Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen i internationella sammanhang, däribland WTO, bör verka för att vatten inte privatiseras.
Mer än en miljard av jordens befolkning har ingen tillgång till rent dricksvatten och cirka tre miljarder lever i en vardag präglad av smuts och sjukdomar, där sanitetsanläggningar helt lyser med sin frånvaro. Förbrukning av vatten fördubblas vart tjugonde år, mer än dubbelt så fort som befolkningsökningen. Över 90 procent av Asiens avlopp släpps ut utan rening vilket fått till följd att 80 procent av Kinas floder är alltför förorenade för att fisk ska kunna leva där. Samtidigt som bristen på vatten är en hälsofråga är också brist på vatten en källa till många konflikter. Morgondagens krig kommer därför inte som dagens att handla om olja utan om vatten.
Hotet förstärks av att lösningar som förespråkas av tunga makthavare inte bygger på samverkan och solidaritet utan styrs av principen om en fri marknad och privatiseringar, också kallad Washington Consensus. Det innebär att allting är till salu, även sådant som naturtillgångar, som en gång sågs som mänsklighetens gemensamma arv.
Jordbruket har en nyckelroll i sammanhanget, hela 70 procent av den globala sötvattenanvändningen går till jordbruket. I Sverige står jordbruket för bara 5 procent av vattenanvändningen. Skillnaden beror till stor del på vilka grödor man odlar och på klimatet. I Asien går det till exempel åt cirka 900 kubikmeter vatten för att producera ett ton ris. Den kolossala vattenförbrukningen medför att grundvattennivån årligen sjunker med en till tre meter i Kinas och Indiens spannmålsdistrikt. För Indiens del innebär detta, tillsammans med befolkningsökningen, att vattentillgångarna per capita kommer att minska med 50–75 procent de kommande 25 åren. I Kina har bristen lett till vattenransoneringar i cirka 100 städer och man har till och med diskuterat om man kan behålla Peking som huvudstad på grund av den permanenta vattenbrist som råder där.
De primära åtgärderna för att lösa vattenbristfrågan är ökad kunskap och medvetenhet hos allmänheten som kan leda till att ett lokalt engagemang växer upp i det civila samhället. Mer långsiktigt krävs anpassning av jordbruket och skogsbruket till system som kräver mindre vatten. Som exempel kan nämnas minskad köttproduktion, minskad avskogning, minskad konstbevattning, ökning av odling av mer torkkänsliga grödor, tillämpning av agroforestry, bättre utnyttjande av regnvatten osv. Även inom andra områden krävs en förändring. Här kan nämnas problem som orsakas av stora dammbyggen, giftdumpning, förorening av mark, luft och vatten.
När en resurs blir en bristvara blir den även en attraktiv handelsvara och det är detta som händer med vattenresursen just nu. IMF och Världsbanken utövar påtryckningar på fattiga länder för att de ska sälja ut sina vattenverk till multinationella bolag. De flesta utvecklingsländer har knappast något val än att gå IMF:s och Världsbankens krav till mötes eftersom IMF och Världsbanken har gjort privatisering av statligt vatten till ett villkor för att de ska ge stöd till vatten- och avloppsprojekt.
Idag når vattendistributionen i fattiga länder ofta bara den rikare delen av befolkningen i städerna. Detta beror främst på att vatten är en bristvara, men en ytterligare anledning är att den fattiga delen av befolkningen helt saknar politiskt inflytande och därför inte har någon möjlighet att påverka i denna fråga. IMF och Världsbanken arbetar för privatisering och argumenterar med att fri konkurrens kommer att leda till ökad effektivitet. Idag är 5 procent av vattentillgångarna i privat ägo men denna siffra kommer snabbt att öka.
Inför WTO-mötet i Cancun var frågan om avreglering inom ramen för tjänsteavtalet GATS (General Agreement on Trade in Services) aktuell. GATS-avtalet tar upp en mängd frågor inom tjänsteavtalet och ibland dessa avregleringen av vatten som resurs. EU är positiv till det förslag som starkt ligger och driver frågan om privatisering av vatten i internationella sammanhang och däribland WTO. Anledningen till EU:s starkt positiva inställning till privatisering kan eventuellt härledas till att flera av de stora vattenföretag som runt om i världen tar över distributionen av vatten är europeiska. Det franska Suez rankas som det nittonde bolaget i världen med vattenkontrakt i bland annat Buenos Aires, Manila, Casablanca, Jakarta, Johannesburg, Paris och Sydney. Veolia och Suez har i dag över 70 procent av den internationella privata marknaden.
Vänsterpartiet anser att tillgång till vatten är en rättighet som varje människa har – rik som fattig. Privatiseringen av vatten leder till att de människor som har minst tillgång till vatten idag, som lider mest av brist på mat, brist på makt och inflytande och brist på utbildning är de människor som drabbas mest. Vilket försätter dessa människor i en ännu sämre livssituation. För att hindra utvecklingen mot privatisering av vattenresursen anser Vänsterpartiet att regeringen nationellt, inom EU, inom WTO och i andra internationella sammanhang bör verka för att privatiseringen av vatten stoppas. Detta ska ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Kjell-Erik Karlsson (v) |
|
|
Owe Hellberg (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
Karin Svensson Smith (v) |
|
Karin Thorborg (v) |