Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige som enskild stat och som medlem av EU bör verka för att muren mellan Israel och Västbanken rivs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige inom EU-kretsen bör verka för att förhindra att den israeliska säkerhetstjänsten Mossad opererar på europeiska flygplatser.
Medlemmar av den israeliska regeringen har förklarat att man är för en tvåstatslösning när det gäller en lösning av den israelisk-palestinska konflikten. Detta är vad man proklamerar. Återstår alltså att undersöka vad man gör från olika sidor för att förverkliga denna lösning.
Även den palestinska myndigheten förespråkar en tvåstatslösning. Denna ska bygga på 1967 års gränser och leda till att Israel tvingas häva ockupationen. Bosättningar och muren som byggts långt in på palestinskt territorium måste rivas. Detta är rimliga utgångspunkter för ett fredsavtal.
I förra årtes motion från Vänsterpartiet kunde vi konstatera att den israeliska staten sedan man inledde sin ockupation av Gaza och Västbanken begått och fortfarande begår en hel serie av folkrättsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.
Israel har angripit städer och byar med attackhelikoptrar och stridsvagnar och andra avancerade vapen, mördat civilpersoner, fortsatt med sina bosättningar på ockuperad mark. De har öppnat israeliska företag på ockuperad mark, där de anställer palestinier till lägre löner än israeler. De har tillämpat kollektiva bestraffningsmetoder genom att omringa palestinska städer och byar och därigenom åstadkommit blockader som leder till svält i de ockuperade områdena, utplacerat militärposteringar vid infarterna till palestinska områden som förhindrar rörelsefriheten mellan dem. Israel har raserat bebyggelse och förhindrat palestinier att bygga i östra Jerusalem samt förhindrat palestinska arbetare att komma till sina arbetsplatser. Den israeliska staten har utvecklat massförstörelsevapen. I strid med Genèvekonventionen har fångar förts från de ockuperade områdena.
Vänsterpartiet konstaterade förra året att denna politiska praktik inte på något sätt stämde överens med den israeliska statens proklamationer om en tvåstatslösning. I stället visade den israeliska politiska praktiken på ihåligheten i dessa proklamationer.
Den israeliska politiken har inte på någon punkt förändrats sedan förra året. Situationen har förvärrats bland palestinierna och därmed desperationen bland dem. Kränkta, förtvivlade och oftast unga palestinier, som inte kan se någon framtid, utnyttjas och manipuleras av mer cyniska politiska krafter till att i stället för att föra en fruktbar politisk kamp dra den olyckliga slutsatsen att det är bättre att dö som självmordsbombare än att leva som en hunsad hund.
De våldsdåd som utförs av självmordsbombare måste liksom de israeliska anfallen med stridsvagnar och helikoptrar som drabbar palestinska civila fördömas. Samtidigt bör man dock notera vilken sida som står för en massiv militär överlägsenhet i den israelisk-palestinska konflikten – en överlägsenhet som i kombination med maktens arrogans får blodiga följder.
För att få fart på den fredsprocess som begravts under den andra intifadan antogs under det gångna året den s.k. färdplanen för fred. Parallellt med diskussionerna om färdplanen för fred inledde Israel en ny form av folkrättsbrott i de ockuperade områdena. För att, som man påstod, skydda sig mot palestinska terrorattacker inledde Israel byggandet av en hög mur mot Västbanken som till stora delar går på palestinskt territorium. Förutom att den fungerar allmänt diskriminerande försvårar den ytterligare möjligheterna för palestinierna att färdas mellan olika platser på Västbanken och mellan Västbanken och israeliskt territorium.
Muren försvårar också för palestinierna att ta sig till arbete och försörjning, för palestinska barn att ta sig till skolan, för sjuka palestinier att ta sig till läkare och sjukhus m.m. Muren innebär också att den israeliska staten berövar palestinierna odlingsbar jord och vattentillgångar.
Byggandet av denna mur mellan Israel och Västbanken är ytterligare en orsak till att en verklig fredsprocess inte kommer i gång. Den ökar samtidigt desperationen bland palestinierna.
Fred kan endast byggas på ömsesidig respekt och närmande mellan folken, inte genom att man skiljer dem åt genom att bygga murar mellan dem. Vänsterpartiet ser den av den israeliska staten uppförda muren som ett folkrättsbrott och ett hinder för fredssträvandena i Mellanöstern och menar att den måste rivas. Sverige bör som enskild stat och som medlem av EU verka för att muren mellan Israel och Västbanken rivs.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
När sedan Israel med Sharon i spetsen förklarar att man ämnar att ta sig samma folkrättsvidriga friheter som USA att jaga terrorister i andra länder, ställa dem inför summariska ”rättegångar” och mörda dem, stärks knappast tilltron till den israeliska statsledningens fredsvilja. Likaledes har ledande israeliska ministrar förklarat att det är lämpligt att utvisa och till och med mörda palestiniernas ledare Yassir Arafat. Sådana deklarationer stärker inte heller tilltron till Israel vad gäller israeliska löften utan får dem att framstå som bedrägliga manipulationer.
Sverige tillåter inte att något annat lands säkerhetstjänst vistas och opererar på svenska flygplatser. Så är dock inte fallet i andra europeiska länder. Flera europeiska länder tillåter den israeliska säkerhetstjänsten att finnas på deras flygplatser.
Med utgångspunkt från det ovanstående uttalandet av officiella israeliska personer – uttalanden som bär en tydlig terroristisk prägel – är det knappast rimligt att man som nu på många håll i Europa tillåter den israeliska säkerhetstjänsten Mossad att vara representerad på och verka på europeiska flygplatser.
Vänsterpartiet menar att det är högst rimligt att Sverige tar upp en diskussion i EU-kretsen om det rimliga i samarbete med en stat som bedriver terrorverksamhet och i strid med internationell lag ockuperar andras territorium. Sverige bör verka för att alla band mellan EU:s medlemsländer och den israeliska säkerhetstjänsten avbryts.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |