Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ytterligare åtgärder inom biståndspolitiken för att motverka hiv/aids i södra Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av kraftigt ökade internationella insatser, bl.a. av EU, för att stödja de afrikanska staterna i kampen mot hiv/aids.
I budgetpropositionen föreslås en kraftfull insats i kampen mot hiv/aids. Detta är ytterst angeläget. Ingen epidemi har slagit hårdare än hiv/aids och ca 42 miljoner människor lever i dag med hiv/aids.
Hiv/aids finns över hela världen. Genom samordnade insatser från olika samhällsorgan har sjukdomens effekter kunnat begränsas i den rika världen, medan skräckscenariot blivit verklighet i stora delar av den fattiga världen. Det gäller bl.a. utsatta grupper i Östeuropa, men allra hårdast har sjukdomen slagit mot de allra fattigaste staterna i södra och centrala Afrika. Där finns sjukdomen som det allra allvarligaste hotet mot människors välfärd och den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Men också i Asiens fattigaste regioner sprids epidemin och dess konsekvenser snabbt.
I flera afrikanska stater har hiv/aids bidragit till en kraftig minskning av den genomsnittliga levnadsåldern. Av alla smittade lever 3/4 i Afrika, ca 30 miljoner. Ungefär 9 % av samtliga vuxna i Afrika är hivsmittade, men i många länder i södra Afrika ligger siffran mellan 30 och 40 %. År 2001 fanns 13 miljoner föräldralösa barn i Afrika. År 2010 beräknas denna siffra ha stigit till 25 miljoner.
Epidemin slår särskilt hårt mot ungdomar i åldrarna 10–24 år, och dessa utgör nära hälften av de tusentals som smittas dagligen. I flera områden i södra Afrika är mer än var fjärde ung människa smittad. Det bidrar till att spridningen av hiv/aids fortsätter att öka och äventyra framtiden för många stater. Världens fattigaste länder åderlåts på många av de ungdomar som skulle ha kunnat vara med och bygga framtidens välfärd.
Skolor ställs utan lärare. Vårdcentraler får stänga när sjukvårdspersonalen drabbas av sjukdomen. Vart tionde barn har förlorat en förälder och miljontals barn har blivit föräldralösa. I stora delar av Afrika var det tidigare självklart att ett barn som förlorat en förälder skulle tas om hand av storfamiljen. När nu alla vuxna i många släkter dött ut eller drabbats av svåra hivrelaterade sjukdomar ökar antalet gatubarn i städerna drastiskt.
De många sjukfallen i aids äter upp de redan nu begränsade resurserna för sjuk- och hälsovård på andra områden. Aids är mest omfattande i de urbana delarna av länder som Tanzania, Zambia och Uganda, men sprids nu dramatiskt i takt med en ökad rörlighet.
Hårdast slår sjukdomen mot kvinnorna i södra Afrika. Unga flickor, som utnyttjas sexuellt, hör till dem som oftast smittas och sedan sprider sjukdomen vidare till sina unga partner och blivande barn. Det är också kvinnorna som får ta huvudansvaret för många av de sjuka. Bristen på sjukvårdsresurser gör att de svårt sjuka får vårdas av kvinnorna i hemmen.
Det har funnits skäl att känna stor pessimism inför södra Afrikas möjligheter att komma till rätta med hiv/aids-epidemin. Till grund för denna pessimism ligger den extrema fattigdomen och bristen på utbildning. Den har förstärkts av att det afrikanska samhället många gånger haft svårt att erkänna aids som en sexuellt överförbar sjukdom och att många ledare därmed också avstått från att ta sitt ansvar i kampen mot hiv/aids.
Uganda och Botswana har emellertid kommit att framstå som positiva exempel, där den politiska ledningen tagit ett aktivt ansvar i kampen mot hiv/aids. De uppgifter som olika FN-organ redovisat visar också att de insatser som dessa länder genomfört haft effekt oavsett det faktum att de fortfarande tillhör de hårdast drabbade länderna i världen.
Hiv/aids är inte enbart en medicinsk fråga. Den är i lika hög grad en politisk fråga. Eftersom den drabbar människor i deras mest aktiva ålder, slår farsoten hårt mot alla samhällsfunktioner och näringsgrenar och blir ett avgörande hinder för utvecklingen i fattiga länder. De åtgärder som krävs för att stävja sjukdomens utbredning och möta dess konsekvenser berör också alla samhällsområden.
Hiv/aids-katastrofen behandlades nyligen av FN i en specialsession, och på en stor internationell konferens i Nairobi med regeringsföreträdare och experter. I september i år genomfördes också en parlamentarikerkonferens i Garborone, Botswana – där ca 38 % av den vuxna befolkningen är hivpositiva. Temat var ”Hälsa och utveckling” och initiativtagare var AWEPA (European Parliamentarians for Africa) som arbetar tillsammans med afrikanska parlament, UNDP, Unicef och andra FN-organ, för att mobilisera parlamentariker i kampen mot hiv/aids. 120 delegater från 30 länder i Afrika och Europa deltog.
Särskilt uppmärksammades kvinnornas situation. Över hälften av dem som lever med hiv/aids i dag i Afrika är kvinnor. I många av länderna i södra Afrika är tonårsflickor smittade i 5–6 gånger högre utsträckning än sina jämnåriga pojkar. Det finns i dag en vitt utbredd diskriminering av dem som är hivsmittade, som gör att många hindras från att ta del av preventiva metoder eller möjligheten att söka bot för sig själva och sina familjer.
I vissa länder får kvinnor inte testa sig utan tillåtelse av sina män. Många har inte tillgång till vård och omsorg. Brist på jämställdhet, både i samhälle och i parlament, är ett av de största problemen. Fattigdom, globalisering, migration, våld och konflikter är andra orsaker.
Att komma till rätta med detta enorma problem handlar om synliggörande. Botswana framstår som ett föredöme, med omfattande regeringsstödda program och ett aktivt ledarskap från presidenten.
Det behövs globala insatser för att komma till rätta med spridningen av hiv/aids. Lika många hivsmittade dör varje dag som vid attacken mot World Trade Center den 11 september 2001. Flera av talarna på Garboronekonferensen framförde förundran och förtvivlan över att president Bush efterfrågat ytterligare 89 miljarder kronor för att fortsätta kriget i Irak. En bråkdel av dessa pengar skulle hjälpa Afrika i bekämpningen av hiv/aids.
En stor fråga som man ägnade mycket tid åt var hur man ska hantera problemen med alla föräldralösa barn nu och framöver. I dag är 13 miljoner barn utan föräldrar. De bor ofta hos sina släktingar. Problemen blir än större på grund av att även många av släktingarna är hivsmittade och därför kommer att dö. Barnen får då gå igenom ännu en sorg och mista sina nya vårdnadshavare. De största problemen med föräldralösa barn finns i Lesotho, Zimbabwe, Swaziland och Botswana. De största behoven i hushåll med föräldralösa barn är att de har brist på skolmaterial, läkarvård, kläder och mat. 50 % av de föräldralösa är skolbarn och tycks också vara undernärda i hög utsträckning. 65 % av de som prostituerar sig i dag är föräldralösa barn som är tvungna att gå på gatan för att överleva och få mat för dagen.
Till slutsatserna från konferensen hör följande:
Trots intensiva ansträngningar har det som hittills gjorts inte gett avsedda resultat och hejdat farsoten. Parlamentariker ses nu som en nyckelresurs för att stimulera och koordinera insatser mot hiv och aids, som ett viktigt led för att mobilisera ledarskap.
Hiv/aids drabbar i sub-sahariska Afrika kvinnor i åldern 15–49 hårdast. De utgör kärnan i den sociala väv som behövs för att uppnå millenniemålen.
Angelägna områden för parlamentariska insatser:
Parlamentariker, både i Afrika och Europa, måste bevaka att kampen mot hiv/aids ges en tillräckligt framträdande plats i såväl statsbudget som lagstiftning.
Förebyggande kampanjer skall prioritera målgruppen ungdom.
Parlamentariker skall vara föredömen, bl.a. för pojkar och unga män i fråga om sexuella relationer och manligt uppträdande och för omhändertagande av sjuka familjemedlemmar. Och de skall stimulera lärare, rådgivare, traditionella ledare, bl.a. initiationsledare och fäder, att göra detsamma.
Förebyggande av hiv/aids måste ingå i lärarutbildningen.
Parlamentariker skall kräva att få tillräckliga möjligheter att bevaka förekomsten av våld mot flickor i skolorna och att ta upp dessa frågor till debatt och utforma åtgärder.
Lagstiftning på skolområdet måste utformas så att den säkerställer att flickor får utbildning på grund- och gymnasieskolenivå.
Tilldelning av medicin måste förenas med åtgärder för förbättrad tillgång till rent vatten. Detta bör omfatta såväl vård av traditionella vattenresurser som tillämpning av ny teknik.
Man måste pröva möjligheter med kostförstärkning som stärker immunförsvaret.
Det behövs stöd för att skapa nätverk av talesmän för hiv/aids-offer som kan medverka vid konferenser och politiska kontakter.
Människor som lever med hiv/aids måste inbegripas mer i beslutsprocesserna, inte bara i fråga om hiv/aids, utan också på berörda områden som ekonomi, lokal utveckling, utbildning och livsmedelsförsörjning.
Ta bort offerstämpeln och stigmatiseringen av dem som lever med hiv/aids.
Parlamentariker i både Afrika och Europa måste stödja stimulansåtgärder för att hindra ”brain drain” av medicinsk personal.
För att extra resurser skall kunna utnyttjas effektivt krävs först och främst stärkta globala, nationella och lokala system för att få fram medicin och behandling.
Alltfler afrikanska parlamentariker är övertygade om att Afrika självt, utifrån sina förutsättningar, men med stöd av den rika världen, måste ta ansvar för att bryta den epidemiska utvecklingen. Därmed kan en av världshistoriens svåraste kriser komma att utveckla en kraft som på lång sikt kan medföra en positiv utveckling i det som i dag är den fattigaste delen av världen. Priset kommer dock att vara oerhört högt när nu miljontals familjer förlorar sina barn och barn ställs utan föräldrar.
De afrikanska staternas ökade mobilisering i kampen mot hiv/aids ökar kraven på stöd från de europeiska staterna. Den svenska AWEPA-gruppen ställer ett antal krav på svensk och europeisk politik för att stötta Afrika i kampen mot hiv/aids.
De svenska insatserna för bistånd måste successivt ökas. De förstärkningar som föreslås i årets budgetpropositionen är välkomna, men kan bara ses som steg i rätt riktning.
Sverige måste öka insatserna för att få andra biståndsgivare att ställa resurser till förfogande för kampen mot hiv/aids. UNAIDS räknar med att det fattas ca 10 miljarder kronor för innevarande år och 60 miljarder kronor för 2004 och 2005.
Av ökade anslag för bistånd måste en ökad andel komma södra Afrika till del. Skuldavskrivning spelar en viktig roll för att ge de afrikanska staterna verkliga möjligheter till kraftfull egen utveckling.
Demokratibistånd och åtgärder för att stärka de afrikanska staternas möjligheter att, utifrån förutsättningarna i varje land, öka det lokala engagemanget, och delaktigheten måste ges en tung roll i svensk biståndspolitik.
Kraftigt ökat stöd till sjukvårdsinsatser i södra Afrika.
Biståndet till södra Afrika måste inriktas på åtgärder som långsiktigt stöder utvecklingen i området. Här måste utbildning, inte minst av flickor, spela en viktig roll liksom utvecklingen av en fungerande infrastruktur byggd på aktiv delaktighet från det afrikanska samhället.
Sverige måste med kraft fortsätta arbetet för att påverka attityderna till preventivmedel och samverkan inom UNDP hos viktiga internationella aktörer som den katolska kyrkan, Förenta staterna och delar av den muslimska världen.
EU:s utvecklingssamarbete måste effektiviseras och i högre utsträckning inriktas på södra Afrika. Sverige bör ställa krav på att EU samverkar med olika FN-organ i stödet till södra Afrika och dess kamp mot hiv/aids.
Sverige måste medverka till att medborgare i södra Afrika kan efterfråga olika mediciner mot hiv/aids.
Aidsforskning måste, i samverkan mellan EU och, bl.a. Förenta staterna, ges ökad prioritet.
Som framgår ovan är behovet stort av ytterligare åtgärder inom biståndspolitiken för att motverka hiv/aids i södra Afrika. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det framgår också att de afrikanska staterna behöver stöd i form av kraftigt ökade internationella insatser i kampen mot hiv/aids. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Britt-Marie Danestig (v) |