Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en satsning bör ske på Högskolan Dalarna och att den på sikt utvecklas mot ett universitet.
Ett attraktivt och framåt län bör och måste kunna erbjuda bra utbildningsmöjligheter. Det behövs bra utbildningsmöjligheter för att ett län skall blomstra och inte minska, befolkningsmässigt sett.
Dalarna har, vid senaste ”folkräkningen”, redovisat hyggliga siffror även om det finns en del orosmoln över vissa kommuner. Att ha en stark högskola i regionen/länet är viktigt för utvecklingen. Styrelsen för Högskolan Dalarna har tyvärr omgärdats med en ”viss turbulens” och en personlig åsikt är att skolans styrelse borde ha en mera lokal förankring. I varje fall har skolans styrelse – med undantag av vissa ”affärer” – haft en mycket låg profil, utåt sett.
En stark högskola bör alltså ha en stark styrelse! Det är inte säkert att detta mål uppnås om folk – såväl ordföranden som ledamöter – skall ”handplockas” politiskt. Det finns då, med denna politiska inriktning, risk att exempelvis en ordförande inte kan, vill eller orkar att stå upp och säga vad man tycker om exempelvis resurstilldelningen från regeringen.
Högskolan Dalarna drabbades hårt av regeringens sparbeting 2003. Den s k ”omfördelning” (finare ord för nedskärning) som gjordes under våren 2003 drabbade Högskolan Dalarna hårt även om ansvarig minister i ett frågesvar till mig pekade på att det var en indragning av pengar som skolan inte tagit i anspråk. Men skolans rektor skrev så här i ett pressmeddelande: ”Statens knappa resurser bromsar högskolans utveckling.”
Detta konstaterande gjordes efter att rektor påpekat att universitets- och högskolesektorn har utvecklats på ett fantastiskt sätt under de senaste åren:
”Högskolan Dalarna kan i dag erbjuda utbildning till mera än 10.000 studenter, dubbelt så många som 1997. Dalfolket höjer sin kompetens som aldrig förr, särskilt kvinnorna. Studenter från mera än 30 länder väljer Dalarna som studieort. 37 procent av studenterna vid Högskolan Dalarna är första generationens akademiker. Högskolan har alltså blivit den öppna högskola som riksdag och regering satt som mål.” Detta konstaterades också.
Men sparbetinget som kom blev en broms för expansionen. Rektor kommenterade alltså detta med att det bromsade utvecklingen. ”Det här blir kännbart då vi nu är i en uppgångsfas och lockar allt flera studenter till vår utbildning.”
Om detta är anledningen till det minskade intresse som nu kan noteras och som rapporteras vid skolan, inför hösten 2003, är oklart. Men om anslagen dras ned och det ges sådana signaler är detta förstås inget som är positivt för en verksamhet.
Då Dalregementet lades ned – genom ett beslut av Socialdemokraterna och Centern – utlovades en satsning på Högskolan Dalarna. Men likt andra löften så blev denna satsning en ”pappersprodukt” och regeringens klartecken till ett antal nya elevplatser – men utan att pengar skickades med – säger sitt om den s k satsningen. De 150 nya högskoleplatserna, som det så yvigt talades om, blev alltså inget annat än en pappersprodukt.
Det är som så mycket annat: Många tycks tro att då det gäller satsningar – i det här fallet utbildningar på högskolenivå – så är det enbart satsningar i storstäderna som ”ger resultat”.
Detta är kortsiktigt sett. Dessutom har det visat sig att de stora städerna – inklusive Uppsala kommun – inte klarat av att ge rimliga bostadsförhållanden till studenterna.
De planer som styrelsen för skolan presenterat – att på sikt utveckla skolan till ett universitet – bör tas på allvar.
Jag vill se en utveckling av Högskolan Dalarna mot ett universitet, oavsett om det skall ta tre, fem eller sju år.
|
Stockholm den 16 september 2003 |
|
|
Rolf Gunnarsson (m) |