Skolans viktigaste uppgift är att förmedla kunskap. För att möjliggöra det krävs kompetenta lärare, en stimulerande arbetsmiljö samt arbetsro och trygghet. Kristdemokratisk skolpolitik har sin grund i kunskap, ansvar och trygghet. Alla tre delar måste fungera för att vi ska få en kvalitativ skola. Kristdemokraterna vill att lärlingsutbildning skapas inom ramen för ett eget nationellt program. Den ska vara nära knuten till det lokala näringslivet. Vi vill stärka den gymnasiala och eftergymnasiala yrkesutbildningen genom att skapa en yrkeshögskola.
För att höja kvaliteten vill vi att godkänt i alla kärnämnen ska vara ett krav för att få ut en gymnasieexamen. Vi vill ha fler betygssteg och att kursbetygen slopas till förmån för ett nytt mer ämnesorienterat betygssystem. Fristående skolor ska ha samma spelregler som kommunala. Vi vill att fristående skolor ska ha rätt att starta individuella program. Vi lägger fram konkreta förslag för att komma åt mobbningen på våra skolor, och vi ställer hårdare krav på bättre ordning och mer arbetsro.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Inledning 5
5 Kunskap i en skola som utgår från elevens behov 6
5.1 Yrkesutbildning 7
5.2 Gymnasial lärlingsutbildning 7
5.3 Lokalt samråd 8
5.4 Arbetsplatsförlagt lärande 9
5.5 Kommunens ansvar för unga utanför gymnasiet 9
5.6 Det individuella programmet 10
5.7 Högskolebehörighet 10
5.8 Yrkeshögskola 11
5.9 Helhetsperspektiv på utbildning 11
6 Med kunskapen i centrum 12
6.1 Betyg 12
6.2 Gymnasieexamen 13
6.3 Gymnasiearbete 14
6.4 Nationell likvärdighet 14
6.5 Ämnen och kurser 14
6.6 Företagarprogram 15
6.7 För många perspektiv 15
6.8 Moderna språk 16
7 Elevens valfrihet 16
7.1 Frisök 16
7.2 Fristående skolor 17
7.3 Utbildning på entreprenad 17
7.4 Inackorderingstilläggen 18
7.5 Syokonsulenter 18
8 Antagning till gymnasium och högskola 18
8.1 Betyg som urvalsinstrument till gymnasieskolan 18
8.2 Betyg som urvalsinstrument för högre utbildning 18
9 En trygg skola för både elever och lärare 19
9.1 Tryggheten i värdegrunden 19
9.2 Mobbning 20
9.3 Ansvar ger trygghet 21
9.4 Arbetsro 21
10 En skola där lärarna trivs 22
10.1 Läraren 22
10.2 Skolledning 23
10.3 Snedrekrytering 24
10.4 Elever med behov av särskilt stöd 25
10.5 Elevhälsan 25
10.6 Elevinflytande 25
11 Genomförande, uppföljning och utvärdering 26
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärlingsutbildningens utformning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det arbetsplatsförlagda lärandet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finansieringssystem för vidgat arbetsplatsförlagt lärande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en yrkesutbildningsdelegation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den utlandsförlagda utbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunernas ansvar för ungdomar under 20 år som saknar gymnasieutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lagreglering av likvärdigheten mellan individuella program tidigareläggs till den 1 juli 2005 samt förslag om finansiering av densamma.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av översynen av de eftergymnasiala yrkesutbildningarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett helhetsperspektiv på utbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppmuntra olika examinationsformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fler steg i betygssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utformningen av ämnesbetygen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kraven för gymnasieexamen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gymnasiearbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationella prov i samtliga kärn- och karaktärsämnen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om historieämnets omfattning för de elever som i dag läser historia.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kärnämneskursen i historia.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda insatser i gymnasieskolan för att upplysa om kommunismens illdåd mot mänskligheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla religionskunskapsämnet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt nationellt program med speciell inriktning på företagande och entreprenörskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om perspektiven i gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förslag till förändrade tillträdesregler till högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de moderna språkens ställning i gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elever parallellt skall kunna läsa kurser på olika skolor i samverkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ersättningsmodellen för frisök.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en uppföljning av modellen av frisök.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fristående gymnasieskolors möjlighet att erbjuda det individuella programmet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inackorderingstillägget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om antagningskriterier till gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att varje skola i sin kvalitetsredovisning skall redogöra för hur arbetet med värdegrundsfrågorna fungerar och utvecklas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot mobbning i gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett ansvarskontrakt i gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de individuella studieplanerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regler för varje skola för att möjliggöra arbetsro.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att bryta snedfördelning vad gäller kön och den sociala snedrekryteringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra kontakterna mellan gymnasielärarna och forskningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvecklingssamtal med omyndig elevs föräldrar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokala styrelser för gymnasieskolor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad samverkan mellan grundskolan och gymnasieskolan samt mellan gymnasieskolan och högskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lagstadgad miniminivå för elevinflytande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utarbetande av måldokument för elevinflytandet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att elevrådsarbete skall anges som merit i slutbetyget från gymnasieskolan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föräldrar skall underrättas vid omyndig elevs frånvaro i gymnasieskolan.
Riksdagen beslutar om ändring i skollagen (1985:1100) i enlighet med vad som i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finansieringsprincipen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning och utvärdering av förändringarna i gymnasieskolan.
I gymnasieskolan förbereds eleverna inför de sista stegen ut i vuxenlivet. Där läggs grunden för vidare studier eller yrkesarbete. Gymnasieskolan är den skolform som genomgått de största strukturförändringarna under de senaste tio åren. En rad reformer i program- och inriktningsstrukturen har genomförts och även betygssystemet har förändrats. I dag börjar de allra flesta, långt över 90 procent av varje årskull, i gymnasiet. Samtidigt har gymnasieskolans utbildningar blivit allt mer homogena. Skillnaderna mellan de olika programmen minskar och de teoretiska kraven ökar. Det har lett till att många elever slås ut och att andra inte lär sig det de ska. I dag lämnar var fjärde gymnasieelev skolan utan fullständiga betyg och det individuella programmet har blivit skolans största. Allt detta har skapat nya utmaningar. Trots bristerna har lärare och andra vuxna i gymnasieskolan enträget arbetat vidare med att skapa bra förutsättningar för elevens lärande i vardagen. Problemen går att lösa. Tillsammans kan lärare och övrig personal, elever, föräldrar och politiker skapa en gymnasieskola för framtiden.
Gymnasieskolan behöver precis som regeringen anför i propositionen utvecklas och kvaliteten höjas, så att fler elever når de gemensamma målen och därmed får de kunskaper som krävs för personlig utveckling, aktivt deltagande i ett demokratiskt samhällsliv, ett utvecklande arbetsliv, vidare studier och ett lärande under hela livet. Framtidens gymnasieskola måste bättre än dagens svara mot de krav som det moderna samhället ställer på såväl breda kunskaper som hög specialisering. Det är dags att komma till rätta med en del av bristerna i programgymnasiet. Tyvärr fallerar regeringen i flera av de intentioner som anges i propositionen.
Kristdemokraterna vill se en ny politik för gymnasieskolan byggd på kunskap, ansvar och trygghet. Under flera år har vi drivit flera av de förslag som ingår i den föreliggande propositionen. Det handlar t.ex. om att uppgradera yrkesutbildningarna och utveckla en genuin lärlingsutbildning, införa en gymnasieexamen och göra historia till kärnämne. Det är bra att Socialdemokraterna och deras stödpartier Vänstern och Miljöpartiet efter många års motstånd ställt sig bakom dessa tankar. Men de faktiska förslagen i propositionen är otillräckliga. Propositionen består av ett lappande och lagande i stället för de reformer som krävs för att höja kunskapsnivån och hindra utslagningen av elever. Att kalla propositionen ”Kunskap och kvalitet” är ett önsketänkande eftersom konkreta förslag lyser med sin frånvaro på flera områden. Dessutom saknas det helhetstänkande som är nödvändigt för att kvalitetssäkra hela utbildningssystemet. I Gymnasiekommitté 2000 som föregick propositionen föreslogs stora strukturella förändringar av gymnasieskolan. Dessa förslag har skapat stor oro i gymnasieskolan. Även om det är bra att gymnasieskolan nu slipper de långtgående strukturella förändringar med nya och breda ingångar som gymnasiekommittén ville genomföra, innebär propositionen att inte heller de insatser som behövs för att utveckla kvaliteten sätts in. Priset för detta betalas ytterst av eleverna.
Sammantaget är gymnasiepropositionen en besvikelse. Skarpa förslag saknas, statushöjningen för yrkesprogrammen förskjuts till utredningar och det individuella programmet får vänta minst två år innan förbättringar sker.
Kristdemokraterna menar att den mest centrala uppgiften för gymnasieskolan självklart ska vara att ge eleverna de kunskaper de behöver för livet. I dag börjar i stort sett samtliga elever i gymnasieskolan. Det ställer stora krav på såväl gymnasieskolans organisation som undervisningsmetoder om också alla ska fullfölja studierna.
En viktig uppgift är att ta hänsyn till elevers skilda behov och intressen. I läroplanen för gymnasieskolan definieras kunskap övergripande såsom fakta, förståelse, förtrogenhet och färdighet. Denna kunskapssyn behöver utvecklas ännu mer i skolans alla ämnen. På så sätt stimuleras elevernas utveckling mer än i en statisk faktafixerad skola.
Gymnasieskolan måste anpassas till form och innehåll för att möta eleverna på rätt nivå. Målsättningen måste vara tydlig, både vad gäller utbildningsmål och möjligheter till studier eller yrkesarbete efter genomgången gymnasieutbildning.
Kommunens uppdrag är inte i första hand att själv producera gymnasieutbildning utan att tillhandahålla ett stort utbildningsutbud av hög kvalitet för sina elever. Att hitta rätt, att kunna jämföra och bedöma kvalitet är viktigt för eleven och föräldrarna.
I propositionen slår regeringen äntligen fast att en grundläggande yrkesutbildning med hög kvalitet är nödvändig för att möta såväl samhällets som individens behov. Den grundläggande yrkesutbildningen bör ge dels generella kompetenser inklusive kärnämnen, dels specialistkunskaper av en sådan omfattning att elevens kompetens svarar mot arbetslivets krav. Arbetsmarknadens parter har möjlighet att utveckla former för och att sluta avtal om färdigutbildning eller introduktionsutbildning vid inträde på arbetsmarknaden efter gymnasieskolan inom de sektorer av arbetsmarknaden som saknar sådana avtal. Regeringen avser enligt propositionen att bidra till en sådan process genom att tillsätta en yrkesutbildningsdelegation med uppgift att bl.a. underlätta övergången mellan gymnasieskola och arbetsliv. Tanken är enligt regeringen att en gymnasial lärlingsutbildning ska utvecklas som ett attraktivt och valbart alternativ inom gymnasieskolan vid sidan av den gymnasiala yrkesutbildningen. Det är beklagligt att regeringen väljer denna lösning i stället för att som Kristdemokraterna föreslår låta lärlingsutbildningen formas i ett eget program. Det är en stor besvikelse att inte ett genomarbetat förslag kring hur yrkesutbildningen kan stärkas och hur elever kan erbjudas en fullgod lärlingsutbildning med lokal utformning i nära samarbete med näringslivet finns med i propositionen. Nu föreslås Skolverket få i uppdrag att utreda och lämna förslag till närmare utformning och reglering av denna lärlingsutbildning. Vad det arbetet kommer att leda fram till vet vi inte i dag. Kristdemokraterna förespråkar i stället att ett nytt och särskilt lärlingsprogram med egen timplan inrättas.
Frågan är också vad yrkesutbildningsdelegationen innebär. Om det rör sig om en ny myndighet avvisar Kristdemokraterna förslaget. Enligt Ekonomistyrningsverket finns det 272 myndigheter i Sverige. Sverige har på fyra år fått femtio nya småmyndigheter. Staten skulle kunna spara flera hundra miljoner kronor årligen och öka effektiviteten genom att sanera bland alla småmyndigheter. Det är inte fler myndigheter och utredningar svensk gymnasieskola behöver utan konkreta verktyg för att höja kunskapsnivån, stärka kvaliteten och hjälpa elever med studiesvårigheter. Kristdemokraterna menar att arbetet med att stärka yrkesutbildningen kan utföras av en befintlig myndighet på området, t.ex. Skolverket eller Myndigheten för skolutveckling.
Kristdemokraterna föreslår en ny lärlingsutbildning som bildar ett eget tydligt program inom gymnasieskolans ram. Det är viktigt också för identitetsskapandet, att alla gymnasieelever får vara stolta över sina val och den kunskap och det yrke som de ser som sin framtid. Till skillnad mot regeringens förslag där lärlingsutbildning finns inom yrkesutbildningsprogrammen, bildar lärlingsutbildningen i Kristdemokraternas förslag ett eget program med hög kvalitet och status. Inom ramen för lärlingsprogrammet kan det sedan finnas en mängd olika inriktningar gentemot olika yrken och branscher.
I en modern, flexibel lärlingsutbildning måste skola och arbetsliv dela på ansvaret för utbildningen. Genom att samarbeta med arbetslivet kan utbildningen hålla den standard som branscherna kräver. Den som är intresserad av ett visst område engagerar sig betydligt mer och blir mer kreativ. En lärlingsutbildning kan vara en väg att ge gymnasieeleven bred kännedom om arbetsinnehåll och moderna metoder och kunskaper för att kunna utföra ett arbete med kvalitet.
Lärlingsutbildningen ska ge en gedigen yrkesutbildning. Fullföljd lärlingsutbildning ska i vår modell ge behörighet till yrkeshögskola. Lärlingsutbildningen ska utformas lokalt och i samarbete med näringens företrädare, inklusive fackförbund och skyddsombud, med ett nationellt perspektiv för att skapa en god utbildning för både samhället och den enskilde. Praktik bör varvas med teori redan första terminen. Eleven ska dock betraktas som elev under hela utbildningstiden. Skolan är alltså huvudman för hela utbildningen oavsett var den är förlagd. De teoretiska delarna ska knytas till praktik i möjligaste mån. Teorin ska ge goda generella baskunskaper. Fördelningen bör vara två tre dagar av teori respektive praktik per vecka. För att inte splittra praktiktiden i företagen är det viktigt att de teoretiska ämnena läses koncentrerat till några dagar i veckan. Skolan svarar för handledning till kontaktpersonerna på företagen. Samarbetet byggs upp och utformas flexibelt efter lokala förutsättningar och strategier. Genom att praktiken börjar så tidigt ges stora möjligheter för eleven att bedöma om det valda yrket är det rätta.
Företagen ska sträva efter att ge eleverna en så ”bred” yrkeskompetens som möjligt. De ska självfallet inte tvingas anställa eleven/lärlingen efter avslutad utbildning, men erfarenheten visar att lärlingar ofta erbjuds anställning. Eleven/lärlingen får en viss ersättning från företaget enligt ”lärlingsavtal” i relation till den insats som görs i produktionen, förslagsvis från och med andra året. Alla elever med avslutad utbildning ska ha behörighet till fortsatt utbildning på yrkeshögskola och möjlighet att komplettera betygen för att meritera sig för akademisk högskoleutbildning.
Antalet ungdomar som genomfört en lärlingsutbildning inom ramen för ett individuellt program har varit konstant lågt. Hösten 2002 anordnades lärlingsutbildning för sammanlagt 102 elever, varav 46 gick år 1. Kristdemokraterna ser positivt på regeringens bedömning att lärlingsutbildning med anställning bör behållas. Det är viktigt för att skapa förutsättningar som möter alla elevers olika behov. Däremot är det angeläget att denna form får en ökad uppmärksamhet, exempelvis via yrkesvägledare i grundskolan, så att fler ges möjlighet att hitta till denna utbildningsform.
Skolan och näringslivet behöver fasta former för samverkan där effektiva arbetsmetoder, kontinuitet och engagemang är grundpelare. Företagen med sin moderna utrustning och sitt uppdaterade kunnande är en nödvändig del i arbetet med att skapa en modern lärlingsutbildning. Om en samverkan byggs upp, baserad på att näringsliv och skola möts på lika villkor, kommer arbetsformerna att bli effektiva och intresset stort från bägge håll. En samordning av resurserna mellan skola och näringsliv är en förutsättning för att Sverige ska kunna förse såväl elever som näringsliv med en yrkesutbildning värd namnet. Kristdemokraterna instämmer därför huvudsakligen i propositionens förslag i denna del.
Samverkan mellan skola och arbetsliv behövs för att eleven ska hitta rätt på en arbetsmarknad som förändras och blir alltmer kunskapsintensiv. Samverkan med arbetslivet bidrar till att utbildningen håller hög kvalitet och ligger i fas med arbetslivets förändring.
Kristdemokraterna är positiva till arbetsplatsförlagt lärande men är kritiska till propositionens förslag om formerna för detta. Redan i dag finns i många kommuner problem att anordna APU-platser, och det kan till och med uppstå konkurrens med högskoleutbildningar genom att antalet praktikhandledare är för få. För att säkerställa ett tillräckligt stort utbud av arbetsplatsförlagt lärande behövs ett finansieringssystem som skapar tillräckligt många platser med godtagbar kvalitet. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om detta.
I propositionen uttrycks den i och för sig lovvärda ambitionen att fler elever bör ges möjlighet till utlandsförlagd praktik och utbildning. Det finns dock ingen analys av utfallet i termer av utnyttjandegrad m.m. av det statliga stöd som regeringen införde 2002 som komplement till EU:s utbildningsprogram Leonardo da Vinci. Det gör att det är svårt att ta ställning till om regeringens bedömning är riktig. Regeringen bör återkomma med de initiativ som behövs.
Före 1992 reglerades det kommunala uppföljningsansvaret i skollagen. I den tidigare regleringen angavs ett antal åtgärder som kommunen var skyldig att erbjuda de ungdomar som inte hade fast anställning eller studerade i gymnasieskolan. Varje år lämnar ett antal elever gymnasiet utan att någon vet vad de gör i stället. I dag saknas uttryckliga föreskrifter om kommunernas ansvar för dem som lämnat gymnasieskolan under pågående studier.
Enligt Skolverket medför reglernas nuvarande utformning en risk att de ungdomar som står utanför gymnasieskolan tappas bort. Avsikten med förändringen i lagstiftningen var inte att minska kommunernas uppföljningsansvar, utan att få en närmare samverkan mellan de insatser som görs för ungdomar som inte går en reguljär gymnasieutbildning och gymnasieskolan i övrigt, i syfte att få så många som möjligt att fullfölja en gymnasieutbildning.
Kristdemokraterna anser att det liksom hittills bör vara en kommunal angelägenhet att stödja och stimulera alla ungdomar under 20 år som saknar en gymnasieutbildning att påbörja och fullfölja en utbildning. Utredningen ”Unga utanför” föreslog att kommunen ska bli skyldig att följa upp de ungdomar under 20 år som inte är inskrivna på gymnasiet. Kristdemokraterna tycker detta är ett bra förslag och kräver att regeringen skyndsamt återkommer med förslag i enlighet med utredningens förslag.
Gymnasieskolan ska möta alla elevers förutsättningar, behov och intressen. Betygen ska fortsatt vara en grund för urval till gymnasieprogram. Det är samtidigt viktigt att hitta lösningar för dem som av olika anledningar inte får plats på ett nationellt program. Vi vill därför att det individuella programmet ska finnas kvar. Emellertid är det viktigt att fortsätta utveckla de nya former för IV som provats, t.ex. PRIV. Studier på det individuella programmet ska vidare framförallt motivera och förbereda för ett nationellt eller specialutformat program. På IV följer alla en individuell planering där det kan ingå teori och/eller praktik samt vägledning. I vissa fall kan studierna på IV kombineras med utbildning på ett nationellt program. Det individuella programmet garanterar att personal finns till hands för elever med behov av särskilt stöd samt för elever som av olika anledningar inte klarat behörigheten för att bli antagna i gymnasieskolan.
Det är likväl ett fatalt misslyckande att detta program blivit ett av de största. Det som var tänkt som en sista utväg har blivit en huvudfåra. I propositionen föreslås att elever på individuella program ska ges utbildning på heltid och i en omfattning som är likvärdig med utbildning som erbjuds på nationella program. Lagregleringen av detta föreslås träda i kraft den 1 juli 2006. Det är bra att det blir en förändring men det är anmärkningsvärt att eleverna på detta program ska behöva vänta i två år innan kvalitetsarbetet påbörjas. Ytterligare två årskurser hinner alltså passera utan någon förbättring med fortsatt utslagning som följd.
Kristdemokraterna anser att lagregleringen ska träda i kraft den 1 juli 2005. Regeringen bör återkomma med förslag till finansiering i höstens budgetproposition.
I dag ska alla gymnasieprogram leda till s.k. allmän högskolebehörighet. Denna regel innebär att eleverna ges en falsk bild av verkligheten och de krav som i praktiken finns för att bli antagen till högskolan. Kristdemokraterna önskar som framgått även att tillträdesreglerna till högskolan generellt sett ska ses över. Allt fler inser att den allmänna behörigheten inte är tillräcklig för att få tillgång till högskolestudier. För att bli antagen till grundläggande högskoleutbildning krävs i princip att sökanden dessutom har en särskild behörighet.
Kristdemokraterna har under flera år kritiserat den s.k. allmänna högskolebehörigheten. I den modell vi förespråkar får mångfalden blomma i gymnasieskolan. I vår modell ska varje program leda till en gymnasieexamen men innehållet i examen, framförallt karaktärsämnena, varierar utifrån programmets mål och timplan. Examen på naturvetenskapligt program innehåller till exempel självklart andra karaktärsämnen än en examen på barn- och fritidsprogrammet. Det innebär att gymnasieexamen från olika program med sina varierande innehåll ger behörighet till olika högskole- eller yrkeshögskoleutbildningar. En flexibel och väl utbyggd vuxenutbildning borgar för att den som efter gymnasieexamen vill ändra inriktning har goda möjligheter att göra det.
Regeringen anser i propositionen att behovet av eftergymnasiala yrkesutbildningar av olika längd och specialiseringsgrad bör följas upp. Riksdagen har också den 3 april 2004 i enighet beslutat uttala att en samlad översyn bör göras av de eftergymnasiala yrkesutbildningarna. Kristdemokraterna förutsätter att en parlamentariskt sammansatt utredning tillsätts med ett öppet mandat att föreslå de förändringar som behövs. Vår utgångspunkt är att det är dags att samla alla kvalificerade yrkesutbildningar under ett tak, i en yrkeshögskola. Då kan kvaliteten i den kvalificerade yrkeskunskapen utvecklas och en tydligare identitet skapas. Yrkeshögskolan ska lokaliseras i anslutning till de regionala högskolorna och precis som den traditionella högskolan bestå av längre program och kortare kurser. I en sådan modell finns alla möjligheter att skapa yrkshögskolekurser även för pojkdominerade gymnasiala yrkesutbildningar som i dag inte leder vidare till högskolan.
Kristdemokraterna efterlyser ett paradigmskifte när det gäller synen på utbildning. Människan, inte institutionerna, måste stå i centrum. Samarbetet mellan grund- och gymnasieskolan samt gymnasieskolan och högskolan behöver utvecklas. En gemensam utgångspunkt i elevens bästa krävs så att nödvändig information kan föras över och samverkan underlättas. Det är angeläget att skapa kontaktytor mellan skolformer, till exempel genom gemensam kompetensutveckling. Studie- och yrkesvägledare är en viktig länk i arbetet med att överbrygga klyftorna mellan olika utbildningsnivåer. Regeringen bör återkomma med förslag om samverkan mellan de olika nivåerna för att underlätta för eleverna att få sammanhang och överblick över sin utbildning.
I ett mål- och kunskapsrelaterat system är betyget ett kvitto på dokumenterad kunskap. Stegen i betygsskalan får emellertid inte vara för glesa om betygssystemet ska medverka till att motivera eleven att försöka uppnå nästa steg. Om instrumentet är alltför trubbigt mäter det inte heller det som det är tänkt att mäta och informationen som betygen ska ge blir därigenom bristfällig. Dagens system bör därför kompletteras så att det får sex steg.
Betyg handlar om att ge eleverna återkoppling på det arbete de lagt ner. Det är viktigt att betygen som komplement till de utvecklingssamtal som ska ske mellan lärare och elever i samtliga kurser ger eleverna ett kvitto på uppnådda kunskaper i förhållande till kunskapsmålen. Betygen ger också en viktig beskrivning av elevernas kunskaper för föräldrar, potentiella arbetsgivare och utbildningsinstanser. Självklart ska betygen sättas så att de beskriver elevens hela kunskapsmassa sett utifrån den kunskapssyn som enligt läroplanen ska råda i gymnasieskolan.
Utvärderingar har visat att en oproportionellt stor del av undervisningstiden för en kurs används för kunskapskontroll. Enligt Skolverkets utvärderingar förlitar sig lärare i hög grad på skriftliga prov för att bedöma elevernas kunskaper. För många elever innebär de många kursproven en ökad stress. Läroplanen för gymnasieskolan är tydlig: Läraren ska vid betygssättningen utnyttja all tillgänglig information om elevens kunskaper i förhållande till kraven i kursplanen, beakta även sådana kunskaper som en elev tillägnat sig på annat sätt än genom den aktuella undervisningen, beakta såväl muntliga som skriftliga bevis på kunskaper och göra en allsidig bedömning av kunskaperna och därvid beakta hela kursen. Skolverket bör ges i uppdrag av regeringen att utforma olika examinationsformer.
Under våren 2000 var betygssättningen föremål för Skolverkets kvalitetsgranskning. Utbildningsinspektörerna pekade på brister vad gäller likvärdighet och rättvisa samt betonade behovet av fortbildning och insatser i frågor som rör hur styrdokumenten ska förstås och tolkas. Erfarenheterna visar både positiva och negativa effekter av kursutformningen och kursbetygen. Till det positiva hör att eleverna snabbt får återkoppling och därmed kan bli mer motiverade i sina studier eller vid behov snabbt få stöd, att kurserna är lätta att bygga på och att det är förhållandevis lätt att byta program och skola. Elever upplever också att det är positivt att de kan lägga avklarade kurser bakom sig. De nackdelar som redovisas i kvalitetsgranskningen är främst att många små kurser gör att gymnasieutbildningen upplevs som fragmentiserad, att helheten går förlorad och att progressionen i elevernas kunnande blir osynlig. Ett misslyckande i början av studierna följer eleverna och syns i slutbetyget, även om kunskaperna fördjupats och breddats i senare kurser.
I den kursutformade gymnasieskolan sätts betyg på varje kurs. En elev som lämnar gymnasieskolan med ett fullständigt slutbetyg har i genomsnitt ett trettiotal kursbetyg samt betyg i projektarbete. En elev kan till exempel ha upp till fem betyg i matematik. Betygssättningen i enskilda kurser har visat sig vara stressande för eleverna och helheten och fördjupningen i kunskaperna riskerar att gå förlorade. Kristdemokraterna anser därför i likhet med regeringen att en övergång från kursbetyg till ämnesbetyg bör ske men i stället för regeringens förslag att ämnesbetyg sätts vid slutet av studierna så förespråkar Kristdemokraterna en modell där betyg sätts efter varje avslutad kurs och att kursbetygen sedan vägs samman till ett ämnesbetyg. Detta ämnesbetyg viktas sedan mot andra ämnesbetyg utifrån de ingående kursernas svårighetsgrad och poängtal för att få fram ett medelvärde i slutbetyget.
Sverige är det enda europeiska land som saknar en gymnasieexamen. Kristdemokraterna har krävt att en gymnasieexamen ska införas för alla program och dokumentera såväl den generella som den specialiserade kunskap gymnasieeleven uppnått. Gymnasieexamen tydliggör vilket resultat och vilken kompetens eleven uppnått och är härigenom ett sätt att kvalitetssäkra utbildningen.
Regeringen lägger nu ett förslag som innebär att elever som tillgodogjort sig gymnasieskolans utbildning ska få gymnasieexamen. För gymnasieexamen ska krävas att eleven har lägst betyget godkänt i minst 90 procent av de gymnasiepoäng som fordras för en fullständig studiegång (2 250 poäng av 2 500 poäng) inklusive godkänt betyg i gymnasiearbetet. Högskoleverket menade i sitt remissvar över Gymnasiekommitté 2000 att en examen också bör säkerställa att eleverna har godkänt i Svenska B alternativt Svenska som andraspråk B och Engelska A. Vidare framför de att regeringen bör överväga att införa krav på godkänt i kärnämneskurserna matematik och samhällskunskap.
Kristdemokraterna menar att regeringen åter igen sätter kvantitet framför kvalitet i gymnasieskolan. Vi anser att lägst betyget godkänt i kärnämneskurserna och i gymnasiearbetet ska krävas för att få examen. Vi kräver alltså samma poängtal som regeringen för en gymnasieexamen men vi vill kvalitetssäkra den genom att kräva minst godkänt i alla kärnämnen. Undervisningen i kärnämnena ska vara varierande och flexibel i förhållande till elevernas förutsättningar och behov. Kristdemokraterna föreslår därför att propositionens förslag till nytt fjärde stycke i skollagen (1985:1100) 5 kap 4 c § istället bör ges följande lydelse:
Bevis om gymnasieexamen skall utfärdas till den elev som fullföljt hela utbildningen på ett nationellt program eller specialutformat program och som därvid – fått minst betyget godkänt i kärnämneskurserna och på gymnasiearbetet samt – därutöver uppfyllt kurskraven på kurser omfattande minst 1 350 poäng.
Genom att införa ett gymnasiearbete, som ersätter dagens projektarbete, säger sig regeringen vilja förstärka kvaliteten i svensk gymnasieutbildning. Godkänt betyg i gymnasiearbetet blir en del i det som i propositionen föreslås utgöra en gymnasieexamen. Regeringen menar att gymnasiearbetet genom kopplingen till gymnasieexamen och till programmålen får en annan karaktär än dagens projektarbete. Det nya gymnasiearbetet blir ett viktigt kvalitetsinstrument för att visa att målen för utbildningen har uppnåtts. Inte minst gäller detta för elever på yrkesutbildningar. Gymnasiearbetet ska såsom det nuvarande projektarbetet omfatta 100 poäng. Propositionen nämner dock inte hur erfarenheterna från projektarbetet ska tas tillvara vid införandet av gymnasiearbetet. Eftersom projektarbetet i gymnasieskolan inte utvärderats menar Kristdemokraterna att det är intressant att veta vilka erfarenheter som finns. Regeringen bör i direktiv till Skolverket om genomförandet av gymnasiearbetet stadga att erfarenheterna från projektarbetet ska integrereras i det fortsatta utvecklingsarbetet.
För att få vägledning när det gäller bedömning av kunskaper fyller de nationella proven en viktig funktion men de kan också ses som hjälp för den enskilde elevens egen utvärdering av sitt arbete. Kristdemokraterna anser att nationella prov ska genomföras i samtliga kärn- och karaktärsämnen. Endast lokala kurser ska vara undantagna från nationella prov. Det diagnosmaterial och de prov som ingår i det nationella provsystemet ska dels kunna användas för att ta reda på elevens starka och svaga sidor, dels kunna hjälpa läraren vid en bedömning av om uppställda mål har nåtts och som ett stöd inför betygssättningen. Nationella prov har och bör få en än större uppgift som styrmedel för en likvärdig betygssättning i hela landet. De nationella proven ska utformas på så sätt att elevens alla kunskaper kan prövas.
Kunskapen om våra historiska rötter har i dag dokumenterade brister. Historia som eget ämne ingår endast i de natur- och samhällsvetenskapliga programmen. Skolverkets granskning ”Undervisning i 1900-talets historia” (1999) visade att omkring 40 procent av gymnasieskolans elever inte hade någon undervisning alls i ämnet. Detta är mycket allvarligt eftersom historia är en viktig del av vårt kulturarv. Kristdemokraterna menar att den nuvarande situationen är oacceptabel och har därför drivit kravet att historia bör bli ett kärnämne vilket nu glädjande nog föreslås i regeringens proposition. Som vi tolkar propositionen får detta inte innebära en minskad omfattning av ämnet på de studieförberedande program där ämnet redan i dag är obligatoriskt. Det är angeläget att riksdagen uttalar att det nya kärnämnet inte får leda till en försämring av historiekunskaperna för de elever som i dag läser historia i gymnasieskolan. Vidare bör det slås fast att de 50 poäng som den nya kärnämneskursen i historia kommer att omfatta inte får reducera blocket av kärnämneskurser utan i stället ska tas från det poängantal som det individuella valets timplan nu förfogar över.
Eleverna har visat särskilda brister i kunskaperna om 1900-talets historia. De flesta ungdomar har goda kunskaper om nazisternas brott under andra världskriget men det är betydligt färre som känner till de brott mot mänskligheten som genomförts av kommunistiska regimer över världen. Händelserna under 1900-talet har varit av avgörande betydelse för vårt samhälle. Undervisningen om 1900-talets historia med fokus på de samhällsförändringar som rör idéhistoria, ideologier, kultur och migration måste därför prioriteras.
Religionskunskapens roll som kärnämne bör utvecklas. Ämnet är en naturlig förankringsbas för värdegrundsarbetet. Precis som svenskämnet behövs för svenskkunskaperna krävs ett religionsämne som både fokuserar kunskaper om olika religiösa traditioner och samtidigt stimulerar elevernas arbete med en egen livssyn. Religionskunskapsämnet behöver utvecklas än mer i denna riktning. Kristendomens betydelse som bas för svensk kultur och tradition kan inte överskattas. Skolan har en uppgift att ge alla elever kännedom om vårt kulturella arv. Kristdemokraterna anser att kristendomen bör ha en särställning i religionsundervisningen.
Kristdemokraterna anser vidare att det i samarbete med näringslivet borde inrättas ett nationellt program med speciell inriktning på företagande och entreprenörskap. Det ligger i linje med det entreprenörskapsperspektiv som regeringen i propositionen säger sig vilja införa. Ett sådant program bör inrikta sig på samarbete mellan små, medelstora och stora företag inom samhällets alla sektorer. I ett företagsinriktat program måste tonvikt läggas på elevernas kreativitet och kapacitet att planera och genomföra egna projekt.
I dag finns i läroplanen fyra perspektiv som ska prägla undervisningen i gymnasieskolan, nämligen ett etiskt perspektiv, ett miljöperspektiv, ett internationellt perspektiv och ett historiskt perspektiv. Utöver dessa föreslås i propositionen fyra ytterligare perspektiv, nämligen ett genusperspektiv, ett naturvetenskapligt perspektiv, ett entreprenörskapsperspektiv och ett internationaliseringsperspektiv. Kristdemokraterna anser att det är tveksamt om så många som åtta perspektiv kan läggas på undervisningen utan att det blir en innehållsstyrning som lärare får mycket svårt att leva upp till. Vidare menar vi att det etiska perspektivet utifrån värdegrunden i sig implicerar ett genusperspektiv, då jämställdhet är en konsekvens av värdegrunden. I propositionen föreslås dessutom att Skolverket ska få mandat att om verket så finner lämpligt komplettera med ytterligare perspektiv. Kristdemokraterna anser att inga ytterligare perspektiv ska tillföras förrän en utvärdering gjorts av hur de nuvarande fyra perspektiven påverkat och fått genomslag i utbildningen.
Den nuvarande kursutformningen av gymnasieskolan tycks ha inneburit att många elever valt bort språk. Kristdemokraterna ser med oro på denna utveckling. Språkkunskaper i flera språk än engelska är avgörande för rörligheten i Europa, såväl för arbete och studier som för resor och handel. Språkkunskaper bidrar också till att utveckla förståelse, respekt och tolerans för andra kulturer. Det är därför önskvärt att fler elever utvecklar och fördjupar sina språkkunskaper. Vidare bör regeringen via myndigheterna på området initiera ett arbete för att stärka språkens ställning i gymnasieskolan. Tillträdesutredningen har en del intressanta förslag, som kan gynna de moderna språkens ställning. Regeringen måste skyndsamt lägga fram förslag i frågan eftersom tillträdesreglerna till högskolan har så tydlig koppling till gymnasieskolan.
För Kristdemokraterna är det viktigt att gymnasieskolan ger ett rikt utbildningsutbud som svarar mot olika elevers individuella behov. För att uppfylla detta mål krävs samverkan inte minst mellan de mindre kommunerna. Det är viktigt att kommunerna i sin planering samverkar så att olika valmöjligheter för eleven finns inom rimligt avstånd. Det kan innebära att kommuner går samman i regioner som utgör ett gymnasieområde för eleverna. Exempel finns i både Göteborgregionen, Kalmar län och Stockholms län.
Konkurrens leder till en högre kvalitet. Kristdemokraterna stöder förslaget att införa frisök i hela landet i mån av plats. På så sätt skapas incitament för skolorna att locka elever från hela landet. Denna konkurrens kan leda till bättre kvalitet på undervisningen. För att inte elever ska behöva flytta land och rike runt mot sin vilja anser vi dock att det är rimligt att de elever som bor inom kommunen har företräde till hemkommunens gymnasieskola. Finns platser över bör elever från hela landet kunna antas. Kristdemokraterna anser alltså i likhet med regeringen att så kallat frisök bör införas och stöder i huvudsak förslaget till finansieringsmodell. Till skillnad från regeringen anser vi dock att en kommun som anser sig orättvist behandlad ska ha rätt att överklaga beslut om ersättning till Skolverket. Regeringen bör således återkomma med förslag till finansieringssystem i enlighet med den principen. Vidare bör en uppföljning av modellen med frisök göras efter tre år för att se vilka konsekvenser för enskilda kommuner som systemet gett upphov till.
Rätten att välja skola är grundläggande i en demokrati och allt fler elever väljer en fristående skola framför en kommunal. Många fristående skolor drivs med alternativa och nyskapande pedagogiska metoder. I vissa fall kan det göra skolorna väl lämpade att ta emot elever utan studiemotivation och som av olika anledningar har svårt att klara de nationella gymnasieprogrammen. Det är dock inte tillåtet för fristående gymnasieskolor att driva det individuella programmet. Vi anser att det är en orimlig begränsning som bör tas bort. Samma sak gäller vuxenutbildningen där vi anser att också fristående aktörer ska få chansen att bidra med sitt kunnande för att skapa högre kvalitet och en större mångfald.
Vi vill också se den ökade konkurrensen mellan fristående skolor och kommunala gymnasieskolor som något positivt. En utredning från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi har konstaterat att de fristående skolornas närvaro i en kommun även har positiva effekter på de kommunala skolornas kvalitet. Kristdemokraterna ser därför fram mot en utveckling mot fler fristående skolor. I mångfalden har såväl väl fungerande kommunala skolor som fristående skolor en självklar plats. Av särskild vikt är att lösa de ekonomiska ersättningsfrågorna mellan kommunerna och de fristående gymnasieskolorna. Missnöjet gror med det ersättningssystem som idag finns. Kristdemokraterna anser att en skola som anser sig ha blivit orättvist behandlad ska ha rätt att överklaga beslut om ersättning till Skolverket. Denna möjlighet finns inte idag vilket hotar rättssäkerheten. Kristdemokraterna anser inte heller att fristående skolor ska ha rätt att på subjektiva grunder neka behörig elev tillträde om platser finns.
Vi är kritiska till att ingenting föreslås i propositionen för att lösa den snedvridna konkurrens som idag råder mellan fristående och kommunala skolor.
Regeringen bör således återkomma med förslag till finansieringssystem där överklagandemöjlighet finns.
Riksdagen har nyligen fattat ett beslut om att utbildning på entreprenad bör tillåtas generellt både i grundskolan och i gymnasieskolan. I propositionen nämns att regeringen tillkallat en särskild utredare (dir. 2004:04) för att utreda om nuvarande entreprenadmöjligheter behöver förändras, särskilt med tanke på vissa delar av gymnasieskolan. Det är nödvändigt att regeringen snarast hörsammar riksdagens beslut att se över utbildning på entreprenad också i allmänna termer.
I framtiden krävs att den svenska skolan hela tiden ligger i framkant för att det svenska utbildningsväsendet ska klara den internationella konkurrensen. Det är därför nödvändigt att söka och pröva nya lösningar. Det gäller såväl pedagogik och skolutveckling som driftsformer. Förutom att skolor på entreprenad skulle öka kvalitetskonkurrensen skulle det också möjliggöra för personalen att ta över och driva sin skola på entreprenad. Kommunen kvarstår som huvudman och skriver förfrågningsunderlag, upphandlar och följer upp verksamheten.
I propositionen föreslår regeringen ingen förändring av rätten till inackorderingsstöd. Detta innebär att den fria sökningen riskerar att i än större utsträckning bli en klassfråga där vissa elever av privatekonomiska skäl i praktiken förvägras möjligheten att fritt söka utbildning. Kristdemokraterna anser att regeringen snarast bör initiera förändringar av inackorderingstillägget så att detta blir en statlig angelägenhet varigenom alla elever erbjuds likvärdiga möjligheter att studera i den kommun de väljer.
Kristdemokraterna instämmer i att mångfald och valfrihet ska gälla i gymnasieskolan. Det är bra men ibland svårt att ordna praktiskt. Mer stöd behövs till eleverna för att de ska kunna tillgodogöra sig det utbud som erbjuds. Inte minst syokonsulenterna har en viktig uppgift när det gäller att vägleda eleverna.
I dag är det ett grundläggande behörighetskrav för antagning till gymnasieskolan att eleven har godkänt i svenska, engelska och matematik. Det är förvisso korrekt att kunskaper i dessa ämnen krävs för livet i kunskapssamhället. Men också förkunskaper i andra ämnen kan i praktiken vara nödvändiga för att klara studierna i gymnasieskolan. Kristdemokraterna föreslår därför att en modell införs vari behörighetskraven till de olika programmen i gymnasieskolan varierar. Regeringen bör vid genomförandet av förändringarna i gymnasieskolan uppdra åt Skolverket att utarbeta föreskrifter för antagning med denna utgångspunkt.
För att ha allmän behörighet att söka till högskolan krävs i dag godkänt betyg i 90 procent av samtliga kurser. Detta kan ses som ett kvantitativt krav och stämmer inte med det målrelaterade kurssystemet. Det sker ingen viktning av olika kursers betydelse för högre utbildningar. Kristdemokraterna har pekat på problemet med betygsräkning när det gäller urvalsreglerna. I dag söker eleverna på snittpoängen till högskolan, vilket medför en risk att eleverna i sina val av kurser väljer sådana, där det anses lättare att få bra betyg. Traditionella kunskapsämnen som anses som svåra, exempelvis språk, riskerar att prioriteras ned.
Kristdemokraterna har tidigare krävt en uppstramning av kurser och betyg, sedan det visat sig att eleverna i gymnasieskolan utnyttjar systemet till att enklare skaffa sig tillträde till högskolan. Tillträdesutredningen har en del intressanta förslag när det gäller viktning av betyg.
Utöver det vill Kristdemokraterna föreslå att mer avancerade kurser ges ett högre meritvärde än mer grundläggande kurser. Detta säkerställer att gymnasiestudenterna har det kunskapsdjup och den studievana som möjliggör en smidig övergång till högskolan. Regeringen måste skyndsamt lägga fram en proposition, eftersom frågan om tillträde till högskolan har så tydlig koppling till gymnasieskolan.
Samhället bygger på den värdegrund som har sina rötter i den kristna traditionen och den västerländska humanismen. En gemensam värdegrund är nödvändig för att ett mångfacetterat samhälle i ständig förändring ändå ska hålla samman och ha förutsättningar för en god utveckling. Skolans värdegrund finns formulerad i de av riksdagen antagna läroplanerna för grundskolan och de frivilliga skolformerna. Människans unika och lika värde, människolivets okränkbarhet, solidaritet med svaga och förtryckta, jämställdhet mellan könen samt individens frihet är grundpelarna i denna etik.
Intresset för existentiella frågor är stort bland ungdomar. Gymnasieskolan bör ge eleverna verktyg för att bearbeta sina tankar kring livsfrågorna. Genom att öka förståelsen för och kunskapen om den egna och andras kulturer motverkas främlingsfientlighet, rasism och segregation. Kärnan måste vara alla människors lika värde, oavsett ursprung. Skolan måste skilja mellan frågor av objektiv karaktär, där eleven själv har att bilda sig en uppfattning och frågor där skolan ska förmedla tydliga gemensamma värden.
Till den första kategorin hör politisk uppfattning och religiös tro. I den delen ska skolans undervisning vara objektiv. Till den senare hör demokrati samt gemensamma normer och värderingar för vår samlevnad med andra människor. I den delen ska skolan spela en aktiv roll i förmedlandet av goda värden. Samtal kring moraliska dilemman, om vad som är rätt och fel, ska genomsyra skolans dagliga verksamhet. Det måste ske inom samtliga ämnen. Skolan måste ge alla elever särskild kännedom om kristendomens betydelse för att förstå vårt kulturarv. Till skolans uppgift hör att förmedla en insikt om att kulturarv inte är något beständigt, utan att det utvecklas och berikas i mötet med nya kulturer. Tryggheten att känna sin egen värdegrund underlättar mötet med människor av andra uppfattningar. Skolan bör hjälpa eleverna att hitta sin egen identitet och att öka förståelsen för andra.
Kristdemokraterna är kritiska till att ingenting nämns i propositionen om skolans värdegrund. Vi vill se ett större engagemang i dessa frågor eftersom en tydlig värdegrund är avgörande för att trygghet och arbetsro ska råda i skolan. Kristdemokraterna anser att ett aktivt värdegrundsarbete måste initieras i gymnasieskolan. Att arbeta med värdegrunden på ett medvetet sätt är så viktigt och grundläggande för samhället att varje gymnasieskola i sin kvalitetsredovisning bör redogöra för hur arbetet går till.
Mobbning är ett trauma som tusentals och åter tusentals elever dagligen upplever. Det riskerar att slita sönder dem inifrån, rasera självkänslan och i det långa loppet leda till destruktiva beteenden. I grunden handlar mobbning om brist på empati och inlevelseförmåga i andra människors situation.
I dag slås många elever och också vuxna ut av mobbningen. Detta hänger delvis samman med att goda värderingar inte fått prägla skolan. Den otrygghet som i den påstådda värdeneutralitetens namn drabbat skolan måste bekämpas. Trots genomförda projekt mot mobbning och värdegrundsåret 1999 ligger mobbningsfrekvensen på svenska skolor kvar på ungefär samma nivå som tidigare.
Kristdemokraterna konstaterar att inga åtgärder presenteras i propositionen som kan innebära en förstärkning av mobbningsarbetet i gymnasieskolan. Nolltolerans mot mobbning ska råda. En förutsättning är ett genomtänkt arbete med värdegrundsfrågorna. Lärare och övrig personal ska också vara skyldiga att rapportera om vålds- och mobbningssituationer till rektorn. Vidare ska en skola kunna splittra grupper som mobbar och kränker andra elever. Detta kan tillsammans med tydliga och förutbestämda sanktioner, ökad vuxennärvaro och ett tydligt långsiktigt arbete mot mobbning både när det gäller regelverk, lagstiftning och genomförande leda till att nollvisionen mot mobbning blir verklighet. Regeringen bör initiera åtgärder i den riktning som här beskrivits för att bekämpa mobbningen och därefter återkomma till riksdagen med en redovisning av dessa.
Problemen med ”nollning” har uppmärksammats i flera fall under senare år. Det är inte acceptabelt att kränkande former av nollning får förekomma utan att vuxenvärlden säger ifrån och reagerar. Ofta tar sig dessa kränkningar uttryck i sexuella trakasserier, inte minst mot flickor som i flera fall har varit tvungna att offentligt klä av sig mot sin vilja. Grupptrycket i dessa sammanhang är mycket stort, varför det är naivt att tala om fri vilja. Därmed inte sagt att nya elever (”nollor”) på en skola inte ska välkomnas med olika evenemang och fester. Det är ett viktigt inslag för att komma in i den studiesociala miljön. All form av nollning med kränkande inslag måste förbjudas.
Skolan finns till för eleverna. Där ska eleverna tillägna sig kunskap som gör dem rustade för att möta livet som vuxna. Varje elev har unika förmågor och förutsättningar. Skolans ansvar är att möta och stödja varje elev utifrån hans eller hennes förutsättningar och ge kunskaper på vägen mot vuxenlivet. Men eleven har också ett ansvar för att aktivt delta i undervisningen och göra sitt bästa.
Kristdemokraterna ser det gemensamma ansvaret för studierna som en naturlig utgångspunkt. För att eleverna ska lyckas krävs insatser från eleven, skolan och hemmen. Det är ett delat ansvar där alla parter måste hjälpas åt för att främja den enskilde elevens kunskapsmässiga, sociala och individuella utveckling. Det gemensamma ansvaret och vilka delar som konkret åligger respektive part bör utformas i en skriftlig och årlig överenskommelse, ett ansvarskontrakt. När eleven blivit myndig ska kontraktet signeras av eleven och skolan.
Vi anser att föräldrarna är en viktig resurs också på gymnasiet, inte minst gäller detta elevens behov av vuxenkontakt och personligt stöd och uppmuntran. Precis som i lägre årskurser får elever med ett starkt stöd hemifrån och föräldrar som engagerar sig i arbetet bättre resultat. Därför är det viktigt att föräldrarna får god information om vad som händer i skolan och om sina ungdomars uppförande och resultat. Om en elev är frånvarande från undervisningen ska det vara en självklarhet att föräldrarna underrättas. Många gymnasieskolor måste förbättra sitt samarbete med föräldrarna och öppna för samverkan. Föräldrar måste få känna att de är en resurs och att de har ett delat ansvar för hur det går för deras ungdomar.
Elevens utveckling bör följas upp under regelbundna samtal mellan skolan, eleven och föräldrarna, så länge eleven inte fyllt 18 år. Dessa utvecklingssamtal är viktiga både för att ge eleverna det stöd de behöver och för att ge dem inflytande över studiernas utformning. Som ett stöd för samtalen finns den individuella studieplanen. För att se till att de individuella studieplanerna fungerar bör regeringen uppdra åt Skolverket att i sitt kvalitetsuppföljningsarbete granska förekomsten av dessa. Studieplanerna kan ses som ett steg på vägen mot införande av det ansvarskontrakt som Kristdemokraterna förespråkar.
Saknas arbetsro är det svårt för en elev att ta till sig kunskap. Det finns gott om exempel på att elever lämnar skoldagen med huvudvärk för att ljudvolymen varit för hög i klassrummet. Vidare finns många exempel på att elever kommer och går litet som de själva behagar utan att någon vuxen reagerar eller på att elever utan anledning uteblir från lektionen. Den typen av beteende måste skolan stävja. Dels för att det skapar dålig arbetsro, dels för att ett sådant beteende i längden är demoraliserande.
Det måste vara självklart att elever, lärare och annan personal i skolan bemöter varandra med respekt och tillit och att varje individ känner sig sedd och uppskattad. Skolan ska ha tydliga regler som är väl förankrade hos alla som verkar i skolan. Först då kan den skolmiljö grundläggas som är nödvändig för att eleverna ska kunna känna sig trygga och lära sig. Utan gemensamma regler och förhållningssätt uppstår lätt kaos. Detta gäller såväl i klassrummet och på skolgården som på en fotbollsplan eller i rättssamhället i stort. Därför är det viktigt med en gemensam värdegrund men också att vuxenvärlden reagerar mot oacceptabla beteenden och att gemensamma regler och förhållningssätt finns liksom sanktioner om dessa bryts. Kristdemokraterna anser att det ska vara ett krav för varje skola att ha nedskrivna regler och uppgifter om vilka sanktioner som gäller om man bryter mot dem.
Elevantalet i gymnasieskolan har legat ganska stabilt på drygt 300 000 elever mellan läsåren 92/93 och 01/02. Fram till år 2008 beräknas dock elevantalet öka med 26 procent jämfört med 2001 till följd av de stora barnkullarna under 1980-talets andra hälft. Flera rapporter visar ett kraftigt utökat behov av gymnasielärare under den närmaste tioårsperioden. Detta både till följd av de stora ungdomskullarna och av att halva gymnasielärarkåren pensioneras fram till 2015. Gymnasieskolan hade under 2002/2003 enligt Skolverket 25 procent obehöriga lärare. Totalt beräknas 19 000 lärare behöva rekryteras fram till år 2005. Det är en svår situation som därtill förvärras ytterligare av att antalet obehöriga lärare redan fördubblats under den senaste tioårsperioden och nu ligger på cirka 19 procent. Det finns risk för en fördubbling under de kommande tio åren. I propositionen finns ingenting redovisat om hur regeringen avser att lösa problemen med bristen på lärarutbildad personal. Regeringen bör återkomma med förslag.
Att de stora barnkullarna skulle sammanfalla med stora pensionsavgångar har varit känt sedan länge och det är därför anmärkningsvärt att regeringens insatser fortfarande är i stort sätt obefintliga. Samtidigt visar nya forskningsresultat att lärarens kompetens är den mest avgörande faktorn för elevernas resultat i skolan. För att lösa lärarbristen krävs många åtgärder. Redan finns allvarliga alarmsignaler att lärarbristen börjat göra sig gällande med stora svårigheter att rekrytera kvalificerade lärare.
Ohälsa och stress har ökat bland lärare under 1990-talet. I dag är så många lärare sjukskrivna att inget försäkringsbolag vill teckna deras frivilliga kollektiva gruppsjukförsäkring. Det är en larmsignal. Som huvudmän för de flesta svenska gymnasieskolor har politiker ett stort ansvar för att ge lärarna sitt stöd och för att förbättra situationen.
För att gymnasieskolan ska vara en attraktiv arbetsplats krävs att kommunerna satsar på personalen. Det måste finnas en större flexibilitet när det gäller utformandet av tjänster så att lärare kan kombinera sin undervisning med till exempel forskning. En rejäl satsning på lärarnas löner, fortbildningsmöjligheter och arbetsmiljö måste ingå i alla skolsatsningar.
En avgörande uppgift är att utforma verksamhetens arbete så att lärare får vara lärare. I dag belastas lärarna av en stor mängd administrativa och sociala uppgifter som tar tid och kraft från undervisningen. Genom att t.ex. kuratorer och psykologer finns tillgängliga på skolorna kan lärarrollen också bli tydligare. Dessa förändringar är nödvändiga för att fler lärare ska fortsätta i yrket och för att locka nya människor att bli lärare. Genom att införa en särskild yrkeslegitimation för lärare anser vi att lärarens yrkesroll och status kan stärkas. För att erhålla legitimation ska det ställas krav på såväl utbildning som ett gott yrkesetiskt förhållningssätt.
Det är också viktigt att lärarna får en tillräcklig kompetensutveckling för att kunna göra ett bra arbete. I dag tvingas lärare acceptera att genomföra en stor del av kompetensutvecklingen på sin fritid. Det är orimligt. Alla lärare ska ha rätt till en individuell, skriftlig plan för sin kompetensutveckling. Planen ska innehålla både mål och medel och utarbetas i samråd mellan läraren och arbetsledaren. Kompetensutvecklingsplanen bör revideras årligen och vara ett aktuellt dokument som beskriver och sätter målen för lärarens och skolans utveckling.
Karriärstegar för lärare måste utvecklas i form av tjänster med särskilt ansvar. Det är också viktigt att lärarnas möjligheter till forskning förbättras. Kontakter mellan forskare och personal i skolan måste stimuleras.
Skolledarens roll är avgörande för både skolans klimat och resultat. Att skapa ett klimat i skolan där både ungdomar och vuxna möts med respekt och respekterar andra, där medmänsklighet ses som naturligt och eftersträvansvärt och lusten att lära stimuleras, är rektorernas viktigaste uppgift. Rektorn måste få skolan att arbeta mot samma mål och varje lärare och elev att känna sig som en viktig person i det arbetet.
Det är nödvändigt att varje gymnasieskola leds av personer som har god kännedom om ungdomars utveckling och ett stort pedagogiskt kunnande. Personalen bör kunna förvänta sig att rektorn har en pedagogisk utbildning som minst motsvarar utbildningen hos dem han eller hon ska leda. Rektorer måste också ha goda ledaregenskaper så att de i verklig mening kan vara ledare för såväl skolans pedagogiska som administrativa verksamhet. Det är dock viktigt att inte det pedagogiska ledarskapet får stå tillbaka för en ökande börda av administrativa uppgifter. Fler administrativa uppgifter bör utföras av andra än rektorn. Eftersom rektor ska finnas mitt i verksamheten får inte ansvarsområdet vara större än att han/hon kan vara väl förtrogen med denna. I skolledningen kan rektor kompletteras av ledare med särskilt ansvar för ekonomiska och andra administrativa uppgifter. För att ytterligare utveckla rektorsrollen föreslår Kristdemokraterna att skolledarutbildningen ses över. En rektor ska för att anställas som rektor i gymnasieskolan ha en särskild rektorsexamen från nämnda skolledarutbildning.
Politikernas kunskaper om gymnasieskolan måste stärkas. Resultatansvar och befogenheter som delegeras till rektor är ofta otillräckliga. Det fria utrymmet är starkt kringskuret, inte minst vad gäller ekonomiska frågor. I läroplanen uttalas rektors uppgifter tydligt. Huvudmannen, kommunen, har det yttersta ansvaret och rektors kommunala uppdragsgivare måste skapa förutsättningar, så att rektor kan utöva ledning och styrning mot uppställda mål. För att förbättra rektors möjligheter är det viktigt att rektors roll förtydligas genom direkt lagstadgat ansvar. Dessutom anser vi att lokala styrelser för gymnasieskolan, där elever, föräldrar, lärare och övrig personal ingår, i högre grad ska kunna tillsättas. Dessa styrelser kan spela en viktig roll för att öka det omgivande samhällets delaktighet i skolans utveckling.
Eleverna gör fortfarande i hög grad i sina val i enlighet med kända sociala och könsmässiga mönster. Socialdemokratins skola har snarare lett till högre murar. Gymnasieskolan präglas fortfarande av en stor snedfördelning både vad gäller sociala grupperingar, kön och studieresultat och stora ansträngningar behövs för att bryta de traditionella mönstren. Kön är fortfarande en tydlig faktor vid val av gymnasieprogram. Männen dominerar bygg-, el-, energi-, fordons-, industri- och teknikprogrammen, medan kvinnorna dominerar hantverks-, omvårdnads- samt barn- och fritidsprogrammen.
Att ungdomar som är barn till tjänstemän huvudsakligen väljer vissa program, medan ungdomar vars föräldrar är arbetare oftast väljer andra lägger grunden för den sociala snedrekryteringen till högskolan. I arbetet för att minska snedrekryteringen, såväl social som genusbestämd, spelar studie- och yrkesvägledarna en viktig roll. Det är av stor betydelse att de stöder och uppmuntrar elever som vill göra otraditionella val. Elevgrupper med bred sammansättning där eleverna har olika bakgrund, kön och perspektiv stimulerar och underlättar lärandet. För att möjliggöra detta är det viktigt med långsiktiga strategier för att skapa en modern bild av högskolestudier. Det krävs målmedvetna satsningar för att nå grupper som traditionellt inte läser vidare på högskolenivå. Det kompetenskrav som finns för studie- och yrkesvägledare måste behållas om de ska klara de växande krav som kommer att ställas på dem.
Propositionen har inte i tillräcklig grad lyckats med att skapa förutsättningar för att bryta könssegregeringen. Regeringen bör återkomma med förslag.
Alla elever är olika och lär på olika sätt. Det tar dessutom olika lång tid. Det är utgångspunkten för Kristdemokraternas skolpolitik. Vi anser att olika intressen och begåvningar bidrar till mångfald och skolan måste vara flexibel nog att kunna möta eleverna där de står. Elever med behov av särskilt stöd har en laglig rätt att få det stöd de behöver och gymnasieskolan måste bli bättre på att tillgodose dessa elevers behov. Den nuvarande tillgången till speciallärare är otillräcklig vilket drabbar de studiesvaga eleverna. Individuella studieplaner, stöd- och specialundervisning måste utnyttjas i större utsträckning.
Elever med olika funktionshinder ska beredas möjligheter till gymnasieutbildning på likvärdiga villkor. Så är det inte i dag. Ett större antal skolor måste därför anpassas för funktionshindrade elever.
Vi vill i detta sammanhang också uppmärksamma gymnasiesärskolans betydelse. Gymnasiesärskolan bygger på den obligatoriska särskolan och vänder sig till ungdomar som inte kan gå i gymnasieskolan därför att de har en utvecklingsstörning. Den ska utifrån varje elevs förutsättningar fördjupa och utveckla kunskaper som en förberedelse för ett meningsfullt vuxenliv i arbete, boende och fritid.
Många frågor under ungdomstiden handlar om livets mening, att räcka till och att hitta sig själv. Att hjälpa eleverna att hitta rätt är en naturlig del av undervisningen, men det är av största vikt att elevhälsan, skolsköterskor och kuratorer med flera, också får en nyckelfunktion i framtidens skola. Under krisåren på 1990-talet drabbades ofta elevvården hårt av nedskärningar. Det innebar att lärarna fick bära ett allt större ansvar för socialt arbete i avsaknad av annan personal. I en tid då allt fler unga drabbas av psykisk ohälsa är det viktigt att det finns personal som tidigt kan se att något håller på att gå snett och sätta in förebyggande åtgärder. Elevvården bör få större möjligheter att arbeta med förebyggande hälsovård. Psykiskt och fysiskt välbefinnande är av avgörande betydelse för lärandet och det är därför viktigt att alla kommuner inventerar behovet av elevvårdspersonal. Det möjliggörs med det kristdemokratiska budgetförslaget som ger större resurser och därmed möjligheter för kommunerna att åtgärda det som varit eftersatt.
Skolans uppgift är att förmedla kunskap men också att överföra samhällets grundläggande värderingar till eleverna. För att fostra demokratiska medborgare och om eleverna ska få en tilltro till demokratin måste skolarbetet ske utifrån demokratiska principer.
Elevinflytande ställer krav på bland annat information och organisation. Kristdemokraterna menar att en lagstadgad miniminivå av elevinflytande bör införas. Dagens lagutformning stadgar endast att elevinflytande ska finnas, inte i vilken omfattning eller på vilket sätt. Det är därför nödvändigt att någon form av konkretisering införs. I samband med genomförandet av förändringarna i gymnasieskolan finns möjlighet att tydligare reglera och därmed stärka elevernas inflytande. Dessa möjligheter bör tas tillvara. Skolverket bör dessutom ges uppgiften att utarbeta måldokument för elevinflytandet på gymnasieskolan samt att som tillsynsmyndighet ansvara för en utökad kontroll av elevinflytandets tillämpning i skolorna.
Ett fungerande elevinflytande måste också organiseras på ett sådant sätt att det blir praktiskt möjligt att klara av. På de skolor där klasserna avskaffas måste till exempel speciella lösningar som ersätter klassråden komma till stånd. Skolan måste också ge eleverna möjlighet att utse representanter med stort förtroende. Att utse ”frivilliga representanter” första dagarna på terminen går i motsatt riktning. Praktiska möjligheter till att medverka i elevråd måste finnas. Tid för elevrådsarbete får inte redovisas som frånvarotid i elevernas slutbetyg. Elevrådsarbete bör dock redovisas i betyget som meriterande för eleven. Elevrådet ska etableras som en naturlig samarbetspartner till skolledningen. Även om vi menar att vuxengrupperna bör vara i majoritet i skolans styrelser, anser vi att eleverna ska finnas med på ett naturligt sätt när det gäller till exempel att utarbeta budgeten och rådgivning vid tjänstetillsättningar.
I Sverige finns idag ett levande föreningsliv vilket ger många ungdomar möjlighet att lära sig mer om demokrati, ansvar och att ta egna initiativ. Samtidigt spelar många föreningar en viktig roll i samhället genom att uppmärksamma och driva exempelvis miljöfrågor. För att tillvarata unga människors engagemang bör elever inom ramen för det individuella valet ges möjlighet att ingå i exempelvis volontärverksamhet.
En elevundersökning påvisar behovet av ett förtydligande av lagen om elevinflytande för att få en mer aktiv elevmedverkan på gymnasieskolorna och efterlyser främst möjlighet att kunna påverka sin egen och gruppens undervisningssituation. Skolverket bör ges uppdraget att utarbeta planer för elevinflytande byggda på mål och delmål som kan utvärderas efter elevernas ökade mognadsgrad.
Efter riksdagens beslut om förändringarna i gymnasieskolan vidtar naturligt nog ett omfattande arbete att genomföra de åtgärder som beslutats. Förändringarna bör följas upp ur såväl kvalitativ som ekonomisk synvinkel. Regeringen bör därför uppdra åt Skolverket att göra en uppföljning av såväl de kvalitativa som ekonomiska effekterna av förändringarna. Dessa uppföljningar ska återredovisas till riksdagen.
Det är angeläget att förändringar följs upp och utvärderas i förhållande till de mål som gäller för gymnasieskolan. Vid genomförandet av de förändringar av gymnasieskolan som föreslås i propositionen är det nödvändigt att finansieringsprincipen följs. Kommunernas redan ansträngda ekonomi får inte drabbas ytterligare genom statsmakternas beslut.
|
Stockholm den 13 maj 2004 |
|
|
Torsten Lindström (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Olle Sandahl (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Ulrik Lindgren (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |