Världsbanken och IMF har spelat en stor roll för återuppbyggnaden i Europa efter andra världskriget och för utvecklingen i tredje världen. Båda institutionerna har under de senaste årtiondena varit utsatta för kritik mot den politik de leder. Världsbanken och IMF som bildades efter andra världskriget har fortfarande en roll att spela. För att klara detta på bästa möjliga sätt bör de reformeras för att bättre möta dagens behov.
Reformering bör genomföras i såväl policy som i praktiken. Institutionerna bör även bli mer demokratiska och öppna. Sammansättningen i styrelserna bör ses över, liksom landgrupperingarna.
För att de fattigaste länderna i världen ska ha en möjlighet till utveckling bör skuldbördan minskas. HIPC-initiativet är ett sätt att lindra denna börda.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Inledning 4
5 Utvecklingen i världen 4
6 Världens fattiga har en ohanterlig skuldbörda 5
7 HIPC – Skuldavskrivning för de fattigaste länderna 6
8 Illegitima skulder 6
9 Policy och strategi för multilateralerna 7
10 Självbestämmande för utvecklingsländerna 7
11 Demokratisering av Världsbanken och IMF 8
12 Världsbanken och miljö 9
13 Global Environmental Facility, GEF 10
14 Världsbankens normgivande inom biståndet bör brytas 11
15 Bryt upp ”The Washington Consensus” 11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett närmande av Världsbanken och IMF till FN-systemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skuldavskrivningars roll för den globala utvecklingspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Världsbankens vinster borde användas till att skriva av delar av Världsbankens egna fordringar på de fattigaste länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att HIPC-initiativet (Heavily indepted poor countries) behöver reformeras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att främja diskussionen om illegitima skulder inom IMF och Världsbanken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det bör finnas en övergripande policy för att projekt och program skall sträva mot hållbar utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sociala hänsyn och ekologiska hänsyn skall ges samma vikt som ekonomisk utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Världsbanken och IMF borde göra en översyn av sin policy för att se att den ligger i linje med Agenda 21 och Johannesburg plan of implementation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Världsbankens policy måste vara att säkra människors rätt till rent dricksvatten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Poverty Reduction Strategy (PRS).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de fattiga länderna borde ha ett större inflytande i institutionernas exekutivstyrelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rösträttsreform, styrelserepresentation samt landsgrupperingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad demokratisk öppenhet i förvaltningen inklusive offentliga beslutsprotokoll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att miljökonsekvensbeskrivningar skall vara ett centralt underlag i beslutsfattandet hos Världsbanken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av Världsbankens skogspolicy.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att World Commission on Dams slutsatser måste bli norm för vilka krav Världsbanken ställer på utlåning till dammprojekt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen för Global Environmental Facility (GEF).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige fortsätter att stödja GEF samt uppmanar övriga länder inom EU att göra samma sak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall vara mottagarländernas uppfattningar som skall styra politiken i landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flyttning av Världsbankens huvudkontor till exempelvis Kenya.
Bretton Woods-institutionerna Världsbanksgruppen (hädanefter kallad Världsbanken) och Internationella valutafonden, IMF, bildades efter 2:a världskrigets slut. Sedan dess har institutionerna spelat en viktig roll för först återuppbyggnaden av Europa och sedan utvecklingen i tredje världen. De senaste årtiondena har kritiken mot den politik institutionerna driver blivit allt mer högljudd bland folkrörelser och i medier. Det största problemet som uppmärksammas är de fattiga ländernas ohållbara skulder och behovet av skuldavskrivning. Inför millennieskiftet drevs den stora internationella kampanjen Jubel 2000, som krävde skuldavskrivning för världens ”minst utvecklade länder”. Centerpartiet anser att Världsbanken och IMF fortfarande har en viktig roll att spela, men det krävs förändringar så att banken inte bara i policysammanhang utan även i praktiken bidrar till en långsiktig ekologiskt och socialt hållbar utveckling. I detta arbete måste de multilaterala institutionerna hela tiden även betona vikten av demokrati och de demokratiska fri- och rättigheterna.
Kunskapen, verktygen och underlag till beslut om mänskliga rättigheter, demokrati, ekonomisk och social utveckling finns inom FN-systemet. I arbetet med en ominriktning av Världsbanken och IMF mot dessa frågor bör institutionerna närmas FN-systemet. I dessa betydelsefulla frågor är det viktigt att man får ett helhetsperspektiv över utvecklingen samt att en större samordning sker mellan institutionerna. Vad som ovan anförts om ett närmande av Världsbanken och IMF till FN-systemet bör ges regeringen till känna.
Tittar man tillbaka på utvecklingen i världen under det senaste halvseklet har mycket positivt skett. Medellivslängden har generellt ökat i nästan alla länder. Andelen av jordens befolkning som lever i extrem fattigdom har minskat även om antalet har ökat kraftigt i absoluta tal. Fler människor är läs- och skrivkunniga, dessutom har andelen som går i skolan ökat och i 90 länder har man eller är man på väg att nå lika möjligheter för flickor och pojkar. Många av de farligaste kemikalierna är förbjudna i globala avtal och de globala miljöhoten finns på agendan.
Demokratin har gjort stora framsteg, särskilt de senaste 20 åren. Idag har 140 av världens 200 länder hållit minst ett flerpartival. Idag kan 80 länder beskrivas som fullt demokratiska. Även om deltagandet i politiska partier minskar i många länder växer fristående icke-statliga organisationer i såväl antal medlemmar som i betydelse när det gäller inflytande i samhället. Antalet länder som har ratificerat FN:s konventioner för mänskliga rättigheter har ökat dramatiskt sedan 1990. Alla dessa goda resultat visar att det finns möjligheter. Politikens uppgift är att förverkliga dessa möjligheter.
De fattiga ländernas skuldbörda är det största hindret för dessa länders utveckling. Många beräkningar visar att mer pengar går tillbaka till den rika världen i form av räntor och amorteringar än dessa länder gemensamt får i bistånd. Det innebär att den globala utvecklingssituationen är fast i bilden där 20 % av jordens befolkning förbrukar 80 % av jordens resurser medan de resterande 80 % av jordens befolkning får dela på 20 % av resurserna.
Det är ett misslyckande i den internationella politiken att så många stater fortfarande sitter fast i skuldfällan. Många av utvecklingsländerna tvingas prioritera skuldåterbetalningar till stora belopp framför satsningar på hälsovård, utbildning, landsbygdsutveckling och miljöresursbevarande. Utvecklingsländernas skuldtjänst, räknat som andelen av BNP som används för
skuldåterbetalning har ökat med 146 % från 1990.
För att åtgärda detta föreslår Centerpartiet en omfattande avskrivning av utvecklingsländernas skulder. Detta måste gälla både de multilaterala och de bilaterala skulderna. Skuldavskrivning spelar en central roll för att frigöra resurser i utvecklingsländerna, vilka i sin tur ska riktas till att uppnå en hållbar utveckling. Vad som ovan anförts om skuldavskrivningars roll för den globala utvecklingen bör ges regeringen till känna.
För att skuldavskrivningen ska vara verksam måste skulderna minskas till en nivå där de fattiga länderna kan utvecklas socialt, ekonomiskt och ekologiskt, på egna villkor. Världsbanken och IMF är idag institutioner som går med vinst. Dessa vinster som ackumulerats sedan 50-talet borde användas till att skriva av delar av Världsbankens egna fordringar på de fattigaste länderna. Detta bör ges regeringen till känna.
Ett centralt initiativ för skuldavskrivning är det så kallade HIPC-initiativet (Heavily indepted poor countries) som syftar till att skriva av skulder för de fattigaste länderna. Tyvärr har alltför få länder, mindre än tio av de 42 länderna som omfattas av HIPC-initiativet, hittills fått skuldlättnad så att de kommit ner i en så kallad hållbar skuldnivå. Detta visar att programmet inte håller måttet utan behöver utvärderas och reformeras. Vad som ovan anförts om att HIPC-initiativet behöver reformeras bör ges regeringen till känna.
Det finns även goda skäl att ifrågasätta nivån på vad ”hållbar” skuld innebär. Det är oerhört viktigt att de länder som nått slutpunkten i en skuldsanering verkligen har en stabil statsskuld så att man inte hamnar i nya hopplösa skuldsituationer inom ett par år. Definitionen av skuldsituationen tar inte hänsyn till fattigdomssituationen i ett land utan går endast efter strikt ekonomiska faktorer som inte beaktar enskilda länders behov. Även ekologiska och sociala faktorer bör integreras i bedömningen av om ett land uppnår en hållbar skuldsituation.
