Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att främja respekten för mänskliga rättigheter i Kuba.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utarbeta ett Kubaprogram och samarbeta med de organisationer av kubaner i Sverige som arbetar för demokrati på Kuba.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s position gentemot Kuba.
Under 2002 skördade demokratirörelsen på Kuba framgångar. Därför satte Fidel Castro brutalt stopp för den genom att i mars 2003 arrestera 90 av rörelsens ledande personer. Det var den mest omfattande arresteringsvågen på två decennier och ett oerhört bakslag för demokratirörelsen och en försämring av situationen för de mänskliga rättigheterna.
I april 2003 dömdes 75 av de arresterade till fängelse i sammanlagt 1 456 år. Rättegångarna uppfyllde på intet sätt internationella standarder. Bevisningen består, enligt flera av de anhöriga, bara av bilder på möten och vittnen, av vilka många är anonyma. Fortfarande fria dissidenter tvingades att kalla sig för agenter och vittna mot sina kollegor. Åtalen är omfattande och verkar förberedda sedan lång tid tillbaka. Uppenbarligen har regeringen bara väntat på rätt tillfälle.
Samtliga 75 dömda har av Amnesty International definierats som samvetsfångar. Kuba har nu 335 politiska fångar varav 89 samvetsfångar. Det gör Kuba till det land i världen som har högst antal samvetsfångar per capita. Situationen i fängelserna är extra allvarlig för dem som fängslats för politiska handlingar. Dissidenter stängs in på psykiatriska kliniker och blir ofta föremål för våld och trakasserier.
Kuba använde dödsstraffet flitigt under 90-talet, men sedan april 2000 verkade det som att regeringen hade instiftat ett moratorium, även om domstolarna fortsatte att utdöma dödsstraff. I början av 2003 avrättades dock tre båtkapare brutalt och det tillfälliga moratoriet har därmed upphört.
Demokratirörelsen har genom vårens händelser ställts inför allvarliga problem. De som inte är fängslade smutskastas i officiella media, trakasseras och hotas. Allt arbetsmaterial har försvunnit i samband med tillslagen och 22 av de fria biblioteken har blivit av med samtliga böcker, faxar och pedagogiskt material. Rörelsen är dock inte bruten utan fortsätter sitt arbete. Effekten av varje fängslad person blir att åtminstone ett antal familjemedlemmar blir aktiverade i arbetet för ett demokratiskt Kuba.
Samtidigt befinner sig det svenska biståndet till Kuba i ett helt nytt läge. Regeringen har tidigare inte velat bidra öppet med stöd till de organisationer och personer på Kuba som faktiskt arbetar för demokrati. Men i samband med arresteringsvågen våren 2003, gjorde dock biståndsminister Jan O Karlsson flera mycket skarpa uttalanden och förklarade bland annat att det borde vara lika motiverat att stötta demokratirörelsen på Kuba som det en gång var att stötta ANC i Sydafrika. En strategi för att genomföra detta stöd finns dock ännu inte.
Även EU:s ministerråd antog år 2003 en ny inriktning beträffande Kuba. Man förklarade bland annat att relationerna på hög diplomatisk nivå ska skäras ned, kulturutbytet minska, relationerna till representanter för demokratirörelsen utökas – bland annat ska demokratiaktivister bjudas in till EU-ambassaderna på medlemsländernas nationaldagar – och att man ska inleda arbetet med att revidera den gemensamma position som styrt relationerna till Kuba sedan 1996. Detta är en mycket välkommen förändring i EU:s hållning att fokus läggs på de kubaner på ön som i slutändan måste vara de som skall genomföra en demokratisering.
Men detta räcker inte, vare sig för Sverige eller EU. Den kubanske och svenske medborgaren Alexis Gainza Solenzal på den Stockholmsbaserade tidskriften Cuba Nuestra har gjort en genomgång av de dokument som ligger till grund för nya svenska och europeiska positioner. Ingenstans i dessa dokument nämns vilken roll de nästan 200 000 kubaner som bor i Europa kan spela i arbetet för ett demokratiskt Kuba (cubanuestra.nu 030926).
När Sverige och EU nu antagit en inriktning som utgår från att samarbeta med demokratirörelsen på Kuba, borde samma öppna attityd förstås visas gentemot kubanska demokratiaktivister som bor i Sverige och i resten av Europa. Det finns inga som har större engagemang för ett demokratiskt Kuba, och de nödvändiga kunskaperna och kontakterna, än kubanerna själva.
Regeringen bör med utgångspunkt i erfarenheterna från Vitrysslandsprogrammet och stödet till ANC på 1980-talet utarbeta ett Kubaprogram. I såväl förberedelserna som genomförandet av programmet bör regeringen skapa en form för samarbete med de organisationer av kubaner i Sverige som arbetar för demokrati på Kuba. Programmet bör ha som främsta mål att stärka demokratirörelsen på Kuba för att möjliggöra en demokratisering i framtiden. Regeringen bör även arbeta utifrån dessa principer i framtagandet av EU:s nya gemensamma position gentemot Kuba.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Carl B Hamilton (fp) |
|
|
Cecilia Wigström (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |