Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 3
1 Inledning 5
2 Respekt för mänskliga rättigheter 7
3 Jämställdhet 8
4 Hållbar utveckling och effektivt nyttjande av naturresurserna 8
4.1 Energifrågor 9
4.2 Globala gemensamma nyttigheter 10
4.3 Bioteknologi och IT 10
5 Ekonomisk tillväxt 11
5.1 Näringslivets roll och betydelse 12
5.2 Skuldavskrivningar 13
6 Social utveckling och trygghet 13
6.1 Sjukdomar och epidemier 14
6.2 Stöd till funktionshindrade 15
6.3 Utbildning 16
7 EU:s utvecklingspolitik 16
7.1 Effektivare EU-bistånd 16
7.2 Bättre samverkan mellan EU och FN 17
7.3 Rättviseperspektiv för EU:s politikområden 17
7.4 Institut för handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad 17
8 FN:s roll i det internationella utvecklingssamarbetet 18
8.1 Styrelsearbetet 18
8.2 Rekryteringsprinciperna 19
8.3 Managementkulturen 19
9 Konflikthantering och säkerhet 20
10 Regeringens målbild 21
11 Inriktningen och effektiviteten i utvecklingssamarbetet 22
11.1 Nej till sammanslagning av politikområden 22
11.2 Begränsat antal samarbetsländer 22
11.3 Avbindning av bistånd 22
11.4 Konsekvensbeskrivningar 23
12 Förvaltning och lärande 23
12.1 Samordningskansli inom Statsrådsberedningen 23
12.2 Medborgarforum 24
12.3 Expertgrupp för förbättrad internationell samverkan 24
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en tydlig svensk linje i förhållande till diktaturer och stater präglade av etniska konflikter, diskriminering, korruption och förakt för mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utrikespolitiken skall styras av etiska ledarkoder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den nationella suveräniteten bör stå tillbaka för individers rättigheter och trygghet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en utveckling av det partinära stödet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka svenska utvecklings- och biståndsinsatser riktade till kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om klargöranden av vilka kapaciteter och kompetenser Sverige skall bidra med i samarbetsländerna för att på sikt skapa ett trovärdigt internationellt miljösamarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av utökat stöd till ekologiskt hållbar och effektiv energiförsörjning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fokusera resurser och ansträngningar på ett prioriterat urval av globala gemensamma nyttigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett IT-utvecklingsperspektiv skall genomsyra samtliga nuvarande och framtida utvecklingsprogram.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för ett subventionerat och delvis asymmetriskt handelssystem som en motvikt mot de negativa effekter som en total nedmontering av handelshinder kan förorsaka fattiga länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upprättandet av ett forum där riktlinjer och konkreta handlingsplaner för svenska företags medverkan och ansvarstagande i utvecklingsarbete och arbete för mänskliga rättigheter kan utformas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den statsstödda exportkreditgivningen skall förenas med villkor om skydd av mänskliga rättigheter och förstärkt miljöhänsyn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att obligatorisk rapportering om sociala och miljömässiga hänsynstaganden bör ingå i de svenska multinationella företagens årliga rapporter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av förhållandet mellan den svenska vapenexporten och utvecklingsmålen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ny modell för skuldavskrivning där den skuldsatta statens små steg mot ekonomisk balans, demokratisk utveckling, respekt för mänskliga rättigheter och konkreta handlingsplaner för fattigdomsbekämpning skall ge betydligt större steg i skuldavskrivning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en omprövning av TRIPS-avtalen för att skapa nya samarbets- och marknadsstrategier för hälsoforskningen i kampen mot exempelvis hiv/aids.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny patentregistreringsmodell med prissänkningskrav för läkemedelsbolagens försäljning av t.ex. hivmediciner till fattiga länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör avsätta större aidsrelaterade resurser i biståndsbudgeten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska utvecklingspolitiken i större utsträckning bör uppmärksamma människor med funktionshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall vara pådrivande för att utarbeta strategier för bättre samarbete mellan EU och internationella organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka för att utvecklingsaspekterna beaktas inom alla EU:s politikområden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt verkar för att stärka det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet och demontera EU:s handelshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förlägga ett institut för handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad inom Sida.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformer av FN och dess underliggande organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att betona betydelsen av det humanitära biståndet för det internationella utvecklingssamarbetet och frivilligorganisationernas viktiga roll i arbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att spridningen av hiv/aids bör ses som ett säkerhetspolitiskt problem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att betona vikten av bistånd riktat mot insatser för förståelse och försoning mellan tidigare stridande grupper.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringens uppsatta målbild för Sveriges utvecklingssamarbete lätt kan feltolkas och därför borde ha en annan lydelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte slå samman samarbetet med Central- och Östeuropa med det övriga internationella utvecklingssamarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fortsätta systemet med prioriterade samarbetsländer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om successiv och flexibel avbindning av svenskt bistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att på nationell nivå och EU-nivå införa konsekvensbeskrivningar som skildrar och analyserar vilka ekonomiska, och därmed i förlängningen också välfärdsmässiga, konsekvenser som exempelvis en tull på ett visst livsmedel kan få för berörda fattiga länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en koordinerings/samordningsfunktion inom Statsrådsberedningen med ansvar för redovisning av den förda politiken för global utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta ett medborgarforum för utbyte av kunskap och erfarenheter inom utvecklingsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bilda en självständig funktion för utvärdering av Sveriges internationella utvecklingssamarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att installera en expertgrupp med syfte att studera Sveriges samverkan med andra länder inom ramen för utvecklings- och biståndsområdet och komma med förslag om ytterligare former för internationell samverkan och samstämmighet.
I propositionen föreslår den socialdemokratiska regeringen ett nytt mål för alla delar av dess verksamhet: ”att bidra till en rättvis och hållbar utveckling”. Det är tänkt att politiken för global utveckling ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv, att alla politikområden ska dra åt samma håll (dvs. att handels-, jordbruks-, säkerhets-, migrations-, miljö- och den ekonomiska politiken gemensamt ska främja global utveckling), att svenskt bistånds- och utvecklingsarbete ska ”finnas med” överallt där det finns behov och i grunden bygga på frihandel och en öppen ekonomi. Demokrati är enligt regeringen en förutsättning för framgångsrikt utvecklingsarbete och kvinnor spelar en nyckelroll för utvecklingen. Det betonas i propositionen att miljön sätter gränser för vår livsstil och att biståndet ska öka och effektiviseras. Regeringen har även för avsikt att engagera hela det svenska samhället i utvecklingssamarbetet och att Sverige ska fortsätta driva de svåra och kontroversiella frågorna.
Den kristdemokratiska ideologin har människovärdet och de etiska grundvärdena i centrum. Kristdemokraternas syn på varje människas unika värde och vårt ömsesidiga ansvar för varandra och solidaritet med människor i andra delar av världen är av grundläggande betydelse för oss och för vår politik. Kristdemokraterna instämmer därför med vad som står skrivet i regeringens proposition om att Sveriges utvecklingspolitik bör präglas av ett vidsynt förhållningssätt till en rättvis och hållbar global utveckling, uppbyggd på insikten om att ekonomisk tillväxt är en grundförutsättning för en rättvisare värld och för en effektiv kamp mot fattigdomen. Endast bistånd kan aldrig åstadkomma ekonomisk tillväxt utan måste vara en av många komponenter i en sammanhållen utrikespolitik till stöd för mänskliga rättigheter, demokrati och ökad rättvisa. Regeringens proposition för global utveckling är därmed ett mycket efterlängtat steg i rätt riktning. Den innehåller en rad viktiga resonemang och förslag och innebär ett nytänkande på flera områden. Visionen om en mer samstämmig utvecklingspolitik och ambitionen att låta ett ”syd- och rättviseperspektiv” genomsyra tänkandet, uppfattar Kristdemokraterna som ett erkännande av den utvecklingspolitik vi länge arbetat för. Breda insatser för att stödja produktionen av globala nyttigheter, ökat samarbete på teknikområdet (framförallt miljöteknik) och det humanitära biståndets betydelse är andra områden som betonas i propositionen och som Kristdemokraterna helhjärtat ställer sig bakom.
Men den socialdemokratiska regeringens proposition brister betänkligt när det gäller konkreta förslag på hur den övergripande politiken i praktiken ska genomföras och i beskrivningen av konkreta mål och riktlinjer. Och bristen på målhierarkier ökar avsevärt risken för målkonflikter mellan t.ex. biståndet och orimliga handelsregler. Vi ser mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning, demokrati och rättssamhälle som icke förhandlingsbara överordnade mål som ska vara styrande för den förda utvecklingspolitiken.
De instrument som ska användas för utvecklingspolitikens genomförande ter sig också oklara.
Ett ytterligare principiellt problem är att den socialdemokratiska regeringen diskuterar ett enda motiv till rättvis politik för global utveckling. Kristdemokraterna anser att motivet internationell solidaritet måste kompletteras med egenintresset. Vi delar alla samma värld och har ett gemensamt intresse av att bekämpa fattigdomen och att minska hälso- och miljörisker. Alltså ligger det även i vårt egenintresse att fattiga länder utvecklas. Och genom att tydliggöra egenintresset i global utveckling blir det lättare att engagera fler politikområden och verksamheter i kampen mot fattigdom.
Sammanfattningsvis uppfattar vi propositionen som en utgångspunkt, en förlaga, till något som inte tydligt definieras i vare sig innehåll eller tidsperspektiv. Den socialdemokratiska regeringen förklarar otydligheten med att man arbetar utifrån ett långsiktigt perspektiv. Kristdemokraterna anser att det riskerar att leda till en urholkning av politiken i praktiken.
Kristdemokraterna välkomnar att regeringen kallar på ökad uppmärksamhet för demokratifrågor och frågor rörande de mänskliga rättigheterna. Kristdemokraternas grundläggande syn på människans unika och lika värde och vikten av att respektera, främja och skydda de mänskliga rättigheterna måste naturligtvis också vara huvudmålet för den svenska utrikes- och utvecklingspolitiken. Vi som medborgare i en demokratiskt uppbyggd stat har ett särskilt ansvar att sprida och främja grundläggande demokratiska principer i samröre med totalitära regimer, och våra signaler och krav bör vara tydliga.
Spridningen och fördjupningen av de demokratiska principerna är en av de enskilt viktigaste åtgärderna för att hantera interna konflikter och för att skapa långsiktigt rättvisare samhällen med mer effektiva resursfördelningssystem. Riktat demokratistöd krävs i ytterligare utsträckning än vad regeringen föreslår för att främja demokratiutvecklingen i samarbetsländerna. Rättsväsende, utbildning och uppbyggnaden av robusta offentliga institutioner bör prioriteras mer. Korruption, maktmissbruk, valfusk och andra former av antidemokratiska företeelser bör bekämpas med ökad kraft. Det behövs ofta mer skydd för minoriteter, bättre maktfördelning, öppenhet och politisk ansvarsskyldighet.
Till problemet hör att den socialdemokratiska regeringen inte besvarar hur Sverige ska förhålla sig till så kallade skurkstater, dvs. diktaturer och stater präglade av etniska konflikter, diskriminering, korruption och förakt för mänskliga rättigheter. Propositionen beskriver otydligt hur samarbete med sådana stater ska ske. Kristdemokraterna anser att utvecklingspolitiken generellt bör styras av etiska ledarkoder, och här krävs det mer tydlighet från regeringens sida. Propositionen borde ha innehållit tydliga resonemang om hur Sverige genom EU och FN kan stödja aktiviteter i kampen mot dessa ”skurkstater”. Socialdemokraternas förslag saknar resonemang om hur den nationella suveräniteten i ökad grad bör stå tillbaka för individers rättigheter och trygghet.
Propositionen saknar utvecklade resonemang om vikten och värdet av utveckling av politiska partier i utvecklingsländerna. Svenska politiska partier har mycket att bidra med när det gäller att sprida kunskap om arbetssätten i demokratiska flerpartistrukturer. För att kunna utveckla vårt positiva internationella partisamarbete med olika partner krävs det en utökning av det partinära stödet. Det är viktigt att den demokratiska processen pågår och utvecklas inom partierna även mellan valen. Även stödet till det interparlamentariska arbetet mellan Sveriges riksdag och olika utvecklingsländers parlament bör öka.
FN och dess olika organ utgör ett centralt ramverk i samarbete för demokratisk utveckling och för arbetet med MR-frågor i stort. Det är därför av största vikt att FN och dess organ fungerar på ett trovärdigt och effektivt sätt. Idag är det dessvärre istället så att FN lider av stora organisatoriska problem, bristande resurser och stor ineffektivitet. Kristdemokraterna ser därför allvarligt på att propositionen saknar betydelsefulla reformförslag för organisationen. Sverige bör som nära vän av FN ta initiativ till en reform av FN:s organisation och struktur.
För Kristdemokraterna är ett jämställt samhälle i första hand ett samhälle uppbyggt på tanken om alla människors lika och unika värde. Men för att bedriva effektiv fattigdomsbekämpning är det nödvändigt med riktade åtgärder till kvinnor och deras barn. Deras fattigdom är till stor del strukturell. Kvinnorna saknar ekonomiska tillgångar, egendom, makt, utbildning, sjukvård är utsatta för våld och diskriminering på grund av sitt kön och utestängs ofta från beslutande församlingar på diverse nivåer. Undersökningar pekar allt som oftast på att bistånd riktat till kvinnor ger bättre samhällsekonomiska resultat än övrigt bistånd. Kvinnors deltagande och inflytande bidrar till att skapa djupare, bredare och stabilare samhällen. Genom bistånd riktat till kvinnor, ökar chanserna för att biståndsmedlen investeras på sätt som gagnar familjens barn och hushåll. Vi kräver därför att svenskt bistånd i högre grad ska riktas till kvinnor i samarbetsländerna.
Svenskt utvecklingssamarbete måste bidra till att kvinnor i utvecklingsländer också får ökat självbestämmande över sin egen kropp, sexualitet och utbildning. Kristdemokraterna ser jämställdhetsfrågorna som avgörande för att uppnå effektiv och hållbar utveckling i utvecklingsländerna.
Genom avskaffandet av de sex delmålen i regeringens utvecklingsproposition har jämställdhetsmålet hamnat i skymundan. Vi vill att jämställdheten ska betonas ytterligare. Sverige har länge varit en av de starkaste aktörerna på området sexuell och reproduktiv hälsa. Under FN-konferensen 1994 om befolkning och utveckling, var Sverige bland de ledande förespråkarna för frågor om kvinnors och ungdomars rätt att själva fatta beslut om sin sexualitet och reproduktion. I dag är resultatet av den konferensen det i särklass starkaste dokumentet i FN:s historia när det gäller att värna om rätten till sexualundervisning, preventivmedelstillgång, kvinnors rätt till att själva fatta beslut om sin kropp och sin sexualitet.
Ökad produktion och konsumtion är en förutsättning för att få igång ekonomin i fattiga länder. Men den önskade ökningen i utvecklingsländerna tillsammans med dagens enorma energi- och resursanvändning i västvärlden är ett växande hot mot vår miljö. Redan under Riokonferensen 1991 konstaterades det att det dåvarande produktions- och konsumtionsmönstret inte är långsiktigt hållbart utan leder till katastrofala effekter för miljö och klimat. Miljöhänsyn måste integreras i alla politikområden, inte minst det ekonomiska. Informativa, regulatoriska och ekonomiska styrmedel bör komplettera varandra och användas på olika sätt beroende på verksamhetsområde. Lagstiftning med förbud och gränsvärden, ekologisk skattepolitik, miljöledningssystem, miljövänlig upphandling och utbildning är exempel på instrument som bör användas. Substitutionsprincipen, som innebär att mindre farliga ämnen så långt möjligt ska ersätta farliga, är ett annat viktigt verktyg. En marknadsekonomi med utgångspunkt från ett förvaltarskapsperspektiv är den enda långsiktigt hållbara vägen till en ekologiskt hållbar utveckling.
Den stora utmaningen och lösningen på dilemmat tillväxt kontra ekologisk hållbarhet består i att förändra beteenden och teknik så att energi- och resursanvändningen blir effektivare. Ett ökat samarbete mellan länder möjliggör en överföring av både ekologiskt hållbart kunnande och teknik. Regeringen föreslår också ett ökat tekniksamarbete med utvecklingsländerna för att stödja investeringar i miljöanpassad teknik. Det är bra, men räcker inte. Problemet är att vi för närvarande saknar mekanismer för ett trovärdigt miljösamarbete. Avgörande frågeställningar förblir obesvarade, såsom vilken typ av kapacitet och kompetens det egentligen är som vi vill bidra med att bygga upp. Kristdemokraterna anser att Sveriges uppgift bör vara att långt kraftfullare än hittills föra upp denna typ av resonemang på den politiska dagordningen och understryka de problem för vår globala miljö som är en följd av den allmänna utvecklingen.
En mycket allvarlig brist i den socialdemokratiska regeringens utvecklingsproposition är att energifrågorna inte lyfts fram. Dagens energisystem leder till svåra hälsoeffekter, förstörelse av skog och mark samt ett varmare klimat. Vi vet samtidigt att över två miljarder människor saknar tillgång till modern energi. Dessa människor måste få tillgång till el och bränslen, men det måste ske med hänsyn till miljö och klimat. En energiutveckling i fattiga länder av samma historiska snitt som i-världens skulle medföra en helt oacceptabel negativ påverkan på den globala miljön. Parallellt med detta utvecklingsarbete måste industriländernas beroende av fossilbränsle minskas.
Stödet till utvecklingsländerna för modernisering och miljöanpassning av energisystem har hittills varit mer eller mindre obefintligt. Av EU:s samlade bistånd går endast några få procent till energiområdet. Den andel som går till att stödja alternativa energiformer är mikroskopisk. Också inom det svenska bilaterala biståndet har stödet till energi- och transportområdet varit utomordentligt lågt. Det finns idag ett ökande behov av energi i utvecklingsländerna, vilket kommer att kräva enorma investeringar i infrastrukturen och tjänster för energiförsörjning. Tillgången till energi är avgörande för utveckling, och det behövs därför sunda och samordnade strategier för en ekologiskt hållbar och energieffektiv energiförsörjning. Samarbete krävs mellan en rad olika aktörer, såväl från biståndsdonatorer och mottagare som mellan privata företag i både i-världen och utvecklingsländerna.
Det är allas ansvar att åstadkomma en mer hållbar utveckling under 2000-talet. De internationella miljökonventionerna måste följas upp och implementeras i världens alla hörn, speciellt i västvärlden och industriländerna. Men det räcker inte. Vi måste också våga ställa frågan om dagens mycket kortsiktiga ekonomiska system verkligen innehåller de instrument och drivkrafter som behövs för att säkra ett hållbart nyttjande av naturresurserna och ett ekologiskt hållbart system för framtiden.
Att utöka stödet för produktionen av globala nyttigheter ser vi som ett mycket positivt inslag i regeringens utvecklingsproposition. Detta ska Sverige eftersträva även inom EU. Positivt är också att regeringen vill öka insatserna för att skapa bättre fungerande internationella regelverk och standarder för dessa nyttigheter. Globalt och regionalt samarbete främst på miljö- och hälsoområdena är av stor vikt. Eftersom begreppet ”gemensamma globala nyttigheter” innefattar så många olika områden (en god miljö, finansiell stabilitet, frånvaro av internationell terrorism, begränsningen av smittsamma sjukdomar etc.) ser Kristdemokraterna det som önskvärt att man från svensk sida istället för att beröra samtliga av dessa gemensamma nyttigheter, fokuserar arbetet på ett begränsat antal av dessa för vilka man aktivt arbetar. Vi menar att några av de prioriterade områdena bör vara kampen för en effektivisering av energi- och materialhantering inom ramen för en hållbar utveckling, klimatfrågan, försörjningen av rent vatten, kampen mot hiv/aids och förebyggandet av väpnade konflikter. Här bör även övriga aktörer inom t.ex. det svenska näringslivet kunna kopplas in. Hur dessa insatser bättre ska kunna samordnas är en fråga som lämpar sig för utredning i den expertgrupp som Kristdemokraterna föreslår ska inrättas enligt svenskt initiativ.
UNDP:s årsrapport från 2001 lyfter fram bioteknologin som ett viktigt element i bekämpningen av den globala fattigdomen. Genmodifiering ses som en lösning för att kraftigt reducera antalet undernärda och medverka till utveckling av näringsberikade grödor, resistenta mot virus och mer tåliga mot torka. Men bioteknologin är inte ett odelat positivt verktyg för fattigdomsbekämpningen. Det viktiga traditionella jordbruket riskerar att konkurreras ut av de stora bioteknologiska företagen till följd av monopolställningar och patenträttigheter hos multinationella företag. Detta riskerar att missgynna en bred och samlad utveckling för utvecklingsländerna. De hälso- och miljömässiga konsekvenserna av biotekniken är dessutom mycket osäker. Vi vet ännu inte hur en ökad användning av genmodifierade grödor slår mot ekosystemet. Därför anser Kristdemokraterna att försiktighetsprincipen bör råda inom området.
En annat område där teknologin är ett betydande instrument för fattigdomsbekämpningen är IT- och telekommunikationssektorn. 2002 hade knappt 6 % av världens befolkning tillgång till Internet. 79 % av Internetanvändarna bor i västvärlden. Majoriteten av världens befolkning står fortfarande helt vid sidan av den nya tekniken. Idag växer gapet dessutom mellan dem som får del av tekniken och dem som hamnar utanför. Västvärlden har här ett stort ansvar för att se till så att IT-revolutionen inte skapar nya och större tillväxtklyftor. Den ojämlika tillgången till den nya tekniken har många orsaker. Brister i infrastruktur och uppkopplingskostnader är några. Det är här biståndet kommer in i bilden. Ett flertal pilotprojekt bekräftar att tillgång till telefon och Internet i fattiga byar påtagligt förbättrar möjligheterna till ekonomisk och social utveckling. Få biståndsgivare har utarbetat omfattande strategier för IT och tillvaratagit de möjligheter som IT-revolutionen skulle kunna ge de fattigaste länderna. Den svenska regeringen bör därför ingå partnerskap med företag för att utarbeta strategier i syfte att öka IT-investeringarna i utvecklingssyfte. Ett IT-utvecklingsperspektiv borde genomsyra samtliga nuvarande utvecklingsprogram.
En förutsättning för att minska fattigdomen är att uppnå en bred ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna. Svenskt utvecklingssamarbete och bistånd måste därför också verka tillväxtfrämjande och samtidigt motverka korruption inom länderna. Den svenska politiken bör stimulera resursutvecklingen inom samarbetsländerna och leda till en positiv näringsutveckling av framför allt det lokala näringslivet.
Sverige ska verka för en stabil, öppen och icke-diskriminerande handels- och investeringspolitik såväl inom vårt land som i EU. Den socialdemokratiska regeringen betonar liksom Kristdemokraterna vikten av frihandel och dess roll för en positiv global ekonomisk utveckling. Vi är överens om att det därför krävs ytterligare insatser för att öppna de globala och regionala marknaderna för utvecklingsländerna och stödja deras möjligheter att konkurrera på världsmarknaden. Men i motsats till den socialdemokratiska regeringen vill vi nyansera frihandelns positiva effekter och även belysa den destabiliserande påverkan som en total nedmontering av handelshindren kan ha på fattiga länder. Det finns gott om forskning som pekar på att ett i allt väsentligt symmetriskt handelssystem, som förordas och representeras av WTO, inte lämpar sig för att bekämpa fattigdom. Ett indirekt tecken på WTO:s svaghet i detta sammanhang är de nyss havererade förhandlingarna i Cancun, Mexiko, vilka i förlängningen utgör en nackdel för de fattiga länderna i världen. Hela världen missade därmed ett gyllene tillfälle att ta ett viktigt steg framåt mot en öppnare och rättvisare handel.
Fattiga länder, med lite att erbjuda på världsmarknaden annat än råvaror, behöver speciella villkor på handelsområdet för att inte helt marginaliseras. En total nedmontering av handelshinder kan istället direkt motverka utvecklingen i fattiga länder genom att den lokala produktionen riskerar att slås ut, vilket i förlängningen drabbar ländernas inhemska livsmedelsförsörjning. Subventioner kan därför vara nödvändiga både till inhemsk industri under ett uppbyggnadsskede samt till det inhemska jordbruket.
Vi välkomnar regeringens ambition att främja ett bra investeringsklimat i utvecklingsländerna. Utländska direktinvesteringar är en central faktor för den ekonomiska utvecklingen i fattiga länder. De privata kapitalflödena överstiger idag många gånger det totala internationella utvecklingssamarbetet. Kristdemokraterna anser därför att man i ytterligare utsträckning bör dra nytta av den kunskap och teknologi som näringslivet besitter, och vi efterlyser därför mer effektiva samarbetsformer mellan biståndsmyndigheterna och näringslivet. Detta för en bättre kartläggning av biståndsbehov vid exempelvis upprättandet av landstrategier för bättre utväxling, effektivitet och mottagarnytta för mottagarländerna.
Kristdemokraterna anser också att regeringen ska ta initiativ till ett ”forum” där man tillsammans med svenska företag, i samband med investeringar i utvecklingsländer, arbetar fram konkreta handlingsplaner för företagens medverkan och ansvarstagande i utvecklingsarbetet och i arbetet för mänskliga rättigheter.
Kristdemokraterna anser vidare att den statsstödda exportkreditgivningen ska förenas med villkor om skydd av mänskliga rättigheter och förstärkt miljöhänsyn. I enlighet med FN:s initiativ Global Compact och OECD:s riktlinjer för multinationella företag har den socialdemokratiska regeringen åtagit sig att instifta samarbete mellan regering, näringsliv och det civila samhället för att bättre kontrollera skyddet av mänskliga rättigheter och miljöhänsyn. Initiativet ser vi som mycket positivt men vi ställer ökade krav och anser att Sverige bör inta en ledande position i arbetet med utveckling och harmonisering av internationella regler på området. Vi anser att en obligatorisk rapportering om sociala och miljömässiga hänsynstaganden bör ingå i de svenska multinationella företagens årliga rapporter. De största företagen skulle kunna rapportera mot en rad fastställda indikatorer och regler om rapportering utifrån kärnan av GRI:s (Global Reporting Initiative) riktlinjer. Syftet med en sådan lagstiftning är nödvändigheten att se till att de sämsta företagen når upp till en viss grundläggande standard. Ökad transparens och öppenhet skulle också tydliggöra vilka behov som finns av internationella regelverk på miljöområdet. Trots att företagen själva efterlyser mer konkretion och tydlighet gällande ansvarstagandet på det sociala och miljömässiga området har den socialdemokratiska regeringen valt att inte inkludera detta i sin proposition.
Ett angränsande problem som hindrar tillväxten i utvecklingsländerna är bristen på tillgängligt kapital. Länderna har brist på investeringskapital och företagen har oftast små möjligheter att ta investeringslån. Viljan bland internationella finansieringsbanker och biståndsgivare att bidra med finansiering är oftast stor för offentliga projekt, men för mindre projekt är det svårare. Även om den svenska staten på olika sätt bidrar till exportfinansiering och riskkapital är omfattningen av olika stödformer alltför blygsam i relation till vår totala export. Avsättning av medel för riskdelning med svenska företag är ett viktigt sätt att stödja det privata näringslivets utveckling i samarbetsländerna och bör därför öka.
Sveriges handelsrelationer med utvecklingsländerna måste vara samstämmig och bättre samordnad med de mål som är uppsatta för den svenska utvecklingspolitiken än vad som är fallet i dagsläget. I den socialdemokratiska regeringens proposition saknas det exempelvis tydliga skrivningar vad gäller problematiken kring militär rustning i utvecklingsländer och den svenska vapenexporten till fattiga länder. Detta ger en bristande trovärdighet i ambitionen att utvecklingsperspektivet ska genomsyra samtliga relevanta politikområden. Som ett steg i ledet att göra Sveriges politik för global utveckling mer sammanhållen anser Kristdemokraterna att den svenska vapenexporten bör utvärderas i förhållande till utvecklingsmålen. Det behövs en tydlig konsekvensanalys och prövning av varje fall för att garantera att efterlevandet av de mänskliga rättigheterna står i fokus och att vapenexport som strider mot utvecklingsmålen ej tillåts. Återigen kräver vi nya regler och villkor för skydd av de mänskliga rättigheterna och socialt ansvarstagande för exportkreditgivning genom svenska EKN för att den ena delen av regeringens arbete inte ska motverka vad den andra delen gör.
För många utvecklingsländer utgör skuldbördan ett enormt problem som kraftigt begränsar deras möjligheter att utvecklas. Enbart räntekostnaderna för lånen överskrider i många fall intäkterna från ländernas export. Utlandsskulden för de fattigaste länderna är både i absoluta tal och som andel av BNP avsevärt större idag än för 10 år sedan. För att de värst skuldsatta länderna ska ta sig ur skuldkrisen krävs radikala skuldavskrivningar parallellt med genomförandet av en konsekvent ekonomisk politik som främjar utveckling och tillväxt. För genomförandet av skuldavskrivningar är det en nödvändighet att ställa villkor och krav på den ekonomiska politiken, den demokratiska utvecklingen, respekten för de mänskliga rättigheterna och på konkreta handlingsplaner för fattigdomsbekämpningen. Kristdemokraterna föreslår en modell för skuldavskrivning som innebär att den skuldsatta statens små steg mot dessa mål ska ge betydligt större steg i skuldavskrivning. Detta för att komma snabbare ur den hopplösa situation som råder bland många fattiga länder och för att verka som morot för länderna att skynda mot uppbyggnaden av mera sunda samhällsstrukturer. Vi anser att Sverige bör vara ett föregångsland och leda den globala opinionen för en sådan skuldavskrivningsmodell.
För att minska fattigdomen och inkomstskillnaderna krävs inte bara ekonomisk tillväxt utan också effektiv socialpolitik, bättre hälsovård, bättre utbildning och mat åt alla. Framgångarna inom det sociala området beror till stor del på bra ledarskap och goda och robusta samhällsinstitutioner. Utvecklingssamarbetet inom hälsosektorn omfattar främst bekämpningen av hiv/aids, sexuell och reproduktiv hälsa och reformer inom hälsosektorn. Många utvecklingsländer är i behov av betydande sjukvårdsreformer för den allmänna hälsovården, folkhälsan och för omhändertagandet av speciellt utsatta grupper såsom funktionshindrade.
Det är absolut nödvändigt att se sambanden mellan hälsa, utveckling och minskad fattigdom. Så länge människor är fattiga kommer de att löpa stor risk att bli allvarligt sjuka. Och så länge de är allvarligt sjuka löper de stor risk att bli eller fortsätta vara fattiga. Hiv/aids, malaria, tuberkulos och smittkoppor är sjukdomar som är speciellt viktiga att bekämpa. Enligt UNAIDS är den internationella fonden för kampen mot hiv/aids, tbc och malaria kraftigt underfinansierad. Uppskattningsvis lär det behövas 10 miljarder dollar år 2005 för den grundläggande kampen mot hiv/aids, vilket är en tredubbling av 2002 års totala finansiering. Spridningen av hiv/aids är närmast skenande på vissa platser i världen och risken för att detta ska rasera hela samhällsstrukturer är stor i flera afrikanska länder. Bristen på jämställdhet och synen på kvinnans roll i samhället gör det extra svårt för kvinnor att skydda sig. Det förebyggande arbetet och förändrade sexualvanor är ytterst väsentligt, men dessvärre är sexualundervisningen och tillgång till preventivmedel mycket bristfälliga och kräver omfattande stöd för att kunna utvecklas. Sverige uppfyller idag den internationella överenskommelse om att avsätta 4 procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa. Det krävs dock mer resurser, ökad finansiering, fler gemensamma internationella initiativ och ökad öppenhet i arbetet. De hiv/aids-relaterade resurserna bör utgöra en större del av den svenska biståndsbudgeten. Sverige har dessutom ett stort ansvar när det gäller att diskutera hiv/aids öppet. I många länder är det ännu tabubelagt. Så länge det inte går att diskutera sjukdomen går den inte att bekämpa effektivt. Här kan Sverige spela en unik roll som pådrivare och opinionsbildare.
Vi efterlyser också ett ökat fokus på läkemedelsfrågan och ett större ansvarstagande från läkemedelsbolagens sida. Oroande är att dagens hälsoforskning huvudsakligen inriktas på västvärldens problem. Malaria dödar cirka 2,5 miljoner människor varje år. De senaste framstegen i bioteknologin visar att det finns stora möjligheter att ta fram ett definitivt vaccin mot sjukdomen, och därmed borde det också finnas en stor vilja att investera i sådan forskning. Men det gör det inte. Läkemedelsföretagen tenderar att inrikta forskningen på dyra mediciner där det finns pengar att tjäna. Tidigare hade utvecklingsländerna möjlighet att tillverka och exportera lokala varianter av mediciner från väst till avsevärt lägre priser genom att läkemedel undantagits från patentbarhet. Denna rättighet fråntogs länderna genom antagandet av TRIPS (Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights) 1995. Ett genombrott i WTO nyligen återgav länderna rättigheten i viss mån, men fortfarande kräver vi en omprövning av TRIPS-avtalen för att inte riskera att tillgången på billigare mediciner runtom i världen minskar och lokala läkemedelsproducenter i de fattigare länderna slås ut. Det krävs ökat internationellt samarbete för att skapa nya samarbets- och marknadsstrategier för hälsoforskningen i kampen mot t.ex. hiv/aids. Vi önskar högre ställda krav på läkemedelsbolagen och villkor för patentregistrering av bl.a. hivmedicin och föreslår därför en modell där läkemedelsbolagen, genom beviljandet av ett patent för exempelvis en hivmedicin, är ansvariga för en läkemedelsförsäljning till kraftigt reducerade priser för de länder där hiv/aids är ett mycket stort samhällshot.
Men det räcker inte med att få fram nya och bättre mediciner. Vi anser att större satsningar måste göras för en effektivisering av primärvården. Idag dör många barn p.g.a. avsaknad av den allra enklaste vård och medicin.
Cirka 10 procent av jordens befolkning har någon form av funktionsnedsättning. Två tredjedelar av dessa lever i fattiga länder. Kristdemokraterna har länge efterlyst en förändring av den svenska utvecklingspolitiken där mer uppmärksamhet riktas mot människor med funktionshinder. Det behövs fler specifika biståndsprojekt om funktionshinder, liksom fler specifika komponenter om funktionshinder i initierade biståndsprojekt. I teorin skall dessa frågor genomsyra utvecklingssamarbetet, men i praktiken ser det ofta annorlunda ut. De funktionshindrade nämns endast i ett fåtal isolerade biståndsprojekt, vilket får till följd att en stor del av befolkningen inte nås av utbildningsinsatser och hälsovård. Särskilt utsatta är funktionshindrade kvinnor och barn som ofta förvägras grundläggande ekonomiska och sociala rättigheter.
Sverige har genom barnkonventionen en skyldighet att verka aktivt för att stärka funktionshindrade barns rättigheter. Även i FN-samarbetet har Sverige åtagit sig att skapa förutsättningar för funktionshindrade personers delaktighet och jämlikhet i samhället. Funktionshinderfrågor är rättighetsfrågor. För att inkludera funktionshinderfrågor i det svenska utvecklingssamarbetet krävs det konkreta åtgärder. Det krävs bl.a. god kunskap om handikappfrågor inom de organisationer som bedriver någon form av utvecklingssamarbete. Bristen på fakta och statistik är ett stort problem. Det behövs mer och förbättrat samarbete mellan funktionshinderorganisationer och Sidas land- och strategiarbete. Det multilaterala samarbetet behöver även förbättras, och Sverige bör arbeta för att funktionshinderfrågor inkluderas inom exempelvis EU, FN och Världsbanken.
Ett långsiktigt mål är en integrering av handikappaspekten i samtliga delar av projektcykler och genomförande. Att tydligare lyfta fram människor med funktionshinder som en prioriterad målgrupp och att skapa verktyg för dessa personers delaktighet i samhället hade varit en logisk utveckling av den svenska utvecklingspolitiken mot bakgrund av Sveriges nationella funktionshinderpolitik.
För att främja en god utveckling i de fattigaste länderna krävs det också ett omfattande undervisningsstöd och utbildningsbistånd. Detta bistånd innehåller stöd till basutbildning för lärarfortbildning, läromedelsinsatser samt skolbyggnadsprogram. Vi vill verkligen betona alla barns rätt att gå i en skola och få utbildning av god kvalitet. Det måste också finnas lika möjligheter för flickor, pojkar och för funktionshindrade barn att gå i skolan. För att främja en jämn och höjd utbildningsnivå i hela samhället krävs även satsningar på vuxenutbildningen. För Kristdemokraterna är det speciellt viktigt att kunskap om mänskliga och kulturella värden främjas. Alla barn och ungdomar bör på ett tidigt stadium diskutera etiska frågor och få möjlighet att lära sig om demokrati och mänskliga rättigheter och skyldigheter.
För Kristdemokraterna är själva grunden med det europeiska samarbetet ett internationellt engagemang byggt på gemenskap och ansvarstagande. Därför måste även EU:s relationer till omvärlden präglas av respekt och dialog. EU har ett mycket stort ansvar för att bidra till rättvisa globala spelregler som kan ge alla länder möjlighet till en hållbar utveckling. Dessvärre ser den europeiska politiken i praktiken ofta annorlunda ut. Det har under senare år riktats kritik mot Europeiska kommissionens sätt att handha bistånds- och katastrofanslagen. Kritiken handlar bl.a. om bristen på måluppfyllelse, insyn, effektivitet och redovisning. Här måste Sverige mera aktivt söka påverka för en mer positiv utveckling av unionens gemensamma utvecklingspolitik.
Kristdemokraterna anser att EU-biståndet skulle bli mer effektivt genom en fortsatt decentralisering till kommissionens delegationer. För detta krävs en stärkt kompetens hos kommissionen, vilket kräver utbildningsinsatser. EU:s arbete med mål och indikatorer bör fortsätta. Europaparlamentet och rådet bör löpande utvärdera kommissionens utvecklingssamarbete. Det blir ännu viktigare när det alltmer handlar om budgetbistånd.
Sverige bör också vara pådrivande för att stärka samordning och komplementaritet mellan EU:s medlemsstaters bistånd. För att detta skall vara möjligt måste medlemsstaterna släppa traditionellt revirtänkande och i ökad utsträckning lägga fokus på effektiviteten. Kristdemokraterna anser också att det är viktigt med en samordningsfunktion inom kommissionen för att övervaka samstämmigheten på EU-nivå.
En effektivisering av det gemensamma europeiska biståndet är en nödvändig förutsättning för att skapa förtroende hos såväl medlemsstater som samarbetsländer. Detta förtroende är i sin tur en förutsättning för god samverkan mellan rådet och kommissionen och för att EU ska kunna spela en viktig roll som samordnare för medlemsstaternas insatser. EU:s biståndsbudget har också kritiserats för att vara alltför byråkratisk och många organisationer avstår från att ansöka om pengar via EU på grund av det krångliga ansökningsförfarandet.
Kristdemokraterna vill också betona att EU:s bistånd skall ha ett tydligt fattigdomsfokus med utgångspunkt i millenniemålen.
Kristdemokraterna anser att EU i större utsträckning än i dagsläget ska samarbeta med andra internationella aktörer, såsom FN och dess olika organ. Här borde Sverige vara pådrivande för att utarbeta strategier för samarbete mellan EU och de internationella organisationerna. Vi ser det även som önskvärt att EU mera än idag stöder och uppmuntrar regionalt samarbete mellan utvecklingsländer, genom bl.a. bistånd till de stora infrastruktursatsningar som kan bli nödvändiga för att en region ska kunna utveckla sitt samarbete.
Precis som den svenska regeringen arbetar för att integrera rättvisefrågorna i alla våra politikområden bör Sverige verka för att utvecklingsaspekterna även beaktas inom alla EU:s politikområden. Behovet av konkreta förslag hur detta ska realiseras är givetvis lika stort för EU:s utvecklingspolitik som för Sveriges. EU är den främsta handelspartnern för många utvecklingsländer, vilket gör EU:s ansvar än större.
Reformeringen av EU:s dyrbara och inåtriktade jordbrukspolitik, främjandet av hållbar utveckling samt stärkandet av utvecklingsländernas handelspolitiska och exportkunniga kompetens bör samfällt verka för att introducera fattiga jordbrukare i utvecklingsländerna till den europeiska marknaden. Konvergensen inom EU:s bistånds-, jordbruks- och handelspolitik måste öka. Den europeiska handels- och jordbrukspolitiken måste göras förenlig med internationell solidaritet, och Sverige bör aktivt verka för att stärka det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet och demontera EU:s hinder. Vi kristdemokrater menar därför att ett institut för handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad antingen bör förläggas inom Sida eller utgöra en förstärkning av Sidas existerande resurser på området.
Regeringens proposition genomsyras av en tro på multilateralismen, och regeringen betonar vikten av en stärkt roll för FN. Kristdemokraterna instämmer helt i detta synsätt. Det internationella utvecklingssamarbetet utgör en nyckelfaktor för den övergripande konflikthanteringen mellan och inom länder, och FN och dess organ bör därför stärkas. Men vi anser att en absolut förutsättning för att det framtida internationella utvecklingssamarbetet skall bedrivas så effektivt som möjligt är att FN reformeras i grunden. Kristdemokraterna har sedan flera år tillbaka betonat behovet av reformer av FN. Sverige bör ta initiativ till en reformering av FN och för att stärka UNDP:s roll som företrädare för de fattiga länderna. Sveriges tradition som väktare av FN:s principer gör dessutom att våra krav på reformer kan framföras med stor trovärdighet.
Mest angeläget är det med en omfattande översyn av FN-arbetet och då framförallt utvecklingssamarbetet inom organisationen. Här brister det på många plan vad gäller effektiviteten, transparensen och de faktiska resultaten. Vad FN framförallt behöver är en reformering av organisationskulturen, koordineringen och management inom organisationen. Vidare bör det klargöras bättre hur andra viktiga aktörer på internationell nivå – som civil society, den privata sektorn samt forskningen – ska kunna ges ett större inflytande över FN:s arbete.
Styrelserna är alldeles för stora. För att vara effektiv och för att skapa en känsla av delaktighet och ansvar bör en styrelse inte överstiga 10–12 ledamöter. Därtill bör ledamöterna utses efter personlig kapacitet. I flertalet FN-organ är situationen den rakt motsatta. De frågor som diskuteras är sällan av strategisk karaktär. Känsliga frågor avseende tveksamt fungerande projekt och verksamhet och viktiga person- och ledningsfrågor förekommer inte heller. På grund av mötenas karaktär gör ledningarna för de respektive FN-organen allt de kan för att undvika att viktiga frågor behandlas i styrelsen. Följden blir en slags katt och råtta-lek. Eftersom de personer som representerar sina respektive regeringar i styrelserna ofta saknar reell kompetens och erfarenhet av det sakområde som organisationen i fråga är satt att sköta, fungerar styrelserna högst sällan som ett ”bollplank” för ledningen.
UNDP:s styrelse borde i högre grad bestå av personer med dokumenterad erfarenhet av utvecklingsarbete resp. forskare med utvecklingsekonomi som specialitet. Då skulle styrelsearbetet bli meningsfullt. Istället består styrelsen av diplomater som endast i undantagsfall har den erfarenhet av utvecklingsfrågor som behövs.
Medlemsländernas regeringar har stort inflytande på valet av alla högre befattningshavare och chefer. Det gör att politiska meriter väger tungt snarare än relevant sakkompetens. Exemplen är många där klart olämpliga personer, inte sällan yrkesdiplomater eller före detta ministrar, utsetts till chefer eller biträdande chefer i organisationer som WHO, UNDP, FAO etc. Kraven på ledarskap i denna typ av organisationer är utomordentligt stora. Arbetsmiljön är komplex, verksamhetsuppgifterna ofta extremt svåra. Därtill kommer en ofta ojämn kamp när det gäller att skaffa resurser till verksamheten. Som systemet idag fungerar, är det ofta en slump om en hög chef besitter de egenskaper som rimligen krävs för arbetsuppgiften. Eftersom respektive organisation därtill är mycket toppstyrd, är valet av högste chef mycket viktigt. Ibland går det bra, som t.ex. i WHO under Gro Harlem Brundtland. Harlem Brundtland lyckades på några få år vända WHO:s långa nedåtgående trend. Med tanke på den viktiga roll flertalet FN-organ har att spela är det orimligt att rekryteringsprocessen inte präglas av större professionalism.
Det utpräglade revirtänkandet som präglar relationerna mellan de olika FN-organen försvårar och försämrar verksamheten. En översyn av dagens struktur är absolut nödvändig, dels för att åstadkomma regler och ramverk som tvingar fram ett bättre samarbete, dels för att överväga huruvida alla dagens FN-organ verkligen behövs. Det finns t.ex. starka skäl för en sammanslagning av t.ex. UNDP, UNIDO, FAO och UNEP.
Den starkt hierarkiska organisationsstrukturen har redan nämnts. Den interna kulturen inom organisationen är problematisk. Alltför många tänker i termer av nivå istället för kompetens. Ett annat problem är de långsamma och omständliga beslutsprocesserna som omöjliggör snabba ageranden. I syfte att t.ex. minska risken för att ekonomiska medel missbrukas har en rad olika regler av kontrollkaraktär införts under åren. Det gör att det ofta behövs ett stort antal underskrifter på ett och samma beslut för att verkställighet ska kunna ske. Avsikterna må ha varit goda, men systemet framstår som en parodi på management och ansvar. Överallt i samhället ökas kraven på flexibilitet och snabbhet i managementkulturen. Men FN står på många sätt och stampar. Det gör också att olika typer av partnerskap (t.ex. med den privata sektorn) för att tackla svåra problem har svårt att ta form. Man tvingas ofta söka konstruktioner för denna typ av samarbete utanför själva FN-administrationen om det över huvud taget skall bli resultat.
FN är idag regeringarnas organ. Idag blir det alltmera uppenbart att beslut i olika sakfrågor på internationell nivå, som inte inkluderar enskilda organisationer av olika slag eller den privata sektorn, knappast får den legitimitet som är önskvärd. Regeringarna representerar en viktig aktör men alls inte den enda. Därtill kommer att många regeringar inte upplevs som representativa för sina befolkningar. Kofi Annan har tagit flera initiativ för att bredda deltagandet i FN-arbetet under senare år. Det är positivt, men behöver följas upp av en mera formell process där hela ”governance”-problematiken blir föremål för översyn.
Ansvaret för den omoderna och ineffektiva organisationen ligger både på FN:s ledning och de regeringar som är FN:s huvudmän. För att de nödvändiga reformerna ska bli av krävs att både ledningen och medlemsstaterna utsätts för hårt tryck. Vi lever i ett land med stolta humanitära traditioner. FN-idén har starkt stöd, och därför är det av högsta vikt att åtgärda de allvarliga brister som finns inom FN-systemet. Vi kräver därför att regeringen tar initiativet till en omedelbar översyn av FN:s organisation och verksamhet. Som en av de största tillskyndarna av FN-idén är Sveriges ansvar för organisationen stort. Det bästa stöd organisationen kan få för närvarande är hjälp med att utveckla verksamheten mot större effektivitet, öppenhet och resultatinriktning. Parallellt måste finanserna stärkas. Många av FN-organen har länge hållits på svältkur samtidigt som arbetsuppgifterna har utökats, detta är i längden ohållbart!
Vi anser att det civila samhällets roll i utformandet och genomförandet av den internationella utvecklingspolitiken bör stärkas, detta inte minst inom det humanitära biståndet. Frivilligorganisationer spelar en viktig roll för det för oss mycket viktiga humanitära biståndet genom sina resurser och distributionssystem framförallt då officiella kanaler inte kan nyttjas p.g.a. väpnade strider eller diktaturregimer.
Folkliga organisationer med bas hos de fattiga bör också involveras genom exempelvis rutinmässiga konsultativa processer, något som saknas idag. Det är av största vikt att regeringen utvecklar tydligare visioner, målsättningar och metoder för hur ett mer aktivt och regelbundet lyssnande ska gå till.
Kristdemokraterna instämmer helt i regeringens krav på en vidareutveckling i synen på konflikt- och säkerhetsfrågorna. För några år sedan deklarerade svenska utrikesdepartementet att hela dess verksamhet ska genomsyras av ett konflikthanteringsperspektiv. Vi anser att ett sådant perspektiv också ska genomsyra all utrikespolitisk verksamhet inom EU.
Bekämpningen av miljöproblem, hiv/aids, vattenfrågan och befolkningstillväxten är alla faktorer som är intimt förknippade med konflikt- och säkerhetspolitiska aspekter för många länder. FN:s säkerhetsråd har vid flertalet tillfällen betonat de säkerhetspolitiska aspekterna av spridningen av t.ex. hiv/aids. Man har redogjort för hur sjukdomen berör länders stabilitet och säkerhet på olika plan. När allt fler vuxna insjuknar raderas framsteg i hälsa och barnadödligheten ökar. Produktionen av mat minskar drastiskt, familjer och samhällsgrupper bryts ned, ekonomisk migration och flyktingströmmar ökar. Sjukdomen hotar den sociala och ekonomiska utvecklingen när den arbetsföra generationen dör ut. Därmed förvärras vanligt förekommande problem som starkt bidrar till riskerna för väpnad konflikt och humanitära katastrofer. Enligt Världsbanken kan en minskning av antalet vuxna i ett land med 10 % leda till en reducering av nationalinkomsten med upp till drygt 30 %. Många militära styrkor i Afrika har upp till fem gånger så hög infektionsgrad som den civila befolkningen. I kombination med försvagade ekonomiska och institutionella strukturer blir landet mer sårbart för både interna och externa konflikter. Ytterligare konsekvenser av hiv/aids är att sjukdomen riskerar att underminera den internationella kapaciteten som i sin tur kan bidra till fredsuppbyggande insatser. För Sydafrikas del är risken stor att man snart inte kan delta i fredsbevarande operationer om inte spridningen av hiv/aids inom armén stoppas. Resonemanget tydliggör att utvecklings- och hälsoarbete tillsammans med biståndet utgör nödvändiga delar i det konfliktförebyggande arbetet.
Det konfliktförebyggande biståndet riktat till riskzoner och till fredsuppbyggande insatser i efterkrigsområden behöver förstärkas och bli bättre. Det internationella samfundet behöver förbättra sitt varningssystem för att upptäcka potentiella konflikter för att förmå sätta in förebyggande insatser i tid. Det kan handla om att förhindra svältkatastrofer, miljöförstörelse eller vattenbrist som i förlängningen kan leda till konflikter. En viktig del av det konfliktförebyggande arbetet är även att skipa rättvisa och ställa krigsförbrytare inför rätta. Denna form av bistånd bör i högre utsträckning riktas till uppbyggnad av rättsväsende, fängelsevård och domstolar.
I det fredsuppbyggande arbetet behövs det ofta ett brett spektrum av olika biståndsinsatser såsom humanitär hjälp, minröjning, infrastruktursprojekt, demokratistöd, civila poliser, kommunalt stöd m.m.. Kristdemokraterna betonar vikten av bistånd riktat mot insatser för förståelse och försoning mellan tidigare stridande folkgrupper. För att öka säkerheten för människor i efterkrigsområden eller i sönderfallna stater med utspritt krigsmateriel, bör ett förstärkt bistånd riktas mot att öka kapaciteten för minröjning och effektivisera insamlingen av handeldvapen m.m. Det finns även behov av att ytterligare öka integreringen mellan de fredsbevarande insatserna och den fredsuppbyggande verksamheten.
Regeringens förslag till mål för Sveriges utvecklingssamarbete ska vara att bidra till ”att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”. Vi menar att denna målbild lätt kan feltolkas, både av mottagarländer, deras institutioner och våra svenska motsvarigheter. Istället är följande målbild att föredra: ”En förbättring av den fattiga människans levnadsvillkor.” Genom denna formulering slipper vi en svensk politik för utvecklingssamarbete som präglas av vad som kan tolkas som västerländskt översitteri och ett avsteg från en av regeringens principer för den nya utvecklingspolitiken – att samarbetsländerna i ökad grad själva ska bestämma och ansvara för sin egen framtid. Ordet ”skapa” föranleder oss att tro att biståndsgivarna är de enda som har kunskapen om hur detta ska gå till. Vår föreslagna formulering präglas dessutom av ett långsiktigare tidsperspektiv. Om den svenska utvecklingspolitiken i dess grunder främst ska handla om att skapa förutsättningar framstår det som om politiken är kortsiktig när all form av utvecklingssamarbete och biståndsverksamhet istället bör handla om långsiktiga åtaganden.
Regeringen föreslår att Sverige ska fortsätta att bedriva ett effektivt utvecklingssamarbete med tyngdpunkt på de fattigaste länderna och att samarbetet med Central- och Östeuropa och det internationella utvecklingssamarbetet slås samman. Kristdemokraterna är starka förespråkare för ett effektivt svenskt utvecklingssamarbete och bistånd riktat mot Central- och Östeuropa. Men vi delar inte regeringens uppfattning att dessa politikområden bör slås samman. Vi menar att det finns en risk för att resurser från andra minst lika behövande områden omfördelas till politikområdet för Central- och Östeuropa.
Regeringen har framställt den svenska utvecklingspolitiken som om Sverige ska ”finnas med” överallt där det finns behov. Det är en hedervärd tanke men vi menar att det inte är rimligt. För att inte förlora effektiviteten i utvecklingssamarbetet och biståndet anser vi att Sverige inom ramen för det breddade synsättet ändå måste fortsätta prioritera ett antal samarbetsländer. En lämplig begränsning är ca 20 länder, vilket bör ske inom en 5-årsperiod. Fördelen med prioriterade länder är uppenbar i det att det ökar möjligheterna till kontrollerade samarbetsformer, effektivare samarbete, bättre revision och uppföljning. De länder som i så fall inte ingår i den prioriterade skaran kan Sverige stödja genom mer kunskapsinriktat bistånd inom ramen för internationellt samarbete. Ett fortsatt system med programländer gör det också lättare att arbeta fram tydliga strategier för när biståndet till ett land ska avslutas och när samarbetet ska övergå i mer normala former av ekonomiskt och politiskt samarbete.
Kristdemokraterna är för en successiv avbindning av biståndet. Vi vill samtidigt betona nödvändigheten av flexibilitet för en sådan process. Sverige bör låta avbindningen ske i samma takt som övriga västländer och kontinuerligt utvärdera effekterna av den.
Den internationella solidariteten betonar skyldigheterna och omtanken mellan människor och stater oberoende av gränserna som skiljer dessa åt. Idag lever vi i en värld som i mångt och mycket är gränsöverskridande till sin karaktär. Därför är det relevant att analysera hur våra politiska beslut i Sverige och i EU påverkar andra delar av världen. Hur påverkar t.ex. vår handelspolitik möjligheterna för länderna i syd att resa sig ur fattigdomens slaveri? Eller hur påverkar våra miljöfarliga utsläpp livsbetingelserna i andra delar av världen? Det är viktigt att med tydlighet utröna de effekter som nationella och europeiska politiska åtaganden har, inte bara för oss själva, utan också för omvärlden. Därför vill vi införa vad vi kallar för konsekvensbeskrivningar, både på nationell nivå och på Europanivå. Om Sverige eller EU exempelvis inför tullar på ett visst livsmedel så ska en konsekvensbeskrivning skildra och analysera vilka ekonomiska, och därmed i förlängningen också välfärdsmässiga, konsekvenser beslutet får för berörda fattiga länder.
Den svenska regeringen kommer inte med några konkreta åtgärdsförslag i sin utvecklingsproposition när det gäller hur organiseringen av den övergripande förvaltningen av utvecklingspolitiken ska se ut. Det saknas tydliga instrument för styrning, genomförande och samordning av den föreslagna politiken. Detta ser vi som beklagansvärt. Det nya integrerade synsättet som ska prägla utvecklingspolitiken och genomsyra alla svenska beslutsfattare och departement kräver effektiv resultatstyrning och uppföljning. En årlig redovisning inför riksdagen av genomförandet av utvecklingspolitiken är ett krav från Kristdemokraterna. Detta bör ske i form av en resultatskrivelse från Regeringskansliet. För att arbetet ska fungera effektivt i praktiken ser vi det därför som en nödvändighet att införa ett kansli inom Statsrådsberedningen med ansvar för:
en sammanställning av departementens respektive bidrag till politiken för global rättvisa,
återrapportering av den förda politiken,
framställning av bakgrundsanalyser,
initierandet av interdepartementala arbetsgrupper vid behov,
identifiering av departementsöverskridande frågor inom politikområdet.
För samordningsfunktionens arbete krävs det en ökad spetskompetens inom departementen. Utöver ett samordningskansli inom Statsrådsberedningen krävs det utökad samordning mellan olika fackaktörer och bildandet av organisationsöverskridande arbetsgrupper för specifika frågor.
För samordning och samstämmighet inom det civila samhället bör ett medborgarforum inrättas för utbyte av kunskap och erfarenheter på nationell nivå. Ett sådant nationellt forum borde ingå i en större global organisation där det civila samhället representeras i expert/specialistgrupper med rådgivande funktion för de stora multilaterala organisationerna.
En självständig funktion för utvärdering av det internationella utvecklingssamarbetet är en nödvändighet. Kristdemokraterna föreslår utöver detta att Sverige, som historiskt betydande biståndsgivare och förespråkare för de fattiga i världen, tar initiativet och installerar en expertgrupp med huvuduppgift att utreda den internationella samordningen av bistånds- och utvecklingspolitiken. Expertgruppen skulle förslagsvis innefatta företrädare för riksdagen, berörda organisationer, näringslivet samt forskare på utvecklings- och biståndsområdet. Syftet med arbetet inom gruppen bör vara att studera Sveriges samverkan med andra länder inom ramen för utvecklings- och biståndsområdet och komma med förslag på ytterligare former för internationell samverkan och samstämmighet. Detta för att komma med förslag på hur man bäst uppnår en fortsatt utveckling och harmonisering av EU:s biståndspolitik, för reformeringen av FN, för en revidering av UNDP:s och IMF:s roll för det globala utvecklingssamarbetet och för utvecklingen av regelverken gällande de globala gemensamma nyttigheterna. Vår syn är att en sådan expertgrupp skulle vara ett betydande tillskott i arbetet med utformningen av det internationella ”samstämmighetsindex” som är under utarbetning.
|
Stockholm den 17 september 2003 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
Else-Marie Lindgren (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |