Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det görs en analys av hur mycket vapenexport ett nytt materielprojekt förutsätter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det görs en analys av vilka regimer som kan antas vara möjliga köpare av ett nytt materielprojekt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det i samband med varje vapenexportaffär görs en analys av hur många arbetstillfällen i Sverige som troligtvis kommer att gå förlorade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att innehållet i varje motköpsaffär görs offentligt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att fattigdomsutvecklingen vägs in i vapenexportbeslut och då fattigdomsbekämpning försvåras genom krigsmaterielexport denna sätts högre än vapenindustrins vinstintresse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det utvecklas tydliga kriterier för mänskliga rättigheter för vapenexporten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att riksdagens riktlinjer skall gälla lika för alla stater.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen verkar för en entydig och restriktiv tolkning av EU:s code of conduct.
Den svenska vapenexporten ökade med nära 100 % under 2003. Krigsmateriel exporterades för nära 6,5 miljarder kronor under förra året jämfört med 3,4 miljarder året dessförinnan. Utförseltillstånden för 2003 översteg 9 miljarder kronor jämfört med 5,2 miljarder för 2002. Tillsammans med de extremt höga utförseltillstånden för 2001 pekar mycket på att vapenexporten kommer att fortsätta ligga på en mycket hög nivå eller fortsätta öka de närmaste åren. Detta sker samtidigt som de nationella försvarsmaterielbehoven kraftigt minskat. I stället för att avveckla den överkapacitet som finns inom krigsindustrin har man valt att i stället möta en sviktande marknad på hemmaplan med en aggressiv internationell marknadsföring.
Ofta framhåller regeringen Sveriges restriktiva vapenexportpolitik. I grunden är vapenexport från Sverige förbjuden i lag. Det finns dock möjlighet att bevilja undantag från förbudslagen och riksdagen har fastslagit i riktlinjer när sådana undantag får göras. Till exempel får krigsmateriel inte exporteras till stater som befinner sig i konflikt som kan leda till väpnad konflikt, till stater i krig eller till stater som grovt kränker FN:s mänskliga rättigheter.
En omfattande vapenexport skulle i sig inte behöva innebära ett problem om dessa riktlinjer följdes. Det är när de inte följs som det får mycket negativa konsekvenser för såväl svensk utrikespolitisk trovärdighet som för de verkliga slutanvändarna – de som massakreras av svensktillverkade vapen eller förtrycks av den regim vi valt att beväpna.
Vid en genomgång av regeringens skrivelse över vapenexporten blir flera problem tydliga. USA utgör den näst största mottagaren trots att landet befunnit sig i väpnad konflikt under den period som leveranserna i huvudsak skett. Sverige har levererat krigsmateriel för över en miljard till USA och Storbritannien trots kriget mot Irak. Enligt riksdagsbeslut får svenskt krigsmateriel inte levereras till stater som befinner sig i väpnad konflikt. Beslutet att låta Storbritannien och USA handla krigsmateriel trots att de enligt regeringen startat ett angreppskrig i strid med internationell lag får mycket negativa konsekvenser. Antingen så innebär det att man helt struntar i riksdagens riktlinjer och hädanefter säljer även till stater som för krig. Eller så innebär det att man inte mäter alla stater efter samma måttstock, det vill säga riksdagsbesluten gäller bara vissa länder men inte andra. Inget av alternativen är acceptabelt. Intentionen i riksdagens beslut är att inget krigsmateriel skall säljas till stat som befinner sig i krig.
Ett andra problem är svensk krigsmaterielexport till stater med stor fattigdom som Indien och Pakistan. Sådan export motverkar i flera fall den svenska utrikespolitiska målsättningen om fattigdomsbekämpning och FN:s millennium mål om en halverad fattigdom.
Ett tredje problem är att det sker svensk vapenexport till förtryckarregimer som systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna. Trots att det i riksdagens riktlinjer för vapenexport står att ”Situationen i mottagarlandet vad gäller mänskliga rättigheter skall alltid vägas in även i de fall då det är fråga om utförsel av materiel som i sig inte kan användas för att kränka mänskliga rättigheter” så beviljades vapenexport till bland annat Pakistan, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Oman, Malaysia och Indonesien under 2003.
Det kan således konstateras att vapenexporten under 2003 i flera fall stått i direkt motsatsförhållande till Sveriges utrikespolitiska målsättningar om fattigdomsbekämpning, demokratibyggande, fredlig konfliktslösning och värnandet om den internationella folkrätten. Det minskar såväl Sveriges utrikespolitiska trovärdighet som möjligheterna att nå av FN uppsatta mål. Mätt i värde är Sverige den elfte största vapenexporterande nationen i världen räknat över en femårsperiod. Mätt per capita är Sverige en av de största i världen.
Utöver ovan nämnda negativa konsekvenser av svensk vapenexport för världssamfundet så får exporten också mycket negativa sysselsättningspolitiska konsekvenser för Sveriges del. Den militära produktionen är både extremt kapitalintensiv och i dag väldigt högteknologisk. Det innebär förhållandevis få arbetstillfällen till mycket höga kostnader. Om samma summa skattepengar som satsas i statligt subventionerade militära produkter användes inom i stort sett vilken annan sektor som helst, privat eller offentlig, så skulle långt fler arbetstillfällen skapas. På så vis bidrar den militära sektorn till arbetslöshet. Dessa förhållanden gäller också vapenexporten.
En studie framtagen av Storbritanniens försvarsdepartement The economic costs and benefits of UK defence exports, utredde de samhällsekonomiska och sysselsättningspolitiska konsekvenserna av en halverad vapenexport.
Studien visade dels att när exportinkomsterna på 84 miljarder kronor per år halverades så hade den samhällsekonomiska förlusten i stort sett försvunnit efter fem år. Det berodde på att frigjort kapital investerats i andra samhällssektorer som genererade mer ekonomisk tillväxt.
Studien visade än mer uppseendeväckande att när 49 000 personer friställdes av de 98 000 som inom den militära industrin direkt eller indirekt var beroende av vapenexport så hade det inom samma femårsperiod skapats 67 000 nya jobb. Det innebar 38 % fler i arbete tack vare att kapital frigjorts från den militära sektorn.
Till den siffran ska läggas de som förlorar sina arbeten som en del av de hemliga motköpsaffärerna som är regel snarare än undantag i vapenexportsammanhang. Om nedläggningen av Electrolux i Kalmar genomförs kommer det att räknas in som en del i en sådan motköpsaffär. Det innebär en ytterligare förlust på ca 1.000 direkta och indirekta arbetstillfällen. Vid fortsatta exportaffärer med hemliga motköpsavtal kan vi bara spekulera i hur många tusen som kommer förlora sina arbeten i Sverige.
Det är därför hög tid att avliva myten om vapenexport som sysselsättningsfrämjande. Verkligheten är den motsatta.
Ett av problemen när den svenska regeringen ger sig in i militära utvecklingsprojekt är att de nästan utan undantag förutsätter vapenexport i ett senare skede för att ekonomiskt gå ihop för företaget. Men det görs aldrig någon konsekvensanalys av hur mycket vapenexport ett projekt förutsätter eller analys över vilka möjliga/troliga köpare som finns. Detta menar vi är en av förklaringarna till att regering och politisk majoritet ser mellan fingrarna och tillåter export till förtryckarregimer och stater i krig.
En annan brist är att det saknas tydliga mänskliga rättighetskriterier för hur systematiska kränkningar skall bedömmas i förhållande till krigsindustrins vinstintresse. Ibland kan det räcka med att en mindre förbättring kan ha ägt rum i en förtryckarstat för att användas som ett argument för vapenexport trots att helheten fortfarande gör att landet betraktas som en värstingstat hos mänskliga rättighetsorganisationer. Bristen på tydliga kriterier menar vi är en av förklaringarna till att svensk krigsmateriel exporteras till regimer som systematiskt kränker FN:s mänskliga rättigheter.
Ytterligare en brist är att fattigdomsbekämpningen enligt de internationella förpliktelser Sverige ingått inte vägs in i besluten om att exportera krigsmateriel. Det anses vara varje regims suveräna rättighet att köpa hur mycket krigsmateriel som helst oavsett fattigdom. Och om nu landet är så rikt att det kan spendera enorma summor på krigsmateriel så blir frågan om varför vi samtidigt skänker bistånd relevant. I andra länder pågår dock en diskussion om hur fattigdomsbekämpning skall vägas in. I Storbritannien deltar biståndsmyndigheten i den parlamentariska processen. Att så inte sker i Sverige anser vi vara en förklaring till att Sverige säljer krigsmateriel till stater så att det aktivt motverkar FN:s fattigdomsbekämpning.
Det görs heller aldrig någon analys av hur många tusen arbetstillfällen som förloras i Sverige på grund av olika vapenexportprojekt. De hemliga motköpsaffärerna blir till syvende och sist en kostnad för svenska skattebetalare. Bristen på en sådan analys och bristen på öppenhet är en av förklaringarna till att det fortfarande finns folkvalda politiker som tror att vapenexporten är bra för sysselsättningen.
Slutligen så blir alltmer av vapenproduktionen i Europa samarbetsprojekt mellan olika länders krigsindustrier. Det innebär att det blir alltmer problematiskt att tillämpa de nationella vapenexportlagstiftningarna. EU:s code of conduct tolkas också på helt olika vis i olika länder beroende på styrkeförhållandet mellan krigsindustri och folkvalda politiker. Det vore därför önskvärt om Sverige kunde verka för en entydig och restriktiv gemensam tolkning av EU:s Code of Conduct.
|
Stockholm den 7 april 2004 |
|
|
Lars Ångström (mp) |
Lotta N Hedström (mp) |