Det är lätt att känna sig maktlös och otillräcklig inför miljö- och klimatproblemen. Världen står inför enorma utmaningar för att lyckas vända de icke hållbara trender som är uppenbara. För att få bukt med problemen krävs det mer internationellt samarbete och framförallt snabba åtgärder. Under världstoppmötet i Johannesburg 2002 (30 år efter att FN:s första internationella konferens om miljön hölls i Stockholm) togs beslut om en deklaration för hållbar utveckling. Det var ett litet steg framåt för det internationella miljösamarbetet men resulterade dessvärre i en överenskommelse utan vare sig konkreta målsättningar, tidsplaner eller handlingsprogram inom många områden. För många var toppmötet därför en stor besvikelse. De radikala, djärva greppen för att gå till botten med en rad svåra miljö- och utvecklingsproblem saknades. Detta trots att enigheten länge varit stor om att västvärldens produktions- och konsumtionsmönster inte är långsiktigt hållbara. Skulle alla människor i utvecklingsländerna ha samma levnadsstandard som västvärlden har idag skulle planeten jorden inte räcka till när det gäller försörjningen av råvaror och absorbtion av avfall.
Begreppet hållbar utveckling definieras ofta som ”en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. Generationsperspektivet återspeglar väl de principer som är grundläggande för Kristdemokraternas förhållningssätt till miljön, den s.k. förvaltarskapsprincipen. För att lösa många av de mest hotande problemen krävs en effektivisering av vår egen energi- och resurshantering och teknisk hjälp till utvecklingsländerna att hoppa över smutsiga steg i utvecklingen. Det internationella miljösamarbetet måste präglas av ökad forskning för att utveckla hållbar teknik och effektiva system som överförs från västvärlden till utvecklingsländerna. Men det behövs också en starkare internationell miljöinstitution, som kan övervaka miljökonventionerna och främja informationsutbyte, kunskapsuppbyggnad m.m. En internationell överenskommelse om miljöavgifter på transporter är också nödvändigt och bör även inkludera flygbränsle.
EU:s roll för den hållbara utvecklingen kan inte överskattas och unionen måste i ökad utsträckning integrera miljöperspektivet i övriga politikområden och i samarbete med utvecklingsländerna. EU-länderna måste även leva upp till Kyotoprotokollet om klimatförändringar genom kraftfulla insatser på hemmaplan, i synnerhet en ökad samordning på energiområdet. Samtliga åtgärder kommer att vara kostsamma och motionen efterlyser därför nya sätt att finansiera globala miljöinsatser.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Uppföljning av FN:s världstoppmöte 6
4.1 Johannesburg – ett litet steg framåt 6
4.2 Klockan tickar på... 6
4.3 Nationella strategier för hållbar utveckling 7
5 Globala åtgärder 7
5.1 Samarbetsstrukturen på miljöområdet 7
6 Näringslivets betydelse för miljöarbetet 8
6.1 Miljökriterier för offentlig upphandling 9
7 Forskning om hållbar utveckling 9
8 Klimatfrågan 10
9 Hållbara internationella transporter 10
10 Energifrågan 11
10.1 Energiförsörjningen för fattiga länder 11
10.2 Energipolitiken i EU 11
11 Miljöförstöring och fattigdom 12
12 Urbaniseringen 13
13 Globala gemensamma nyttigheter 13
14 För hållbar utveckling i utvecklingsländerna 14
14.1 Näringslivets betydelse för teknologiöverföring 14
14.2 Nya finansieringsmekanismer 15
14.3 Exportkreditnämnderna 15
15 Framtidens utmaning – att förändra beteende 15
15.1 Globaliseringens mångsidiga effekter 16
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige ytterligare måste driva på för ett starkare globalt samarbete kring hållbarhetsfrågorna, både inom landet och på europeisk nivå, där hänsyn också skall tas till de fattiga ländernas villkor och akuta problem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör vara pådrivande för en fortsatt utveckling av den gränsöverskridande, tvärvetenskapliga miljöforskningen inom området för hållbar utveckling på Europanivå.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den etiska dimensionen bör betonas i det fortsatta arbetet mot uthållig utveckling och tillväxt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige och EU bör uppmuntra forskningssatsningar på hur hållbara energisystem och mer effektivt och miljömässigt jordbruk kan utvecklas i fattiga länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en global integrering av EU:s strategi för hållbar utveckling och klimathandlingsprogrammet, med betoning på en förankring i den fattiga världen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för inrättandet av en internationell miljödomstol samt verka för att denna placeras i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör agera för en fördjupad fortsatt diskussion mellan EU-kommissionen och International Civil Aviation Organization (ICAO) om införandet av koldioxidavgifter på flygbränsle.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör betona vikten av att skydda produktionen av de ”gemensamma globala nyttigheterna”. Prioriterade bland dessa bör vara en effektivisering av energi- och materialhanteringen inom ramen för en hållbar utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla ytterligare förslag på instrument och verktyg som kan användas för en mer hållbar trafikplanering såväl i Sverige och EU som utvecklingsländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sätta upp kvantifierade, tidsbundna mål för en ökad användning av förnybar energi.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla innovativa vägar för att effektivisera energianvändningen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa en energifond som bör användas för att stärka utvecklingsländernas kapacitet att föra en hållbar energipolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skydda de naturresurser som ligger till grund för en ekonomisk utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka integrationen av miljöaspekter i fattigdomsbekämpningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att främja en ekologiskt hållbar globalisering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör arbeta för en global konkretisering av genomförandet av de internationella miljökonventionerna så som håller på att ske inom EU (integreringen av hållbar utveckling i samtliga politikområden, kemikaliestrategin, den integrerade produktpolitiken [IPP], det sjätte miljöhandlingsprogrammet, klimatförändringsstrategin m.m).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att våra goda erfarenheter av miljöhänsyn inom biståndspolitiken inkluderas i EU-biståndet och att större hänsyn tas till miljöaspekter i samtliga biståndsprojekt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att handel med varor som har framställts i enlighet med kraven om en hållbar utveckling skall främjas.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör vara pådrivande i att utveckla nya finansieringsmekanismer för globala miljöinsatser i enlighet med de idéer som presenterades i samband med FN-konferensen ”Finansiering för utveckling” 2002.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att bindande gemensamma miljöregler antas för EU-ländernas exportkreditnämnder.2
1Yrkande 7 hänvisat till SkU.
2Yrkandena 10, 11, 18 och 20 hänvisade till NU.
När man jämför toppmötet i Johannesburg 2002 med mötet i Rio tio år tidigare är skillnaden stor. Riomötet resulterade i två nya konventioner, klimat och biologisk mångfald, och Agenda 21 med ett brett program för integrering av de sociala och miljömässiga aspekterna i all ekonomisk verksamhet. Med erfarenheten från Rio i minnet var bristen på konkreta utfästelser från toppmötet i Johannesburg en besvikelse. Ändå är det för tidigt att se toppmötet som ett verkligt misslyckande. På en lång rad områden har världen faktiskt enats om en gemensam viljeinriktning, och hållbar utveckling har kommit upp för att stanna på den internationella politiska dagordningen. Man har enats om utvecklandet av ett tioårigt arbetsprogram för hållbara produktions- och konsumtionsmönster. Företagens roll i arbetet för hållbar utveckling lyftes fram under Johannesburg och man enades om att miljö- och handelsavtal i framtiden skall vara ömsesidigt stödjande. Ett ekologiskt långsiktigt hållbart perspektiv skall integreras inom handels- och biståndspolitiken och generellt inom den internationella politiken.
Men det är bråttom att konkretisera målformuleringarna från Johannesburg. Många av de allvarligaste hoten har blivit mer akuta. Det ökande antalet fattiga människor i världen förvärrar problemen ytterligare. En grundorsak till många av problemen är det moderna samhällets höga förbrukning av energi och råvaror. Energiförbrukningen och därmed utsläppen av växthusgaser har ökat avsevärt och kan förväntas öka ytterligare de kommande åren. Vattenförbrukningen ökar med 2–3 procent varje år. 5–6 miljoner hektar jordbruksmark försvinner varje år p.g.a. dåliga jordbruksmetoder. Mer än 50 miljarder hektar skog har försvunnit över en tioårsperiod. En fjärdedel av världens däggdjur är utrotningshotade.
Makroekonomin måste styras av ett etiskt ramverk där hänsyn till miljö och människors villkor står i centrum. Det följer av principerna om förvaltarskap och solidaritet. Sådana hänsyn kan inte marknaden klara av med automatik, utan det krävs kloka politiska styrmedel. Globaliseringen kräver att sådana ramar och styrmedel beslutas på internationell nivå, i synnerhet som flertalet av de största problemen är globala till sin natur. Sverige måste fortsätta driva på för ett starkare globalt samarbete kring hållbarhetsfrågorna, både inom landet och på europeisk nivå. EU spelar en central roll i detta arbete, inte minst på grund av USA:s ljumma attityd för genomförandet av bl.a. Agenda 21 och Habitat-överenskommelsen.
Alla dessa problem är en moralisk utmaning, men det ligger också i vårt egenintresse att lösa dem med tanke på vilka konsekvenser miljöförstöringen, och därpå följande mänskliga katastrofer, kan få.
Demokratiska styrelseskick och medborgerlig delaktighet framhålls allt oftare som grundläggande förutsättningar för hållbar utveckling. Vikten av en god samhällsstyrning med öppna arbetsformer på såväl lokal, regional, nationell som internationell nivå betonas därför i det internationella miljö- och biståndssamarbetet. Ett viktigt framsteg från Johannesburg är att man beslutade att genomföra nationella strategier för hållbar utveckling. Medlemsländerna ska senast 2005 ha påbörjat att genomföra nationella strategier för hållbar utveckling. Strategierna berör lokala, regionala, nationella och internationella problem och måste utvecklas genom samarbete med aktörer och företrädare på samtliga nivåer. Strategierna skall även gälla generellt för arbetet inom hela FN-systemet.
Kristdemokraterna presenterar fem övergripande mål som måste prioriteras inom det framtida internationella miljösamarbetet för hållbar utveckling:
Skydd av de naturresurser som ligger till grund för ekonomisk utveckling, inte minst dricksvatten, energi och jord. Målet måste vara att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad miljöbelastning.
Integration av miljöaspekter och bekämpning av fattigdomen, d.v.s. kopplingarna mellan fattigdom och miljöförstöring måste förstås bättre.
Främjande av en hållbar globalisering, d.v.s. se till att den internationella handeln entydigt främjar hållbar utveckling och inte går på tvärs mot ambitionerna på t.ex. miljöområdet.
Främjande av god förvaltningssed och större engagemang, vilket bl.a. handlar om att förstärka institutioner på både internationell och nationell nivå.
En konkretisering av genomförandet av internationella miljökonventionerna. De rika och de fattiga länderna har här ett gemensamt ansvar.
Med dessa prioriteringar som grund måste EU och Sverige ta initiativ till ett förstärkt internationellt samarbete på miljöområdet, som också skall ta hänsyn till de fattiga ländernas villkor och akuta problem.
Det globala samarbetet i miljöfrågor lider av bristen på starka institutioner. Jämfört med världshandelsorganisationen, WTO, som har en tvistlösningsmekanism och fungerande sanktionsmöjligheter, saknar världssamfundet tillräckliga möjligheter att genomdriva efterlevnaden av olika miljökonventioner. FN:s miljöorgan UNEP uppvisar stor brister när det gäller resurser, personal och befogenheter. Det globala ramverket på miljöområdet måste stärkas. En viktig fråga gäller avvägningen mellan olika miljökonventioner och WTO:s regelverk. Det senaste WTO-mötets sammanbrott i Cancun (hösten 2003) tyder på vilken svår tvistefråga detta är inför framtiden. Förslaget att skapa ”World Environment Organization” (WEO) väcktes 2002 och skulle kunna innebära en kraftfull förstärkning av UNEP. Organisationen skulle bland annat ha som uppgift att övervaka och kontrollera miljökonventionernas efterlevnad. Därtill skulle också resurserna stärkas för att följa världsutvecklingen på miljöområdet, genom samarbete med nationella myndigheter och oberoende organisationer.
Sverige och EU-länderna har kommit relativt långt i arbetet med att utveckla strategier för hållbar utveckling. Det gäller exempelvis integreringen av den s.k. Cardiff-processen, om hållbar utveckling i samtliga politikområden, kemikaliestrategin, den integrerade produktpolitiken (IPP), det sjätte miljöhandlingsprogrammet, klimathandlingsprogrammet m.m. Vad som dock brister är själva implementeringen. Den rika världens insatser för att stödja miljöanpassningen av utvecklingsländernas ekonomier har varit otillräcklig och skulle kunna vara en huvuduppgift för den föreslagna organisationen, WEO. För att stärka det globala ramverket på miljöområdet föreslår Kristdemokraterna inrättandet av en internationell miljödomstol, exempelvis inom ramen för EU. Detta för att skapa fungerande sanktionsmöjligheter och ställa ökade krav på efterlevnaden av olika miljökonventioner. Vi vill verka för att ett sådant organ placeras i Sverige.
Det internationella miljösamarbetet kräver samordning mellan en rad olika internationella aktörer. Näringslivet är en sådan betydande aktör som tillsammans med enstaka länder, internationella organisationer, NGO:er och biståndsgivare är mycket viktig för att utvecklingen inom det internationella miljösamarbetet skall gå framåt. Framför allt behövs det stora investeringar och teknologitillskott från västvärlden för att den fattiga delen av vår värld ska kunna hoppa över smutsiga steg i moderniseringsprocessen. Det gäller inte minst inom sektorer som energi, infrastruktur, byggande, kemi och avfall. Det är också betydelsefullt att näringslivet är med och tar ansvar för utvecklandet av effektivare processer och produkter samt ökat tekniksamarbete. Efter mötet i Johannesburg 2002 märks en ökad tilltro till att använda marknadsekonomiska instrument för att lösa olika miljöproblem. Miljöledningssystem, certifiering och miljörapportering samt olika marknadsekonomiska styrmedel ersätter idag alltmer detaljerade regler. Rapporteringen har i många fall utvidgats till att omfatta även socialt ansvar och etik, allt på marknadsmässiga grunder. Det är framför allt ökade krav från konsumenter, aktieägare, pådrivande företag och allmänheten som har lett till denna utveckling. Konsumenternas miljömedvetenhet har blivit alltmer påtaglig och miljöhänsyn har kommit att bli en tydlig konkurrensfaktor. Miljömärkningsprogram och ”gröna” investeringsfonder, som ställer vissa miljökrav på de företag man finansierar, är instrument som bör uppmuntras. Alltfler företag satsar på en miljödriven affärsutveckling. Utan omsorg om miljön är det i dag svårt att upprätthålla ett starkt globalt varumärke. Företag som är verksamma på den internationella marknaden har i allt högre utsträckning kommit att föra med sig kunskap, tekniska lösningar och interna miljökrav till utvecklingsländer som tidigare ofta helt saknat miljöregler. Nya varor och tjänster med inriktning på miljön utvecklas. Även de finansiella marknadernas intresse av att inkludera miljöbedömningar i de ekonomiska och finansiella aspekterna i värderingen av företagens riskexponering och framtida tillväxtpotential är en ny företeelse.
Det är mycket viktigt att man stimulerar företag och kommuner att ta miljövänliga initiativ och beslut. Den etiska dimensionen bör därför betonas i det fortsatta arbetet mot uthållig utveckling och tillväxt.
Kristdemokraterna välkomnar att miljökriterier numera tillåts vara styrande för offentlig upphandling. Vi uppmanar upphandlande myndigheter att också i praktiken ta hänsyn till en produkts miljöpåverkan under hela dess livscykel, från utvinningen av råvaror via produktion till användning av slutprodukten. Det skulle innebära att utvecklingen av miljövänlig teknik och produktutformning skulle främjas. Den offentliga upphandlingen skulle på så vis komma att utgöra ett viktigt bidrag i arbetet för en hållbar utveckling.
För att miljöpolitiken skall vara effektiv måste den grundas på god kunskap. Men fortfarande saknas mycket av den kunskapen. Vad vi framförallt saknar är modeller för hur vi inom marknadsekonomins ram ska kunna utveckla långsiktigt hållbara produktions- och konsumtionssystem. Den fristående forskningen på det ekonomiska området kring dessa frågor måste ge högre prioritet åt utvecklingen av metoder som gynnar en hållbar utveckling för att ge förslag på vilka styrmedel och verktyg som bör utnyttjas.
Forskningsinsatserna på det miljöpolitiska området måste mer än idag vara tvärvetenskapliga och gränsöverskridande. Den svenska regeringen har ett stort ansvar i att få det svenska forskarsamhället delaktigt i forskarinsatser där inriktningen bör vara att en långsiktigt hållbar tillväxt måste utgå från två huvudkrav: en eliminering av giftiga (toxiska) ämnen som naturen inte kan bryta ned samt en så långt möjligt resurssnål produktion, det vill säga ökad produktivitet i användningen av energi och råvaror. Bakgrunden är att närhelst energi och råvaror omsätts genereras avfall och restprodukter som kan skada miljön. Och det är avfallsmängderna – inte minst i gasform – som är det stora hotet mot biosfären och jordens ekosystem. Om sålunda resursanvändningen effektiviseras reduceras avfallsmängderna i motsvarande grad. Det är av stor vikt att forskningen är tvärvetenskaplig för att på så vis öka förståelsen för sambanden mellan människans aktiviteter och ekosystemens kvalitet och bärkraft. Forskningen måste också i ökad utsträckning förbättra kunskapen om de fattiga länderna, där västvärldens lösningar inte automatiskt går att tillämpa. Ett nära knutet problem är att miljöforskningen hittills mestadels kretsat kring de lösningar som västvärlden efterfrågat. Därför är det viktigt att Sverige och EU tydligare verkar för att utvecklingsländers förutsättningar för hållbar utveckling i ökad utsträckning är föremål för svenska och internationella forskningssatsningar och att man bidrar till att bygga upp forskningskunskap i utvecklingsländerna.
Klimatförändringar är ett av våra mest akuta globala miljöproblem. Genom bl.a. Kyotoprotokollet har världen fått redskap att bekämpa utsläppen av växthusgaser, men tyvärr har arbetet dragit ut på tiden och förhandlingarna varit präglade av stora motsättningar. Besvikelsen blev än större när USA hoppade av Kyotoprotokollet. Kyotoprotokollet kommer dessvärre inte att träda i kraft så länge Ryssland inte ratificerar det, något det ännu inte gjort. Det är viktigt att Sverige och övriga EU verkligen anstänger sig och utför ambitiösa utsläppsreduceringar inom unionen. Men det räcker inte. EU måste hjälpa utvecklingsländerna att bryta kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och ökade koldioxidutsläpp. Det kan bl.a. göras genom en ökad teknologiöverföring.
Ett miljömässigt hållbart handelssystem måste ha incitament för effektiva och miljövänliga transporter. Det är en allmän princip för hållbar utveckling att en produkts eller tjänsts miljöpåverkan måste reflekteras i priset. I Sverige finns därför koldioxidavgifter som ett ekonomiskt styrmedel för transporter. Dessvärre återfinns hittills inte principen när det gäller internationella transporter av olika slag. Speciellt uppmärksammat är att priset på flygbränsle i dag inte avspeglar dess miljökonsekvenser. Av konkurrensskäl är det orimligt att ett land ensidigt lägger miljöskatter på internationella transporter. Sverige har istället infört miljörelaterade start- och landningsavgifter för flyget. För att ytterligare främja miljömässigt hållbara transporter anser Kristdemokraterna att Sverige skall verka för en global överenskommelse om minimiavgifter på koldioxidutsläpp. Strävan bör vara att även inkludera flygbränsle i en sådan överenskommelse. En sådan avgift skulle kunna driva fram tekniska framsteg och effektivare resursanvändning. Det skulle bidra till en mer miljömässigt hållbar världshandel. Sverige bör agera för en fördjupad fortsatt diskussion mellan EU-kommissionen och International Civil Aviation Organization (ICAO) för att utreda möjligheterna till en sådan överenskommelse.
Det krävs långtgående effektivisering av energi- och materialhanteringen i Sverige och i övriga västvärlden för att bekämpa de många negativa effekter som dagens energisystem medför. Samtidigt saknar över två miljarder människor tillgång till modern energi. För att utrota fattigdomen måste dessa människor få tillgång till el och bränslen. Men detta måste ske med hänsyn till miljö och klimat. Det är hög tid att sunda och samordnade strategier för energiförsörjningen utvecklas för såväl västvärlden som för fattiga länder. Användandet av förnybara källor är en viktig utgångspunkt för den hållbara utvecklingen och minskade koldioxidutsläpp. Det är avgörande att energin görs tillgänglig för alla, även de som bor på landsbygden. Däri ligger nyckeln till deltagande i den globala ekonomin och tillgång till nödvändig information. Det behövs stora investeringar och teknologitillskott från västvärlden. Det är således mycket välkommet att EU-kommissionen äntligen har erkänt energiförsörjningens stora betydelse i fattigdomsarbetet. Kommissionen har föreslagit inrättandet av ett partnerskap mellan EU, energiföretagen och utvecklingsländerna. Men initiativet riskerar att bli vackra ord utan innehåll på grund av att pengar inte avsatts för ändamålet. Kristdemokraterna föreslår därför att en särskild energifond skapas med pengar som bör användas för att stärka utvecklingsländernas kapacitet att ta itu med energifrågan och underlätta investeringar i miljöanpassad energiteknik. Dagens stöd till utvecklingsländerna för att modernisera och miljöanpassa sina energisystem är mer eller mindre obefintligt. Av EU:s samlade bistånd går mindre än 4 procent till energiområdet. Den andel som går till att stödja alternativa energiformer är mikroskopisk. Även inom det svenska biståndet har stödet till energi- och transportområdet varit utomordentligt lågt.
EU:s energiförbrukning kan minska med 30 % genom klokare användning av allt från hushållsapparater till byggindustri (energirapport: ”Energiintelligent Europa”, 2003). Hundratals miljoner människor i tredje världen vill leva lika energislösande som Europas medelklass. Om detta blev verklighet vore det ett mycket säkert sätt att få jorden att kollapsa. Därför är frågan om hur energin används en ödesfråga. En viktig del av lösningen för Europas egen del ligger i gemensamma satsningar och mer samordning på energipolitikens område. Det handlar bl.a. om satsningar på energieffektivitet och förnybara energikällor. Genom ökat europeiskt samarbete kan vi nå betydligt längre än på egen hand, och med rättvisare konkurrensvillkor. Samordning av miljöavgifter på energi, satsningar på forskning om förnybara energikällor och renare drivmedel samt europeisk lagstiftning för ökad energieffektivitet i byggnader, transporter och industri är exempel på nödvändiga åtgärder. Bidragen till fossila bränslen måste fasas ut inom en tioårsperiod. Även jordbrukspolitiken kan spela en roll genom att uppmuntra omställning till odling av energigrödor. Det europeiska transportsystemet måste också skapa goda konkurrensvillkor och en inre marknad för järnvägs- och sjötransporter. Vidare bör ett europeiskt program för handel med utsläppsrätter vara ett kostnadseffektivt sätt att minska utsläppen. EU bör gå i spetsen i skapandet av en koalition av ”like-minded states” som vill sätta upp kvantifierade, tidsbundna mål för en ökad användning av förnybar energi, och den svenska regeringen bör aktivt arbeta för en sådan utveckling inom EU.
En särskild myndighet kommer att etableras på europeisk nivå för ett mer ”energi-intelligent Europa”. Den svenska regeringen har nu ett strålande tillfälle att ta ledningen i detta arbete, bl.a. genom att verka för att den nya myndigheten hamnar i Sverige. Sverige var tidigare ett föregångsland vad gäller energieffektivisering men har under senare år visat ett svalnat intresse för området. Frågan har låg prioritet inom Näringsdepartementet och regeringen har i en utredning om effektivare energianvändning tecknat en dyster bild av möjligheterna för energisparande – betydligt mörkare än både kommissionen och övriga medlemsländer. Genom att förlägga den nya EU-myndigheten till Sverige skulle den svenska passiviteten inom detta viktiga område kunna brytas. Om Sverige och Europa lyckas utveckla innovativa vägar för att effektivisera energianvändningen kan det ge positiva effekter även på andra ekonomier.
Med den framväxande europeiska marknaden för el kommer det svenska elpriset successivt att öka. Det är därför god politik att redan nu underlätta övergången till ett mera energieffektivt samhälle. Både hushåll och företag tjänar på detta. Därtill är exportmöjligheterna goda för energiintelligent teknik. Sveriges elexport till EU bör öka. Vår el skulle kunna ersätta smutsigare alternativ på kontinenten och bidra till att reducera de totala utsläppen av växthusgaser inom EU. Framväxten av en europeisk marknad för både el och gas ändrar radikalt förutsättningarna för den svenska energipolitiken. Att använda energin mera intelligent är ett ypperligt exempel på hur ekonomisk tillväxt, ökad sysselsättning och bättre miljö kan gå hand i hand. Sverige har en verklig chans att ta ledningen i detta arbete på Europanivå.
Kopplingen mellan miljöförstöring och fattigdom har många olika sidor. Fattiga människor är mer sårbara för miljöförstöring och olika typer av föroreningar. Detta gäller såväl den globala som den regionala miljöförstöringen, ofta på grund av att fattiga människor lever direkt av naturresurser och i nära samspel med miljön. Exempel på detta är överbetning, vegetationsutarmning, avskogning och förstöring av den marina och kustnära miljön. Dessutom är miljöproblemen ett hinder för att minska fattigdomen. De fattigas villkor försämras av miljöproblem och ofta har de mycket små möjligheter att motverka miljöförstöringens negativa effekter. Detta gäller inte minst för de många fattiga som lever i utvecklingsländernas städer. Den ökande urbaniseringen leder till att människor ofta lever i direkt hälsovådliga miljöer. Bristande tillgång till vatten är en allt större konfliktorsak, och en av de mest akuta utmaningarna är det faktum att 1 miljard människor (1 av 5 i utvecklingsländerna) saknar tillgång till rent dricksvatten. Samtidigt orsakar bristen på goda hygieniska förhållanden ca 80 % av alla sjukdomar i utvecklingsländerna. Det krävs ytterligare samspel och bättre samordning mellan olika politikområden för att skapa tillväxt och utveckling som är ekologiskt långsiktigt hållbar också för att inse hur viktig fattigdomsbekämpningen är för att få till stånd ett miljömässigt bättre samhälle.
Urbaniseringen är en av de stora framtidsfrågorna för det internationella utvecklingssamarbetet. Hälften av världens ca 6 miljarder människor bor snart i städer. Mer än 95 % av ökningen av den urbana befolkningen fram till år 2020 beräknas ske i utvecklingsländernas städer. En av fyra av världens stadsinvånare lever i dag under fattigdomsgränsen. Majoriteten av de människor som lever i fattigdom saknar dessutom legal säkerhet för sina bostäder och andra har inte ens acceptabel bostad. Detta samtidigt som städer och samhällen utgör en grund för tillväxt, förbättrade livsvillkor och demokratiutveckling.
Under 1990-talet förflyttades delar av Sidas bistånd från landsbygdsutveckling till urban utveckling. Viktiga inslag för det senare biståndet är decentraliseringsåtgärder, stöd till det civila samhället på lokal nivå, stöd till långsiktiga strategier för stadsutveckling och finansiering av bostäder och infrastruktur. Transportsektorn har stor betydelse för samhällets påverkan på miljön. Städernas beroende av fossilbaserad energi, utsläppen av växthusgaser samt städernas påverkan på miljön i övrigt gör det angeläget att utveckla styrmedel och praktiska verktyg för en hållbar trafikutveckling. Ytterligare förslag på vilka instrument och verktyg som skulle kunna användas för en mer hållbar trafikplanering måste utvecklas. Det gäller såväl för Sverige som för EU och utvecklingsländerna.
Det krävs ett utökat stöd för produktionen av ”globala gemensamma nyttigheter”. Insatserna för att skapa bättre fungerande internationella regelverk och standarder för dessa nyttigheter måste ökas. Det är på främst miljö- och hälsoområdena som det globala och regionala samarbetet är av stor vikt i detta avseende. Eftersom begreppet ”globala nyttigheter” innefattar vitt skilda områden (en god miljö, finansiell stabilitet, frånvaro av internationell terrorism, begränsningen av smittsamma sjukdomar etc.) så ser vi det som önskvärt att arbetet fokuseras på ett begränsat antal av dessa. Några av de områden som bör prioriteras i arbetet rör kampen för en hållbar utveckling, klimatfrågan och försörjningen av rent vatten. Aktörer inom t.ex. det svenska näringslivet bör kunna kopplas in i arbetet. Hur dessa insatser bättre skall kunna samordnas är en fråga som lämpar sig för utredning i den expertgrupp som Kristdemokraterna föreslår skall inrättas enligt svenskt initiativ och som skall utarbeta en samordnad utvecklingspolitik som skall genomsyra samtliga regeringens politikområden.
Investeringar i miljövänlig teknik kostar betydligt mera på kort sikt än konventionell teknik. U-länder med akuta fattigdomsproblem kan inte på egen hand ta på sig de högre kostnader som sådana investeringar innebär. Men i stället för utökade biståndsinsatser har den totala biståndsvolymen i världen sjunkit på senare år. En utveckling som till varje pris måste brytas.
De fattigaste länderna behöver alltså hjälp att genomföra s.k. tekniksprång för att hoppa över de smutsigaste leden i moderniseringsprocessen. Redan har länderna på södra halvklotet drabbats hårt av klimatkatastrofer, t.ex. i form av översvämningar och torka. Därför krävs gemensamma satsningar från biståndsgivare, näringslivet och mottagarländernas regeringar för att främja moderna, innovativa teknologier som är anpassade till u-ländernas villkor och till miljömässiga hänsyn. IT-teknik och förnybara energisystem är två exempel på områden som båda kan vara effektiva verktyg för fattigdomsbekämpningen och samtidigt bidra till ett mer hållbart samhälle. Sverige har inlett arbetet med att integrera hållbarhetsperspektivet i biståndet, t.ex. genom att arbeta med miljökonsekvensbeskrivningar, utbildning om ekologiska samband och återställande av förstörda ekosystem, och det är viktigt att våra erfarenheter tas tillvara även i EU-biståndet och att Sverige verkar för att större hänsyn tas till miljöaspekter i samtliga biståndsprojekt. Kristdemokraterna vill verka för att en rad förslag inkluderas i samarbete med utvecklingsländer:
Miljökriterier införs för samtliga biståndsprojekt för att fastställa projektens hållbarhet ur miljösynpunkt.
Förnybara energikällor och ökad energieffektivitet ska främjas.
Handel med varor som har framställts i enlighet med kraven om en hållbar utveckling ska främjas.
Dock kan inte biståndet ensamt ta på sig uppgiften att främja teknologiöverföring, både p.g.a. effektivitetsproblem och av rent ekonomiska begränsningar. De privata kapitalflödena till u-länderna är i dag fem gånger större än den officiella hjälpen. Det krävs alltså att även näringslivet uppmuntras att använda hållbara teknologier. Ett nära samarbete mellan regeringar och näringsliv om agerandet i tredje världens länder måste eftersträvas. Företag med en ambitiös miljöprofil har en viktig konkurrensfördel. Detta faktum måste uppmärksammas bättre.
Nya finansieringsmekanismer bör också prövas – i synnerhet som de privata investeringarna i dag är väldigt koncentrerade till ett begränsat antal utvecklingsländer. Särskilt intressant är möjligheten att inrätta speciella fonder för globala miljöinsatser, som tydligt skiljs från biståndet. Den globala miljöfonden, Global Environment Facility (GEF), har t.ex. blivit ett viktigt verktyg för miljöinsatser, inte minst för teknologiöverföring till u-länderna. Sverige har stött GEF med ca 450 miljoner kronor mellan åren 1998 och 2002. Men fonden är i stort behov av ökade resurser. Partnerskap med näringslivet är en möjlighet som bör utnyttjas mera, inte minst inom ramen för globala fonder av detta slag.
OECD-ländernas exportkreditnämnders verksamhet måste miljöanpassas. En stor del av energisatsningarna görs idag med stöd av exportkreditnämnder, och dessa måste ge långt större prioritet åt energieffektivitet och förnybar energi. Projekt som finansieras av västvärldens exportkreditnämnder måste också uppfylla grundläggande miljökrav. U-länderna genomför varje år investeringar i nya energi- och transportsystem, huvudsakligen fossilbaserade, i storleksordningen 150–200 miljarder dollar. En betydande del av dessa genomförs med stöd av OECD-ländernas exportkreditnämnder. Men det är bara ett fåtal länder som har ställt upp miljökrav för sina exportkreditnämnder. Om en växande del av dessa medel kanaliserades till förmån för alternativ energiteknik (d.v.s. vind, sol, modern biomassa m.m.) istället för att stödja olja och kol skulle de miljö- och klimatmässiga vinsterna vara stora. Bindande gemensamma miljöregler bör därför antas för OECD-ländernas exportkreditnämnder.
Den stora utmaningen inför framtiden består i att förändra beteenden och teknik så att energi- och resursanvändningen blir många gånger effektivare. Experter pekar på att det över ett antal decennier måste utvecklas konsumtions- och produktionssystem som är minst 10 gånger effektivare för att klara resursbehoven. Frågan måste ställas om dagens mycket kortsiktiga ekonomiska system verkligen innehåller de incitament och drivkrafter som behövs för att leda utvecklingen mot en allt större effektivitet i resurshanteringen. De begränsade framsteg som har gjorts de senaste åren (bl.a. inom ramen för en ökad energieffektivisering) har i mycket ”ätits upp” av ökade genomsnittliga inkomster och en fortsatt snabb ökning av jordens befolkning. Det enda begränsade framsteg som uppnåtts efter Rio-konferensen är att användningen av ozonnedbrytande ämnen minskat. Men situationen framstår idag som långt allvarligare när det gäller klimatfrågan, skogsförstöringen, jorderosionen, överfiskningen, förstöringen av stora kustområden, färskvattenskrisen och urholkningen av den biologiska mångfalden.
Globaliseringen accentuerar många av problemen genom att sprida icke hållbara produktions- och konsumtionsmönster över världen. Det är paradoxalt att globaliseringen också erbjuder goda möjligheter att steg för steg attackera problemen via ett nära kunskaps- och tekniksamarbete mellan västvärlden och utvecklingsländerna. Ansvaret vilar tungt på de rika länderna att se till att tekniken och kunskapen har en inriktning som gör att miljöhoten bemästras, och inte som idag förvärras. Ytterst gäller frågan hur steget från en modell, med ett tydligt sektoriellt seende och organisation, till en modell präglad av mer helhetssyn skall kunna tas. Stora delar av hållbarhetsproblemet förnekas idag. Det borde vara Sveriges uppgift att ta initiativet till en allomfattande internationell diskussion, även som en del av biståndsdiskussionen, där frågan tas upp om vilken typ av kapacitet och kompetens det egentligen är vi bidrar (vill bidra) med att bygga upp?
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Else-Marie Lindgren (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |