Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s nordliga dimension.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en ekonomisk och demokratisk utveckling i enklaven Kaliningrad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om orsakerna till gränsgångares problem och åtgärder för att främja ökad rörlighet och smidigt ”vardagsumgänge” över landgränserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Hallå Norden får en heltäckande uppgift i arbetet att hjälpa enskilda och småföretagare som verkar i annat nordiskt land.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nordiskt skattekontor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medverkan i uppbyggandet av det arktiska universitetet med säte i Arendal i Norge.
Den nordiska identiteten bygger på stor språklig och kulturell samhörighet. Likartade historiska erfarenheter har lett till att reformationen, demokratin och den sociala välfärden införts på likartat sätt i de olika nordiska staterna. De nordiska länderna har dessutom likartade demografiska och miljömässiga förhållanden. Norden har visat hur man har kunnat klara av gränsförskjutningar och andra stora förändringar som i andra områden ofta bara kan lösas efter väpnade konflikter. Exempel härpå är upplösningen av unionen mellan Norge och Sverige 1905, Ålandsfrågan 1920 samt korrigeringen av den dansk-tyska gränsen efter första världskriget.
Det nordiska samarbetet bygger på en genuin värdegemenskap mellan fem länder och tre självstyrande områden i Norden. Det nordiska samarbetet är unikt i världen genom sin stabilitet, folkliga förankring och legitimitet. Styrkan i det nordiska samarbetet bygger inte minst på att det vilar på omfattande nätverk på alla nivåer. Det politiska samarbetet mellan regeringarna och inom Nordiska rådet har sin motsvarighet på kommunal nivå genom vänortssamarbetet och andra organisationer med lång tradition inom gränsöverskridande verksamhet på folklig nivå genom Föreningen Norden.
Nordiska rådet antog vid sin session i Stockholm 1999 ett uttalande om Norden och den nordliga dimensionen. Den nordliga dimensionen, som lanserades av Finlands statsminister Paavo Lipponen i ett tal 1997, kan sägas ha utgjort en av förutsättningarna för Finlands ordförandeskap i EU. Även under det svenska ordförandeskapet lyftes den nordliga dimensionen fram. Till skillnad från utvidgningen syftar den nordliga dimensionen till att få med nordvästra Ryssland i det europeiska samarbetet.
Den skepsis som på många håll uttalats mot Ryssland som samarbetspartner synes obefogad och önskan på rysk sida om samarbete är obestridd. Nordiska rådet, som utvecklat täta kontakter med de baltiska länderna genom sitt närområdesutskott, kommer även framöver att ägna allt större uppmärksamhet åt Ryssland. En grupp parlamentariker från Nordiska rådet besökte sommaren 2001 Petrozavodsk i Karelen för att bl.a. diskutera den nordliga dimensionen.
Det samarbete som Nordiska rådet utvecklar med nordvästra Ryssland kan bli en katalysator i utvecklingen av den nordliga dimensionen. Den nordliga dimensionen syftar till att främja säkerhet, stabilitet och hållbar utveckling i hela regionen. Den skall också bidra till ekonomisk och social utveckling och därigenom till att minska skillnaderna i levnadsstandard samt till att minska miljöhoten och att förebygga eller avvärja andra hot såsom gränsöverskridande kriminalitet. Arbetet med den nordliga dimensionen bör också befästa värderingar som demokrati och rättsstatens principer. Detta sker enligt gruppen bäst genom samarbete för att främja politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt samarbete i regionen. Från parlamentariskt håll är det viktigt att verka för att de nordiska länderna har en samlad syn på den nordliga dimensionen. Det nordiska i den nordliga dimensionen måste stärkas.
En stabilare politisk, social och ekonomisk utveckling i Kaliningrad är både mål och förutsättning för en starkare integration i den utveckling som sker i Östersjöområdet. Kaliningrads strategiska ställning är viktig för denna utveckling liksom även för den säkerhetspolitiska stabiliteten i södra Östersjön. Nordiska insatser för att stödja civil verksamhet kan inte nog understrykas och behövs för att fylla utrymmet efter den tidigare massiva militära närvaron i Kaliningrad. Efter initiativ av bl.a. mittengruppen i Nordiska rådet kommer förhoppningsvis en nordisk informationspunkt att inrättas i Kaliningrad.
En smidigt fungerande gränstrafik underlättar enskilda människors vardag och upprätthåller mellanfolkligt samarbete i gränsregionerna. Väl fungerande gränsrutiner är nödvändiga för såväl norska som svenska gränsregioner, vilka ofta har en infrastruktur av glesbygdskaraktär. I Nordiska rådet har problemen för dem som bor på ena sidan om en nordisk gräns och arbetar på den andra varit som en följetong i mer än 20 år. Oftast har det gällt skatteproblem när man haft inkomst på ena sidan gränsen och varit folkbokförd på den andra. Det har också gällt problem med beskattning av fastigheter och fordon.
Vid flera sessioner har frågor ställts till ministerrådet om vilka åtgärder man avsett att vidta för att lösa gränsgångares problem. Det har både rört sig om rätten att tillfälligt övernatta på arbetsplatsen utan att få sin bil beslagtagen och rätten att passera en nordisk landgräns med sin tjänstebil. Regeringarna har hänvisat till smärre anpassningar av reglerna för användning av utlandsregistrerade personbilar, innebärande entydiga kriterier för fastställande av hemvist. Men man erkände också att problemet inte var löst för alla gränspendlare och att det inte heller kunde lösas utan att man tillämpade någorlunda lika avgifter för personbilar i de nordiska länderna, något som knappast var aktuell politik.
En genomgång av flera av de problem som gränsgångare mött under åren ger vid handen att det ofta rört sig om okunskap, dvs. att de som skall tillämpa reglerna inte känner till alla tillgängliga detaljer eller att medborgarna inte vet hur de skall vända sig till de relevanta instanserna. Ofta beror det på ren tanklöshet, bristande språkkunskaper och bristande resurser till följd av nedskärningar. Mer grundläggande orsaker är medvetna särlösningar grundade på skyddsintressen och, givetvis, kravet att få in skatteintäkter, samt olika praxis och traditioner. Det är ofta omöjligt att bryta upp traditioner från samhällen med mindre rörlighet. Det finns också ett territoriellt tänkande som utgår från att det är nationalstaten och inte individen som är rättighetsinnehavare.
Vi hade hoppats att gemensamt inträde i EU skulle ha upplöst alla dessa svårigheter och problem, men så blev inte fallet. Vi har ju dock både den nordiska arbetsmarknaden och EES-avtalet, som avser fri rörlighet för arbetskraft, kapital, varor och tjänster, att hänvisa till. Vi vill därför anmoda regeringen att utnyttja de avtalsverk som finns för att åstadkomma lösningar på kvarstående konkreta problem som försvårar för nordbor att bosätta sig och arbeta i annat nordiskt land. Kvarstående svårigheter strider ju både mot andan i den fria nordiska arbetsmarknaden och mot EES-avtalet, som alla nordiska länder deltar i.
Efter Nordiska rådets session i Island 2001 beslöt ministerrådet att uppdra åt tidigare samarbetsministern från Finland ambassadör Ole Norrback att kartlägga de medborgerliga rättigheterna i Norden och komma med förbättringsförslag. Uppdraget innebar att gå igenom existerande avtal som de nordiska länderna träffat om medborgarnas rättigheter och se till att de blir kända för allmänhet och myndigheter men också peka på problem som uppstår när individer flyttar mellan de nordiska länderna. Den s k Norrbacksrapporten presenterade i mars 2002 en lång rad konkreta åtgärder att vidta inom bestämda tidsramar för att avveckla hinder för nordbornas rörlighet. Ministerrådet har i början av 2003 givit den f d danske statsministern Poul Schlyter i uppgift att förhandla om hur dessa förslag ska kunna genomföras. En rapport med förslag väntas vid sessionen i Oslo i oktober 2003.
Genom inrättandet av servicetelefonen Hallå Norden, lokaliserad till Norden i Fokus, har en klar förbättring inträtt vad gäller enskildas möjligheter att få information om gällande regler och om möjligheterna att komma till rätta med olika konkreta problem. Men de substantiella svårigheterna kvarstår.
Verksamheten vid Hallå Norden är ett utomordentligt verktyg för att ta fram bästa möjliga information till både enskilda och myndigheter om de problem som kan uppstå vid flyttning från ett nordiskt land till ett annat. I enlighet med de starka önskemål som framförts från Nordiska rådets sida har också medlen till denna verksamhet utökats och en hemsida har byggts upp som lämnar detaljerad information inför en flyttning till ett annat land. Detta är gott och väl, men det vore även önskvärt att man kunde använda de utökade resurserna till att hjälpa de människor som redan har hamnat i svårigheter på grund av att de antingen flyttat till ett annat land eller pendlar mellan två länder.
I en motion om ett nordiskt skattekontor med anledning av regeringens proposition om det nya skatteverket anförs att de människor som hamnat i svårigheter på grund av att de bor på ena sidan om gränsen och arbetar på den andra måste avlastas de administrativa bördor som detta innebär. Om inte ens myndighetspersoner som dagligen jobbar med dessa frågor kan ge besked om vilka regler som gäller är det inte rimligt att kräva att den enskilde gränspendlaren ska kunna göra det. Enligt min mening är skapandet av ett nordiskt skattekontor för hela Norden den bästa lösningen av problemen med arbete och småföretagande över de nordiska gränserna.
Ett samarbetsområde där Sverige deltar, men som det talas ganska sällan om, är det arktiska samarbetet. Området, som innefattar delar av de nordiska länderna, Ryssland, USA och Kanada, är till sin natur mycket vidsträckt och i de flesta fall mycket glest befolkat. För att ge invånarna i den arktiska regionen samma tillgång till utbildning, sjukvård och annan service som landsmän i mer centralt belägna områden får behövs stora insatser av de arktiska ländernas regeringar. En viktig väg att gå är att satsa på utbyggnad av olika IT-lösningar. Några exempel på distanssjukvård och distansutbildning via Internet finns redan, men mer kan göras. I juni 2001 startades det arktiska universitetet som är ett Internetbaserat nätverk där uppemot 50 institutioner samverkar. Universitetet har studenter i hela den arktiska regionen och kurserna är främst inriktade mot frågor som rör de nordliga områdena, så som miljö, turism, hållbar utveckling och hälsofrågor. Det arktiska universitetet finansieras bland annat av de samverkande institutionerna, men för att universitetet skall kunna fungera på lång sikt behövs stabila källor – något som i princip endast kan tillgodoses av respektive arktiskt lands regering.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Runar Patriksson (fp) |