande valmöjlighet.
För många barn kan skolan i hemkommunen vara god miljö, men vi vet att för långt ifrån alla barn är det så. Barn med funktionshinder måste ges rätten att söka sig till alternativ, i form av statliga specialskolor, regionala specialskolor och friskolor med inriktning på funktionshindrade barns behov.
Målet måste vara att föräldrar kan välja skola åt sina barn efter barnens behov och personlighet, samt skolans profil, inriktning och kompetens. Medvetna val gör att varje barns behov kan tillgodoses bättre än om slumpen eller närhetsprincipen får avgöra.
Ett nytt utbud av skolmöjligheter kan genom valfriheten skapas för barn med funktionshinder. Både föräldrar och de som arbetar i skolan får möjlighet att förverkliga sina idéer om hur verksamheten skulle kunna bli bättre.
Plötsligt skulle skolor kunna inrikta sig på att tillgodose behov för en grupp som idag är utestängd från all valfrihet. Skolor kan etableras och växa utan att politiska beslut lägger hinder i vägen.
Idag förekommer knappast friskolor för barn med funktionshinder – trots att det är dessa barn som har störst behov av individanpassade och kreativa undervisningsformer.
Jag ser framför mig skapandet av nya profilskolor för barn med olika slags funktionshinder, men också skapande och bevarande av specialskolor. Föräldraföreningar, organisationer och eldsjälar får nu möjlighet att förverkliga sina visioner om goda skolmiljöer för barn med funktionshinder.
Om skolornas huvudmän är staten, kommuner eller privata är ointressant, det viktiga är att alternativ av hög kvalitet växer fram.
Valfriheten, och att det finns alternativ att välja bland, är centralt för många barn och föräldrar.
Gör grundskolan flexibel.
Barn med funktionshinder måste kunna gå vidare i sin utbildning och utvecklas i sin egen takt, oavsett ålder. För många barn med svåra funktionshinder kan det finnas en skillnad mellan den fysiska åldern och hur långt man hunnit i utvecklingen. Olika kommunikationshinder gör att det kan ta längre tid att tillgodogöra sig nya saker.
Att så kan vara fallet gör att grundskolans längd måste vara flexibel, och anpassas efter varje barn. Så länge barnen lär sig och utvecklas bör de kunna få går kvar i grundskolan, vare sig den är i specialskoleform eller inte. Det är orimligt att ungdomar som fortfarande utvecklas skall hindras från att lära sig mer.
Det krävs idag särskilda beslut för att barn skall få gå kvar i sina specialskolor efter de tio obligatoriska åren. De får bara göra det om målen för grundskolan inte nåtts, och de samtidigt bedöms ha förutsättningar att klara målen. Då kan ytterligare två års skolgång beviljas. Men många av de berörda barnen kan fortsätta utvecklas i skolmiljön längre än så och alternativ finns sällan för dessa ungdomar idag.
Att grundskolan fungerar väl, är flexibel i tid och individuellt anpassad efter barnens behov är en förutsättning för att gymnasiet skall fungera bra. Det gäller ungdomar i allmänhet och i synnerhet för ungdomar med funktionshinder. Goda grundkunskaper är grundläggande för hur väl en ung människa kan tillgodogöra sig undervisningen på gymnasiet.
Ett problem värt att uppmärksamma särskilt är den rådande bristen på speciallärare och specialpedagoger i landet. Bristen är värre ju mer specialiserade kunskaper som krävs. Åldersstrukturen inom yrkeskåren uppges också vara skev. Det behövs en betydande utbildning och rekrytering av specialpedagoger de kommande åren, samt att dessa ges större möjligheter att utveckla egna verksamheter.
Många indikatorer, som en rapport från Handikappombudsmannen, men särskilt vittnesmål från enskilda föräldrar, har pekat på de problem den kommunala skolan har att erbjuda funktionshindrade barn en fullgod studiemiljö.
Ingen vet idag hur barn med funktionshinder har det i den kommunala skolan. Det finns ingen samlad bild, men däremot många berättelser om lika tydliga som allvarliga problem. Mycket tyder på att kommunernas förmåga att ge barn med funktionshinder en fullgod skoltid har svåra brister. Ju svårare ett barns funktionshinder eller kombinationer av funktionshinder är, desto sämre klarar kommunerna att möta barnets behov.
Den kommunala skolans kvalitet för barn med funktionshinder måste granskas, med avseende på både undervisningens och den sociala situationens kvalitet. Därtill krävs en ekonomisk konsekvensanalys av beslutet att stänga specialskolorna. Detta borde ha gjorts redan av Ingegerd Wärnerssons FUNKIS-utredning, men så blev inte fallet. Nödvändigt beslutsunderlag saknades därför vid stängningen av specialskolorna.
I flera år har vi begärt att detta utreds, men utan att vinna gehör hos Socialdemokraterna. Förhållandena i den kommunala skolan måste betraktas i ett barn- och föräldraperspektiv och den sociala situationen för barn med funktionshinder utförligt belysas.
Barn med funktionshinder skall kunna välja kommunala skolor, likväl som specialskolor eller andra skolor med särskild förmåga att undervisa barn i just deras situation. För att valfriheten skall vara reell måste möjligheten till boendet vid skolan tillgodoses för de barn, för vilka internatboende är nödvändigt.
Genom detta säkerställs rätt och möjlighet för barn med funktionshinder och andra särskilda behov att välja skola. Det kommer att leda till en betydande utveckling av dagens specialskolor och regionala skolor för funktionshindrade, samt till att en mängd fristående och kommunala alternativ kommer att växa fram.
Regeringen bör låta utreda detaljerna i ett system som garanterar rätten till god utbildning och valfrihet för barn med funktionshinder.
Beslutet att avveckla specialskolor bör upphävas. Statens huvudmannaskap för specialskolan bör kvarstå. När en rätt att välja skola införts för barn med funktionshinder kan en annan huvudman vara ett alternativ för landets specialskolor och regionala skolor. Föräldrar och skolans medarbetare får då möjligheter att driva skolan, under statlig kvalitetstillsyn.
|
Stockholm den 24 september 2003 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |