1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Fattigdomen och de mänskliga rättigheterna i centrum 5
4 Jämställdhet – ett tredje perspektiv 5
5 Samstämmighet (koherens) 6
6 Samstämmighet och krigsmaterielexport – ett exempel 6
7 Samstämmighet mellan TRIPS och rätten till mat, hälsa m.m. – ett annat exempel 8
8 Konkretisering av en samstämmig utvecklingspolitik 9
9 Hur skall koordineringen gå till? 10
10 Samstämmighet mellan handelspolitik och utvecklingspolitik 10
11 WTO-strategi 11
12 Investeringar på gott och ont 12
13 Säker tillgång till livsmedel 12
14 Stöd för handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad 13
15 Skuldfrågan och HIPC-intiativet 14
16 HIPC-initiativet och fattigdomsbekämpningen 14
17 Folkligt inflytande – allmänt 15
18 IMF, Världsbanken och det folkliga deltagandet 16
19 Globalt samarbete, enskilda organisationer och nya sociala rörelser 18
20 Internationellt utbyte och kampen för global jämställdhet 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett jämställdhetsperspektiv av samma dignitet som fattigdomsbekämpningen och kampen för mänskliga rättigheter måste ingå i den svenska utvecklingspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att nya regler för den svenska krigsmaterielexporten måste utarbetas och vara så utformade att de inte står i motsättning till den svenska utvecklingspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta en ledande roll för nedrustning då rustningar ofta leder till konflikter som i grunden står i motsättning till arbetet att uppnå FN:s utvecklingsmål och främjandet av de mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svensk export av krigsmateriel till länder med stor fattigdom i framtiden bör föregås av en problematiserande granskning av risker för att denna krigsmaterielexport inte försvårar kampen för de mänskliga rättigheterna och fattigdomsbekämpningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att om det föreligger risk för att svensk krigsmaterielexport försvårar främjandet av de mänskliga rättigheterna och fattigdomsbekämpningen skall export inte tillåtas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att om WTO (Word Trade Organization)-avtalen och deras genomförande står i konflikt med eller motverkar främjandet av de mänskliga rättigheterna skall främjandet av de mänskliga rättigheterna ges företräde i händelse av normkonflikter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall medverka till att TRIPS (Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights)-avtalet omarbetas så att det inte längre står i strid med rätten till mat och hälsa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att TRIPS-avtalet omarbetas så att det inte blir möjligt att ta patent på någon form av liv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Globkomutredningens förslag på mekanismer som blottlägger och underlättar hanteringen av olika mål- och perspektivkonflikter i politiken bör ligga till grund för en konkretisering av en samstämmig utvecklingspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den bör fastställa grundläggande principer för den samstämmighet man vill uppnå samt precisera vilka metoder och verktyg man avser att använda för detta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den bör precisera sig när det gäller vilka politikområden som skall ha företräde framför andra när det gäller kampen mot fattigdomen och för mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att mål- eller perspektivkonflikterna mellan krigsmaterielexporten och utvecklingspolitiken samt mellan TRIPS-avtalet och hälsopolitiken måste hanteras konkret när det gäller vad som är överordnat och underordnat i Sveriges politik för global utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att – för att samstämmighet mellan olika politikområden skall kunna uppnås – en koordineringsinstans skapas, vilken fastställer en prioriteringsordning för de olika politikområdena.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att handelspolitiken kontinuerligt utvärderas och analyseras samt att ett utrymme står öppet för omprövningar av den svenska politiska strategin från 1999.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en öppenhet måste finnas för omprövningar av den svenska politiken, särskilt när det gäller de av WTO:s avtal som går bortom handel med varor, dvs. GATS (General Agreement on Trade in Service), TRIPS, TRIMS (Trade-Related Investment Measures), där Sverige generellt bör inta en mer kritisk hållning från strategin 1999.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frågan om huruvida förhandlingar om ett investeringsavtal i WTO skall inledas bör analyseras noga och öppenhet finnas för en omprövning av den svenska inställningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förhållningssättet till jordbruksprodukter måste vara annorlunda förhållningssättet till industriprodukter, eftersom det är viktigt att försvara rätten för länder med stor fattigdom att skydda den del av sin produktion som är viktig för deras livsmedelsförsörjning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad bör vara nära integrerad med annat utvecklingssamarbete så att en helhetssyn på fattigdomsbekämpningen säkerställs och praktiseras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skuldavskrivningarna när det gäller länder med stor fattigdom måste få en mer framskjuten plats i den svenska utvecklingspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör stödja ett öppet och oberoende skiljedomsförfarande mellan långivare och låntagare när det gäller skuldavskrivningar för länder med stor fattigdom.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den inleder ett kritiskt framåtsyftande analysarbete av konflikterna och problematiken kring hur nationella planer för kampen mot fattigdomen fungerar så att man kan se vilka av dem som kan medföra förbättringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skuldfrågorna kräver mer drastiska lösningar för att millenniemålen fram till år 2015 skall uppnås såsom nya mekanismer som går längre än HIPC (Heavily Indebted Poor Countries)-initiativet och ligger i linje med vad såväl både ledare för Afrikanska unionen som olika FN-organ och den internationella Jubelrörelsen framfört.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ordning likartad den som finns i USA, Storbritannien, Italien och Frankrike när det gäller offentliggörandet av den nordisk-baltiska representationens agerande i Världsbanken införs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i Världsbanken och valutafonden IMF ( International Monetary Fund) bör verka för att enskilda organisationer med bas och representativitet bland de fattiga får en tydlig och central roll när det gäller tillkomsten av de fattigdomsstrategier, vilka är del av Världsbankens nya politik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för och säkerställa att de ekonomiska råd och recept Världsbanken och IMF framlägger inte står i konflikt med de fattigdomsstrategier som utgår från de fattigas behov och perspektiv utan i stället underordnas dessa människors behov och perspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjligheten av att inrätta en fond för finansiellt bistånd till s.k. twinning utreds.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett samarbete och studentutbyte mellan Sverige och länder med stor fattigdom bör etableras och utvecklas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det bör ske en förstärkning av kapaciteten och kunskapen när det gäller global jämställdhet och att ett centrum för sådan global jämställdhet inrättas och finansieras av den svenska staten.
Att regeringen i sin proposition Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling (2002/03:122) ställer sig bakom Globkomutredningens huvudtanke att man skall försöka åstadkomma samstämmighet (koherens) mellan olika politikområden när det gäller den svenska utvecklingspolitiken är utmärkt. Därmed placeras världens fattiga i centrum för svensk politik.
Det som sätts i centrum för såväl regeringens proposition som Globkomutredningen är dels människors ekonomiska och sociala situation, dels de mänskliga rättigheterna.
Hörnstenar och mål för eller perspektiv i Sveriges politik gentemot omvärlden skall alltså vara kampen mot fattigdomen och kampen för mänskliga rättigheter.
Fattigdomsbekämpningen och kampen för mänskliga rättigheter är de två perspektiv (tidigare användes begreppet mål) som regeringspropositionen tagit som utgångspunkt för sitt arbete. Det är dock två könsneutrala utgångspunkter. Fattigdom och kränkningar av mänskliga rättigheter har sitt ursprung i exploatering och förtryck av människor i allmänhet. Fattigdom och kränkningar av mänskliga rättigheter är konkreta och tydliga uttryck för klasskillnader och klassförtryck. Men mänskligheten är inte bara uppdelad i klasser med klassförtryck. Mänskligheten är även uppdelad i kön, där männen intar en överordnad ställning och kvinnorna en underordnad. Denna ojämlika struktur flätas på ett konkret plan överallt i alla samhällen samman med klasstrukturen i en rad olika konkreta kombinationer. Ser man på världen utifrån ett sådant perspektiv inser man snart att om man avser att bedriva en effektiv fattigdomsbekämpning och en framgångsrik kamp för mänskliga rättigheter måste man angripa inte bara ojämlika förhållanden mellan klasser utan även ojämlikheten mellan män och kvinnor. Då handlar det inte bara om att bekämpa fattigdomen och försvara mänskliga rättigheter för att de fattiga kvinnorna i världen skall få det bättre. Skall något ske måste könsstrukturen, liksom klasstrukturen överallt i världen, bekämpas och brytas ner. Världens fattiga och förtryckta kvinnor är inget underordnat sido- eller specialproblem i samhällenas utmarker, vilka kan avhjälpas med några kompletterande politiska handgrepp, utan ett världsomspännande strukturellt problem av samma dignitet som klassförhållandena och klassförtrycket, som fattigdomen och bristen på respekt för mänskliga rättigheter.
Biståndsorganet Sida har som en av de tyngsta remissinstanserna påpekat att det måste finnas ett jämställdhetsperspektiv. Internationellt har avlägsnandet av jämställdhetsmålet eller jämställdhetsperspektivet väckt bestörtning. Därför anser vi att ett jämställdhetsperspektiv av samma dignitet som fattigdomsbekämpningen och kampen för mänskliga rättigheter måste ingå i den svenska utvecklingspolitiken.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
När detta väl fastslagits gäller det att förtydliga hur dessa perspektiv skall tillämpas. När det gäller att besvara den frågan har dock regeringens proposition en del brister.
En av orsakerna till att Globkomutredningen en gång tillsattes var att man hade erfarit att det exempelvis kunde uppstå konflikter mellan handelspolitiken och skuldpolitiken å ena sidan och bistånds- och utvecklingspolitiken å den andra. En uppgift som utredningen hade var att göra dessa konflikter tydliga och komma med förslag på hur man skulle komma tillrätta med dem.
Regeringens proposition konstaterar att sådana konflikter föreligger men är otydligare när det gäller hur dessa konflikter mellan olika perspektiv skall hanteras. För att man skall kunna göra det måste man kunna slå fast vad som är viktigast när det gäller exempelvis handels- och skuldpolitiken eller bistånds- och utvecklingspolitiken; vilket politikområde bör vara överordnat och vilket skall vara underordnat.
På den här punkten är regeringens proposition betydligt vagare än vad Globkomutredningen var. (Jämför regeringens skrivningar med vad Globkomutredningen skriver på s. 83–84).
Det är i och för sig viktigt att konstatera att problem och konflikter föreligger, men de löses inte genom att man endast konstaterar att sakernas tillstånd skulle vara annorlunda om dessa konflikter inte förelåg. Man måste gå djupare i analysen av dessa konflikter, därefter fastställa vissa principer och mål för sitt politiska handlande och sedan presentera bestämda verktyg och metoder för hur problemen och konflikterna skall hanteras.
Listan på mål- eller perspektivkonflikter kan göras lång. Här följer två tydliga exempel:
Den svenska krigsmaterielexportpolitiken har länge stått i motsättning till utvecklingspolitiken. Ingen kan påstå att den 30-åriga krigsmaterielexporten till Indonesien på något sätt befrämjade landets ekonomiska utveckling eller respekten för mänskliga rättigheter. Sverige har exporterat krigsmateriel till länder med stor fattigdom utan föregående konsekvensutredningar eller garantier för att krigsmaterielexporten inte motverkat främjandet av respekten för mänskliga rättigheterna, inklusive ESK-rättigheterna.
I samband med Irakkrigets utbrott och den svenska krigsmaterielexporten till flera av de krigförande länderna stod det alldeles klart för medlemmarna i det svenska Exportkontrollrådet – som har att ta ställning till till vilka länder svenska företag får exportera krigsmateriel – att det svenska regelverket, som Exportkontrollrådet har att följa när det gäller krigsmaterielexporten, var otidsenligt och i praktiken helt oanvändbart. Konflikten mellan krigsmaterielexporten som en del av utrikeshandelspolitiken och utvecklingspolitiken är solklar och ett mycket tydligt exempel på ett område där konkreta prioriteringar borde kunna göras. Nya regler för den svenska krigsmaterielexporten måste sålunda utarbetas och vara så utformade att de inte står i motsättning till den svenska utvecklingspolitiken.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
I riksdagens riktlinjer för krigsmaterielexport, vilka skall vara vägledande för regeringen och Inspektionen för strategiska produkter skall ej tillstånd ges för export till stat som befinner sig i konflikt med annan stat eller som är involverad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt. Krigsmaterielexport skall ej ges till land där det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
Det är uppenbart att dessa riktlinjer är tillräckligt otydliga med tanke på att export givits till länder som Indien, Pakistan och Indonesien trots att dessa länder är och har varit involverade i väpnade konflikter. Utvecklingspropositionens nya löften att all politik skall främja fattigdomsbekämpning och främja de mänskliga rättigheterna kräver även detta att nya regler utformas i fråga om krigsmaterielexport om riksdag och regeringen vill få till stånd en konsekvent och samstämmig politik bortom ord och retorik. De nya riktlinjerna bör utformas så att krigsmaterielexport i varje enskilt fall måste föregås av en problematiserande granskning huruvida krigsmaterielexporten riskerar att motverka arbetet mot fattigdom och främjandet av de mänskliga rättigheterna som de uttryckts dels i FN:s allmänna förklaring, dels i de konventioner kring de medborgerliga och politiska såväl som de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
Med tanke på propositionens betoning av att målet om global utveckling får en överordnad roll i den svenska regeringens politik och krigsmaterielexporten är ett område med tydliga risker för målkonflikter, finns det behov av att i riktlinjerna för regeringens politik tydligt ange en försiktighetsprincip. Det måste bli tydligt att om det finns risk för målkonflikter bör främjandet av de mänskliga rättigheterna och fattigdomsbekämpningen generellt få företräde. Sverige bör ta en ledande roll för nedrustning då rustningar ofta leder till konflikter och i grunden står i motsatsställning till arbetet att uppnå FN:s utvecklingsmål och främja de mänskliga rättigheterna.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Svensk export av krigsmateriel till länder med stor fattigdom måste i framtiden föregås av en problematiserande granskning av risker för export till de aktuella länderna i vad det gäller främjande av de mänskliga rättigheterna och bekämpning av fattigdom.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Om det finns en risk att svensk krigsmaterielexport försvårar främjandet av de mänskliga rättigheterna och fattigdomsbekämpningen skall export ej tillåtas.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
TRIPS-avtalet är det avtal som reglerar så kallad immaterialrätt, bland annat patent på exempelvis läkemedel och genetiska resurser. Avtalet har inneburit att alla medlemsländer tvingas införa patentlagstiftning på en hög nivå och med ett innehåll som i första hand passar industriländerna och deras företags intressen och behov. För ett utvecklingsland innebär det i allmänhet inga fördelar, men däremot höga kostnader för genomförandet.
Idag finns över 40 miljoner hivsmittade. Genom medicinering, mat och sjukvård behöver hiv/aids inte längre vara en dödlig sjukdom. Men priserna på bromsmedicin i originalvarianterna är skyhöga jämfört med de billiga kopior som produceras av länder som ännu ej anpassat sig till TRIPS-avtalet. Kostnaderna för en månads behandling av mediciner i originalvarianterna – märkesvarorna – motsvarar ofta årslönerna för vanliga arbetare i t.ex. Sydafrika eller Thailand. Skillnaderna mellan priserna på originalmedicinerna som prissatts av företagen i länder som lyder under TRIPS och priserna på de billiga kopior som prissatts av företag som producerar billiga kopior i länder som ännu inte anpassats till TRIPS-avtalet kan skilja upp till femton gånger enligt FN:s utvecklingsorgan UNDP (United Nations Development Programme). De flesta som är smittade av hiv/aids är fattiga människor som ibland har tillgång till men inte råd att köpa medicinerna. Detta är bakgrunden till att FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna och UNDP konstaterat att det finns motsättningar mellan TRIPS-avtalet och möjligheterna att förverkliga de mänskliga rättigheterna – speciellt rätten till hälsa. Sverige har valt att inte ge stöd till det afrikanska förslaget att radikalt ompröva TRIPS-avtalet. Man kan fråga sig hur detta ställningstagande rimmar med det perspektiv på fattigdomsbekämpning som regeringen för fram i den nu framlagda propositionen. Med tanke på att omkring 15 miljoner människor dör varje år av infektionssjukdomar som kan behandlas med mediciner är dessa frågor akuta.
Nyligen gick att läsa tidningsrubriker som gick att tolka som att man nu löst den omdiskuterade frågan om hur WTO:s patentregler försvårar tillgången till mediciner för fattiga. Det är en grov överdrift för att inte säga felaktigt att säga att frågan om tillgång till livräddande medicin är löst.
