Det växer fram en klyfta inom u-världen mellan de länder som expanderar kraftigt och tar in avståndet till i-världen och de länder som stagnerar och blir fattigare. Det är främst länder i Afrika som hör till de länder som stagnerar med en fattig befolkning. Men även i enstaka länder i Latinamerika och Asien går utvecklingen i fel riktning.
I stora delar av u-världen är en snabb social utveckling påtaglig. I Stillahavsasien, Mellanöstern, Latinamerika och Sydasien ökar medellivslängden kraftigt och är nu sjuttio år eller mer. Bortsett från Afrika och delar av Mellanöstern minskar födelsetalen kraftigt och är med undantag av enstaka länder snart nere på i-landsnivå.
De senaste decennierna visar att det är möjligt med en bred och snabb utveckling i huvuddelen av u-världen, trots tillfälliga bakslag och kriser. Ett flertal länder har gått från grav vanskötsel och djup misär till hastig utveckling på bara några år. Inget land är dömt att förbli i bottenlös fattigdom. Sverige måste fokusera på erfarenheter från länder som har lyckats med en snabb utveckling. Även en tidigare kraftigt vanstyrd ekonomi kan genom en målmedveten politikförändring få till stånd en positiv spiral bort från hunger till snabb ekonomisk tillväxt.
Omvärlden är en bidragande faktor till den snabba utvecklingen i många u-länder. Handeln är av stor betydelse. Även utlandsinvesteringar är av stor vikt, inte minst för kunskapsöverföring. Det privata biståndet spelar en betydligt större roll än vad man tidigare har insett. Det offentliga biståndet har en mer marginell betydelse för u-länderna i sin helhet. Det spelar dock större roll för de fattigaste länderna. Det är fortsatt viktigt för kunskapsöverföring, särskilt det gäller rättsstaten, miljöfrågor och annan kunskapsöverföring som inte är direkt marknadsrelaterad.
Det svenska statliga biståndet bör förutom stödet till de globala och europeiska utvecklingsansträngningarna fokusera på de länder där huvudproblemen finns, nämligen Afrikas låginkomstländer. Där är situationen mest allvarlig och behovet av offentligt bistånd viktigt eftersom handel och investeringar inte är särskilt omfattande. Afrika plågas trots delvis ökad bräcklig demokratisering av krig, hunger och miljökatastrofer. Man kan ge många olika förklaringar till att Afrika befinner sig i den situation som idag råder, men en viktig orsak har varit omvärldens bristande intresse.
Från moderat håll menar vi att det svenska biståndet här och nu framför allt måste inriktas på följande akuta huvudproblem:
Krigen och konflikterna som plågar en betydande del av Afrika.
Hiv/aids och andra allvarliga utbredda sjukdomar som förlamar utvecklingsansträngningarna.
Den stora skuldbördan som ligger som ett ok över många länders ekonomier.
Sverige skall ta initiativ till en total skuldavskrivning år 2005 för högt skuldsatta låginkomstländer, varav huvuddelen finns i Afrika. Den skall kombineras med fyra villkor: ej ny upplåning, ej leda till korruption och vanstyre, ej användas för krig och komma de fattiga till godo.
Nystart i biståndsarbetet. Biståndssamarbetet de senaste trettio–fyrtio åren har inte varit så framgångsrikt i flera av Afrikas låginkomstländer. Mycket bistånd under lång tid har inte lett till snabba framsteg, ibland t.o.m. till tillbakagång. Därför behövs en nystart för att snabbt bryta den onda cirkeln så att fattigdomsutrotningen kan påbörjas.
Sverige måste fokusera på erfarenheter från länder som har lyckats med en snabb utveckling. Även en tidigare kraftigt vanstyrd ekonomi kan, genom en målmedveten politikförändring, få till stånd en utveckling bort från hunger till snabb ekonomisk tillväxt. En konsekvent kompetensuppbyggnad med medverkan från länder som Vietnam, Sydkorea och Taiwan och mer framgångsrika afrikanska länder kan tillföra nya infallsvinklar från länder som framgångsrikt angripit fattigdomsproblemen.
Flera utvecklingsenheter bör upprättas i ett låginkomstland i södra Afrika. Bistånd måste utformas i den miljö där det skall verka, inte i Sverige.
Alla flickor och pojkar måste få en grundläggande utbildning. Senast inom fem år efter skuldavskrivningen bör alla barn i en årskull börja i en skola som verkligen fungerar.
Hälsovårdsinsatser måste komma i fokus. Den katastrofala utvecklingen med särskilt hiv/aids måste brytas. Sjuka och döende människor kan inte utveckla ett land. En basal hälsovård måste komma alla till del. För utvecklingen av effektiva läkemedel och vacciner mot tropiska sjukdomar som inte drabbar den rika världen bör en marknad garanteras. Information om hivsprevention måste på ett effektivt sätt nå ut till alla.
FN och EU måste stödja utvecklingen av en afrikansk säkerhetsordning. De många krigen i Afrika förhindrar utveckling och underlättar smittspridning. Aggression måste stoppas och krigen avbrytas.
Ett system för att garantera mänskliga rättigheter och demokrati på den afrikanska kontinenten måste byggas upp. Europarådet kan tjäna som ett föredöme och EU måste ge stöd till detta.
Afrika kan inte utvecklas utan regional integration. Många afrikanska länder har en ekonomi som i storleksordningen är som västerländska städer. Länderna kan inte utvecklas i isolering utan enbart i samarbete med varandra. Den viktigaste handeln sker mellan grannländer. Europaintegrationen ger goda erfarenheter.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 4
3 Förslag till riksdagsbeslut 5
4 Utvärdering och uppföljning 6
5 Fokus på Afrikas låginkomstländer. 7
6 Afrika en missgynnad kontinent 7
7 Krig och konflikter plågar Afrika 8
8 Afrikansk freds- och säkerhetsordning 8
9 Mänskliga rättigheter och demokrati 9
10 Hiv ett hot mot stora delar av världen 10
11 Utbildning för alla barn i Afrika 11
12 Skuldavskrivningar för Afrika 11
13 Röj undan handelshinder för och inom Afrika 12
14 Effektivisering av biståndet 13
15 Budgetmotivering 15
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att biståndet skall främja en snabb utrotning av fattigdomen som övergripande mål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rättsstaten, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och marknadsekonomi är centrala målsättningar i samarbetet med biståndsländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN nu skall fokusera på fred i Afrika och omedelbart prioritera fredsfrämjande insatser samt att FN och EU skall stödja utvecklingen av en afrikansk freds- och säkerhetsordning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige kraftigt bör stärka resurserna för fredsfrämjande insatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det svenska biståndet bör inriktas på bekämpandet av hiv/aids.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkta kostnader samt garantier för utveckling av läkemedel mot sjukdomar som främst drabbar u-länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning för alla flickor och pojkar i u-länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige måste värna frihandeln genom att inom EU och WTO ständigt arbeta för avskaffande av tullar och handelshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall ta initiativ till en total skuldavskrivning 2005 för högt skuldsatta låginkomstländer samt att en sådan skuldavskrivning skall kombineras med fyra villkor: ej nyupplåning, ej främja korruption och vanstyre, ej bidra till finansiering av anfallskrig och komma de fattiga till godo.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att noggrann utvärdering ger kunskap om hur svenskt bistånd kan effektiviseras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nystart av utvecklingspolitiken så att fattigdomsutrotningen kan påbörjas på allvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att målet för Sveriges politik för global utveckling uttryckligen skall vara FN:s millenniemål, med tillägget att främja mänskliga rättigheter och demokrati.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frivilligorganisationer bör få en utökad roll i biståndet, särskilt i länder med korrupta regimer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utformningen av biståndet bör ske i u-landsmiljö.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resultat- och kvalitetsmål för svensk utvecklingspolitik.
Riksdagen anvisar till utgiftsområde 7 anslag 8:1 Biståndsverksamhet för budgetåret 2004 16 031 126 000 kr i enlighet med vad som anförs i motionen.
17. Riksdagen avvisar regeringens förslag till utgiftsområde 7 att anslaget Samarbete med Central- och Östeuropa slås samman med anslaget Internationellt utvecklingssamarbete för budgetåret 2004.
18. Riksdagen anvisar till utgiftsområde 7 anslag 8:7 Samarbete med Central- och Östeuropa för budgetåret 2004 800 000 000 kr.
Det finns 40 år av svensk erfarenhet av offentligt bistånd främst till Afrika. Det finns exempel på positiva framsteg som understötts av offentligt bistånd. Det är kunskap som aldrig skulle ha överförts eller verksamheter som aldrig skulle ha startats utan detta.
Men den breda erfarenheten av det offentliga biståndet i Afrika är mindre framgångsrik. Många länder som fått omfattande bistånd under flera decennier har trots detta inte lyckats få till stånd en utveckling utan tillhör fortfarande jordens fattigaste länder med stagnation, ökad fattigdom, sjukdomar och svält. Bistånd har under lång tid utgjort en betydande del av Afrikas resurser, i flera länder i storleksordningen 20–30 procent av landets BNP. Rimligen borde biståndet ha haft en betydande påverkan på utvecklingen i dessa länder. Den generella bilden är inte särskilt upplyftande. Fattigdomen ökar, medellivslängden blir kortare och situationen vad gäller hälsa, utbildning och även livsmedelsförsörjning blir sämre.
Att från Sveriges sida fortsätta med biståndsprogram, som har pågått en längre tid och som hittills har gett mycket magert resultat, kan inte vara en rimlig politik. Om Afrika utvecklas som det har gjort under de gångna decennierna, är framtidsperspektivet dystert. Resultatlöst bistånd blir inte bättre av att förlängas.
Ovilligheten att erkänna de brister och misstag som gjorts och att dra lärdomar av erfarenheten är bekymmersam. Biståndet ges ofta en förenklad och glättig bild. Det bistånd som bidrar till minskad fattigdom och förbättrade levnadsvillkor lyfts fram. Det bistånd som går till regimer som gör sitt folk fattigare hamnar i bakgrunden.
Det offentliga biståndet kan aldrig bli bra om inte en öppen utvärdering sker. Det finns en stor och besvärande mörk sida av biståndet. Sverige har medansvar för att vissa afrikanska länder inte utvecklas.
Därför gäller det att nu på ett helt annat sätt skapa incitament för en god och snabb standardökning i Afrika där det övergripande målet för biståndet måste vara att främja en snabb utrotning av fattigdomen. Förutsättningen för att Afrika skall lyckas i sin utveckling är densamma som gäller i resten av världen. Det finns inga hemliga recept eller något slags egna afrikanska vägar. Vi vet av bitter erfarenhet att endast marknadsekonomi kan ge välstånd till en bred befolkning. Den bygger på de faktorer som skänkt välstånd till länder som Sverige och resten av de utvecklade länderna: fri företagsamhet och frihandel i kombination med utbildning för alla inom ramen för ett rättssamhälle grundat på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Fundamentalt handlar det om att öppna upp möjligheterna för den enskilde afrikanen att skapa välstånd för sig och de sina.
Sida är verksamt i över hundra länder, och det finns en tendens att försöka göra allting överallt.
En alltför diversifierad verksamhet är omöjlig att leda och gör det därmed svårt att följa upp med kritiska utvärderingar på ett tillfredsställande sätt. Det är likväl omöjligt att upprätthålla både lokalkännedom och fackkunskaper på alla områden. De breda kontaktytor och fasta relationer som är så angelägna för ett effektivt bistånd försvåras också.
Det finns därför anledning att koncentrera det svenska biståndssamarbetet till de länder där vi mest effektivt kan bidra till att utrota fattigdomen. Med andra ord skall Sveriges biståndsinsatser i större utsträckning riktas till låginkomstländerna i Afrika.
Afrika är missgynnat i många hänseenden. Klimat, sjukdomar och ofruktsamma jordar gör villkoren besvärligare. Den afrikanska kontinenten har också utsatts för en hård behandling av utomstående aktörer, framför allt av europeiska statsmakter. Slavhandeln var den mest grymma formen av europeisk påverkan. Förutom det ohyggliga lidandet för slavarna själva och deras nära och kära påverkade det utvecklingen på hela kontinenten. Fasta bosättningar och organiserat samhällsliv försvårades eller omöjliggjordes av slavjägarnas räder.
Kolonialismen var en annan del av Europas negativa påverkan på Afrika som innebar att främmande statsmakter utövade kontroll över afrikanska folk och naturtillgångar. Inte sällan skedde det under förnedrande, förtryckande och rent av brutala former. När kolonierna avvecklades kom socialismen med ursprung i Västeuropas socialistiska partier och i Sovjetblocket. Resultatet för Afrikas nya och självständiga stater blev förödande. De socialistiska regimerna bibehöll det tidigare systemet med en omfattande statsstyrning, om än i nya former, och en sund utveckling hindrades därmed.
Den europeiska påverkan har således historiskt inte varit av godo. Det gäller nu att komma över gångna tiders negativa faktorer och koncentrera sig på det som gör det möjligt att utveckla Afrika i snabb takt. Endast genom en snabb välståndsökning finns det möjlighet att komma till rätta med fattigdomen och underutvecklingens problem.
En tredjedel av Afrikas länder är eller har nyligen varit i krig. Krig och oroligheter föröder mänskligt liv och försvårar eller omöjliggör normal utveckling på grund av att en stor del av de krigförande staternas redan knappa resurser ägnas åt krigsansträngningar.
Krig är inte något unikt för Afrika. Däremot är Afrika den kontinent som i störst utsträckning påverkas av de krig som pågår i ett band från Somalia vid Indiska oceanens kust snett över Centralafrika till Atlanten. Därutöver har Västafrika plågats av långvariga inbördeskrig.
Ett första steg för att skapa förutsättningar för ökat välstånd i regionen måste därför vara att få stopp på de pågående krigen. FN måste omedelbart prioritera fredsfrämjande insatser i Afrika. Det är obegripligt att FN:s säkerhetsråd med ansvar för internationell fred och säkerhet är och har varit så passivt i de afrikanska krigen. Inte minst FN:s skandalösa uppträdande i samband med folkmordet i Rwanda, då säkerhetsrådet valde att passivt förbise framför att agera, har fått Afrikas folk att misströsta om FN.
Kostnaderna för fredsfrämjande insatser är förvisso höga, men kostnaden för att inte ingripa är mycket högre. Befolkningen i de krigsdrabbade länderna betalar ett oerhört högt pris för den passivitet som t.ex. drabbade Rwandas folk.
Det finns ett mycket starkt samband mellan fred, demokrati, fattigdomsminskning och utveckling. Själva förutsättningen för detta samband är att det råder stabilitet och säkerhet. Sverige och EU måste ta sitt ansvar och i större utsträckning bidra till att Afrikas krigsdrabbade länder kan ges förutsättningar för en fredlig utveckling. Sverige bör därför kraftigt stärka resurserna för fredsfrämjande insatser i Afrika.
Att få stopp på pågående krig och möjliggöra samtal mellan krigförande parter är första prioritet, men det räcker inte med detta. När väl säkerhet och stabilitet uppnås måste det finnas en organisation för att förebygga framtida konflikter och bygga samhällen i frihet och fred. Sverige bör därför inom EU och i FN ta initiativ till att stödja en afrikansk freds- och säkerhetsordning där det europeiska fredssamarbetet med ett fast, organiserat och förpliktigande samarbete mellan länderna, byggt på starka organisationer kan ses som förebild. Vi måste stödja de försök som görs till regionalt afrikanskt samarbete för krishantering och konfliktlösning. Dessa nätverk som byggs av egen kraft mellan afrikanska länder är essentiella för samhällen som strävar mot demokrati.
Situationen brådskar dock då uppemot 40 procent av Afrikas invånare lever i länder som är eller under senare år har varit i krig. Det krävs att vi inom Europa samverkar tillsammans med USA för att bistå de afrikanska länderna att skapa en sådan ordning. Likväl måste såväl EU som USA känna ett ansvar för att understödja de goda krafterna i Afrika. Detta ansvar gäller både finansiella resurser, en beredskap att delta själva och övrigt stöd till fredsbevarande insatser. Tilläggas bör ändå att det idag finns ett större engagemang i konflikter i flera afrikanska länder, Sudan, Liberia och Kongo, samt bistånd till terroristbekämpning till flera länder i Östafrika – vilket är positivt. Sammantaget gör allt detta stor skillnad för Afrikas sak. Dels genom direkta konkreta åtgärder, dels i syfte att lyfta fram och synliggöra Afrikafrågor i internationell politik på ett annat sätt än tidigare.
Organiserat mellanstatligt samarbete bidrar inte enbart till ökad stabilitet och säkerhet utan främjar även respekten för mänskliga rättigheter och demokrati.
Frågan om mänskliga rättigheter och demokrati har i sin tur en säkerhetsskapande dimension då demokratier inte för krig med varandra utan istället kommer överens på fredlig väg. Demokratier grundar sig även på respekt för den enskildes rättigheter och skyldigheter, vilket leder till minskade spänningar mellan olika grupper inom ett land.
Ett första steg vore att t.ex. inom eller utom AU eller SADC söka etablera ett fast och förpliktande samarbete gällande mänskliga rättigheter och demokrati mellan förvisso bräckliga, men dock demokratiska länder i Afrika. Europarådet med sin parlamentariska dimension och med sina normer och domstol skulle kunna vara en förebild.
Europarådet växte fram ur skuggan av andra världskriget och var den första internationella samarbetsorganisationen med huvuduppgift att fastslå normer för och bevaka utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati. Biståndsgivare som Sverige och EU bör kunna dela med sig av sina erfarenheter. Genom att göra en insats och stimulera ett liknande samarbete som stöder och hjälper enskilda länder i Afrika att utveckla och hålla fast vid mänskliga rättigheter och demokrati kan krig, fattigdom och underutveckling förpassas till de afrikanska historieböckerna.
Respekten för mänskliga rättigheter och demokrati förutsätter inte bara att länder samarbetar sinsemellan utan även att det finns en fungerande rättsstat i varje land där staten värnar om den enskildes frihet och rätt. Det handlar många gånger inte om stora ekonomiska kostnader utan mer om ett förhållningssätt konstituerat i varje lands grundlag. Rättsstaten och demokratiska institutioner ger också ekonomiska fördelar då de ger en förutsägbarhet för investeringars utfall och därmed skapar stora möjligheter till marknadsfinansiering. Man bör heller inte underskatta de nationella och lokala mediernas roll i de afrikanska länderna. Via fria, oberoende och öppna medier kan man indirekt och långsiktigt bidra till att allas åsikter får framföras och därmed skapa möjligheter för att bygga en öppen demokrati.
Sjukdom och ohälsa är ett dominerande problem som både är en orsak till och ett resultat av underutveckling. Hiv/aids, malaria, mässling, hakmask, snäckfeber, sömnsjuka och många andra sjukdomar förkortar liv och gör livet svårt i stora delar av den afrikanska kontinenten.
Av uppskattningsvis mer än 42 miljoner hivsmittade människor i världen finns över två tredjedelar i Afrika söder om Sahara, och det tillkommer 5 miljoner nya smittade varje år. 95 procent av dessa är i Afrika, och en stor del är barn under 15 år. Medellivslängden i de värst drabbade länderna har redan sjunkit med nästan tio år. I vissa länder understiger den t.o.m. 50 år.
Hela familjer drabbas hårt när de arbetsföra föräldrarna blir sjuka, barnen tvingas stanna hemma från skolan av dubbla orsaker; läraren i skolan är sjuk och man måste ersätta föräldrarnas arbete på åkrarna. Enbart i södra Afrika har flera miljoner barn blivit föräldralösa på grund av aids. Även sjukvården och läkarhjälpen försvagas när många av de vårdande också insjuknar. Förutom det direkta lidande och skada sjukdomarna orsakar försvårar de också utvecklingsansträngningarna i ett större perspektiv. Människor som lider av sjukdomar och ohälsa får svårare att finna den energi och den utvecklingskraft som behövs för att få ett samhälle att blomstra.
Med en snabb ekonomisk utveckling skulle sjukdomarna inte få de förödande konsekvenser som de nu har. Den basala hälsovård som länderna borde ha utvecklat för länge sedan skulle väsentligt kunna reducera problemen med sjukdom och ohälsa. Problemet har inte varit brist på resurser. Endast en mindre del av biståndsflödet hade krävts för att bygga upp en grundläggande hälsovård, som i sin tur kraftfullt hade främjat både social och ekonomisk utveckling.
Ett stort problem är att få fram effektiva och billiga mediciner mot tropiska sjukdomar. Det förekommer flera framgångsrika försök med olika typer av antivirala medel mot hiv där många afrikaner ingår i försöksgrupperna. Tyvärr är den bistra sanningen att när medicinen väl är färdigutvecklad är den alldeles för dyr för att kunna användas i Afrika.
I u-länderna är det ungefär 4 procent av dem som behöver bromsmediciner mot hiv som har tillgång till dem. Visserligen har bromsmedicinerna blivit billigare i u-länderna, men det behövs krafttag från både privat och statlig sektor för att människor som behöver medicin ska få tillgång till den. Man måste ytterligare sänka behandlingskostnaderna för både hälso- och sjukvård samt kostnaderna för medicin. Ökar tillgången till rådgivning och information blir även andra tjänster mer lättåtkomliga, bland annat möjlighet att behandla alla de infektioner som uppkommer i samband med immunosuppression orsakad av hiv.
En ytterligare lösning på detta problem kan vara den modell som den amerikanske Harvardprofessorn Jeffrey Sachs presenterat. Den innebär att de rika länderna garanterar en marknad för ett visst vaccin eller en viss medicin. Exempelvis skulle EU kunna vara garant för att köpa ett effektivt malariavaccin till Afrikas 25 miljoner nyfödda barn varje år om ett effektivt sådant vaccin utvecklas. Vidare kan också ett minimipris per dos garanteras. De mottagande länderna kan tillfrågas om att ta en del av kostnaden, men poängen är att inget land eller organisation ger några pengar förrän ett effektivt vaccin verkligen existerar. Läkemedelsindustrin står för forskning och utveckling och för risken av misslyckade projekt.
Både för att skapa utveckling, demokrati och öka hälsan i Afrika är utbildning är en nyckelfråga. Sett utifrån ett demokratiperspektiv är och bör rätten till grundutbildning vara en grundläggande rättighet. I Sverige innebar t.ex. 1842 års folkskolestadga en dramatisk förändring i så måtto att en hel befolkning inte bara skulle ges rättigheten att utbilda sig utan också fick en skyldighet att göra det genom skolplikten.
I Afrika är analfabetismen fortfarande utbredd. Det är inte bara den äldre generationen som saknar skolunderbyggnad, utan även en alltför liten andel av de unga får grundläggande utbildning i konsten att läsa, skriva och räkna. Särskilt viktigt är att alla flickor får utbildning eftersom de ofta diskrimineras.
Det säger sig självt att det är svårt att få till stånd en utveckling i ett land där de flesta inte har någon utbildning alls. Att ta till sig ny kunskap och idéer om man inte ens kan läsa, skriva eller räkna är oftast oöverstigligt. Möjligheterna att skydda sig mot hiv/aids och andra sjukdomar minskar om man inte kan läsa sig till den hälsoupplysning om preventiva åtgärder som ges.
Den stora skuldbördan är ett ok för många länders ekonomier. 41 låginkomstländer, varav 33 i Afrika, har mycket hög skuldsättning. Tillsammans är de skyldiga ca 200 miljarder dollar, vilket är långt över deras samlade BNP. Lånen gavs på 1970- och 80-talen och skulle i de flesta fall aldrig ha givits som lån eftersom det handlar om mycket fattiga länder.
Enligt Världsbanken får HIPC-länderna ungefär tolv procent av sitt BNP i bistånd, varav cirka två procentenheter går tillbaka i form av räntor och amorteringar. Västvärlden betalar sin egen utlåning, vilket är en bakvänd ordning. De högt skuldsatta låginkomstländernas (HIPC) räntor och amorteringar betalas med andra ord av med bistånd från västvärlden.
Skuldbördan är likväl en belastning för de fattigaste av u-länderna som ofta har en negativ ekonomisk utveckling, en sjunkande BNP per capita samt skulder som överstiger deras avbetalningsförmåga och leder till ett osunt beroendeförhållande.
För västvärlden handlar det om att se sanningen i vitögat. Dessa skulder kommer inte att betalas tillbaka annat än genom egna utbetalningar. Oavsett lånen misslyckats eller om de var felaktiga från början, är det viktigt att ta konsekvenserna av detta och skriva av skulden.
Sverige anses vara ett föredöme i förmågan att hantera skuldkriser. Den första borgerliga regeringen skrev av Sveriges u-landsskulder redan 1978. Den borgerliga regeringen hanterade skuldkrisen 1991–1992 på ett sätt som väckt stor uppmärksamhet och respekt i finansiella kretsar. Sverige bör också inom EU, Världsbanken och andra forum föreslå att västvärlden gemensamt gör en avskrivning av de högt skuldsatta låginkomstländernas (HIPC) skuldbörda. Sverige bör än en gång föregå med gott exempel och ta initiativ till en total skuldavskrivning år 2005 för högt skuldsatta låginkomstländer, varav huvuddelen finns i Afrika.
Skuldavskrivningen måste ske på ett ansvarsfullt sätt och uppfylla fyra kriterier. För det första måste de frigjorda resurserna komma de fattiga människorna till del, t.ex. genom att satsas på skolor så att alla flickor och pojkar verkligen får en utbildning. Det finns ingen ursäkt för att barn och ungdomar inte går i skolan. Det måste gälla både flickor och pojkar. Lika viktigt är det att satsa på hälsovård. Hiv/aids, malaria, mässling och många andra sjukdomar skördar stora offer. För det andra får skuldavskrivning inte gynna korruption och vanstyre. Det vore illa om pengarna hamnade på ministrars bankkonton. För det tredje får de frigjorda resurserna inte användas för att finansiera krig och konflikter. Det vore illa om de ökade resurser som ställs till u-länders förfogande skulle användas för ökade krigsansträngningar t.ex. i Kongo, ett land där många länder har trupper. För det fjärde får inte skuldavskrivning medföra ny upplåning. Det vore orimligt om fattiga länder gick från en skuldbörda till en ny.
Avveckling av tullar och andra handelshinder är dubbelt viktigt för u-länderna därför att det dels ger tillträde till EU:s och andra i-länders marknader, dels möjliggör handel och ekonomiskt samarbete mellan u-länder.
Ett oavlåtligt och viktigt komplement till en skuldavskrivning är att i verklig mening öppna upp för Afrikas länder att fritt få exportera sina varor och tjänster till de utvecklade länderna. Europeiska unionen och övriga i-länder skall undanröja sina handelshinder, inte minst vad det gäller jordbruksvaror. Sverige bör genom EU driva frågan om avskaffade tullar och handelshinder gentemot u-länderna i WTO. Därmed läggs en långsiktig grund för sunda handelsförhållanden, vilket är en viktig utgångspunkt för snabb och långsiktig välståndsökning.
Det är naturligt för ett fattigt u-land att börja handelssamarbetet med sina nära grannar, som ofta är i samma situation. En viktig orsak till djup och omfattande fattigdom är ofta avsaknaden av kontakter, handel och ekonomiskt samarbete. Avveckling av tullar möjliggör småskalig och primitiv handel mellan fattiga grannländer. Det ger ett viktigt bidrag till utvecklingen.
När Europa var förstört efter andra världskriget gav USA ett mycket förnämligt erbjudande för återuppbyggnaden av den krigshärjade och utfattiga kontinenten. Det var Marshallhjälpen, som hade tre väsentliga ingredienser. För det första var det en generös hjälp i form av direkt budgetstöd till dåvarande statsmakter som stimulerade utvecklingen på bred front. För det andra var den tidsbegränsad till fyra år. Det handlade alltså inte om ett fortgående penningflöde utan om att komma igång – en hjälp till självhjälp. Poängen var att Europa fick hjälp med igångsättningen men att den fortsatta utvecklingen måste bygga på egna ansträngningar. För det tredje gavs Marshallhjälpen inte direkt till enskilda länder, utan ett villkor var att organiserat samarbete skapades mellan mottagarländerna. I själva verket var det ett embryo till det europeiska samarbete och den integration som har fortsatt alltsedan dess. Det finns anledning att erinra sig dessa europeiska erfarenheter när vi ser på Afrika.
Att ge budgetstöd direkt till statsmakten kan förefalla lämpligt, men är ofta orealistiskt. Det kan förefalla mer rationellt att ge bistånd direkt till statsmakten i ett u-land än att biståndsgivare försöker prioritera och själv styra olika utvecklingsprojekt. Det förutsätter dock att statsmakten vägleds av ambitionen att snabbt avveckla fattigdom och hunger. Tyvärr har regimen i de fattigaste länderna ofta helt andra avsikter och utgör det största hindret för utveckling.
Det är svårt att ge bistånd som verkligen främjar utvecklingen. Ofta ges bistånd med utgångspunkt från givarlandets perspektiv. Inte sällan framstår själva givandet som det viktiga i stället för den utveckling som skall bli resultatet. I ett avseende är det oundvikligt. Det är givarlandet som anger biståndets omfattning och i allt väsentligt även dess inriktning. Arbete med bistånd gällande strategi och ledning måste i större utsträckning vara mer framåtsyftande och i linje med FN:s millenniemål samt utöver dessa respektera mänskliga rättigheter och demokrati. Utöver detta vore det önskvärt om biståndsarbetet kunde utformas i ett givarlands miljö. Det är t.ex. inte rimligt att utvecklingsfunktionen på Sida är förlagd till Sverige, med dess stora mentala avstånd till ett u-lands verklighet. För att verkligen förstå utvecklingens villkor och problem bör man leva så nära dess problem och möjligheter som låter sig göras. Vi menar att Sidas utvecklingsfunktioner i större utsträckning bör lokaliseras på plats i södra Afrika. Ekonomiska och administrativa funktioner kan dock väl finnas kvar i Sverige.
Biståndssamarbetet med u-länder skiljer sig från samarbetet med Central- och Östeuropa i tre viktiga avseenden; 1. CEE-länderna är inte underutvecklade, utan snarare felutvecklade; 2. samarbetsformerna i Europa är betydligt tätare och bygger på att Sverige och samarbetsländer är eller önskar bli medlem i samma nätverk av organisationer, dvs. Europarådet, OSSE och viktigast EU. Normalt har EU huvudansvar för stödinsatser och medlemsländerna kompletterar; 3. tidsperspektivet för stödet till Central- och Östeuropa är en relativ snar avveckling medan u-landsbiståndet har ett längre perspektiv. Det vore således fel att slå samman dessa två skilda verksamheter, särskilt som u-landsbiståndet i allt högre grad inriktas på de fattigaste länderna, främst låginkomstländer i Afrika. Deras problem är väsentligt annorlunda än de som råder i Central- och Östeuropa.
Möjligheterna för den enskilde individen att skapa välstånd för sig och de sina hindras ofta av den egna regimen som inte primärt är intresserade av att främja utvecklingen för sin befolkning utan av att behålla den egna makten. För fattiga är bristen på möjligheter värre än bristen på inkomster. Fattigdom orsakar avsaknad av säkerhet och makt. För fattiga människor är det svårt att lita på ”överheten”, dvs. statliga institutioner, rättsväsendet och polisen, skola, hälso- och sjukvård. Till och med frivilligorganisationer kan vara svåra att få förtroende för.
Oavsett hur usla regimerna är har västvärlden ett ansvar för att hjälpa befolkningen vid akuta katastrofer. Detta stöd bör dock om möjligt vara utformat så att det inte leder till ett långvarigt beroende. Ett sätt att kringgå korrupta och klåfingriga regimer och samtidigt ge stöd till befolkningen är att i största möjliga utsträckning låta biståndet gå via frivilligorganisationer eller andra kanaler. Att lämna svältande människor åt sitt öde för att de lever under en korrupt regim är varken humant eller acceptabelt. Dessa människor behöver mer än några andra stöd från omvärlden.
Även bistånd som ger god effekt skall successivt avvecklas när landet blir en etablerad medelinkomstekonomi. Landet självt måste ta över ansvaret för viktiga samhällsfunktioner. Det får inte i längden vara en uppgift för utomstående. Tidsperspektivet i biståndet har alltså en central betydelse för resultatet. Nedtrappning av ett generöst bistånd måste påbörjas tidigt. Den exakta takten i avvecklingsprocessen kan behöva avvägas med hänsyn till utvecklingsnivån. Bistånd med perspektiv att fortgå i decennier är dock inte rimligt ur utvecklingsperspektiv. Det visar inte minst erfarenheter från länder med stort och ihållande biståndsberoende.
I stället för ett bistånd som fortsätter decennium ut och decennium in bör man koncentrera sig på en mer kortvarig och bred igångsättning av egna utvecklingsansträngningar. Allt bistånd skall vara obundet. Det är länderna själva som i allt väsentligt måste skapa sin egen utveckling. Den kan inte skapas av utomstående krafter. Biståndet skall också utformas så att det stimulerar och kanske till och med tvingar fram samarbete mellan länderna. Det var vad som skedde i Europa och det är vad som i särskilt stor utsträckning behövs i Afrika, där krig och konflikter fortfarande är vanligt.
Vissa länder har beslutat att man ska halvera fattigdomen till 2015. Enligt FN:s utvecklingsprogram och UNDP:s senaste rapport kommer detta inte att uppnås förrän flera decennier senare med den utveckling vi ser idag, vilket är skrämmande. FN har rekommenderat alla länder att hålla en nivå om 0,7 procent av landets BNP. Idag är det ett fåtal länder, inkluderat Sverige som uppfyller dessa villkor. Det är fel att sätta ett utbetalningsmål som enbart är kvantitativt. Sverige bör istället fokusera på kvalitet och resultat. Vi menar att utvecklingspolitiken behöver en nystart för att snabbt kunna bryta den onda cirkeln så att fattigdomsutrotningen kan påbörjas på allvar. Med vårt synsätt är vi inte beredda att nu göra en snabb ökning av biståndet, men med den föreslagna skuldavskrivningen, som är realistisk inom några år, har vi en betydligt högre ambitionsnivå.
Att göra verklighet av global utveckling innebär någonting mycket större än att skapa ny biståndspolitik, det måste handla om att anlägga ett globalt perspektiv på utveckling i helhet.
Vi anser att det svenska biståndssamarbetet bör koncentreras till de länder där det mest effektivt kan bidra till att utrota fattigdomen. Sveriges biståndsinsatser bör därför fokuseras på Afrika söder om Sahara. Det svenska biståndet måste här och nu framför allt inriktas på följande akuta huvudproblem: krigen och konflikterna som plågar en betydande del av Afrika; hiv/aids och andra allvarliga utbredda sjukdomar som förlamar utvecklingsansträngningarna; den stora skuldbördan som ligger som ett ok över många länders ekonomier. Stora biståndssummor ger inte automatiskt minskad fattigdom. Erfarenheten visar tyvärr att vanstyrda länder som fått omfattande bistånd under lång tid blivit fattigare. Målet för biståndet bör relateras till vad man vill åstadkomma. Att som nu ange biståndsmålet som andel av BNI lägger tyngdpunkten på hur mycket som spenderas, i stället för på resultatet.
Under anslag 8:1 Biståndsverksamhet föreslås bland annat för år 2004 att enskilda organisationer ges en utökad roll, särskilt i länder med korrupta regimer, 1 000 000 000 kr anvisas. Noggrann utvärdering ger kunskap om hur svenskt bistånd kan effektiviseras och förbättras. Vi anslår därmed särskilda medel motsvarande 30 000 000 kr till Oberoende utvärdering. Särskilda medel anslås även för Fokus på snabb fattigdomsutrotning i Afrika. Totalt handlar det om 5 596 000 000 kr för konflikthantering, förberedelser inför total skuldavskrivning, effektiv bekämpning av fattigdom och hiv/aids samt upprättande av en utvecklingsenhet i Afrika.
Krig föröder mänskligt liv och förhindrar utveckling. Ekonomisk, social och kulturell utveckling förutsätter frihet, fred och säkerhet. Fredsfrämjande verksamhet bör därför vara en viktig del i Sveriges utvecklingssamarbete. Vi stärker fredsfrämjande verksamhet genom att anslå särskilda medel för Konflikthantering i Afrika samt för Övrig fredsfrämjande verksamhet inom anslag 8:1 Biståndsverksamhet. Biståndssamarbetet med u-länder skiljer sig från samarbetet med Central- och Östeuropa i flera viktiga avseenden. Det är således fel att slå samman dessa två skilda verksamheter. Anslaget 8:7 Samarbete med Central- och Östeuropa anvisas därmed 800 000 000 kr för budgetår 2004.
|
Anslag Uo7 Internationellt bistånd |
||||||||||||
|
Tusental kronor |
2003 |
2004 |
2004 |
|||||||||
|
Reg |
Reg |
(m) |
||||||||||
|
Totalt Uo7 |
17,140,303 |
19,856,751 |
17,463,077 |
|||||||||
|
8:1 Biståndsverksamhet |
15,886,126 |
19,224,800 |
16,031,126 |
|||||||||
|
FN:s ekonomiska och sociala verksamhet |
2,012,000 |
2,400,000 |
1,876,000 |
|||||||||
|
UNDP |
550,000 |
640,000 |
240,000 |
1) |
||||||||
|
UNDCF |
50,000 |
50,000 |
||||||||||
|
Unicef |
300,000 |
340,000 |
240,000 |
2) |
||||||||
|
Unifem |
14,000 |
16,000 |
16,000 |
|||||||||
|
UNFPA |
185,000 |
270,000 |
270,000 |
|||||||||
|
WFP |
210,000 |
290,000 |
290,000 |
|||||||||
|
UNHCR |
400,000 |
430,000 |
460,000 |
3) |
||||||||
|
UNRWA |
175,000 |
195,000 |
195,000 |
|||||||||
|
Narkotikainsatser genom FN |
50,500 |
50,000 |
55,000 |
|||||||||
|
Habitat |
8,000 |
10,000 |
10,000 |
|||||||||
|
UNAIDS |
60,000 |
100,000 |
100,000 |
|||||||||
|
Unido |
9,500 |
9,000 |
4) |
|||||||||
|
Tusental kronor |
2003 |
2004 |
2004 |
|||||||||
|
Reg |
Reg |
(m) |
||||||||||
|
Enskilda organisationer |
940,000 |
1,000,000 |
5) |
|||||||||
|
Humanitärt bistånd och konfliktförebyggande |
1,100,000 |
1,100,000 |
||||||||||
|
Fokus på snabb fattigdomsutrotning i Afrika |
5,596,000 |
6) |
||||||||||
|
Snabb fattigdomsavveckling i Afrika |
1,800,000 |
|||||||||||
|
Konflikthantering i Afrika |
450,000 |
|||||||||||
|
Hiv/aids |
500,000 |
|||||||||||
|
Förberedelser inför total skuldavskrivning 2005 |
150,000 |
7) |
||||||||||
|
Utvecklingsenhet i Afrika |
15,000 |
8) |
||||||||||
|
Övrigt Afrika |
2,681,000 |
|||||||||||
|
Övrig fredsfrämjande verksamhet |
1,125,000 |
|||||||||||
|
Oberoende utvärdering |
30,000 |
|||||||||||
UNDP bör bli låginkomstländernas advokat. Verksamheten övergår från resurs- till kunskapsbistånd.
Unicefs grundidé är finansiering via enskilda bidrag.
Regeringen har undervärderat. flyktingströmmarna.
Unido skall avvecklas.
Enskilda organisationer bör ges en utökad roll, särskilt i länder med korrupta regimer.
Särskilda medel för ökad fokus på fattigdomsutrotning i Afrika.
Med avsikt att sätta upp ett utvecklingscentrum för Afrikas låginkomstländer, i Afrika.
Bekämpning av hiv/aids är prioriterad, inte minst i Afrikas låginkomstländer. Tillsammans med UNAIDS-anslaget blir det totalt 600 miljoner kronor.
|
Tusental kronor |
2003 |
2004 |
2004 |
|
|
Reg |
Reg |
(m) |
||
|
8:2 Sida |
492,740 |
558,189 |
558,189 |
|
|
8:3 Nordiska Afrikainstitutet |
11,437 |
12,231 |
12,231 |
|
|
8:4 Folke Bernadotteakademien |
20,531 |
20,531 |
||
|
8:5 Garantier för fin. Stöd och exportkreditgarantier |
1,000 |
1,000 |
||
|
8:6 Riksrevisionen: Internationella uppdrag |
40,000 |
40,000 |
||
|
8:7 Samarbete med Central- och Österuopa |
800,000 |
9) |
9) Avvisar regeringens förslag om sammanslagning av samarbarbete med Central- och Östeuropa och det internationella utvecklingssamarbetet.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Göran Lennmarker (m) |
|
|
Göran Lindblad (m) |
Ewa Björling (m) |
|
Björn Hamilton (m) |
Rolf Gunnarsson (m) |
|
Henrik S Järrel (m) |
Kent Olsson (m) |
|
Nils Oskar Nilsson (m) |