Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige självt, och tillsammans med EU, verkar för att fredssamtalen i Colombia återupptas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige riktar kritik mot Colombias militärdomstolar eftersom allt tyder på att de idag formar ett led i en medveten strategi för straffrihet hos colombianska militärer och paramilitärer.
De senaste åren har vi kunnat läsa alarmerande rapporter från internationella organisationer såsom FN, Amnesty International och Human Rights Watch om kränkningarna av de mänskliga rättigheterna mot civilbefolkningen i Colombia. Situationen i Colombia idag kunde inte vara mer allvarlig. Den nuvarande presidenten Uribe har fortsatt med samma politik och metoder som de colombianska regeringarna använt sig av de senaste 50 åren.
Konsekvenserna av den långvariga konflikten har drabbat i första hand den civila befolkningen. Idag finns det nästan tre miljoner flyktingar i landet, mer är 20 procent av Colombias befolkning lever under fattigdomsstrecket och tre miljoner barn står utanför skolsystemet.
Därutöver mördas flera tusen människor per år i landet. Det betyder att det i Colombia dör cirka 8 människor varje dag av detta våld. Få fall undersöks av rättsväsendet. Mycket faller istället inom militärdomstolarnas behörighet, där bristen på både opartiskhet och gehör för civila är kännetecknande.
De organisationer som på olika sätt arbetat för att rätta till missförhållandena i landet har haft och har det mycket svårt att verka i landet. Fackliga, politiska och sociala organisationer har bemötts med repression. Engagemang för mänskliga rättigheter och fred har kostat många människors liv i Colombia. Facklig och politisk kamp och inte minst kampen för respekt för livet har varit direkt livsfarlig.
De paramilitära grupper som växte upp med stöd från sektorer av Colombias armé är idag en av de mest fruktade aktörerna i Colombias konflikt. De grupperas under namnet AUC – Autodefenzas Unidas de Colombia – och pekas ut av internationella organisationer som ansvariga för ett flertal massakrer och försvinnanden av aktivister från sociala, fackliga och politiska organisationer. Sedan mitten av 1960-talet har olika gerillagrupper varit en aktiv del av konflikten. Utifrån olika ideologier har de haft som mål att ta över makten i Colombia. Den starkaste gerillagruppen idag är FARC. Även den har ett stort ansvar för det låsta läget i konflikten.
Sverige har hela tiden bidragit till stöd för offren för konflikten. Sverige stärker också än idag genom utvecklingsarbetet de mänskliga rättigheterna, främjar konfliktförebyggande och stärker det civila samhället. FN är i detta sammanhang en mycket viktig partner. Tillsammans med andra har olika ansträngningar gjorts ett flertal tillfällen för att få till stånd och stödja fredsförhandlingar mellan parterna. Men idag är läget mycket dystert.
Det senaste initiativet för att få de striderna parterna att förhandla har tagits av Colombias grannar. Inte minst Brasilien har varit pådrivande och till och med erbjudit sig att stå värd för nya fredsförhandlingar. Att just dessa länder nu är drivande faller sig naturligt, eftersom upptrappningen som skett i konflikten kan spilla över till Colombias grannar.
Sverige kan och borde självt och tillsammans med EU ta ytterligare initiativ för att fredssamtalen återupptas mellan de stridande parterna. Dessutom skulle man kunna backa upp och stödja Brasiliens president Lula i hans senaste försök att få till stånd förhandlingar. Sverige borde dessutom rikta kritik mot Colombias militärdomstolar eftersom allt tyder på att de idag formar ett led i en medveten strategi för straffrihet för colombianska militärer och paramilitärer.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Luciano Astudillo (s) |