Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett system för ”kontroll av kontrollanterna” på ekonomins fält.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samarbetet mellan lokala demokratiska krafter och det internationella samfundets experter på ekobrottslighetens fält.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bekämpningen av korruption i Sveriges internationella utvecklingssamarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s och FN:s engagemang i frågor angående bekämpning av korruption.
Korruptionen är ett hot mot ekonomisk framgång och mot demokratin. Att utveckla demokratin och minska fattigdomen i världen utgör de viktigaste målen för en internationell politik inspirerad av respekt för människolivet och strävan mot framsteg. Många vackra handlingsplaner, avtal och biståndsprogram bär dessa tankars prägel – ändå upptäcker man gång på gång att viljan till förbättring stöter på ett enormt hinder: korruptionen. Oftast upptäcks korruptionens effekter för sent, när stora belopp som borde ha finansierat investeringar och förbättringar för befolkningen redan har hamnat i privata förmögenheter.
Ett index över korruptionens spridning i världen har upprättats den senaste tiden och den är en dyster läsning. Korruptionen försvagar inte bara ekonomier i länder som behöver starka investeringar och energisk förnyelse, den försenar och försvårar etablering av en demokratisk samhällsordning. Så länge som smutsiga affärer, mutor och astronomiska belöningar för ohederliga politiker, tjänstemän och näringsidkare är ett faktum, sjunker invånarnas förtroende för det politiska systemet, för förvaltningarna och för affärslivet. I en atmosfär av misstro och depressiva stämningar kan s k frälsare gömda bakom populistiska slagord ta makten och den totalitära politiken få vind i seglen.
Korruptionen sprider sig lättast i odemokratiska stater eller i samhällen som under kortare eller längre tid har lidit under enväldiga makthavare. Terrorregimer lämnar efter sig en tung börda av ekonomiskt godtycke och rövarmentalitet. När makten hamnar i våldets händer föder den fram en fullständigt hänsynslös överklass, en grupp styrande som lär sig att just de har rätt att göra vad som helst eftersom den enda princip de följer är förtrycket. Den grupp av härskare som plågade nationen försvinner inte om och när övergången till demokrati bli möjlig. De flesta byter snabbt politisk färg och lyckas hålla sig på toppositioner eftersom de redan har samlat på sig både ekonomiska medel och nätverk som hjälper dem att relativt fort anpassa sig till nya omständigheter.
Detta förvandlingsnummer har upprepade gånger kunnat beskådas både i Östeuropa efter kommunismens fall, och i fattiga latinamerikanska och afrikanska länder befriade från diktatorer men fortfarande hårt drabbade av totalitarismens följdsjukdomar. Ineffektivitet är vanlig i bekämpning av korruption: internationell kritik, hårda bedömningar och intensiva uppmaningar till förbättring möts av de korrumperade med axelryckningar eller till och med fräcka ironiska kommentarer.
Vad den internationella politiken behöver när det gäller bekämpning av korruption är konkreta metoder och praktiska sätt att gemensamt angripa denna destruktiva företeelse. Att finna modeller för en effektivisering av internationell bekämpning av korruption och ekobrottslighet borde inte vara omöjligt. På andra politiska områden, t ex bekämpning av miljöbrott eller i arbetet med försoningsprocesser efter blodiga konflikter, har man kommit betydligt närmare en realistisk och effektiv hantering av svåra frågor.
Man borde alltså studera dessa områden för att finna arbetsredskap för den internationella ekonomiska saneringen. Ett mycket intressant spår har öppnats i t ex EU:s livsmedelshantering. Den metod som där kommer att tillämpas är den som kallas för ”kontroll av kontrollanterna”. Man nöjer sig inte längre med att veta att kontrollsystem upprättas inom de nationella staterna, man öppnar dessa kontrollerande myndigheter för insyn utifrån.
”Kontroll av kontrollanterna” på den internationella ekonomins fält skulle kräva att kontrollsystem – polis, skattemyndigheter, tillståndsgivning, myndigheter – utsätts för oannonserade punktundersökningar genomförda av neutrala och specialiserade expertgrupper. Sådana grupper kan organiseras både av det nationella civila samhället och av det internationella samfundets stora organisationer. Detta är nödvändigt just därför att ekonomins kontrollanter och väktare som i en fungerande demokrati garanterar en korrekt hantering av pengar i korrumperade samhällen tvärtom förvandlas till vapen för förtryck och muttagande.
Talande exempel om detta kunde hämtas från Kenya strax efter senaste val. Poliskåren hade under president Moes varit en hänsynslös förtryckare, böter krävdes för påhittade trafikförseelser, folk hindrades från att röra sig smidigt på de stora vägarna medan våldsbrott försummades. Strax efter regimskiftet avskedades de högsta polischeferna och omedelbart efter detta började tidningarna rapportera om en total förändring i poliskårens beteende. Ute i städerna och på de stora vägarna hade poliserna inte bara börjat uppträda artigt och vänligt, de hade slutat kräva omotiverade böter och hade till och med börjat hjälpa folk i behov av vägledning.
Många skrämmande exempel på korruption kan hämtas från Central- och Östeuropa. Nationalstatens monopol på kontrollfunktioner inom egna gränser riskerar att vålla riktiga katastrofer i stater som helt saknar traditioner av korrekt och öppen offentlig kontrollutövning. Just de system som borde förhindra korruption och ekonomisk brottslighet – polis, skattemyndigheter, revision, tillståndsgivande – förvandlas i sin motsats och ger skydd åt brottslingarna. Att granska ekonomiska dokument i olika företag eller att utfärda tillstånd för utövande av ett visst yrke kan bli instrument för politisk utpressning – till förmån för regerande politiska grupperingar – eller för muttaganden.
Att som anställd på ett vaktbolag vakta över ett företag eller en myndighet kan bli ett sätt att stänga dessa objekt för insyn från allmänheten och ibland att våldsamt agera mot konkurrenter eller mot grupper ur det civila samhället som vill undersöka företagens eller myndigheternas förehavanden. En slutsats som man kan dra när man beskådar dessa konkreta former av ofta våldsam ekobrottslighet är att bekämpning av korruption inte helt kan anförtros nationalstaten när denna stat under långa tider har levt under förtryck och ekonomiskt godtycke. Tvärtom: just då behöver nationalstaten hjälp både inifrån – från de inre demokratiska krafterna – och utifrån – från det internationella samfundet – för att finna bot för totalitarismens följdsjukdomar.
Vilka grupperingar kan utöva en effektiv internationell ekokontroll? På vilket sätt kan man sätta i gång arbetet mot korruption på den internationella arenan? Det är viktigt att ”kontroll av kontrollanterna” blir en funktion som sammanbinder demokratiska krafter från lokala samhällen med kompetenta experter från det internationella samfundet.
Sveriges regering kan ta hänsyn till dessa problem i riktlinjerna för biståndsarbetet. Pålitliga revisionssystem, antikorruptionscentrum och NGO:er som verkar för att kontrollera makthavarna är mycket lämpliga objekt för internationellt samarbete. En viktig aktör i sammanhanget är tveklöst EU. I alla förhandlingar med medlemsstater eller inför upprättande av avtal angående kommersiellt, politiskt, vetenskapligt och kulturellt samarbete kan undersökningar av ekonomiska kontrollsystem utgöra avgörande förberedande moment. Samma villkor bör figurera på dagordningen när FN diskuterar demokratisering och bekämpning av fattigdom.
|
Stockholm den 23 september 2003 |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |