Utvidgningen är EU:s utan jämförelse viktigaste uppgift de kommande åren. Kampen mot gränsöverskridande brottslighet och korruption måste intensifieras utmed EU:s nya gränser. Det är också av största betydelse att EU genom ett institutionaliserat politiskt och ekonomiskt samarbete närmar sig länderna öster om nuvarande anslutnings- och kandidatländer till unionen.
Situationen på Balkan är fortfarande mycket bräcklig. Det är viktigt att EU inte minskar sitt engagemang i regionen, utan tvärtom ger betydligt högre prioritet än hittills åt att bistå Jugoslaviens efterföljarstater i att bygga upp en fungerande statlig förvaltningsapparat, demokratiska strukturer och ett fungerande näringsliv, samt knyta länderna närmare EU-gemenskapen.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 En framgångsrik utvidgning 3
4.1 Säkra gränser mot brottslighet 4
4.2 Utveckla samarbetet mot människosmuggling 5
4.3 Institutionaliserat samarbete med länderna öster om det framtida EU 5
4.4 Utvecklingssamarbete med östra Europa 6
5 Satsningar på Balkan 6
5.1 Prioritera rättsstat och kulturell förståelse 7
5.2 Stöd tvärvetenskapliga Balkanstudier 7
5.3 Inrätta ett EU-finansierat program för utbildning av poliser 8
5.4 Internationell samling mot den organiserade brottsligheten 9
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU i sitt samarbete med de nya medlemsländerna skall prioritera ett fungerande yttre gränsskydd och korruptionsbekämpning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU-satsningar för att stoppa människosmuggling via de nya medlemsländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att EU genom sitt utvecklingssamarbete på Balkan stöder en omfattande kompletteringsutbildning av poliser och andra myndigheter för utveckling av fungerande rättssamhällen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU bör genomföra en uppföljningskonferens om transnationell organiserad brottslighet i EU:s närområde.
Utvidgningen är en historisk uppgift för EU: att återförena en splittrad kontinent och säkerställa en fredlig och demokratisk utveckling i hela Europa. Kristdemokraterna menar att återföreningen av Europa först och främst är en moralisk angelägenhet – en nödvändig uppgift oavsett beräkningar av kostnader eller vinster. Med detta sagt är det ändå viktigt att betona de stora ekonomiska vinster som utvidgningen på sikt faktiskt medför. En dynamisk inre marknad för hela Europa är något positivt för både företag och konsumenter. Utvidgningen innebär också betydligt bättre möjligheter att lösa gemensamma europeiska problem; exempelvis miljöproblem, som ju är gemensamma oavsett hur EU:s gränser ser ut.
Vid toppmötet i Göteborg satte EU:s regeringschefer upp 2004 som måldatum för de första anslutningarna av kandidatländer till unionen. Det var en viktig signal inte minst till kandidatländernas medborgare, som visar allt större tecken på otålighet – inte helt oberättigad. Detta mål måste ligga fast.
Den största utmaningen under hösten ligger i att EU-länderna ska hitta gemensamma positioner på svåra områden som t.ex. nyss nämnda jordbruks- och regionalstöd. Sveriges inriktning måste vara att sätta utvidgningsmålet främst, och inte låta målet om budgetrestriktivitet sätta käppar i hjulet för förhandlingarna.
För nya, blivande och potentiella medlemsstater handlar framtiden om att, med hjälp från befintliga medlemsstater och EU i sig, ta tag i en mångfald av grundläggande problem. Det kanske viktigaste är att skapa stabila rättsstater. Kristdemokraterna vill i sammanhanget betona vikten av att redan befintliga EU-medlemsstater driver arbetet för säkra gränser i ödmjukhet och förvissning om att problemen som präglar nya, blivande och potentiella stater också präglat våra jämförelsevis stabila rättsstater. Befintliga EU-medlemsstater måste också ha i minne att nya, blivande och potentiella medlemsstater i många fall levt en stor del av 1900-talet under kommunistiskt förtryck. Såren efter dessa år tar lång tid att läka. Bristen på demokrati, ekonomisk utveckling och politiska och andra fri- och rättigheter har åsamkat oerhörda problem för dessa länder som kommer att ta lång tid att lösa. Ett medlemskap i EU är ett viktigt steg på vägen.
Redan från början av medlemskapsförhandlingarna har EU betonat vikten av en fungerande rättsstat och polis. EU ska vara ett område av frihet, säkerhet och rättvisa. Blivande medlemsstater måste uppfylla högt ställda krav på dessa områden. Genom EU:s samarbetsprogram, bl.a. PHARE, har kandidatländerna höjt kvaliteten på polis och rättsliga myndigheter. Stora framsteg har gjorts av kandidatländerna de senaste åren, vilket även bekräftas av kommissionens strategidokument för utvidgningen som presenterades den 9 oktober 2002. Sverige har bidragit bl.a. genom nära samarbete mellan svenska polis- och tullmyndigheter och motsvarande i länderna kring Östersjön.
Ändå kvarstår faktum; de allvarligaste kvarstående bristerna inför medlemskapet är i många fall just inom det rättsliga och inrikes området. Det handlar dels om fungerande rättsväsende och kamp mot omfattande korruption, dels om ett fungerande gränsskydd. Med tanke på de varningar som framförts från bl.a. Amnesty International när det gäller korruption och brott mot mänskliga rättigheter, samt med tanke på den ökande organiserade brottsligheten i många östeuropeiska länder, är sådana satsningar av största betydelse. Korruptionsbekämpning har en nyckelroll i sammanhanget. Där korruption förekommer omöjliggörs förtroendefulla samhällsrelationer, tillit till stat och myndigheter, och där undergrävs det fria samhällsskicket.
Vi anser alltså att EU under de närmaste åren måste ge högsta prioritet åt att säkerställa kandidatländernas gränsskydd och korruptionsbekämpning när det gäller polis och tull. Kandidatländernas gränsskydd måste fungera effektivt; i synnerhet som de kommer att utgöra unionens skyddande gräns mot omvärlden. I dagsläget återstår fortfarande mycket att göra på detta område, vilket konstateras i kommissionens strategirapport. Brister beträffande personal och kompetens är uppenbara, liksom utrustning och byggnader. Det saknas också en tillräcklig förmåga att samarbeta med utländska myndigheter på det sätt som EU-länderna gör inom ett flertal program. Vidare kräver införandet av Schengendatabasen ansenliga satsningar för att fungera väl.
Till detta krävs större resurser inom unionens samarbetsprogram PHARE, liksom s.k. twinning med EU:s medlemsländer. Det måste säkerställas att kandidatländerna till fullo uppfyller unionens krav på gränsövervakning och kamp mot organiserad brottslighet. Sverige bör verka för att stödprogram på de aktuella områdena fortsätter även efter inträdet i EU. Alla brister upphör ju inte automatiskt i och med medlemskapet. Sverige bör undersöka möjligheterna att starta ett särskilt EU-program för samarbete kring korruptionsbekämpning.
Att säkerställa en effektiv brottsbekämpning och gränskontroll är avgörande för att medlemsländernas medborgare ska kunna känna trygghet inför utvidgningen. Risken är annars stor att det politiska stödet för utvidgningen urholkas ytterligare.
EU har inlett ett samarbete med kandidatländerna kring människosmuggling, bland annat i form av en dialog med kandidatländernas regeringar samt en möjlighet till deltagande i EU:s särskilda arbetsgrupp mot människohandel. Det har nämligen konstaterats att den tragiskt ökande människosmugglingen mycket ofta härrör från kandidatländerna till EU, antingen som ursprungs- eller transitländer. De befintliga medlemsstaterna måste vidta kraftiga åtgärder för att bekämpa den efterfrågan som exempelvis sexhandeln för med sig och som finns i våra egna länder. Kristdemokraterna anser att det är helt oacceptabelt att människor i rikare EU-länder på detta och andra sätt utnyttjar människor i ekonomiskt eller annat trångmål. Här återstår mycket att göra.
Därför anser Kristdemokraterna att samarbetet mot människohandel måste intensifieras. Det kan handla om stärkande av lagstiftning eller polismyndigheternas kompetens, liksom samarbete med det civila samhället och frivilligorganisationer. Det handlar inte minst om en förbättrad jämställdhet och respekt för människovärdet, vilket naturligtvis inte kan förändras över en natt. Det kräver långsiktigt opinionsarbete.
Samarbetsprogrammen TACIS och PHARE bör användas för detta ändamål. Det s.k. STOP-programmet, som betytt mycket för att stärka EU-ländernas egen kapacitet att bekämpa trafficking, bör kunna tjäna som ett gott exempel för arbetet i kandidatländerna. Regeringen bör undersöka möjligheterna att göra ett liknande STOP-program för kandidatländerna.
I maj 2004 blir tio forna öststater nya medlemmar av EU. Men Europa tar naturligtvis inte slut där de kommande nya medlemsstaternas yttre gränser tar slut. Det är helt nödvändigt att det utvidgade EU tänker igenom sin relation till länderna öster om den utvidgade unionen.
Kristdemokraterna menar att EU måste visa en öppen attityd mot sin omvärld. Alltför ofta upplever denna omvärd att unionen vänder sig inåt. Att man sviker sitt ansvar att hjälpa människor på flykt eller skapa stabilitet i närområdet. Även unionens handelsmurar väcker befogad vrede i fattigare länder.
Vi menar att EU i framtiden måste förändra denna bild, som till stor del är berättigad. EU-ländernas flyktingpolitik måste bli mer human. Det utrikespolitiska ansvarstagandet måste bli starkare och mer gemensamt. Handelsmurarna måste rivas snarast möjligt.
När det gäller länderna österut, exempelvis Ryssland, Vitryssland och Ukraina, kännetecknas utvecklingen av betydligt mindre stabilitet, ekonomiskt och politiskt, än i kandidatländerna. Problem inom dessa länder kan snabbt bli EU:s egna. Organiserad brottslighet är bara ett exempel. När det gäller politisk utveckling, säger det sig självt att dessa länders identitet till stor del beror på hur man blir bemött från EU:s och västvärldens sida.
EU måste därför se till att skapa bästa möjliga samarbetsklimat gentemot de östra grannländerna. Vi menar att EU:s hittillsvarande gemensamma strategier för exempelvis Ryssland inte varit tillräckligt konkreta eller handlingskraftiga. I framtiden bör EU erbjuda institutionaliserat ekonomiskt och politiskt samarbete till stater som inte vill eller kan bli EU-medlemmar, kanske i stil med kandidatländernas Europaavtal. Regeringen bör undersöka denna möjlighet.
Regeringen bör ge högsta prioritet åt vissa allvarliga MR-brott, inte minst människosmuggling och sexuell exploatering. Här kan Sverige bl.a. bedriva opinionsarbete som tar sin utgångspunkt i jämställdhet och uppvärdering av kvinnors situation. Även gränsbevakning och kamp mot den organiserade brottsligheten bör få status som eget huvudområde i samarbetet. Här är situationen så oroande att regeringens formulering ”förutsättningarna för ett utökat samarbete med Ryssland och Ukraina skall undersökas” kan tyckas försiktig i överkant. Ett utökat samarbete torde vara synnerligen angeläget.
I samarbetet med särskilt Vitryssland, är det viktigt att Sverige använder sig av frivilliga biståndsorganisationers kompetens och kontaktnät, med tanke på den vitryska statsförvaltningens svåra och bekymmersamma situation.
I Kosovo råder särskilda problem, framkallade av osäkerheten kring enhetens framtida status och grad av självständighet. Denna osäkerhet hämmar investeringar och omöjliggör lån från Världsbanken. Rent psykologiskt riskerar detta också att leda till handlingsförlamning så länge inte medborgarna känner tillförsikt inför framtiden. Därför måste EU driva på för en lösning av statusfrågan.
För människorna som lever på Balkan är det viktigt att få signaler från övriga världen som visar engagemang för deras situation och intresse för att bistå dem till en dräglig livssituation. Balkan är i högsta grad EU:s problem och det minsta som kan göras är att ge hjälp och stöd till de krafter på Balkan som eftersträvar försoning, verklig demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna.
Omvärldens bistånd till Balkanländerna koncentreras till stor del på återuppbyggnad av infrastruktur, hus och vägar. Kristdemokraterna anser att ett helt avgörande led i återuppbyggnaden av det konfliktförödda Balkan är satsningar på immateriella frågor som institutionsuppbyggnad, mänskliga rättigheter och demokrati. Det handlar inte minst om utbildningssatsningar på viktiga områden, som samhällsadministration och rättsväsende, men också polis och skola. För att skapa förståelse och kanske till och med försoning, krävs att all utbildningsverksamhet präglas av respekten för de mänskliga rättigheterna och för rättsstatens principer.
På Balkan är det minnena från krigen som utgör de ungas ”normalbild”. De känner i många fall inte till någon verklighet där man umgicks och arbetade oberoende av etnisk eller religiös tillhörighet. För många unga är det uppdelningen i ”vi” och ”dom” som är normalbilden. Här är det istället de över 25 år som har viktiga erfarenheter av samhällen där etnicitet och religiösa skillnader spelar en underordnad roll.
Förslagen i det följande bygger därför på premissen om en väl avvägd balans mellan kvinnor och män, ungdomar och medelålders (med yrkeserfarenhet inom de prioriterade områdena) utan hänsynstagande till etnisk eller religiös tillhörighet.
Det är naturligtvis viktigt att Sverige och EU fortsätter med sina viktiga satsningar även inom förvaltningsuppbyggnad, -rådgivning och ”twinning”, det vill säga utbytesprogram mellan förvaltningar i två länder.
Inför och under 1990-talets konflikter på Balkan använde de politiska ledarna bland annat olika etniska markörer, historien, språken, religionerna, som beståndsdelar i en mobilisering för det egna folkets eller den egna gruppens rätt gentemot andra grupper. Detta har bland annat inneburit en mytifiering av vissa historiska händelser för politiska syften. Det tydligaste exemplet erbjuder Slobodan Milošević, som med stor skicklighet har utnyttjat serbernas nederlag mot det osmanska väldet vid Trastfälten, Kosovo Polje, år 1389 i sin mobilisering mot befolkningen i Kosovo.
Ett annat exempel är motsättningarna mellan Grekland och Makedonien dels om den makedonska statens namn i internationella sammanhang, dels om den makedonska statens rätt att använda den sextonuddiga så kallade Verginastjärnan. Såväl Vergina – stjärnan som namnet Makedonien kan återknytas till 300-talet f Kr och Filip II och hans son Alexander samt den riksbildning som då omfattade nuvarande Makedonien, men också delar av Grekland. Till följd av detta är Makedonien inte erkänt som Republiken Makedonien, utan som Former Yugoslav Republic of Macedonia (FYROM).
En viktig del i återuppbyggnadsarbetet på Balkan är att avmytifiera historien, språken och religionerna. Det är mycket positivt att EU genom det så kallade Tempus-programmet stöder den högre utbildningens återuppbyggnad. Med tanke på frågans betydelse bör dock Sverige verka för att biståndsprogrammet CARDS satsar betydande resurser på möjligheten till tvärvetenskapliga Balkanstudier och -forskning. Ett sådant tvärvetenskapligt program bör rikta sig framför allt till forskare verksamma på Balkan, men även till forskare med intresse av förhållandena på Balkan, verksamma vid akademiska institutioner i EU:s medlemsländer.
Vidare bör det inom ett sådant program ges en tvärvetenskaplig grundutbildning, öppen för studenter från länderna i det forna Jugoslavien och Kosovo samt för studenter från EU:s medlemsländer.
Ett sådant program bör ha en tydlig tvärvetenskaplig prägel och vända sig till humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnesföreträdare, till exempel historiker, statsvetare, sociologer, språkvetare och religionsvetare. Särskilda institutioner för tvärvetenskapliga Balkanstudier i EU:s regi bör inrättas på de större lärosätena i samtliga länder i det forna Jugoslavien samt i Kosovo. Inom ramen för programmet bör internationellt erkända Balkankännare ges möjlighet att undervisa och forska.
En bärande tanke är att programmet skall leda till förståelse mellan de olika folken på Balkan. En möjlighet är att erbjuda ”växeltjänstgöring”. Studenter, doktorander och forskare från Balkan skulle kunna få möjlighet att genomföra en del av sin verksamhet vid något av programmets enheter i ett annat land på Balkan. Att bygga gränsöverskridande nätverk är således en viktig ingrediens i förslaget.
Respekten för lag och ordning är ett bärande element i ett fungerande samhälle. Medborgarna måste kunna lita på polisen. Korruption, gynnandet av den egna etniska gruppen eller släkten urholkar snabbt medborgarnas tilltro till poliskåren och rättsväsendet.
Sverige och EU bör därför undersöka möjligheten till ett tidsbegränsat projekt, ett till två år, som syftar till att ge redan utbildade och yrkesverksamma poliser nödvändig kompletteringsutbildning för att kunna verka under de nya förutsättningar som råder efter det centralplanerade, kommunistiska Jugoslaviens sammanbrott. Vidare bör man finansiera och driva ett tidsbegränsat projekt, tre till fem år, som syftar till att nyrekrytera och utbilda nya poliser. Rekryteringen till utbildningen bör tillgodose kraven på åldersspridning, rimlig fördelning mellan kvinnor och män samt etnisk och religiös tillhörighet. Rekryteringen i respektive land bör ske i nära samverkan med den EU-partner som givits utbildningsansvar.
I utbildningen bör särskild tyngdpunkt läggas vid respekten för de mänskliga rättigheterna, likhet inför lagen samt betydelsen av en rättvis och korruptionsfri handläggning av den enskildes ärende.
Nepotism, korruption och organiserad brottslighet är företeelser som är väl etablerade på Balkan, och som har fått ytterligare näring under det senaste decenniet. På Balkan bedrivs en omfattande prostitution och med jämna mellanrum rapporteras via tidningar, radio och tv om hur soldater, även svenska, som deltar i krishanteringsoperationerna på Balkan har utnyttjat prostituerade.
Det finns uppgifter som talar om Balkan som ett nav för stora delar av prostitutionen i Västeuropa. Häromåret rapporterade tidskriften The Economist att närmare 70 procent av Londons prostituerade kommer från Centraleuropa och Balkan och att verksamheten i stora delar kontrolleras av albaner eller Kosovoalbaner. Det finns åtskilliga andra exempel.
Balkan är också ett nav i narkotikasmugglingen och smugglingen av cigaretter till Västeuropa. I en tv-dokumentär som visades för något år sedan pekades till exempel den förre serbiske ledare Slobodan Milošević och hans familj ut som direkt ansvariga för den här trafiken.
Prostitution, människohandel och smuggling som bedrivs inom ramen för en transnationell organiserad brottslighet utgör ett allvarligt säkerhetshot mot öppna, demokratiska samhällen. Det utgör också, som i fallet Balkan, ett allvarligt hot mot de insatser som görs för att bygga upp fungerande samhällen. Exemplen ovan är inte ägnade att ringakta vare sig albaner, kosovoalbaner eller serber som kollektiv, men det är viktigt att peka på att det i hela det forna Jugoslavien, inklusive Kosovo, finns grupper och enskilda individer som för egen vinning hänsynslöst utnyttjar andra människor, samtidigt som de äventyrar den regionala stabiliteten.
Det råder idag stor samstämmighet om att ekonomiska intressen av den typ som angivits ovan har varit en mycket viktig drivkraft i de senaste årens många konflikter på Balkan. En viktig del i återuppbyggnadsarbetet på Balkan måste därför vara att, så långt det bara låter sig göras, vidta åtgärder mot de individer och grupper som äventyrar regionens säkerhet. Om så inte sker kan de kriminella nätverken, som redan har förgreningar i hela Europa, växa sig starka och på sikt hota vårt öppna och demokratiska samhälle.
Vid sidan av de åtgärder som föreslagits ovan för att skapa öppna och demokratiska samhällen på Balkan, måste en medvetenhet om nepotism, korruption och transnationell organiserad brottslighet på Balkan skapas utanför de respektive europeiska polis- och åklagarmyndigheternas begränsade krets.
Sverige borde utröna vilka möjligheter som finns för en internationell konferens kring transnationell brottslighet kopplad till Balkan, till vilken företrädare för polisväsende, åklagar- och domstolsväsende, underrättelse- och säkerhetsorganisationer, företrädare för den akademiska världen samt journalister bjuds in. Ett viktigt syfte med en sådan konferens bör vara att, med utgångspunkt i en toppmötesdeklaration, utarbeta konkreta riktlinjer för hur det praktiska arbetet skall genomföras och samordnas.
Den internationella konferensen bör föregås av en brett upplagd studie som syftar till att kartlägga den organiserade brottsligheten på Balkan och dess förgreningar i Europa och i världen samt komma med förslag till konkreta åtgärder för brottsbekämpning och samordning av denna. En sådan studie kan till exempel genomföras under huvudmannaskap av någon av de svenska underrättelse- och säkerhetsorganisationerna, men med deltagande av motsvarande organisationer från övriga EU-länder.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |
|
Else-Marie Lindgren (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |