Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en nollvision för att utrota svälten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en opinionsbildningskampanj för att uppnå utrotning av svälten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att analysera och ta lärdom av det nya begreppet livsmedelssuveränitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det framtida behovet av ökade forskningsanslag till hållbarhet och effektivitet i jordbrukssektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att på sikt öka biståndet till jordbrukssektorn.
I november är det sju år sedan världens regeringschefer och jordbruksministrar möttes till FAO:s World Food Summit 1996 i Rom, ett toppmöte om livsmedelssäkerheten i världen, d.v.s. alla människors rätt att alltid ha tillgång till tillräckligt med mat för att leva ett människovärdigt liv. Mötet resulterade i en deklaration och ett handlingsprogram. Man enades om målet att till 2015 halvera svälten.
Det var inte första gången världens regeringar beslutade att minska svälten. Redan på 70-talet beslöt de på ett liknande toppmöte att utradera svälten på tio år. Och nu senast har FN i Millenniedeklarationen satt utrotning av fattigdom och svält som första mål. Ändå händer väldigt lite. Antalet svältande är fortfarande runt 800 miljoner människor. Om man vill se det positivt och räknar de svältande som andel av jordens befolkning har det skett en halvering de senaste 35 åren, men eftersom jordens befolkning har fördubblats under samma tid är antalet svältande människor detsamma. Det tycks som om vi vant oss vid att det ska finnas närmare en miljard människor som är kroniskt undernärda och hungriga (i botten på det globala klassamhället). Antalet svältande barn som dör är enligt Unicef fortfarande 7 miljoner varje år, eller drygt 1 000 i timmen. Och då räknar man bara barn under fem år.
Med tanke på hur lite som hänt sedan 1970-talet och den ringa uppmärksamhet frågan om hunger och undernäring får finns det skäl att fråga sig hur allvarligt vi egentligen tycker att det är att minst 800 miljoner människor ständigt går hungriga. Att överflöd och brist på mat förekommer sida vid sida visar att något måste vara fundamentalt fel i vår värld. Man kan fråga sig varför vi tillåter detta.
Det finns tillräckligt med resurser i världen för att producera tillräckligt med mat för att alla skulle kunna äta sig mätta. Det saknas varken pengar, biologiska resurser, kunskaper att använda dem, organisationer eller logistik. Det saknas inte någonting som behövs för att alla svältande människor ska få mat på sina tallrikar. Ändå är det uppenbarligen något som saknas. Kanske är det en vision? Att reducera ett diffust och svårmätt antal till hälften är uppenbarligen inget som väcker entusiasm, snarare tvärtom. En vision måste vara konkret och väcka drömmar och förhoppningar. Problemet med svälten är att det ännu inte finns någon positiv motsvarighet, såsom ordet krig har ordet fred. Vad kallar vi det tillstånd vi säger att vi strävar efter, där svälten är utrotad? Jo, Nollsvält!
Brasiliens president Lula har prioriterat kampen mot hunger och gett sin vision, att varje brasilianare ska kunna äta tre mål mat om dagen, namnet FOME ZERO, nollsvält.
Nollsvält är en vision om en värld där alla människor kan äta sig mätta. Detta är möjligt att uppnå om det finns en tillräckligt stark vilja hos politiker, inom näringslivet och i det civila samhället. Men utmaningen är enorm. På grund av befolkningsökningen måste också livsmedelsproduktionen i världen fördubblas inom ca 30 år utan att den produktiva förmågan i marken försämras.
En vision för Sveriges arbete och insats i kampen mot hungern i världen måste vara att inga människor, framför allt inga små barn, över huvud taget ska dö av svält. Vi skulle lättare nå målet om att avskaffa svälten om vi hade nollvision. När det gäller trafikdöden har vi själva en nationell nollvision för att det hjälper till att fokusera på målet. Vill vi utrota svälten behöver vi en nollvision även här. Ingen annan vision är heller anständig, om vi tar FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna på allvar.
Den svenska regeringen har för några år sedan på ett förtjänstfullt sätt påmint världen om förintelsen under andra världskriget, då sju miljoner människor utsattes för en systematisk utrotning. Vi vill att en liknande uppmärksamhet riktas mot den tysta katastrof som årligen, nu år 2003, dödar sju miljoner barn genom hunger och svält.
Allmänhetens kunskaper och attityder spelar stor roll för att ett land som Sverige skall kunna medverka i ett brett arbete för att komma till rätta med världssvälten. När alla inser att den på sikt utgör ett direkt hot mot vår egen välfärd kommer beredskapen att öka. Fler blir beredda att göra mera. Folk i allmänhet blir också benägna att acceptera vissa uppoffringar, om man bara känner trygghet i att hjälpen når fram.
Att kraftigt reducera och på sikt helt utplåna världssvälten kräver dock en internationell omfördelning av makt och resurser, såväl institutionellt som via individuella val. Välbeställda människor i den rika delen av världen kan inte räkna med ständigt ökad levnadsstandard samtidigt som miljontals lider nöd. Någon form av utjämning behövs och vi vet genom forskningsbelägg att viljan att ge fortfarande är mycket god bland svenskarna.
Mot den bakgrunden är det viktigt att påbörja aktiviteterna på hemmaplan genom en långsiktig informationsinsats inom vårt eget land. Vi har inom landet god erfarenhet av långsiktiga kampanjer som givit bra effekt. Ta t.ex. rökning, aids, aborter, matvanor, allergi. Det finns goda koncept att följa och stor erfarenhet inte minst inom Folkhälsoinstitutet när det gäller kunskaps- och attitydpåverkan. Världssvälten är därtill en angelägen folkhälsofråga då den rymmer potentiell risk för ökad konflikt och krig i världen på grund av orättvisorna.
Det går inte att lösa världssvältens problem genom ohämmad tillväxt. Politiker och ekonomer måste i sin planering våga inse att en stor del av jordens resurser inom överskådlig tid inte går att förnya. Därför måste varje diskussion om tillväxt utgå från vad resurserna tål och vad som är socialt och hälsomässigt acceptabelt, och varje diskussion om att utrota hunger inte nödvändigtvis ta sin utgångspunkt i ökad ekonomisk tillväxt. Inte heller är tekniska nya landvinningar, såsom storskalig bevattning, gen”förädling” och kemikaliebehandling det löfte om större skördar som skall garantera att svält inte uppstår i framtiden. Tvärtom har storskalighetsbaserade lösningar istället konserverat en ojämn fördelning eller en ensidig exportinriktning som berövat lokalsamhällena stabila och utprövat uthålliga odlingssystem som med få eller inga insatsvaror är anpassade till de lokala förutsättningarna.
Däremot finns all anledning att rikta blickarna mot korruptionsbekämpning som en svältens nyckelfaktor, vid sidan av effektiv fördelningspolitik och ideologiskt uttalade målsättningar om rättvisa. Slutligen är det ledarskap och den grad av demokratiskt deltagande som ett land uppvisar en direkt mätare också på näringstillståndet och tillgången på mat. En enkel påminnelse om vad som avses är vad Nordkoreas svält, avskärmning mot omvärlden och kärnvapensatsning, eller det administrativa och demokratiska förfallet och hungern i Zimbabwe, de senaste åren lärt världen om dessa samband. LRF beskriver situationen på följande sätt: ”Idag bedrivs istället ofta en inhemsk politik som hämmar jordbrukets utveckling. De interna priserna pressas ner för att tillfredsställa en stark och växande stadsbefolkning och jordbruket beskattas hårt. Dessutom drabbas jordbruket av problem beträffande demokrati, korruption och maktmissbruk, kvinnors bristande möjligheter att äga mark, hiv/aids med mera.” Nämnas bör att Afrika söder om Sahara erhåller mellan 0 och 0, 7 procent av världsmarknadspriset i snitt för sin exporterade spannmål och Japan t.ex. 3,5 gånger världsmarknadspriset för sitt försålda ris.
En global dialog, t ex med fördel inom ramen för poverty reduction strategies som nu i allt fler länder tas fram som implementeringsredskap för bistånd, kunde vara en god metod för ett sådant här millenniemåls-, fattigdomsbekämpnings- och demokratiseringsarbete.
Det som måste göras för att alla jordens invånare skall få utbildning och arbete samt tillräckligt med mat förutsätter en ganska stram hushållning, långsiktig planering, globalt beslutsfattande om rättvis handel och omfördelning av tillgängliga rikedomar. Med andra ord, gigantiska insatser som kräver politiska beslut som är grundade på medvetenhet i befolkningen. Där är vi inte på långt när ännu.
Frågan om alla människors tillgång till mat, livsmedelssäkerhet (food security, inte att förväxla med food safety som betyder säker mat) har definitivt kommit i skymundan och begreppet är inte heller tillräckligt heltäckande för att beskriva vad som behöver uppnås. Ett nytt begrepp livsmedelssuveränitet (food sovereignty) har därför lanserats av den internationella småbondeorganisationen Via Campesina.
Konceptet livsmedelssuveränitet fördes till offentlig debatt under FAO:s World Food Summit 1996 och har sedan dess kommit att bli en fråga av högsta dignitet i den internationella jordbrukspolitiska debatten, även inom FN:s organ. Frågan om livsmedelssuveränitet var också huvudtemat på det NGO-forum som hölls vid uppföljningen av World Food Summit i Rom, juni 2002.
Livsmedelssuveränitet är folks, länders och unioners RÄTT att definiera sin egen jordbruks- och livsmedelspolitik, utan dumpning till tredje land. Livsmedelssuveränitet innebär att man prioriterar lokalt jordbruk i första hand avsett för att livnära den egna befolkningen och att man ger bönder och jordlösa tillgång till jord, vatten, utsäde och krediter. Man förespråkar jordreformer, kamp mot GMO, tillgång till utsäde utan hinder av patenträttigheter och en politik som betraktar vatten som en allmän rättighet som ska förvaltas och distribueras långsiktigt hållbart under demokratisk kontroll. Man kämpar för bönders och lantarbetares rätt att producera livsmedel och konsumenternas rätt att själva få möjlighet att bestämma vad de äter och hur och av vem det ska produceras. Man hävdar länders rätt att skydda sig själva från för lågt prissatt jordbruks- och livsmedelsimport. Man vill att befolkningen själv ska tillåtas vara delaktig i de jordbrukspolitiska besluten och att de kvinnliga böndernas rättigheter till fullo erkänns, inte minst därför att kvinnor spelar en avgörande roll i jordbruks- och livsmedelsproduktionen i världen och de facto utgör en majoritet av världens bönder.
Begreppet livsmedelssuveränitet som också stöds av den europeiska bondeorganisationen CPE, Confederacion Paysanne Europeen, och svenska Nordbruk, båda anslutna till Via Campesina-rörelsen, är exempel på det sydperspektiv som saknas i den svenska politiken. Här finns mycket att lära och analysera för att göra Sveriges omläggning till ”politik för global utveckling” ytterligare fokuserat på det första millenniemålet, att utrota fattigdom och hunger.
Visst är det glädjande att det i världssamfundet idag råder samsyn, konsensus, om att vårt gemensamma mål måste vara att utrota fattigdomen. Desto märkligare är det att svält som är en så uppenbar manifestering av fattigdom inte lyfts fram i alla sammanhang. Det är bara i katastrofsituationer som livsmedelsbrist diskuteras och framgångsrika åtgärder i allmänhet sätts in. Den permanenta, storskaliga, men mindre uppenbara katastrofen uppmärksammas inte. Detta trots att den kroniska hungern orsakar 90 procent av svältdöden medan endast 10 procent relaterar till svältkatastrofer och krig.
Det är inte enbart av humanitära och moraliska skäl som utrotandet av svälten är viktig. Den har också ett högt pris rent ekonomiskt. Aktuell forskning visar hur undernäring påverkar produktiviteten och inkomstnivån och hur en förbättrad näringsstatus medför tillväxt. En ganska självklar insikt, som sällan lyfts fram i debatten om fattigdomsbekämpning. I FAO:s Economic and Social development paper 147, Undernourishment and economic growth, The efficiency cost of hunger, av Jean-Louis Arcand, framgår att tillväxten i länderna söder om Sahara skulle ha varit mellan 1 och 2 procent högre per år om människor kommit upp till ett näringsintag på 2 770 kalorier per dag. Det skulle ha betytt en fördubbling av deras BNP på 30 år. Att först utrota fattigdomen och sedan ta itu med svälten verkar inte vara en rimlig tågordning. De mänskliga basbehoven är lika för oss alla. Först kommer mat och vatten. Mänskliga rättigheter och utveckling börjar alltid med en rejäl frukost. Det går inte att tänka kloka tankar utan mat i magen. Och om alla hungriga barn i världen fick skollunch skulle de flesta av dem gå till skolan.
Givetvis ligger huvudansvaret för jordbrukspolitiken i det enskilda landet. Jordreformer, d.v.s. rättvis omfördelning av jord, är nödvändiga där de fattiga äger för lite eller ingen jord alls. Det är också viktigt att man nationellt satsar på bättre hälsa och utbildning, tillgång till information och kommunikationsmöjligheter. Mikrokrediter har ofta visat sig av avgörande betydelse för ökad produktion, och tillgång till marknaden genom vägar och transporter är viktiga. Och det finns enskilda glädjande exempel på att det går att utrota undernäring och hunger om man vill.
1990-talet var fyllt av en rad viktiga toppmöten och de stora FN-konferenserna med djupgående diskussioner och långtgående handlingsförslag, millenniemålsarbetet inte minst. Förhoppningarna var stora att många av mänsklighetens stora problem ska kunna lösas. Men världssamfundet har i hög grad visat sig oförmöget att infria sina åtaganden. Frågan är också om inte utvecklingsagendan blev alltför överlastad med många lovvärda och angelägna ärenden, vilket har förhindrat fokusering och prioritering. Jordbruket utgör huvudnäringen i de fattigaste länderna, där tre fjärdedelar av befolkningen är direkt beroende av detta. Trots detta har biståndet till jordbrukssektorn minskat markant. I slutet av 1990-talet uppgick det till endast 35 procent av värdet 10 år tidigare. Även forskning av betydelse för jordbruket har minskat. Vi i de rika länderna har möjlighet att medverka till att utrota svälten genom att i stället öka forskning av betydelse för u-ländernas uthålliga jordbruk liksom det direkta biståndet till den sektorn.
Likaväl som det behövs fördelningspolitiska åtgärder på nationell nivå behövs det ett fördelningstänkande globalt. Vi får inte glömma svälten i världen när vi talar om den globala handeln, om investeringar och bistånd. Framför allt handlar det om politisk vilja: Svälten kan utrotas om vi verkligen vill!
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Lotta N Hedström (mp) |
|
|
Ulf Holm (mp) |
Lars Ångström (mp) |
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Gustav Fridolin (mp) |