Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU och i allt bilateralt och multilateralt samarbete arbetar för att resolution 1325 skall implementeras i allt FN-arbete och i de enskilda länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall arbeta för att genderfrågor blir en stående punkt på säkerhetsrådets agenda.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall arbeta för att ett datum skall fastställas för när generalsekreterarens rapport angående resolution 1325 skall presenteras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall arbeta för att undersökningsdelegationer till krigsområden skall ha kvinnliga deltagare, att checklistor angående kvinnors erfarenheter och behov skall upprättas, att delegationerna skall träffa kvinnoorganisationer på fältet och att program för nedrustning, demobilisering och återuppbyggnad också måste innehålla kvinnors behov och ta vara på kvinnors kunskaper.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall arbeta för att genderperspektivet blir en obligatorisk del i alla landrapporter och temarapporter till FN:s säkerhetsråd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall arbeta för att en uppföljningsmekanism angående resolution 1325 enligt mönster från CEDAW-konventionen skall inrättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall öka andelen kvinnor i fredsbevarande operationer och att en lista på kompetenta kvinnor som kan ta sådana uppdrag upprättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i utvecklingssamarbetet och i arbetet med millenniemålen skall tala klarspråk om mäns våld mot och diskriminering av kvinnor.
Samtidigt som medvetandet om att kvinnor och barn är de som drabbas värst i alla krig och konflikter är det just under stora kriser som i Afghanistan och i Irak så att i diskussioner och överläggningar om respekt för mänskliga rättigheter och demokrati lämnas genderfrågorna utanför den allmänna debatten. Få talar nu om kvinnornas situation i Irak. Osynliggörandet medför att kvinnors kompetens och kraft när det gäller att bygga upp ett långsiktigt stabilt samhälle inte tas till vara.
År 2000 antog FNs säkerhetsråd resolution 1325 som bland annat handlar om att öka kvinnors roll vid förebyggandet av konflikter och i allt arbete för bevarande av fred och säkerhet samt påtalade behovet av att stärka kvinnors roll när det gäller beslutsfattande och problemlösning. Resolutionen är ett viktigt steg mot att se kvinnor som en stark resurs i all krishantering i stället för som offer. Den föregicks av ett omfattande opinionsarbete, inte minst genom de kvinnokonferenser som hållits under de två senaste decennierna.
Resolution 1325 är politiskt kontroversiell och kan ses som en politisk katalysator och som starten av ett viktigt arbete för att förändra kvinnors roll i krig och konflikter och i byggandet av ett civilt samhälle. Den kommer inte att implementeras av sig själv utan kräver hårt arbete. UNIFEM har låtit två experter skriva en bok: Women, war and Peace. Detta dokument innehåller analyser om en kvinnlig freds- och säkerhetsagenda och rekommendationer om hur man kan tackla genderfrågorna när det gäller våld, flyktingar, hälsofrågor, hiv, peacekeeping, fredsförhandlingar, rättssamhället, media, förebyggande, nedrustning och återuppbyggnad. Skriften innehåller 179 rekommendationer som presenterats inför det helmanliga säkerhetsrådet.
Sverige, med sin långa tradition av jämställdhetsarbete och sitt rykte som ett av världens mest jämställda länder, har ett betydande ansvar för att kraftfullt verka för en implementering av resolution 1325 i allt FN-arbete och indirekt i de enskilda länderna. Det arbetet bör ske via EU och även i allt bilateralt och multilateralt samarbete. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Vi redogör i det följande också för vilka enskilda punkter vi anser särskilt viktiga: Sverige bör arbeta för att kvinnofrågor blir en stående punkt på säkerhetsrådets agenda. Det är en angelägen fråga att detta formaliseras annars kan genderfrågorna när som helst köras över av andra debatter. Sverige bör göra det utifrån perspektivet att kvinnor utgör en underutnyttjad resurs med stora möjligheter att medverka till betydligt bättre resultat inom alla områden. Vi bör fokusera på att hela systemet skulle vinna på att inkludera kvinnor.
En av punkterna i resolution 1325 är att generalsekreteraren ska presentera en rapport för säkerhetsrådet. Dock finns inget datum satt för när detta ska ske. Sverige bör arbeta för att ett sådant datum snarast fastställs.
Säkerhetsrådet skickar undersökningsdelegationer till krigsområden för att fastställa behoven i landet. Det är viktigt att dessa delegationer också består av kvinnor och de måste medföra en checklista över kvinnors krigserfarenheter. Dessa delegationer måste åläggas att träffa kvinnoorganisationer ute på fältet. Program för nedrustning, demobilisering och återuppbyggnad måste också innehålla kvinnors behov.
FN-systemet är starkt mansdominerat. Det har t.ex. bara funnits två kvinnor bland de 88 FN-ambassadörerna i säkerhetsrådet sedan 1992. För närvarande finns ingen kvinnlig ambassadör. Av de landrapporter som lämnats till rådet är det bara en liten del som tar upp genderfrågor. Nästan 85 % av rapporterna innehåller ingen information om hur kvinnors och mäns behov beaktas vid utformning av programmen, vilket också omöjliggör uppföljning. Ingen märkbar förändring i det avseendet har skett sedan resolution 1325 antogs.
Sverige är ett av de länder som ger mest till det multilaterala arbetet i FN-systemet. Vi bör arbeta för att genderperspektivet blir en obligatorisk del i alla landrapporter och temarapporter till säkerhetsrådet.
En uppföljningsmekanism för resolution 1325 måste inrättas enligt mönster från CEDAW-konventionen. Då skulle mål och tidsramar kunna sättas och det skulle öppna för hela systemet med parallellbevakning och bättre rapportering liksom möjlighet till speciella rapportörer och enskilda klagomål samt ländernas vilja att undvika nesan att få en resolution emot sig skulle kunna utnyttjas.
Sverige har en roll som internationell pådrivare i genderfrågor. Det innebär också att vi måste sopa rent framför egen dörr. När det gäller att leva upp till millenniemålen måste vi ständigt beakta genderperspektivet. Det handlar till exempel om att följa upp hur mycket av det svenska utvecklingsbiståndet som går till kvinnor. Vi måste tala klarspråk om mansrollen, om det manliga våldet, om männens ansvar när det gäller spridningen av hiv/aids, vi måste namnge diskrimineringen.
Det gäller att öka svenska kvinnors deltagande i fredsbevarande operationer. En lista på kompetenta kvinnor som kan ta sådana uppdrag bör upprättas. Sveriges utsända i internationellt arbete måste också leva upp till de uppförandekoder som finns. Det är inte acceptabelt att svenska utsända män bidrar till sexhandel och diskriminering av kvinnor.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
|
|
Inger René (m) |
Anita Brodén (fp) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Mona Jönsson (mp) |