WTO:s avtal om patent, TRIPS, har inte ändrats. Överenskommelsen i WTO var en tolkning av hur vissa undantagsregler som finns i TRIPS skall få lov att användas av vissa fattiga länder i vissa situationer. Huvudproblemet med TRIPS och ökade medicinpriser i syd finns kvar. Från och med 2005 förbjuds nämligen Indien och andra länder att ha kvar den flexiblare patentlagstiftning man nu har som tillåter att billiga kopior produceras för egen konsumtion och export, till exempel till Afrika.
Överenskommelsen inom WTO i september 2003 innebär en juridisk/politisk möjlighet för länder att producera och exportera billiga läkemedel. Men kommentarer från engagerade folkrörelser pekade på att de juridiska och politiska processerna som ett land måste gå igenom enligt förslaget är så krångliga att det är mycket tveksamt om något land kommer att kunna utnyttja den nya möjligheten. Överenskommelsen bedömdes av bl.a. Läkare utan gränser snarast som ett ytterligare hinder för produktion och export av billiga läkemedel.
Vad som är viktigt nu, menar många folkrörelser, är givetvis att länder ges möjlighet att verkligen utnyttja den flexibilitet som finns inom regelverket, och då särskilt förlängda övergångstider för de minst utvecklade länderna. Men lika viktigt är att det kommer upp en ordentlig debatt om vilka åtgärder som behövs för att tillgången till billigare läkemedel kan säkras efter 2005 när TRIPS skall ha genomförts i alla länder, och här krävs en revidering av själva avtalet menar folkrörelserna. Fattiga länder måste få en otvetydig rätt att både producera och köpa mediciner som räddar liv.
WTO-avtalen och deras genomförande får inte stå i konflikt med eller motverka främjandet av de mänskliga rättigheterna. Främjandet av de mänskliga rättigheterna skall ges företräde i händelse av normkonflikter.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
TRIPS-avtalet bör omarbetas så att det inte längre står i strid med rätten till mat och hälsa samt att det inte skall vara möjligt att ta patent på någon form av liv.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
För övrigt anser vi att TRIPS-avtalet bör omarbetas så att det inte blir möjligt att ta patent på någon form av liv.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Globkomutredningen gav en rad förslag på mekanismer som skulle blottlägga och underlätta hanteringen av olika målkonflikter i politiken (s. 282–283 och 299). Dessa bör ligga till grund för en konkretisering av en samstämmig politik.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Vi menar att regeringen bör fastställa vissa grundläggande principer för den samstämmighet man vill uppnå samt precisera vilka metoder och verktyg man avser att använda för att uppnå denna samstämmighet.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Vi anser också att regeringen bör precisera sig när det gäller vilka politikområden som skall ha företräde framför andra när det gäller kampen mot fattigdom och för mänskliga rättigheter.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Vi anser vidare att de två exempel på målkonflikter (krigsmaterielexporten och utvecklingspolitiken samt TRIPS-avtalet och mänskliga rättigheter) som angivits ovan måste hanteras konkret när det gäller vad som är överordnat och underordnat i Sveriges politik för global utveckling.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Frågan hur samstämmighet aktivt skall kunna befrämjas är inte heller löst i propositionen. För att allt som sägs om behovet av samstämmighet inte bara skall rinna ut i sanden krävs någon instans som aktivt arbetar med att koordinera de olika politikområdena. Om den ena handen skall veta vad den andra gör krävs ett samordningsorgan – en hjärna. Och detta samordningsorgan bör också ha klara direktiv när det gäller vilka mål eller perspektiv som skall komma i första hand och vilka som skall komma i andra. Regeringen förslår visserligen att den avser att avge en årlig rapport om hur samstämmigheten utvecklats. Detta torde dock vara otillräckligt om samstämmighet mellan olika politikområden skall kunna förverkligas.
Vänsterpartiet efterlyser sålunda en koordineringsinstans när det gäller olika politikområden för att samstämmighet mellan dessa skall kunna förverkligas.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Regeringens proposition tar upp frågan om avlägsnandet av olika typer av handelshinder och skriver i mycket allmänna ordalag om det positiva i frihandel. I allmänna ordalag kan vem som helst hålla med om att det är positivt med frihandel. Men om det råder specifika skillnader och specifika förutsättningar i olika länder kan man knappast servera generella lösningar och tro att dessa, när det tillämpas, skall leda till samma positiva resultat överallt i världen.
Det bör i det här sammanhanget påpekas att helt isolerade länder har svårt att utvecklas ekonomiskt. Samtidigt måste det dock klargöras att det inte heller finns något klart empiriskt fastställt samband mellan avregleringar och avlägsnande av handelshinder å ena sidan och ekonomisk utveckling å den andra.
I och med Uruguayrundan och bildandet av WTO 1995 förändrades de multilaterala handelsregelverkens innehåll och betydelse. Från att tidigare huvudsakligen ha styrt handel med varor skapades nu nya regelverk som även omfattar tjänster, immaterialrätt, investeringsåtgärder etc. Nytt i och med WTO var också att det multilaterala handelsregelverket nu också omfattar handel med jordbruksprodukter.
Många av dessa nya avtal styr länders regler långt bortom tullar och kvoter. De styr också sådant som patentregler, regleringar av utländska investeringar, inhemska regleringar kring tjänsteproduktion etc. Dessa nya avtal har varit i fokus för en hel del av den livliga diskussion som förts de senaste åren kring WTO och kring hur handelsavtal egentligen bäst utformas för att gynna ekonomisk och social utveckling.
Propositionen hänvisar till den övergripande handelspolitiska strategi för WTO som Sverige lade fast i skrivelsen Öppen handel – rättvisa spelregler 1998/99:58. Denna skrivelse fastställdes i samband med att EU:s politik inför ministermötet i Seattle lades fast. EU har inte sedan dess ändrat sin politik. Sedan 1999 har dock en konstant diskussion förts. Många nya analyser, fallstudier och diskussionsunderlag har tagits fram. Bland annat har det gjorts flera studier som visar att TRIPS – WTO:s avtal om immaterialrätt – har många problematiska aspekter i förhållande till en rättvis och hållbar utveckling. Ett par exempel är TRIPS – consequences for developing countries, Implications for Swedish Development Cooperation, framtagen av Peter Einarsson och Mari Byström på uppdrag av Sida 2001 och Integrating Intellectual Property Rights and Development Policy från den av brittiska regeringen utsedda oberoende Commission on Intellectual Property Rights (2002). FN:s kommission för mänskliga rättigheter har i upprepade resolutioner och underlag uttryckt frågor och oro över t ex TRIPS och GATS. UNDP har också i flera rapporter diskuterat dessa nya handelsregler och konstaterade bl.a. redan 1998 i Human Development Report: ”However the post-Uruguay Round trading regimes has circumscribed the scope in most developing countries for replicating some of the policy measures which contributed to East Asian success”. (Den ordning för handel som varit rådande efter Uruguayrundan kringskurit möjligheterna att i de mest utvecklade länderna att vidta de politiska åtgärder som bidrog till att framgångarna i Östasien.).
En nyligen utkommen rapport (resultatet av ett flera år långt forskningsprojekt) finansierad bl.a. av UNDP Making Global Trade Work for People pekar på vikten av ett ”policyutrymme” för att kunna utveckla diversifierade ekonomiska strategier och hur WTO:s olika regleringar kan bli problematiska när det gäller att förverkliga sådana strategier.
För en långsiktigt svensk strategi för en rättvis och hållbar utveckling i världen är det viktigt att konstatera att diskussionen fortsatt efter 1999. Vi anser att handelspolitiken måste fortsätta att utvärderas och analyseras samt att det ges ett utrymme som står öppet för omprövningar av den svenska politiska strategin från 1999.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Framför allt gäller detta de av WTO:s avtal som sträcker sig längre än att endast omfatta handel med varor, dvs. GATS, TRIPS, TRIMS. I dessa sammanhang bör Sverige generellt sett inta en mer kritisk position.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Regeringens proposition betonar på flera ställen nödvändigheten av investeringar. Investeringar som skall befrämja utveckling kan dock inte se ut hur som helst. När det gäller investeringar i u-länder är det väl känt att det handlar om ett mynt med två sidor. Investeringar kan skapa arbetstillfällen och ekonomisk utveckling men de kan också medföra exploatering, ohållbart miljöutnyttjande och undanträngande av spirande inhemsk industri eller annan näringsverksamhet. Det är därför centralt att skapa regelverk, både nationellt och internationellt, som befrämjar investeringar som leder till en hållbar och rättvis utveckling.
Det förs en omfattande diskussion om huruvida det är gynnsamt för u-länderna att skapa ett investeringsavtal, vilket EU och Sverige f.n. driver. Även här har en rad nya rapporter och analyser utkommit sedan 1999, bland annat den brittiska parlamentariska rapporten från International Development Committee med titeln Trade and Development at the WTO; Issues for Cancún (2003).
Vi anser att om förhandlingar om ett investeringsavtal i WTO skall inledas så bör ytterligare analyser göras och möjligheter för en omprövning av den svenska inställningen finnas.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
En annan särskild fråga är hur handelsregler för jordbruksvaror skall utformas för att dessa i största möjliga utsträckning skall främja en hållbar utveckling och säker tillgång till livsmedel för världens alla människor. En mycket fundamental faktor är givetvis att exportstöd av olika slag liksom handelsstörande subventioner upphör. Men mycket pekar på att detta inte räcker. I u-länderna som helhet är över 60 % av arbetskraften sysselsatt inom jordbruket – i många länder betydligt fler. Flera fallstudier (till antalet hela 14 stycken) som FAO gjorde 2000 visar att en avreglering av jordbruksmarknaden i länder med stor fattigdom riskerar att få negativa konsekvenser för livsmedelssäkerheten. Framför allt drabbas småbönder. En viktig anledning till utslagningen är givetvis subventionerade livsmedel från rika länder. Men utslagningen kan också bero på icke subventionerade livsmedel. Inom överskådlig tid är det helt enkelt inte möjligt för de miljoner småbönder som kan drabbas att finna alternativa försörjningar. Länder med stor fattigdom bör därför få skydda sin livsmedelsproduktion.
Det är också viktigt att notera att jordbruksproduktion även på andra sätt skiljer sig från produktionen av industriprodukter. Det bygger i större utsträckning på naturgivna förutsättningar och det finns många komplexa samband att betrakta. Uthålligt jordbruk och en långsiktig produktion förutsätter diversifierade odlingssystem, som också kan tillhandahålla stora och viktiga bidrag till den biologiska mångfalden.
Propositionen för fram att existerande handelshinder för jordbruksprodukter bör monteras ned, detta oavsett om det handlar om handelshinder i Nord eller Syd och oavsett om det handlar om skyddet av överflödig produktion i EU eller om livsmedelsförsörjningen i länder med stor fattigdom.
Vi anser att förhållningssättet när det gäller jordbruksprodukter måste särskiljas från förhållningssättet när det gäller industriprodukter för att länder med stor fattigdom skall kunna försvara sin rätt att skydda den del av deras produktion som är viktig för befolkningens livsmedelsförsörjning.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Olika former av stöd till länder med stor fattigdom för handelsrelaterat kapacitetsuppbyggnad är mycket viktiga. Det handlar om allt från stöd till diversifiering av produktionen till stöd för kompetens och institutionell kapacitet att analysera konsekvenser av avtal och förslag och kunna driva sina egna intressen i handelsförhandlingar. Det är viktigt att sådant stöd är villkorslöst i bemärkelsen inte direkt eller indirekt knutet till några förväntade positioner hos det mottagande landet. Det är också viktigt att sådant stöd är förankrat i ett utvecklingssammanhang och en utvecklingskompetens hos givaren.
I propositionen står att ”formerna bör utredas för möjligheten att upprätta ett institut för handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad”. Detta skulle innebära att man flyttar det bistånd som nu lämnas inom ramen för Sida. Detta måste noga analyseras. Inom Sida integreras detta bistånd i ett brett utvecklingssammanhang med en hög institutionell kompetens när det gäller olika aspekter av fattigdomsbekämpning (kön, miljö, rättigheter etc). Ett särskilt institut skulle kunna medföra att en handelsrelaterad kapacitetsutbyggnad rycks ur detta viktiga sammanhang. Det finns en betydande risk att det handelsrelaterade biståndet i praktiken blir mindre inriktat på att bekämpa fattigdomen och mindre inriktat på att befrämja utveckling om det frikopplas från detta sammanhang.
Vi anser att en handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad bör vara nära integrerad med annat utvecklingssamarbete för att en helhetssyn på arbetet i kampen mot fattigdomen skall kunna säkerställas och praktiseras.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Skuldavskrivningar är en viktig del av utvecklingspolitiken. Idag finns det s.k. HIPC-initiativet som skulle avlasta de fattigaste länderna en del av deras skulder. Detta initiativ är klart otillräckligt. Det erkänner till och med Världsbanken. HIPC-initiativet har inte skapat någon stabilitet. Därför diskuterar man s.k. topping up-åtgärder, som handlar om att ge extra stöd just vid ”slutpunkten” av HIPC-processen.
Skuldavskrivningarna är av stor betydelse om man eftersträvar att uppnå FN:s s.k. millenniemål. Följaktligen menar vi att skuldavskrivningarna måste få en mer framskjuten plats i den svenska utvecklingspolitiken när det gäller länder med stor fattigdom.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Det råder en orimlig ordning när det gäller skuldsituationen för länder med stor fattigdom. Hållbarheten i skuldsituationen bedöms och fastställs av fordringsägarna IMF och Världsbanken. Länder med stor fattigdom befinner sig på de anklagades bänk, där rätt skall skipas av en domare som också är målsägare – ett juridiskt förhållande inte olikt de som rådde under feodalismen.
Propositionen tar upp frågan om ett internationellt konkursförfarande, vilket är bra även om IMF i detta sammanhang tillåts spela en alltför avgörande roll. IMF:s roll i sammanhanget bör dock begränsas. Vi menar i konsekvens med detta att Sverige bör stödja den ordning som Jubel 2000 föreslagit och argumenterat för – ett öppet och oberoende skiljedomsförfarande mellan långivare och låntagare.
Detta vill vi att riksdagen skall regeringen till känna.
HIPC-initiativet är nära knutet till strategier med siktet inställt på att bekämpa fattigdomen – PRS-processerna. Dess betydelse uttrycks på flera ställen i propositionen. Det saknas emellertid en problematiserande diskussion om dessa strategier och hur de skulle kunna förbättras. Det finns flera delar av denna problematik. I och med att HIPC kopplas stå starkt till strategierna kan det i ett skuldtyngt land uppstå en press att ta fram en sådan snabbt. Detta inverkar ofta negativt både på kvaliteten och processen. Detta kommenteras inte i propositionen.
Det finns en växande diskussion om ländernas verkliga manöverutrymme. Många säger sig vilja basera krav (utformade av t.ex. IMF) på makroekonomiska reformer. Det händer ofta att IMF är av en annorlunda åsikt än regeringar och parlament men propositionen nämner inget om detta dilemma. Propositionen anger inte heller vilken aktör som vid sådana tillfällen skall ha störst inflytande över politiken när det gäller kampen mot fattigdomen och HIPC-processen. Slutligen är deltagandeprocessen i framtagandet av strategierna ofta kritiserad, inte minst den del som handlar om ett reellt deltagande när den makroekonomiska politiken utformas.
Vi efterlyser en kritisk framåtsyftande analys av konflikterna och av problematiken kring utformningen av de nationella planerna för kampen mot fattigdomen – hur de fungerar och vilka förbättringar dessa kan medföra.
Detta vill vi att riksdagen skall regeringen till känna.
Om de fattigaste länderna skall kunna uppnå FN:s utvecklingsmål, att halvera antalet människor som lever i extrem fattigdom, möjliggöra skolgång för alla barn samt kraftigt minska barna- och mödradödligheten till år 2015, måste de betala mindre på sina utlandsskulder.
Världsbankens och IMF:s gemensamma skuldlättnadsinitiativ, HIPC, är inte tillräckligt i detta avseende. HIPC-initiativets definition av hållbar skuld innehåller inget utvecklingsperspektiv, utan handlar snävt om den nivå som ett fattigt land kan upprätthålla utan att hamna i betalningseftersläpningar utifrån statiska beräkningar av exportinkomster etc. Utvecklingspropositionen säger sig välkomna en debatt kring definitionen av vad som är en hållbar skuld. Men den svenska regeringen kan ta ytterligare ett steg genom att explicit koppla hållbarheten till en nivå som gör det möjligt för de fattigaste länderna att uppnå FN:s utvecklingsmål om att halvera antalet människor som lever i extrem fattigdom, möjliggöra skolgång för alla barn samt kraftigt minska barna- och mödradödligheten. Såväl FN som Världsbanken har räknat på vad det kostar för fattiga länder att förverkliga dessa mål. På detta sätt förändras konditionaliteten/villkorandet på regeringarna hur de frigjorda pengarna skall användas. Den logiska slutsatsen blir att flertalet av de fattigaste länderna behöver både totala skuldavskrivningar och ökat bistånd. Men inte bistånd som bara går tillbaka till den rika världens banker och institutioner.
Propositionen beskriver att existerande mekanismer för skuldavskrivning ”är tillräckliga” när man beskriver HIPC. Vi menar att så inte är fallet. Till och med Världsbanken själv har i en rapport nyligen konstaterat brister i processens omfattning och takt. Omkring 40 länder omfattas av HIPC-initiativet, men endast ett fåtal av dem har idag nått fram till den s.k. slutpunkten.
Skuldfrågorna kräver mer drastiska lösningar för att det skall vara möjligt att uppnå milleniemålen fram till 2015. Det krävs nya mekanismer bortom HIPC som i en snabbare takt kan skriva av skulderna. Det hävdar såväl ledare för Afrikanska unionen, som FN-organ och den internationella Jubelrörelsen.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
När det gäller den svenska utvecklingspolitiken är det viktigt att denna speglar ett folkligt inflytande och har en folklig förankring. Vad som sker i Världsbanken har ett avgörande inflytande på ekonomier i länder med stor fattigdom. Därför är det som sker inom Världsbanken av allmänt intresse. Det är av allmänt intresse för medborgarna i de nordiska och baltiska länderna att få veta något om hur deras representant i Världsbanken agerar, hur man kommer överens om sitt agerande länderna emellan och vilka resultat man uppnått. Detta är idag något för de flesta, såväl medborgare som medier, något okänt. I andra länder avlägger länderrepresentanterna årliga rapporter, parlamentariker ingår i delegationer, hearings anordnas, m.m. Man lägger även ut sina rapporter på Internet. Någon sådan ordning har vi inte i de nordisk-baltiska länderna. Däremot har man det i USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien. Man kan invända att den nordisk-baltiska representationen är liten inom Världsbanken om man jämför med t.ex. USA. Men litenhet är inget argument för bristande information.
Det vore alltså rimligt att en likartad ordning infördes för de svensk-baltiska länderna.
Detta vill vi att riksdagen skall regeringen till känna.
En mycket viktig faktor när det gäller att vidmakthålla det svenska biståndets nivå både när det gäller kvantitet och kvalitet är den svenska biståndspolitikens djupa folkliga förankring, att den diskuteras och debatteras, eftersom den till stora delar också genomförs och förverkligas av svenska organisationer och folkrörelser. Utan denna förankring i folkrörelser och organisationer skulle det sannolikt bli svårt att vidmakthålla den starka svenska biståndsviljan och solidariteten med fattiga människor i världen. I regeringens proposition behandlas inte dessa för den svenska biståndspolitiken betydelsefulla frågor.
Propositionens målsättningar att utgå från fattiga människors erfarenheter och prioriteringar välkomnas starkt. Det finns dock behov av tydligare visioner, målsättningar och metoder för hur den svenska politiken i högre grad kan lyssna till de fattiga människorna.
Det finns idag mekanismer och metoder för hur regeringen konsulterar stater och regeringar. Det finns i betydligt mindre grad mekanismer och metoder för hur man kan konsultera det civila samhället vid en utformning av svensk utvecklingspolitik. Sida har nyligen utarbetat vissa riktlinjer i denna riktning. Vi tror att politiken kan förbättras genom en utbyggnad av sådana konsultativa processer även för Regeringskansliet och Utrikesdepartementet.
Världsbankens ”nationella fattigdomsstrategier” PRSP (Poverty Reduction Strategy Papers) fungerar som villkor för skuldavskrivningarna men också som kanal för svenskt och internationellt bistånd. Initiativet visar på en klar positionsförändring i Världsbankens politik. Studier av hur dessa fattigdomsstrategier fungerar i praktiken visar dock på behov av en rad kvalitativa och institutionella förbättringar av politiken.
En tydlig slutsats av de många fallstudier som nu finns är att det finns omfattande brister i Världsbankens ansatser att överföra ägarskapet av fattigdomsstrategierna till länderna och befolkningarna själva. En annan slutsats är att det ofta finns en inneboende motsättning i Världsbanken och valutafonden IMF:s politik, en målkonflikt som organisationerna inte i tillräckligt hög grad förmår att lösa.
Det finns återkommande rapporter från det civila samhället om exempel där IMF och Världsbankens makroekonomiska recept ofta anses oförenliga med vad det civila samhället uppfattar som fattigdomsbekämpning. Ett exempel är avgiftsbeläggning av hälsovård för fattiga. När folkliga organisationer vill diskutera dessa frågor med respektive regeringar möts de ofta av beskedet att IMF:s och i viss mån Världsbankens ”recept” inte är förhandlingsbara när de nationella fattigdomsstrategierna skall utformas.
Den svenska propositionen är något motsägelsefull vad gäller fattigdomsstrategierna och de internationella institutionernas roll. Det konstateras att IMF:s bedömningar är viktiga och bör bestå. Samtidigt skriver man att IMF uppfattat och tagit åt sig av den omfattande kritiken och att det är viktigt att fattigdomsstrategierna verkligen förankras i konsultativa processer.
Om det finns olika verklighetsbeskrivningar och motsägelsefulla budskap är det än viktigare att understryka att det är fattigdomsperspektivet och det folkliga deltagandet som skall väga tyngst om motsättningar uppstår och att den svenska politiken är att verka i den riktningen inom dessa institutioner.
För att skapa trovärdighet när det gäller efterlevandet av båda perspektiven menar vi att det krävs tydliga mekanismer, regler och kompetens inom statens olika organ. De konkreta instrument som föreslogs i Globkom återfinns bara i viss utsträckning i propositionen. Regeringen skriver att man ämnar återkomma i ett senare skede med information om hur politiken skall följas upp. Det är viktigt att detta verkligen sker och att Globkoms förslag verkligen realiseras och får ”tänder”. Det gäller bl.a. inrättandet av en koordineringsfunktion inom Regeringskansliet, en funktion som får tydliga direktiv i att kritiskt granska regeringens politik i fråga om efterlevnad. Mandatet måste präglas av öppenhet, problemorientering och innefatta rätten att lägga förslag till förbättringar av politiken – att ge ”bakläxa”.
Likaså behövs kompetensförstärkning inom regeringens olika delar vad gäller utvecklings- och rättighetsperspektivet i politiken. Det gäller också förslaget om krav på konsekvensanalyser vid stora beslut när det gäller effekter för fattiga och i förhållande till rättighetsperspektivet. Krav och rutiner för konsekvensanalyser löser inte politikens alla dilemman men bör underlätta debatten och olika arguments hållbarhet.
Sverige bör i Världsbanken och valutafonden IMF verka för att de enskilda organisationerna med bas och representativitet bland de fattiga får en tydlig och central roll i de fattigdomsstrategier som är del av Världsbankens nya politik.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sverige bör verka för ett säkerställande att Världsbankens och IMF:s ekonomiska recept och råd till länderna underordnas och inte står i konflikt med de fattigdomsstrategier som utgår från de fattigas behov och perspektiv.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Regeringens skriver i avsnittet 5.7.2 i propositionen om enskilda organisationer, såsom kyrkan, fackföreningarna, kooperationen och solidaritetsorganisationer. Man pekar på dessa organisationers stora betydelse. Man beskriver hur de under lång tid verkat och hur traditioner etablerats. Dessa organisationer har fått och får finansiellt stöd från staten. Man skriver i slutet av samma avsnitt om ett nytt samhälleligt fenomen:
Engagemanget bland allmänheten för globala frågor är större än någonsin. Detta gäller framför allt bland ungdomar. Globala nätverk av nya sociala rörelser växer fram med allt större möjligheter att genom internationellt informationsutbyte och världsomspännande mobilisering påverka den globala dagordningen. Kontakter knyts och erfarenheter utbyts. Denna trend är hoppingivande inför framtiden. Den medför en ökad global medvetenhet och förståelse. Den stärker den internationella solidariteten (s. 55).
I Globkomutredningen gjordes följande påpekande:
Det mellan folkliga samarbetet i sig och effekterna i Sverige önskvärt, kommer också i framtiden i stor utsträckning att utgöras av utvecklingssamarbete med fattiga länder. Denna form av nära samarbete mellan två likasinnade och likvärdiga parter, ”twinning”, bör byggas ut och fördjupas, för att också omfatta en mycket bredare verksamhet av kontaksskapande, utbyte och mänskliga möten. Här bör även till exempel utbyte mellan svenska kommuner och deras motsvarigheter i utvecklingsländerna inkluderas.
Formerna för ett på sikt breddat och fördjupat mellanfolkligt samarbete bör, som föreslås i Kapitel 6, utredas ytterligare. Detta bör ske tillsammans med svenska enskilda organisationer och representanter för organisationer i samarbetsländerna. (s. 276).
Till skillnad från Globkomutredningen saknar regeringspropositionen något konkret förslag på den här punkten. Den stannar vid ett bedyrande av att man tycker att denna utveckling är intressant, men inte säger något om att den på något konkret sätt bör understödjas. För sedan länge etablerade enskilda organisationer finns traditioner. De får också finansiellt stöd. Nya sociala rörelser och nätverk kan definitionsmässigt inte ha några längre traditioner, men bör kanske understödjas just därför. Finns det inte uppkörda hjulspår får man medverka till att sådana uppstår. Vänsterpartiet föreslår därför att man utreder möjligheten av att inrätta en fond för finansiellt bistånd till s.k. twinning.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
I enlighet med att vår strävan att öka kunskapen och medvetenheten i globala frågor menar vi att insatser måste göras för att internationalisera utbildningen. Det finns idag mycket få möjligheter till samarbete och studentutbyte med länder med stor fattigdom. Sådant utbyte finns med USA och länder i Europa. Men när det gäller samarbete och studentutbyte med fattiga länder är detta ytterst magert. Vänsterpartiet menar att ett sådant samarbete och studentutbyte med länder med stor fattigdom måste etableras och utvecklas.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Propositionen betonar på flera ställen betydelsen av ökad kunskap när det gäller jämställdhetsarbetet och att denna kunskap kommer till användning i form av könskonsekvensanalyser, att mäns och kvinnors olika förutsättningar belyses och strategier för att bekämpa ojämlikheterna utarbetas och tillämpas. Några förslag på konkreta åtgärder redovisar dock inte propositionen. Vänsterpartiet föreslår därför att det sker en förstärkning av kapaciteten och inrättandet av ett centrum för global jämställdhet. Det utförs ett arbete på frivillig och ideell bas och utan resurser av kvinnor vid bl.a. Göteborgs universitet som borde understödjas och i någon form institutionaliseras.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 19 september 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Lars Ohly (v) |