Att uppnå en hållbar skuld innebär dock inte att ett lands utveckling automatiskt har blivit bättre. Tvärtom visar bl a UNCTAD:s (United Nations Conference on Trade and Development) rapporter att det krävs betydligt större och mer omfattande skuldavskrivningar för att världens fattiga länder ska uppnå utvecklingsmålen i Millenniedeklarationen.
HIPC-initiativet får aldrig ses som annat än ett första steg för en mer omfattande skuldavskrivning av utvecklingsländernas skulder.
En annan del av debatten om skuldavskrivningar är de stora lån som givits till diktaturer. Det är inte rimligt att kräva att befolkningen i samma länder ska betala sina diktatorers skulder. På detta sätt kan varken Världsbanken eller någon annan fordringsägare kräva att Sydafrikas folk ska betala för apartheidregimens skulder. Det senaste exemplet är ifall Iraks befolkning skall betala Saddam Husseins skulder. Centerpartiet anser att dessa skulder inte kan anses legitima. Sverige bör också ägna diskussionen kring illegitima skulder betydligt större intresse inom IMF, i syfte att underlätta för de fattiga ländernas folk att komma ur skuldfällan.
Konsekvensen av att vissa skulder blir klassade som illegitima innebär att det är fordringsägarna som får stå för kreditförlusterna. Det skulle kanske leda till en viss återhållsamhet i långivningen som i längden gynnar låntagarna. IMF och Världsbanken måste ta sitt ansvar för vilka projekt de lånar ut pengar till. Ekologiskt riskfyllda projekt ska ej få pengar.
Vad som ovan anförts att främja diskussionen om illegitima skulder inom IMF och Världsbanken bör ges regeringen till känna.
Det är oerhört svårt att avläsa vad Världsbankens generella policy för utlåning är. Det finns en stor mängd olika policy och strategier som ska följas inom olika delar av Världsbankens verksamhet. För att skapa en tydligare styrning och transparens så bör det finnas en övergripande policy för Världsbanken som en ram för övriga strategier och policy. Denna övergripande policy ska tydligt uttala att alla projekt och program skall sträva mot en hållbar utveckling med förtydligandet att social utveckling och ekologiska hänsyn ska ges samma tyngd som ekonomisk utveckling.
Vad som ovan anförts om att det bör finnas en övergripande policy för att projekt och program ska sträva mot hållbar utveckling bör ges regeringen till känna.
Vad som ovan anförts om att sociala hänsyn och ekologiska hänsyn ska ges samma tyngd bör ges regeringen till känna.
God miljö, demokrati och social utveckling är förutsättningar för en långsiktig ekonomisk tillväxt. Världsbanken och IMF borde också som en uppföljning av Johannesburgstoppmötet förra året göra en översyn av sin policy för att se att den ligger i linje med Agenda 21 och Johannesburg plan of implementation. Detta bör ges regeringen till känna.
Steg två är att genomföra översyner om hur bankens policy omsätts i praktiken för att säkra att den får genomslag i den dagliga bankverksamheten. Många rapporter visar idag att alltför många projekt finansierade av IMF och Världsbanken försämrar för lokalbefolkningen, snarare förvärrar miljösituationen än förbättrar den etc.
Centerpartiet vill särskilt betona vikten av att stärka rättighetsperspektivet i policy hos Världsbanken och IMF. Rättighetsperspektivet bör vara ett grundläggande förhållningssätt och mänskliga rättigheter vara centralt i all fattigdomsbekämpning. Här behöver det framhävas att jämställdhetsideal och genderrättigheter förbises alltför ofta, vilket inte är acceptabelt. Rättighetsperspektivet måste innefattas i sitt breda perspektiv där inte bara politiska fri- och rättigheter ingår, utan att även materiella rättigheter, såsom till exempel rätten till rent dricksvatten ingår. Detta får konsekvenser för Världsbankens påtryckningar mot utvecklingsländer att privatisera sin vattenförsörjning. IMF och Världsbankens policy måste i första hand vara att säkra människors rätt till rent dricksvatten. Detta bör ges regeringen till känna.
Utveckling kan aldrig läggas på ett land eller en region utifrån. Det måste skapas av invånarna i landet själva i en demokratisk process. För att de ska kunna göra detta krävs också att långivare verkligen låter utvecklingsländerna själva bestämma vad lånemedlen ska användas till. Självklart ska Världsbanken ställa krav på de länder man lånar pengar till, men det är inte rimligt att IMF och Världsbanken dikterar för mottagarländerna vilken politik de ska föra. IMF:s under lång tid förda politik med krav på strukturanpassningsprogram har inte visat sig vara positivt för särskilt många länder, utan tvärtom skadat utvecklingen i flera länder. Dessa strukturanpassningsprogram är idag delvis utfasade ur multilateralernas verksamhet men innehållet av programmen tillämpas ibland fortfarande. Såväl kvarvarande strukturanpassningsprogram som andra åtgärder med motsvarande innehåll måste ses över inom Världsbanken och avbrytas ifall de vid granskning inte visar sig ha positiva effekter. Det är angeläget att IMF och Världsbanken inte ställer krav på nyliberal politik i fattiga länder. De har rätt till självbestämmande liksom alla stater i världen.
För att möta kravet om större självbestämmande har Världsbanken initierat att varje mottagarland tar fram en särskild ”Poverty Reduction Strategy”, PRS, genom en nationell process där det betonas att såväl parlamentet som det civila samhället ska delta. Det är viktigt att dessa strategier inte stressas fram utan att de verkligen processas fram med delaktighet. Centerpartiet vill gärna betona att de unga parlamenten i många länder har en central roll i denna process. PRS-dokumenten får inte på något sätt användas som ett hinder för skuldavskrivningar. Det är tveksamt om dessa strategier ska vara ett villkor i HIPC-initiativet. Det är inte bra om processen med strategierna inte får den tid de behöver pga. av att de utgör ett villkor för skuldavskrivning. IMF och Världsbanken måste också tillåta ett stort manöverutrymme när de godkänner PRS. Det måste finnas stor öppenhet till olika vägval i strategierna, det får inte vara så att PRS-dokumenten blir en andra version av strukturanpassningsprogrammen. Centerpartiet anser att det ska finnas ett nationellt tydligt ägandeskap för strategierna. Vad som ovan anförts om Poverty Reduction Strategy (PRS) ges regeringen till känna.
För att skapa livskraft i mottagarländerna är det viktigt att ett rättighetsperspektiv genomsyrar PRS, där individens rättmätiga krav på mänskliga rättigheter i dess breda bemärkelse blir en central del av strategierna. Ett sådant perspektiv säkerställs genom delaktighet från det civila samhällets organisationer. Ett område där Världsbanken och IMF kunde ge positiva förslag är på jämställdhetsområdet. Trots att många utredningar visar att fattigdomsbekämpning är som effektivast när resurserna satsas på kvinnor, så inriktas alltför liten del på de sektorer där kvinnorna har stort inflytande. Det demokratiska styrelseskicket ska hävdas då det finns en länk mellan demokrati och mänsklig utveckling.
Även om IMF och Världsbanken har lite olika ansvarsområden syftar bägge de multilaterala organisationerna till att minska fattigdomen i tredje världen. I bägge institutionernas arbete behöver sydperspektivet stärkas. I Globkoms utredning SOU 2001:96 nämns att Världsbanken och IMF är odemokratiskt uppbyggda och att röststyrkan är baserad på ekonomiska grunder. Centerpartiet delar uppfattningen att det inte är rimligt med den nuvarande maktordningen där USA och Västeuropa har en majoritet av rösterna. Centerpartiet anser att brukarna, dvs. de fattiga länderna borde ha ett större inflytande i institutionernas exekutivstyrelser. Detta bör ges regeringen till känna.
Den nuvarande ordningen där det krävs 85 % stöd för stadgeändringar innebär i praktiken att USA med sina 15 % av rösterna i realiteten har vetorätt. Detta är orimligt och måste ändras.
Konkret skulle basrösterna som tilldelas varje medlemsland i Världsbanken respektive IMF kunna få en betydligt större rösttyngd i stadgarna, upp mot att motsvara åtminstone 20 % av rösterna. I ett andra steg borde hälften av rösterna i Världsbanken kunna baseras på demokratiska principer och den andra hälften av rösterna kunna fortsätta grundas på ekonomiska insatser.
Styrelserepresentationen är idag mycket ojämnt uppdelad. Afrika har endast 2 representanter medan västvärlden har 8 representanter. Detta trots att banken sysslar oerhört mycket mer med utveckling i Afrika än i Europa. 8 länder har en egen styrelserepresentant, däribland USA, Japan, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Dessa 5 länder har idag hela 41 % av rösterna. Flera styrelsedirektörer ska också representera väldigt blandade grupper av både utvecklade och fattiga länder. Exempelvis ingår Australien och Kambodja, Nederländerna och Ukraina respektive Italien och Albanien i varsin grupp. Det innebär i praktiken att det allt som oftast är någon från det utvecklade landet som styr hur detta styrelsemandat skall verka. Vid en rösträttsreform i Världsbanken vore det önskvärt att samtidigt förändra styrelserepresentationen och hur länderna är grupperade i sin representation. Vad som ovan anförts om rösträttsreform, styrelserepresentation samt landsgrupperingar bör ges regeringen till känna.
Andra väsentliga reformer är ökad demokratisk öppenhet i förvaltningen inklusive offentliga beslutsprotokoll från banken. Detta bör ges regeringen till känna.
Det råder inget tvivel om att det finns ett mycket stort behov av investeringar för en hållbar utveckling. De senaste åren har dock Världsbankens verksamhet präglats av en storskalig utlåning, vilket gynnat stora projekt som inte alltid klarar hållbarhetskraven fullt ut. Världsbanken har i sitt policyarbete försökt förbättra miljöaspekterna i utlåningen. Man har kommit långt i detta arbete. Många miljöriktlinjer som utvecklats är världsledande för utlåning. Tyvärr händer det alltför ofta att man bryter mot sin egen policy och riktlinjer, enligt bankens egen inspektionspanel. Detta är givetvis oacceptabelt och Sverige bör i Världsbanken kraftfullt agera för att miljökonsekvensbeskrivningar ska vara ett centralt underlag i beslutsfattandet. Detta bör ges regeringen till känna.
På senare tid har flera miljöpolicys i banken tyvärr justerats så att tidigare tuffa miljökrav försvunnit, detta för att de hindrat stora aktörer att göra stora vinster till exempel på skogsavverkning. Enligt många NGO:er öppnar nuvarande skogspolicy för att Världsbanken finansiellt stödjer storskalig skogsavverkning runt om i världen. En översyn av Världsbankens skogspolicy måste därför göras i syfte att skogar av stor ekologisk betydelse samt betydelse för att motverka erosion och ökenutbredning inte avverkas med Världsbankens stöd. Vad som ovan anförts om en översyn av Världsbankens skogspolicy bör ges regeringen till känna.
Världsbanken var en av initiativtagarna till World Commission on Dams (WCD) 1997 som samlade företrädare för såväl kraftindustrin, regeringar som folkrörelser. Tanken var att ta ett samlat grepp om stora dammar i förhållande till hållbar utveckling. Slutrapporten föreslog en rad åtgärder för att förbättra miljöaspekten vid dammkonstruktioner världen över. Bland åtgärderna finns bland annat: att utveckla kriterier för beslutsfattande, system för att utvärdera alternativ till utveckling av energi och vattentillgångar, att utveckla och främja internationellt accepterade standarder för planering, utvärdering, design, konstruktion samt övervakning av stora dammprojekt liksom att försäkra sig om att människor som berörs klarar sig bättre. Medan folkrörelser välkomnade rapporten och ställde sig bakom rapporten, valde Världsbanken att i efterhand inte acceptera slutsatserna och uttalade att man inte kände sig bunden av WCD:s slutsatser. Centerpartiet anser att WCD:s slutsatser utgör en hållbar grund för att dammbyggen i framtiden inte ska skada den omgivande miljön. WCD:s slutsatser måste bli norm för vilka krav Världsbanken ställer på utlåning till dammprojekt i framtiden. Detta bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet anser att det måste vara tydligt och klart i IMF:s och Världsbankens exekutiva styrelser att långsiktig ekologisk balans och social utveckling är övergripande mål för verksamheten. Dessa mål är minst lika viktiga som de kortsiktiga ekonomiska målen. Millenniemålen utgör här tydliga mål. Inga projekt för att stödja finansiell eller ekonomisk utveckling som inte tar dessa dimensioner får genomföras av banken. Detta måste sedan implementeras genom hela organisationen. De brister som idag finns i Världsbanken av att inte följa miljöpolicy måste rättas till.
En av de nyare institutionerna nära knuten till Världsbanksgruppen, den globala miljöfonden, GEF, har betydande potential för att hantera stora miljöhot i världen. GEF bör få till huvudinriktning att arbeta med klimatförändringar. Detta bör ges regeringen till känna.
Som en del av detta bör GEF finansiera arbeten som motverkar ökenutbredning, erosion och annan markförstöring som idag sker. Det kan t ex innebära återbeskogningsprogram. GEF bör också stödja utvecklingen av förnybara energikällor i tredje världen i syfte att inte u-länderna ska behöva gå samma omväg över fossila bränslen som västvärlden gjort. Det är viktigt att denna finansiering bedrivs småskaligt.
Det är av stor betydelse för den globala miljöutvecklingen att Sverige fortsätter stödja GEF både finansiellt och på andra sätt samt att man uppmanar övriga länder inom EU att göra samma sak. Detta bör ges regeringen till känna.
Världsbanken har idag en väldigt normgivande ställning för biståndet i världen. Denna norm är inte alltid enbart positiv. Världsbankens normgivande ställning leder till en ensidighet i utvecklingsarbetet i världen. Det är önskvärt att biståndet blir mer pluralistiskt i sin utvecklingssyn och dessutom tillåtande för mottagarländerna att skapa sin egen utveckling i den riktning de själva önskar. Sveriges mer mångfacetterande inställning till fattigdomsbekämpning skulle kunna tjäna som en inspirationskälla för Världsbanken att öppna för fler utvecklingsperspektiv och strategier. Det finns fler vägar till välstånd och livskvalitet, utöver den som vi i västvärlden har valt.
Det är inte rimligt att det alltid är IMF:s uppfattning om de makroekonomiska ramverken som ska vara centrala för olika givare. När regeringar och parlament i mottagarlandet har en annan uppfattning än IMF:s byråkrati måste Sverige i första hand verka för att mottagarlandets egen uppfattning är det som ska styra politiken i landet. I detta måste den svenska regeringen vara tydlig i det internationella utvecklingssamarbetet. Vad som ovan anförts om att mottagarländernas uppfattningar ska styra politiken i landet bör ges regeringen till känna.
Både Världsbankens och IMF:s huvudkontor är placerade i Washington i närheten av den amerikanska regeringen. Sedan många år finns också starka direkta band mellan USA:s finansdepartement och multilateralernas ledningar, det brukar beskrivas som ”The Washington Consensus”. Utifrån ett demokratiskt perspektiv kan det ifrågasättas huruvida USA:s hegemoniska ställning är av godo för den globala utvecklingspolitiken. Ensidighet är sällan positivt i det multilaterala samarbetet. Ett sätt att skapa större pluralism i Världsbankens verksamhet skulle vara att flytta bankens huvudkontor till en annan del av världen, exempelvis Nairobi i Kenya, där flera FN-institutioner finns. Ett förslag om detta vore en markering från svensk sida att vi anser att ”The Washington Consensus” bör brytas upp. Vad som ovan anförts om en flyttning av Världsbankens huvudkontor till exempelvis Kenya bör ges regeringen till känna.
I samband med flytten av Världsbankens huvudkontor skulle ett nytt utvecklingsperspektiv byggas in i Världsbanken, med fokus på långsiktig ekologiskt och socialt hållbar utveckling. Världsbanken skulle kunna samarbeta med UNEP, FN:s miljöprogram (vars huvudkontor ligger i Nairobi). UNEP skulle kunna få en roll i att utvärdera och kvalitetsgranska Världsbankens verksamhet. Här finns även en direkt koppling till frågan om globala nyttigheter, vars finansiering på olika sätt behöver stärkas. Globkom har uttalat att Världsbanken borde ta en större roll i finansieringen av de globala nyttigheterna. Centerpartiet ser det som naturligt att en del av det arbetet sker genom att UNEP förstärks. Dessutom skulle Världsbanken kunna finansiellt stödja UNEP:s arbete med att stärka den globala miljöförvaltningen i enlighet med besluten från Johannesburgstoppmötet.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Agne Hansson (c) |
|
|
Maud Olofsson (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Viviann Gerdin (c) |
Kerstin Lundgren (c) |
|
Johan Linander (c) |
Claes Västerteg (c) |
|
Margareta Andersson (c) |